Hoppla

Härom morgonen gick jag med raska men försiktiga steg i snömodden mot busshållplatsen och joggade de sista metrarna för att hinna med bussen. Det gick bra men när jag äntrade fordonet stängde chauffören dörren och tjongade till mitt ansikte. Hoppla, sa det i mitt sömndruckna sinne, varpå chauffören öppnade portarna.

Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.

När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.

Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.