Bomber och badrum

Måndagar kan ha något särdeles speciellt över sig.

En sak med att renovera ett badrum är att rummet är helt utbränt och ser ut som ett bombnedslag. I nästa stund börjar jag tänka på människor, som lever i krigshärjade områden, där bostäderna aldrig längre blir sig lika.

När vi var utan vatten några dagar kom ett tjugo, trettio år gammalt fotografi över mig. Bilden, som är tagen någonstans på den afrikanska kontinenten, där torkan breder ut sig, visar en pojke som dricker en kos urin.

Håkan Dalby, som tävlar i dubbeltrap i OS, har hittills i år tryckt av 70000 skott, dvs ca 10000 i månaden. Ja, jag kan associera till en kulsprutas matning eller till hur många patroner som hittills nått Georgien. I natt och imorgon bitti smäller det. Heja, Håkan.

Grabben, min fru och jag köpte en dörr i dag. En enkel robust toadörr. 8 x 21. Den blir bra att stänga. Och att öppna.

Prat, artighet, oro

Putin pratar om folkmord. Han borde istället läsa ”Kejsarens nya kläder”.

Jag var på gymmet och sträckte på låren och hälsenorna. Vanligtvis gör jag den övningen vid en maskin, där pinnen sitter fast, men mackapären var upptagen. Jag var både trött och inne i en skön rytm, så jag provade något nytt: en fritt svävande stång med lika fritt svävande antal kilon.

När jag har röret på axlarna får jag lite svårt med balansen. Inte konstigt, jag är ju ovan vid det svävande. En kille är på väg att gå emot mig men han ångrar sig. Tolv eller femton repetitioner kör jag med. Idag blev det femton. När jag ska hänga tillbaka röret med tyngderna backar jag. Samtidigt tappar jag balansen och svajar. Det räcker. Först åker vänster sidas tyngd i marken. Sedan andra.

Bom. Bom.

Jag blir självklart förvånad. Killen, som tidigare var på väg mot mig, kommer fram.

Du måste fästa vikterna, säger han.

Jag märkte det, säger jag. Vilken tur att ingen kom till skada, fortsätter jag och ber alla i den delen av lokalen om ursäkt för min klantighet.

När jag stretchar går jag igenom vad som hänt och då slår det mig att killen, som var på väg, faktiskt kunde sagt något och att han inte gjorde det kan väl knappast bero på något annat än att han inte ville lägga sig i. Hmm, tack för den artigheten.

Idag blev jag olympiaglad över att Emma Johansson tog silver och över Susanne Ljungskogs agerande under cykelloppet. Och så blev jag förvånad över danske handbollsspelaren Jensen, som på nio meter visade upp en häftigt känslig handled. Mest OS-spektakulärt är georgiska Nino Salukvadzes bronsmedalj i luftpistol, inte minst med tanke på att hon inte kunde sova natten till idag på grund av oroligheterna i hemlandet och ovissheten över sina nära och käras situation.

Invigning, anfall

Invigningen av OS innehöll en massa maffiga fyrverkerier och på läktaren satt en rad potentater, däribland ryske premiärministern Vladimir Putin. Givetvis tänkte han hur bra det måste vara att gå till anfall när så många blickar och intressen är riktade mot Beijing.

Men sporten förbrödrar – och försystrar också, för den delen. Jag kom in i cykelloppet när slitvargen Jason McCarthy var på väg att gå in i väggen. När han föll genom fältet fick han en uppskattande klapp på rygggen från en holländare. Det var fint.

Det kommer såklart att smälla ordentligt i Georgien. Landet ligger alldeles för strategiskt viktigt för att ryssarna å ena sidan och amerikanerna å den andra ska låta bli att spänna sina uppumpade muskler mot varandra och alla andra. Här är två artiklar om konflikten.

Farfar och farmor bodde i Suchumi i Georgien. Att staden ligger i utbrytarstaten Abchazien hade jag inte en tanke på förrän i går.

Gråskalor i grytan

I dagens DN har debattsidan infört en text som förespråkar att dopning ska legaliseras och att verksamheten ska kontrolleras av medicinsk expertis. Jaha. I Holland kan man röka sin joint ifred och i Tyskland har man något slags kontrollerad prostitution, förutsatt (tror jag) att det är kvinnor över 18 år som säljer sina tjänster. Kan man snacka om gråskalor i de här sammanhangen?

No, no. Det är svart och vitt.

Vad kan man mer använda medicinskt kunnande till? Slagsmålsklubbar, kanske, typ ”Fight club”. Det behöver inte röra sig om fysisk bestraffning, även psykisk går för sig. Bli utskälld och tillintetgjord. En kvart eller en halvtimmes behandling? Men då vill jag nog ha en psykoterapeut vid min sida.

Nej, det håller såklart inte.

Bakom DN-debattartikeln står bland andra Torbjörn Tännsjö. Visst har han velat avkriminalisera både det ena och andra förut? Jag undrar om han skriver sina texter för att han är uttråkad och vill uppmärksammas. Kanske han får betalt av läkemedelsindustrin. Vill han kanske röra om i grytan? Men i så fall vid vilken spis?

I texten står det: ”Innebär en liberal syn på prestationshöjande preparat ökade risker för dem som tävlar? Troligen inte.”

Den maträtten är det ju direkt oansvarigt att servera. Såväl i färg som i svartvitt.

Huset skakar

Sedan måndags renoveras det i fastigheten jag bor i. Fyra badrum i vertikalt led ska göras om. Jag kan tycka att det borde störa de andra boende ordentligt, när det bilas i fyra plan. Huset skakar helt enkelt. Dammet inte bara yr utan attackerar. Glöm dammråttor, här är det drakar som gäller. Bara elden saknas.

Men grannarna säger ingenting. De tittar inte ens snett. Snarare tvärtom på ett märkligt sätt. Ett par högst upp bad nästan om ursäkt, när de på ett litet papper hade skrivit följande:
”Kära grannar.
Vi renoverar och kan låta lite på kvällen. Vi ber om ursäkt och hoppas ni har överseende med detta.
Knacka eller ring gärna om vi stör.
Mvh C & A, 3 tr”

En speciell form av ironi? Eller bara det som kan kallas goda grannar.

Vad tycker du om Moses?

Jag känner inte Gud. Inte heller Satan. Julius Caesar har jag inte blivit presenterad för. Eller Jeanne d’Arc. Jag kan försöka göra mig en bild av min farfar, som jag aldrig träffade. Farmor, som nu är död sedan länge, såg jag heller inte skymten av, men så var det långt mellan oss, både geografiskt och känslomässigt. Är det lätt att beskriva folk vi knappt eller ens aldrig träffat?

Typ, jag gillar Einstein, speciellt mustaschen, men Freud borde inte tagit sig själv på så stort allvar; han borde rakat sig. Marie Curie, däremot, är ett föredöme, men oss emellan undrar jag om Chopin inte borde hållet sig ifrån henne. Tänk om han i spå fall komponerat ännu mäktigare grejor! Och hon forskat fram universalbotemedlet, typ!

Under lunchen förra veckan hörde jag följande frågor och svar från bordet bredvid, där en medelålders kvinna satt med en yngre man:
Vad tycker du om Moses?
Tycker?
Ja, om hans personlighet och så.
Om hans tavlor?
Inte bara det utan vem han var och så där.
Jag tycker om honom.
Varför det?
Orden är bra. Fina.
Jag håller inte med.
Varför?
Alla skulle följa honom. Det tycker inte jag är bra. Han kan inte ha helt rätt.
Det stämmer det du säger. Religionen är inte för fanatiker.
Precis vad jag tycker.
Känner du någon Moses?
Som lever?
Ja.
Nej.
Det gör jag. Det är länge sedan vi träffades.

Ett eller två år

Den kinesiska gymnasten He Kexin, lär vara för ung för att få delta i OS. Hon kan vara allt mellan 14 och 15 år och har knappast fylllt OS-åldersgränsen 16, enligt ett inslag i kvällens Sportspegeln på SVT. IOK har dock beslutat att låta saken bero och inte utreda. I lagtävlingen kan Kexin bli tungan på vågen, för att kinesiskorna ska snuva amerikanskorna på guldet. Vi får väl se.

Kexins ringa ålder borde jämställas med dopning, föreslogs det i Sportspegeln. Vilket tjafs det alltid ska vara om tonåringar, vad de vill och vad de förväntas tycka och tänka. Nog för att framtiden är deras men det finns ett nu även för resten av befolkningen.

Mexikanen José Medellin, som erkänt ett avskyvärt brott han utförde för 14 år sedan, ska på tisdag avrättas i Texas. Då var He Kexin ett eller två år, kanske inte ens född. Vad gäller matchen med oåterkalleliga dödliga utgångar, så vann Kina överlägset förra året. Enligt Amnesty International avrättades 2007 minst 470 personer i Kina och exakt 42 människor i USA. José Medellin är 33 år.

Flyt, gupp & plask

På landet har vi sommarvatten och är med i en förening. Det kostar 350:- om året, en i sammanhanget modest summa för att vi från första maj till sista september ska ha tillgång till ett välsmakande aningen kalkrikt elixir.

Jag hade precis käkat frukost, när en av vattenföreningens ledamöter knackade på dörren och meddelade att vi var sena till årsmötet. Vi var såklart inte sena utan hade förträngt mötet. Blir man så där nästan tagen på sängen så blir man, och min fru och jag hade en snabb konferens om vem som var mest upptagen. Grabben låg såklart och sov. Sålunda pallrade jag mig över vägen in till grannarnas inomhusveranda. Diskussionerna vid det avlånga bordet rörde sig såklart om hur allt inte hela tiden flyter men hur flödet ska bättras på. Som komp hade vi ett jämnt regnsmatter.

Efteråt vankades kaffe och hallontårta med grädde. Till det dukades det upp hembakta bullar, sockerkaka och ytterligare ett sorts alster. Jag tänkte väl ta en bulle och en bit tårta, samtidigt som jag med två bordskamrater började snacka om migration och ursprung. På kort tid for vi till Estland, Ryssland, Bulgarien, Grekland och Turkiet, och givetvis hann vi med några avstickare inom Svea rikes gränser. Den trevliga stämningen och de tvära resorna kors och tvärs medförde att jag fick i mig ett helt batteri med kakor. Efteråt kände jag mig som en fisk som tröttnat på att simma i havet, för att istället prova fenorna på land. När jag någon timme senare kom ner för landning slog det mig vilken trevlig timme jag hade idag. Det här med vattenförening är bra. Såväl vi människor som jorden består ju till största delarna av gupp och plask.

Strålande

Jag missade solförmörkelsen idag, men hade roligt åt DN:s grafik och deras rättelse. Jämför dagens bilder och bildtexter med gårdagens i papperstidningen. Du börjar definitivt fundera inte bara varifrån solens strålar kommer utan också hur de når dig.

Komedin "Little miss Sunshine" strålar för övrigt fortfarande. Och så gillar jag DN:s heterogena svängar. Ena dagen spyr en ledarkrönikör galla över bloggare. Idag är tidningens kryss baserat på kvinnliga utövare.

Vårt badrum ska bytas ut. Det tär på en att plasta in och hålla på även om det ju blir en fin present till slut. I helgen ska det bilas. På balkongerna står våra blommor. Grabben, min fru och jag har flytt dammet och fältet. Vi missar parader av olika slag, men efter åska och regn badade vi i Mälaren och när vi satt på klippan tittade regnbågen fram.

Förlösande, förvirrande

Jag såg ”Little miss Sunshine”, en amerikansk komedi från förrfjol, i söndags och jag har inte gapskrattat så sedan jag såg bröderna Marx filmer för första gången. Jag vet inte varför den var så skojig, men en massa scener var så där förlösande och pinsamma, som de väl bara kan vara och bli vid middagsbordet, i minibussen och på snabbmatsstället.

”Det man behöver fatta är att det inte är någonting att förstå.” Det förvirrade påståendet sa en bekant om den brittiska filmen ”Tecknarens kontrakt”, och jag svalde orden med hull och hår, men så hade jag ännu inte börjat intressera mig för sanningens relativitet och konstens möjligheter och begränsningar. Att Peter Greenaway kan få oss att frysa hör faktiskt inte till saken. Inte här. Däremot erkänner jag att min klädsel bestod av svarta byxor och dito färgad kavaj.

Vem som är skyldig till attentaten i Istanbul är än så långe okänt. Kanske PKK, som de flesta nyhetsbyråerna rapporterar, eventuellt den turkiska staten själv, som DN antyder. Vilken sida gärningsmännen än bekänner sig till är det svårt att fatta det ofattbara. Kalla mig naiv, men vi lever ju ändå i någon form av upplyst tillvaro, men någon hjälp att förstå får jag inte när så många mediala floder härstammar från samma källa. Det förvirrar men är något att försöka förstå.

Va!?

På vägen hem cyklade jag igenom en park. På en bänk satt en man, lite gråsprängd, kanske butter eller bara aningen sluten. Han såg liksom solitär ut, där jag iakttog honom på avstånd. Jag reagerade över att han plötsligt vände sig om och ropade ”Va!?” ungefär som om han inte trodde sina öron. Ni vet säkert vad jag menar. Man har hört någon säga att kaniner visst bryr sig om klockan, när det i själva verket myntades att de sover som stockar. Hmm, kaniner sover väl oroligt, eller?

Hur som helst. När jag är i jämnhöjd med mannen på bänken ser jag vem hans sällskap är, nämligen en hare. Den sitter och trycker så där spänt som om den verkligen sagt något olämpligt, när den bara ställde en enkel fråga om tiden eller samhället i största allmänhet. Eller så hade haren inte sagt någonting alls, och det är ju det värsta av allt. Även om man är hare. Eller kanin.

Det finns ett foto på Fredrik Reinfeldt med hörlurar. Han påminner väldigt starkt om hur den tyske skådespelaren Ulrich Mühe såg ut i ”De andras liv”. Som de flesta kanske vet utvecklades filmen om avlyssning i DDR till ett drama om kontakt, dialog och – givetvis - alienation. Men det var i fiktionens värld. Och i verkligheten kan en man på en parkbänk och en hare få till ett ”Va!?” tillsammans. Men en statsminister eller lagkapten kan knappast få till det, vare sig han eller hon bär hörlurar. Eller kaninöron för den delen. Va!?

Grönt är skönt

Det här landskapet är gjort av Mats Gus Gustavsson. Jag blir helt knäsvag av det gröna, som omger oss under den här årstiden. Men så är jag också stadsbo till de flesta beståndsdelarna. De kommande veckorna eller så ska jag försöka upptäcka ytterligare nyanser och skiftningar och ta dagen som den kommer. Ha det gott i det gröna.

En super man

Det blev en bra födelsedag. Grabben somnade gott, men strax innan dess följde vi ”Mr Bean på semester”.

Den var riktigt korkad, men tillsammans hade vi skoj åt dumheterna och den har faktiskt en stor poäng, nämligen att den i det närmaste saknar dialog. Och tänk om bildlösningarna och berättandet i stort hade haft någon liten, minsta nerv. Då hade det kunna bli en komedi, som vi inte bara skulle le åt utan också skratta med.

B, ett annat barn som är min frus fadderpojke, fyller ett år i höst och har ännu inte lärt sig att vinka. Men han försöker gärna och när han gör så påminner han om Stålmannen. Samma utsträckta arm. Samma knutna näve. Men B flyger såklart inte i luften. Inte ännu.

Frågan är när Stålmannen intar teater- eller musikalscenen. Att ”Mamma mia” visas världen över är ett känt faktum. Nu ska romanen ”Grabben i graven bredvid” som blev film också bli musikal. Och därefter torde vägen stakas ut mot tv-spelens världar. Då ska jag paxa för att lira Michael Nyqvists rollfigur.

Förresten, så kan jag verkligen se B i huvudrollen i ”Stålmannen i Sumpan”, eller vad det framtida scenspektaklet ska heta. B är redan super och om några år är han ju man. Eller är kanske den rollen redan vikt för grabben?

"Vad gjorde vi för fel?"

En bit in i romanen ”Ur vulkanens mun” ställer huvudpersonen Anna den frågan till sin make Mats. Ingen av dem kan ge något svar, men vad som händer i fortsättningen av boken är följderna av deras vilsenhet. Det är en hemsk och träffande skildring av en kärnfamilj, där de vuxna i normalitetens tjänst inte verkar kunna göra annat än illa. Mot varandra, mot sina barn och givetvis mot sig själva. Stundtals är den plågsam att läsa och jag tycker att både Mats och Anna har poppat upp ur mig lite för många gånger i mitt liv.

Helena von Zweigbergk har sållat och koncentrerat sin intrig med en jäkla massa spetsiga uddar. Något av hennes kunnande borde filmaren Björn Runge använt sig av när han gjorde ”Mun mot mun”, ett hopkok av medelklassmisär som visades på SVT igår. Där var det mycket som gick fel, inte minst på grund av den orytmiska inledningen. Det är synd med tanke på hur fin, stark och helvetesbra hans film dessförinnan ”Om jag vänder mig om” var.

Helena von Zweigbergks roman kan laddas ner här. Och idag skriver hon i DN om hur svenskarna blivit allt gladare och kräsnare i att käka, dricka och festa. Själva mumsade vi libanesisk meze till middag. Grabben valde.

Svårt att sova

Grabben fyller år och han har knappt sovit en blund för han har hoppats så innerligt att han ska bli en gitarrhjälte här hemma och inte bara hos sina kompisar.

Vi har ägnat förmiddagen åt spelet och jag är som vanligt sämst, jag har klarat en easy-låt av Pat Benatar, men jag gladdes åt att grabben döpte vårt lag till Familjen och att han raskt avancerade till mediumnivå. Att min fru lirade ”Anarchy in the UK” var ett stort bonus, men aningen absurt med tanke på låten och det som en gång varit.

Lika absurt var det när jag under en repning för 30 år sedan stod i skyddsrummet framför mikrofonen och det var på min lott att skrika ”Right” i Sex Pistols-låtens början. Det kändes såklart fel, och inte kunde jag skratta på beställning heller, men ett halvår senare var det nyårsafton och vi gjorde vår första (och nästintill sista) spelning i en rivningslägenhet. Jag undvek att imitera Johnny Rotten, men det blev allsång till en Crass-låt. Några egna låtar om gatans våld, utanför mitt fönster och nazister spelade vi också.

Det lät mest. Mycket. Och jag hade väldigt svårt att somna den natten.

Här är originalet.

På månen i stekpannan

Vissa filmer är som smör i en het stekpanna. De försvinner. ”Miami Vice” är en sådan och grabben, min fru och jag var bänkade härom kvällen.

Vi pratade om lite ditt och datt, drack vin och läsk och käkade popcorn och noterade att våldet i filmen var betänkligt grafiskt, och det verkligt anmärkningsvärda var att skotthålen, som i scen efter scen visades i bild, påminde om månkratrar; klara hål utan blod. Vidare uppmärksammade vi att det var en hel del naket i filmen och sådant är ju anledningar till att sådär på skoj och överdrivet högt ropa ”Barnförbjudet!” när det sitter en liten tonåring i soffan.

Men den här upplagan ”Miami Vice” var väldans fadd, lite seg och kletig som sockervadd, och hade heller inte många likheter med tv-serien från 80-talet (som om det skulle vara en kvalitet! Var verkligen originalet så värst bra?) Enda gången jag hajade till under filmen var när huvudpersonen, han som spelas av Colin Farrell om jag minns rätt, sa att ”Sannolikheten är som gravitationen”. Konstant, liksom? Eller på väg ner? Från månen till jorden? Mot stekpannan?

Landet nästa

Regnet öste ner

Häromdagen öste det ner och min fru sa för en gångs skull att vädret, smattret mot fönsterrutorna var som tagna ur en film. Det brukar vara jag som kläcker referenser till vita duken.

Hur som helst så läste jag en nyhetskrönika om Irak och amerikanska krafter, kommersiella sådana, kanske också kallhamrade. Det är en spännande text Jenny Nordberg/SVD skrivit. Den är utformad som en prolog till en politisk thriller eller något slags konspiration. Typ ”Yrke: Reporter”, ”Syriana” eller varför inte ”Tredje generationen”.

Det skulle kunna kallas film noir. Modern sådan. Regnet. Eller hettan. Ödsligheten. Gärna garnerad med improduktivitet. Du kommer till en flygplats. Du möter en främling. Och han, det är ofta en han, bjuder inte på geléhjärtan eller något annat godis.

FRA gör sig inte på film, kan min första tanke vara.

Så fel jag har.

Ridåer av rök

Rökning på film dödar liv i verkligheten. Den associationen får jag efter att ha läst två DN-artiklar, no 1 och 2. Stämmer det så har kinematografiska mord och annat medialt våld sina korrespondenser i vårt här och nu. Jag ställer mig tveksam till det även om de påståendena naturligtvis är värda att gnugga – om än inte att bugga.

Vad som oroar mig är ropen på censur. Ska fiktiva karaktärer tecknas medelst utan de giftpinnar som tillfredsställer dem oralt? Aj, aj, säger jag, om konsten – för film är faktiskt en konstart –ska tvingas bekänna sig till politiska eller trendkänsliga moraliska principer.

Bästa sättet att bli av med en frestelse är att falla för den. Den sköna och samtidigt skrämmande tanken lär författaren Oscar Wilde ha myntat en gång. Att möta ett problem istället för att bädda in det i dimridåer av restriktioner och regler kan man också säga.

Kabanossen, Peter Bratt & vildsvinsjakt

Dagarna går och jag har hamnat lite utanför tiden. Igår letade min fru och jag badrumsinredning och för lunch besökte vi en övergiven korvmoj och käkade var sin kabanossen med bröd. Kocken såg aningen moloken ut och köttet han serverade oss var lite bränt, lite för fett men det smakade. Gladare blev vi över det yngre parets glädje över att vi lämnade plats åt dem och deras två pojkar, som helt tvunget skulle dricka päronjuice.

Kvällen avrundade jag med de sista kapitlen om journalisten som grävde kring IB, Geijer, Serung och andra som på en massa jävla sätt doppat fingrarna i allehanda syltburkar. Jag är inte förtjust i memoarer men Peter Bratts ”Med rent uppsåt” rekommenderar jag. Vad som slog mig var att Bratt ganska tidigt i boken ger sig på konststycket att försöka beskriva hur han blev den han är. Parallellt, i boken, avsäger han sig alla likheter mellan sitt ego och sin journalistiska gärning. Det är starkt, tycker jag, även om det kanske är självklart i vår mediala värld, där en läppförstoring eller ett rövslick är handlingar som enbart kopplas till karriären. Eller?

Bratt frågar sig så ofta om grunderna för sin alkoholism att han blir tjatig. Men när han väl kommer till målet råder det ingen tvekan om att han har något att berätta. Att han som epilog väljer att duka upp en vildsvinsjakt låter jag passera. Han och Jan Guillou förenas säkert någon gång i något slags himmel eller helvete, där tiden säkert kommer att stå stilla.