Vit björn, vita knutar

Drömmar har ett egenintresse som sällan engagerar annat än som krusningar på vattenytan. Men den här förbluffade mig. Allt började i vaket tillstånd när jag var sömnlös och tillbringade en halvtimme med filmmogulen Lew Wassermans öden framför mig. Sakta jobbade han sig bort från de fattiga kvarteren i Pittsburgh till gangsterklubbarna i Chicago innan han landade på den amerikanska västkusten och där engagerade stjärnor, tjänade pengar som gräs och höll sig i bakgrunden.

När jag väl somnade underhöll jag på ett hotell. Ofta antog jag gestalten av en vit björn. Ibland hjälpte jag till att köpa knark via en slags analog telefon som krävde att man lyfte klykan på en apparat och talade genom en annan. Kvällen som jag arbetade där pågick under några år. När jag till slut kunde bege mig hemåt förvandlades jag till kvinna. Jag krympte en aning men å andra sidan lirade jag saxofon på torget bland träden i natten. Jag hade svårt att hinna med mig själv och försökte på vägen få kontakt med en rad människor som vek undan. När saxofonens toner väl tog slut mötte jag mig själv utan någon som helst dramatik.

Färdig, frågade jag mitt kvinnliga jag.

Jodå, fick jag till svars.

Sedan körde jag – eller vi – buss, åter som vit björn. Efter en snirklig tur var vi framme och jag klev ur dräkten. Ånyo hade jag blivit två stycken. Jag svettades och kände mig varm. Då upptäckte jag att i mitten av fällen låg en miniatyrkvinna med ett russinansikte. Hon födde barn. Från var sin sida hejdade båda mina jag på henne när hon krystade.

I dag köpte vi, alltså min fru och jag, ett rödfärgat hus med vita knutar. Nu ska vi sälja vårt nuvarande lantställe, säga upp en lokal i stan och få tid och pengar att utveckla både berättelser och bildhistorier. För dig kanske det inte betyder så mycket, men jag kan faktiskt bli lite religiös.

Björkbo

Min fru och jag fortsätter och leta efter ett nytt landet.

När löven fallit ser man plötsligt alla hus, sa min fru och tittade ut från bilen på motorvägen på åkern.

Där mitt på fältet hade en motorbåt dockat och däckat.

Samhället Heby innehöll både det bekanta och främmande. Jag åt pizza Saloniki (vad annars?), min fru mumsade en falafel med bröd och stark sås.

Vi hittade inget nytt bo men blev lite säkrare på vad vi letar efter. Det måste vara nära några av Västmanlands björkar.

Klichéer och behov

Min fru och jag åkte bil i dag. Målet var att titta på ett hus som kan fungera som såväl slappstuga som fotoarkiv för en ansenlig mängd glasplåtar. På vägen tog vi en ambulerande fika. Till kaffet köpte jag en kanelbulle och min fru en vaniljbulle. Vädret var grått och trist. Det duggade mest hela tiden. En del ös blev det också. Med Roy Orbisons 25 mest framgångsrika singlar som ackompanjemang. Både A- och B-sidorna. Yo te Maria gillar jag skarpt. Det låter som en kliché, nej, det låter väl som om flera schabloner staplades. Men. Så mycket mer behövs inte. 

Rambo, bimbo, combo & Ragnhild

Var inte uppe med tuppen men fick ändå besök av rådjuret Ragnhild. Syns hon?


Innan middagen kallade grabben mig för sambo och sa att min fru var min bimbo. Jag kontrade med att jag minsann var Rambo medan min fru uttryckte att grabben var en combo.

Nästa vecka blir väl lika intensiv som den här. Uppdrag väntar.

Hela havet

Åkte till landet. Tog med det nödvändigaste. Lekte hela havet stormar.

Snö, fika, kista

Min fru och jag hade ett ärende till landet. Det hade snöat.



På hemvägen skulle vi köpa en kaffe på hamburgerrestaurangen, men jag missade avfarten. Istället tog vi en rövare och begav oss in i metropolen Enköping. Helt oförhappandes hamnade vi på trevliga Drotts kafé med ett klientel med allt från söndagsfintklädda och tonårshängiga till snöröjningsberedda och med en inredning av allt möjligt billigt och ännu billigare från 1910-talet och framåt. Kaffet var som en piggelinkur och sötsakerna fräscha som nyponrosor. Drotts hade öppet till sex. Veckans sista dag.

Brittiska komedin Trångt i kistan handlar om en begravning, två bröder och släktingarna och gästerna däromkring och figurerna i filmen var som kopierade från Drotts. Folk kommer från alla möjliga håll och mötena dem emellan är som neutroner på väg att klyvas. Ett toalettbesök, en valium och försmådd älskare var några av ingredienserna som såg till filmen blev så skojig att jag flera gånger satte i halsen och även höll på kissa på mig.

Kvällar med familjen

Två dygn på landet gör susen. Kvällarna tillbringade vi med ettan och tvåan av ”Gudfadern”. Grabben gav båda filmerna femmor men tyckte att den första var bättre. Varför?

Det där familjekonceptet att alla bor ihop, sa han. Det är bra.

Han och jag har av naturliga skäl olika ingångar till det här med närstående. Men jag erkänner att textrader som ”Home. I always wanted a home. I always wanted a ho-ho-ho-ho-home” snurrade i min skalle under tonåren.

Mina egna drömmar om en stor klan tog slut när jag väl fick en. Det var när jag för inte så många år sedan hakade på den klunga som kallas släkt. Förutom en hel radda äkta och oäkta fastrar och farbröder kan jag stolt säga att jag numera har tre halvbrorsor. När pojkarna fyller år brukar jag skicka en cd med svensk musik. I fredags hade den yngste sin födelsedag. Looptroop Rockers väntar honom.

I framför allt ”Gudfadern”-tvåan likvideras de innersta kretsarna i parti och minut och min snabba reflektion är att det här med för många kockar i familjeköket slutar illa.

Hur som är den näst sista scenen i tvåan otroligt fin, ja, den gör hela den plågsamma och grymma uppföljaren uthärdlig att titta på. Det är när de fyra bröderna sitter och skämtar och grälar.

Som grädde på moset ropar Santinos (James Caan) fem-sexårigadotter:

Mamma, nu slåss pappa igen!

Vi garvade alla tre och började andas något lättare. Det blir en bra vecka.