Förlösande, förvirrande

Jag såg ”Little miss Sunshine”, en amerikansk komedi från förrfjol, i söndags och jag har inte gapskrattat så sedan jag såg bröderna Marx filmer för första gången. Jag vet inte varför den var så skojig, men en massa scener var så där förlösande och pinsamma, som de väl bara kan vara och bli vid middagsbordet, i minibussen och på snabbmatsstället.

”Det man behöver fatta är att det inte är någonting att förstå.” Det förvirrade påståendet sa en bekant om den brittiska filmen ”Tecknarens kontrakt”, och jag svalde orden med hull och hår, men så hade jag ännu inte börjat intressera mig för sanningens relativitet och konstens möjligheter och begränsningar. Att Peter Greenaway kan få oss att frysa hör faktiskt inte till saken. Inte här. Däremot erkänner jag att min klädsel bestod av svarta byxor och dito färgad kavaj.

Vem som är skyldig till attentaten i Istanbul är än så långe okänt. Kanske PKK, som de flesta nyhetsbyråerna rapporterar, eventuellt den turkiska staten själv, som DN antyder. Vilken sida gärningsmännen än bekänner sig till är det svårt att fatta det ofattbara. Kalla mig naiv, men vi lever ju ändå i någon form av upplyst tillvaro, men någon hjälp att förstå får jag inte när så många mediala floder härstammar från samma källa. Det förvirrar men är något att försöka förstå.

Va!?

På vägen hem cyklade jag igenom en park. På en bänk satt en man, lite gråsprängd, kanske butter eller bara aningen sluten. Han såg liksom solitär ut, där jag iakttog honom på avstånd. Jag reagerade över att han plötsligt vände sig om och ropade ”Va!?” ungefär som om han inte trodde sina öron. Ni vet säkert vad jag menar. Man har hört någon säga att kaniner visst bryr sig om klockan, när det i själva verket myntades att de sover som stockar. Hmm, kaniner sover väl oroligt, eller?

Hur som helst. När jag är i jämnhöjd med mannen på bänken ser jag vem hans sällskap är, nämligen en hare. Den sitter och trycker så där spänt som om den verkligen sagt något olämpligt, när den bara ställde en enkel fråga om tiden eller samhället i största allmänhet. Eller så hade haren inte sagt någonting alls, och det är ju det värsta av allt. Även om man är hare. Eller kanin.

Det finns ett foto på Fredrik Reinfeldt med hörlurar. Han påminner väldigt starkt om hur den tyske skådespelaren Ulrich Mühe såg ut i ”De andras liv”. Som de flesta kanske vet utvecklades filmen om avlyssning i DDR till ett drama om kontakt, dialog och – givetvis - alienation. Men det var i fiktionens värld. Och i verkligheten kan en man på en parkbänk och en hare få till ett ”Va!?” tillsammans. Men en statsminister eller lagkapten kan knappast få till det, vare sig han eller hon bär hörlurar. Eller kaninöron för den delen. Va!?

Grönt är skönt

Det här landskapet är gjort av Mats Gus Gustavsson. Jag blir helt knäsvag av det gröna, som omger oss under den här årstiden. Men så är jag också stadsbo till de flesta beståndsdelarna. De kommande veckorna eller så ska jag försöka upptäcka ytterligare nyanser och skiftningar och ta dagen som den kommer. Ha det gott i det gröna.

En super man

Det blev en bra födelsedag. Grabben somnade gott, men strax innan dess följde vi ”Mr Bean på semester”.

Den var riktigt korkad, men tillsammans hade vi skoj åt dumheterna och den har faktiskt en stor poäng, nämligen att den i det närmaste saknar dialog. Och tänk om bildlösningarna och berättandet i stort hade haft någon liten, minsta nerv. Då hade det kunna bli en komedi, som vi inte bara skulle le åt utan också skratta med.

B, ett annat barn som är min frus fadderpojke, fyller ett år i höst och har ännu inte lärt sig att vinka. Men han försöker gärna och när han gör så påminner han om Stålmannen. Samma utsträckta arm. Samma knutna näve. Men B flyger såklart inte i luften. Inte ännu.

Frågan är när Stålmannen intar teater- eller musikalscenen. Att ”Mamma mia” visas världen över är ett känt faktum. Nu ska romanen ”Grabben i graven bredvid” som blev film också bli musikal. Och därefter torde vägen stakas ut mot tv-spelens världar. Då ska jag paxa för att lira Michael Nyqvists rollfigur.

Förresten, så kan jag verkligen se B i huvudrollen i ”Stålmannen i Sumpan”, eller vad det framtida scenspektaklet ska heta. B är redan super och om några år är han ju man. Eller är kanske den rollen redan vikt för grabben?

"Vad gjorde vi för fel?"

En bit in i romanen ”Ur vulkanens mun” ställer huvudpersonen Anna den frågan till sin make Mats. Ingen av dem kan ge något svar, men vad som händer i fortsättningen av boken är följderna av deras vilsenhet. Det är en hemsk och träffande skildring av en kärnfamilj, där de vuxna i normalitetens tjänst inte verkar kunna göra annat än illa. Mot varandra, mot sina barn och givetvis mot sig själva. Stundtals är den plågsam att läsa och jag tycker att både Mats och Anna har poppat upp ur mig lite för många gånger i mitt liv.

Helena von Zweigbergk har sållat och koncentrerat sin intrig med en jäkla massa spetsiga uddar. Något av hennes kunnande borde filmaren Björn Runge använt sig av när han gjorde ”Mun mot mun”, ett hopkok av medelklassmisär som visades på SVT igår. Där var det mycket som gick fel, inte minst på grund av den orytmiska inledningen. Det är synd med tanke på hur fin, stark och helvetesbra hans film dessförinnan ”Om jag vänder mig om” var.

Helena von Zweigbergks roman kan laddas ner här. Och idag skriver hon i DN om hur svenskarna blivit allt gladare och kräsnare i att käka, dricka och festa. Själva mumsade vi libanesisk meze till middag. Grabben valde.

Svårt att sova

Grabben fyller år och han har knappt sovit en blund för han har hoppats så innerligt att han ska bli en gitarrhjälte här hemma och inte bara hos sina kompisar.

Vi har ägnat förmiddagen åt spelet och jag är som vanligt sämst, jag har klarat en easy-låt av Pat Benatar, men jag gladdes åt att grabben döpte vårt lag till Familjen och att han raskt avancerade till mediumnivå. Att min fru lirade ”Anarchy in the UK” var ett stort bonus, men aningen absurt med tanke på låten och det som en gång varit.

Lika absurt var det när jag under en repning för 30 år sedan stod i skyddsrummet framför mikrofonen och det var på min lott att skrika ”Right” i Sex Pistols-låtens början. Det kändes såklart fel, och inte kunde jag skratta på beställning heller, men ett halvår senare var det nyårsafton och vi gjorde vår första (och nästintill sista) spelning i en rivningslägenhet. Jag undvek att imitera Johnny Rotten, men det blev allsång till en Crass-låt. Några egna låtar om gatans våld, utanför mitt fönster och nazister spelade vi också.

Det lät mest. Mycket. Och jag hade väldigt svårt att somna den natten.

Här är originalet.

På månen i stekpannan

Vissa filmer är som smör i en het stekpanna. De försvinner. ”Miami Vice” är en sådan och grabben, min fru och jag var bänkade härom kvällen.

Vi pratade om lite ditt och datt, drack vin och läsk och käkade popcorn och noterade att våldet i filmen var betänkligt grafiskt, och det verkligt anmärkningsvärda var att skotthålen, som i scen efter scen visades i bild, påminde om månkratrar; klara hål utan blod. Vidare uppmärksammade vi att det var en hel del naket i filmen och sådant är ju anledningar till att sådär på skoj och överdrivet högt ropa ”Barnförbjudet!” när det sitter en liten tonåring i soffan.

Men den här upplagan ”Miami Vice” var väldans fadd, lite seg och kletig som sockervadd, och hade heller inte många likheter med tv-serien från 80-talet (som om det skulle vara en kvalitet! Var verkligen originalet så värst bra?) Enda gången jag hajade till under filmen var när huvudpersonen, han som spelas av Colin Farrell om jag minns rätt, sa att ”Sannolikheten är som gravitationen”. Konstant, liksom? Eller på väg ner? Från månen till jorden? Mot stekpannan?

Landet nästa

Regnet öste ner

Häromdagen öste det ner och min fru sa för en gångs skull att vädret, smattret mot fönsterrutorna var som tagna ur en film. Det brukar vara jag som kläcker referenser till vita duken.

Hur som helst så läste jag en nyhetskrönika om Irak och amerikanska krafter, kommersiella sådana, kanske också kallhamrade. Det är en spännande text Jenny Nordberg/SVD skrivit. Den är utformad som en prolog till en politisk thriller eller något slags konspiration. Typ ”Yrke: Reporter”, ”Syriana” eller varför inte ”Tredje generationen”.

Det skulle kunna kallas film noir. Modern sådan. Regnet. Eller hettan. Ödsligheten. Gärna garnerad med improduktivitet. Du kommer till en flygplats. Du möter en främling. Och han, det är ofta en han, bjuder inte på geléhjärtan eller något annat godis.

FRA gör sig inte på film, kan min första tanke vara.

Så fel jag har.

Ridåer av rök

Rökning på film dödar liv i verkligheten. Den associationen får jag efter att ha läst två DN-artiklar, no 1 och 2. Stämmer det så har kinematografiska mord och annat medialt våld sina korrespondenser i vårt här och nu. Jag ställer mig tveksam till det även om de påståendena naturligtvis är värda att gnugga – om än inte att bugga.

Vad som oroar mig är ropen på censur. Ska fiktiva karaktärer tecknas medelst utan de giftpinnar som tillfredsställer dem oralt? Aj, aj, säger jag, om konsten – för film är faktiskt en konstart –ska tvingas bekänna sig till politiska eller trendkänsliga moraliska principer.

Bästa sättet att bli av med en frestelse är att falla för den. Den sköna och samtidigt skrämmande tanken lär författaren Oscar Wilde ha myntat en gång. Att möta ett problem istället för att bädda in det i dimridåer av restriktioner och regler kan man också säga.

Kabanossen, Peter Bratt & vildsvinsjakt

Dagarna går och jag har hamnat lite utanför tiden. Igår letade min fru och jag badrumsinredning och för lunch besökte vi en övergiven korvmoj och käkade var sin kabanossen med bröd. Kocken såg aningen moloken ut och köttet han serverade oss var lite bränt, lite för fett men det smakade. Gladare blev vi över det yngre parets glädje över att vi lämnade plats åt dem och deras två pojkar, som helt tvunget skulle dricka päronjuice.

Kvällen avrundade jag med de sista kapitlen om journalisten som grävde kring IB, Geijer, Serung och andra som på en massa jävla sätt doppat fingrarna i allehanda syltburkar. Jag är inte förtjust i memoarer men Peter Bratts ”Med rent uppsåt” rekommenderar jag. Vad som slog mig var att Bratt ganska tidigt i boken ger sig på konststycket att försöka beskriva hur han blev den han är. Parallellt, i boken, avsäger han sig alla likheter mellan sitt ego och sin journalistiska gärning. Det är starkt, tycker jag, även om det kanske är självklart i vår mediala värld, där en läppförstoring eller ett rövslick är handlingar som enbart kopplas till karriären. Eller?

Bratt frågar sig så ofta om grunderna för sin alkoholism att han blir tjatig. Men när han väl kommer till målet råder det ingen tvekan om att han har något att berätta. Att han som epilog väljer att duka upp en vildsvinsjakt låter jag passera. Han och Jan Guillou förenas säkert någon gång i något slags himmel eller helvete, där tiden säkert kommer att stå stilla.

Det går som det går

Det gick som det gick igår kväll. Sabri är kanske inte världens bästa ”så kallade högerback”, för att citera Ralf Edström, men nog var han strålande igår kväll. Att det sedan var hans vänstra tyska motsvarighet som punkterade matchen och samtidigt replikerade uppsnurrningen vid 2-2 var väl symptomatiskt för matchen. Och inte desto mindre sympatiskt. Bollen har verkligen varit rund under veckorna i Schweiz och Österrike.

Vad som nu sker får Doris Day sjunga om.



Själv kopplar jag ner för ledighet.

Trevligt månadsskifte!

Ekorrande, avgörande

En fördel med att växa upp är att man kan lägga saker bakom sig. Det är dock lättare sagt än gjort. Själv har jag samlat specifikationer och räkningar, anmälningar och uteslutningar, information om ditten och datten på hög mest för att kunna ha referenser till ytterligare ekorrande. I helgen fick jag nog och gjorde aska av flera årshögar.


Det kändes bra.

Tunga är traditionens krafter inom fotbollen. Men för tyskarna kommer det att innebära ett ok som de tyngs ner av. Turkarna är givetvis oslagbara, så som de skjutit och bombarderat. Ribba in avgör. I första övertidsminuten. Inom full tid.

Midsommar, marguerita, mossad

Marguerite Duras genomförde en rad märkliga projekt i form av romaner och pjäser. Hon filmade också och egensinnigast av allt som hennes späda uppenbarelse åstadkom tycker jag är hennes två filmer India son och Son nom de Venise dans Calcutta désert. Båda långfilmerna har nämligen samma ljudband.

Jag vill tro att franska Marguerites ande svävade omkring – i likhet med en massa andra levande och döda – när vi snackade och firade midsommar.

Två gånger riktade jag telefonen, tryckte på knappen och sim sa la bim rörde sig bilderna.

Den första filmen heter Mossad.



Den andra har ännu ingen titel och kanske lika bra är det. Eller kanske den skulle kunna heta marguerita? Lagom läskande en skön midsommarafton.

Skyggt gnägg, trång skalle

Fördomar växer inte på trän men de ynglar av sig. Det ska inte förknippas med puritanism, ett ämne som DN:s debattsida basunerade ut igår. Att Hanne Kjöller, vid samma tidnings ledarredaktion, idag tog avstånd från debattartikeln gillar jag.

Ett av mina första sommarjobb innebar tjänstgöring vid stadens lasarett på en avdelning belägen under jord. Arbetsplatsens geografiska läge färgade av sig på några av de anställda, som bar skygglappar och ibland gnäggade ikapp.
Du kommer aldrig att gifta dig med en neger, fick tonåringen med de öppna naiva ögonen och de känsliga öronen höra.
Det kommer aldrig din mamma att tillåta, fortsatte de och galopperade.
Eiihi! Jag tror på kärleken, utropade pojken till svars.

Tre av tio amerikaner hyser fördomar mot andra raser. Det visar en undersökning beställd av Washington Post och ABC News. Nästan fyra procent av de svenska valbara tycker att Sverigedemokraterna är ett parti värt att rösta på. Enligt DN/Synnovates mätningar.
Jag tycker faktiskt att trångsynt folk som Jimmie Åkesson borde trä på sig en kondom över skallen och känna hur det är att kippa efter andan och vara förbjuden att vara. Som en oönskad spermie.
Hmm, kanske är det just det han uttrycker med sin politik.

Gladfotboll, memoarer, bagage

Vunna tekningar, schlagerpoäng och så denna härliga gladfotboll. Hur kommer det sig att de ryska kosackerna sprang och holländarna flög och for? Putinpengar? Oljebaroner? Den importerade tulpanen Hiddink? Jag bara frågar, eftersom jag fortfarande har matchen mot Spanien på näthinnan.

Själv hoppas jag att framgångarna skvalpar till det inom kinematografin, där ryssarna och ryskorna genom åren avväpnat, väckt förundran och fällt tårar. Visst vore det något en återkomst utan vare sig ett vampyrbett eller andra blodiga och bombastiska inslag på en biograf nära mig i höst? Innan dess läser jag om Jefrosinja Kernovskajas memoarer och tittar på hennes teckningar från Gulag.

Ikväll tror jag att spanjorerna, trots alla resultat de senaste veckorna och genom åren, överraskar och faktiskt lirar skjortorna av italienarna. Att de förra har Luis Buñuels Den andalusiska hunden i sitt kulturella bagage vill jag ska spela roll. Si!

Tillägg: Här är en del av filmen

Vodka, sex i stan & fotbojor

Att det svenska laget inte höll jämnt med det ryska tar jag med en sked borsjtj. Men att den portugisiska uppställningen envisades med att lira prepubertalt i backlinjen är som för mycket sauerkraut till korven. Inte ens vodkan hjälper.

För övrigt är jag redan trött på att Sex and the city-filmen bedöms för hur väl den påminner om tv-serien och inte hur den fungerar som film. Att jämföra en säsong tv med en halv mil celluloid blir detsamma som att tycka att FRA-omröstningen slutade med en seger för kritikerna.

Nu skenade jag iväg lite. Men bara för att vi alla i det här avlånga landet med den paranoida regeringen har möjlighet att bära elektroniska fotbojor ska vi inte göra det. Inte ens om vi tycker att den övervakande attiraljen påminner om vilket fräckt band som helst med symboler och koder för alla hugade att tolka.

Glad midsommar.

Aldrig för sent

Av turkarnas osannolika vändning mot tjeckerna igår kan vi lära oss en sak. Det är aldrig för sent.

Därför finns det hopp om att onsdagens omröstning om spaning efter icke-militära hot blir ett rungande nej. Inte så att det behövs en Petr Cech eller två för att beslutet ska bli verklighet.

Näe, det gäller bara att de berörda resonerar med sig själva och vad de innerst inne tycker om frihet och ansvar å den ena sidan och tvång och skuld å den andra.

Innan dess går det att äta en baklava eller två och glädjas över att värdnationen Österrike har alla möjligheter att ge tyskarna respass.

Sparka spring

Härom dagen hejade jag på Turkiet när de sparkade och sprang mot Schweiz. Grabben var lite förvånad över det, eftersom han ”avskyr” - så mycket han som grabb nu kan avsky något - det turkiska, av den enkla anledningen att grabbens pappa är från Kurdistan och militärerna som tar order från Ankara gör titt som tätt räder i området där grabbens pappa växte upp.

Jag försökte förklara att det här med idrott och politik inte behöver höra ihop. Jag märkte att jag svävade på målet, för innerst inne tycker jag att schweizarna de har sin choklad, sin knivar och banker, medan turkarna inte alltid har det lätt i landet och så har de problem med att upprätthålla demokratin. Det framgick med all oönskvärd tydlighet den 1 maj, då polisen prov allt annat än hur en slipsten ska dras. Här är några bilder från den dagen.






Även om bollen så klart är rund, får sparka spring en annorlunda innebörd här.

Kroater och kommentatorer

Nu är jag lite efterklok men redan under matchen mot Österrike anade jag att kroaterna var giftiga. Den bataljen påminde om vilket handbollsmästerskapsmöte som helst: de rödvita blåa gör vad som krävs oavsett motstånd. De vinner. De vinner med uddamålet mot såväl favoriter som blåbär. De blixtrar, de trixar, de agerar lojt.

Följaktligen var segern mot tyskarna given. Emellanåt spelade Modric & co oförskämt avslappnat, som om de var på en träning. Givetvis är det omöjligt att vinna mot ett sådant lag. Att Kroatien kommer att ståta med EM-bucklan är självklart.

Jag följde andra halvlek och min fru refererade vad som hänt i första. Dessutom hade hon knäppt på radion, så vi följde sändningen med Christian Olsson och Pelle Blohm. De båda herrarna refererade och skämtade, analyserade och förde intellektuella resonemang och uttryckte allt det TV4 inte kan, vill eller vågar.

I morse läste vi Johan Cronemans säkra sågning av TV4:s fotbollsreportrar. Vad Croneman inte utvecklade var att den här antiintellektualismen sprider sig av den enkla anledningen att den är billig att göra och att materialet den resulterar i fyller ett syfte: den fyller hål i tidningar, i tidskrifter, i tv, på webben. Överallt finns det akuta behov av information, som helst inte ska kosta någonting. Därför ser vi blahajournalistiken breda ut sig samtidigt som direktörerna, och en och annan redaktör, gnuggar händerna i förtjusning över allt klirr i kassan.

Höj tv-licensavgiften säger jag och garantera mästerskapen i allmänhetens tjänst. Eller höj skatten, så att SVT kan gå i kurs hos radioreportrarna. TV4 är glada ändå, de har ju sina reklaminslag.