Antagligen vanligt

Första kvällen den här veckan var som vanlig ända tills jag susade fram på cykelbanan och det på gräset stod två övergivna bilar med blinkande parkeringsljus. På andra sidan vägen var ett sällskap om fyra personer samlat. Är de en familj, frågar jag mig samtidigt som jag tycker att en av männen håller i ett skjutvapen.

Jag tänker ropa nä nä nä, så där håller du inte på där jag bor, men hejdar mig – det här kan ju vara farligt – och cyklar vidare samtidigt som jag vid varje tramptag vänder mig om. Efter fem, sju, åtta tag höjer mannen armarna och mycket riktigt håller han i ett gevär. Han siktar in bland träden i midjehöjd och trycker av. Smällen hörs, den syns och det ekar och flimrar. Jag cyklar vingligt vidare. Ingen verkar dock har tagit notis om saken och jag känner mig helt plötsligt korkad över att köra fram till en fotgängare och be om att få låna mobilen för att ringa polisen.

Väl på gymmet ringer jag polisen och får efter några minuter tala med en kvinna, som kopplar mig till larmcentralen. I den kön väntar jag en kvart, kanske uppemot tjugo minuter, jag överdriver inte, och efter den tiden, då den ena massakern efter den andra inträffat, får jag göra min anmälan. Polisen jämför min redogörelse med andra fakta och berättar att det antagligen, märk väl antagligen, är ett rådjur som blivit påkört, eftersom en jägare har kallats in för att avliva det skadade djuret.

”Antagligen” surrar i huvudet när bröstet och ryggen i racerfart får sina beskärda delar. När jag kommer hem käkar grabben och jag. När min fru just kommit hem ringer telefonen och vi får höra om skidolyckan för E (som nu är återställd). Första kvällen den här veckan var inte alls vanlig.