Favoriterna

Jag tror det var för att de var unga. Hill, Coppell, Pearson, Buchan. Och sedan kämpade Lou Macari som en furie och så sköt Sammy McIlroy så snyggt. Hur som helst så blev de mina favoriter när de kom tvåa i engelska andradivisionen och något år senare tog sig till final i FA-cupen.

Men mest var det för George Best, det långa håret, kroppen som knyckte åt ett håll och fötterna som gick åt ett annat. Han, legenden, hade ju lirat i laget. Han gjorde come back i Fulham vid den här tiden och hela jag förflyttades till London och ville verkligen att han skulle lyckas. Ja, ja.

Manchester United vann alltså ligan och jag upptäckte att när jag kollar på dom så är det inte så mycket Ronaldo eller Rooney jag tittar på. Snarare visualiserar jag årgångarna 74, 75, 76 än en gång. Och så försöker jag mig på det omöjliga: att föreställa mig Busby Babies som for fram och vann Europacupen långt innan jag hajade skillnaden mellan en tåfjutt och en yttersida.

Men det var fint att Bobby Charlton satt på läktaren under gårdagens Wigan-match och strax innan slutsignalen stod han vid sidlinjen och såg så där lugn och snäll ut och jag fick en känsla av, nej, faktum är att jag förstod, hur bra han och George Best måste ha gått ihop – på planen.

Så mycket man kan inbilla sig en söndag när bollen antar lite fyrkantiga former. Kanske det beror på tv:n. Knappast konstigt att jag inte har något favoritlag längre.