Derek Jarman gjorde fantastiska filmer men ibland hade jag svårt att förstå honom. Dels för hans djärva associationer i bildberättandet, dels för att han drog in den homosexuella rörelsen i varje historia han berättade. Efter att ha sett filmbiografin ”Milk” om ledamoten i stadsfullmäktige i San Francisco, Harvey Milk, fattar jag Jarman bättre.
Först och främst. Sean Penn är så jävla ypperlig som politikern Milk. Penn var duktig som folkvald i ”Alla kungens män”, men där hade han egentligen bara en speciell (talar)scen. Här går han hela vägen och äger. Han är kung. Min vän P kan för övrigt intyga att jag tippade Penn som Oscarsvinnare trots Mickey Rourkes nuna, bringa och stripiga hår i ”The wrestler”. Nog om det. Till pudelns kärna.
I ljuset av Jarman är ”Milk” en fantastisk film om homosexuellas rättigheter i samhället. Att filmen har premiär nu, veckorna efter Barack Obamas installation i Washington, måste bero på producenternas fingertoppskänsla. Bra jobbat! Och så beror det såklart på den drivne regissören Gus van Sant. Vid ett flertal tillfällen har van Sant hypnotiserat mig med sina spännande bild- och ljudlösningar. Här är han sparsmakad vad gäller bildexcesser. Inledningen med journalfilmer från polistillslag mot homosexuella klubbar är enkel och effektiv. Något längre in i filmen blandas på ett fiffigt och elegant sätt dokumentära filmbilder och stillbilder med dramatiserade avsnitt. Så mycket mer är det inte att yvas över i bild eller ljud. Filmen är ett följsamt stycke.
Tyngden i ”Milk” ligger i budskapet att vi alla ska kunna få vara oss själva och ha rätten att älska den person vi vill. Även om det handlar om instängdhet, fördomar och fanatism är det upplyftande att följa. En längre stund in i filmen börjar jag undrar om jag inte saknar lite sex – på duken, alltså. Detta trots att både blickarna och kyssarna finns där. Ja, till och med kärleken. Och då går det upp för mig att jag tittat på två filmer samtidigt. Dels den som projiceras i biografen. Dels den som innefattar mina projektioner om homosexualitet. I samma ögonblick tar biografen över och då utvecklas ”Milk” till en av de där berättelserna om civilkurage. Det är häftigt att vara med om.
I filmen framställs Milk som en hängiven operalyssnare. Puccinis verk, speciellt ”Tosca”, blir ett fundament bestående av högre makter och fastare än livet självt. Det fördjupar bilden av Harvey Milk. Jag vet ingenting om honom men som politiker på gräsrotsnivå och sedan i stadsfullmäktige gjorde han (i varje fall i ”Milk”) underverk. Vettigt är det för övrigt att vi får se hur Milk korrumperas av makten, för att tillfredsställa sin inre övertygelse. Han vill göra gott för utsatta homosexuella, svarta, gamla, handikappade. Målet helgar medlen.
Starkaste scenen i filmen är ett telefonsamtal mellan Milk och en tonåring som berättar att han ska begå självmord, eftersom han inte accepteras för sin sexuella läggning. Många bäckar små kan göra ett fint flöde celluloid. Så är det här. Enkelheten hos van Sant gör att jag bättre förstår den frenetiska envisheten hos Jarman. Jag får sådan lust att se om dennes ”Edward II”, ”Wittgenstein” och (såklart!) ”Caravaggio”. Att kämpa är viktigt. Att göra något man är stolt över är Harvey Milks mål i Sean Penns gestalt. Det räcker långt. Get up…
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Väldigt kul att läsa din recension med de associationer och personliga kunskaper som finns bakom. Väl skrivet som så ofta. Min dotter såg filmen i San Francisco och var oerhört påverkad. Jag ska se den nästa vecka. Roligt att ha dina tankar i bakgrunden. Du har förstås sett Min sköna tvättomat? Den var ett uppvaknande för mig kring min egen syn på homosexualitet, som framför allt nåogt med främst fysiskt uttryck.
Trevliga ord. Tack :)
Jo, Mst, kom jag tillbaka till här http://slowmotionblog.blogspot.com/2008/01/kludda-istllet-fr-kladda.html
Skicka en kommentar