tisdag 25 mars 2008

Bombastiskt bondfångeri

Den gångna helgen kollade jag på en svensk polisthriller.

”Irene Huss: Tatuerad torso” är en kriminalfilm som är gjord enligt löpande bandprincipen. Som titeln indikerar ska en svensk polis reda ut mysteriet kring en torso som kapats på sina lemmar och sedermera tömts på sitt innehåll.

Storyn kan tyckas makaber, men det är ingenting mot sensmoralen, som går ut på att hämnden är ljuv. Som moment i en film accepterar jag givetvis hämnd, inte minst som drivkraft för handlingens framåtrörelse. Som moralisk ”poäng” blir jag tveksam. Det är faktiskt inte okej att slakta människor.

Är jag gammalmodig när jag tycker att målet med en kriminalare är att samhället ska segra? Eller vice versa: samhället är så korrumperat, att det inte går att skipa ”rättvisa” utan att överträda lagen. Kan det sistnämnda vara ”torso”-makarnas tanke? Jag undrar hur de kom in på de banorna? Knappast tack vare ”Mannen på taket” eller ”I lagens namn”. Går Dirty Harry-syndromet igen? Var är samhällsanalysen i filmen om Irene Huss? Hur har man kommit fram till att ont ska förgås med ont?

Filmen är den första i en kommande serie om polisen Irene Huss. Att hon är kvinna ser jag som positivt för den mansdominerade filmpolisgruppen. Figuren Irene lär få möjlighet att utveckla sig ytterligare under en kvintett alster. Kanske kommer hon då att agera lite snutigt trovärdigare och undviker att bli en pinsam hoppjerka à la herrkollegorna Kurt och Martin.

Tro nu inget annat än att ”Irene Huss: Tatuerad torso” är en kass film, för det är den. Skitkass. Men den har åtminstone ett klart och tydligt motto: Styckar bäst som styckar sist. Vad uttrycker det? Att en bombastisk handling med skalpell och annat skarpt uttrycker att målet helgar medlen? No, no, njet. Det är att stycka, förlåt skjuta, förbi målet. Det är med andra ord bondfångeri. Vi hade ju trots allt betalat för hyr-dvd:n.

Inga kommentarer: