Öbon

Franske författaren JMG Le Clézio var i Stockholm några dagar den här veckan. När han besökte Kulturhuset och samtalade med litteraturkritikern Ingrid Elam var min fru och jag där. Det var kul.

Mest pratade duon på podiet om hur motivvärlden i böckerna, framför allt ”Afrikanen”, en biografi över Le Clézios pappa, och romanen ”Allt är vind”, kunde kopplas till författarens eget liv. Men trots att Le Clezio nickade, hummade och utvecklade samt förklarade att han kunde spegla sig i sina böcker och karaktärer blev han aldrig privat.

Le Clézio är född 1940 och det framgick att andra världskriget och åren därefter samt 1968 var händelserna i livet, som påverkat honom mest. Det förvånade mig att han under demonstrationerna för 40 år sedan inte var i Paris utan i Mexico City, där studenter protesterade mot den korrupta samhällsapparaten och inte minst den kommande sommarolympiaden. Den 2 oktober försökte myndigheternas krossa oppositionen, vilket resulterade i en massaker.

Utmärkta utfrågaren Elam intresserade sig för den andre hos Le Clézio utifrån Arthur Rimbauds ord ”Jag är en annan/Je suis un autre”. Le Clézio svarade med att han beskriver outsidern och identifierar sig med folk och folkgrupper som inte passar in i civilisationen eller det moderna samhället. Han är deras röst.

Jag är en öbo, sa han. Men jag är inte uppvuxen på en ö.

Jag är inte en resande författare, tillade han. Jag är en författare som reser.

Le Clezio sa att han gillade film och det har jag alltid anat. Mina minnen från läsningen av ”Färder i andra riken”, förstår jag idag , funkar som scener i filmer av till exempel Antonioni eller Godard. Och varför inte Ozon?

De flesta som sätter ihop fiktioner och verkligheter med konstnärliga medel lägger vikt vid detaljerna. Le Clézio är inget undantag och i romanen ”Kriget” (om jag minns rätt) lovsjunger han bokstavligen de små detaljerna och att det är de som gör det, faktiskt i stil med Povel Ramel och hans glada sång.

I Svd 27/2 i en trevligt återgiven intervju berättar Le Clézio att han minns sina böcker precis när de är skrivna. En gång glömde han ett manus på en flygplats. Följande natt rekapitulerade han det han skrivit. När han i Kulturhuset högläste ångrade jag att jag inte frågade om han kunde läsa utantill. Skulle han kunna minnas vad han skrivit för några år sedan? För muntliga berättare är sådant en del av hantverket och konsten. För dem som skriver borde det vara annorlunda. Om Le Clézio inte skulle minnas sina tryckta ord, vad skulle han då minnas? En ny historia? En gammal berättelse i ny tappning?

Ring, ring

Det ringer stup i kvarten och vi skyndar oss för att svara. Det är tidens melodi. Jag har svårt för både takten och refrängen i de allt ihärdigare och allt mer förvirrande ringsignalerna. På film och i en redigerad verklighet är det lättare att acceptera de mobila maskinerna.

En nalle spelar stor roll för handlingen i ”In the valley of Elah”. Regissören Paul Haggis använder mojängen på ett både läckert och överrumplande sätt. Telefonen blir ett redskap i sökandet och i upptäckten av det fasansfulla och tragiska.

Ett mer vardagligt telefonerande sker i ”Caramel”, som har premiär imorgon fredag. Den är en libanesisk dramakomedi som tar genren på fullaste allvar och skoj. Nadine Labakis fjäderlätta och sköna film är en oemotståndlig godbit om kärleken eller bristen av densamma i Beirut.

Att filmen utspelar sig på en av jordklotets mest drabbade platser syns inte; krigen, soldaterna, såren, verkar (nästan) spårlöst borta och lidandena är av de amorösa slagen. Kvinnor och en och annan man är förälskade, avundsjuka, bittra och så hungriga på livet att jag fortfarande suger på ”Caramel”. Läs min aptitretare från december.

Numera stänger jag ute ring, surr, tjut, tut och spel på bussen, jobbet, i affären, parken. Men har jag möjlighet så lyssnar jag nyfiket på samtalet som följer. Alltid blir jag en erfarenhet rikare. Någon gång fantiserar jag om vem samtalspartnern är. Ibland lägger jag mig i vad som sägs.

Kristallkul

Två rätt, No country for old men och Day-Lewis, av åtta.
Det kunde varit sämre.
Jag undrar om jag siat bättre med en kristallkula.

Oscar, Vini Reilly & P

”Jag hinner inte med allt”, sa P i veckan.
Sådant är det. Även om vi har en massa dåliga samveten att brottas med, så gör vi så otroligt mycket mer än vad vi själva kan kräva av oss.
Och. Mycket kan skjutas upp till morgondagen och vissa saker borde aldrig bli gjorda. Sådant är det.

Durutti Columns musik fungerade för mig, när jag var yngre. På med hörlurarna, slut ögonen, glöm bort alla läxor och andra måsten. Vini Reilly spelar. (Lyssna och blunda, kolla inte på de tråkiga stadsbilderna.)

I natt är det Oscarsgalan. Här är några av vinnarna:
film: No country for old men
regi: Paul Thomas Anderson
manlig skådis: Daniel Day-Lewis
kvinnlig skådis: Julie Christie
kvinnlig biroll: Cate Blanchett
manlig biroll: Javier Bardem
utländsk film: Katyn´
dokumentär: War/Dance

Sådant är det.

Muller med Jones av Haggis

Det är inte många skådespelare som lirar med sina porer. Tommy Lee Jones gör det.

Finnar, fnöskhud, fina hårstrån. Jones kinder kommer till sin rätta i ”In the valley of Elah”, som har premiär nu på fredag. Han spelar en pappa som varit militär och nu gör sonen samma karriär. Efter tjänstgöring i Irak och tillbaka på en militärbas i USA har sonen avvikit. Deserterat. Pappan beslutar sig för att leta rätt på pojken.

Under filmens gång genomgår Tommy Lee Jones figur förvandlingar. Närbilderna är många, nästan plågsamt täta och registrerande. Ansiktet blir som ett landskap och ju längre pappan söker, desto fårigare blir det. Kullarna, kratrarna, fördjupningarna flyttas, spänns, växer. Mullrar.

”In the valley of Elah” är en otäck påminnelse om att krig ställer till det. På våra longituder och latituder med flödet av bilder, texter och ännu fler bilder är det lätt att blunda för och stänga ute alla oroshärdar. Men, ursäkta om jag bokstaverar, varför ska vi blunda eller stänga? Det är ju i mötet med den andre, som vi får vår bekräftelse och vår rättighet att leva.

Paul Haggis film gestaltar också något så svårt som sadism; inte bara själva yttringen utan hur det kan uppkomma, hur dess rötter gror och tvinnar sig, hur slumpmässig ondskan kan te sig. Jag undrar om jag sett något så drabbande sedan ”Natt och dimma” eller sedan jag läste Primo Levi och Lenke Rothmann. Haggis väljer förvisso att berätta utifrån andra perspektiv än offrens. Det blir starkt ändå. Budskapen går fram.

Fylla jämnt

Hela gänget var vi på födelsedagskalas i helgen. 80 år fyllde mannen som en replik på att hans kärlek fyllt 70 några månader tidigare. Samma dag läste jag om djuphavskoraller, som kan bli flera tusen år gamla. Tänk om de slår till med något extra varje gång de fyller jämnt.

Ett par jubilarer - kanske.

Öppna dörrar

På väg till jobbet stod tunnelbanetåget stilla vid perrongen och kvinnan som stigit av stod stilla även hon. Inte den minsta rörelse och jag skenade genast iväg och fick för mig att hon skulle trycka in sitt huvud i samma ögonblick som dörrarna stängdes. Inte nog med det. Hon skulle sjunga också. Då skulle jag börja klappa händerna bara för att upptäcka att rytmen var oregelbunden och då skulle jag höra att sången var utan melodi och tonerna knappt hörbara. Kanske skulle jag skratta åt mumlet och sjunga även jag.

Dörrarna var öppna i en evighet.

Imorgon är en ny dag.

Häckar av olika slag

Politik och idrott hör givetvis ihop. Men trots att kurder, armenier, assyrier, pontier, mikroasiater och andra folkgrupper behandlats illa av turkisk stat och ottomanskt välde gillade jag att Sverige kickade boll mot Turkiet. Att dessutom Sebastian Larsson slet föredömligt och att svenskarna – även mittbackarna! – delvis lirade, inte bara sparka sprang, sig ur situationerna gladde mig.

I höstas såg jag en sändning av EM-kvalet mellan Grekland och Turkiet i Istanbul. Det var tätt och trångt och högt tempo och en juste match. Att grekerna vann med 1-0 tyckte jag speglade lika mycket liret på plan som de upptinade relationerna länderna emellan.

En boll är alltid rund. Kanske är det därför jag är tveksam till sommar-OS i Peking och tycker att hela spektaklet ska bojkottas för att protestera mot den kinesiska statens många övergrepp mot sina medborgare. Å andra sidan sett: får Sanna Kallur vara hel och lyckas hon behålla sitt flyt är hon värd flera nätters dålig sömn. Jag såg inte världsrekordloppet i direktsändning men jag följde loppen i Scandinavium någon vecka innan och det flow Kallur då visade upp var häpnadsväckande.

Det är lätt att glömma politiken på andra sidan häcken, asiatisk såväl som europeisk. Rent spontant kan jag tycka att det kändes gott att Jonas Björkman härom veckan vann den avgörande Davis Cup-singeln mot Israel. Det tycker jag, trots att jag knappt kollat på grundslag eller nätrullare sedan Sverige i finalen 1997 vann alla matcher mot USA. Den gången kändes för övrigt också god!

Nu när jag kokat mitt te och ser fram emot baklava eller andra sötsaker, det är ju trots allt lördag, slår möjligheten mig att det svenska fotbollslandslaget behandlades så milt av sin turkiska motsvarighet av en enda anledning: EU. Prosit! Om bollen är rund är politiken fyrkantig. Så får jag sammanfatta min agenda.

Lite turkiskt kaffe skulle smaka. Eller ska jag kalla det grekiskt?

På tal om häckar av olika slag såg grabben och jag den tecknade amerikanska ”På andra sidan häcken” igår kväll. Den var mysig och glad och kompisar ska man vara rädd om.

Trevlig helg.

Fredag

Luften har gått ut mig och sipprat in i en ballong som sakta stiger uppåt. Jag kan inte mer än förundrad se på spektaklet och förvånas över, trots att valet är mitt, hur den fyllda tingesten förvandlas till ett klot av järn och liksom i rent jäkelskap trotsar gravitationen.

Besvikenbesked

Det är inte alltid lätt att förstå andra människor. Även om vi gör så gott vi kan, hindrar det mig inte från att reagera över följande fras: ”ett besked som gjorde Johnson besviken.”. Orden är hämtade från dn:s webb.

Den raka, smått triviala nyhetsartikeln handlar om AIK:s fotbollsspelare Dulee Johnson, som misstänks för rattfylla. I slutet av texten nämns att brittiska Birmingham var intresserade av Johnson men det blev ingen affär.

Jag förbluffas över hur artikelförfattarna Mikael Bondesson och Frederic Pavlidis vet med sig att när AIK och Birmingham inte kom överrens så var det ”ett besked som gjorde Johnson besviken”. Hur har journalisterna fått den kunskapen? Har de snackat med Johnson? Har han uttryckt sin besvikelse? Var är i så fall citatet? Var skribenterna närvarande när Johnson fick beskedet? Var är då beskrivningen av händelsen?
Här är texten.

Blått uttryck

En kväll i veckan läser jag främmande språk. Tungomålet verkar byta skepnad och stammar sådär nyckfullt allteftersom. Senast, när vi talade om färger i olika uttryck, undrade jag om man kunde bli blå av avund. Som om jag vore en grön marsian.

I så fall skulle jag vilja heta Marshmallows.

Människor som varor

Sex är inte bara spex. Inte på tv i varje fall. Inte med människor som varor.

I går kväll valde jag att se ett slags dokumentär, ”Sexturisterna”, på Kanal 5. Pressmeddelandet, jag läser rätt många sådana under kontorstid, berättade om kvinnor i Venezuela som kunde hyras av nordamerikanska och europeiska semestrande män. I texten från tv-kanalen tyckte jag mig läsa om ett intresse för främst kvinnornas men även männens situationer. Hur hade det blivit så här i Venezuela?

Programmet bestod av beklämmande sammanfogande rörliga bilder och ljudsnuttar. Helt bekymmerslöst lanserade producenterna att det var okej att köpa en annan människa. Lika acceptabelt var det för en man att byta ut ”sin” kvinna om hon inte var till hans tillfredsställelse.

Jag stod ut att titta en kvart, och de tunga minuterna kändes verkligen som förlorade, trots att jag blev en insikt rikare: det finns tv-producenter och tv-tablåläggare och köpare av reklamplatser, som tycker att det är godtagbart att visa människohandel utan att ifrågasätta eller ens anstränga sig att försöka förstå.

Alltid vinst

Till Andrea Henkel, som vann damernas sprint i skidskytte-VM, sa en svensk tv-reporter att hon i dag hade vunnit sin första sprintmedalj någonsin.

Henkel verkade tro att hon hört ett ufo tala tyska för det tog ett tag innan poletten trillade ner, och hon biföll reporterns konstaterande att jo, det här var den första medaljen i sprint.

Jag tror inte Andrea Henkel har koll på sina medaljer och kanske en massa annat som glimmar. Snarare åker hon skidor och skjuter prick för glädjens skull och för att det är så roligt att delta. Att komma etta händer då och då. Vinner gör hon alltid.

Beirut, Sverige

Jag ser många filmer under en vecka. Ett alster ur dagens skörd heter ”Medan Beirut brann” och utspelar sig 1975. Inbördeskriget delar den libanesiska huvudstaden.

En tonåring och hans kompis är dramats huvudfigurer. De lider av konflikten så som barn gör. De bevittnar en dödsskjutning eller hör en explosion samtidigt som de är fullt sysselsatta med någonting helt annat. De här killarna har med en super-8-kamera filmat en kvinnas urringning och hennes bara ben och deras stora problem är att hitta en fotoaffär som kan framkalla rullarna.

Jag tänker på den filmen när den nuvarande svenska regeringen vill ställa ytterligare krav kring anhöriginvandring. Familjen till en flykting ska förbjudas komma till Sverige om flyktingen i fråga inte jobbar och har fast inkomst.

Kan man verkligen blanda ihop flyktingstatus med svenskt förvärvsarbetande? Eller är det som så att alla flyktingar med familjer flyr sina hemländer just för att de vill arbeta någon annanstans, för att de vill jobba på svensk mark?

Om det är så borde flyktingströmmarna och konflikterna världen över mattas ordentligt, om den svenska regeringens önskningar blir verklighet. Eftersom vi inte kommer att ta emot flyktingar, inspireras andra presumtiva flyktingmottagarländer att följa den svenska linjen. Sålunda får de drabbade klara sig bäst de kan under sina – inte våra – krig och farsoter. Nackdelen kan vara att de svenska arbetsgivarna får ont om arbetskraft.

Är det som så att arbete ger frihet? Nazisterna försökte under andra världskriget pränta in det hos fångarna i koncentrationslägret i Auschwitz-Birkenau. Försöker den nuvarande svenska regeringen med detsamma?

”Medan Beirut brann”, som är en fransk-libanesisk-norsk-belgisk samproduktion, visas på tv-kanalen Silver den 16/2 19.00 och 17/2 9.00.

Tell Laura

Hon är vanligheten gestaltad. Hon går till jobbet, kommer hem, lagar middag, städar, förför, skriver, går på dass. Hennes ögonbryn och smilgropar verkar ha ett oräkneligt antal variationer. Hon säger emot, är klipsk eller nästan otrevlig. Skiftar humör helt enkelt. Skriker någon gång.

Mestadels når hon inte fram och får se sig besegrad, tillintetgjord. Det märkliga är att hon aldrig reser sig på åtta, trots att hon opererar inom fiktionens domäner. När matchen är över slickar hon sina sår, tränar målmedvetet men kollar inte in motståndarens svagheter. I stället försöker hon lära sig av sina misstag. Bara för att upprepa dem. I vanlighetens tjänst.

”PS”, ”You can count on me”, The squid and the whale”, ”Love actually”, ”The life of David Gale”, ”Kinsey”, ”Wild Iris”. Listan är längre. Hennes rollfigurer har aldrig fått uppföra sig riktigt illa.

Men med ”Familjen Savage”, en relationsfilm om ensamheten och döden och kärleken och hur jävligt livet kan vara innan det blir sämre och kanske aningen bättre, får hon bot och bättring. Äntligen beter hennes rollfigur sig som ett fullfjädrat svin. Hennes Wendy Savage är pompös, uppblåst och ljuger så det står hemskt till. Utöver det innehåller karaktären en massa annat viktigt, allvarligt, roligt. Och ovanligt.

Laura Linney

äger

filmen.

Kort och gott.

Laura Linney och Philip Seymour Hoffman spelar syskon på ett sätt som om de verkligen är biologiskt tvinnade med varandra. Linneys rollfigur för och styr. Det är häftigt att se. Och så där lite enfaldigt saligt nynnar jag på ”Tell Laura I love her”.

”Familjen Savage” har premiär nu på fredag.

Lätt lite längre

Ibland känner jag mig lätt, som om jag kunde sväva lite längre än en stund.

Spetsad med nostalgi

En udda beredskapsfilm som visas imorgon på SVT1 14.00 är ”Kamrater i vapenrocken” från 1938. Tollie Zellman och Annalisa Ericson ser till att den emellanåt fräcka och fräna dialogen klingar lika väl som i den tidens rappaste Hollywoodfilmer. Att Elof Ahrle berikar filmen med sin bekymmerslösa jargong får mig att fälla en och annan tår spetsad med nostalgi.

Ute är det vitt på gatorna. Hade det inte varit för dagens måsten och nöjen skulle jag gjort änglar. Kanske nästa helg.

57 miljoner

Min fru och jag har kirrat en månads prenumeration med SvD. Med start i måndags tycker jag redan nu att vi har fått betalt för alla ansträngningar. I onsdags var det en otroligt fin artikel om Marie Lundquists ”Drömmen om verkligheten, som är Sveriges Allmänna Konst­förenings Årsbok 2008. Finns det någon svensk kulturskribent som kan recensera så initierat som Carl-Johan Malmberg? Samtidigt lyckas han i sin text vara både nyfiken och intresserad. Läs här.

Fördelen med att vi nu har SvD är att det är lättare att jämföra med DN som vi sedan tidigare bestämt ska ramla in hos oss varje morgon.

57 miljoner i vinstutdelning är en inte oansenlig summa för ett företag inom vården. Privatägda Maria Beroendecentrum är driftiga och lönsamma på att behandla. Företaget hoppades kunna expandera och överta driften av Maria Ungdom och Psykiatri öst, men därav blev intet sedan politikerna i Stockholms stadshus igår sagt sitt.

Både DN och SvD rapporterade om saken innan politikerbeslutet var fattat. DN nämnde att ”ägarna plockade ut 57 miljoner i vinst”. Det gjorde inte kollegan. Rubrikerna tidningarna använde var ”Privat aktör vill ta över Maria ungdom” respektive ”Kritiserat företag vill ta över Maria Ungdom”.

Visst lever vi i parallella världar!