Nålsöga

I morse mötte jag Wanja. Hon sitter ner längst till höger. Bredvid sig har hon Marcello, Fred och Federico. I bakgrunden skymtar Ginger och Giulietta.

Jag tänkte att det här är paradiset.


På vägen hem stiftade jag bekantskap med två nya stjärnor, Emma och Erland. De är elefanter.

Fenomenet Wanja

Om jag tror på något tillräckligt starkt blir det sant. Och om jag verkligen lägger manken till materialiseras den jag hoppas se och möta. Fenomenet Wanja Lundby-Wedin är med andra ord inte unikt.

En del människor anser att de kan tala med de döda. Andra ser döda nära, medan några skådar kära som gått vidare från brustna relationer. Efter en separation gick det många månader innan jag slutade se personen som jag levt och till slut bråkat lite för mycket med. Bara något år efter mordet på Olof Palme såg jag den forne statsministern dela ut tidningar en smällkall vinternatt. Alla smutsiga detaljer träffade Ian Curtis efter hans frånfälle, förvisso i form av en mås, men ändå.

Teorin att det är LO som ligger bakom fadäsen genom att de skickade en lookalike är förtjusande. Federico Fellini gjorde en behaglig film, Ginger och Fred, på det temat. Marcello Mastroianni och Giulietta Masina agerade kopior av Fred Astaire och Ginger Rogers, och flärden, dansen, magin var under hela filmen som en gammal Bolinders motor som bara nästan puttrar. Men så plötsligt infann sig något ögonblick då ironierna och allvaret blev ett, och jag undrade vilka som egentligen var original.

Huruvida jag i morgon möter någon av de som kilat vidare, beror väl bara på mig. Vill jag så kan jag. Och om inte det går finns ju alltid andra att träffa, till exempel Wanja Lundy-Wedin.

Ett oskrivet blad

Hemma är hela hallen tom och efter månader av spackling, sandpappring och uppehåll av allt det där som bara försiggår och är nödvändigt ont och gott om vart annat är inte bara grunden målad utan första lagret penslat och rollat.


Det oskrivna bladet fylls i med omgivningens hjälp. I dag låtsas jag inte om arv, gener och andra närapå förutbestämda faktorer. Inte i morgon heller.

När jag käkade lunch i veckan satt en kvinna med en plutt till pojke i famnen vid bordet mitt emot. En låt av Madonna fick den unga mamman att sjunga med. Stressen rann av mig när refrängen kom. Jag tuggade, smakade, svalde. Salladen smakade bättre. Nästa låt var Pink Floyds Another brick in the wall och den moderliga rösten fortsatte. Jag var på väg att ryckas med när jag hörde ett ga blandat med ett kluck. Det var den lille som bidrog på sitt sätt. Plötsligt tycktes ett nytt kapitel vara skrivet och en ny röst ljöd.

Gravar i Najaf

Vad händer?
Det vanliga.
Som?
Ingenting särskilt.
Så du säger det.
Ja.
Samma sak här.
Vad då?
Det vanliga, det särskilda.
Ja.
Precis.
Vad menar du?
Inget.
Har det hänt något?
Varför frågar du?
Jag undrar!
Jag vet inte.
Vill du inte berätta?
Har jag sagt det?
Men säg, då.
Vad?
Det du tänker på.
Vad är det.
Minns du inte?
Gör du?
Ja.
Berätta.
Inte ska väl jag.
Säg vad du vill.
De har funnit nya massgravar i Irak.
Va!?
Jo.
Nya?
Ja. Tre stycken. Hundratals döda.
Var?
En av dem var i Najaf. Nu är de förtinio till antalet.
Förtinio?
Ja. Så många massgravar har påträffats i den provinsen.
I Najaf?
Ja.
Sedan när?
Jag är osäker. Möjligtvis sedan 2003.
Du vet inte säkert?
Nej.
Kurder?
De döda?
Mmm.
Ja, de mördade antas vara kurder.
Det är för jävligt.
Minst sagt.
Bra att du tog upp det.
Så du säger det.
Ja.
Det finns mer att berätta.
Det är bra.
Och hemskt.
Vidrigt.
Sådant är det.
Det behöver inte vara så.
Men så är det.
Imorgon är en ny vecka.
Det är det.
Ha det så bra.
Detsamma.

På vägen hux flux

Tidigt i morse lämnade jag in cykeln på service. När jag promenerade ifrån verkstaden mötte jag lämmeltågen och förundrades över en barnskrikbabblande femåring, pappan som inte riktigt vaknat och en kostymklädd kvinnan med kaffe latten i ena handen, handdatorn i den andra och samtidigt bubblandes i mobilen. Det kanske inte är så konstigt att jag gick vilse och inte hittade till pendeltågsstationen.

På vägen från tåget knackade en kvinna sina fingertoppar i väggen. När hon närmade sig utgången tryckte hon även till med lill- och långfingers knogar. Det såg ut att göra ont.

Långt senare när jag åter styrde mina steg mot cykelservicen hastade en man med barnvagn förbi mig på trottoaren. Han irrade med blicken neråt gatan och smått spastiskt sparkade han på varje bit papper på trottoaren. Samtidigt kände han i sina tomma bakfickor. Om han hittade lappen han verkade söka efter vet jag inte.

Själv fann jag en ny vän med servade växlar och för första gången på länge har jag flyt i trampandet. På vägen hem tänkte jag på pojken som stängdes av från sin skola, vars rektor blandat ihop skolplikt och straff med allemansrätt och privat mark. Och så funderade jag på en bokrecension om fängelseflykter och varför kritikern ifråga anser att det är politiskt självmord att prata om kriminalvård. Sedan var jag hemma. Hux flux.

Soligt

Bättre sikta högt än lågt. Mot stjärnorna, mot det blå. Ikaros for iväg, men att skylla hans handling på solen är för mycket. I dagens Vetenskapsradion framstod det energigivande eldklotet som värsta boven skyldig till det allt föränderligare klimatet och bieffekterna därtill.

För knappt tre år sedan var tongångarna andra. Då sjöngs det melodier om att solen inte orsakade jordens sista refräng.

Brända av solen och När solen står som högst är två filmer jag tycker om. Solförmörkelsens dagar är ytterligare en.

Biten, hälften

Vi sammansatta varelser är nog ofta mer än en person, och vi är inte mer än vad vi delar med oss. Veckans kanske raraste kulturyttring är en kombination av sång och handboll. Visste du att Eskilstunalaget Guif sjunger ”Äppelbiten” varje gång de vunnit en match? Ja, det är klart du visste. Men kolla här då, här är mannen och supportern bakom sången. Och i morgon är det final mot Alingsås i Globen.

Vrålen ”Ooh, aah, Can-to-na” kommer säkert att ljuda i Ken Loachs nästa film, Looking for Eric, en tragikomedi om en man som mister det mesta (jobb, familj, vänner) och till slut bara har en bild av den franske fotbollsspelaren Eric att ty sig till. Den ska jag se.

I en backe såg jag hur en kvinna med en barnvagn korsade vägen och mötte en man som ledde två cyklar. Hon började inte sjunga men gasta på ett främmande språk. Kanske sa hon ”Hur tänker du!? Ska jag cykla med barnvagn?” eller ”Vad trevligt att du kommer, men var är din andra hälft?”.

I sitthöjd

På vägen hem cyklade jag förbi Gamla Stans tunnelbana och där i ett ingenmansland mellan stängsel och cykelbana satt en asiatisk man på huk och dinglade med en cigarett. Kvinnan bredvid såg sådär fruset stel ut på det där avslappnade sättet, som avväpnar just för att det är en sådan lugn posen utstrålar ett sådant lugn. Även kvinnan rökte. Den femåriga flickan som stod emellan dem tittade intresserat på de rykande stumparna och plötsligt tyckte jag att hon verkade vilja fånga dem, som om de vore fjärilar. Hon kurade ihop händerna och fångade nästan röken. Eller så kanske hon fixerade ögonblicket av mamma, pappa, barn, rök. I Stockholm.

En hel del kvarter senare hade en kvinna ställt upp en låda i gräset vid stigen intill vattnet. Hon såg pillemarisk ut, och själva boxen liknade både skokartong och bärbar skivspelare. Jag tyckte att ett märkligt ljus steg från tinget, och jag blev så till mig att jag inte stannade och frågade vad som hände, vad jag varit med om.

Skulle kvinnan kunnat svara? Går det alltid berätta vad som pågår? När det gäller att sitta lågt och på huk kommer jag att tänka på den japanske regissören Yasujiro Ozu. Han placerade alltid kameran i sitthöjd, så att linsen pekade snett uppåt mot skådespelarna. Om jag minns rätt använde han alltid normalobjektiv. Hans Föräldrarna är en av de där få filmerna.

1 maj

Landet nästa. Med te, kakor och blommor.

Sade Why Can't We Live Together
Uploaded by Celtiemama

Arv eller miljö

Kort sömn har ett samband med barns hyperaktivitet och impulsivitet. Vetenskapsradion på P1 tar upp en nyligen publicerad finsk studie. Beror den ofrivilligt korta sömnen på att ungarna har adhd? Eller beror det på sociala orsaker?

Följdfrågorna blir: ska en pojke eller en kvinna som diagnostiseras med adhd medicineras hela livet, eftersom diagnosen är medfödd och obotlig? Eller ska flickan eller mannen käka amfetamin under en begränsad period, eftersom diagnosen berodde på en rad sociala faktorer och biologiska omständigheter i kombination med varandra?

Verkligheten är sällan svart och vit. Den här frågan är svår och snårig.

Snören

Det är ingen större merit att hålla Barcelona om hjärtat. De är nästan alltid bäst när det gäller och de lirar vackrast av alla. När bollen går som på ett snöre med både hallon- och lakritssmak lipar jag av glädje.

Messi, Iniesta, ja, till och med Henry är magiska mest hela tiden. De passar fel ibland och när Marquez gjorde det fick Chelsea chans att göra mål. Men icke.

Första halvleken var stor underhållning. Snart börjar andra. Mums!

Spel & regler

Vissa böcker, målningar och musikstycken faller på plats. Några ter sig märkliga, medan andra bara passerar bara revy och går in och ut genom både öga och örat. Komedin Spelets regler av Jean Renoir (son till Pierre-Auguste) hade jag läst och hört om så mycket, men när jag väl såg filmen, besvarade jag den med en ungdomlig axelryckning. Det är en berättelse om det djupt humanistiska som är gemensamt för oss tragikomiska varelser på den här planeten. Vill jag minnas.

Häromdagen citerade grabben en av sina medspelare på nätet: You fucking cocksucker, how the fuck are you shooting, you cocksucker!

Skjuter du ett skott fel, kan du få höra det, sa grabben. Du känner inte personen som snackar. Men du kan inte ta åt dig kommentarerna. Internet kan inte jämföras med verkligheten, avslutade han.

Hmm, tänkte jag och tyckte att grabben hade en poäng. Samtidigt kände jag mig vilsen bland koder och frånvaron av regler vad gäller hyfs och uppförande. Ska man mörda ska man väl göra det på ett snällt sätt. Men, men, jag kanske ska se till att se Spelets regler. Jag behöver det onekligen. Å andra sidan sett är det en film och jag håller till i verkligheten. Men vänta! Om nödvändigheten av kultur skrev Niklas Rådström om idag när han kommenterade Kulturutredningen.

Pirr och kakor

Lite fniss och pirr i magen hör till. Liksom smörgåstårta och kakor. Solen sken.

Honåm & hinna

Kastade kula och kom i slang med en äldre man som berättade hur det var när det begav sig på den goda tiden, den som var för mindre än två decennier sedan, när gemenskapen var en annan och tempot självmant och kanske även självklart tog en paus när så behövdes.

Mannen talade med stor respekt om hur äldre och yngre generationer verkade ihop. Nu var det annorlunda. Utan varken bitterhet eller ens nostalgi konstaterade han att livet förändrats. Bra var det med det. Vad jag mer kom att tänka på var att den äldre mannen sa ”honom” på samma sätt som hockeylegendaren Roland ”Rolle” Stoltz alltid gjorde, dvs honåm på fonetiska. Ishockey-VM startade för övrigt igår.

Imorgon ska vi på konfirmation. Själv har jag svurit kristendomens ed, men det var då jag sa ”hinna” istället för ”henne”. Jag kommer förresten ihåg ett svartvitt fotografi (men har glömt bort upphovsmannen), där det stod ”J’AI VU DIEU – IL EST NOIR ET FEMME” (jag har sett Gud – han är svart och kvinna) på en vägg. Hur som helst ska vi till kyrkan. Och besöka henne eller honom, kanske den eller det. Inshallah – om Gud vill.

Barn & vuxen

Du kommer säkert ihåg den där filmen som inleds med ökenbilder. En gam landar. En man med röd keps och slitna kläder kommer gående. Just den manlige karaktären är en av de relativt få figurer i fiktionens värld som lyckas utveckla både vuxna och barnsliga sidor samtidigt; i många scener i filmen sker det på en och samma gång. Det beror till stor del på skådespelaren ifråga, och hans förmåga att gestalta litet och stort. Ömt och sårigt, kanske du vill tillägga.

Häromdagen tittade jag på komedin Du, jag och Dupree och den är en trevlig bagatell om hur det femte hjulet i en trio blir allt mer nödvändigt för att personerna och deras relationer ska rulla överhuvudtaget. Jag tycker om den sortens filmer, som är skruvade och lågmälda synkront utan att de som agerar eller producerar tar i så det knakar. Ändå blev jag förvånad att se honom, min hjälte från filmen i öknen, sitta i en bar i helfigur, säga några repliker. Sedan fortsatte handlingen. Han var borta.

Så ska det väl vara. Inte alltid spelar vi huvudrollen. Snarare är birollen det enda som står till buds och vi får taga vad man haver. Plötsligt känner jag mig vuxen men lite barn finns det allt inom mig.

Och. Konstnären, aktören, han heter såklart Harry Dean Stanton och alstret han lirar i är Paris, Texas.

Stängas, ställas, straffas

Sovsåg om En djävulsk romans (Cruel intentions), baserad på Stephen Frears film, Christopher Hamptons pjäs och Choderlos de Laclos brevroman från 1700-talet. Vad som slog mig är att konventionerna för många hundra år sedan så fullständigt anammats av skådespelare som Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe så väl passar in i det nutida Amerika, ja, i varje fall bilden av over there med dess dubbelmoral, tvetydiga allusioner om sex etc. Den var en bättre film än jag mindes den.

På svensk mark ångar en advokat på i moral majority-stil, när han blandar ihop lag och lust med övergrepp och preventivmedel. Från annat håll hetsar folkpartiet hetsar med att barn ska stängas av från skolan och dessutom kunna ställas inför rätta. Fp har en grumlig agenda, som strider mot både sunt förnuft och vetenskaplig forskning. Var så säker på att de snart för dödsstraffet på tal.

För det vet väl alla, att barn ska straffas och de som inte vill sitta stilla i vår tids sjömanskostymer ska få gå plankan. Vem vet, det kanske till och med kan bli bra underhållning. I verkligheten. På tv. Säkert genererar det en slant eller två. Audition nästa?

Derbydags

Klockan åtta i kväll står grabben där någonstans. Min fru, jag tillsammans med alla smutsiga delajer agerar päron och ser till att äpplena inte faller alltför långt från träden.

Lögn och sanning

Om jag säger att jag ljuger ibland så talar jag sanning. Det är inte så ofta det händer men då och då. Med eller utan min vetskap. Och kanske din också. Politikern Fredrick Federley har skojat på sin blogg och anklagas av sina allierade för att inte vara reko. I DN tar han tillbaka delar av det han skrivit. Menar han allvar med de orden? Ljuger han?

På samma tidningssida, ja, faktiskt i samma spalt, finns en längre notis om en filur som twittrar med Jan Guillou som byline. Originalet ifråga bryr sig inte. Och det är kanske inte så konstigt. Den bild jag har av Jan Guillou är en gestalt som varken gör en pudel eller avbön. Hur det än förhåller sig med twittraren ifråga, så förnekar han, eller hon, sig själv. Och därmed är väl alla twittringar sanna, så länge de innehåller falsarier.

I 1959 års finaste film Hiroshima mon amour – 60 årsjubilar i år! – frågar den japanske mannen den franska kvinnan (replikerna citerade från boken med Marguerite Duras manus i Marianne Lindströms översättning):

När du talar undrar jag om du ljuger eller om du talar sanning.

Hon svarar:

Jag ljuger. Och jag talar sanning.

Vad annat går att säga, tänker jag.

Märkligt igår

Det händer märkliga ting. När jag igår cyklar hem får jag se en man och en fem-sex årig kille spela fotboll på en grässlänt som har trettio graders lutning – minst. Pappan(?) sparkar upp plastbollen mot sonen(?), som gör en ansats att fånga leksaken. Men inte en enda gång når bollen fram.

Kort därpå cyklar jag i sakta mak förbi en kvinnan som går uppför en backe. Plötsligt rör hon på ländryggen. Rörelsen fortsätter genom magen upp till överkroppen och spikrakt mot skallen. Samtidigt som jag kommer upp jämsides med ser jag att hon gapar. Stort. Jag kan inte slita blicken från henne utan stirrar hypnotiskt in i hennes mörker. Hon gäspar. Jagaurheaui. Något sådant hör jag.

När jag kommer hem faller märkligheterna på plats. För i radion lanserar Jan Björklund militära straffsatser för skolan, som i 100 fall av 99 (!) kommer att omöjliggöra lösningar på problemen what so ever. Men i programmet Studio Ett möts han av nyanserad och konstruktiv kritik. Väckarklockan ringer.

Vägar

Alla vägar bär till Rom och alla sätt att ta sig dit är väl bra, förutom de dåliga då eller egentligen kanske de funkar också på en höft. Baklänges, framlänges, sittandes, liggandes. Jag tänker lite i de banorna när jag läser den här dikten av amerikanskan Pamela Spiro Wagner. Poemet heter ”How to Read a Poem: Beginner's Manual”.

...

First, forget everything you have learned,
that poetry is difficult,
that it cannot be appreciated by the likes of you,
with your high school equivalency diploma,
your steel-tipped boots,
or your white-collar misunderstandings.

Do not assume meanings hidden from you:
the best poems mean what they say and say it.

To read poetry requires only courage
enough to leap from the edge
and trust.

Treat a poem like dirt,
humus rich and heavy from the garden.
Later it will become the fat tomatoes
and golden squash piled high upon your kitchen table.

Poetry demands surrender,
language saying what is true,
doing holy things to the ordinary.

Read just one poem a day.
Someday a book of poems may open in your hands
like a daffodil offering its cup
to the sun.

When you can name five poets
without including Bob Dylan,
when you exceed your quota
and don't even notice,
close this manual.

Congratulations.
You can now read poetry.

...

Det finns en hel del att upptäcka om Pamela Spiro Wagner. Både här och där.