I helgen blev jag renskrubbad av ”Min sköna tvättomat” och imponerades över hur fasta och djupa karaktärerna fortfarande är och att de skarpa porträtten av britt-pakistaniern Nasser och rasisten Johnny bidrar till att filmen så vasst uttrycker och kommenterar sin samtid. Och som en följd av detta säger filmen naturligtvis också något om vår tid.
Den kom 1985 och är starkt ironisk och kritisk mot det bidragssamhälle och utslagningssystem som växte fram under Thatcher-regimen. Som pamflett är dock ”Min sköna tvättomat” inte värd en penny. Som ett debattinlägg däremot står den, och den kommer att stå, emot devalvering efter devalvering. Det här är en aktualitet om hur olika kulturer kolliderar, varför de gör det och om den naturliga reaktionen att när modet sjunker så stiger föraktet, inte minst självföraktet.
Men filmen är samtidigt en subtil kärlekshistoria mellan de två killarna, som en gång varit bästisar. Den är en berättelse med typer, nästan urtyper. Farbrodern, pappan, kusinerna är så fylligt tecknade och precisa, att de är som fontäner vi kan spegla oss i, källor att känna igen oss i. Några av fascisterna har stora roller men säger ingenting och öppnar inte heller käftarna på vid gavel eller tugga fradga. Det behövs inte i den här sortens film.
Skådespeleriet må vara stelt och klippningen aningen rumphuggen, men meningen går fram. Det kan vi inte enbart tacka regissören Stephen Frears för. Trots en imponerande CV med ”The Queen”, ”Farliga Förbindelser”, ”Prick up your ears” med mera har Frears aldrig utmärkt sig som annat än som kompetent hantverkare. För att filmerna ifråga ska lyfta krävs bärande manus av författare som Christopher Hampton, Alan Bennet, Peter Morgan och givetvis Hanif Kureishi, som med pur skrift vaskat fram den här historien.
Frears många fina filmer är exempel på att en regissör inte behöver kladda med pennan. I Sverige är auteurtraditionen, det vill säga att samma person skriver manusförfattar och regisserar, fortfarande stark. ”Kludda med kameran” skulle en kurs heta och den borde vara tillgänglig, kanske även obligatorisk för alla svenska filmregissörer. En och annan ”Container” och även ”Ett hål i mitt hjärta” skulle det resultera i men säkert också något tidlöst, tänkvärt och varför inte otvättat.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Frears är en mycket underskattad regissör, just för att han inte skriver själv och sprider sina gracer i en massa genrer, som han nästan samtliga behärskar (helamerikanska Grifters var ju suverän t ex).
Men vad menar du med att det skulle bli fler Container-filmer? Borde det inte bli färre?
Nu var det nåt om Frihetens pris jag skulle skriva om här (din recension av tvättomaten fick mig att tänka på den), men har glömt bort det i allt jag krev ovan så jag avslutar med att tipsa om H Kureishis "Intimacy". En mycket bra bok som blev en ännu bättre, men helt olik, film - av Patrice Chéreau. Tyvärr omöjlig att få tag på.
Javisst är Grifters vass.
Egentligen var inte tanken att sabla ner Frears utan hellre framhålla alla manusförfattarna. Det är ju en vass ekvation som Frears skapar gång efter annan med honom som konstant och författern i fråga som X.
Kanske var jag lite kliddigt oklar. Nej, tack inga fler "Container" och annan mög. Däremot kanske det skulle bli några sådana förvirrade filmer innan tankesättet landar och regissören gör det som han eller hon är duktig på: att bildsätta.
Kureishi-tipset noterat.
FP var upprörande, vilken vind!
Skicka en kommentar