Skolbyggnader brinner

Ken Loachs ”Riff-raff” slutar med att hela bygget brinner. Det är de underbetalda arbetarna (jobbar de svart?) som tänt på sedan de ansvariga på allvarliga sätt – och med dödlig utgång – negligerat säkerheten på arbetsplatsen.

Rätt eller fel att dra stickan mot plånet? Ger Loachs film en bild av hämnden som en utväg, eller?

Dagens DN ger enligt färsk statistik från Räddningsverket gällande att skolbränderna fördubblats. Jag undrar hur journalisterna kommit fram till den procentsiffran. Spelar det roll att det finns många fler/färre skolor idag? Definierar artikelförfattaren respektive rapportens statistiker bränder på samma sätt?

Går det att se mönster hos de olika förövarna? Är de flesta av gärningsmännen av idag kopplade till högerextrema rörelser, så som DN-texten antyder? Ja, tänk om det vore så lätt. Då är DN-artikeln ett upprop för bestämt motstånd mot de högerextrema krafterna i samhället. Det skriver jag under på!

Men. Att en unge – eller en vuxen – tänder på en kommunal skolbyggnad beror knappast enbart på att det bor en liten – eller stor – djävul i förövaren. Hon eller han har en historia, lämnas ensam och har kanske knappt hem och definitivt ingen fritidsgård att gå till. Utan att förstå det förflutna kommer vi inte till sans med nuet – och givetvis än mindre med framtiden. Sålunda, isolera inte företeelsen.

Ger ”Riff-raff” verkligen en bild av hämnd? Nja, snarare en bild av frustration. Skadegörelsen är en desperat akt, när arbetssituationen är som den är. En fantastisk film är det, som manar till kamp, eftertanke och en vilja att förstå de bakomliggande faktorerna när något i samhället spårar ur och brinner upp.

Alltså ur askan in i elden.