Hjälp från Le Havre

Det mesta går att ordna bara alla hjälper till. Därför måste Sverige ta emot fler flyktingar från Syrien. Förstår du inte den ekvationen bör du se Mannen från Le Havre, en saga exponerad 25 gånger i sekunden och gjord med en sådan träffsäkerhet att Håkan Dahlby efter fullbordad sittning i biosalongen skulle säga något ömmare än ”fuck, you” till sina belackare.

En pojke och ett tjugotal av hans landsmän från den afrikanska kontinenten är inlåsta i en container. Tullen och polisen i Le Havre upptäcker flyktingarna och tänker skicka tillbaka dem till ursprungsdestinationen. Men pojken flyr. Han har som mål att återförenas med sin mamma i London. Parallellt möter vi en skoputsare och dennes krassliga fru.

Film är ett blickarnas medium och det är en särdeles magi när ögonkasten möter och undviker varandra eller drunknar i de sjöar iris och pupill kan bilda. Le Havre är en mötenas film och framför allt möjligheternas. Allt som oftast blir jag till mig av glädje av den tidlösa och gränslöst empatiska historien om solidaritet och humanism. Jag slår även kullerbyttor av de raka citaten till både fransk poetisk realism och amerikansk film noir. Vissa tagningar är ikonografiska och lika igenkännbara som när du, jag eller någon annan med behov att vara innerliga, eller kanske banala, ritar ett hjärta på ett papper. 

Att skoputsarparet heter Marcel och Arletty är väl ingen tillfällighet. Jag tänker på Marcel Carné vars filmer Dimmornas kaj, Hotel du Nord och Dagen gryr såg till att det sena 30-talet motstånd mot fascismen gestaltades samtidigt som människans behov av kärlek iscensattes. Arletty storspelade i flera av Carnés filmer och gav liv åt insikten att skinn på näsan förutsätter sårskorpor och rejäla malörer på livets landsvägar.

Det är lätt att bli högtidlig över Aki Kaurismäkis fina filmiska kommentar till det öppna och stängda Europa. Sverige måste ta emot fler flyktingar från Syrien.

Lingonlager

Har du någonsin funderat över lingonlager? Här är ett – anno 1918. Bilden, som min fru Katarina nyss skannade, är tagen av hennes farfarsfar Axel.

S:t Eriksplan den 7 juni

Jag har haft svårt att hitta hit. Därför frågade jag min vän MG om jag fick publicera hans mail till mig i dag. Det fick jag och därmed har bloggen fått sin första gästskribent. Kul. Och sorgligt. Ja, du förstår säkert.

...

Går förbi tunnelbanenergången vid S:t Eriksplan. Två unga tonårstjejer har lagt ner två ömkliga buketter samt tänt två värmeljus, som vilset fladdrar i sommarvinden. Mot bättre vetande går jag fram och undrar vad som har hänt.
”En 13-årig flicka har begått självmord.”
”Vad tråkigt”, säger jag och känner mig som en idiot (ibland, ganska ofta, sviker orden mig). ”Var ni vänner med flickan?” (Höll på att säga tösen, men lyckas i sista stund byta till flickan.)
”Ja.”
”Så fruktansvärt tråkigt”, säger jag och känner mig som en än större idiot.
”Ja …”
Den lite större av flickorna berättar att det hade funnits många fler blommor på platsen tidigare i veckan och visar hur stor yta buketterna hade täckt, någon kvadratmeter, men att de hade tagits bort.
Inser att jag inte har någonting där att göra och ber om ursäkt för att jag störde.
”Det gjorde ingenting”, säger den lite större flickan.
”Tack. Hej då”, säger jag.
”Hej.”
Lämnar flickornas privata minnesstund och känner mig genomusel. Tacksam dock för att jag inte frågade mer om självmordet eller ställde någon annan opassande fråga. Trots allt, jag ville inte veta. Verkligen inte.
Inte lätt att vara ung i dag inte. Avdelningen absolut ingenting.
Nu ska jag gå till Systemet och köpa EM-pilsner. Vi hörs!
/MG
PS Och hur slutar EM då? Min gissning är att Polen vinner sin grupp, men får stryk av Tyskland i kvarten. Semifinalisterna är som följer: Tyskland–England och Holland–Frankrike. Spanien får något överraskande stryk av England i kvarten. Tyskland vinner finalen mot Holland, efter att bara ha fått oavgjort i gruppspelet. Åtminstone enligt mitt tips. Fast jag är lite osäker på det där med att England slår Spanien …

Vit björn, vita knutar

Drömmar har ett egenintresse som sällan engagerar annat än som krusningar på vattenytan. Men den här förbluffade mig. Allt började i vaket tillstånd när jag var sömnlös och tillbringade en halvtimme med filmmogulen Lew Wassermans öden framför mig. Sakta jobbade han sig bort från de fattiga kvarteren i Pittsburgh till gangsterklubbarna i Chicago innan han landade på den amerikanska västkusten och där engagerade stjärnor, tjänade pengar som gräs och höll sig i bakgrunden.

När jag väl somnade underhöll jag på ett hotell. Ofta antog jag gestalten av en vit björn. Ibland hjälpte jag till att köpa knark via en slags analog telefon som krävde att man lyfte klykan på en apparat och talade genom en annan. Kvällen som jag arbetade där pågick under några år. När jag till slut kunde bege mig hemåt förvandlades jag till kvinna. Jag krympte en aning men å andra sidan lirade jag saxofon på torget bland träden i natten. Jag hade svårt att hinna med mig själv och försökte på vägen få kontakt med en rad människor som vek undan. När saxofonens toner väl tog slut mötte jag mig själv utan någon som helst dramatik.

Färdig, frågade jag mitt kvinnliga jag.

Jodå, fick jag till svars.

Sedan körde jag – eller vi – buss, åter som vit björn. Efter en snirklig tur var vi framme och jag klev ur dräkten. Ånyo hade jag blivit två stycken. Jag svettades och kände mig varm. Då upptäckte jag att i mitten av fällen låg en miniatyrkvinna med ett russinansikte. Hon födde barn. Från var sin sida hejdade båda mina jag på henne när hon krystade.

I dag köpte vi, alltså min fru och jag, ett rödfärgat hus med vita knutar. Nu ska vi sälja vårt nuvarande lantställe, säga upp en lokal i stan och få tid och pengar att utveckla både berättelser och bildhistorier. För dig kanske det inte betyder så mycket, men jag kan faktiskt bli lite religiös.

Vad som ska hända

Jag tog tunnelbanan till ett jobb. När jag gick av tåget masade sig en gammal dam i röd mössa över perrongen. Det var uppenbart vad som skulle hända och att hon inte skulle hinna stiga på innan dörrarna stängdes. Fullt riktigt. Hon fick stå där med lång näsa.

I Grekland vet man inte riktigt vad som ska hända. Jag frågade min pappa vad han trodde, greker har ju alltid en åsikt om allt, han sa: ”Jag har den lägsta pensionen nu. Kanske blir den lägre. Vi får se.”

Vi får se. Allt oftare säger han de orden och blickar in i en framtid höljd av mörker. Ett år, fem, längre än så.

Tillbaka till kvinnan på perrongen och tåget på perrongen. I vagnen ryckte en man ut. Han tog tag i dörrarna och på stålmannenvis bände han upp dem, så att damen kunde göra entré. Hon fick liv i sig samtidigt som näsan krympte. Mannen med de väldiga nävarna, slog ihop sina armar, tog av sig ena hörluren och bockade. Jag tyckte att kvinnan klappade honom vänligt på kinden innan hon satte sig, men jag kan ha fel. Tåget var redan i rörelse.

Händer

Att kunna berätta om det plågsamma är inte alla förunnat. Filmaren och fotografen Ewa Cederstam våldtogs när hon var 18 år. Ett kvarts sekel senare visualiserar hon händelsen, dess övergrepp och misshandel. Dokumentärfilmen Våga minnas är inte bara hågkomsten av traumat utan också resan tillbaka till brottsplatsen, känslorna som stängts av och känslorna som väckts och väcks. Ewa Cederstam, människorna hon möter framför kameran och teamet hon har i ryggen utanför bild trevar sig fram och söker. Själv minns jag alla händer i närbild, som smeker en rygg, som tröstar och kramar, som håller och leder. Och så dessa fingertoppar som snuddar vid en bordsyta, rör sig vidare och fortsätter den modiga resan.

Våga minnas visas på Tempo dokumentärfilmfestival i morgon. Den har biopremiär på fredag. Gå och se den.

Växelfel, vänskap, Villeneuve

De senaste veckorna har varit ryckiga och aningen splittrade. Kanske har jag varit lite för mycket på alldeles för många platser. Men jag kan också skylla på att kommunaltrafiken varit lite si och så med växelfel, bristande struktur och dessutom har bacillerna frodats och vållat mig yrsel, feber och allmän kliighet.

Häromdagen läste jag ut en tunn roman, Monsieur Linh och den lilla flickan, skriven av Philippe Claudel. Den handlar om en äldre man från ett obestämt asiatiskt land som flytt ett inbördeskrig och kommit till Frankrike. Som av en slump träffar han en äldre fransman. De talar inte varandras språk och förstår inte varandra men trots, eller tack vare, missförstånden får de ändå innerlig kontakt. Och samtidigt som de gläds över sina rendez-vouser undrar de båda männen den andres motiv och föresatser. Successivt får vi veta ytterligare genom deras minnen och reflektioner. Det är märkligt hur gripande bristen på kommunikationen kan beskrivas och vilken dramatisk nerv främlingskap kombinerat med vänskap bildar. Boken berättar också på ett koncentrerat och enkelt sätt om trauman, och den skildrar ett flertal bråddjup hos de båda vännerna. Mer ska jag nog inte skriva, annat än att den är en av de varmaste och vackraste berättelser jag någonsin stött på. Avslutningen läste jag på buss 55. Jag darrade när jag gick av. Det berodde inte på några bakterier.

En annan historia, som tangerar flyktingtemat och upplevelser som ofta föregår en påtvingad exil, är filmen Nawals hemlighet. Den börjar så fräckt och fyndigt att jag under inledningen var tvungen att gnugga ögonen och fråga mig ”Vad ser jag?”. Sedan utvecklas Denis Villeneuves film till en modern tragedi av antikt grekiskt snitt. Se den. Kolla därefter in den här länken. 

Familjen snett mitt emot

Jag antar att du följer med vad som händer i Syrien.

Själv förfasades jag i dag över Al-jazeeras fruktansvärda och hemska bilder från Homs. När tricken stannade vid Centralen bröts nätkontakten i telefonen. I stället riktade jag blicken mot den korpulente mannen som slog sig ner snett mitt emot mig. Han skulle kunna vara syrier, tänkte jag, samtidigt som han langade upp sin väska på sätet till höger om sig. Resan förlöpte med diverse rop och skrik från några medpassagerare som var aningen påstrukna. ”Jag ska komma in i dig”, sa en mansröst plötsligt. I nästa stund rättades han av sin kompis som sa: ”No, I'm gonna go into the tube.” När tåget stannade gick han och de två vännerna av. Lugnet infann sig. Oförhappandes.

I slutet av min färd såg jag att en tvärhand hög pojke gick genom gången. Plötsligt sträckte syriern snett mitt emot mig ut hela armen och fångade in barnet, som för ett ögonblick spärrade upp ögonen och såg skraj ut. Då sprack mannen upp och log mot pojken och uppenbarligen kände de varandra, för snart sken de ikapp. Innan dörrarna hunnit stängas dök dottern, mamman och mormodern upp. De tittade på mannen, som nu inte längre var syrier utan istället pappa. Dottern satte sig i knäet på honom, och kanske var det av artighets skull gentemot mig som pappan på svenska frågade sin son: ”Blev du överraskad?” Pojken svarade nej, och efter att ha nickat mot mig övergick pappan till att prata arabiska. Samtidigt skrattade han och frugan men mest skrattade mormodern åt att hela, eller i varje fall nästan hela, familjen som av en slump var på samma tåg och i samma vagn. Även jag bubblade.

Som du kanske noterat avled den polska poeten Wisława Szymborska i veckan. Hennes dikter är så enkla, och fantastiska (icke att förglömma), att du kan inta dem till frukosten och sedan sova middag på dem innan du läser en av dem till godnattsaga. Nästa dag är samma dikter redo för nya mål. Dikten nedan tog jag mig igenom före middagen. Det kurrade i magen.

Familjealbum

Ingen i familjen har dött av kärlek.

Det som har skett har skett, men ingenting mytiskt.

En Romeo med lungsot? En Julia med polio?

Somliga har levt till skröplig ålderdom.

Inget offer för ett uteblivet svar

på ett brev som vätts med tårar!

Till slut dök alltid grannarna upp

med rosor och pincenéer.

Ingen har kvävts i mahognyskåpet

när älskarinnans make kom tillbaka!

Alla dessa rosetter, schaletter, volanger

hindrade ingen att fastna på bilden.

Och aldrig i Boschhelvetets anda!

Och aldrig med pistolen ut i trädgården!

(De dog med en kula i skallen, men av annat skäl,

på en bår i fält)

Titta på den här med sin extatiska chinjong,

med ringar under ögonen som efter en bal,

hon flöt visserligen bort i en blodstörtning

men inte för din skull, danskavaljer, och inte av sorg.

Kanske någon fordomdags, före dagerrotypen –

men ingen av dem i albumet, så vitt jag vet.

Sorgerna skrattade, dagarna flög sin kos,

medan de tröstade sig – och gick bort i influensa.

(översättning av Anders Bodegård)

På Broder Tuck, kanske

På lunchen sa en kollega följande:

”Jag såg dig på Broder Tuck.”

Jag såg ut som ett frågetecken.

”Det var i höstas. Du såg inte mig”, förklarade hon.

”Var ligger det?”, frågade jag.

”På Götgatan”, svarade hon rappt innan hon tog ett kort andetag och fortsatte: ”Jaså, blev det så mycket.”

Jag försökte föreställa mig en munk med krans och kåpa. Bilden av gamängen från Disneys tecknade Robin Hood flashade förbi. Men haket! Nej, det var ett blankt vitt papper. Varken stolar eller bardisk, öl eller sprit.

”Där skedde ett mord”, sa kollegan. ”Därför kommer jag ihåg det.”

Jo, jag mindes ju de svarta bokstäverna i tidningen. Och sedan kom den kalla vinden över ryggraden: Blev det så mycket? Ögonblicket därpå var den svala brisen tillbaka: Har jag ens varit där?

Att en berättelse har minst två sidor aktualiserar den nigerianska författaren Chimamanda Adichie i sin essäistiska journalistik. I helgen publicerade DN hennes artikel om hur det amerikanska rättssystemet valde att tvivla på städerskan Nafissato Diallos våldtäktsanklagelser gentemot Dominique Strauss-Kahn. I Adichies resonemang träder båda personernas berättelser fram, men Diallo ifrågasätts för sin börd, sitt yrke och sitt motiv, och som Adichie sammanfattar: ”The American system does not require that he provide his side of the story, only that he convincingly poke holes in hers.”

Läs Adichies artikel här (på engelska, DN har inte lagt ut den svenska översättningen). Själv ska jag ta mig an någon av hennes romaner. Och kanske gå på Broder Tuck.

Det är jag

Theo Angelopoulos blev påkörd i förrgår, när han skulle korsa ett övergångsställe. Han avled. Jag vet ganska lite om honom och hans filmer, men både Landskap i dimma och Resan till Kythera rullade hemma hos mig många gånger sedan jag som vuxen började söka efter den grekiska ådran inom mig.

Resan till Kythera handlar om en tidigare övertygad kommunist som varit i tvingad till exil (eller var den frivillig?) till Sovjet. Nu återvänder han till Grekland. Vid ett tillfälle möter mannen sig själv som ung. Eller så minns den gamle mannen, samtidigt som han blir yngre. Han ropar ”Det är jag!” först som gammal, sedan som ung. För mig är den repliken en spegel av mitt eget liv, eftersom jag en gång i tiden själv sa just de orden när jag mötte min far och vi var främlingar för varandra.

Det är jag. Det räcker att säga. För att visa sig. För att bli sedd.

Ska du se en film av Angelopoulos får du läsa in dig på den grekiska historien. Det krävs. Sedan får du betalt i form av ett oftast formidabelt foto, en alltid vidunderlig musik som ingår i de flytande, emellanåt svårgripbara, filmerna som i föränderlighetens tjänst utvecklar sig till fester för ögat och öra.

Börja med Landskap i dimma. Eller läs här eller här. Eller se klippet nedan från Resan till Kythera.

Sommar och stark

I Stockholm är marken färgad av packad snö. Ändå hävdar försäljaren att det är sommar.

Jag har ju klippt mig, säger han och drar handen genom håret.

Sedan garvar han innan han rättar till benan och riktar blicken mot alla presumtiva kunder som kommer nerför rulltrappan eller ut från svängdörrarna. En av dem kanske köper Situation Stockholm, de hemlösas tidning.

Det var i går, strax efter jobbet. I morse stod han på samma plats. Det såg inte ut som om han sålt några ex.

Själv köpte jag mitt nummer första dagen efter nyår. Försäljaren såg illa däran ut med sår i hela ansiktet. Ungefär som om en gräsklippare farit över honom. Jag frågade hur det var fatt. Han svarade att han fått en raket i nyllet.

Jag stod under bron, berättade han. Plötsligt slocknade allt. Jag trodde att jag fått en smäll.

I dag är såren borta. Och frisyren är prydlig. Han ser stark ut.

Ord

Någonting är på väg att hända. Människor har fått nog.

Så uttryckte en vän tillståndet i Sverige 2012.

Dokumentären Inside job (2010) belönades med en Oscar ifjol. Enligt filmen bidrog kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's till den ekonomiska härdsmältan 2008, som svepte från USA över hela världen. Spekulationer, lögner och girighet var drivkrafterna när fastigheter värderades och lån portionerades ut som konstruerade delar av marknadens naturliga tillväxt.

Varför ska jag lita på Standard & Poor's när företaget bedömer huruvida Grekland kippar tillräckligt efter andan eller om Frankrike har en spik i sin statliga kassakista? Vad kan få mig att tro att en värdering från kreditvärderingsinstitut är inget annat än en åsikt? Enligt Inside job bygger strukturen på inavel och ryggdunkningar. I andra sammanhang skulle man kanske tala om korruption. Eller att kejsaren går naken. ”Det sitter en cowboy i Vita huset” löd refrängen i mitt och polarnas band, när vi en gång i tiden skojade om den då aktuelle presidentens forna filmskådespelarkarriär. Men är det bättre i Obamas kulisser?! Summers, Bernanke och några av arkitekterna bakom krisen äras i stället för att ställas till svars – och åtalas.

I DN-artikel (ej nätpublicerad) i dag summerar en fransk småföretagare kreditbetyget så här: "Vad är det där egentligen för firmor och typer som med några pennstreck kan påverka livet för 60 miljoner fransmän! Samma typer som var helt blinda inför subprime- och bankkrisen."

Ord. Här och nu.

Ljug och val

Det häftiga med filmdramat Nader och Simin – en separation är det igenkännbara. Att en lögn svider vare sig man kan sitt språk eller inte, vare sig man är gift eller pluggar geografi, vilken klass man än tillhör. Men nyanserna i det som vi kallar för verklighet – på film eller i livet – går i färg- och kontrastrikare skalor än så. I Asghar Farhadis berättelse vet jag till slut inte vem som talar sanning och när så sker, i hur hög grad uttalandet, kanske övertygelsen, består av ljug.

Nu kanske det låter som att filmen är svår att följa. Inget kunde vara mer fel(!). Vad filmen lyckas visa är att människan är komplex. Och när hon, eller han, gör slut, får det följder på flera sätt. Farhadi visar hur även barn är medvetna om processerna, men hellre stänger av känslorna än tar in grälet, konflikterna, lögnerna. I längden fungerar det inte. För varken barn eller vuxna. Och det jävliga, eller fina om man så vill, i kråksången är att även de små måste välja. Det är en del av att växa upp. Även den insikten, som övergår till handling, gestaltar Farhadi under dryga två timmar, som hos mig framkallar både glädje och sorg.

Nader och Simin – en separation fick Silverbjörnen i Berlin för ett år sedan. De båda huvudrollsinnehavarna, Peyman Maadi och Leila Hatami, fick var sitt skådespelarpris. Filmen – sa jag att den är iransk? – är nominerad till Golden Globe för Bästa utländska film. I motsvarande kategori norpar den en Oscar den 26 februari.

Här är tre recensioner: DN, SvD, GP.

Ruta 25

Nästa år ska min fru, grabben och jag käka meze i Beirut. Året därpå hoppas jag att vi ropar ”Tjena, hur är läget?” i Homs i Syrien.

Jag vill gärna att vi någon gång i framtiden återser New York, och en jungfrufärd till Peloponnesos finns på min önskelista. I övrigt står hojen redo. Åtta växlar har jag för att bli glad över och förbannad på vad som händer i världen med värdena och välfärden. Jag tänker använda alla kuggarna, även ettan som jag tidigare .

Jag avslutar det här bloggåret och den här kalendern med en av de bästa filmscenerna från det här århundradet. Spelet och stilen svindlar och modet att gestalta ett problem på det sättet väcker hopp och naturligtvis förtvivlan.

Gott nytt år.

Ruta 24

Slutet på året närmar sig och lusten att sammanfatta kittlar mig. Men hur svårt är det inte att kunna se klart och bena ut. Årets näst sista dag är i varje fall förträfflig och innerst inne i skafferiet ser jag att många av de andra 363 dygnen haft en ton av dur omkring sig.

Ibland styr vi, ibland följer vi efter. Ofta vet vi varför. Vi har alltid ett val.

Ruta 23

Rainer Werner Fassbinders sista filmer påminner om fyrverkerier. De är otroligt vackra och stilsäkra samtidigt som de berättar om människor som bränner ut sig eller i varje fall är illa ute. Satiren Lola är som en psykedelisk tripp genom ett samhälle som vilar på en korrupt grund. Att färgerna i den filmen blir så starka ska givetvis också tillskrivas Barbara Sukowa.

Ruta 22

Vi är inte äldre än vi tror oss vara. Och vi fyller roller efter behag. Ibland är kläderna för små och ibland sjunger vi falskt, gräsligt falskt till och med. Men låter gör det och syns gör vi.

Ruta 21

I många av Alfred Hitchcocks filmer misstänks hjälten vara skyldig till någonting. För att bevisa sin oskuld måste han eller hon (om Hitchcock någonsin hade kvinnliga hjältar, jag minns inte just nu) ta på sig skulden. Därefter blir han, eller hon, rentvådd. Under åren som kom raffinerade Hitchcock sin dramaturgi. I sista minuten är en av mina favoritfilmer, men mest drabbad har jag blivit när jag följt The wrong man med Henry Fonda.

Det är upprörande att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i en politisk process dömts till elva års fängelse. Nu är frågan om de ska överklaga eller om de ska acceptera domen för att i nästa skede kunna söka benådning. Det är hemskt vad de måste stå ut med. Vidare är det lätt för mig att från Sumpan tycka någonting. Som att för en diktatur är lögner en förutsättning och därför spelar det ingen roll vad eller vem man utger sig för att vara. Därför tycker jag att Martin och Johan ska söka benådning och parallellt ha tilltro till att de politiska påtryckningarna blir så starka att den etiopiska regimen ger vika. Således blir de skyldiga till vad de anklagas för men förhoppningsvis fria. 

Den goda Alfred skulle nog le i mjugg. Och säkert skulle han i manuset skriva in karaktärer som menar att journalister som överträder lagar får finna sig i att dömas för vad som helst vare sig bevis finnes eller icke. För det hör till dramaturgins regler. I filmen och i verkligheten. 

God fortsättning.

Ruta 20

Känslan av att komma fram är överväldigande. Det är lätt att glömma bort det.

Läs Paul Bowles Den skyddande himlen så ska du upptäcka vilken fin adaption Bernardo Bertolucci gjort.

Ruta 19

Den gångna veckan hade jag svårt att sova några nätter. Kanske oroade jag mig för tomtens framkomlighet. Inget botar insomnia som några minuters tv-tittande. Problemet den här vargtimmen var att jag fastnade framför en intressant intervju med den brittiska skådespelaren Juliet Stevenson. Hon berättade att hon ofta kände sig tvungen att påpeka för regissören hur platt filmrollen, som hon skulle gestalta, var skriven – företrädselsevis av en man. Ibland fick hon gehör för sin kritik, ibland inte. Samtidigt ville hon givetvis jobba. I Skruva den som Beckham, Being Julia och Tillbaka till Yorkshire har vi fått en antydan om hur hon kan tolka.

Att verkligheten i den anglosaxiska filmindustrin kan beskrivas på det sättet är sorgligt, även om det inte är märkligare än att styrelserummen fortfarande annekteras av honom och lågbetalda deltidsarbeten innehas av henne.

Därför är Bridesmaids ett unikum. Av Kristen Wiigs manus (tillsammans med Annie Mumolo) och spel blir blir jag så glad att jag kissar på mig, ja, till och med gör i byxan. Kanske någonting håller på att hända på andra sidan Atlanten - och på andra sidan Engelska kanalen. Vem vet, Juliet Stevenson kanske kan skörda en komplex karaktär eller två. 

Här är några recensioner: DN, HD, SvD