Jag hade knappt hunnit knäppa upp byxorna förrän det hände. Något slags metall studsade emot toalettporslinet och ner i avloppet. Min första tanke var att jag blivit av med en vital del. Sedan for jag mot det självklara: jag har tappat en skruv. Genast blev jag lite ledsen för det är ju måndag och allt och hur ska veckan nu fortsätta.
Ögonblicket därpå kände jag lädret dingla i handen och mysteriet fick sin förklaring: min livrem var ett minne blott. Lite glad blev jag faktiskt över att den gick sönder, som en sublim protest mot den svångrem som nu lär krama oss ända från Atlanten. Nej, jag förstår inte riktigt bankkrisen.
Jag förstår inte heller det här med Vårdval Stockholm. Förra veckan läste jag om en äldrevårdscentral, som ska läggas ner för att sjuklingarna är för gamla. Istället för att ta sig över torget, runt kvarteret eller över gatan ska patienterna ta sig till förorten nästgårds – ”om de orkar”, som det står i artikeln.
Kurt Palmqvist citeras i ingressen. Han är 93 år och tvingades för några år sedan amputera ett ben.
”Det är sorgligt”, säger han.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Det är sorgligt, jag håller med!
Seså, se det från den positiva sidan, både du och Kurt får ju sänkt skatt.
Jag förstår faktiskt inte hur någon (jag förmodar att sfnb är ironisk ...) kan fundera över ytterligare sänkta skatter och då är jag ändå en som röstade borgerligt i förra valet på grund av att jag var så trött på skolpolitiken inom socialdemokratin (många lärare tänkte som jag). Jag menar, titta på vården eller skolan! Visst ska man se över ekonomin i den offentliga sektorn så att man använder pengar optimalt för det gör man inte alltid men sjukvård för alla, bra skola för alla, det ska vi ha.
Javisst, förr eller senare hamnar vi ju i Kurts situation. Och gör vi inte det har vi kolat vippen, och gör vi det vet jag inte riktigt vad som händer.
Skicka en kommentar