Förnekandets lovsånger

Ibland tycker jag att Turkiet är en knäpp gök, som sjunger falskt från såväl minareter som ångbad. Nu överdriver jag en hel del men den turkiska staten är en konstig organism som envist och hårdnackat sjunger förnekandets lovsånger. I första hand tänker jag på det osmanska väldets övergrepp under 1910- och 1920-talen mot framför allt armenier men också kurder, greker och assyrier. I andra hand tänker jag på den hårt skurna yttrandefriheten i landet. Enligt veckans DN (TT och Reuters) ska den omstridda paragraf 301 få en ny refräng. Staten ska inte så lätt som tidigare kunna väcka åtal mot personer, som ”förolämpat den turkiska identiteten”.

Kanske är det en början för att staten Turkiet ska stampa takten aningen ångerfullt över forna tiders förseelser. För utan botgöring kommer de snart 100 år gamla övergreppen att skugga allt vad man företar sig. Allt.

Fråga vilken människa som helst om det hur länge som helst går att hålla dörren till uret stängd. Klockan tickar med andra ord, och göken kan ju inte bara sluta sjunga, för att uttrycka sig med näbbar och klor. Hur kul är det på en skala – i såväl dur som i moll!

För övrigt undrar jag om tragiken i Österrike är regisserad av Guds grumligt goda hand. Minns österrikiska statens och folkets nazistvänliga välkomnande 1938. Minns Kurt Waldheims famösa karriär som politiker, förbundspresident och till och med FN:s generalsekreterare. Är liken i garderoben en nationell angelägenhet? Eller snarare en internationell business?