Skratt och nyanser

Dagens Nyheters ledarsida lockar ibland till eftertanke, ibland till skratt. I går var det både ock.

Artikeln om Lech Walesa, kommunistiskt medlöperi och medialt hat ställer många frågor. Styckena om Zygmunt Broniarek och den absurda rävsax han hamnade i lockar till skratt. Liksom Jerzy Urbans alla publicistiska svängningar från kommunistlakej till nejsägare till det mesta utom pornografi i tidskrifter. Verkligheten är aldrig svart och vit, är en av skribenten Rikard Swartz poänger.

Kanske vill texten om Sahlins ställningstagande och att hon borde invitera Moderaterna visa på liknande nyanser i den politiska nutiden. Lika mycket handlar det om att spela färgblind med förnuftet som kompass. Det tycker jag är roligt.

Mikael K Nilsson ...

... kallar jag mig här från och med nu. Det känns bra att ha ett alter ego, som tycker som jag gör.

Det kan ha att göra med att jag fyller år i dag och vill starta på ny kula. Jag gillade väldigt mycket att vara 44 och kan förvisso tycka att 45 låter ännu bättre men handen på hjärtat känner jag mig aningen vemodig.

I går fick jag överta grabbens gamla dator. Han kirrade så att den kan göra det mesta av det bästa och fort som tusan går det säkert när jag blivit bekant med alla nya gränssnitt och så. Men oss emellan, så värst snabb blir jag aldrig.

Lördag

“Sverige borde vara berömt för sitt fantastiska godis”, sa den knappt tvärhand höga grabben vid lösgodiset. Hans kompis hummade och fyllde sin påse.

En skopa chokladbananer och sura vingummin senare hörde jag pojken på nytt: ”Var fan är hallonverktygen!?”

Jag kastade en förströdd blick över det kulörta och sega utbudet men var egentligen bara intresserad av lakritsbåtarnas konsistens.

Flera håll

Försökte i går vara på två platser samtidigt. Upprepade proceduren i dag. Tar sats för att morgondagen inte ska innehålla samma kluvna känslor.

Grabben gillar häng men kanske inte på det här sättet.



Imorgon har en ny vampyrvarulvsfilmpremiär (och här en bra text om censurgränsen). Sedan är det helg.

Skottlandssugen

Jag är inte mycket för reklam och whiskey har jag innerst inne aldrig haft någon känsla för. Men sugen blir jag på att åka till Skottland och gå, bara gå ...



... och sedan stanna till och ta något stärkande.

Åldrar, problem

Barn utges ibland i media för att vara äldre än vad de är. Och inte bara det: många som är yngre än 18 år (FN:s barnkonvention gräns för barn) verkar sväva fritt mellan barndom och vuxenliv. Det sluter jag mig till efter min kvalitativa undersökning, som inneburit att jag läst en artikel i dagens DN. I ingressen benämns den misstänkte 15-årige förövaren som ”pojke”, medan han i första stycket kallas ”mannen” för att i sista stycket åter kallas ”pojken”.

Å andra sidan sett benämns de unga i kopplerihärvan som ”flickor” även den 17-åriga tjejen i Huddinge-målet. Det är ju bra. Men. Det här är så klart inte en fråga om ord och klasser utan om människosyn. Jag undrar huruvida det vore möjligt att ovan nämnda 15-åring, om han nu är skyldig, skulle begå övergrepp om inte alla medelålders män gått i bräschen och genom sina handlingar anammat ett slags slit och släng-attityd gentemot andra människor.

Det är kanske en naiv tanke. Problemet är större än så. Och akut och allvarligt.

Versaler

Utnyttjade offentlighetsprincipen och besökte nämnden för att se över vilka yrkanden som inkommit gentemot en specifik part. Det var några stycken.

Vi eller jag bestrider inleddes de flesta kraven med förutom ett. Där stod ”SKRIVER TILL ER ANGÅENDE…” med versaler, skrivna från en åtta decennier gammal hand. Det är inte vanligt att jag har vägarna förbi en nämnd. Jag får vänja mig.

Trevlig helg.

Inbillning

Just nu hinner jag inte med allt men får rätt mycket gjort ändå. Inbillar jag mig.

I morse sminkade sig en kvinna i tunnelbanevagnen. Själv satt jag med ungdomsboken ”Kiffe kiffe imorgon” av Faïza Guène. Den är skitbra men jag kunde inte låta bli att titta på den unga damen, som duttade på lager efter lager i ansiktet och blev allt mörkare i hyn. Läpparna fick sitt också. När hon knipsade ögonfransarna med ett slags tång blev jag rädd. Eller så tyckte jag att det blev för intimt.

Jag inbillar mig en hel del och när jag kom ut i friska luften drog jag pekfingret över kinden och tittade, men nej, jag hade ingen som rouge på huden. Ingen noir heller. Å andra sidan sett syns den inte. Inbillar jag mig.

Hela havet

Åkte till landet. Tog med det nödvändigaste. Lekte hela havet stormar.

Budskap

På sittplatsen snett framför mig ligger en sju kvadratcentimeter stor lapp om att någon ska besöka Försäkringskassan. Efter två stationers resa kliver en yngre man på. Innan han sjunker ned flyttar han notisen till sätet bredvid.

Efter tre stationer klampar en kvinna på. Hon tar sikte på lappsitsen och flyttar pappersbiten till sin forna sätesplats. Stationen därpå rusar en yngre man in och är tvungen att hejda sig när han är på väg att platta till biten. Försiktigt, närmast vördnadsfullt förpassar han kvadraten ut mot sitskanten.

Jag noterar i morgonens DN (papperseditionen) att den nya chefredaktören och tillika vd:n Gunilla Herlitz vill utveckla tidningen till ”en följeslagare i livet för sina läsare”. Jag är på, inte minst med tanke så ofta jag anger draken som källa. I år lär avisan gå back med 200 miljoner. Delar av personalen ska avskedas, andra förflyttas och ytterligare delar ska söka sina jobb på nytt. Fan vad jobbigt det låter.

Lappen den ligger kvar.

Hösten 2009

Vi snackar hit och dit och ibland är vi som en ö med väldigt mycket vatten runtomkring. Den senaste tiden låter jag grekiskan uppta min tid när jag färdas under jord. Från mitt säte i tunnelbanevagnens mitt gestikulerar och artikulerar jag. Ela! Ti kanis? Ise palikaria!

Senast satt jag mitt i vagnen. Efter en stund hör jag spridda dialogskurar från ett intensivt samtal. Jag vänder mig om. Hela klabbet sitter mol tysta bläddrandes bland papper, tidningar eller böcker, förutom något enstaka mobiltelefonmummel. Jag återgår till böjningsformerna. Ånyo ljuder bestämda röster. Åter vänder jag mig om men nada och jag tänker att det var så här Orfeus kände när han försökte möta Eurydikes blick.

Tillbaka till mig själv hinner det bara gå ett nafs när jag i ögonvrån ser viftande armar från en man som med barsk stämma både frågar och kommenterar sig själv på vad jag tycker det låter som en egen rotvälska. Han har yvigt hår och vilt skägg och är som tagen från den grekiska mytologins undre värld. Är det här dödsriket undrar jag inombords. Nja, svarar jag i nästa andetag, snarare livet hösten 2009.

Ledtrådar

Har nog något kasst i kroppen men blir glad över M:s besök härom veckan. Innan vi lekte att jag var en härmande robot tyckte M att vi skulle testa en sak. Vi klippte i papper och skrev, och jag förstod inte helt vad vi höll på med. Men jag höll god min.

”Sätt fast ledtråd 1 på gemet”, står det. Gemet har försvunnit men det satt på lappen, och där skulle alltså ledtråden sättas fast.

Nu behövde vi en ledtråd. Den såg ut så här:

"LT" står för ledtråden. Den las på golvet. Genom själva huvudlappen träddes en nål och en tråd så att just den lappen såg ut att sväva.

Och nu. Tänk. För det här är viktigt. Hus flux trampar du på ledtråden, som du tar upp. I samma ögonblick dinglar huvudlappen omkring. Någon håller ju i tråden, som knutits fast kring lappen. Din blick och dina fingrar sugs till pappaersbiten. Du läser orden. Du följer uppmaningen.

Vi spelade leken ytterligare en gång. Sedan räckte det. Att därefter agera härmrobot gick som ett plåtknyck. Kanske var det tack vare ledtråden. Säkert vet M.

Är lite hängig.

Du, jag, möjligt

Den här bilden är från den stockholmska skärgården. Den är min bild. Jag har fotograferat. Du får titta på den. Tillsammans med mig. Vi lever tillsammans du och jag. Det gör vi rätt i.

Två dygns sjukhusvistelse kostar 160 kronor, inklusive operation, mat och tjänstvillig personal. Här och nu. Du, jag och många andra ser till att det är möjligt.

Imorgon är en ny dag. Och ny vecka.

Ord, avstånd

Sedan några veckor tillbaka skriver jag korta historier på grekiska, som min lärare rättar efter varje lektion. Den senaste, en saga om ballonger som flyger iväg, exploderar eller skrumpnar, är jag extra glad över. Så när jag under tunnelbanemorgonen hör att en grekisk förskoleklass sitter i samma vagn känner jag instinktivt att jag måste rikta mig till dem och läsa min ord.

Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör med vilket flyt barnen talar med läraren och hur engagerade de är i vart de ska och hur långt det är kvar. Jag hejdar mig. Jag drabbas av rampfeber och tycker att min text inte är grammatiskt rätt skriven och kanske inte lämpar sig för barn. Någon sagofarbror är jag inte hinner jag tänka och blir tung i sinnet.

Senare på kvällen lämnar jag in min nya berättelse och får tillbaka den förra med vitsorden ”Den här var bättre än den förra. Bara några få saker…” Vid slutet av lektionen sjunger läraren en Theodorakis-Seferis-snutt om kärlek och kyssar på avstånd. Inte alltid kommer orden fram, far det genom mig när jag åker hem med tunnelbanan.

Kyss mig

På vägen hem igår passerar jag den där konungastatyn. Nedanför sitter två själar omslingrade. Deras huvuden går ihop och plattar till perspektivet. Bara ölburken, som en av dem håller i, sticker ut. Deras kyss känner jag på trottoaren, gatan, i tunnelbanan, boulehallen, än en gång i tunnelbanan, när jag läser grekiska, somnar framför tv:n, vaknar mitt i natten. Läppar. Torrt i luften. Kyligt.

Dagens morgon innehåller en lika strålande scen, låt vara att de tu är unga, häftiga och på sina sätt fortfarande kvar i natten. De vajar aningen trotsigt på trottoarkanten där de sammanflätade förbereder sig på vad som komma skall – skilda vägar.

En av många fördelar med att kyssas är att du försvinner med den andre. Går upp i, in i. Ibland, nej ofta, är det nödvändigt att kyssas. Lika nödvändigt är det att försvinna. Jag tycker att Jimmie och Göran borde låta sina tungor mötas. Vem vet, de kanske går upp i varandra och försvinner? Något gott kan komma ur situationen. De kan till exempel komma ut och bli som vanligt folk. Som du och jag. Eller lite snälla i varje fall.

Mer, mycket mer

En miljon räcker inte. Inte två heller. Det är upprörande att någon eller några få skinnat Röda korset.

Men citatet från Ragni Lindström, en av verksamhetens eldsjälar i filialen i Mariefred värmer:

”Tänk på att det är en enskild person som har gjort det här. Och att det är bra att man kommit på det så att det inte kan fortsätta”.

Inte bara pengar utan även idéer stjäls. SVT anklagas av Sveriges Film- och tv-producenter, som har lämnat in en anmälan till Konkurrensverket. Mest verkar det handla om dokumentärer. Tänk så märkligt att SVT med sin licensfinansierade ställning, som närmast är ett monopol, utpekas på det sättet. Är det så enkelt som att mycket vill ha mer?

Odds

Grunnar på vad min fru och grabben diskuterar och frågan han ställer: vilka är oddsen för att man föds i Sverige? Någon dag tidigare förhör jag grabben inför franskprovet. Vi tragglar oss igenom glosorna och trots att han inte uttalar orden med pondus tycker jag att han är en fena på att stava och han har koll på båda accenterna aigu och grave.

När vi sedan går vidare till översättningar är det stopp. Tvärnit. Bokstäverna är minerade. Själv kreverar jag och osar en stund. Sedan går det upp för mig att undervisningen i skolan varit ett helvete med en närmast franskokunnig vikarie under ett år och därefter en hurtig camembert som inte gör annat än påtalar för klassen att de ligger två år efter läroplanen. Min fru och jag har hört kulsprutesmattret från skyttegravarna men inte tagit det på allvar. Och skolan har såklart sett vad som hänt men inte haft kunnande att lösa problemet.

Il hait. Det är ett bistert faktum. Grabben hatar franska. Vilka var oddsen för det?

Demokratiska dunsar

En bra kurs. Smaken av havskräftor sitter kvar. Till och med på fingertopparna.


Morgonen därpå tror jag att dimman är på besök. Sedan fortsätter den fackliga konferensen. Demokratin dunsar ett, två danssteg.


Cha cha cha.

Lyssnar på Biblioteket på tåget på vägen hem. Vilken lust jag får att läsa Herta Müllers berättelser om förövare, offer och förrädare.

Sida

Innan jag åker iväg på facklig konferens några dagar fortsätter jag min botanisering i bildarkivet.

Att välja sida är ibland ett helvete.

Halvniobio

Grabben och jag såg Inglourius basterds. Filmen skulle börja halv nio. Några minuter efter det klockslaget öppnade vaktmästaren dörren till salongen. Ytterligare minuter senare inleddes reklam- och trailervisningarna. En knapp halvtimme efter utlovad starttid sattes filmen igång. Då var bildutsnittet på duken åt helvete och en tredjedel av filmen mörklagd. Jag gick ut och gjorde kassören uppmärksam. Han bad mig prata med vaktmästaren, som också visade sig vara maskinist för inte bara vår salong utan ytterligare två. Jag hann tänka att bio är ett sattyg. Hädanefter blir jag olaglig, laddar ner och glor på vår hd-tv. Vill jag springa ifrån visningen eller ha publik bjuder jag in grannarna eller någon från gatan.

Som tur är sjunker man väldigt lätt in i Quentin Tarantinos ironiska och våldsamma fiktion. Inte minst för att scenerna är så långa, dialogen så tajmad och klippningen så mjuk förutom på ett ställe (väl?) i varje scen där i varje fall jag satte popcornen i halsen. Hickpophack.

Den är konstig men bra, sa grabben om filmen. Man fattar att det hänt en massa mellan scenerna och det får man klura ut. Även om jag aldrig sett något liknande gillar jag det.

Vid halvtolvsnåret gled mopeden genom mörkret. Jag satt bak. Han körde.