Klichéer och behov

Min fru och jag åkte bil i dag. Målet var att titta på ett hus som kan fungera som såväl slappstuga som fotoarkiv för en ansenlig mängd glasplåtar. På vägen tog vi en ambulerande fika. Till kaffet köpte jag en kanelbulle och min fru en vaniljbulle. Vädret var grått och trist. Det duggade mest hela tiden. En del ös blev det också. Med Roy Orbisons 25 mest framgångsrika singlar som ackompanjemang. Både A- och B-sidorna. Yo te Maria gillar jag skarpt. Det låter som en kliché, nej, det låter väl som om flera schabloner staplades. Men. Så mycket mer behövs inte. 

Framåt bakåt

För en vecka sedan firade en vän att han på dagen bott i Sverige i 24 år. Tiden går men vad som synes beständigt behöver inte vara det.

Jag var aningen sen hem. Det var min tur att laga middag. Både min fru och grabbens magar kurrade. För att stilla hungern började de fantisera om att starta partiet invandrardemokraterna, som skulle gå till val på att förpassa stygga sverigedemokrater till något inskränkt land kanske inte så långt bortom närmsta sund. Det lät som en god idé och maten smakade.
Alldeles förträffligt, som någon självgod karaktär säkert skulle säga i en film som utspelar sig för femtio, sextio eller hundra år sedan.
Mycket har hänt sedan dess.

På min väns fest på gården uppehöll vi oss vid tiden för drygt två decennier sedan. Vi gick även bakåt, men mest blickade vi framåt, vill jag tro, samtidigt som vi proppade i oss kakor och chips och sörplade kaffe och vin.

Trumpli vest

Tog mig en mellandag en tunnelbanetur. Spärrvakten och jag utbytte sedvanliga ”tack” med varandra. Dessutom sa han något som lät som ett snubblande från munnen. ”Vad sa, du”, frågade jag.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.

En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.

Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.

Snö, fika, kista

Min fru och jag hade ett ärende till landet. Det hade snöat.



På hemvägen skulle vi köpa en kaffe på hamburgerrestaurangen, men jag missade avfarten. Istället tog vi en rövare och begav oss in i metropolen Enköping. Helt oförhappandes hamnade vi på trevliga Drotts kafé med ett klientel med allt från söndagsfintklädda och tonårshängiga till snöröjningsberedda och med en inredning av allt möjligt billigt och ännu billigare från 1910-talet och framåt. Kaffet var som en piggelinkur och sötsakerna fräscha som nyponrosor. Drotts hade öppet till sex. Veckans sista dag.

Brittiska komedin Trångt i kistan handlar om en begravning, två bröder och släktingarna och gästerna däromkring och figurerna i filmen var som kopierade från Drotts. Folk kommer från alla möjliga håll och mötena dem emellan är som neutroner på väg att klyvas. Ett toalettbesök, en valium och försmådd älskare var några av ingredienserna som såg till filmen blev så skojig att jag flera gånger satte i halsen och även höll på kissa på mig.

Mål utan vrål och svaga knän

Var bjuden på femtonårsfika och smaskade gräddtårta med jordgubbar, ungefär en sådan kreation som Helan alltid fick i nyllet. Samtidigt slötittade vi på Sirius-Djurgården och de tomma läktarna ekade. TV4, som stod för sändningen, borde precis som när de producerade Körslaget lagt på ytterligare vrål och hejaklacksramsor så att den loja stämningen från arenan stigit någon grad – till nollstrecket i varje fall. Dessutom kunde de pixlat till lite sol i bilden för regnrusket var inte särskilt upplyftande att titta på. I dagens DN skyller Djurgården förlusten på fotbollsförbundet och arenan, när de egentligen borde rikta agget mot TV4.

Att jag somnade under tillställningen berodde dock på glasen vin jag natten innan nervöst hällde i mig under svenskarnas sena semifinal i hockey och sedan steg jag upp lite väl arla för att hjälpa till vid en tjugoårsflytt. ”Momentum”, tjatar Leif Boork om och jag tycker väl inte att jag är annat än ung och i mina bästa år.

På tal om något annat är Cannes filmfestival igång och jag är glad över att jag inte är där. De förvirrade rapporterna är många och det är emellanåt svårt att förstå om de berörda journalisterna tycker om film eller om de är som fnysande, förälskade tjurar som bara vill stångas på den röda mattan. Både DN och SR var liksom lite lojt rara i sina referat.

En film på festivalen får mig att dregla och bli knäsvag, och det är Terence Davies dokumentär om Liverpool. I senaste Sight & Sound säger han:

”I wanted to explore the nature of memory which, because it´s cyclical, constantly turns back on itself”.

Att ha den ambitionen när man ska foga samman rörliga bilder och ljud kan kanske tyckas märkligt. Inte när det gäller Davies, vars ”Distant Voices, Still Lives” för mig är en av de där filmerna.