Brittisk vördnad

Roy Andersson är i gång med en ny långfilm. Jag tyckte att han upprepade sig väl många gånger i förra årets ”Du, levande”. Men som naiv, glad svensk blir jag mäkta imponerad och innerligt stolt över att anrika brittiska Sight & Sound i senaste numret ägnar de anderssonska fiktionerna stort och intressant utrymme. Recensionen av ”Du, levande” är nästan vördnadsfull. I Svenskan skrivs det att filmen är såld till 40 länder och att Andersson imorgon måndag fyller 65 år. Grattis.

Bra!!!

Den kommentaren var flitigast använd av min fru under handbollsmatchen mellan Sverige och Kroatien. DN & SVD har matchrefererat - från matchen alltså, inte från vardagsrumshejandet.

Jaaaaaa!

var näst mest använd replik.

Nu väntar OS. Men kringarrangemang som invigning och avslutning tycker jag att IOK:s betalda medarbetare som Gunilla Lindberg Arne Ljungkvist och Pernilla Wiberg kan utföra. Bättre för de aktiva är att koncentrera sig på spelet och tävlingarna.

Brasa på kinesiska

Om jag förstår en fras rätt i dagens ledare i DN kan bara kineser laga kinamat. Svenskar kan i varje fall inte krydda eller woka på kinesiska. Innebär det att det som är kinesiskt är oantastligt? Är svenskar bäst på att supa svenska snapsar? Dansar polacker perfekt polska?

Nej, just det.

Inte heller får den kinesiska regeringen bryta mot mänskliga rättigheter eller barnkonventioner bara för att man gör det på kinesiska och i staten Kinas namn. Men att de gör det kräver protester. Att bojkotta OS-invigningen, ett symboliskt spektakel med konstnärliga inslag, tror jag är som att pissa mot vinden.

Hellre handelsembargo. Det skulle sätta press på den kinesiska regeringen och dess korrupta utövare. I en insändare i DN idag tycker en läsare ungefär samma sak.

Den olympiska elden ska upp till Mount Everest och även komma till Lhasa på vägen till Beijing. Enligt Washington Post hyser myndigheterna oro över att elden kommer att släckas av demostranter. Jag tror snarare att elden kan komma att symbolisera det allt bestämdare motstånd som de kinesiska auktoriteterna dagligen kommer att tvingas möta.

Därmed inte sagt att inte vem som helst kan tillaga anka eller nudelsoppa. Även Jansson måste kunna fresta med det.

Busterscen

Det är förvånande att just Rami Shabaan idag krökte sin annars så raka rygg. Hans fadäs var som tagen ur insomnade serietidningen Buster eller ännu värre en scen ur en Hitchcockfilm, där den oskyldige blir föremål för allas spott och spe, för att de tror att han är förövaren och att den utpekade till sist också ser sig som skyldig.
Hur som helst vill jag tro att Rami rockar vidare mot Centraleuropa i sommar.

Bombastiskt bondfångeri

Den gångna helgen kollade jag på en svensk polisthriller.

”Irene Huss: Tatuerad torso” är en kriminalfilm som är gjord enligt löpande bandprincipen. Som titeln indikerar ska en svensk polis reda ut mysteriet kring en torso som kapats på sina lemmar och sedermera tömts på sitt innehåll.

Storyn kan tyckas makaber, men det är ingenting mot sensmoralen, som går ut på att hämnden är ljuv. Som moment i en film accepterar jag givetvis hämnd, inte minst som drivkraft för handlingens framåtrörelse. Som moralisk ”poäng” blir jag tveksam. Det är faktiskt inte okej att slakta människor.

Är jag gammalmodig när jag tycker att målet med en kriminalare är att samhället ska segra? Eller vice versa: samhället är så korrumperat, att det inte går att skipa ”rättvisa” utan att överträda lagen. Kan det sistnämnda vara ”torso”-makarnas tanke? Jag undrar hur de kom in på de banorna? Knappast tack vare ”Mannen på taket” eller ”I lagens namn”. Går Dirty Harry-syndromet igen? Var är samhällsanalysen i filmen om Irene Huss? Hur har man kommit fram till att ont ska förgås med ont?

Filmen är den första i en kommande serie om polisen Irene Huss. Att hon är kvinna ser jag som positivt för den mansdominerade filmpolisgruppen. Figuren Irene lär få möjlighet att utveckla sig ytterligare under en kvintett alster. Kanske kommer hon då att agera lite snutigt trovärdigare och undviker att bli en pinsam hoppjerka à la herrkollegorna Kurt och Martin.

Tro nu inget annat än att ”Irene Huss: Tatuerad torso” är en kass film, för det är den. Skitkass. Men den har åtminstone ett klart och tydligt motto: Styckar bäst som styckar sist. Vad uttrycker det? Att en bombastisk handling med skalpell och annat skarpt uttrycker att målet helgar medlen? No, no, njet. Det är att stycka, förlåt skjuta, förbi målet. Det är med andra ord bondfångeri. Vi hade ju trots allt betalat för hyr-dvd:n.

Bollar i blåsten

Vinden tar i och blåser hål i min skalle. Påsksällskapet väckte frågor om den stundande högtiden. Jag kunde inte låta bli att koppla samman spörsmålen med bolltrillande 11-mannalag.

För det kan vara som så att vi kan tacka de kristna för fotbollens ädla konst. Saken dryftades när långfredagen fallit i mörker och vi smort kråset med fisksoppa, baconlindad kyckling och olika tillbehör. Chévre med gotländsk cumberland intagandes med nybakat är för övrigt ett säkert dreglande inslag.

Att talet 13 är ett oturstal går att förstå med tanke på påsken och kristendomen, och att de tolv lärjungarna plus Jesus Kristus inte ger positiva associationer, när vi läser bibeln och dess svårtolkade texter. Och om Gud och Jesus är en och samma gestalt, hur kommer det sig då att Jesus fick lida en sådan massa? Är Gud en masochist som straffade sig själv? Det frågade vi oss och sökte otillfredsställande förklaringar kring skuld och synd.

Vi kom in på pingsten, då den helige anden uppenbarades sig för lärjungarna och de fick i uppdrag att missionera kristendomens läror. Det där har väl de flesta av oss läst någon gång. Liksom att dog Jesus på korset och innan dess under julen så manifesterade sig Gud i form av den samme.

Den springande punkten verkar vara att lärjungarna var tolv till antalet från början men att Judas mådde risigt och kolade vippen av sig själv, så när killarna – alltid dessa pågar! – träffades bildade de en elva. Är det en tillfällighet, eller?

Som alla vet föddes fotbollen i England och till för inte så länge sedan hade man i engelska ligan endast en avbytare. Kan det innebära något annat än att vi kan tacka treenigheten för att bollen rullar världen över? Det var ju Gud, Jesus och Den helige ande som fick lärjungarna att samlas. För övrigt får man i Premier League numera byta två spelare per match (målvakten exkluderad). Talet 13! Magi, eller? I helgens omgång

Hur som helst är kristendomen en märklig företeelse och schizofrenin kring den gudomliga treenigheten frestar på den intellektuella sidan hos mig. Men talet elva – tretton också för den delen – får mig att längta efter crosspassningar på nyklippt gräs. Att IFK Göteborg kallas för ”Änglarna” hör knappast hit, även om Torbjörn Nilsson var en gudabenådad Benny Guldfot.

Sa jag att det blåser på Gotland? Nu har det snöat också. Till middag vankas lamm.

Kurr.

Jag noterade att de röda jävlarna slog de röda idag. Med tre noll dessutom. Att verka i mörkret är kanske en melodi för helgen. I varje fall fick Arsenal sjunga the blues.

Borta bra

Kortfilmen ”En tant försvinner” försvann från tablån och sändes inte idag. Nåja, tids nog går den i repris.

Jag såg irländska ”Once” härom veckan. Den är en minst sagt feelgood-film som brer ut ett mysigt musikaliskt majestät. Den utspelar sig i Dublin men så mycket av staden uppfattade jag inte. Eller så var jag så absorberad av handlingen att jag liksom var på plats och då ser man ju som bekant inte skogen för alla träden.

”Once” har den märkliga egenskapen att den visar hur folk komponerar musik, nynnar fram texter, klinkar på gitarren och följer efter med pianot. Det är otroligt skönt att följa. Det är flow i vardagen. Jag har aldrig varit i Dublin men vill än mer dit nu.

Imorgon är det borta bra som gäller och Visby brygga ska angöras. Skepp ohoj! Eller med andra ord: Glad Påsk.

Böka

Det känns ruttet att Beijing tilldelades OS.

Den kinesiska regeringen fängslar medborgare som anses oppositionella och illojala. Hur många som hamnat i onåd vet inte ens människorättsorganisationerna, inte heller hur många som misshandlats, mördats eller försvunnit spårlöst.

Ett försvinnande på våra breddgrader handlar den fina kortfilmen "En tant försvinner" om. Den visas på SVT2 nu på skärtorsdag. Jag tycker att den har samma öppna, lekfulla, lite syrliga ton som den tyska spelfilmen "Den förskräckliga flickan".

Vad jag vill ha sagt med det här är att det lönar sig att gräva och böka. Är spadtagen tillräckligt kraftiga och många kommer man till slut till Kina.

Bågminne

Jag gillar att cykla och varje vår är det likadant. Jag tänker på Nico. Det är drygt 20 år sedan hon fick en hjärtattack, föll ner från cykelsadeln och dog.

Det här är en av de första låtarna hon spelade in. I'm not sayin´ heter den.

Bett

Grabben och jag hade tv-dinner och såg ”Jackass 2”. Se inte den, för det gör ont – en hel del i själen, än mer i kroppen. De muntra, vilda killarna i programmet/showen/filmen visar upp både homofoba och homofila drag och gör sitt bästa för att göra sig illa. Lemmarna kläms eller bränns och mest blåmärken eller sår väcker beundran hos de andra deltagarna. De intima delarna är mest utsatta och i fokus. Kroppsvätskorna rinner, hulkas, skits. Det är osmakligt men omåttligt fascinerande att vidrigheterna kan sjunka så lågt, speciellt i dolda kameran-avsnitten. Men några scener är högklassig verklighetsföreställning och innefattar ett här och nu i samma stil som det ligger ett bananskal på trottoaren ska han eller hon halka – med givetvis den stora skillnaden här kommer det att göra ont med jättesmärta. Ojojoj, vad det måste kännas när den slingrande varelsen tar sikte och laddar för ett ordentligt reptilsnabbt bett.

Aj.

Berätta i bilder

Grabben och jag tog oss till Kulturhuset idag, gled över Sergels torg samtidigt som en demonstration om USA:s militärstyrkors närvaro i Irak nådde sitt mål. Vackra banderoller med starka ord hängde från räckena. Två, tre jättelika irakiska fanor bars till plattan. En grupp spelade svängig musik stod på scenen och tog emot alla människor. Vi tog oss upp till det lite röriga kaféet i mitten av huset på plan 2 eller 3. Det blev en lunchfika med sallad och vatten för mig, kladdkaka och cola för honom. Därefter väntade The Man, eller rättare sagt The Tramp.

Charlie Chaplin var bäst. Han är det. Inget snack. Sättet han skildrar den lilla människan med alla hennes sidor är så omvälvande och gripande och så fantastiskt att det är sant.

Utställningen på Kulturhuset innehåller en massa fotografier som emellanåt känns tagna ur de sammanhang motiven en gång var en del av. Förklarande bildtexter överlappar inte den ihåliga känslan. Mer talande (!) är snuttarna som visas på ett tiotal skärmar och som projektioner. Det är bara att bara vrida på huvudet. Från en monitor till en annan illustreras den lille luffarens utveckling: hur han går från en rullskridskoåkande flörtande pajas till att bli en romantiker som vill göra världen till en bättre plats och hur han får även blinda att se.

Jag intar gärna rollen av att förklara för grabben, försöka göra det klart och tydligt att det Chaplin gjorde var stort. I ”Stadens ljus” är blomsterflickan blind och han är en luffare. Hur berättar man i bild att hon tror att han är en miljonär? Och hur ska det gå upp ett ljus för honom att hon är blind? När jag snackade och höll låda lyssnade en gammal dam samtidigt som hon tittade på nämnda filmsekvens. Hon nickade mot grabben och mig samtidigt som tårarna strömmade ner för hennes kinder.

Jag blir lite sentimental men tänk vad Chaplin kunde. Och visst är det festligt att hans genialitet och universalitet är som två tidlösa bamsekramar, som var, när, hur som helst når vem som helst. Idag på Kulturhusets femte plan fnissade folk. De flinade och grinade och brast ut i gapskratt. Så sker säkert även imorgon.

Vem gör "Diktatorn" idag? Det är förvisso andra tider, men den skulle behövas. Det visar inte minst eftermiddagens demonstration i Stockholm.

Bruk och böjelser

Har man inte spänning i tillvaron får man framkalla känslan. Att snatta eller i varje fall bryta mot lagen är ett sätt. Att resa, söka möten är andra. Allting går, bara man inte står – stilla.

Den brådmogne ynglingen Christopher McCandless var drygt 20 när han valde att hålla sig undan från sina föräldrar och sin syster. Han kuskade runt på vägarna, bytte identitet och byggde upp järnstarka relationer med många av dem han mötte, men framför allt, tror jag, stålsatte han sig för att kunna möta sig själv under extrema förhållanden och i total ensamhet.

McCandless dog 24 år gammal, antingen av svält eller matförgiftning, i Alaskas sköna men rått tuffa natur. Jon Krakauer skrev en bok om tragedin och nu är Sean Penns spelfilm ”Into the wild” från förra året här. Premiär i morgon.

I filmen, jag har inte läst boken, var det lätt att tro att den unge Christopher söker Gud. Men den tanken reviderade jag snart när killen i stället blev en inkarnation av han eller hon däruppe – eller därnere.

Lite Jesus är det också över huvudpersonen. Han finns här och nu och hos människorna han möter gör han intryck. Det rör sig om små mirakel, alltså inga promenader på vattnet, som att öppna portarna till deras instängda hjärtan med följd att livet blir enklare.

Ja, den religiösa biten finns i filmen men Christophers stora mål är att uppleva naturen – tillsammans med trion Tolstoj, London och Thoreaus böcker – och samtidigt bli en del av landskapet. Det här porriga panoramat med kampen för tillvaron i extrem fokus har några riktigt andmäktiga scener som kort och gott framkallar ejakulationer. Jag tror inte man behöver vara naturmissbrukare för det.

”Into the wild” är lite mer än bra och koncentrerat berättad och innehåller fint skådespeleri, inte minst av Emile Hirsch i huvudrollen, och lyckas gestalta sökandet som det virriga men samtidigt harmoniska tillstånd det kan vara.

Uppdatering lördag.
Flera tidningar recenserade filmen igår.

Beröringspunkter

Poeten Aase Berg skriver om oro och ångest och sorg. Det är lätt att bli ledsen över hennes ord. Men i böckerna finns också en enorm nyfikenhet, en upptäckarglädje med vilken orden strålar samman och bildar nya konstellationer och väldigt glada stunder.

Under några månader har jag haft sällskap med tre av hennes diktsamlingar. Förra veckan läste jag de sista stroferna ur Loss. Som appendix ger Berg några nycklar till dörrar hon vill att jag ska öppna. En av dörrarna leder till en händelse om en soldat och om hans tjänstgöring i Irak och om hur hans pluton råkar köra över en flicka, som ska hämta en vattenflaska hon fått kastad till sig av en annan soldat. Flaskan ligger på gatan. Varken föraren eller flickan ser.

En liknande tragedi ingår i In the valley of Elah, filmen som drabbade mig. Den scenen, då en pojke springer efter en boll, blir utgångspunkten för flera personers infernon.

Soldaten, som Aase Berg berättar om, tog tag i situationen och skrev tillsammans med andra, däribland Berg, en antologi om vad som hänt. Det låter som ett fint, positivt och uppbyggligt sätt att bearbeta traumat.

Beijing-perspektiv

I dagens DN på ledarplats reflekteras över den kinesiska statens övergrepp gentemot sina medborgare och framför allt de så kallade oppositionella som fängslas, misshandlas och även mördas. Ledarredaktionen drar slutsatsen att alla idrottsmän som får delta i OS ska åka dit, och att ”politiker, diplomater, journalister, opinionsbildare, ideella organisationer med flera - har ett ansvar för att lyfta fram de uppgifter som regimen helst talar tyst om”.
Det är svårt att inte hålla med om de sakerna, både vad gäller det idrottsliga och det informativa (dvs ”lyfta fram”) i artikeln.
Vad DN:s ledarredaktion inte nämner är om handelsembargon av några slag är utvägar för att sätta press på den kinesiska makten. Är inte embargo ett alternativ att ta upp på ledarplats i en sådan som dagens artikel?
Kanske blandar jag ihop DN:s oberoende liberala ledarjournalistik med politiska högervindar och partierna som yr däromkring. Men jag måste ställa frågan: är embargo något som enbart associeras med radikala, med vänstersympatisörer?

DN:s månadslånga kampanj för människorna, som fallit i onåd av den kinesiska staten, har varit hemsk och hemskt bra.
Jag hoppas också att tidningen betalat Amnesty International och Reportrar utan gränser för alla skrämmande och upplysande uppgifter man lyft fram.

Dessutom undrar både min fru och jag om det kommer att skrivas om något annat än idrott när Peking-OS väl går av stapeln.

Brittiska bollar

Jag blir fortfarande glad när jag tänker på Arsenals spel mot Milan i veckan. De spelade så lekfullt och samtidigt så svårt med mängder av genomskärningar och knivskarpa passningar. Emellanåt tyckte jag att jag kollade på en träning och inte en åttondel i Champions League.

I dag var de i farten mot Wigan men den mållösa matchen missade jag.

Bara betyg

I morgon har fem filmer premiär i Stockholm. Jag vet inte vilken av dem jag vill titta på i en biosalong. I stället för att gå på magkänsla eller något slags kunskap får tärningen bestämma vad som är sevärt. Betygen ett till fem gäller. Blir det en sexa slår jag om. Slår jag sexan tre gånger i följd får jag välja betyg - om jag nu inte vill förlita mig på slumpen och kasta ytterligare än gång.

Nu är det gasen i botten som gäller. Jag är spänd.

Först ut är ”3:10 to Yuma”. Den fick 1.
Är inte västern Russel Crowes grej?

Sylvester Stallone är tillbaka i gammal god eller hellre dålig stil med ”Rambo 4”. Betyget blev 2.

Thrillern ”Iskariot” av Miko Lazic, som gjort den fantastiskt fina kortfilmen ”Boban – hockeyspelaren” samt den nästan lika fina ”Made in Yugoslavia”, hade jag hoppats mycket på. Varför blev betyget bara 1???

Är det fel på tärningen? Nog för att ”10000 f Kr” lär innehålla mossiga mammutar, men var den inte värd mer än 1?

En av svensk films mest flitiga och ständigt verksamma, Maj Wechselmann, har porträtterat journalisten Barbro Alving i dokumentären ”Bang och världshistorien”. Den var fru Fortuna något nådig mot och gav den 3.

Jaha.

Inte en enda sexa eller femma eller fyra kastade jag. Där flög de biobesöken iväg.

Nä nä, så lätt går det inte.

"Iskariot" tror jag gör sig i en salong. Och med god tro och stora skor kan man gå på vatten.

Det får mig att tänka på att det snart är påsk.

Birgitta & Bennet

Gårdagens debatt i ”Agenda” på SVT hade som rubrik ”Är det dags att kvotera in kvinnor i företagsledningar?” I debatten deltog Birgitta Johansson-Hedberg, fd vd Föreningssparbanken, och industrimannen Carl Bennet.

De titulerade varandra på olika sätt. Hon kallade honom för hans fulla namn, det vill säga Carl Bennet. Han tilltalade henne med endast förnamnet, alltså Birgitta.

Var hans sätt ett enkelt medel för att trycka till henne? Ja, det tror jag. Nej, förresten, det anser jag. Sedan om han var medveten om vad han sa är en annan femma.