På tal om pudlar

Till och från har jag tänkt på Fredrik Strages pudel gällande sin recension av ”Arn”. Jag tycker att svansföringen framför allt är intressant ur aspekten verklighet och fiktion. Jag kommer ihåg hur starkt jag reagerade över att Strage i sin recension av ”X-men: The last stand” blandade ihop verklighet och fiktion, när han menade att Ian McKellens homosexualitet (i verkliga livet) var en förutsättning för att förstå den rollfigur McKellen gestaltade i filmen. Det är inte lätt det här med skådisar som agerar hyvens hjältar på duken men är mer eller mindre skurkaktiga till vardags – och vice versa. Vad är väl spela, agera, gestalta mot det allmängiltiga vara.

Att Strage med gläfset kring ”Arn” åter visar att han blandat verkligheter var således inte överraskande. Min fru påpekade att hon tyckte om den strageska pudeln av den anledningen att avbönen även uttryckte att det inte finns någon definitiv sanning. Den tanken gillar jag skarpt. Vi kan tycka en sak på fredagen och mena en annan aspekt dagen efter. Kanske är det självklart i vardagen, men inte i det professionella livet, där tycke och smak kommer från bakar som oftast inte är delade. Snarare är sätena som gjutna i betong med stenhårda argument och orubbliga adjektiv – i varje fall hos skrået filmrecensenter. Fram för fler pudlar, således. Om omständigheterna kräver det vill säga.

Fakta eller fantasi. Vad Strage inte skulle skriva i en recension är att Daniel Craig är Bond i ”Casina royale” eller att han är en urusel älskare i ”The mother”. Det sker däremot gång efter annan i kvällstidningarna. Å andra sidan sett ser de kanske som sitt publicistiska uppdrag (jag tror inte jag ska skylla så mycket på skribentens oförmåga som redaktionens policy) att sudda ut gränserna för vad som kan uppfattas som dikt respektive sanning.