torsdag 13 mars 2008

Bruk och böjelser

Har man inte spänning i tillvaron får man framkalla känslan. Att snatta eller i varje fall bryta mot lagen är ett sätt. Att resa, söka möten är andra. Allting går, bara man inte står – stilla.

Den brådmogne ynglingen Christopher McCandless var drygt 20 när han valde att hålla sig undan från sina föräldrar och sin syster. Han kuskade runt på vägarna, bytte identitet och byggde upp järnstarka relationer med många av dem han mötte, men framför allt, tror jag, stålsatte han sig för att kunna möta sig själv under extrema förhållanden och i total ensamhet.

McCandless dog 24 år gammal, antingen av svält eller matförgiftning, i Alaskas sköna men rått tuffa natur. Jon Krakauer skrev en bok om tragedin och nu är Sean Penns spelfilm ”Into the wild” från förra året här. Premiär i morgon.

I filmen, jag har inte läst boken, var det lätt att tro att den unge Christopher söker Gud. Men den tanken reviderade jag snart när killen i stället blev en inkarnation av han eller hon däruppe – eller därnere.

Lite Jesus är det också över huvudpersonen. Han finns här och nu och hos människorna han möter gör han intryck. Det rör sig om små mirakel, alltså inga promenader på vattnet, som att öppna portarna till deras instängda hjärtan med följd att livet blir enklare.

Ja, den religiösa biten finns i filmen men Christophers stora mål är att uppleva naturen – tillsammans med trion Tolstoj, London och Thoreaus böcker – och samtidigt bli en del av landskapet. Det här porriga panoramat med kampen för tillvaron i extrem fokus har några riktigt andmäktiga scener som kort och gott framkallar ejakulationer. Jag tror inte man behöver vara naturmissbrukare för det.

”Into the wild” är lite mer än bra och koncentrerat berättad och innehåller fint skådespeleri, inte minst av Emile Hirsch i huvudrollen, och lyckas gestalta sökandet som det virriga men samtidigt harmoniska tillstånd det kan vara.

Uppdatering lördag.
Flera tidningar recenserade filmen igår.

Inga kommentarer: