Var på Gotland förra veckan. Den anslående naturen skilde sig inte så mycket från andra vykortsmiljöer förutom att det var aningen kargare, kanske friskare skulle du säga, och både himlen och havet hade nog aningen annorlunda blåa nyanser än jämfört med fastlandet, i varje fall när jag tittade uppåt respektive mot horisonten från land.
Varje (eller i varje fall varannan) morgon cyklade jag och ena hälften av mitt värdpar runt Visby. Asfalten rann nästan genom hjulen och det gick väldigt lätt att trampa. Kanske berodde det på gotländskan som jag introducerades till under första kvällen på ön. Theresa Anderssons toner fick mig att gapa. Och smälta. Jag kan tillägga att frukosten därpå slank ner som en oljad kedja i ett eko från en sal av stenar. Det rasslade skönt och vara nanande gott.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Wow, vad du skriver fint, Slow! Kan man så här lite på avstånd och med ett visst perspektiv tidsmässigt, påstå, att du utvecklat din personliga stil, eller kanske mer och mer blottlagt den?
Låter för övrigt som en härlig vecka. Jag var för första gången på Gotland för några år sedan och blev mycket påverkad. Ljuset är häftigt.
Tack, Eva. Ja, ljuset är fantastiskt. Ingen solnedgång är den andra lik.
Vad gäller min stil så tror jag den rör på sig. Den ena texten smittar av sig till andra. Vill jag tro ;)
Skicka en kommentar