onsdag 30 januari 2008

Salut!

Författaren J M G Le Clézio kommer till Stockholm. Jag ska dit. Pourquoi? Il est le meilleur.

Ja, så förhåller det sig kanske inte riktigt men i tonåren plöjde jag hans böcker och orden brände till och pulveriserade det som var jag i utveckling och underlättade möjligheten att gå en massa olika vägar. Så värst positivt var det inte men viktigt. För mig.

Jag har haft två religiösa, eller vad jag ska kalla det, läsupplevelser när orden i en bok och jag blir ett och fraserna liksom övergår från min hjärna och visualiseras tillbaka på det vita arket. Jag upprymdes å det starkaste av Le Clézios skapelseberättelse ”Kriget”. Jag hyperventilerade när jag kom igång.

Första gången jag var ett med Gud, eller vad jag nu vill kalla det, hade jag Stig Dagermans ”De dömdas ö” som kollega. Det hade delvis sina förklaringar i att jag var minderårig, extemt känslig och hade ett ensamt nattjobb men givetvis bara delvis för Dagermans text är ju som den är. Senare läste jag – i Olof Lagercrantz biografi, tror jag – att just den passagen där jag övergick till ett annat stadium, kanske annan livsform, skrevs som under inverkan från Gud.

Le Clézio har för övrigt skrivit en tjusig anmälan av Dagermans ”Ormen”. Den publicerades i BLM och heter ”Hej, Stig Dagerman!”. Jag är väldigt blyg av mig och jag vet inte om det går för sig men på något sätt vill jag gärna ropa ”Salut!” till Jean-Marie Gustave Le Clézio. 27 februari är dagen. En onsdag.

tisdag 29 januari 2008

Kludda istället för kladda

I helgen blev jag renskrubbad av ”Min sköna tvättomat” och imponerades över hur fasta och djupa karaktärerna fortfarande är och att de skarpa porträtten av britt-pakistaniern Nasser och rasisten Johnny bidrar till att filmen så vasst uttrycker och kommenterar sin samtid. Och som en följd av detta säger filmen naturligtvis också något om vår tid.

Den kom 1985 och är starkt ironisk och kritisk mot det bidragssamhälle och utslagningssystem som växte fram under Thatcher-regimen. Som pamflett är dock ”Min sköna tvättomat” inte värd en penny. Som ett debattinlägg däremot står den, och den kommer att stå, emot devalvering efter devalvering. Det här är en aktualitet om hur olika kulturer kolliderar, varför de gör det och om den naturliga reaktionen att när modet sjunker så stiger föraktet, inte minst självföraktet.

Men filmen är samtidigt en subtil kärlekshistoria mellan de två killarna, som en gång varit bästisar. Den är en berättelse med typer, nästan urtyper. Farbrodern, pappan, kusinerna är så fylligt tecknade och precisa, att de är som fontäner vi kan spegla oss i, källor att känna igen oss i. Några av fascisterna har stora roller men säger ingenting och öppnar inte heller käftarna på vid gavel eller tugga fradga. Det behövs inte i den här sortens film.

Skådespeleriet må vara stelt och klippningen aningen rumphuggen, men meningen går fram. Det kan vi inte enbart tacka regissören Stephen Frears för. Trots en imponerande CV med ”The Queen”, ”Farliga Förbindelser”, ”Prick up your ears” med mera har Frears aldrig utmärkt sig som annat än som kompetent hantverkare. För att filmerna ifråga ska lyfta krävs bärande manus av författare som Christopher Hampton, Alan Bennet, Peter Morgan och givetvis Hanif Kureishi, som med pur skrift vaskat fram den här historien.

Frears många fina filmer är exempel på att en regissör inte behöver kladda med pennan. I Sverige är auteurtraditionen, det vill säga att samma person skriver manusförfattar och regisserar, fortfarande stark. ”Kludda med kameran” skulle en kurs heta och den borde vara tillgänglig, kanske även obligatorisk för alla svenska filmregissörer. En och annan ”Container” och även ”Ett hål i mitt hjärta” skulle det resultera i men säkert också något tidlöst, tänkvärt och varför inte otvättat.

söndag 27 januari 2008

Antagligen vanligt

Första kvällen den här veckan var som vanlig ända tills jag susade fram på cykelbanan och det på gräset stod två övergivna bilar med blinkande parkeringsljus. På andra sidan vägen var ett sällskap om fyra personer samlat. Är de en familj, frågar jag mig samtidigt som jag tycker att en av männen håller i ett skjutvapen.

Jag tänker ropa nä nä nä, så där håller du inte på där jag bor, men hejdar mig – det här kan ju vara farligt – och cyklar vidare samtidigt som jag vid varje tramptag vänder mig om. Efter fem, sju, åtta tag höjer mannen armarna och mycket riktigt håller han i ett gevär. Han siktar in bland träden i midjehöjd och trycker av. Smällen hörs, den syns och det ekar och flimrar. Jag cyklar vingligt vidare. Ingen verkar dock har tagit notis om saken och jag känner mig helt plötsligt korkad över att köra fram till en fotgängare och be om att få låna mobilen för att ringa polisen.

Väl på gymmet ringer jag polisen och får efter några minuter tala med en kvinna, som kopplar mig till larmcentralen. I den kön väntar jag en kvart, kanske uppemot tjugo minuter, jag överdriver inte, och efter den tiden, då den ena massakern efter den andra inträffat, får jag göra min anmälan. Polisen jämför min redogörelse med andra fakta och berättar att det antagligen, märk väl antagligen, är ett rådjur som blivit påkört, eftersom en jägare har kallats in för att avliva det skadade djuret.

”Antagligen” surrar i huvudet när bröstet och ryggen i racerfart får sina beskärda delar. När jag kommer hem käkar grabben och jag. När min fru just kommit hem ringer telefonen och vi får höra om skidolyckan för E (som nu är återställd). Första kvällen den här veckan var inte alls vanlig.

fredag 25 januari 2008

Entré

Jag köpte blommor idag. När floristen satte ihop den praktfulla buketten av ranunkel, gerbera och tulpaner gjorde våren entré.

Tjena, sa jag.
Morsning, fick jag till svars.
Du får gärna stanna, sa jag.
Nja, jag har annat att göra.
Som vad då!?

Som i ett svosch stod bara jag och blommorna kvar. Med känslan av våren bredvid.

I veckan lyssnade jag på en jättebra P1-dokumentär om författaren Åsa Nelvin, som jag aldrig tidigare hade hört talas om. Hon begick självmord 1981 och blev bara 30 år. Producenterna har inte försökt leka detektiver, vilket kanske förklarar att sändningen var så spännande och inspirerande att följa. Gå in här och lyssna.

Programmet inleds med utdrag ur en intervju med Åsa Nelvin.
"Det finns de som påpekar att skrivandet är en kommunikationsstörning", säger hon.

Javisst.

För övrigt har E kryat på sig efter vurpan i backen och grabben har satt ihop sin dator med drivrutiner och allt. Min fru ska representera klubben i en kul sport. Det ser ut att bli en bra helg.

torsdag 24 januari 2008

Gluggar eller lappar

Ska jag hålla korpgluggarna öppna eller fälla in skygglapparna?

Jag undviker förhandsinformation om filmer av den enkla anledningen att jag vill ha fräscha ögon när jag slår mig ner i fåtöljen. Men vissa rullar bildar jag mig en uppfattning om vare sig jag vill det eller inte, eftersom filmbolagens marknadsföring är så aggressiv samtidigt som filmjournalisterna sitter på huk med tassarna i vädret.

”Juno” har jag gett upp hoppet om, efter att ha bombarderats från olika håll och kanter. Nu tror jag att jag vet allt om filmen, ja, i varje fall att en tonåring blir gravid men ingen i hennes omgivning tycker att hon ska behålla fostret, medan hon däremot är övertygad om motsatsen. Av filmjournalisternas artiklar att döma ska ”Juno” vara spretig på ett fräck sätt och ha en fyndig dialog och bara hårdhudade låter bli att ta huvudrollsinnehavaren till sina hjärtan. Och det kanske stämmer, men ikväll läste jag något annat.

En av ”Junos” producenter är Fox Searchlight, som ingår i koncernen 20th Century Fox, som även har den reaktionära nyhetskanalen Fox News under sina vingar. Det och att koncernen kontrolleras av Rupert Murdoch betyder kanske lika mycket som att jag hade väldans trevligt när jag kollade på ”Juno”-regissören Jason Reitmans förra långfilm ”Thank you for smoking”, som även den hade Fox Searchlight som medproducent.

Gluggar eller lappar? Lite lagom både och blir det när jag väl ser "Juno" någon gång.

tisdag 22 januari 2008

Dagen efter

Kan man tävla i film? Givetvis inte och därför ska man göra det.

Kanske är jag lite dum och inte riktigt med, men jag blev faktiskt väldigt överraskad när jag kollade på Guldbaggegalan igår och Roy Anderssons ”Du levande” sopade hem de tre tyngsta priserna bästa manus, regi och film. Någon av dem tycker jag Johan Klings ”Darling” kunde fått. Att Michael Segerström prisades som bästa skådis är liksom en annan sak.

Kanske ärades Andersson eftersom han fått så många miljoner i stöd av film-Sverige, medan Kling mer eller mindre sjösatte sin film utanför systemet.

Jag imponeras av den klingska skarpt formulerade verkligheten. Andersson med alla sina kärlekar, härligheter och sånger får den här gången dansa med Pettersson och Lundström men utan mig. Pretentionerna och kamerablickarna är helt enkelt för många och i varje fall för mig får uttrycket ”Kill your darlings” en ytterligare innebörd dagen efter filmgalan.

söndag 20 januari 2008

På tal om pudlar

Till och från har jag tänkt på Fredrik Strages pudel gällande sin recension av ”Arn”. Jag tycker att svansföringen framför allt är intressant ur aspekten verklighet och fiktion. Jag kommer ihåg hur starkt jag reagerade över att Strage i sin recension av ”X-men: The last stand” blandade ihop verklighet och fiktion, när han menade att Ian McKellens homosexualitet (i verkliga livet) var en förutsättning för att förstå den rollfigur McKellen gestaltade i filmen. Det är inte lätt det här med skådisar som agerar hyvens hjältar på duken men är mer eller mindre skurkaktiga till vardags – och vice versa. Vad är väl spela, agera, gestalta mot det allmängiltiga vara.

Att Strage med gläfset kring ”Arn” åter visar att han blandat verkligheter var således inte överraskande. Min fru påpekade att hon tyckte om den strageska pudeln av den anledningen att avbönen även uttryckte att det inte finns någon definitiv sanning. Den tanken gillar jag skarpt. Vi kan tycka en sak på fredagen och mena en annan aspekt dagen efter. Kanske är det självklart i vardagen, men inte i det professionella livet, där tycke och smak kommer från bakar som oftast inte är delade. Snarare är sätena som gjutna i betong med stenhårda argument och orubbliga adjektiv – i varje fall hos skrået filmrecensenter. Fram för fler pudlar, således. Om omständigheterna kräver det vill säga.

Fakta eller fantasi. Vad Strage inte skulle skriva i en recension är att Daniel Craig är Bond i ”Casina royale” eller att han är en urusel älskare i ”The mother”. Det sker däremot gång efter annan i kvällstidningarna. Å andra sidan sett ser de kanske som sitt publicistiska uppdrag (jag tror inte jag ska skylla så mycket på skribentens oförmåga som redaktionens policy) att sudda ut gränserna för vad som kan uppfattas som dikt respektive sanning.

lördag 19 januari 2008

Gammal är äldst

Sex Pistols ska visst spela in nya låtar.

God save them.

Eller är gammal äldst? Björn Ferry tog efter ganska många år och mil i spåret och både träffar och bommar sin första världscupseger för några minuter sedan.

fredag 18 januari 2008

Efter träningen

Efter träningen cyklade jag mot hemmet, sa ironiskt ”Snygg parkering” till chauffören som klev in i sin på cykelbanan parkerade bil, fick av chaufförens kompis till svars ”Den är inte parkerad”, svarade ”Vad är den då?”, varpå kompisen envisades med ”Inte parkerad”, så jag liksom himlade med huvudet och sa ”Men grabbar” och då kunde kompis nummer två inte hålla sig utan han skrek ”Ditt jävla as” och då sa jag ”Ja, ja” och backen kändes lite tung och jag kände mig lite ledsen.

Men nu känns det bättre.

torsdag 17 januari 2008

Liv, ansvar, brott

Livet kan aldrig bli en dröm, men livet på film kan tangera själva livet. Jag tänker på de olika parallellerna, när jag en natt – ironiskt nog väcks av en mardröm och – inte kan sova. I stället tittar jag på en tv-kanal, som sänder Tim Robbins drama ”Dead man walking” från 1995. I filmen följer vi en dödsdömds relation med en nunna. Ont och gott men även bot och bättring är teman som utvecklas. I slutet av filmen når mördaren insikten att hans handlingar varit fruktansvärda. I nästa stund bekänner han sitt brott. Bekännandet visar sig vara en stor lättnad för den dömde – och för den katolska systern.

Några dagar tidigare hade jag sett Gus Van Sants lysande ”Paranoid Park”, som har premiär i morgon. Filmens stora förtjänst är att den på ett ruggigt övertygande sätt skildrar en tonårig killes ånger över att han orsakat en annan människas död. Den stora frågan som drivs i dramat är om pojken ska berätta för någon vad han gjort.

Ska man snacka eller hålla käften präglade de nyligen uppmärksammade Kungsholmsrättegångarna mot 16-åringarna, som sparkade den jämnårige Ricardo Campogiani till döds. Just pojkarnas förnekelser försvårade rättegången men medförde väl(?) att de anklagade fick ringare straff än om de utförligare berättat om sina förehavanden under mordkvällen. Jag undrar hur det kommer sig att just de tonåringarna uppträdde så hårdnackade. Beror det på att deras advokater påpekat möjligheten att försvåra rättegångsarbetet om nej-svaren skulle dominera förhandlingarna? Eller har pojkarna anammat en kultur, som innebär att man nekar och skyller ifrån sig? Men är inte nekandet som princip en bra grogrund, en frodig mylla att utveckla sitt förakt inte bara mot sig själv utan också mot sina medmänniskor och samhället i stort? Vad händer då med begrepp som värdighet och respekt?

Att den mördade Ricardo Campogiani bara fick bli 16 år är ofattbart grymt. Men förlusten av hans liv får inte innebära att samhället skördar ytterligare liv genom att låsa in banemännen. De är tonåringar, barnrumpor faktiskt. De måste tas om hand, vårdas. Men framför allt måste de berätta. Annars går de sönder inifrån. Och då finns risken att de sparkar ännu hårdare nästa gång. Sorgligt nog greps två av de berörda pojkarna för ännu en misshandel i helgen.

Vem bär då ansvaret för att det är som det är? Föräldrarna? Skolan? Samhället? Kanske fiktionens verkligheter kan ge råd. I ”Paranoid Park” återges de vuxna som skuggfigurer, inte bara utestängda från ungdomarnas verkligheter utan också ointresserade av andra än sig själva. I en scen frågar mamman sin son en sak, varpå pojken förklarar genom att svamla. Hon nöjer sig med ett ”jaha, då så”. Den scenen är obetalbar och samtidigt så fruktansvärt tragisk. Vi kan göra en koppling till pojkarna i Kungsholmsrättegången. De ljuger, precis som huvudpersonen i Van Sants film gör det. Varför? Jo, för att det är vad som förväntas av dem. Återigen, är det en kultur att anamma?

Gus Van Sants film talar till mig och tilltalar mig på flera fronter. Vissa bildkompositioner är lika utmanande som konstverk och de skulle kunna uppfattas som svåra, till och med manierade om det inte varit för att hela filmen framkallar ett enormt flow. Berättelsen är uppbruten och förskjutningarna i tid många i både i bild och ljud. Jag kommer faktiskt att tänka på Andrej Tarkovskijs ”Spegeln”, som förvisso har en vidare berättelse som sträcker sig över flera decennier. Van Sant skildrar några dagar. Steven Soderbergs ”The Limey” vill jag också nämna i sammanhanget även om den filmen saknar såväl Tarkovskijs poetiska uttryck som Van Sants extrema känsla för nuet, nästan löjligt tydligt gestaltat med tyngdlösheten som skateboardåkarna upplever i ”Paranoid Park”.

Att ljuden i ”Paranoid Park” gång efter annan spelas baklänges förstärker den unge killens isolering, hans ånger och ångest. Och de otäcka oljuden fungerar även som en skarp kommentar till misslyckade föräldrarelationer och till den totala oförmågan att tala, prata, gadda. För vem ska killen i öppna sig? Och hur? Ja, hur? Hur berättar man? Skriv ett brev, föreslås det i filmen. Ta hjälp av religiös person, säger ”Dead man walking”. Snacka med mamma, pappa, någon vuxen. Kanske är jag naiv men förhoppningsvis hyser vi alla en önskan om en bättre värld. Men så blir inte fallet om vi inte talar och på vägen svarar för våra handlingar. Vare sig i dödscellen, i Paranoid Park, på Kungsholmen eller någon annanstans.

tisdag 15 januari 2008

Homer och jag

Eftersom jag tycker så mycket om film tänker jag kolla på TV3 i morgon. Homer Simpson ska nämligen vara filmkritiker under Springfields filmfestival.

För övrigt är Johan Hagelbäcks ”Recensenten” en fantastisk film om en bajsnödig tyckare, som ideligen måste gå på dass och därför missar väsentligheterna i det han ska tycka till om.

Själv har jag för vana att från liggläge kolla på rörliga bilder. Ganska ofta händer det att jag sträcker på mig, sluter ögonen och påbörjar en grymtande serenad. Mitt avslutade förvärv inträffar oftast samtidigt som det odödliga verkets eftertexter rullar över skärmen. ”Vilken kass rulle!” eller ”Den var inte dum.”, är båda vanliga repliker från mig till min fru. ”Eller hur?” är min andra kommentar.

Jag undrar hur Homer gör på TV3 i morgon halv sex.

söndag 13 januari 2008

Min koll på "Control"

”Control” som helhet är inte bra. Mest rör det sig om spridda skurar, en sekvens här och en bild där, som utmanar. Anton Corbijns film presenteras med fina fotografiska gråskalor och fräsiga kontraster men saknar dramatiskt innehåll. Den är vacker att titta på. Vad gäller personskildringen har regissören inte noll men i varje fall banal koll på karaktärerna. I scen efter scen har jag svårt att förstå varför det som händer sker. Vad vill paret Ian och Debbie? Vad drömmer de om? Har Ian epilepsi? Gillar han det? Varför är han plötsligt så ångestfull?

En poäng i ”Control” är dock att Ian framställs som ung och omogen. Att mannen med den djupa rösten (vilket förvisso inte alls framgår i filmen) försökte sig på att dels leva med en familj, dels leva ut rockstjärnedrömmen visas - om än i form av övertydlig pedagogik. Hur Ian kommer på titeln till ”She’s lost control” är bland det torftigaste jag skådat. Du har glömt att gestalta Anton Corbijn! Gestalta!

När det gäller biografier är det vanligt att upphovsmännen har svårt att skilja verkligheten från fiktionen. Man tar för mycket hänsyn till biografiska fakta till förmån för den dramatiserade storyn, som givetvis börjar blöda. Anemiske Anton sällar sig till sällskapet. Tänk om han valt att rikta in sig på myten, på att förmedla och iscensätta sin känsla av Ian Curtis öde och av Joy Divisions musik. Vilken film hade det inte då blivit?!

Eller så kunde Anton koncentrerat sig på Debbie och hennes situation i och med Ians självmord, i och med mytbildningen av hennes make, i och med den ökade populariteten av Joy Division efter Ians död. Kanske den filmen kommer.

För övrigt hade Samantha Morton knappt något att jobba med i rollen som den kuvade och osäkra Debbie Curtis. Ändå övertygade hon. Hon har kontroll.

fredag 11 januari 2008

Curtis i kväll

Jag var på Saltlagret i Köpenhamn på dagen ett år efter sångaren Ian Curtis självmord. New Order, som nyligen hade släppt Ceremony, spelade i 40 minuter, inklusive två låtar dakapon. Det är en av de sämsta spelningarna jag varit på. Någon ny ordning föddes aldrig. Snarare fungerade kvällen som en begravning av Joy Division.

I kväll siktar vi på ”Control”, filmen om Curtis korta liv. Jag är lite nervös, mest för att bli besviken, som jag blev på andra sidan sundet. Att ikonen ska solkas och bli alldaglig tar jag med ro. Värre är att kontrollera mina fördomar mot att stillbildsfotografer som gör film oftast är ute på djupt vatten. Att Anton Corbijns film överrösts med priser övertygar mig inte det minsta. Men Corbijn har redan en plats i mitt hjärta, i varje fall i mig som tonåring. Hade det inte varit för fotot till Crocodiles hade jag aldrig hajat till vid skivbackarna och bett att få lyssna på Echo & the Bunnymen.

På senare år har jag försökt lyssna på kaningrabbarna, men de gör sig bäst i minnesskrymslena inuti min skalle. Joy Division lyssnade jag på i veckan, några dagar innan frågan om kvällens bio ställdes. De höll och Curtis sjöng och ojoj vad spännande det ska bli i kväll.

torsdag 10 januari 2008

Agenter i kris

Ju äldre jag blir desto bättre blir jag på att ta hand om mig själv. Dessutom har jag kommit till insikten att om jag inte kramar mig själv kan jag inte älska andra. Det är självklart – såklart! – men det är inte alltid så lätt att göra så gott en kan, inte när omständigheterna kluddar till det och färgpalettens olika nyanser får mig att se i svartvitt.

Både min fru och jag har röriga släktingar som – i samband med dels julhelgen, dels dödsfall – var och en på sina sätt agerat ut aggressiv passivitet. I går kväll kände vi oss som djur i bur. Det var kris och vi kallade in M. Precis som sin namne i James Bond-filmerna kom hon med goda råd. Och hon lämnade inte bara över ansvaret till oss agenter utan hade även en plan för kommande uppdrag. Vi är redo och dagens ros blommar för M.

måndag 7 januari 2008

Thank you

Skådespelarna som Golden Globe-nominerats kommer inte att delta på galan. Ett pressmeddelande i fredags berättade att Angelina Jolie, Viggo Mortensen och de andra uteblir för att markera sitt stöd till de strejkande manusförfattarna, som tillhör facket Writers Guild of America. Bra gjort. Kurage inspirerar.

I dag meddelade Kanal 9 att man inte direktsänder galan, eftersom stjärnorna just tänker lysa med sin frånvaro. Lika bra det. Att gå upp mitt i natten för att kolla på leenden och blixtar kan …
… framkalla känslan av att medverka i en David Lynch-film.
… förstärka drömmen om framtida succéer.
… frambringa ett epileptiskt anfall.

En fjärde möjlighet får mig att definitivt sussilulla vid dylika sändningar: det som kunde varit en god natts sömn har rubbats av inte ett utan flera intetsägande Thank you.

lördag 5 januari 2008

Kenya, Kalla, Clash

Rapporterna från Kenya och lite annat får mig att dikta.

Affärer har brunnit
en familj räddar möbler på gatan
bär en pojke på en madrass
Reuters hemsida visar händelserna
beundransvärda bilder
nerven
närvaron
tragiken har fångats
i flykten
Hundra tusen hemlösa
står det i texten
två hundra femtio
tusen
enligt Svenska Dagbladet
enligt uppgifter
från FN

De svenska tidningarnas webbsidor
toppar
med en positiv nyhet
Kalla tar för sig i skidspåret
värmer givetvis
förlåt skämtet att
Kenya krisar och Kalla kör
så det ryker
är allvarligt
Tvåa i dagens lopp
i klassisk stil dessutom
blev Charlotte
egentligen åkte hon längre
än tio kilometer
i skogen
hon for hon svor hon trillade
trettio sekunder
var det mer?
trodde tv-kommentatorerna
fallet kostade i tid ungefär
tio gånger fler
kenyaner
har dött
sedan valet

I Nairobi kör bloggaren Guero raka
spåret i dag
den
femte
januari
är bilköerna
ett minne blott
skulden för Kallas urspårning
bar Kowalczyk
man kan inte lita på polskor
sa min mormor
hur fel hade hon inte
kommer ni ihåg
gårdagens sprintfinal?
jag gör det även
Astrid Jacobsen tror jag
norskan
kom sist efter
allt trassel med
polskan
Nej, mormor
du har inte
rätt
din namnsdag
var i går

Rut
skulle du kunna uttala Justyna Kowalczyk
som jag kan
Mwai Kibaki är svårare
i tanken faller Raila Odinga
på läppen
presidenten och oppositionsledaren
poliser väljare medborgare
matematiker fuskare plundrare
våldtagna misshandlade barn
Vad kan hända som inte händer
värre
det kan bli
mycket
värre

Svartvita tolkningar
lite paranoida
med vi mot dem
som krydda
hittar jag
också på nätet
Tumultet har religiösa grunder
oppositionsledaren vill införa sharia-lagar
enligt en svensk blog
länkad till ”Svenskan”
ett klick tar mig till
Christan today
I originaltexten
på engelska kanske
amerikanska antyds
hemliga avtal
islamisering
Kan man inte lita på
kristna
skulle mormor frågat
kanske

Läs Bibeln och
Koranen som
de böcker de är
läs Reuters
material
två svenskar citeras
är ledsna måste
avbryta sina charterresor
Åk hem till hjärtat
titta närmare på
människorna
på vad som händer
på träden
som Kalla
ofrivilligt förvisso
gjorde

Grabben ropade nyss
lyssna och
spelade Should I stay or should I go
med Korn och Ice Cube
den passade
jag letade upp
Clashs original
vi undrade om
det var
samma låt


Kanske jag går vidare med den här texten. Vad som händer i Kenya ska jag följa efter bästa förmåga. Och givetvis hur det går för Kalla i när tävlingarna avslutas i morgon. I kväll är det final i junior-VM i ishockey.

fredag 4 januari 2008

En upplysande personlighet

Alla vägar bär förvisso till Rom, men förutsättningarna för ”Female perversions” låter som fullständigt omöjliga för att sjösätta ett filmprojekt. Susan Streitfeld, med förflutet som skådespelaragent, rollbesättare och teaterregissör, baserar sin filmdebut på psykoanalytikern Louise J Kaplans faktabok ”Female Perversions: The Temptations of Emma Bovary”.

Jag såg filmen, som gjordes 1996, för några veckor sedan och den har inte släppt taget om mig. Först och främst imponerades jag över konststycket att filmen var så stark och att faktabokens teorier gjorde sig som visuell berättelse. Det är sällan dokument utan någon ordentlig historia gör sig som dikt. Här rådde det ingen tvekan. Jag kommer att tänka på Ken Loachs ”Family life”, som förvisso hade en pjäs som litterär förlaga, men den filmens starkaste influenser var R D Laings psykologiska teorier.

Ytterligare en anledning till att ”Female perversions” fortsätter att snurra i min skalle beror på att Tilda Swinton spelar huvudrollen med ett enormt lyriskt register. I filmen verkar Swinton vara drygt 20 år i några scener, i andra agerar hon som en 55-åring. I mardrömmarna är hon faktiskt runt 70 men det räknas inte med all smink och så. Vad som räknas är hur Steitfeld med sin regi och Swinton med sitt spel gestaltar hur det är att göra karriär och att vara tuff, att ta för sig och nypa till men att hela tiden ha dåligt självförtroende.

I filmen känner huvudpersonen Eve av trycket att lyckas och att hon måste vara bättre än sina manliga kollegor när hon befordras och tilldelas ytterligare makt. Ömsom vilsen, ömsom övertygad blir hon paranoid och hör röster. Hon tänjer på sina och andras sexuella gränser och bryter vardagens tabun bara för att paradoxalt nog vilja åka dit, känna skam och sätta sig själv på plats. Det är kanske inte så upplyftande att se men i varje fall upplysande.

För det tredje är jag helt fast i ”Female perversions” eftersom den utgår från att människor inte är hela och homogena. Vi är sammansatta av myriader bitar och skärvor. Ibland går vi sönder lite mer än vanligt och det är ett satans sjå att sätta ihop oss igen. Den här filmen berättar om det. Susan Streitfeld skrev själv manus och ror iland med projektet så att det bara sjunger om det. Vägen till Rom stakar hon med personlighet och pondus.

Ibland visas ”Female perversions” på tv-kanalen Silver. Filmen finns också att köpa på nätet.