Potatisar, poliser

Jag skulle skala potatis och hade egentligen tänkt lyssna på sena Ekot men istället lyckades jag ratta in en arabisk radiokanal. Jag förstår ingenting av det språket men det var rogivande att lyssna på de främmande orden, som kom emot mig i takt med att potatisskalen föll ner i diskbänken. När en svensk röst med upprörd stämma berättade om någonting i Rosengård anade jag ugglor i mossen.

I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.

Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.