Kvällar med familjen

Två dygn på landet gör susen. Kvällarna tillbringade vi med ettan och tvåan av ”Gudfadern”. Grabben gav båda filmerna femmor men tyckte att den första var bättre. Varför?

Det där familjekonceptet att alla bor ihop, sa han. Det är bra.

Han och jag har av naturliga skäl olika ingångar till det här med närstående. Men jag erkänner att textrader som ”Home. I always wanted a home. I always wanted a ho-ho-ho-ho-home” snurrade i min skalle under tonåren.

Mina egna drömmar om en stor klan tog slut när jag väl fick en. Det var när jag för inte så många år sedan hakade på den klunga som kallas släkt. Förutom en hel radda äkta och oäkta fastrar och farbröder kan jag stolt säga att jag numera har tre halvbrorsor. När pojkarna fyller år brukar jag skicka en cd med svensk musik. I fredags hade den yngste sin födelsedag. Looptroop Rockers väntar honom.

I framför allt ”Gudfadern”-tvåan likvideras de innersta kretsarna i parti och minut och min snabba reflektion är att det här med för många kockar i familjeköket slutar illa.

Hur som är den näst sista scenen i tvåan otroligt fin, ja, den gör hela den plågsamma och grymma uppföljaren uthärdlig att titta på. Det är när de fyra bröderna sitter och skämtar och grälar.

Som grädde på moset ropar Santinos (James Caan) fem-sexårigadotter:

Mamma, nu slåss pappa igen!

Vi garvade alla tre och började andas något lättare. Det blir en bra vecka.