Nöden och lagen

I Stefan Jarls dokumentär ”Ett anständigt liv” om heroinister i Stockholm dog de medverkande som flugor under inspelningen. För att kunna använda vissa material valde Jarl (fick jag berättat för många år sedan) att på ljudbandet eftersynkronisera några av de avlidnas röster med skådisar, vilket också framgår i filmens eftertexter. Innebar eftersynkroniseringen att Jarl gjorde en dramatiserad dokumentär? Var Jarls sätt att berätta anständigt ur en dokumentär synvinkel?

Jag tänker på det här när jag läser om Rapports redigering av Carl Bildts uttalanden. Till en början kunde jag känna sympati för journalisterna som smällt ihop inslaget. För det är klart att Bildt ska få på tafsen om FRA med utrikesministeriets goda minne säljer information till diktaturer. Men efter min reportersympati fick jag dubier, för hur svårt kan det vara att förstå vad Carl Bildt säger. Han är ju pragmatisk hela tiden och må vara inskränkt men han döljer knappast sina ståndpunkter.

Alla som satt ihop en text, rörliga bilder och/eller ljud vet hur lätt det är att förvanska och förvilla. Det vet Rapports redaktion. Och det vet Stefan Jarl. Skillnaden mellan Rapport och Jarl är att de förra låtsas att de ger en objektiv, till och med sann bild av verkligheten. Det skulle inte den senare ha mage att påstå. Samtidigt, vad kan rapportreportrarna göra när deras horisont består av ett nu som inte gärna tar hänsyn till det förflutna eller framtiden? Därför klarar de inte av att redigera Carl Bildt och tror att de serverar andemeningen av vad han sagt. Därför kan Stefan Jarl, som berättar ett koncentrat av verkligheten, använda skådespelare. Nöden har ingen lag. Ibland, alltså.

Men att Sverige underrättelsemässigt samarbetar med diktaturer är alla överens om. Lyssna gärna på Mediernas sändning i P1 idag.