Jag mötte en hel del nejsägare idag.
Nej, någon omstrukturering har vi inte här.
Nej, badrummets bakfall är en bagatell.
Nej, vi har tilltro till bankerna..
En grej som stör mig i komedin ”Patrik 1,5” är när läkaren och femtonåringen käkar på restaurang. Den senare frågar om han kan få lite vin. Den förre ger efter. Nu är film inte verklighet men karaktärer är om inte av kött så i varje fall skrivna i blod. Nej, det funkar inte att Gustaf Skarsgårds allmänläkare är givmild med vinet, eftersom karaktären inte rymmer sådana sammansatta eller ens motsägelsefulla egenskaper som kan mättas i promille.
Det känns som ljusår sedan jag själv var femton och törstig.
Kunskap släcker törsten. Jag gillar skarpt att Frida Wirén och Åsa Hammarlund, mattelärare i Helsingborg, belönats för sin pedagogik (läste om dem i DN men hittade ingen text på nätet). Deras praktiska uppgifter har gjort läroboken till ett komplement. Dynamiken i övningarna medför att svaren inte är givna.
”Men då finns ju inget facit?”, utropade journalisten.
”Just det”, blev svaret.
tisdag 30 september 2008
måndag 29 september 2008
Förståelse, förstånd
Jag hade knappt hunnit knäppa upp byxorna förrän det hände. Något slags metall studsade emot toalettporslinet och ner i avloppet. Min första tanke var att jag blivit av med en vital del. Sedan for jag mot det självklara: jag har tappat en skruv. Genast blev jag lite ledsen för det är ju måndag och allt och hur ska veckan nu fortsätta.
Ögonblicket därpå kände jag lädret dingla i handen och mysteriet fick sin förklaring: min livrem var ett minne blott. Lite glad blev jag faktiskt över att den gick sönder, som en sublim protest mot den svångrem som nu lär krama oss ända från Atlanten. Nej, jag förstår inte riktigt bankkrisen.
Jag förstår inte heller det här med Vårdval Stockholm. Förra veckan läste jag om en äldrevårdscentral, som ska läggas ner för att sjuklingarna är för gamla. Istället för att ta sig över torget, runt kvarteret eller över gatan ska patienterna ta sig till förorten nästgårds – ”om de orkar”, som det står i artikeln.
Kurt Palmqvist citeras i ingressen. Han är 93 år och tvingades för några år sedan amputera ett ben.
”Det är sorgligt”, säger han.
Ögonblicket därpå kände jag lädret dingla i handen och mysteriet fick sin förklaring: min livrem var ett minne blott. Lite glad blev jag faktiskt över att den gick sönder, som en sublim protest mot den svångrem som nu lär krama oss ända från Atlanten. Nej, jag förstår inte riktigt bankkrisen.
Jag förstår inte heller det här med Vårdval Stockholm. Förra veckan läste jag om en äldrevårdscentral, som ska läggas ner för att sjuklingarna är för gamla. Istället för att ta sig över torget, runt kvarteret eller över gatan ska patienterna ta sig till förorten nästgårds – ”om de orkar”, som det står i artikeln.
Kurt Palmqvist citeras i ingressen. Han är 93 år och tvingades för några år sedan amputera ett ben.
”Det är sorgligt”, säger han.
söndag 28 september 2008
En pastill i pasteller
Ingrid Marie hade bestämt sig för att det inte var dags och att plocka bara för plockandets skull går ju inte för sig. Det är som att lira plockepinn solo. Vi lever inte av kost allena utan även de kulturella uttrycken ger näring. Filmen ”Patrik 1,5” smakar som en välmenande pastill och den har må bra-effekter.
Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson spelar bögarna, som ska slå sig till ro i radhusförorten och fylla ena rummet på övervåningen med ett adoptivbarn. Det går som det går och hacken i relationerna är väldans trevliga att följa. Främst gillade jag att ingen av karaktärerna lyckades uttrycka vad de egentligen tyckte. Istället använde de sig av omskrivningar, antydningar eller bara tystnader. Kontrasten med de klara bilderna, speciellt de pastellfärgade exteriörerna, var total.
Filmen, baserad på en pjäs av Michael Druker, är skriven och regisserad av Ella Lemhagen. Hon har en märkligt skön känsla för det genuint mänskliga utan knappt några pretentioner. Och så verkar hon speciellt trivas med att iscensätta fester, så även i ”Patrik 1,5”. Från en av Lemhagens första kortfilmer kommer jag ihåg en festreplik, som både är tung och har schvung: ”Varför måste du bli så full på barnkalas?”
Det kräver sin regissör att förverkliga det.
Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson spelar bögarna, som ska slå sig till ro i radhusförorten och fylla ena rummet på övervåningen med ett adoptivbarn. Det går som det går och hacken i relationerna är väldans trevliga att följa. Främst gillade jag att ingen av karaktärerna lyckades uttrycka vad de egentligen tyckte. Istället använde de sig av omskrivningar, antydningar eller bara tystnader. Kontrasten med de klara bilderna, speciellt de pastellfärgade exteriörerna, var total.
Filmen, baserad på en pjäs av Michael Druker, är skriven och regisserad av Ella Lemhagen. Hon har en märkligt skön känsla för det genuint mänskliga utan knappt några pretentioner. Och så verkar hon speciellt trivas med att iscensätta fester, så även i ”Patrik 1,5”. Från en av Lemhagens första kortfilmer kommer jag ihåg en festreplik, som både är tung och har schvung: ”Varför måste du bli så full på barnkalas?”
Det kräver sin regissör att förverkliga det.
lördag 27 september 2008
Fånga firandet
Det har varit lite körigt, upp och ner, kors och tvärs och även om vi haft anledning har vi varit dåliga på att fånga ögonblicket, alltså firarstunden. Därför blev det skumpa igår tillsammans med baconlindad guacamole och därefter en flaska rött till den katalanska grytan (för andra gången den här veckan, nu mycket godare, saftigare, rinnigare) och den stekta potatisen.
Jag gillar när saker och ting – människor också, för den delen – möts. Jag hade planerat det som så, att i samma ögonblick som jag ledsagade min fru till bordet skulle det mousserande viners kork skjuta i höjden samtidigt som brödrosten fyrade av det grekiska lantbrödet. Synken inföll – nästan. Det är tanken som räknas, eller hur?
Den här veckan känns som om den har varit extra lång. Kanske har den varit det. I varje fall knoppade jag in redan vid niosnåret. Idag har vi stämt möte med Ingrid Marie. Hon står mol allena i trädgården på landet och väntar på att vi ska plocka av frukterna som lockar. Carpe diem, dvs fånga ögonblicket, är en populär fras. Carpe äppelfirardiem, säger jag.
Jag gillar när saker och ting – människor också, för den delen – möts. Jag hade planerat det som så, att i samma ögonblick som jag ledsagade min fru till bordet skulle det mousserande viners kork skjuta i höjden samtidigt som brödrosten fyrade av det grekiska lantbrödet. Synken inföll – nästan. Det är tanken som räknas, eller hur?
Den här veckan känns som om den har varit extra lång. Kanske har den varit det. I varje fall knoppade jag in redan vid niosnåret. Idag har vi stämt möte med Ingrid Marie. Hon står mol allena i trädgården på landet och väntar på att vi ska plocka av frukterna som lockar. Carpe diem, dvs fånga ögonblicket, är en populär fras. Carpe äppelfirardiem, säger jag.
torsdag 25 september 2008
Tillyxat och konstgjort
Tv-serien ”Oskyldigt dömda” hade premiär i veckan. Några gånger under första avsnittet nämndes seriens titel, som om det skulle vara svårt att förstå vad handlingen gick ut på. Nu var det mesta löjligt uppenbart och filmat i en rasande fart och karaktärerna var så grovt tillyxade att de aldrig skulle kunna brinna annat än på en tv-kanals personalfest.
De är konstgjorda, sa grabben frankt om skådespelarna, när de genom sina rollfigurer bokstaverade och resonerade hur de skulle lösa problemen de bollade med. Och ointressanta, tillade han.
I framtiden hoppas programmakarna att leka och dregla över digitala varianter och hybrider av både levande och döda ikoner. Garbo möter Brando möter Deneuve. Till dess nöjer sig tv-folket med att producera ytlig smörja, som klibbbar så mycket att reklampauserna upplevs som befriande och renande vattenfall. Blir det då bättre i det pixlade paradiset? Nej, för fan, någon måste ju skriva härligheten i form av ett manus och det kommer aldrig en maskin att kunna göra. It´s a man’s world, eh?
De är konstgjorda, sa grabben frankt om skådespelarna, när de genom sina rollfigurer bokstaverade och resonerade hur de skulle lösa problemen de bollade med. Och ointressanta, tillade han.
I framtiden hoppas programmakarna att leka och dregla över digitala varianter och hybrider av både levande och döda ikoner. Garbo möter Brando möter Deneuve. Till dess nöjer sig tv-folket med att producera ytlig smörja, som klibbbar så mycket att reklampauserna upplevs som befriande och renande vattenfall. Blir det då bättre i det pixlade paradiset? Nej, för fan, någon måste ju skriva härligheten i form av ett manus och det kommer aldrig en maskin att kunna göra. It´s a man’s world, eh?
onsdag 24 september 2008
Rumpan bar
Har du blivit ertappad med byxorna nere? Jag har. Men idag var det tvärtom.
Jag skulle gå på dass på jobbet och valde toaletten, där låset är lite tjing. Hur som helst så skräms jag inte av ett vrickat vred. Jag fäller ner handtaget och öppnar. Där står X med rumpan bar. Åsynen av hans lekamen får mig ur fattningen. Samtidigt tycker jag att hela det lilla utrymmet transformeras och att det hänger lianer från taket ner till X. Han vänder sig om och det hörs ungefär …
Hramroumple
… från hans mun. Jag får en oväntad association till filmen Brazil och scenen där hjälten Sam plötsligt får besök av rörmokaren Harry Tuttle. Där hänger och dänger rören och sladdarna. Här verkar det som om X faktiskt står och gräver efter någonting. Kanske har han en sele på sig, som om han skulle hoppa fallskärm. Eller svinga sig i en lian. Jag säger ”Oj, oj”, stänger dörren och kollar efter en annan toalett men alla är upptagna. Då börjar jag tänka på vad jag varit med om. Men snabbt ändrar jag fokus och försjunker istället i frågan om jag är Sam, som i Terry Gilliams fantastiska framtidsskildring spelas av Jonathan Pryce, eller om jag hellre ska anta Robert De Niros läckra gestaltning av Harry Tuttle. Jag väljer det senare. I samma ögonblick öppnas en annan toalettdörr. Jag fullföljer mitt uppdrag.
Senare möts X och jag i kontorslandskapet. Han låtsas som ingenting. Såg han mig inte? Eller är han en jäkel på att hålla masken?
Jag skulle gå på dass på jobbet och valde toaletten, där låset är lite tjing. Hur som helst så skräms jag inte av ett vrickat vred. Jag fäller ner handtaget och öppnar. Där står X med rumpan bar. Åsynen av hans lekamen får mig ur fattningen. Samtidigt tycker jag att hela det lilla utrymmet transformeras och att det hänger lianer från taket ner till X. Han vänder sig om och det hörs ungefär …
Hramroumple
… från hans mun. Jag får en oväntad association till filmen Brazil och scenen där hjälten Sam plötsligt får besök av rörmokaren Harry Tuttle. Där hänger och dänger rören och sladdarna. Här verkar det som om X faktiskt står och gräver efter någonting. Kanske har han en sele på sig, som om han skulle hoppa fallskärm. Eller svinga sig i en lian. Jag säger ”Oj, oj”, stänger dörren och kollar efter en annan toalett men alla är upptagna. Då börjar jag tänka på vad jag varit med om. Men snabbt ändrar jag fokus och försjunker istället i frågan om jag är Sam, som i Terry Gilliams fantastiska framtidsskildring spelas av Jonathan Pryce, eller om jag hellre ska anta Robert De Niros läckra gestaltning av Harry Tuttle. Jag väljer det senare. I samma ögonblick öppnas en annan toalettdörr. Jag fullföljer mitt uppdrag.
Senare möts X och jag i kontorslandskapet. Han låtsas som ingenting. Såg han mig inte? Eller är han en jäkel på att hålla masken?
tisdag 23 september 2008
Ett ögonblick med Troell
Jag hade glömt bort att en film av Jan Troell kunde innehålla roliga inslag. Rara, javisst, men inte skojiga. Men de finns i ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som har premiär imorgon. Nu är det ingen komedi det handlar om utan ett skarpt porträtt av en kvinna för hundra år sedan, hennes försupne man och barnaskaran som nästan bildar ett fotbollslag. I ett vagt ögonblick i inledningen tror jag att filmen ska utvecklas till ett slags ”Barnen i Bullerbyn”, men sedan tar arbetarskildringen vid. Fysiken, det hårda slitet tar över, den påtagliga svetten, vattnet, tårarna likaså och såklart framkallningsvätskan som huvudpersonen lär sig arbeta med. Jag tycker att jag ser några av de vackraste scener Troell gjort - och i svensk film överhuvudtaget. Speciellt en tvättscen mellan makan och maken etsar sig fast, för den är så varm och öm och händerna, ryggen, musklerna liksom tränger igenom filmduken.
Troell växlar tempo och bildutsnitt i takt med att hans karaktärer tar sig en svängom på logen. Han må vara en lyriker men knappast romantiker. Vardagen i den övertaliga familjen skildras i sin misär med allmänt mög som misshandel och fylla i parti och minut. Och där, i helvetet på jorden upptäcker Maria Larsson det som får henne att överleva som kvinna och som mamma: hon har förmågan att se och fånga världen genom kamerans objektiv. Sättet hennes upptäckt framställs är så… nej, det ska jag inte berätta. Se filmen. Men jag vill nämna att Maria Heiskanen är som gjuten för tolkningen av Maria och nog hade Troell henne i åtanke redan från början. Heiskanen agerar sammansatt och lyckas uttrycka granit och kattskinn på samma gång. Hon kompletteras med den äran av Mikael Persbrandt, som varierar en sängkammarblick med kolsvart syn, för att nämna några nyanser. Kan någon som han se ut som en påfågel, där fjädrarna plötsligt sloknar?
Kanske tar jag den här filmen till mitt hjärta för att det är ett barn som berättar. Callin Öhrvall spelar Maja, vars osentimentala ord ledsagar oss genom några decennier och får i varje fall mig att känna en glädje över att berättelser och bilder ger livet den där dimensionen, som skänker mening. Nu blir jag sentimental och jag har glömt bort Matti Byes fina musik och mycket annat vackert och hemskt. Och så talar väldigt många rollfigurer skånska. ”Maria Larssons eviga ögonblick” utspelar sig ju trots allt i Malmö. Hurra!
Troell växlar tempo och bildutsnitt i takt med att hans karaktärer tar sig en svängom på logen. Han må vara en lyriker men knappast romantiker. Vardagen i den övertaliga familjen skildras i sin misär med allmänt mög som misshandel och fylla i parti och minut. Och där, i helvetet på jorden upptäcker Maria Larsson det som får henne att överleva som kvinna och som mamma: hon har förmågan att se och fånga världen genom kamerans objektiv. Sättet hennes upptäckt framställs är så… nej, det ska jag inte berätta. Se filmen. Men jag vill nämna att Maria Heiskanen är som gjuten för tolkningen av Maria och nog hade Troell henne i åtanke redan från början. Heiskanen agerar sammansatt och lyckas uttrycka granit och kattskinn på samma gång. Hon kompletteras med den äran av Mikael Persbrandt, som varierar en sängkammarblick med kolsvart syn, för att nämna några nyanser. Kan någon som han se ut som en påfågel, där fjädrarna plötsligt sloknar?
Kanske tar jag den här filmen till mitt hjärta för att det är ett barn som berättar. Callin Öhrvall spelar Maja, vars osentimentala ord ledsagar oss genom några decennier och får i varje fall mig att känna en glädje över att berättelser och bilder ger livet den där dimensionen, som skänker mening. Nu blir jag sentimental och jag har glömt bort Matti Byes fina musik och mycket annat vackert och hemskt. Och så talar väldigt många rollfigurer skånska. ”Maria Larssons eviga ögonblick” utspelar sig ju trots allt i Malmö. Hurra!
måndag 22 september 2008
Dental & social kompetens
Mormor fick dra ut sina tänder tidigt. Kanske tänker jag på henne, men det är också ett smutsigt detaljrikt inlägg som får mig att fnula.
Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan. Ordinarie gaddkontrollant var av någon anledning inte där så min dentala hälsa togs om hand av chefen för hela verksamheten. Det borde känts tryggt, men var så långtifrån. Personen ifråga var inte alls van vid en patient som jag med frågor och funderingar. Jag ogillar verkligen tandläkarbesök och pratar så fort chans ges. Maratonmannen är en film som jag får ont av att tänka på. Kaktusblomman kittlar mig knappast. Den där Monty Python-sketchen ska vi inte tala om. Eller var det Dave Allen? Hur som helst flöt allting på och jag tänkte att för fjärde eller kanske till och med femte gången i rad blir det en nolla i protokollet. Men icke.
En lagning håller möjligtvis på att spricka, säger bossen. Det ska åtgärdas.
Genast blir jag misstänksam och undrar om bossen verkligen har sett rätt. Valhäntheten i kontakten med mig förstärker min känsla. Men jag håller inne med tvivlet.
Är det stor prisskillnad, frågar jag
Det är det. Antingen sätter vi dit en brygga, den finns i två varianter, eller så tejpar vi.
”Tejpar” säger klinikchefen såklart inte men andemeningen är glasklar: att bara reparera en gammal lagning håller inte.
Nu har jag en tid för brygga/tejpning om några veckor och vet för det första inte vad jag ska välja och för det andra om jag överhuvudtaget ska välja. Klinikchefen utan smärre social kompetens kanske bara ville få fart på ruljangsen. Jag öppnade käften och svalde.
Jag tyckte om mormors löständer och stötte gärna till glaset med vatten de låg i, så att de guppade lite extra.
Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan. Ordinarie gaddkontrollant var av någon anledning inte där så min dentala hälsa togs om hand av chefen för hela verksamheten. Det borde känts tryggt, men var så långtifrån. Personen ifråga var inte alls van vid en patient som jag med frågor och funderingar. Jag ogillar verkligen tandläkarbesök och pratar så fort chans ges. Maratonmannen är en film som jag får ont av att tänka på. Kaktusblomman kittlar mig knappast. Den där Monty Python-sketchen ska vi inte tala om. Eller var det Dave Allen? Hur som helst flöt allting på och jag tänkte att för fjärde eller kanske till och med femte gången i rad blir det en nolla i protokollet. Men icke.
En lagning håller möjligtvis på att spricka, säger bossen. Det ska åtgärdas.
Genast blir jag misstänksam och undrar om bossen verkligen har sett rätt. Valhäntheten i kontakten med mig förstärker min känsla. Men jag håller inne med tvivlet.
Är det stor prisskillnad, frågar jag
Det är det. Antingen sätter vi dit en brygga, den finns i två varianter, eller så tejpar vi.
”Tejpar” säger klinikchefen såklart inte men andemeningen är glasklar: att bara reparera en gammal lagning håller inte.
Nu har jag en tid för brygga/tejpning om några veckor och vet för det första inte vad jag ska välja och för det andra om jag överhuvudtaget ska välja. Klinikchefen utan smärre social kompetens kanske bara ville få fart på ruljangsen. Jag öppnade käften och svalde.
Jag tyckte om mormors löständer och stötte gärna till glaset med vatten de låg i, så att de guppade lite extra.
söndag 21 september 2008
Skynda långsamt
Det byggs lite här och var i stan (speciellt här!) och igår for jag förbi en av alla dessa byggarbetsplatser. Där stod en ångvält som inte riktigt växt till. Passande nog satt en parvel bakom ratten. En lampa var tänd men fordonet stod stilla och mannen (säkert pappan) bredvid verkade ha koll. Han såg dessutom stolt ut. Det gjorde förresten båda två.
På vägen hem stannade jag till vid järnvägsövergången när det började varningsringa för ankommande tåg. Jag hade inte bråttom och så kan jag tycka att det är rogivande att se vagnarna svepa förbi. En kvinna med en rulle emballage följde inte mitt exempel utan började springa över spåren. Eftersom det hänt en hel del olyckor på just det stället, tänkte jag ropa till henne. Men hon hade hunnit för långt och dessutom var hennes manlige sällskap redan över på andra sidan. Då, samtidigt som bommarna fälls ner, händer det. Rullen emballage släpper och inte bara det, den börjar dansa med vinden och bildar en svans. Allt större blir svansen, som jazzigt lägger sig över ena spåret. Kvinnans sällskap släpper vad han bär på, skyndar till och börjar rulla in.
Tåget kommer och passerar. Bommarna går upp. När jag korsat spåren är kvinnan och mannen nästan klara, men bara nästan. Skynda långsamt är en devis jag gillar mer och mer.
På vägen hem stannade jag till vid järnvägsövergången när det började varningsringa för ankommande tåg. Jag hade inte bråttom och så kan jag tycka att det är rogivande att se vagnarna svepa förbi. En kvinna med en rulle emballage följde inte mitt exempel utan började springa över spåren. Eftersom det hänt en hel del olyckor på just det stället, tänkte jag ropa till henne. Men hon hade hunnit för långt och dessutom var hennes manlige sällskap redan över på andra sidan. Då, samtidigt som bommarna fälls ner, händer det. Rullen emballage släpper och inte bara det, den börjar dansa med vinden och bildar en svans. Allt större blir svansen, som jazzigt lägger sig över ena spåret. Kvinnans sällskap släpper vad han bär på, skyndar till och börjar rulla in.
Tåget kommer och passerar. Bommarna går upp. När jag korsat spåren är kvinnan och mannen nästan klara, men bara nästan. Skynda långsamt är en devis jag gillar mer och mer.
lördag 20 september 2008
Nöden och lagen
I Stefan Jarls dokumentär ”Ett anständigt liv” om heroinister i Stockholm dog de medverkande som flugor under inspelningen. För att kunna använda vissa material valde Jarl (fick jag berättat för många år sedan) att på ljudbandet eftersynkronisera några av de avlidnas röster med skådisar, vilket också framgår i filmens eftertexter. Innebar eftersynkroniseringen att Jarl gjorde en dramatiserad dokumentär? Var Jarls sätt att berätta anständigt ur en dokumentär synvinkel?
Jag tänker på det här när jag läser om Rapports redigering av Carl Bildts uttalanden. Till en början kunde jag känna sympati för journalisterna som smällt ihop inslaget. För det är klart att Bildt ska få på tafsen om FRA med utrikesministeriets goda minne säljer information till diktaturer. Men efter min reportersympati fick jag dubier, för hur svårt kan det vara att förstå vad Carl Bildt säger. Han är ju pragmatisk hela tiden och må vara inskränkt men han döljer knappast sina ståndpunkter.
Alla som satt ihop en text, rörliga bilder och/eller ljud vet hur lätt det är att förvanska och förvilla. Det vet Rapports redaktion. Och det vet Stefan Jarl. Skillnaden mellan Rapport och Jarl är att de förra låtsas att de ger en objektiv, till och med sann bild av verkligheten. Det skulle inte den senare ha mage att påstå. Samtidigt, vad kan rapportreportrarna göra när deras horisont består av ett nu som inte gärna tar hänsyn till det förflutna eller framtiden? Därför klarar de inte av att redigera Carl Bildt och tror att de serverar andemeningen av vad han sagt. Därför kan Stefan Jarl, som berättar ett koncentrat av verkligheten, använda skådespelare. Nöden har ingen lag. Ibland, alltså.
Men att Sverige underrättelsemässigt samarbetar med diktaturer är alla överens om. Lyssna gärna på Mediernas sändning i P1 idag.
Jag tänker på det här när jag läser om Rapports redigering av Carl Bildts uttalanden. Till en början kunde jag känna sympati för journalisterna som smällt ihop inslaget. För det är klart att Bildt ska få på tafsen om FRA med utrikesministeriets goda minne säljer information till diktaturer. Men efter min reportersympati fick jag dubier, för hur svårt kan det vara att förstå vad Carl Bildt säger. Han är ju pragmatisk hela tiden och må vara inskränkt men han döljer knappast sina ståndpunkter.
Alla som satt ihop en text, rörliga bilder och/eller ljud vet hur lätt det är att förvanska och förvilla. Det vet Rapports redaktion. Och det vet Stefan Jarl. Skillnaden mellan Rapport och Jarl är att de förra låtsas att de ger en objektiv, till och med sann bild av verkligheten. Det skulle inte den senare ha mage att påstå. Samtidigt, vad kan rapportreportrarna göra när deras horisont består av ett nu som inte gärna tar hänsyn till det förflutna eller framtiden? Därför klarar de inte av att redigera Carl Bildt och tror att de serverar andemeningen av vad han sagt. Därför kan Stefan Jarl, som berättar ett koncentrat av verkligheten, använda skådespelare. Nöden har ingen lag. Ibland, alltså.
Men att Sverige underrättelsemässigt samarbetar med diktaturer är alla överens om. Lyssna gärna på Mediernas sändning i P1 idag.
torsdag 18 september 2008
onsdag 17 september 2008
Kungen i fosterlandet
Klart! Knappt 7,4 kvadratmeter badrum är redo att tvagas i. Det satt långt inne. Sex och en halv vecka - och det definitivt utan en lufsig Mickey Rourke och en trånande Kim Basinger eller en viril och samtidigt levnadstrött Marcello Mastroianni eller klapp och klang med Snövit.
Jag tog i på skarpen igår morse. Det gjorde susen. Hela styrkan tog för kung (det är jag det) och fosterland (lägenheten) i hela ÅTTA timmar (första och enda gången under jobbet). Nu lämnar jag det här och gnäller på annat.
Grabben har hälsovecka i skolan och idag var narkotika på schemat (ja, ni förstår). Han och två klasskompisar gjorde följande reklam mot narkotika: två män, den ene med spruta, den andre utan; deras snoppar zoomas in, den ene är slak, den andre flaggar. Emellan dem ligger en naken kvinna. Och sedan texten: ”Ett sprut kan bli ditt slut. Vem tror du hon väljer?”
Pang på. Schmick, schmack, som den gode Marcello skulle säga. I’m singin’ in the rain, skrålar jag.
Jag tog i på skarpen igår morse. Det gjorde susen. Hela styrkan tog för kung (det är jag det) och fosterland (lägenheten) i hela ÅTTA timmar (första och enda gången under jobbet). Nu lämnar jag det här och gnäller på annat.
Grabben har hälsovecka i skolan och idag var narkotika på schemat (ja, ni förstår). Han och två klasskompisar gjorde följande reklam mot narkotika: två män, den ene med spruta, den andre utan; deras snoppar zoomas in, den ene är slak, den andre flaggar. Emellan dem ligger en naken kvinna. Och sedan texten: ”Ett sprut kan bli ditt slut. Vem tror du hon väljer?”
Pang på. Schmick, schmack, som den gode Marcello skulle säga. I’m singin’ in the rain, skrålar jag.
tisdag 16 september 2008
Inte som bär & ren fröjd
Som skrivet tidigare både här och där ska Cecilia Ljung gestalta kommissarie i den nya säsongen av ”Höök”. Jag känner mig dock aningen kluven över att Ljung och Siv Erixon, som spelar Hööks underordnade, ska kampera ihop. Jag tycker de ser ganska lika ut; inte som bär men ändå. Å ena sidan kan det medföra att de båda tolkningarna tar ut varandra, å den andra kanske blir de så mycket starkare och vassare.
Möjligen behöver jag gnugga ögonen. Nyfiken är jag hur som helst. Erixon och såklart Anna Pettersson såg förra året till att den dramatiserade svenska polisiära vardagen ganska ofta fick spelrum i burken där hemma.
”Idol” tuffar på och jag kan tycka att den där stunden i helgen jag ägnade åt kandidater, domare och programledare var trevliga bortsett från den hetsiga klippningen. Det är mötena som får mig att klappa, le och sjunga. Glädjen i programmet gillar jag. Ren fröjd kan uttryckas på många sätt, till exempel the Stenstorp way.
Möjligen behöver jag gnugga ögonen. Nyfiken är jag hur som helst. Erixon och såklart Anna Pettersson såg förra året till att den dramatiserade svenska polisiära vardagen ganska ofta fick spelrum i burken där hemma.
”Idol” tuffar på och jag kan tycka att den där stunden i helgen jag ägnade åt kandidater, domare och programledare var trevliga bortsett från den hetsiga klippningen. Det är mötena som får mig att klappa, le och sjunga. Glädjen i programmet gillar jag. Ren fröjd kan uttryckas på många sätt, till exempel the Stenstorp way.
måndag 15 september 2008
Au pair
Jaha, nu börjar jag sova kasst, tänkte jag vid tresnåret. Det var tredje natten av fyra som systemet knirrade.
Pigg som en lärka vaggade jag mig till sömns med zapp och ”Son of a gunfighter” på TCM. Framemot fem slocknade jag till pangpang och gnägg och drömde om mord och poesi och var helt enkelt riktigt jävla arg i drömmen, vilket såklart bottnar i mina känslor i verkligheten. Min dag däremot blev riktigt bra.
Jag jobbade igår för att kunna vara hemma imorgon. Jag ska vara au pair till hantverkarna, som röjer i vårt badrum. Idag daddades dem av min fru, som försökte lära dem att räkna. Det gick inget vidare. Det blev fel, fel, fel.
God natt.
Pigg som en lärka vaggade jag mig till sömns med zapp och ”Son of a gunfighter” på TCM. Framemot fem slocknade jag till pangpang och gnägg och drömde om mord och poesi och var helt enkelt riktigt jävla arg i drömmen, vilket såklart bottnar i mina känslor i verkligheten. Min dag däremot blev riktigt bra.
Jag jobbade igår för att kunna vara hemma imorgon. Jag ska vara au pair till hantverkarna, som röjer i vårt badrum. Idag daddades dem av min fru, som försökte lära dem att räkna. Det gick inget vidare. Det blev fel, fel, fel.
God natt.
söndag 14 september 2008
Stick
Myggen är sega i år, och i ett test i dagens DN framgick att det finns 20000 myggarter på vårt jordklot. 47 av arterna sticks. Alltid dessa drägg som sabbar för andra.
lördag 13 september 2008
Skytte, statistik, stigmatisering
Den fantastiske skytten Jonas Jacobsson tog sitt tredje guld. Men vill han tävla i någon öppen klass blir det bom. Det har internationella skytteförbundet beslutat. Sedan tidigare har man bestämt att även kvinnor inte får tävlingsskjuta mot män.
Vilka kommer att förbjudas härnäst? Barn? Gamla (kvinnor och handikappade)? Och sedan, då? Människor med någon speciell religiös eller sexuell läggning? Speciellt sjuka?
Stefan Holm, en annan stor idrottare, gör sin sista tävling i dag i Stuttgart. I DN framgår det att han vunnit vida mer än hälften av de kamper han ställt upp i. Jag har alltid trott att de senaste årens utövare floppat kortare än vad Patrik Sjöberg och hans kollegor gjorde. Men så gick jag in på Stefan Holms sida och läste artikeln ”Den Majlardska decimetern”, där den svenske hopparfantasten vederlägger en sportjournalists (och mina) förutfattade meningar. Statistik kan användas …
… till både det ena och andra. Jag har hunnit med att lyssna på två delar av reportageserien ”Kris i skolan” i P1. Där berättas om hur utbildningsminister Jan Björklund satt i system att misshandla uppgifter. Jag undrar om kvarsittning skulle hjälpa Jan att komma på rätt spår. Men nej, faktiskt inte. Stigmatisering suger.
Vilka kommer att förbjudas härnäst? Barn? Gamla (kvinnor och handikappade)? Och sedan, då? Människor med någon speciell religiös eller sexuell läggning? Speciellt sjuka?
Stefan Holm, en annan stor idrottare, gör sin sista tävling i dag i Stuttgart. I DN framgår det att han vunnit vida mer än hälften av de kamper han ställt upp i. Jag har alltid trott att de senaste årens utövare floppat kortare än vad Patrik Sjöberg och hans kollegor gjorde. Men så gick jag in på Stefan Holms sida och läste artikeln ”Den Majlardska decimetern”, där den svenske hopparfantasten vederlägger en sportjournalists (och mina) förutfattade meningar. Statistik kan användas …
… till både det ena och andra. Jag har hunnit med att lyssna på två delar av reportageserien ”Kris i skolan” i P1. Där berättas om hur utbildningsminister Jan Björklund satt i system att misshandla uppgifter. Jag undrar om kvarsittning skulle hjälpa Jan att komma på rätt spår. Men nej, faktiskt inte. Stigmatisering suger.
fredag 12 september 2008
Två timmar kram
Vare sig tanken manifesteras i ett samtal, en bok eller en pjäs är inledningen viktig. Vissa uttryck lyckas också slå an en ton som är så direkt och obeveklig att vad som följer är ett enda flöde, som sköljer, förvånar och inspirerar.
Filmen ”Three times” från 2005, som till och från visas på tv-kanalen Silver, öppnar sig som en dörr till tre mästerligt berättade episoder om drömmar och om ungdomlig kärlek. Inledningen utspelar sig i en bar och vid dess biljardbord. En ung man och en lika ung kvinna koncentrerar sig på spelet. Han stöter, hon uppmuntrar. Det är 1960-tal.
Kvinnan och mannen går in och ut ur bild. De båda återges med lång brännvidd; gång efter annan hamnar de ur fokus, bara för att komma tillbaka i skärpa. Inget sägs, bara ljuden från biljardbollarna, vallen, kön, en suck eller två, kanske ett leende (för visst hörs det när mungiporna åker uppåt!). The Platters spelar ”Smoke Gets in Your Eyes". Jag är fast i ett rum som omfamnar, och den kramen håller i sig under det drygt två timmar långa dramat, som alltså utspelar sig för fyrtio år sedan men även 1911 och 2005.
Taiwanesen Hsiao-Hsien Hou är mannen bakom kramen. Han skriver med kameran och behandlar både rörliga bilder och medföljande ljud med en närmast tyngdlös lätthet. Det är fint, vackert och lärorikt. Vill du få en hum om hur kinematografin utvecklats under sitt dryga sekel är ”Three times” filmen att se, men mest handlar den om att spritta av känslor och vara handlöst förälskad.
Här en sida för filmen. Här lite mer om Hsiao-Hsien Hou.
Filmen ”Three times” från 2005, som till och från visas på tv-kanalen Silver, öppnar sig som en dörr till tre mästerligt berättade episoder om drömmar och om ungdomlig kärlek. Inledningen utspelar sig i en bar och vid dess biljardbord. En ung man och en lika ung kvinna koncentrerar sig på spelet. Han stöter, hon uppmuntrar. Det är 1960-tal.
Kvinnan och mannen går in och ut ur bild. De båda återges med lång brännvidd; gång efter annan hamnar de ur fokus, bara för att komma tillbaka i skärpa. Inget sägs, bara ljuden från biljardbollarna, vallen, kön, en suck eller två, kanske ett leende (för visst hörs det när mungiporna åker uppåt!). The Platters spelar ”Smoke Gets in Your Eyes". Jag är fast i ett rum som omfamnar, och den kramen håller i sig under det drygt två timmar långa dramat, som alltså utspelar sig för fyrtio år sedan men även 1911 och 2005.
Taiwanesen Hsiao-Hsien Hou är mannen bakom kramen. Han skriver med kameran och behandlar både rörliga bilder och medföljande ljud med en närmast tyngdlös lätthet. Det är fint, vackert och lärorikt. Vill du få en hum om hur kinematografin utvecklats under sitt dryga sekel är ”Three times” filmen att se, men mest handlar den om att spritta av känslor och vara handlöst förälskad.
Här en sida för filmen. Här lite mer om Hsiao-Hsien Hou.
torsdag 11 september 2008
Anders eller Andy
Efter en morgonurladdning med undflyende f-ckmän rullade jag då för första gången med mina två hjul, åtta växlar och höj- och sänkbara styre. På gatorna svävade jag fram utan fotbromsar och hade ett lite saligt leende mest hela tiden. Det satte sina spår när jag for förbi folk, för det var väldigt många som log och stannade upp.
Några som dock inte tog notis om mig var ett gåsaled med matsugna gräsänder, som både äntrade och kantade cykelbanan strax innan tomtebacken. Jag kunde inte låta bli att försöka fånga dem på bild. När jag lyfte kameran kom en cyklist i högsta hugg och höll på att giljotinera en av änderna. Så här såg det ut!
Ursäkta, sa hon på cykeln. Jag såg inte att du fotograferade.
Vilken tur att han klarade sig, sa jag och pekade på Anders, Andy eller vad han nu kunde heta.
Så fort cyklisten gett sig av fortsatte ledet att leta mums.
Några som dock inte tog notis om mig var ett gåsaled med matsugna gräsänder, som både äntrade och kantade cykelbanan strax innan tomtebacken. Jag kunde inte låta bli att försöka fånga dem på bild. När jag lyfte kameran kom en cyklist i högsta hugg och höll på att giljotinera en av änderna. Så här såg det ut!
Ursäkta, sa hon på cykeln. Jag såg inte att du fotograferade.
Vilken tur att han klarade sig, sa jag och pekade på Anders, Andy eller vad han nu kunde heta.
Så fort cyklisten gett sig av fortsatte ledet att leta mums.
onsdag 10 september 2008
Det räcker
I senaste avsnittet av tv-serien ”Ashes to ashes” spelades Pop Groups ”We’re all prostitutes” som ett exempel på att en person var en fara för samhället. Jag mindes det inte så. Med låten, alltså. Tvärtom var den en favorit, när det begav sig.
Jag har sådan lust att skrika ”Everyone!!!!!” till idioterna och klåparna som vi släppt in i vårt hem för vårt badrums skull.
Men varför skulle jag gasta något på engelska, när det är fullt tillräckligt med den enkla frasen ”Det räcker”.
Jag har inte lokaliserat Pop Groups vrål men väl Queens tjut.
Jag har sådan lust att skrika ”Everyone!!!!!” till idioterna och klåparna som vi släppt in i vårt hem för vårt badrums skull.
Men varför skulle jag gasta något på engelska, när det är fullt tillräckligt med den enkla frasen ”Det räcker”.
Jag har inte lokaliserat Pop Groups vrål men väl Queens tjut.
tisdag 9 september 2008
K, du och jag
Vårt badrum renoveras. Någon timme efter lunch ringer K, som ska montera inredningen. Han skriker och tuggar nog lite fradga.
Den här hängegrejen till vänster bak på handfatet har lossnat, säger han. Jag skulle skruva, men det gick inte och då tog jag i. Den gick av.
Jag blir givetvis fly förbannad men får napp på buddisten inom mig. Jag kramar luren hårt.
Vad ska vi göra, frågar jag med len stämma.
Vi måste ha den där grejen, skriker K. Jag vet inte vad den heter, fortsätter han samtidigt som rösten brister, som om vuxne K vore i målbrottet.
Jag bestämmer att jag ska försöka lokalisera det där som är sönder. Efter några om och men ringer jag upp firman min fru och jag köpte det där av. Men säljaren som sålde allt det där till oss är upptagen och ber att få återkomma.
Jag återgår till mina jobbsysslor och hinner avverka fem minuter. Då ringer telefonen. Det är K.
Jag har fixat det, ropar han. Jag blev så jävla förbannad att jag tog isär skiten. Nu funkar det!
Du ska få en guldstjärna, säger jag och känner hur det rycker i både läppen och ögonbrynen.
För en kort stund sedan kom jag hem. Så värst mycket är inte gjort i badrummet. Men det är ju inte där saker och ting händer. Själv tycker jag mig vara i händelsernas centrum efter ett besök på Cykloteket - med stort benäget tipstack till Sånger från nedre botten.
Från och med i dag säger jag du och jag, Nishki 601.
På torsdag trampar jag mina första meter.
Den här hängegrejen till vänster bak på handfatet har lossnat, säger han. Jag skulle skruva, men det gick inte och då tog jag i. Den gick av.
Jag blir givetvis fly förbannad men får napp på buddisten inom mig. Jag kramar luren hårt.
Vad ska vi göra, frågar jag med len stämma.
Vi måste ha den där grejen, skriker K. Jag vet inte vad den heter, fortsätter han samtidigt som rösten brister, som om vuxne K vore i målbrottet.
Jag bestämmer att jag ska försöka lokalisera det där som är sönder. Efter några om och men ringer jag upp firman min fru och jag köpte det där av. Men säljaren som sålde allt det där till oss är upptagen och ber att få återkomma.
Jag återgår till mina jobbsysslor och hinner avverka fem minuter. Då ringer telefonen. Det är K.
Jag har fixat det, ropar han. Jag blev så jävla förbannad att jag tog isär skiten. Nu funkar det!
Du ska få en guldstjärna, säger jag och känner hur det rycker i både läppen och ögonbrynen.
För en kort stund sedan kom jag hem. Så värst mycket är inte gjort i badrummet. Men det är ju inte där saker och ting händer. Själv tycker jag mig vara i händelsernas centrum efter ett besök på Cykloteket - med stort benäget tipstack till Sånger från nedre botten.
Från och med i dag säger jag du och jag, Nishki 601.
På torsdag trampar jag mina första meter.
Turism i tillvaron
Prime time är bästa sändningstid på tv. Allt färre tittare väljer att kolla på nyheterna. Det sluter jag mig till dels efter egna empiriska och högst kvalitativa efterforskningar, dels genom att glutta i tv-tablån.
Nyheterna serverar dagligen gammal skåpmat, och mupparna som presenterar den ena katastrofen efter den andra är inte mina kompisar. För jag tycker verkligen att Katarina Sandström, Bengt Magnusson med flera kunde uttrycka något mer än att bara lägga huvudet på sned när en halv stad dukar under för en jordbävning, storm eller ett attentat. Tacka vet jag Agneta Sjödin i galadräkt, Mikael Persbrandt i dramatiserad form och Renée Nyberg som sig själv som programledare. Polare!
Jag skojar såklart. Men faktum är att tv står för identifikation för mig, dig, oss. Jag vill inte vara ensam när jag tittar. Därför bildar dumburken en spegel för åskådarna. Därför är det de okända ansiktena som lyser upp min tillvaro i soffan. Talangerna i ”Idol” är en anledning att rata bulletinerna, trots att de blivande artisterna oftast vill bli något mer än vanliga. Mer än gärna tittar jag på vilsna kockar eller ännu hellre handfallna hantverkare, dessa vanlighetens turister i tillvaron. På en timme serveras trivialiteter, som jag både kan skratta åt och förfasas över.
För några veckor hamnade jag i renoveringsprogrammet ”Från koja till slott” och la några repliker på minnet:
”Jag tror inte vi pallar en hittepågrej till.”
”Inget ont som inte har något dumt med sig.”
”Jävlar vad mörkt det är här inne. Här har det varit släckt länge.”
Jag, kanske du, skulle kunna ha sagt det här. Och vi är vem som helst som har tummen mitt i näven, en fis på tvären eller inget intresse av andra än oss själva.
På torsdag är det dags igen. TV3 21.00. Missa!
Nyheterna serverar dagligen gammal skåpmat, och mupparna som presenterar den ena katastrofen efter den andra är inte mina kompisar. För jag tycker verkligen att Katarina Sandström, Bengt Magnusson med flera kunde uttrycka något mer än att bara lägga huvudet på sned när en halv stad dukar under för en jordbävning, storm eller ett attentat. Tacka vet jag Agneta Sjödin i galadräkt, Mikael Persbrandt i dramatiserad form och Renée Nyberg som sig själv som programledare. Polare!
Jag skojar såklart. Men faktum är att tv står för identifikation för mig, dig, oss. Jag vill inte vara ensam när jag tittar. Därför bildar dumburken en spegel för åskådarna. Därför är det de okända ansiktena som lyser upp min tillvaro i soffan. Talangerna i ”Idol” är en anledning att rata bulletinerna, trots att de blivande artisterna oftast vill bli något mer än vanliga. Mer än gärna tittar jag på vilsna kockar eller ännu hellre handfallna hantverkare, dessa vanlighetens turister i tillvaron. På en timme serveras trivialiteter, som jag både kan skratta åt och förfasas över.
För några veckor hamnade jag i renoveringsprogrammet ”Från koja till slott” och la några repliker på minnet:
”Jag tror inte vi pallar en hittepågrej till.”
”Inget ont som inte har något dumt med sig.”
”Jävlar vad mörkt det är här inne. Här har det varit släckt länge.”
Jag, kanske du, skulle kunna ha sagt det här. Och vi är vem som helst som har tummen mitt i näven, en fis på tvären eller inget intresse av andra än oss själva.
På torsdag är det dags igen. TV3 21.00. Missa!
måndag 8 september 2008
I ur som i skur
Det var på lördagseftermiddagen jag mötte henne. Klädd i grönvit overall med gråa partier. Håret fladdrade tufft i regnet. Hon tog sig nerför backen i ett majestät med en stålblick som borrade genom regnet. På ett självklart sätt intog hon gatan, vars ena sida täcktes av en gigantisk pöl.
Att hon puttade en rollator framför sig såg jag inte först. En sådan kraft utstrålade hon. Mitt hjärta slog en mindre volt, när hon med blicken bad om ursäkt för att hon gick mitt i min cykelväg.
Efter att ha burit bord tre trappor upp och planerat det sista inför den kommande kräftskivan for jag tillbaka samma väg som jag kommit. Jodå, där kom hon. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes raka rygg, hela hållningen och målmedvetenheten. Och så den där rollatorn som hon drog framför sig och liksom lät vara med på promenaden. I ur som i skur.
Att hon puttade en rollator framför sig såg jag inte först. En sådan kraft utstrålade hon. Mitt hjärta slog en mindre volt, när hon med blicken bad om ursäkt för att hon gick mitt i min cykelväg.
Efter att ha burit bord tre trappor upp och planerat det sista inför den kommande kräftskivan for jag tillbaka samma väg som jag kommit. Jodå, där kom hon. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes raka rygg, hela hållningen och målmedvetenheten. Och så den där rollatorn som hon drog framför sig och liksom lät vara med på promenaden. I ur som i skur.
lördag 6 september 2008
Haj på paj
Jag inbillar jag mig att jag är haj på paj. Västerbotten till vänster och kantarell till höger. Eller är det tvärtom? Bilder kan hur som helst vara missvisande. Avsmakning till kräftor ikväll.
Marek, badrummet, såpan
Jag frågade Marek hur det står till med jobb. Jodå, papperna är i ordning och han har tio siffror, som bildar hans unika kombination. Han funderar att flytta hit men byter nog arbetsgivare. Han har inte fått lön på två månader.
Sånt händer i Polen men inte i Sverige, säger han och tillägger: Jo, det kan hända i Sverige med en polsk chef. Men inte med en svensk.
Det finns alltid undantag som mer än bekräftar reglerna. Att vara mobil arbetskraft har sina nackdelar.
Entreprenören som ansvarar för att vårt badrum renoveras har problem. I morse ringde han en god stund innan klockan ens hunnit slå sju gånger. Vad han hade att säga? Ingenting särskilt annat än att han ville uttrycka sin ångest.
Jag vet inte om jag orkar mer, sa han.
Min fru, grabben och jag har med andra ord hamnat i en såpa. Å andra sidan sett är det väl just i ett badrum en sådan intrig ska utspelas i.
Om fortsättning följer? Jodå, det rullar på. I all evinnerlighet.
Sånt händer i Polen men inte i Sverige, säger han och tillägger: Jo, det kan hända i Sverige med en polsk chef. Men inte med en svensk.
Det finns alltid undantag som mer än bekräftar reglerna. Att vara mobil arbetskraft har sina nackdelar.
Entreprenören som ansvarar för att vårt badrum renoveras har problem. I morse ringde han en god stund innan klockan ens hunnit slå sju gånger. Vad han hade att säga? Ingenting särskilt annat än att han ville uttrycka sin ångest.
Jag vet inte om jag orkar mer, sa han.
Min fru, grabben och jag har med andra ord hamnat i en såpa. Å andra sidan sett är det väl just i ett badrum en sådan intrig ska utspelas i.
Om fortsättning följer? Jodå, det rullar på. I all evinnerlighet.
torsdag 4 september 2008
En idé om identitet
Tanken att jag här på bloggen skulle skriva i mitt födelsenamn istället för slow motion har aldrig föresvävat mig. Anledningen är enkel: jag tror på skarpa gränser när det gäller identitet och integritet. Men som alla vet är det inte lätt att leva som man (eller kvinna, pronomen eller substantiv) lär. Att hålla gränser och gilla dem är bland det svåraste som finns. Därför slow motion.
EU-idén om att anonymt bloggande ska omöjliggöras bottnar säkert i kontroll-och terroristnojor av olika slag. Vad jag mer lägger in i förslaget är föreställningen att vilka vi är som individer är summan av våra handlingar. Vad jag jobbar med, vem jag lever med, vad jag utövar för idrott, vilken musik jag dansar, vad jag bloggar om med mer tillsammans bildar mig. Så enkelt är det inte. Jag är en komplex varelse, som möjligen kör i gamla spår. Men jag gör det i form av olika roller. Det är min absoluta rättighet. Människa, som jag är.
Därför slow motion – en rörelse i mitt tempo.
EU-idén om att anonymt bloggande ska omöjliggöras bottnar säkert i kontroll-och terroristnojor av olika slag. Vad jag mer lägger in i förslaget är föreställningen att vilka vi är som individer är summan av våra handlingar. Vad jag jobbar med, vem jag lever med, vad jag utövar för idrott, vilken musik jag dansar, vad jag bloggar om med mer tillsammans bildar mig. Så enkelt är det inte. Jag är en komplex varelse, som möjligen kör i gamla spår. Men jag gör det i form av olika roller. Det är min absoluta rättighet. Människa, som jag är.
Därför slow motion – en rörelse i mitt tempo.
onsdag 3 september 2008
It´s a wonderful world
Nja, jag vet inte riktigt. Jag såg Ken Loachs svinbra drama It’s a free world om hur människor utnyttjas på sina krafter och hur pengar (speciellt dessa äckliga euro) gror girigburkar som är så pantade att de inte går att återvinna.
Lite vill ha något. Mycket vill ha mer. Påminn mig om att jag ska fråga Marek och Dariusz under vilka villkor de jobbar. De trivs att komma hit och dit. De får bättre betalt här och där än i Wroclaw eller Gdansk. De jobbar definitivt billigare. Ibland mycket bättre. Idag hörde jag talas om följande åsikt från en svensk kvinna, som tröttnat på mycket snack lite verkstad-mentaliteten: ”Jag har fördomar mot hantverkare och det är att jag aldrig anlitar svenskar.”
Tro mig. Det är en fantastisk film Loach gjort baserad på ett lika strålande manus av Paul Laverty (jo, det var han som också skrev The wind that shakes the barley & Sweet sixteen), vars karaktärer är tecknade med både ego och empati. Sensmoralen är tydlig: det går åt helvete utan moral. Frågan är om Marek och Dariusz får jobb här eller där då.
Lite vill ha något. Mycket vill ha mer. Påminn mig om att jag ska fråga Marek och Dariusz under vilka villkor de jobbar. De trivs att komma hit och dit. De får bättre betalt här och där än i Wroclaw eller Gdansk. De jobbar definitivt billigare. Ibland mycket bättre. Idag hörde jag talas om följande åsikt från en svensk kvinna, som tröttnat på mycket snack lite verkstad-mentaliteten: ”Jag har fördomar mot hantverkare och det är att jag aldrig anlitar svenskar.”
Tro mig. Det är en fantastisk film Loach gjort baserad på ett lika strålande manus av Paul Laverty (jo, det var han som också skrev The wind that shakes the barley & Sweet sixteen), vars karaktärer är tecknade med både ego och empati. Sensmoralen är tydlig: det går åt helvete utan moral. Frågan är om Marek och Dariusz får jobb här eller där då.
måndag 1 september 2008
Stilla på cykeln
På hojen till jobbet i morse kom jag till viaduktens smala passage, som inte riktigt är gjord för mötande cyklister. Den kvinnliga trafikanten och jag halvstannade tio meter ifrån varandra. Vi rullade någon decimeter, sedan några centimeter, för att till slut hållas oss stilla. Det kändes lite grann som början på en västernduell eller ännu hellre som i inledningen av Iain Banks roman The bridge, där huvudpersonen möter sig själv.
Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.
När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.
Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.
Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.
När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.
Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
