Klockan tre

Vissa saker vill du se så fort du får höra talas om dem. Utfodringen av min stads fåglar vid en av sjöarna är en sådan händelse. Jag tar mig dit med vetskapen om att mumset går av stapeln klockan tre varje dag. Kanske inte sakta men väl mycket säkert har Pavlovs mekanismer planterats hos änder och svanar. De cirkulerar och guppar runt en silo. Några vaggar. Det är ett tjatter av förväntan i luften.

Klockan tre ljuder en siren med en kort, nästan snärtig signal. Vingar bres ut, det flaxas och kraxas. En och annan häger ansluter sig – de är väl sena av naturen eller så skippar de kombinationen av beting och beteenden. Samtidigt som det snärtiga anropet larmar till käk tänds en lampa på silon, som öppnas. Ut väller allsköns fröer. Det regnar godbitar och snön faller. Näbbarna och struparna jobbar. Kraset låter. Jag ser, jag hör.

Jag går hem och värmer glögg. Det är julafton.

Lätta kläder

Slumrar mig igenom resan hem från arbetet. Mannen mitt emot sitter med ett papper, plitar ner en bokstav, sedan en till. Ord, fraser, meningar. Ena benet över det andra. Tycker för ett ögonblick att jag tittar på mig själv bortsett från den jättemörka hyn, det gråa skägget och de lite mer än mina insjunkna kinderna. Kanske det är ändå jag med ryggsäck och halsduk, täckjacka, vinterskor.

Den inre dimman sluter om mig men en mikrosömn och en middag senare rullar Coco - livet före Chanel. Audrey Tautou spelar modeskaparen som valp som vill bli skådespelare som ogillar konventioner som blir beroende av män som kohandlar om henne. Det är en subtil historik som levereras med enkla, intensiva känslor som kryddas på ett närmast förbigående sätt, ungefär som om någon går förbi med en distinkt parfym som får dig att ropa.

Hej.

Så ropar du. Känslan därpå är skön och betagande. Flyktig, givetvis men vad trodde du? Att det skulle handla om frigörelse och feminism? Om hur det faktiskt är kläderna som gör kvinnan? Jo jo jo. Det tar ett tag innan jag förstår att vi har en del att tacka Coco Chanel för. I varje fall enligt filmen om henne. Lätta kläder för alla väder är även min melodi, hinner jag tänka innan jag inser hur pigg jag är.

God natt.

Flykter, flyktingar

Det här radioreportaget från Kaliber innehåller fakta om hur svenska myndigheter flyger irakiska flyktingar till Bagdad. Programmet berättar också om aningslösheten bakom besluten, om avhumaniseringen under verkställandet och myndigheternas okunskap om följderna för de deporterade.

I onsdags genomfördes en ny flygresa. 20 passagerare var ombord. Hur många fångvaktare och poliser som reste tur och retur Iraks huvudstad framgår inte av den här TT-texten. Vad som dock framgår av artikeln är att FN:s flyktingorgan UNHCR protesterar mot utvisningarna. Detsamma gäller Europarådet, som citeras. Hur deportationerna ändå är möjliga kan Migrationsverket och regeringens ansvariga förklara, men de skyller på varandra och tuggar repliker. Det är för övrigt inte så länge sedan jag läste om förbudet att skicka människor på flykt tillbaka till Grekland.

Jag frestas att kalla den inrikes- och utrikespolitiska spelet som försiggår för teater. Men då glömmer jag såklart bort att delar av ensemblen stängts ute från scenen, den svenska arenan alltså, och inte har något att säga till om, inte ens när världssamfundet sufflerar och brer ut texten.

Det här skrevs i fredags: UNHCR reiterates its position that asylum seekers who originate from Iraq's governorates of Baghdad, Diyala, Ninewa and Salah-al-Din, as well as from Kirkuk province, should not be returned and should benefit from international protection, whether in the form of refugee status under the 1951 Refugee Convention or a complementary form of protection.

B, O & teater

Kom att tänka på en eftermiddag i New York när jag skulle gå tillbaka till en bokaffär. Jag började irra och tyckte efter ett tag att jag gått i någon slags cirkel. Då gick det upp för mig att jag med mina steg, eller rättare sagt mitt spår, skapat ett enormt B. När jag började fundera över o:et, ö finns ju inte på andra sidan Atlanten, fick jag syn på affären. Jag gick in. Promenaden slöts.

Just nu går jag väldigt mycket, kommer tillbaka till platser, känner inte igen dem, fortsätter att promenera, pustar ut och är plötsligt hemma – för stunden. Det absolut häftigaste med teater är att tiden står stilla. Bokstavligen. Att så är fallet beror på överenskommelsen mellan aktörer och publik. En bok kan du stänga, en film kan du blunda ifrån, ett konstverk går du förbi. Själva teatern är du mitt i och en del av, för utan publik ingen teater.

Grabben, min fru och jag hade turen att ta oss till det norska gästspelet av Lång dags färd mot natt, ett av den amerikanska mardrömmens bästa uttryck för bitterhet och frustration inom en familj. Det är en särdeles pjäs och det var en finfin uppsättning som vi vistades i. Jag upplevde, kanske till och med förstod, på vilket sätt det här är en drömpjäs för i varje fall fyra skådespelare och hur de med den rätta sortens regissör kan få granitblocksrepliker ömsom åka som rekyler, ömsom dansa som fjädrar.

Grabben hade dock svårt att bli en del av härligheten, eller helvetet, och först trodde jag att det berodde på hans bristfälliga norska. Men när jag började förklara vad de instängda sopaundermattan-figurerna gestaltade förstod jag att temat helt enkelt inte är grabbens. Nog för att han varit med om mycket, men den sortens problematik biter inte. Han gick hem i pausen. Hela andra akten satt min fru och njöt. Jag också, förutom när mina norskkunskaper rann iväg längs fjordarna i min skalle och bokstäverna ovillkorligen rann genom mina fingrar. Det får bli till att doppa sig, tänkte jag. Kanske går jag på vattnet.

Snart stundar handbollssemifinaler. Om inte de faller i läppen kanske du tar dig an några olika recensioner av gästspelet på Dramaten – Expressen, SvD, DN, Aftonbladet. Om inte det funkar kan du se en prisbelönad kortfilm som trots dess djupa tragik får dig att vrida dig i skratt.

På planen, på gamla dar

Ponera att du är bäst på din plats. Du är given i laget och du kallas även till nationselvan. Du är en mästare. Fantisera vidare att tränare ber dig sabotera, för att minimera risker, och att du beslutar dig för att bryta mot regelboken. Det får önskad effekt hos domaren.

Tänk på följderna. Fundera över alla frågor som kommer att ställas och undra över om detta betyder något för din fortsatta prestation. I nästa match eller den därpå blir du ett rundningsmärke, och dessutom får du ovanan att åter manifestera regelbrott. Även effekten upprepas.

Men nu ställs inga frågor. Du står vid sidan om planen. Det började med att du tänkte på tränaren. Nu kanske du undrar om tränaren tänkte på dig. Varje dag är den första i resten av ditt liv. Är det här början till slutet?

Vi får se.

Jag fyllde år i går och fick betal-tv-matchen mellan Barcelona och Real Madrid i present. När jag under liret stönat ett flertal gånger konstaterade grabben.

Du har en religiös upplevelse.

Jag svarade inte men noterade att jag hade fradga i mungiporna. På gamla dar. Fan tro't.

Frågor

Min fru och jag var med när Terrafem firade tioårsjubileum. Det är såklart inget att jubla över att kvinnor med olika bakgrunder misshandlas, känner sig otrygga och har ett helvete. Men nog slår jag klackarna i taket över att organisationen erbjuder social och juridisk rådgivning på 44 språk. Frågan är hur lång tid det tar för att bli en institution med långsiktig planering i stället för att som nu vara beroende av verksamhetsbidrag från ett år till ett annat.

Senare blev det kombodrömmar och kickkoll tack vare Inception. Själv tog jag filmen på största allvar och försjönk i ett sovande stadium, där lyckan log och stjärnorna steg i takt med att verkligheterna i filmen gick in i och om varandra. Grabben hade anslutit sig till vårt sällskap och envisades med att fråga ”Vad gör de i Paris?”.

Själv älskar jag ljusets stad. Inte för baguetterna, les croques eller ens att det spelas boule här och var. Inte heller för att jag en mystifierades av en affisch med Nastassja Kinski eller för att jag inbillat mig att jag badat i näckrosdammen som Monet målade eller för att jag på en biograf i ett av de latinska kvarteren såg Eva Henning på duk i Fängelse. De händelserna är förvisso bidragande faktorer som bidrar till den myt jag gjort till min och att den där frågan som räcker ett helt liv ställdes just där och ingen annanstans.

Mun, öga. öra

Mörkret faller och det händer en massa jävelskap runt om i världen. Därför vill jag berätta om vilken uppenbarelse det för några veckor sedan var att smula ner fetaost i potatis- och purjolökssoppan. Osten skar och rundade samtidigt som den spetsade till och fick min tunga att utveckla spröt.

I sammanhanget är jag tvungen att nämna C, som är en riktig gottegris. Som sådan har han sina preferenser. Därför var det med stort intresse helgens middagssällskap följde hans hand som transporterade en kub Rocky road mot munnen. Pralinen, den oförbehållsamt onyttiga, åkte raka vägen in varpå C blundade, la huvudet på sned. En stund senare slog upp han ögonlocken. Han lät den rika mängden ögonvätska vara.

Vardagen är inte bara mat och prat utan också lyssnande. Jag hade turen att välja önskedokumentären Det skulle handla om meningen med livet. Den har en trevlig rytm och överraskar med sina utvikningar. Nav i journalisten Anna Hammaréns berättelse är den då 90-åriga Elisabeth Ralf, vars erfarenheter om svenskt och tyskt, frigörelse och förförelse, Televerket och dockskåpsattribut fogas samman på ett begeistrat sätt. En replik glömmer jag inte:

När han försökte strypa mig avbröt jag förhållandet.

Här kan du lära om både programmet och Elisabeth Ralf.

Män, författare, kvinnor

Frasen ”marinerade i monarkistisk acceptans” gillar jag starkt. Malin Ullgrens artikel ringar in stora delar av den patriarkala kören, som inte bara kommenterar de kungliga eskapaderna utan även blir en del av den. Och låten Knugens kuk lyssnar jag i dag på med ett helt annat fokus än när den kom.

Om man har ett riktigt trollspö går det att framkalla fred på jorden. Eller i varje fall öppna dörrar. DN har den här veckan haft en serie kring fängslade författare. En av dem som porträtteras är Faraj Bayrakdar. Han har publicerat ett bok på svenska, ”Språkets och tystnadens otaliga svek. En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser”. Den gör ont att läsa.

Den egyptiska filmen Scheherazade tell me a story från förra året (visas ibland på tv-kanalen Silver) berättar om en tv-journalist som i sitt program synliggör våld mot kvinnor. Grymt psykodrama blandas med fjäderlätt poesi och kryddas med tv-såpans förutsägbara spel i en spiralformad dramaturgi, som både griper och tjusar. Jo, storyns skelett är hämtat från ”Tusen och en natt”. Med både skör och skön pregnans gestaltar Mona Zaki kvinnan som redogör för strukturer och inser hur lätt det är att fastna i spindelnätet av omgivningens förutfattade meningar – och män.

Relativitet, identitet och piano

Det hände för ganska länge sedan, men vad som var då och är nu blir ibland relativt. Som att en operation ibland följs av en annan, och min fru gjorde sig redo för skalpellen. Grabben och jag var inte det minsta beredda, trots vetskapen om dag, plats sedan månader tillbaka. Således darrade vi på manschetterna. Det blir ju lätt så vid sidan av, man är nära men ända inte där.

Nu har trycket över bröstet, alltså mitt, släppt och andningen går lite lättare. Det var såklart aldrig synd om mig. Men lite knepigt kändes det när fantasierna rullade om komplikationer som korvade sig fram likt skruvade makaroner. Grabben och jag tillbringade den ensamma kvällen med bröderna Marx upptåg i En dag i varuhuset. Chicos pianospel förtrollade och blev hypnotiskt fyrhändigt när Harpo satt bredvid. När den stumme brodern spelade harpa och hans båda spegelbilder körde sina race smalt vi ner i soffan som vattnet i bäcken, som porlar så där friskt att du bara flyter med. Vem som är hjälte är inget att diskutera. Nu är det gjort. Nu är det klart. Nu är nu.

Att veta vem man är brukar vara lättare än att förutspå hur det ska bli. Ibland går de båda storheterna samman och vecklar ut en fasansfull framtid. Libyern som skulle utvisats i går natt har fått tillfällig respit. Anledningen, att Migrationsverket slarvat bort mannens identitetshandlingar, framstår som komisk. Vore jag matematiker skulle jag säga att av två fel (utvisningsbeslutet + borttappade id-kort) blir resultatet gott, eftersom två minus som bekant blir plus. Vore jag Marxist skulle jag förutom att spela piano även säga att den myndighetslogiken ska vi utveckla. Det mår alla parter bar av.

Liv, död, framtid

Att motverka rasism är en fråga på liv och död. Att kämpa mot konformism kan i sammanhanget tyckes som en smal sak. I filmen blir det en fråga som kan åstadkomma letalt själsliga åkommor. Jag såg de svenska filmerna Apan och Man tänker sitt som båda tar upp vad som händer om normen tas för given – från olika håll dessutom. Det är två spännande resor som gestaltar ett slags medelklass och dess oförmåga men innerliga önskan att förstå sitt omedvetna. Den förra av tripperna är också deprimerande.

Även i verkligheten ruckas det på normerna. Europadomstolen har bestämt att flyktingar inte ska skickas till Irak och framför allt till det konfliktdrabbade Bagdad. För att beslutet ska följas måste Migrationsverkets personal upplysa och hjälpa de asylsökande internerna. Problemet är att ingen myndighetsrepresentant talar ur skägget. Och mumlar den skattefinansierade personalen så skyller de ifrån sig och hoppas att journalisterna inte är pålästa. Studio Ett visar på motsatsen. Lyssna. Hör i reportaget även om en libysk flyktings död och libyers liv. Den senare ville i en inspelning som sändes för drygt ett dygn sedan dö, eftersom han ska transporteras till sitt forna hemland, där han riskerar tortyr. I natt 4.50 skedde avvisningen. Vad jag vet.

Grabben har blivit alltmer politiskt engagerad och följer debatterna kring främst rasism och invandring. För någon vecka sedan bad jag honom läsa en tänkvärd och upprörande artikel, "Inför romerna har vi varit Sverigedemokrater länge” (finns inte på nätet) från Maceij Zarembas vassa penna. Jo, grabben tyckte att texten att var bra. Och så sa han:

Det finns inga raser. Det heter folkgrupper. Det har journalisten missat.

Framtiden är i morgon. Det är några timmar dit. Och år, förhoppningsvis århundraden.

Lunchfångst

Gjorde ärenden på lunchen. Samtidigt blev snön sakta till slask och varje steg övervägdes. Även ovanifrån märktes plusgraderna av. Vid en korsning står två äldre damer. En av dem har rollator. Plötsligt ropar den andra.

Den kommer, säger hon. Jag fångar den.

Så börjar hon plöja sig fram i modden. Det går långsamt. Själv vaknar jag till och vänder mig om. Jodå, där kommer den röda bussen. Några meter framför mig pulsar damen. Och hållplatsen står på ordentligt betryggande avstånd. Kanske den ler i mjugg. Det där sista övertygas jag om när själva hållplatsskylten svänger ett varv. Då börjar jag springa. Jag tar i för allt apanage i världen och alla möjliga sorters kungliga ärtor. Nog hinner jag tänka på min mormor som dels sprang långt upp i åldern, dels kunde rabbla Svea rikes regenter.

Innan jag hunnit till busshållplatsen hör jag hur bromsarna tar vid. Se där, bussen håller igen vid damen med spring i benen. Jag vinkar mot chauffören att stanna och pekar mot rollatortanten.

När ekipaget sedan kör förbi vinkar jag. Till lunch käkar jag rester. De smakar särdeles.

Historiskt

Har tagit ut studiedagar och lagt upp mitt schema själv. Först grunnade jag på nya, spännande arbetsuppgifter, ja, vad jag vill göra när jag inte gör det vanliga. Sedan började jag läsa om ett tidigt fall av etnisk rensning, när greker flydde från Turkiet och vice versa. Tidigt 1920-tal handlar det om.

Efter matlagning och en femminutare med kniv och gaffel hann jag iväg på ett föredrag om kvinnligt ledarskap och hur det är att gå i mål i patriarkala miljöer. Nu undrar jag. Är det som så att varje ledare som viktiga stöd för karriären gärna refererar till familjemedlemmar? Sätter kvinnliga VD:ar mamma och pappa i samma rum som manliga verkställande?

Historien går igen. Historierna kan påverkas. I morgon en ny dag.

Skådespel, sjukdom, sorg

Vissa roller är svåra att förändra, eller kanske ännu hellre att tolka. På vägen hem passerar jag två av de där kända skådespelarna, vad de nu heter, och de diskuterar. Mannen lutar sig aningen bakåt, när kvinnan talar och vice versa. När jag passerar dem säger mannen:

Nej, nej det var feltänkt från början. Jag visste inte det.

Själv har jag svårt att se duon som annat än skådespelare, trots att scenografin, kläderna och scenen saknades. När jag promenerar vidare funderar jag över undertexten i det de sa. Eller tänk om de pratade om tårtor och knäckebröd eller tyger och el. Kanske kommunismen, kapitalismen eller mediepluralismen var på tapeten. Varför inte sex?

Gårdagens Studio Ett innehåller ett förbluffande och upprörande reportage om en kvinna som varit sjukskriven i många år. Nu har en bedömning gjorts att kvinnan kan jobba 25%. Men innan hon hittat ett jobb ska hon träna på en låtsasarbetsplats. Jag visste inte att arbetsterapeuter har sådan rekvisita i sin verktygslåda. Här är reportaget.

Det är en ny roll Alla smutsiga detaljer nu har. Jag känner inte till hur den ska spelas. Jag förstår att den är ofrånkomlig. Härifrån tänker min fru, grabben och jag på dig och de dina.

Helknasigt

Att se sig själv utifrån är svårt. Då kan det vara läge att be om hjälp. Men bilden av mig grumlas också av den bild omgivningen hyser om mig, ja, alltså min föreställning jag har att andra har om mig. Likväl kan andras berättelser om mig bli till aha-upplevelser. Förutom grummel och aha kan det också bli helknasigt beroende på att du och ditt intresse, eller din oförmåga, går bet på uppgiften och i stället för mig ser du dig själv.

Söndagens DN innehåller inte bara ett uddlöst reportage om Afghanistan (sök hellre upp Re: Public Service om du vill ta del av kriget i en svensk publikation) utan även floskler som mynnar ut i rasism, när det i en artikel framgår att en person tycker att alla killar som växer upp utanför Sverige är stora för sin ålder. Dessutom kan man tolka ett annat citat att om inte tio så är i varje fall åtta Malmö FF-spelare (två fyramannalag) sverigedemokratsympatisörer. Hur det kan bli så helknasigt kan bara journalisten, korrekturläsaren och ansvarig utgivare svara på, och de kan bara göra det utan att skylla ifrån sig på den de intervjuat. De har ett ansvar när de plockar ut citat. Här är texten. Att Malmö vann i går kan upplevas här.

Jag vill inte tro att jag har mer att göra än tidigare men livet går i ett. Den här natten ”fick” jag och många andra en extra timme. Som om det skulle räcka. Kom igen när tiden skruvas tillbaka en vecka eller så. Då skulle jag kunna andas ut. Vill jag tro.

Kul

Innan jag går ut genom dörren hejdar jag mig.

Gör du något kul i dag?
Inget speciellt.
Nähä.
Jo, vi har idrott.
Vad då?
Jag vet inte.
Inomhus?
Ja, styrketräning.
Med instruktör?
Nej, i gympahallen.
Ha så kul.
Ja. Detsamma.

Sedan går jag och förundras över hur mycket det går att säga med få ord. Dagen blev rätt kul och jag fick en massa skiftande intryck, så jag är lite färdig.

Långsamt

Vissa filmer är som livet. De går långsamt och är samtidigt svåra att överblicka. Och skulle du få välja tror jag inte att du skulle se på reprisen. Men där kan jag ha fel.

Jag har inte sett den här filmen men trailern lovar mycket.

Kärlek, covers & jordnötter

Ibland går jag baklänges och snubblar mig igenom vardagen. Strax efter lunch i går besöker jag Sundbybergs Teaterfestival. I takt med Teater De Vills skojiga och superrara föreställning En lektion i kärlek om sex och numerära föreställningar däromkring blir jag yngre och får allt mer spring i benen.

Efter en middag på kvarterskrogen breder nattens alla frestelser ut sig. Jag befinner mig i världens centrum och är på väg att lyssna på pubertetens glada toner av desperation och några portioner ångest.

Strax efter nio börjar bandet Wall of Clash spela just covers av Clash. Sånger på sång och sedan bas, trummor och fyra gitarrer trycker ner pedaler, vevar armar, gungar.

Vissa låtar känner jag igen, andra inte. Tiden går, kommer tillbaka och presenterar sig på nytt.

När Janie Jones liras är jag nörd av börd.

Sedan är det plötsligt över. Jag minns när vårt band på premiärspelningen en nyårsafton i ett rivningshus för länge länge sedan körde Janie Jones och både trummisen och basist kom av sig men hur jag och gitarristen drog in dem i matchen igen tack vare pumpande sång och handklapp. Det var tider det, skulle jag kunna säga. Men det var då. I går är en annan femma, och gårdagens refränger blir hyperaktuella visdomsord kryddade med svett och öl. Jag är lite hes i dag. Bankrobber frälser mig alltid på ett patriarkalt nostalgiskt sätt som Skids The saints are coming också gör.

Natten skruvas sedan åt ytterligare. Varma slöjor sveper omkring och drar ner oss i underjordiska valv där nyckelharpa och fiol ackompanjeras av andra akustiska instrument. Alla smutsiga detaljer och alla andra i lokalen håller takten och skrålar, förutom serveringspersonalen men de är å andra sidan sett klädda som väpnare. Samtidigt som jag inser att medeltiden är ett faktum blir jag aningen konfunderad över vad som komma skall. Kanske ska jag färdas till Ithaka och möta en cyklop eller en siren? Vid tre eller något sådant har tunnelbanan tagit en omväg och jag har fått en promenad. År noll. Hemma.

För en stund sedan pratade jag med alla om det gångna halvdygnet. För många jordnötter kan få en att känna sig kymig dagen efter. Så var det även då, vilken tid det nu var, om jag minns rätt.

Fönsterskrapa, kinamat, glödlampa

Grabben växer och har börjat skoja och spexa och även om jag inte alltid hänger med har jag kul. I går sa han: Jag har tappat bort min fönsterskrapa. Var är den?

Jag började se honom framför ett fönster på 34:e våningen någonstans på Manhattan och undrade hur han kommit dit. Ja, var kunde fönsterskrapan vara?

Puts väck, ljöd grabben.

Nästa fråga löd: Vet du vad jag tycker om kinamat?

Min hjärna snurrade snabbare än mina cykelhjul men jag lyckades inte trampa i mål till vare sig fyra rätter eller Pekinganka.

Risigt, sa grabben lika avmätt och däst som jag kan bli efter en mongolisk buffé.

Vad blir du om du käkar glödlampa?

Genast började jag fantisera om glassplitter och det högg till strax under naveln.

Lös i magen, sa grabben.

Den sista poängens pollett trillade inte ner förrän jag fick det förklarat för mig vad som just var poängen. Ja ja. En vecka är ett faktum. Och jag är ljus (blink, blink) till sinnet. Trevlig helg.

Andra sidan

Jag består av olika personligheter. I tunnelbanan i morse lät jag två av dem komma till tals. En 20-åring satt med ena foten och dess sko på sätet snett mitt emot. Jag tillrättavisade honom.

Ta ner foten, sa jag. Någon annan kommer att vilja sitta där.

Han följde mina ord. Saken kunde varit överstånden. Icke. En annan sida av mig ville annorlunda. Jag sa:

Eller du kanske vill sitta där?

Ja, det skulle jag kunna göra, replikerade ynglingen. Men jag sitter bra här.

Jag lät ärendet bero. Tystnaden ackompanjerades av stationsutrop. Sedermera gick killen av utan att ägna mig en blick, än mindre tacka mig för att jag beredde honom plats när han korsade min väg. Jag började fundera över vad min andra sida egentligen uttryckte och oavsett vad det betyder så tror jag att en (andra) del av mig motverkade själva syftet: att föra fram att det inte är ok att ha fötter på säten i offentliga rum.

Ibland sker allting för snabbt. Jag har svårt att hinna med.

En av de bästa

Det sägs att om två peruaner diskuterar, så uppstår alltid en tredje åsikt. Den trevliga syntesen kan definitivt bilda stoff till oräkneliga och oförutsägbara berättelser.

Min fru säger att Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände är en av de bästa romaner hon läst. Tänk att det ska behövas en Nobelkommitté för att jag ska masa mig till bokhyllan. Men nu ligger den framför mig. En tung, maffig tegelsten som jag bläddrar i. Fontens grader är aningen små för min smak. Å andra sidan sett har jag återupptagit av pocketversionen av Ingrid Carlbergs Pillret och de bokstäverna kan fresta på bokstavligt som innehållsligt – såklart.

Innan första delen, av en av de bästa romanerna, tar sin början står det:

”Antikrist är kommen
För att styra Brasiliens land
Men vår frälsare Rådgivaren
Hejdar den Ondes hand”
(övers. Jens Nordenhök)

Pang på liksom. Krusidullerna lär komma.