Mål utan vrål och svaga knän

Var bjuden på femtonårsfika och smaskade gräddtårta med jordgubbar, ungefär en sådan kreation som Helan alltid fick i nyllet. Samtidigt slötittade vi på Sirius-Djurgården och de tomma läktarna ekade. TV4, som stod för sändningen, borde precis som när de producerade Körslaget lagt på ytterligare vrål och hejaklacksramsor så att den loja stämningen från arenan stigit någon grad – till nollstrecket i varje fall. Dessutom kunde de pixlat till lite sol i bilden för regnrusket var inte särskilt upplyftande att titta på. I dagens DN skyller Djurgården förlusten på fotbollsförbundet och arenan, när de egentligen borde rikta agget mot TV4.

Att jag somnade under tillställningen berodde dock på glasen vin jag natten innan nervöst hällde i mig under svenskarnas sena semifinal i hockey och sedan steg jag upp lite väl arla för att hjälpa till vid en tjugoårsflytt. ”Momentum”, tjatar Leif Boork om och jag tycker väl inte att jag är annat än ung och i mina bästa år.

På tal om något annat är Cannes filmfestival igång och jag är glad över att jag inte är där. De förvirrade rapporterna är många och det är emellanåt svårt att förstå om de berörda journalisterna tycker om film eller om de är som fnysande, förälskade tjurar som bara vill stångas på den röda mattan. Både DN och SR var liksom lite lojt rara i sina referat.

En film på festivalen får mig att dregla och bli knäsvag, och det är Terence Davies dokumentär om Liverpool. I senaste Sight & Sound säger han:

”I wanted to explore the nature of memory which, because it´s cyclical, constantly turns back on itself”.

Att ha den ambitionen när man ska foga samman rörliga bilder och ljud kan kanske tyckas märkligt. Inte när det gäller Davies, vars ”Distant Voices, Still Lives” för mig är en av de där filmerna.