Curtis i kväll

Jag var på Saltlagret i Köpenhamn på dagen ett år efter sångaren Ian Curtis självmord. New Order, som nyligen hade släppt Ceremony, spelade i 40 minuter, inklusive två låtar dakapon. Det är en av de sämsta spelningarna jag varit på. Någon ny ordning föddes aldrig. Snarare fungerade kvällen som en begravning av Joy Division.

I kväll siktar vi på ”Control”, filmen om Curtis korta liv. Jag är lite nervös, mest för att bli besviken, som jag blev på andra sidan sundet. Att ikonen ska solkas och bli alldaglig tar jag med ro. Värre är att kontrollera mina fördomar mot att stillbildsfotografer som gör film oftast är ute på djupt vatten. Att Anton Corbijns film överrösts med priser övertygar mig inte det minsta. Men Corbijn har redan en plats i mitt hjärta, i varje fall i mig som tonåring. Hade det inte varit för fotot till Crocodiles hade jag aldrig hajat till vid skivbackarna och bett att få lyssna på Echo & the Bunnymen.

På senare år har jag försökt lyssna på kaningrabbarna, men de gör sig bäst i minnesskrymslena inuti min skalle. Joy Division lyssnade jag på i veckan, några dagar innan frågan om kvällens bio ställdes. De höll och Curtis sjöng och ojoj vad spännande det ska bli i kväll.