Gransång

Sedan några år tillbaka klär grabben och jag granen. Innan vi är klara får han sätta dit stjärnan. I julas var det första gången jag inte behövde lyfta honom mot toppen. Tiden går.

Jul var ett av de första orden jag lärde mig att stava till. Högtiden varar ända till påska och ett år när jag var liten hade vi gran ända till långfredagen. De sista veckorna föll barren bara jag tittade på trädet. Kulorna följde med. En efter en. Poff. Pouff. Piouff. Dagen D gnydde glittret och slingrade på sig.

Så långt gick det inte i år utan för några veckor sedan fick jag ett ordentligt anfall av kreativitet. Sekatör och senare såg var mina redskap. Efteråt var jag nöjd med min insats.


Kan en gran bokstavligen sjunga på sista versen? Jag tror träden talar i Padre Padrone, den fantastiska italienska filmen om en pojkes uppväxt och hans erövring av språket och dess ofantliga möjligheter. Eller har jag fel? Lär pojken sig istället lyssna på bäcken, hovarna, vinden, Strauss vals och de andra ljuden i omgivningen? Och såklart hur bokstäverna uttalas och kan fogas samman! Är det istället jag som minns hur saven viskar, nerverna tjuter och grenarna frustar? Kan så vara.