En tur med Bond

Jag hade aldrig möjlighet att se förhandsvisningen av den nya Bondfilmen. Jag fick reda på att distributören förbjudit journalisterna att ta med kamera, mobiltelefon eller annan inspelningsutrustning in i biosalongen. Vidare skulle man i foajén ”tyvärr ha en säkerhetskontroll” (citat ur pressmeddelandet).

Huruvida det blev verklighet av restriktionerna vet jag inte. I varje fall kan jag instämma i att upphovsrätt är viktigt. Men är det angeläget på det sättet? Svaret kommer i nästa offensiv. Biobesökarna ska övervakas med mörkerkamera. Övervakningsutrustning till 149 biografer i landet har köpts in.

Dessutom – och detta är väl själva poängen: ”Personen med mörkerglasögon står vid sidan och stör inte biopubliken.” Glöm ”Bonde söker fru”. Ta dig en Bondgubbe eller –gumma istället. Men för det krävs bondtur. Såklart.

Anteckningar

På ett möte i dag var det genomgång av en datagrej. I runda slängar satt femton kvinnor och tio män runt bordet. Tio av kvinnorna förde anteckningar. Ingen av männen.

Min slutsats är enkel. Män kan eller tror sig kunna. Kvinnor vet eller vill veta.

Så det gäller att ligga i.

Soligt

Det är ont om ljus så här års men både igår och idag sken solen.

Gränser, grillat, gratis

I’m mentally insane.
Det sa grabben strax efter sin frukost. Engelskan och gränserna mellan norm och vansinne upptar honom. Jag gillar det. Såklart.
”That´s why I need to take a shit”, fyllde grabben i med.
Jag började genast fundera över om jag skulle introducera honom för stycket ”Talking asshole” i William S Burrouhgs roman ”The naked lunch”. Jag bläddrade i en Burroughs-introduktion men hittade inte partiet. Lika bra det. Var sak har sin tid – även när det ruckas på de så kallade sunda gränserna.

Grabben, min fru och jag tog tricken till Skogskyrkogården och tände lyktor på minneslunden och tänkte lite extra på de närmaste som inte längre är här. Det ven lite över grässlätterna. På vägen tillbaka tog vi var sin grillad. Det smakade.

Senare kollade vi på den isländske konstnären Olafur Eliassons skulptur med belysta spiraler som inte bara är en skön upplevelse utan också en klockren tolkning av världen och hur vi människor och våra och planetens faktorer påverkar varandra på alla möjliga plan. Verket finns på Nationalmuseums utställning ”Lura ögat” om trompe l’oeil. Säger du att du är 19 eller yngre går du in gratis.

Mer än en påse

Jag borde gissat det, men jag blev ändå förvånad när det stod två maskklädda tvärhand höga gestalter i trappen.
Bus eller godis, frågade de aningen tufft.
Oj, sa jag. Det får väl bli godis!
Jag väntade på en reaktion, men ungarna hängde lealöst och det är klart, ska man nu vara ett lik så ska man.

Just med tanke på kvällen, döden och min ångest över denna hade jag köpt lösgodis. Jag roffade åt mig en näve, som jag slängde ner i det närmaste spökets plastpåse. Då såg jag att även den andre gasten hade en påse med några godisbitar i.
Så du har också en påse, sa jag Vill du kanske busa istället?
Responsen uteblev. Likstelhet. Möjligen kunde jag ana hur mungiporna for neråt bakom masken. Snabbtänkt som jag är fattade jag mig och sprang de få stegen till köket, rev åt mig en ny näve gott, för att sedan pricka påse nummer två.

Jovisst, kan andar bli tacksamma, och den här duon verkade sväva av lättnad och steg mot våningsplanet ovanför. Bö.

All right

I morgon är det premiär för Bondfilmen, som förra veckan blev tillåten från 11 år, inte från 15 som det var bestämt från början. Det gillade grabben.
All right, sa han.
Han har ännu inte sett någon barnförbjuden film – på bio.

Själv har jag aldrig kunnat ta till mig varken spänningen eller isen i Bondserien. Men jag gillade Daniel Craigs tolkning senast, mest för att rollen hade en gnutta djup. Grabben, min fru och jag såg ”Casino royale” i form av en piratkopia – hysch! – i en hemmasalong – jag säger inte var – med halvdant ljud men med Mads Mikkelsen och de andra nära inpå.

Jag tror på upphovsrätten och laddar aldrig ner. Genom jobbet behövde jag se på actionfilmen ”Running scared” och när den igår var långtidsuthyrd på dvd-stället runt hörnet började jag fundera över olagligheter. Sedan slog det mig att den där knappnålen faktiskt en gång i tiden kunde blivit en silverskål. Så jag en hittade en annan uthyrare, rakade av filmen och höll på att bli sjösjuk av den dåliga smaken att berätta en familjesaga med inte bara tjuvar och poliser utan också med psykopater, prostituerade och pedofiler. Kommer jag att ladda ner nästa misch-masch? Glöm det. För varje film jag hyr stödjer jag svensk film. Och när nu censurgränsen för ”Quantum of solace” sänkts så går ju flera familjer på bio. Det göder den svenska filmkossan.
Mu, säger jag.
Eller som grabben skulle säga:
All right.
Vad det innebär för familjerna ifråga kan vi ju dryfta om.

The one and only

Grabben gillar att lira World of Warcraft och träffar en hel del kompisar genom spelet. En av dem kallar sig för ”There’s only one”. En annan har ”Zlatan” som smeknamn. När de båda inte utkämpar bataljer utan mer umgås ställer de sig ofta bredvid varandra. There’s only one Zlatan, står det då på datorskärmen.

Själv funderar jag över hur många jag just jag har. Speciellt fnular jag efter läsningen av de fina och aningen finurliga recensionerna av Bodil Malmstens nya roman ”Sista boken från Finistère” i DN respektive Svd. Jag tilltalas av frågeställningarna om att just Bodil Malmsten fungerar som berättarjag, men absolut inte den Bodil Malmsten som en gång bott i Finistère och numera huserar i Nantes – i varje fall i romanen.

Igår höjdes ett lån på en miljard fem gånger om. Som en följd av ökningen skenade idag ett av de börsnoterade bolagen. Har det att göra med förtroende? Eller beror det på att det känns lite bättre? Finns svaren i kristallkulan? Vem vet? Only the lonely?

Blickar upp och ner

Film är fantasier. Det syns på omslaget till Stockholm filmfestivals programtidning, som pryds av en bild av en kvinna som sitter på knä. Hon lutar huvudet bakåt, är naken har något slags g-klavformat mönster målat på kroppen. Fräckt? Nja. Grabbigt? Hmm.

Bläddrar jag till sidan 4 ser jag en annan kvinna, Catherine Deneuve, i en annons för Cinemateket (som visar gamla filmer). Hon har bara armar men kläder på sig och tittar neråt. Hennes händer är bundna, nästan som om hon levde ut en erotisk fantasi och det kan mycket väl så vara, eftersom bilden är hämtad från Luis Bunuels film ”Dagfjärilen”, där det inte alltid är så lätt att veta vad som ska föreställa fantasi respektive verklighet. Läckert? Njadå. Gubbigt? Jomenvisst.

Blicken riktad upp eller ner. Hur som helst är det inte mer eller mindre avklädda kvinnor – eller män – som får mig att besöka festivalen och förhoppningsvis se några godbitar, som troligtvis inte får svensk distribution. ”Julia” med Tilda Swinton, den turkiska ”Ara”, grekiska ”Tale 52”, danska ”Dancers”, Atom Egoyans ”Adoration”, rumänska ”Hooked” och de ryska ”Everybody dies but me”, ”Mermaid” och ”Paper soldier” lockar mig. Har jag möjlighet botaniserar jag i den latinamerikanska sektionen. Eller så hoppas jag på vackert väder och tar jag mig ett antal långfilmslånga cykelturer. Och när festivalen väl är över kommer ”Hunger” av (inte skådisen som dog 1980 utan) konstnären Steve McQueen definitivt upp på en biograf nära dig. Den handlar om Bobby Sands och lär vara sjuhelvetes bra. Den ska jag inte missa!

Go go ga ga

Har haft segfeber som inte släpper taget men har inte kommit för mig att googla för att kolla upp diagnosen.

Ett vårdföretag har enligt egen uppgift gjort en undersökning om datoranvändares googlande sjukkonsultationsvanor. DN skrev en längre notis om rapporten i dagens tidning. Jag undrar vad haken är, vad vårdföretaget har att tjäna på det hela, mer än publiciteten och inte minst att landets största dagstidning citerar dem. Säkert dansade de go-go till morgonfikat.

Spanandet får vänta. Jag har som sagt det lite segt just nu. Ga ga.

Tågtuff

Ibland har tåget gått eller så är kolen slut. Kommer inte ihåg varför men jag nämnde Suicide igår under middagen. Jag gillade deras frenesi av stötande syntar och glada melodier och den avmätta sången såklart. ”Frankie Teardrop” älskade jag, men det är ”Shadazz” jag tror mig komma ihåg än idag.

Vi var några som såg Martin Rev och framför allt Alan Vega någon gång på 80- eller 90-talet (väldigt sent jag vet), kanske på Falkonerteatret i Köpenhamn. Duon hade missat tåget och passade varken i läderjackor eller kepsar och pannband. De uppträdde nonchalant och ointresserat och den desperation som någon gång funnits i deras musik, ljöd långt där borta på tåget som tuffade mot minnets horisont.

Min kompis X försökte få igång Alan.
Show us you’ve got it!
Alan tittade på X.
C’mon! Show us.
Alan vek undan blicken och fortsatte ut i publikhavet. Scenen blev en perrong för väntan. Musiken ekade. Tomt. Kanske en ångvissla tutade.

Johnny Cash däremot visste hur man skulle ösa.

Äppeltider

Kris & mening

Varför gör man det man gör, när det man presterar medför att det blir så förbannat svårt att hitta en mening i tillvaron? Joel & Ethan Coen förvånar ofta och jag behöver inte var på speciellt gott humör för att börja skratta när jag ser en film av dem. ”Burn after reading” heter komedin som går upp om några veckor och den handlar mest om att vara medelålders och krisa vad gäller kroppen, kärleken och ensamheten. Dialogen är rapp, lite piska plus grov fjäder som burrar fram typiskt coenska smått surrealistiska omskrivningar: Han är som en sköldpadda – på väg att dra in benen. Eller: Jag har en sådan fet röv att jag kan dra en buss med häcken. Till exempel.

Ingenting av det som sker är trovärdigt, men det hindrar inte att det går att tro på John Malkovich när han spelar uttråkad arbetslös före detta CIA-analytiker som vill men inte kan skriva sina memoarer. Och visst tar jag till mig George Clooney som knullmaskin, och till mitt hjärta sluter jag absolut Frances McDormands gestalt – en gymtränare som till varje pris vill fettsuga och plastikoperera sig.

I samma veva som jag fyllde 40 slutade jag röka. Några månader därpå började jag träna. På den vägen är det. Ibland frågar jag mig när medelålderskrisen ska inträffa, för att i nästa ögonblick undra när den går över. Varje berättelse har något att förmedla, och i ”Burn after reading” går det inte att missa budskapet: Är du gift eller i ett fast förhållande och har lust att mörda någon, så ge fan i att göra det hos ditt snedsteg! Det slutar aldrig väl. Eller? Är det som så att bröderna Coen vill sjunga en skön refräng om att gräset på andra sidan floden – och andra sidan jordklotet – inte är grönare än här, och att livet suger vare sig man har få eller många celluliter? Kanske så är det, och det bildar väl någon slags mening.

Svensk cinema

Seriösa svenska filmer trängs undan från biograferna, hävdar en regissör och en producent. Det beror på SF:s dominerande marknadsställning, menar en kulturchef. Inte alls, påpekar en programdirektör. Oh yeah?

Själv undrar jag varför danska, norska och finska filmer för en sådan undanskymd tillvaro på den svenska biografrepertoaren. Och var är de litauiska, estniska och lettiska rullarna? Blickar vi söderöver berikas vi av ytterligare historier. Att sedan vidga horisonten såväl västerut som österut torde vara lika lätt som att säga ”Yes!”. I verkligheten är det svårt att se annat än amerikanska vyer på våra breddgrader.

I veckans TCO-tidningen säger Stefan Jarl att SF till 90 % visar amerikansk film. Det låter rimligt, men är givetvis en orimlig procentsats. Right?

Minns sagt

Jag minns inte allting jag sagt, gjort, tänkt eller planerat. Den vetskapen skruvar till det ibland och får mig att undra över om jag någonsin kommer att få uppleva den speciella händelsen eller den känslan igen. Det där sista kan jag såklart inte glömma!

Jag höll på att slå en kullerbytta av förvirring, när jag i går morse i DN läste en artikel (hittar inte den på nätet) om demensdiagnostik, som hade följande ingressinledning: "Det är viktigt att inte glömma minnet när man blir äldre". Jaha, undrar jag och hur ska jag som gammal komma ihåg att inte glömma minnet? Med en post-it lapp? Ett snöre runt fingret?

Av samma tidning blev jag i en trevlig artikel påmind om 4 LP-skivor från 1977. Några år senare liftade jag och en kompis till Berlin. Det var mellan jul och nyår. Snön vräkte ner. Otroligt nog kom vi dit snabbare än tåget. Kylan bet ändå. Vill jag minnas.

Orfeusk olust och lust

Eftersom jag i början av veckan mottog ett förtäckt hot per telefon om att få uppleva otrevligheter och sedan dess reagerat lite extra när telefonen ringt och även vänt mig om några för många gånger och känt mig som en olustig Orfeus, skred jag in till polisen och dryftade saken.

Någon anmälan blev det inte men det var skönt att prata med någon i uniform. Mörkblå, grön, vit spelar ingen roll. Enhetlig klädsel inger förtroende. Det gäller så klart även på planen, läktaren och i sinnet. Ränderna går aldrig ur en och är svåra att tvätta bort. Jag tycker det är tråkigt att Bälinges fotbollslag lägger ner verksamheten samtidigt som ett flygbolag spyr ut chauvinistisk reklam.

På Dagens Nyheter var de i torsdags upprörda – och det med rätta – över att EU-politikerna bråkar om hur man ska tackla den globala uppvärmningen. Två gånger publicerades texten (i Stockholmsupplagan i varje fall) i fem respektive fyra spalter med olika rubriker och med foto i både färg och svartvitt. Att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna 22 och 24 förstärkte min privata paranoia och jag var faktiskt tvungen att vända mig om. Givetvis var ingen där. I stället la Eurydike mitt emot mig huvudet på sned och citerade något smutsigt detaljrikt. Sedan lyssnade farbror Blå som sagt var.

Fail, t & random

En kompis till en kompis berättade för mig att deras dataansvarige på jobbet skrivit in ett kommando, som raderade filer. Fadäsen skedde av misstag, men både grabben och jag skrattade gott (och kanske lite elakt, men varmt skadeelakt i så fall) när jag drog historien.

Fail, sa grabben.

Han använder mer och mer engelska i engelska och det kan jag känna mig kluven över. Samtidigt tycker jag inte att hans svenska tar skada, men den kanske skulle behöva plåstras om – i varje fall när jag lyssnar. Jag skulle kunna ömma för stackars konsonanten t, som ibland bara försvinner. Som när grabben berättade att de på gymnastiken hade lärt sig kartecken och jag undrade vad karltecken är och vad det hade att göra med orientering. Att det rörde sig om karttecken fick polletten att trilla ner.

Grabben yppade också att de i tekniken satt en musfälla på en leksaksbil. När fällan smällde igen fick bilen kraft av accelerationen och for iväg. Hastigheten mättes.

Varför just en musfälla, frågade jag.

Helt random, svarade grabben.

End of story.

Bra att dra

Dagen gick lite snabbare än vanligt så jag bestämde mig för att köra ett tvåtimmars pass spinning för att svettas ut och kunna varva ner. Cyklingen gick så snabbt att jag knappt hann blinka. Det kändes braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

När jag kom hem hade jobbet ringt och, nej, det var inga positiva nyheter. Suck.

Grabben har däremot kryat på sig, är feberfri och skolredo. Fredagen ska klaras av och sedan ska jag hålla i mig ordentligt och draaaaaaaaaaaaaaaaaaa lite extra på helgen.

Guld

De senaste morgnarna har jag varit så trött att jag nästan höll på att dratta i diket, men mina två hjul lyckades balansera min lekamen och jag rullade ända fram till arbetsplatsen, så pigg att jag hoppade över kaffet men naturligtvis hinkade i mig två glas vatten. Rakt av ner i gommen. Mums.

Idag åkte jag kommunalt. Transporten under jord har sina fördelar men den blir lätt ett sömnpiller med gratistidningen, boken eller hörlurarna. Trots krängande vagnar (lite grann), telefoner och munnar redo att pokulera är det ofta väldigt tyst i tunnelbanan morgontid. Och så må vara. Morgonstund har guld i mun, eh.

Givetvis tog jag en kopp jobbkaffe i morse och hällde bara i mig ett glas vatten. Timmarna förflöt smidigt. När jag mitt på dan bröt upp och kommunalade mig iväg till fortsatta tjänster äntrade en andraklass tåget. Genast åkte mackorna och vattenflaskorna fram. Pojken, som satte sig bredvid mig, flaxade med armarna och jag kom att tycka att han störde, när jag erinrade mig själv skutta omkring och vilja ha kompisarnas och frökens uppmärksamhet.

Nu har vi tysta leken, sa en av lärarinnorna.

Inte särskilt länge kunde pojken hålla sig. Definitivt en guldpojke med andra ord.

Fattiga och rika

Den pågående bankkrisen förklaras på olika sätt. På Aftonbladets hemsida läser jag följande bildtext: ”AMERIKAS DRÖM De rika och de fattiga är sammanlänkade. I USA växer klasskillnaderna dramatiskt och skatterna för de rikaste har sänkts. Men finanskrisen drabbar dem alla lika hårt.”

Just den sista meningens fras ”drabbar dem alla lika hårt” förbryllar mig.

Att ”rika och de fattiga är sammanlänkade” kan jag väl acceptera om det här med att leva – eller bankkrisleva - kan betraktas som ett ok med följden ingens bröd allas död.

Bankkris eller inte, fortfarande är det svårare att få mat på bordet om du är fattig och har det illa ställt med stålar, än om du är rik och har ett tillfälligt hål i portmonnän.

Arkiverad glädje

Det gäller att arkivera och att placera saker och ting där de hör hemma. Idag fick jag beröm på jobbet. På kvällen var jag på fjortonårskalas och smaskade kycklingspett med ugnsbakad räfflad potatis och tsatsiki. Till efterrätt vankades gräddtårta med jordgubbar. ”I don’t like Mondays” sjöngs en gång. Que?

Till maten berättades om ett konfirmationsläger som spårat ur så där lite grann med nattvak, idogt rännande och ett skönt ifrågasättande av gudomliga handlingar. Tron på Gud kan jämföras med att intellektet bryts. Sa grabben på´t ungefär.

Födelsedagssången värmde upp stämbanden och vad som komma skulle till spelpresenten Sing star. Att sjunga Supremes ”Baby love” gör en glad. Det låter som det låter (i varje fall när jag tar ton) men glad blir jag.

Speedway, sång, story

I somras var min fru och jag på speedway (fotot är hennes!) och såg Smederna få pisk av Vetlanda. Hela stadion höll andan när en smed hade drattat omkull. Funktionärer rusade dit, liksom den unga publiken. Ambulansen kom farande men då reste sig föraren och det var ingen fara på taket. Alla klappade händerna och var glada. Men det var ingen som sjöng.

Igår var jag på fest och träffade människor jag inte sett på fem, tio, femton och tjugo år. Det blev en kalaskul kabinettblandning. Bland annat skrålade jag till en Ebba Grön-låt, som framfördes av ett gång femtonåriga tjejer. Jag trodde först att det var en Dom Fåglarna-sång de lirade, men vid tvåtiden i natt slog det mig att jag tagit miste. Vissa saker sitter i ryggmärgen, eller?

Jag kommer att tänka på när jag såg den eminenta tv-serien "Upp till kamp!" på SVT Play. Jag kollade på första avsnittet och gick vidare till det andra och imponerades omgående hur vågad, närmast våghalsig gestaltningen var. Snart förstod jag att det var den fjärde och sista delen jag kollade på. En bra story fungerar alltid, eller hur?

Party party

Som Paul Haig en gång sjöng.



Den videon var tyvärr snuttifierad. Hör vill till tiden. Här ytterligare ett alster.

Krasst & kasst

En krönika av DN:s Niklas Wahlöf om hur allvaret trycks bort i tv till förmån för leken fick mig att fundera över Försäkringskassans senaste reklamkampanj, som visades i DN igår. I texten, som handlar om den nya sjukförsäkringen, tilltalar FK mig som om jag vore korkad. Reklamtexten innehåller följande fem rubriker:
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”

Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.

Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!

Ett givet val

Jean-Marie Gustave Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur. Han är en av mina favoriter. Men bortsett från ”Afrikanen” har jag knappt varit nära honom de senaste tio åren. Innan dess var han ett givet val när jag botaniserade i antikvariat och bibliotek. Och låg i sängen eller hängde i fåtöljen. Att han också får Stig Dagerman-priset är på sin plats. Båda författarna har i sina så varmt och djupt humanistiska böcker förmågan att andas stort och litet på samma gång. Just den duon har orsakat häftiga tillstånd hos mig, som jag annars fått gå till poesin för att uppnå.

Förra hösten var Le Clézio på Kulturhuset i Stockholm. Min fru och jag var också där. Det var trevligt.

Såväl radions Kerstin Lundberg som akademins Horace Engdahl uttryckte idag att ska lära känna Le Clézios författarskap ska man börja bakifrån. Mais non! Kryssa så gott som hur du vill men undvik att först ta dig an ”Kriget” och ”Flykternas bok”. Två trampoliner är novellsamlingen ”Febern”, jättefin och lite grym, och ”Färder i andra riken”, som är så vacker att du kommer att smälta. Sedan är det bara att simma vidare. Jag tänker ta sikte mot "Allt är vind".

Dröm

I morgon delas Nobelpriset i litteratur ut. Det går till Joyce Carol Oates. Hon skriver rasande skickligt och resten av veckan skulle jag vilja vältra mig i antingen Blonde eller Fallen.

Drömma kan jag alltid göra.

Fokus i blindo

I något slags utopia kan jag cykla med slutna ögon och ingenting, absolut ingenting kommer att hända mig. Ingen bil, sten eller byggnad kommer att stå i vägen. Det ser andra människor till, när de vaksamt följer min färd.

I gårdagens SVT-dokumentär "En som alla – alla som en” yppade en person att Sverige skulle stänga sina gränser, för att rätta till missförhållandena vad gäller något som benämndes som integration. Ja, tänk om man kunde blunda för vad som händer i resten av världen. Ett litet krig här, en diktatur där, människor som flyr och Gud som haver barnen kär.

En som hållit korpgluggarna öppna är journalisten Elin Jönsson. Hennes reportagebok ”Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån” om ett upprörande stycke verklighet i Uzbekistan verkar vara ohyggligt intressant – och tung – att läsa. Det sluter jag mig till efter att ha läst Maciej Zarembas inspirerande DN-recension, som även diskuterar den snedvridna nyhetsrapporteringen i världen. ”Kamerorna är riktade åt fel håll” heter Zarembas text passande nog.

Att kamerorna i gårdagens tv-dokumentär riktades mot så kallade demokrater är givetvis bra. Torftigheten i politiken och ihåligheten i argumenten lyste igenom. Så fick jag till exempel veta att svenskar inte är invandrare, när de flyttar till andra länder. Istället är de utvandrare. Med en ständig nattmössa på skulten, skulle jag tro.

Imorgon är en ny dag. Nya tag!

Det finaste

Solen sken nästan hela gårdagen. Den argentinska vitlöksgrytan och sällskapet gjorde sitt till. M och jag gjorde några äckelpäckelpajer som vi garnerade med kryddlöv, stenar och grenar. Jag fick äta mest. Kanske var det säsongens sista sandlådebesök för min del. Vi klippte och målade kort också, och så fick jag svara på frågan vad jag älskar mest.

Senare, när jag skalade apelsin till tonerna av Säkerts låt "Sanningsdan", spratt det i M och hon ville dansa. Hon höll rytmen galant och accentuerade texten genom att stryka sig om kinderna (istället för att "vända kinder" som Annika Norlin sjunger). Något, men bara pyttelite kom M av sig när hennes elva månader gamle bror B krypandes äntrade dansgolvet och liksom sög uppmärksamheten åt sig.

Ibland gör vi bra eller nej, äckligt eller gott, knasigt eller riktigt. M skrev tvärsäkert följande:

STE
FINA
DHRE
DEN
JA HAR
FLIKAN
RITAT

Men så är teckningen av flickan det finaste hon ritat.

Hullret om bullret ...

... har den senaste tiden tagit ett grepp om mig. Tänk om jag varit aningen Ying och Yang. Humle och Dumle. Eller Albert och Herbert. Överallt och ingenstans kallar jag en dikt. Jag känner mig lite så.

Gud ger, gud tar
som haver barnen kär
äter blåbär, kliar sig
i rumpan och är väl som folk
är mest
En han eller en hon
överallt och ingenstans
uppe och nere
Jag är en lynnig sort
och mitt humör svänger
Det är verkligen inte lätt
att ha så mycket att stå i

Imorgon träffar jag bland andra G, som också är inne i ett muller och tappar bort saker och säkert smuttar av sig själv också. Det ska bli trevligt. Dessutom är det då lördag.

Trevlig helg!

Poirot, persiskt, pluralism

Grabben frågade om han kunde börja sin bokrapport med ”Jag har läst …”.
Ja, svarade jag. Du kan börja hur du vill.
När jag sagt ”hur du vill” undrade jag var jag fick det ifrån, för när jag en gång skrev referat var det strängeligen förbjudet att använda såväl jag som mig.
När grabben sedan läste upp vad han skrivit fick han inte bara med Hercule Poirot och kapten Hastings inre och yttre egenskaper utan också multum vad han tyckte om deckaren.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det fan i mig inte var bättre förr, även om det kanske inte alltid är så jävla roligt idag.

Det är vägen som är målet, inget snack om den saken. Då som nu. Det gäller gamla som nya. Sture Linnér har efter övervägande kommit fram till att kommande stadion i Göteborg ska döpas till vad den saliga arenan kallades, nämligen Gamla Ullevi. Jag gillar beslutet och skulle gärna höra mer om vad som diskuterades under resans gång. Old Trafford tog Linnér som exempel. Bor det en djävul i honom?

Alla är vi olika men vad gäller skvalet, snacket och trenderna runtomkring oss ska vi väl helst gilla, äta och tycka samma saker. Men idag mötte jag en av pluralismens förkämpar. Han äger dvd-affären nästgårds och jag frågade om hans specialitet, som helt frankt sopat bort SF:s monopol ur butiken.
Persiskt, sa han. Musik och film. Nya filmer. Och roliga. Det har lättats i Iran.
Det blev inget persiskt, däremot norrländskt i form av ”Järnets änglar” med snö, stålverk, bitterhet, ömhet och mycket sång. Inledningen gungar, fortsättningen därpå suger några scener, sedan gror en yvig rabatt som slår ut i en jättefin bukett, som gläder med både klara och solkiga färger.

Butch, Henry & Luke

Jag missade att Paul Newman dog förra veckan. Och en gubbe hit eller dit kanske inte spelar så stor roll, men det gör det ju för den här snubben förgyllde rätt många ögonblick, speciellt i ”Butch Cassidy & Sundance Kid” och ”Blåsningen” med Robert Redford gånger två och Katharine Ross. Den vackra cykelscenen i ”Butch…” berättar lätt och ledigt om den tid som kommer och om vilka riktningar bångstyriga känslor kan ta. Nostalgi när den är som bäst - på amerikanska i varje fall.

”Blåsningen” var en av de första böcker jag plöjde och sedan återvände till nästan på direkten. När jag väl såg filmen tyckte jag att Redford och inte Newman skulle spelat den världsvane skojaren Henry Gondorff. Givetvis var jag ute och cyklade.

”Cool hand Luke” ska jag också nämna. När jag kokar ägg, tänker jag ofta på den filmen och scenen där Newmans rollfigur käkar väldigt många.

Just det

Jag mötte en hel del nejsägare idag.
Nej, någon omstrukturering har vi inte här.
Nej, badrummets bakfall är en bagatell.
Nej, vi har tilltro till bankerna..

En grej som stör mig i komedin ”Patrik 1,5” är när läkaren och femtonåringen käkar på restaurang. Den senare frågar om han kan få lite vin. Den förre ger efter. Nu är film inte verklighet men karaktärer är om inte av kött så i varje fall skrivna i blod. Nej, det funkar inte att Gustaf Skarsgårds allmänläkare är givmild med vinet, eftersom karaktären inte rymmer sådana sammansatta eller ens motsägelsefulla egenskaper som kan mättas i promille.

Det känns som ljusår sedan jag själv var femton och törstig.

Kunskap släcker törsten. Jag gillar skarpt att Frida Wirén och Åsa Hammarlund, mattelärare i Helsingborg, belönats för sin pedagogik (läste om dem i DN men hittade ingen text på nätet). Deras praktiska uppgifter har gjort läroboken till ett komplement. Dynamiken i övningarna medför att svaren inte är givna.
”Men då finns ju inget facit?”, utropade journalisten.
”Just det”, blev svaret.

Förståelse, förstånd

Jag hade knappt hunnit knäppa upp byxorna förrän det hände. Något slags metall studsade emot toalettporslinet och ner i avloppet. Min första tanke var att jag blivit av med en vital del. Sedan for jag mot det självklara: jag har tappat en skruv. Genast blev jag lite ledsen för det är ju måndag och allt och hur ska veckan nu fortsätta.

Ögonblicket därpå kände jag lädret dingla i handen och mysteriet fick sin förklaring: min livrem var ett minne blott. Lite glad blev jag faktiskt över att den gick sönder, som en sublim protest mot den svångrem som nu lär krama oss ända från Atlanten. Nej, jag förstår inte riktigt bankkrisen.

Jag förstår inte heller det här med Vårdval Stockholm. Förra veckan läste jag om en äldrevårdscentral, som ska läggas ner för att sjuklingarna är för gamla. Istället för att ta sig över torget, runt kvarteret eller över gatan ska patienterna ta sig till förorten nästgårds – ”om de orkar”, som det står i artikeln.

Kurt Palmqvist citeras i ingressen. Han är 93 år och tvingades för några år sedan amputera ett ben.

”Det är sorgligt”, säger han.

En pastill i pasteller

Ingrid Marie hade bestämt sig för att det inte var dags och att plocka bara för plockandets skull går ju inte för sig. Det är som att lira plockepinn solo. Vi lever inte av kost allena utan även de kulturella uttrycken ger näring. Filmen ”Patrik 1,5” smakar som en välmenande pastill och den har må bra-effekter.

Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson spelar bögarna, som ska slå sig till ro i radhusförorten och fylla ena rummet på övervåningen med ett adoptivbarn. Det går som det går och hacken i relationerna är väldans trevliga att följa. Främst gillade jag att ingen av karaktärerna lyckades uttrycka vad de egentligen tyckte. Istället använde de sig av omskrivningar, antydningar eller bara tystnader. Kontrasten med de klara bilderna, speciellt de pastellfärgade exteriörerna, var total.

Filmen, baserad på en pjäs av Michael Druker, är skriven och regisserad av Ella Lemhagen. Hon har en märkligt skön känsla för det genuint mänskliga utan knappt några pretentioner. Och så verkar hon speciellt trivas med att iscensätta fester, så även i ”Patrik 1,5”. Från en av Lemhagens första kortfilmer kommer jag ihåg en festreplik, som både är tung och har schvung: ”Varför måste du bli så full på barnkalas?”

Det kräver sin regissör att förverkliga det.

Fånga firandet

Det har varit lite körigt, upp och ner, kors och tvärs och även om vi haft anledning har vi varit dåliga på att fånga ögonblicket, alltså firarstunden. Därför blev det skumpa igår tillsammans med baconlindad guacamole och därefter en flaska rött till den katalanska grytan (för andra gången den här veckan, nu mycket godare, saftigare, rinnigare) och den stekta potatisen.

Jag gillar när saker och ting – människor också, för den delen – möts. Jag hade planerat det som så, att i samma ögonblick som jag ledsagade min fru till bordet skulle det mousserande viners kork skjuta i höjden samtidigt som brödrosten fyrade av det grekiska lantbrödet. Synken inföll – nästan. Det är tanken som räknas, eller hur?

Den här veckan känns som om den har varit extra lång. Kanske har den varit det. I varje fall knoppade jag in redan vid niosnåret. Idag har vi stämt möte med Ingrid Marie. Hon står mol allena i trädgården på landet och väntar på att vi ska plocka av frukterna som lockar. Carpe diem, dvs fånga ögonblicket, är en populär fras. Carpe äppelfirardiem, säger jag.

Tillyxat och konstgjort

Tv-serien ”Oskyldigt dömda” hade premiär i veckan. Några gånger under första avsnittet nämndes seriens titel, som om det skulle vara svårt att förstå vad handlingen gick ut på. Nu var det mesta löjligt uppenbart och filmat i en rasande fart och karaktärerna var så grovt tillyxade att de aldrig skulle kunna brinna annat än på en tv-kanals personalfest.

De är konstgjorda, sa grabben frankt om skådespelarna, när de genom sina rollfigurer bokstaverade och resonerade hur de skulle lösa problemen de bollade med. Och ointressanta, tillade han.

I framtiden hoppas programmakarna att leka och dregla över digitala varianter och hybrider av både levande och döda ikoner. Garbo möter Brando möter Deneuve. Till dess nöjer sig tv-folket med att producera ytlig smörja, som klibbbar så mycket att reklampauserna upplevs som befriande och renande vattenfall. Blir det då bättre i det pixlade paradiset? Nej, för fan, någon måste ju skriva härligheten i form av ett manus och det kommer aldrig en maskin att kunna göra. It´s a man’s world, eh?

Rumpan bar

Har du blivit ertappad med byxorna nere? Jag har. Men idag var det tvärtom.

Jag skulle gå på dass på jobbet och valde toaletten, där låset är lite tjing. Hur som helst så skräms jag inte av ett vrickat vred. Jag fäller ner handtaget och öppnar. Där står X med rumpan bar. Åsynen av hans lekamen får mig ur fattningen. Samtidigt tycker jag att hela det lilla utrymmet transformeras och att det hänger lianer från taket ner till X. Han vänder sig om och det hörs ungefär …

Hramroumple

… från hans mun. Jag får en oväntad association till filmen Brazil och scenen där hjälten Sam plötsligt får besök av rörmokaren Harry Tuttle. Där hänger och dänger rören och sladdarna. Här verkar det som om X faktiskt står och gräver efter någonting. Kanske har han en sele på sig, som om han skulle hoppa fallskärm. Eller svinga sig i en lian. Jag säger ”Oj, oj”, stänger dörren och kollar efter en annan toalett men alla är upptagna. Då börjar jag tänka på vad jag varit med om. Men snabbt ändrar jag fokus och försjunker istället i frågan om jag är Sam, som i Terry Gilliams fantastiska framtidsskildring spelas av Jonathan Pryce, eller om jag hellre ska anta Robert De Niros läckra gestaltning av Harry Tuttle. Jag väljer det senare. I samma ögonblick öppnas en annan toalettdörr. Jag fullföljer mitt uppdrag.

Senare möts X och jag i kontorslandskapet. Han låtsas som ingenting. Såg han mig inte? Eller är han en jäkel på att hålla masken?

Ett ögonblick med Troell

Jag hade glömt bort att en film av Jan Troell kunde innehålla roliga inslag. Rara, javisst, men inte skojiga. Men de finns i ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som har premiär imorgon. Nu är det ingen komedi det handlar om utan ett skarpt porträtt av en kvinna för hundra år sedan, hennes försupne man och barnaskaran som nästan bildar ett fotbollslag. I ett vagt ögonblick i inledningen tror jag att filmen ska utvecklas till ett slags ”Barnen i Bullerbyn”, men sedan tar arbetarskildringen vid. Fysiken, det hårda slitet tar över, den påtagliga svetten, vattnet, tårarna likaså och såklart framkallningsvätskan som huvudpersonen lär sig arbeta med. Jag tycker att jag ser några av de vackraste scener Troell gjort - och i svensk film överhuvudtaget. Speciellt en tvättscen mellan makan och maken etsar sig fast, för den är så varm och öm och händerna, ryggen, musklerna liksom tränger igenom filmduken.

Troell växlar tempo och bildutsnitt i takt med att hans karaktärer tar sig en svängom på logen. Han må vara en lyriker men knappast romantiker. Vardagen i den övertaliga familjen skildras i sin misär med allmänt mög som misshandel och fylla i parti och minut. Och där, i helvetet på jorden upptäcker Maria Larsson det som får henne att överleva som kvinna och som mamma: hon har förmågan att se och fånga världen genom kamerans objektiv. Sättet hennes upptäckt framställs är så… nej, det ska jag inte berätta. Se filmen. Men jag vill nämna att Maria Heiskanen är som gjuten för tolkningen av Maria och nog hade Troell henne i åtanke redan från början. Heiskanen agerar sammansatt och lyckas uttrycka granit och kattskinn på samma gång. Hon kompletteras med den äran av Mikael Persbrandt, som varierar en sängkammarblick med kolsvart syn, för att nämna några nyanser. Kan någon som han se ut som en påfågel, där fjädrarna plötsligt sloknar?

Kanske tar jag den här filmen till mitt hjärta för att det är ett barn som berättar. Callin Öhrvall spelar Maja, vars osentimentala ord ledsagar oss genom några decennier och får i varje fall mig att känna en glädje över att berättelser och bilder ger livet den där dimensionen, som skänker mening. Nu blir jag sentimental och jag har glömt bort Matti Byes fina musik och mycket annat vackert och hemskt. Och så talar väldigt många rollfigurer skånska. ”Maria Larssons eviga ögonblick” utspelar sig ju trots allt i Malmö. Hurra!

Dental & social kompetens

Mormor fick dra ut sina tänder tidigt. Kanske tänker jag på henne, men det är också ett smutsigt detaljrikt inlägg som får mig att fnula.

Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan. Ordinarie gaddkontrollant var av någon anledning inte där så min dentala hälsa togs om hand av chefen för hela verksamheten. Det borde känts tryggt, men var så långtifrån. Personen ifråga var inte alls van vid en patient som jag med frågor och funderingar. Jag ogillar verkligen tandläkarbesök och pratar så fort chans ges. Maratonmannen är en film som jag får ont av att tänka på. Kaktusblomman kittlar mig knappast. Den där Monty Python-sketchen ska vi inte tala om. Eller var det Dave Allen? Hur som helst flöt allting på och jag tänkte att för fjärde eller kanske till och med femte gången i rad blir det en nolla i protokollet. Men icke.

En lagning håller möjligtvis på att spricka, säger bossen. Det ska åtgärdas.

Genast blir jag misstänksam och undrar om bossen verkligen har sett rätt. Valhäntheten i kontakten med mig förstärker min känsla. Men jag håller inne med tvivlet.

Är det stor prisskillnad, frågar jag

Det är det. Antingen sätter vi dit en brygga, den finns i två varianter, eller så tejpar vi.

”Tejpar” säger klinikchefen såklart inte men andemeningen är glasklar: att bara reparera en gammal lagning håller inte.

Nu har jag en tid för brygga/tejpning om några veckor och vet för det första inte vad jag ska välja och för det andra om jag överhuvudtaget ska välja. Klinikchefen utan smärre social kompetens kanske bara ville få fart på ruljangsen. Jag öppnade käften och svalde.

Jag tyckte om mormors löständer och stötte gärna till glaset med vatten de låg i, så att de guppade lite extra.

Skynda långsamt

Det byggs lite här och var i stan (speciellt här!) och igår for jag förbi en av alla dessa byggarbetsplatser. Där stod en ångvält som inte riktigt växt till. Passande nog satt en parvel bakom ratten. En lampa var tänd men fordonet stod stilla och mannen (säkert pappan) bredvid verkade ha koll. Han såg dessutom stolt ut. Det gjorde förresten båda två.

På vägen hem stannade jag till vid järnvägsövergången när det började varningsringa för ankommande tåg. Jag hade inte bråttom och så kan jag tycka att det är rogivande att se vagnarna svepa förbi. En kvinna med en rulle emballage följde inte mitt exempel utan började springa över spåren. Eftersom det hänt en hel del olyckor på just det stället, tänkte jag ropa till henne. Men hon hade hunnit för långt och dessutom var hennes manlige sällskap redan över på andra sidan. Då, samtidigt som bommarna fälls ner, händer det. Rullen emballage släpper och inte bara det, den börjar dansa med vinden och bildar en svans. Allt större blir svansen, som jazzigt lägger sig över ena spåret. Kvinnans sällskap släpper vad han bär på, skyndar till och börjar rulla in.

Tåget kommer och passerar. Bommarna går upp. När jag korsat spåren är kvinnan och mannen nästan klara, men bara nästan. Skynda långsamt är en devis jag gillar mer och mer.

Nöden och lagen

I Stefan Jarls dokumentär ”Ett anständigt liv” om heroinister i Stockholm dog de medverkande som flugor under inspelningen. För att kunna använda vissa material valde Jarl (fick jag berättat för många år sedan) att på ljudbandet eftersynkronisera några av de avlidnas röster med skådisar, vilket också framgår i filmens eftertexter. Innebar eftersynkroniseringen att Jarl gjorde en dramatiserad dokumentär? Var Jarls sätt att berätta anständigt ur en dokumentär synvinkel?

Jag tänker på det här när jag läser om Rapports redigering av Carl Bildts uttalanden. Till en början kunde jag känna sympati för journalisterna som smällt ihop inslaget. För det är klart att Bildt ska få på tafsen om FRA med utrikesministeriets goda minne säljer information till diktaturer. Men efter min reportersympati fick jag dubier, för hur svårt kan det vara att förstå vad Carl Bildt säger. Han är ju pragmatisk hela tiden och må vara inskränkt men han döljer knappast sina ståndpunkter.

Alla som satt ihop en text, rörliga bilder och/eller ljud vet hur lätt det är att förvanska och förvilla. Det vet Rapports redaktion. Och det vet Stefan Jarl. Skillnaden mellan Rapport och Jarl är att de förra låtsas att de ger en objektiv, till och med sann bild av verkligheten. Det skulle inte den senare ha mage att påstå. Samtidigt, vad kan rapportreportrarna göra när deras horisont består av ett nu som inte gärna tar hänsyn till det förflutna eller framtiden? Därför klarar de inte av att redigera Carl Bildt och tror att de serverar andemeningen av vad han sagt. Därför kan Stefan Jarl, som berättar ett koncentrat av verkligheten, använda skådespelare. Nöden har ingen lag. Ibland, alltså.

Men att Sverige underrättelsemässigt samarbetar med diktaturer är alla överens om. Lyssna gärna på Mediernas sändning i P1 idag.

Residenset ...

... från en fot till en annan med tvättmaskin som ackompanjemang.

Kungen i fosterlandet

Klart! Knappt 7,4 kvadratmeter badrum är redo att tvagas i. Det satt långt inne. Sex och en halv vecka - och det definitivt utan en lufsig Mickey Rourke och en trånande Kim Basinger eller en viril och samtidigt levnadstrött Marcello Mastroianni eller klapp och klang med Snövit.

Jag tog i på skarpen igår morse. Det gjorde susen. Hela styrkan tog för kung (det är jag det) och fosterland (lägenheten) i hela ÅTTA timmar (första och enda gången under jobbet). Nu lämnar jag det här och gnäller på annat.

Grabben har hälsovecka i skolan och idag var narkotika på schemat (ja, ni förstår). Han och två klasskompisar gjorde följande reklam mot narkotika: två män, den ene med spruta, den andre utan; deras snoppar zoomas in, den ene är slak, den andre flaggar. Emellan dem ligger en naken kvinna. Och sedan texten: ”Ett sprut kan bli ditt slut. Vem tror du hon väljer?”

Pang på. Schmick, schmack, som den gode Marcello skulle säga. I’m singin’ in the rain, skrålar jag.

Inte som bär & ren fröjd

Som skrivet tidigare både här och där ska Cecilia Ljung gestalta kommissarie i den nya säsongen av ”Höök”. Jag känner mig dock aningen kluven över att Ljung och Siv Erixon, som spelar Hööks underordnade, ska kampera ihop. Jag tycker de ser ganska lika ut; inte som bär men ändå. Å ena sidan kan det medföra att de båda tolkningarna tar ut varandra, å den andra kanske blir de så mycket starkare och vassare.

Möjligen behöver jag gnugga ögonen. Nyfiken är jag hur som helst. Erixon och såklart Anna Pettersson såg förra året till att den dramatiserade svenska polisiära vardagen ganska ofta fick spelrum i burken där hemma.

”Idol” tuffar på och jag kan tycka att den där stunden i helgen jag ägnade åt kandidater, domare och programledare var trevliga bortsett från den hetsiga klippningen. Det är mötena som får mig att klappa, le och sjunga. Glädjen i programmet gillar jag. Ren fröjd kan uttryckas på många sätt, till exempel the Stenstorp way.

Au pair

Jaha, nu börjar jag sova kasst, tänkte jag vid tresnåret. Det var tredje natten av fyra som systemet knirrade.

Pigg som en lärka vaggade jag mig till sömns med zapp och ”Son of a gunfighter” på TCM. Framemot fem slocknade jag till pangpang och gnägg och drömde om mord och poesi och var helt enkelt riktigt jävla arg i drömmen, vilket såklart bottnar i mina känslor i verkligheten. Min dag däremot blev riktigt bra.

Jag jobbade igår för att kunna vara hemma imorgon. Jag ska vara au pair till hantverkarna, som röjer i vårt badrum. Idag daddades dem av min fru, som försökte lära dem att räkna. Det gick inget vidare. Det blev fel, fel, fel.

God natt.

Stick

Myggen är sega i år, och i ett test i dagens DN framgick att det finns 20000 myggarter på vårt jordklot. 47 av arterna sticks. Alltid dessa drägg som sabbar för andra.

Skytte, statistik, stigmatisering

Den fantastiske skytten Jonas Jacobsson tog sitt tredje guld. Men vill han tävla i någon öppen klass blir det bom. Det har internationella skytteförbundet beslutat. Sedan tidigare har man bestämt att även kvinnor inte får tävlingsskjuta mot män.

Vilka kommer att förbjudas härnäst? Barn? Gamla (kvinnor och handikappade)? Och sedan, då? Människor med någon speciell religiös eller sexuell läggning? Speciellt sjuka?

Stefan Holm, en annan stor idrottare, gör sin sista tävling i dag i Stuttgart. I DN framgår det att han vunnit vida mer än hälften av de kamper han ställt upp i. Jag har alltid trott att de senaste årens utövare floppat kortare än vad Patrik Sjöberg och hans kollegor gjorde. Men så gick jag in på Stefan Holms sida och läste artikeln ”Den Majlardska decimetern”, där den svenske hopparfantasten vederlägger en sportjournalists (och mina) förutfattade meningar. Statistik kan användas …

… till både det ena och andra. Jag har hunnit med att lyssna på två delar av reportageserien ”Kris i skolan” i P1. Där berättas om hur utbildningsminister Jan Björklund satt i system att misshandla uppgifter. Jag undrar om kvarsittning skulle hjälpa Jan att komma på rätt spår. Men nej, faktiskt inte. Stigmatisering suger.

Två timmar kram

Vare sig tanken manifesteras i ett samtal, en bok eller en pjäs är inledningen viktig. Vissa uttryck lyckas också slå an en ton som är så direkt och obeveklig att vad som följer är ett enda flöde, som sköljer, förvånar och inspirerar.

Filmen ”Three times” från 2005, som till och från visas på tv-kanalen Silver, öppnar sig som en dörr till tre mästerligt berättade episoder om drömmar och om ungdomlig kärlek. Inledningen utspelar sig i en bar och vid dess biljardbord. En ung man och en lika ung kvinna koncentrerar sig på spelet. Han stöter, hon uppmuntrar. Det är 1960-tal.

Kvinnan och mannen går in och ut ur bild. De båda återges med lång brännvidd; gång efter annan hamnar de ur fokus, bara för att komma tillbaka i skärpa. Inget sägs, bara ljuden från biljardbollarna, vallen, kön, en suck eller två, kanske ett leende (för visst hörs det när mungiporna åker uppåt!). The Platters spelar ”Smoke Gets in Your Eyes". Jag är fast i ett rum som omfamnar, och den kramen håller i sig under det drygt två timmar långa dramat, som alltså utspelar sig för fyrtio år sedan men även 1911 och 2005.

Taiwanesen Hsiao-Hsien Hou är mannen bakom kramen. Han skriver med kameran och behandlar både rörliga bilder och medföljande ljud med en närmast tyngdlös lätthet. Det är fint, vackert och lärorikt. Vill du få en hum om hur kinematografin utvecklats under sitt dryga sekel är ”Three times” filmen att se, men mest handlar den om att spritta av känslor och vara handlöst förälskad.

Här en sida för filmen. Här lite mer om Hsiao-Hsien Hou.

Anders eller Andy

Efter en morgonurladdning med undflyende f-ckmän rullade jag då för första gången med mina två hjul, åtta växlar och höj- och sänkbara styre. På gatorna svävade jag fram utan fotbromsar och hade ett lite saligt leende mest hela tiden. Det satte sina spår när jag for förbi folk, för det var väldigt många som log och stannade upp.

Några som dock inte tog notis om mig var ett gåsaled med matsugna gräsänder, som både äntrade och kantade cykelbanan strax innan tomtebacken. Jag kunde inte låta bli att försöka fånga dem på bild. När jag lyfte kameran kom en cyklist i högsta hugg och höll på att giljotinera en av änderna. Så här såg det ut!



Ursäkta, sa hon på cykeln. Jag såg inte att du fotograferade.

Vilken tur att han klarade sig, sa jag och pekade på Anders, Andy eller vad han nu kunde heta.

Så fort cyklisten gett sig av fortsatte ledet att leta mums.

Det räcker

I senaste avsnittet av tv-serien ”Ashes to ashes” spelades Pop Groups ”We’re all prostitutes” som ett exempel på att en person var en fara för samhället. Jag mindes det inte så. Med låten, alltså. Tvärtom var den en favorit, när det begav sig.

Jag har sådan lust att skrika ”Everyone!!!!!” till idioterna och klåparna som vi släppt in i vårt hem för vårt badrums skull.

Men varför skulle jag gasta något på engelska, när det är fullt tillräckligt med den enkla frasen ”Det räcker”.

Jag har inte lokaliserat Pop Groups vrål men väl Queens tjut.

K, du och jag

Vårt badrum renoveras. Någon timme efter lunch ringer K, som ska montera inredningen. Han skriker och tuggar nog lite fradga.

Den här hängegrejen till vänster bak på handfatet har lossnat, säger han. Jag skulle skruva, men det gick inte och då tog jag i. Den gick av.

Jag blir givetvis fly förbannad men får napp på buddisten inom mig. Jag kramar luren hårt.

Vad ska vi göra, frågar jag med len stämma.

Vi måste ha den där grejen, skriker K. Jag vet inte vad den heter, fortsätter han samtidigt som rösten brister, som om vuxne K vore i målbrottet.

Jag bestämmer att jag ska försöka lokalisera det där som är sönder. Efter några om och men ringer jag upp firman min fru och jag köpte det där av. Men säljaren som sålde allt det där till oss är upptagen och ber att få återkomma.

Jag återgår till mina jobbsysslor och hinner avverka fem minuter. Då ringer telefonen. Det är K.

Jag har fixat det, ropar han. Jag blev så jävla förbannad att jag tog isär skiten. Nu funkar det!

Du ska få en guldstjärna, säger jag och känner hur det rycker i både läppen och ögonbrynen.

För en kort stund sedan kom jag hem. Så värst mycket är inte gjort i badrummet. Men det är ju inte där saker och ting händer. Själv tycker jag mig vara i händelsernas centrum efter ett besök på Cykloteket - med stort benäget tipstack till Sånger från nedre botten.

Från och med i dag säger jag du och jag, Nishki 601.

På torsdag trampar jag mina första meter.

Turism i tillvaron

Prime time är bästa sändningstid på tv. Allt färre tittare väljer att kolla på nyheterna. Det sluter jag mig till dels efter egna empiriska och högst kvalitativa efterforskningar, dels genom att glutta i tv-tablån.

Nyheterna serverar dagligen gammal skåpmat, och mupparna som presenterar den ena katastrofen efter den andra är inte mina kompisar. För jag tycker verkligen att Katarina Sandström, Bengt Magnusson med flera kunde uttrycka något mer än att bara lägga huvudet på sned när en halv stad dukar under för en jordbävning, storm eller ett attentat. Tacka vet jag Agneta Sjödin i galadräkt, Mikael Persbrandt i dramatiserad form och Renée Nyberg som sig själv som programledare. Polare!

Jag skojar såklart. Men faktum är att tv står för identifikation för mig, dig, oss. Jag vill inte vara ensam när jag tittar. Därför bildar dumburken en spegel för åskådarna. Därför är det de okända ansiktena som lyser upp min tillvaro i soffan. Talangerna i ”Idol” är en anledning att rata bulletinerna, trots att de blivande artisterna oftast vill bli något mer än vanliga. Mer än gärna tittar jag på vilsna kockar eller ännu hellre handfallna hantverkare, dessa vanlighetens turister i tillvaron. På en timme serveras trivialiteter, som jag både kan skratta åt och förfasas över.

För några veckor hamnade jag i renoveringsprogrammet ”Från koja till slott” och la några repliker på minnet:

”Jag tror inte vi pallar en hittepågrej till.”

”Inget ont som inte har något dumt med sig.”

”Jävlar vad mörkt det är här inne. Här har det varit släckt länge.”

Jag, kanske du, skulle kunna ha sagt det här. Och vi är vem som helst som har tummen mitt i näven, en fis på tvären eller inget intresse av andra än oss själva.

På torsdag är det dags igen. TV3 21.00. Missa!

I ur som i skur

Det var på lördagseftermiddagen jag mötte henne. Klädd i grönvit overall med gråa partier. Håret fladdrade tufft i regnet. Hon tog sig nerför backen i ett majestät med en stålblick som borrade genom regnet. På ett självklart sätt intog hon gatan, vars ena sida täcktes av en gigantisk pöl.

Att hon puttade en rollator framför sig såg jag inte först. En sådan kraft utstrålade hon. Mitt hjärta slog en mindre volt, när hon med blicken bad om ursäkt för att hon gick mitt i min cykelväg.

Efter att ha burit bord tre trappor upp och planerat det sista inför den kommande kräftskivan for jag tillbaka samma väg som jag kommit. Jodå, där kom hon. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes raka rygg, hela hållningen och målmedvetenheten. Och så den där rollatorn som hon drog framför sig och liksom lät vara med på promenaden. I ur som i skur.

Haj på paj

Jag inbillar jag mig att jag är haj på paj. Västerbotten till vänster och kantarell till höger. Eller är det tvärtom? Bilder kan hur som helst vara missvisande. Avsmakning till kräftor ikväll.

Marek, badrummet, såpan

Jag frågade Marek hur det står till med jobb. Jodå, papperna är i ordning och han har tio siffror, som bildar hans unika kombination. Han funderar att flytta hit men byter nog arbetsgivare. Han har inte fått lön på två månader.

Sånt händer i Polen men inte i Sverige, säger han och tillägger: Jo, det kan hända i Sverige med en polsk chef. Men inte med en svensk.

Det finns alltid undantag som mer än bekräftar reglerna. Att vara mobil arbetskraft har sina nackdelar.

Entreprenören som ansvarar för att vårt badrum renoveras har problem. I morse ringde han en god stund innan klockan ens hunnit slå sju gånger. Vad han hade att säga? Ingenting särskilt annat än att han ville uttrycka sin ångest.

Jag vet inte om jag orkar mer, sa han.

Min fru, grabben och jag har med andra ord hamnat i en såpa. Å andra sidan sett är det väl just i ett badrum en sådan intrig ska utspelas i.

Om fortsättning följer? Jodå, det rullar på. I all evinnerlighet.

En idé om identitet

Tanken att jag här på bloggen skulle skriva i mitt födelsenamn istället för slow motion har aldrig föresvävat mig. Anledningen är enkel: jag tror på skarpa gränser när det gäller identitet och integritet. Men som alla vet är det inte lätt att leva som man (eller kvinna, pronomen eller substantiv) lär. Att hålla gränser och gilla dem är bland det svåraste som finns. Därför slow motion.

EU-idén om att anonymt bloggande ska omöjliggöras bottnar säkert i kontroll-och terroristnojor av olika slag. Vad jag mer lägger in i förslaget är föreställningen att vilka vi är som individer är summan av våra handlingar. Vad jag jobbar med, vem jag lever med, vad jag utövar för idrott, vilken musik jag dansar, vad jag bloggar om med mer tillsammans bildar mig. Så enkelt är det inte. Jag är en komplex varelse, som möjligen kör i gamla spår. Men jag gör det i form av olika roller. Det är min absoluta rättighet. Människa, som jag är.

Därför slow motion – en rörelse i mitt tempo.

It´s a wonderful world

Nja, jag vet inte riktigt. Jag såg Ken Loachs svinbra drama It’s a free world om hur människor utnyttjas på sina krafter och hur pengar (speciellt dessa äckliga euro) gror girigburkar som är så pantade att de inte går att återvinna.

Lite vill ha något. Mycket vill ha mer. Påminn mig om att jag ska fråga Marek och Dariusz under vilka villkor de jobbar. De trivs att komma hit och dit. De får bättre betalt här och där än i Wroclaw eller Gdansk. De jobbar definitivt billigare. Ibland mycket bättre. Idag hörde jag talas om följande åsikt från en svensk kvinna, som tröttnat på mycket snack lite verkstad-mentaliteten: ”Jag har fördomar mot hantverkare och det är att jag aldrig anlitar svenskar.”

Tro mig. Det är en fantastisk film Loach gjort baserad på ett lika strålande manus av Paul Laverty (jo, det var han som också skrev The wind that shakes the barley & Sweet sixteen), vars karaktärer är tecknade med både ego och empati. Sensmoralen är tydlig: det går åt helvete utan moral. Frågan är om Marek och Dariusz får jobb här eller där då.

Stilla på cykeln

På hojen till jobbet i morse kom jag till viaduktens smala passage, som inte riktigt är gjord för mötande cyklister. Den kvinnliga trafikanten och jag halvstannade tio meter ifrån varandra. Vi rullade någon decimeter, sedan några centimeter, för att till slut hållas oss stilla. Det kändes lite grann som början på en västernduell eller ännu hellre som i inledningen av Iain Banks roman The bridge, där huvudpersonen möter sig själv.

Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.

När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.

Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.

En familj som alla andra

Konstreklam

Att en sak inte bara är ett dött föremål, framgår i utställningen Spit in Someone's Soup av den österrikiske konstnären Erwin Wurm. Det här är sista helgen den visas.

Var?
Sundbyberg - Marabouparkens annex i f.d. Betlehemskyrkan. Öppet 12-17.

Stor som liten göre sig besvär. Det är gratis.

Ha kul!

Frukostspråk

Vilken är bäst? Ettan eller tvåan?
De är lika bra.
Vad är bra?
Skådespelarna är bra. Handlingen också. Krigen är välgjorda. Och så talar de många språk.
Svenska, engelska, arabiska och persiska?
Ja.

Tugg. Svälj. Tidningsläsa. Drömma. Tandborsta. Tio minuter passerar.

Danska och norska också.
Ja?
Dansken pratar danska med danskarna och svenska med svenskarna.
Är han dubbad?
Nej. Ingen är dubbad i filmen.
Det är ju bra.
Ja.

Rent tekniskt dubbas det hej vilt i film för att diialogen ska låta så "naturlig" som möjligt. Att det sedan är snyggt genomfört och uppfattas som "riktigt" är ett plus. Vad jag speciellt gillar är tanken på en unik röst och att skådisarna uppenbarligen ansträngt sig. Att söka, och kanske finna, sitt uttryck, sin röst ska uppmuntras.

Sammansatta Sundhage

Pia Sundhage, en gång en av Sveriges mer kompletta fotbollsspelare, spottade mål som ett fyrverkeri. Och hon landslagsdebuterade som femtonåring. Numera basar hon över det amerikanska landslaget. Hon är en person med principer och vill inte besöka Vita huset, dit hennes team inbjudits av Bush.

- Jag har helt enkelt inget intresse av det, säger hon i SVD. När det handlar om mig som förbundskapten vill jag att mitt namn kopplas ihop med fotboll och OS-guldet, inget annat. Jag behöver inte gå in i ett vitt hus och träffa den man nu träffar där, jag är inte intresserad.

Uppenbarligen kan Sundhage sätta gränser. Eller? Att hon tidigare jobbade för det kinesiska fotbollsförbundet gör saken än intressantare. Vad häftigt sammansatta vi människor kan vara.

Här är en hallå där + en notis.

Lätt & lagom

Lätt och enkelt ska det vara. Men inte för enkelt.

I gårdagens DN ägnades ett uppslag åt författare, som förenklar och sammanfattar andras böcker (romaner enbart, väl?). Eftersom jag tillhör en av dem som med både fasa och förundran tragglat mig igenom George Orwells ” 1984” långt innan dess bäst före datum, så ler jag i mjugg över sådana berätttargrepp, trots det goda syftet. Fortsatt munter höll jag mig när jag bläddrade vidare i tidningen. Någon sida längre fram publicerades en artikel om hur BBC exporterar dramaserier som ”Ashes to ashes” (premiär i SVT på söndag), dess föregångare ”Life on Mars” och andra alster i nedklippta versioner ämnade för reklam-tv-kanaler. Artikelförfattaren var upprörd över den brittiska public service-kanalens lätt och lagom-tilltag. Och det kan jag förstå. Tänk vilka svordomar och vilka breda kavajslag anno 1973 jag inte fick chans att höra och se, när det begav sig (förra hösten var det nog).

Säkert är det major Tom, som har ett finger med i spelet. That funky guy.

Askungarna Arne & Anna

På promenaden vid Stockholms ström såg jag dem direkt. De förälskade. Både han och hon var på väg åt var sitt håll. Ingen av dem kunde slita sig ifrån varandra. Kvinnan kastade blickar omkring sig och en av dem landade på mig. När hon tittade åt mitt håll såg hon igenom mig. Hennes bestämda och samtidigt förvirrade ögonen fortsatte sedan sin vandring.

Ett stenkast bort satt ett yngre par med var sin hörlur. De lyssnade på en ganska taktfast låt, för killen höll takten genom att pussa tjejen på kinden. Puss. Pu-pu-pu-puss. Puss, puss. Och för att inte tappa rytmen, tror jag, slog han tummen mot låret. Puss.

Jag tänkte att Love is in the air eller någon annan lämplig sång borde spelas av en gatumusikant. Men nada. Bara trafikbrus, mobiltelefonröster och måsskrin. I stället såg jag skon på räcket. Som säkert tillhör eller kanske väntar på, just det, Askungen. Eller är det någon annan som hoppas på en bal på slottet elller i underjorden? Arne eller Anna? Någon?

Redo för mörker och hälsningar

”Strata” heter samlingen av poeten Helena Eriksson. Det är inte alltid lätt att träda in i hennes fiktioner, men den trägne belönas rikligen.

”Min kropp har börjat avge mörker” lyder sista frasen i ett kort stycke i boken.
På motsatta sidan ståtar en ensam mening: ”Det sägs att de äter människor, väntar under broarna.”

Kanske gillade jag just de orden för att jag på vägen hem cyklade under en viadukt, där en parvel försökte ”Matrix”-klättra med fötterna. Det gick si så där. Men han försökte.

Innan dess stod en grabb med stora bruna ögon på cykelbanan och laddade gentemot cyklisterna, som for förbi en efter en. När det var min tur, var pojken redo. Han vinkade med vänsterhanden och sa ”Hej”.

Gissa om jag blev glad över den hälsningen, som jag givetvis besvarade.

Tredje gången gillt

På hur många sätt går det att montera en dörr?
Ja, det beror såklart på hur karmarna ser ut.
Men förutsatt att de går att vända åt såväl ena som andra hållet, så ser jag fyra möjligheter. Varken mer eller mindre.

En man monterade dörren.
Först gick den inåt.
Sedan utåt.
Åt fel håll.

Inför tredje försöket var rätt många personer inblandade.
Och det blev rätt.
En lördag i augusti.
Stig på.

Val

Mörk eller ljus choklad? Fortsätta eller lägga av? Stanna eller fly? Nu har mer än en handfull fackliga organisationer valt, och den 3 september invigs ett center för papperslösa i Stockholm. SAC/Syndikaliserna är inte bland de inblandade, men har ju redan banat väg för de andra fackkollegorna genom att tidigt visat sitt stöd för de utsatta.

Ute eller inne? Gå upp eller sova? Fem i fyra har Jörgen Persson knappast några kval.

Och så måste jag berätta att jag nyligen såg det franska dramat ”Skuggornas armé” om några personer i motståndsrörelsen under andra världskriget. Den är gjord av Jean-Pierre Melville och kan karakteriseras som en existentialistisk film om val, kval och om att forma sitt eget öde. Det är som att se ett verk av Sartre appliceras i verkligheten (ja, så verkligt film nu kan bli). Lino Ventura spelar grymt nedtonad och är en mindre uppenbarelse. Det gäller i högsta grad även Simone Signoret i rollen som den skarpa och analytiska Mathilde.

Fördelar

En fördel med att ta sig hem i ett skyfall som dagens i huvudstaden är att du är solo på såväl gator som cykelvägar. Det blev ett fint tillfälle för kontemplation. Att trampa sjöblöt är inte alls dumt.

En annan fördel är att jag slipper duscha, om jag nu ens hade tanken på det, så nära till jul som det är.

Nackdelar i ett hällregn finns det gott om. Men till dagens handlingar kan jag lägga att mannen i rött åter stavade, den här gången åt motsatt håll. Röd t-shirt och shorts var hans kostym. Samma snitsiga klädsel bar pingisspelaren Jörgen Persson. På morgonfikat såg jag honom slå en grym forehand och i första set skaffa sig fördel mot Cheung Yuk. Resten är historia och en fantastisk backhand.

Budskap

Vissa budskap är svåra att förstå. Ta riskakspaketen. De är helt omöjliga att öppna. Helt vakuumförpackningsomöjliga. Men med stor glädje såg jag att min fru hade tagit det nya paketet i sin hand. Hon hade problem. Under mer några minuter. Frågan är vad försäljarna tycker. Att vi ska sluta äta kakorna?

Andra meddelanden är mer direkta. Den svenske konstnären Mikael Richter ritade för några år sedan pussrutor på huvudstadens gator, där det var fritt fram att mötas med läpparna. Stockholms stad slog bakut, vill jag minnas. TT meddelar att en firma som levererar trafikljus till övergångsställen har satt dit en ”känd kristen symbol” på ett antal av sina produkter. Det låter som ett 1 april-skämt men kan säkert fungera som en väg till ljuset, om man nu har den läggningen eller för den delen vill hitta dit.

Sedan har vi informationen som inte går fram. I dag har jag pratat med badrumsrenoveringschefen, som inte vill prata och när han gör det har han mindre koll än vad jag har. Och det, det vill inte säga lite. Riskakor med bitter eftersmak har jag aldrig hört talas om, däremot grumliga budskap. Något av det värsta idag är de osmakliga förundersökningarna som ska hållas i Vilnius. Tänk att gammalt rysshat, nazivänlighet och antisemitism slår över på det sättet. Kan historien verkligen behandlas hur som helst?

Bland böcker och tomtar

Vissa böcker går trögt. Igår kväll efter att grattat och vinkat av R som varit på besök fortsatte jag med Marjaneh Bakhtiaris lättlästa ”Kalla det vad fan du vill” på pendeln. Jag har kommit 40 sidor in. Jag läser korta stunder och märk väl, jag skrattar gott åt mycket, med mycket. Men handlingen korvar och korkar sig, ungefär som kladdig sylt som smetar mellan fingrarna; det är smaskens att slicka men det där sista sitter lite retsamt kvar.

Idag var mannen i rött borta. Vilken tomte! Backen blev genast segare.

Är det jul snart? Hinner jag klart med boken innan dess?

Mannen i rött

Varje dag de senaste veckorna möts jag av trevlig syn precis innan jag ska ta mig uppför den tröga backen. Vad som får mig att le är mannen i rött. Han ångar fram i sin träningsoverall med sina stavar och liksom rullar ner för stigningen, som väntar mig. Det är ganska mäktigt.

I morse möttes jag av en cyklist, som for fram utan att hålla sig i styret. Händerna hade hon placerat mot varandra som i en bön. Jag tänkte att någonting måste vara på gång. Och, jovisst, mannen i rött hade idag bytt till en brun collegetröja. Annars var det som vanligt. Rullandet, ångan, mäktigheten.

Jag missade Susanna Kallurs lopp i dag men minns hennes flyt och hur hon klippte häckarna i vintras och i våras. Vad är väl en missad medalj mot ånga, backe och flow?

Beviset

I ”Blow-up” en av mina favoritfilmer dokumenterar en fotograf ett mord i en park. Efter en del om och men visar det sig att något lik inte står att finna annat än på fotonegativet. I slutet av filmen har även negativet försvunnit. Har något mord begåtts när såväl offer som bevis saknas?

I går fick vi besök av han eller hon, som käkade lite blad i trädgården. Rådjur gör ju så, tar för sig och försöker trivas mest här i världen, vara ett med... Jag försökte fånga djuret på bild, men jag kallar mig inte naturfotograf, eftersom jag saknar förmågan att smyga. Dörren knarrade när jag öppnade, gruset krasade och jag höll på att snubbla över en trädgårdsstol.

Men här är bilden. Kom inte och säg att jag inte försökte. Detta är mitt bevis. Av djuret, mordet, brottet.

Semi

Inom idrottens elitvärldar är någonting ruttet. Det behöver man inte vara Hamlet för att säga och det beror inte enbart på att OS utspelar sig i en diktatur, nej, problemet är vidare än så. Det handlar om nivåer mellan de aktiva å ena sidan och de engagerade å den andra. Såväl Ara som Tessan kan väl sägas fällas i semi av okunniga funktionärer och materialleverantörer.

Jag undrar hur det kan bli så. De aktiva trimmar sig själva under flera år. Är det inte rimligt att funktionärerna övar i annat än att käka fyra små rätters? Och att inte hålla koll på dräkter tyder ju på att kläddesigners haft för många pekingankor eller annat i åtanke.

Så oerhört trist för de aktiva – med eller utan bronsmedalj. SOK, som har del i mycket, borde för det första se över sin organisation, glöm inte bort att de dissat Veronika Wagner och det är för alltid en skandal. För det andra ska de svenska beslutsfattarna utöva påtryckningar på det internationella förbundet och dess vara eller icke-vara, annars får vi väl se till att de åker i semi och andra mer vältränade tar över.

På två hjul

Jag kommer ihåg första gången jag skulle rulla fram på två hjul. Det svindlade när marken kom emot mig, och det gjorde riktigt ont att skrapa kinden och knäet. Det tog ett tag innan jag äntrade sadeln igen. Jag var den sortens barn.

På lunchen förflyttade jag mig från en arbetsplats till en annan. Jag bestämde mig för att cykla en annorlunda väg än vanligt och irrade bort mig så mycket man nu kan göra det i den svenska huvudstadens förstäder. Nya ansikten och nya intryck bidrog till min vilsenhet. På en parkbänk satt två damer och pratade. När jag svischade förbi sa en av dem "Det rör på sig i varje fall". Kort därpå mötte jag ett gäng ungar, som med trampbilar for fram som jehun. Till och med en kvinna med barnvagn girade. Själv försöker jag hålla mig lugn när jag trampar och det ska mycket till att jag ska vifta med händerna eller börja snacka. Jag visar till och med hänsyn, även om jag i morse hade tankarna på annat håll och så svårt med styrfarten att jag nästan krockade med en annan cyklist.

Igår kväll när jag avverkade den sista grusvägen innan hemmet åkte jag förbi en bänk, där det satt en tant. Bredvid, precis nedanför en backe, bredde en stor vattenpöl ut sig. Så jag bromsade en aning. Tanten stirrade stint på mig och ögongloberna nästan hoppade ut, när hon förväntade sig att jag skulle fräsa i full fart och skvätta ner henne. Men jag gled i sakta mak och hennes ögon och kanske resten av hennes sinnen ville inte riktigt tro på det som hände. Blicken, ögonen, hjulen, rullet. Känslan var lite grann som datorn Hal i Kubricks ”2001”.

Att få en och annan hang up hör till. Vissa stannar kvar. Andra kastas över ryggen. Alfred Hitchcock föddes idag (alltså 1899). Han och Charlie Chaplin tillhör de där filmberättarna även om AH:s filmer inte berör mig på samma sätt som den lille luffarens. Men den gode Alfred fångade svindelkänslan på ett snyggt sätt flera gånger om, inte minst i den raffinerade "Studie i brott". Den filmen och en del annat har funkat på mig.

Här är förtexterna.



Imorgon är en ny dag. På två hjul. Då kommer fenomenale tempoåkaren Gustav Larsson att vara trött på frågan hur det kändes, känns och vad det kommer att innebära för ditten och datten.

215 cm tvärhand

Det spanska basketlaget ställde inför OS upp på en reklambild, där de låtsades vara kineser. Jag kommer ihåg att kompisarna och jag gjorde så på dagis, kanske även på lågstadiet, men så var vi inte mer än tvärhanden höga.

Yang Peiyi fick inte synas i bild men väl sjunga under fredagens invigning. I stället mimade Lin Miakoe till sången. De båda utförde sina jobb väl, men det är taskigt att de, knappt tvärhanden höga, var tvungna att ställa upp bara för att arrangörerna ”ville förmedla rätt bild”.

Spanske stjärnan Pau Gasol duckade för ”sneda ögon”-tilltaget, men gav vika för sponsorns påtryckningar. Förställningen blev ett faktum. Och föreställningen. Nu när illusionen är bruten hoppas jag att Gasol tar sats. Inte för att dunka utan för att inviga London- OS 2012 iklädd tweedshorts och keps à la en Woodhouse-figur. 215 centimeter över havet är förvisso något mer än en tvärhand, men det utgör väl inga problem?

Bomber och badrum

Måndagar kan ha något särdeles speciellt över sig.

En sak med att renovera ett badrum är att rummet är helt utbränt och ser ut som ett bombnedslag. I nästa stund börjar jag tänka på människor, som lever i krigshärjade områden, där bostäderna aldrig längre blir sig lika.

När vi var utan vatten några dagar kom ett tjugo, trettio år gammalt fotografi över mig. Bilden, som är tagen någonstans på den afrikanska kontinenten, där torkan breder ut sig, visar en pojke som dricker en kos urin.

Håkan Dalby, som tävlar i dubbeltrap i OS, har hittills i år tryckt av 70000 skott, dvs ca 10000 i månaden. Ja, jag kan associera till en kulsprutas matning eller till hur många patroner som hittills nått Georgien. I natt och imorgon bitti smäller det. Heja, Håkan.

Grabben, min fru och jag köpte en dörr i dag. En enkel robust toadörr. 8 x 21. Den blir bra att stänga. Och att öppna.

Prat, artighet, oro

Putin pratar om folkmord. Han borde istället läsa ”Kejsarens nya kläder”.

Jag var på gymmet och sträckte på låren och hälsenorna. Vanligtvis gör jag den övningen vid en maskin, där pinnen sitter fast, men mackapären var upptagen. Jag var både trött och inne i en skön rytm, så jag provade något nytt: en fritt svävande stång med lika fritt svävande antal kilon.

När jag har röret på axlarna får jag lite svårt med balansen. Inte konstigt, jag är ju ovan vid det svävande. En kille är på väg att gå emot mig men han ångrar sig. Tolv eller femton repetitioner kör jag med. Idag blev det femton. När jag ska hänga tillbaka röret med tyngderna backar jag. Samtidigt tappar jag balansen och svajar. Det räcker. Först åker vänster sidas tyngd i marken. Sedan andra.

Bom. Bom.

Jag blir självklart förvånad. Killen, som tidigare var på väg mot mig, kommer fram.

Du måste fästa vikterna, säger han.

Jag märkte det, säger jag. Vilken tur att ingen kom till skada, fortsätter jag och ber alla i den delen av lokalen om ursäkt för min klantighet.

När jag stretchar går jag igenom vad som hänt och då slår det mig att killen, som var på väg, faktiskt kunde sagt något och att han inte gjorde det kan väl knappast bero på något annat än att han inte ville lägga sig i. Hmm, tack för den artigheten.

Idag blev jag olympiaglad över att Emma Johansson tog silver och över Susanne Ljungskogs agerande under cykelloppet. Och så blev jag förvånad över danske handbollsspelaren Jensen, som på nio meter visade upp en häftigt känslig handled. Mest OS-spektakulärt är georgiska Nino Salukvadzes bronsmedalj i luftpistol, inte minst med tanke på att hon inte kunde sova natten till idag på grund av oroligheterna i hemlandet och ovissheten över sina nära och käras situation.

Invigning, anfall

Invigningen av OS innehöll en massa maffiga fyrverkerier och på läktaren satt en rad potentater, däribland ryske premiärministern Vladimir Putin. Givetvis tänkte han hur bra det måste vara att gå till anfall när så många blickar och intressen är riktade mot Beijing.

Men sporten förbrödrar – och försystrar också, för den delen. Jag kom in i cykelloppet när slitvargen Jason McCarthy var på väg att gå in i väggen. När han föll genom fältet fick han en uppskattande klapp på rygggen från en holländare. Det var fint.

Det kommer såklart att smälla ordentligt i Georgien. Landet ligger alldeles för strategiskt viktigt för att ryssarna å ena sidan och amerikanerna å den andra ska låta bli att spänna sina uppumpade muskler mot varandra och alla andra. Här är två artiklar om konflikten.

Farfar och farmor bodde i Suchumi i Georgien. Att staden ligger i utbrytarstaten Abchazien hade jag inte en tanke på förrän i går.

Gråskalor i grytan

I dagens DN har debattsidan infört en text som förespråkar att dopning ska legaliseras och att verksamheten ska kontrolleras av medicinsk expertis. Jaha. I Holland kan man röka sin joint ifred och i Tyskland har man något slags kontrollerad prostitution, förutsatt (tror jag) att det är kvinnor över 18 år som säljer sina tjänster. Kan man snacka om gråskalor i de här sammanhangen?

No, no. Det är svart och vitt.

Vad kan man mer använda medicinskt kunnande till? Slagsmålsklubbar, kanske, typ ”Fight club”. Det behöver inte röra sig om fysisk bestraffning, även psykisk går för sig. Bli utskälld och tillintetgjord. En kvart eller en halvtimmes behandling? Men då vill jag nog ha en psykoterapeut vid min sida.

Nej, det håller såklart inte.

Bakom DN-debattartikeln står bland andra Torbjörn Tännsjö. Visst har han velat avkriminalisera både det ena och andra förut? Jag undrar om han skriver sina texter för att han är uttråkad och vill uppmärksammas. Kanske han får betalt av läkemedelsindustrin. Vill han kanske röra om i grytan? Men i så fall vid vilken spis?

I texten står det: ”Innebär en liberal syn på prestationshöjande preparat ökade risker för dem som tävlar? Troligen inte.”

Den maträtten är det ju direkt oansvarigt att servera. Såväl i färg som i svartvitt.

Huset skakar

Sedan måndags renoveras det i fastigheten jag bor i. Fyra badrum i vertikalt led ska göras om. Jag kan tycka att det borde störa de andra boende ordentligt, när det bilas i fyra plan. Huset skakar helt enkelt. Dammet inte bara yr utan attackerar. Glöm dammråttor, här är det drakar som gäller. Bara elden saknas.

Men grannarna säger ingenting. De tittar inte ens snett. Snarare tvärtom på ett märkligt sätt. Ett par högst upp bad nästan om ursäkt, när de på ett litet papper hade skrivit följande:
”Kära grannar.
Vi renoverar och kan låta lite på kvällen. Vi ber om ursäkt och hoppas ni har överseende med detta.
Knacka eller ring gärna om vi stör.
Mvh C & A, 3 tr”

En speciell form av ironi? Eller bara det som kan kallas goda grannar.

Vad tycker du om Moses?

Jag känner inte Gud. Inte heller Satan. Julius Caesar har jag inte blivit presenterad för. Eller Jeanne d’Arc. Jag kan försöka göra mig en bild av min farfar, som jag aldrig träffade. Farmor, som nu är död sedan länge, såg jag heller inte skymten av, men så var det långt mellan oss, både geografiskt och känslomässigt. Är det lätt att beskriva folk vi knappt eller ens aldrig träffat?

Typ, jag gillar Einstein, speciellt mustaschen, men Freud borde inte tagit sig själv på så stort allvar; han borde rakat sig. Marie Curie, däremot, är ett föredöme, men oss emellan undrar jag om Chopin inte borde hållet sig ifrån henne. Tänk om han i spå fall komponerat ännu mäktigare grejor! Och hon forskat fram universalbotemedlet, typ!

Under lunchen förra veckan hörde jag följande frågor och svar från bordet bredvid, där en medelålders kvinna satt med en yngre man:
Vad tycker du om Moses?
Tycker?
Ja, om hans personlighet och så.
Om hans tavlor?
Inte bara det utan vem han var och så där.
Jag tycker om honom.
Varför det?
Orden är bra. Fina.
Jag håller inte med.
Varför?
Alla skulle följa honom. Det tycker inte jag är bra. Han kan inte ha helt rätt.
Det stämmer det du säger. Religionen är inte för fanatiker.
Precis vad jag tycker.
Känner du någon Moses?
Som lever?
Ja.
Nej.
Det gör jag. Det är länge sedan vi träffades.

Ett eller två år

Den kinesiska gymnasten He Kexin, lär vara för ung för att få delta i OS. Hon kan vara allt mellan 14 och 15 år och har knappast fylllt OS-åldersgränsen 16, enligt ett inslag i kvällens Sportspegeln på SVT. IOK har dock beslutat att låta saken bero och inte utreda. I lagtävlingen kan Kexin bli tungan på vågen, för att kinesiskorna ska snuva amerikanskorna på guldet. Vi får väl se.

Kexins ringa ålder borde jämställas med dopning, föreslogs det i Sportspegeln. Vilket tjafs det alltid ska vara om tonåringar, vad de vill och vad de förväntas tycka och tänka. Nog för att framtiden är deras men det finns ett nu även för resten av befolkningen.

Mexikanen José Medellin, som erkänt ett avskyvärt brott han utförde för 14 år sedan, ska på tisdag avrättas i Texas. Då var He Kexin ett eller två år, kanske inte ens född. Vad gäller matchen med oåterkalleliga dödliga utgångar, så vann Kina överlägset förra året. Enligt Amnesty International avrättades 2007 minst 470 personer i Kina och exakt 42 människor i USA. José Medellin är 33 år.

Flyt, gupp & plask

På landet har vi sommarvatten och är med i en förening. Det kostar 350:- om året, en i sammanhanget modest summa för att vi från första maj till sista september ska ha tillgång till ett välsmakande aningen kalkrikt elixir.

Jag hade precis käkat frukost, när en av vattenföreningens ledamöter knackade på dörren och meddelade att vi var sena till årsmötet. Vi var såklart inte sena utan hade förträngt mötet. Blir man så där nästan tagen på sängen så blir man, och min fru och jag hade en snabb konferens om vem som var mest upptagen. Grabben låg såklart och sov. Sålunda pallrade jag mig över vägen in till grannarnas inomhusveranda. Diskussionerna vid det avlånga bordet rörde sig såklart om hur allt inte hela tiden flyter men hur flödet ska bättras på. Som komp hade vi ett jämnt regnsmatter.

Efteråt vankades kaffe och hallontårta med grädde. Till det dukades det upp hembakta bullar, sockerkaka och ytterligare ett sorts alster. Jag tänkte väl ta en bulle och en bit tårta, samtidigt som jag med två bordskamrater började snacka om migration och ursprung. På kort tid for vi till Estland, Ryssland, Bulgarien, Grekland och Turkiet, och givetvis hann vi med några avstickare inom Svea rikes gränser. Den trevliga stämningen och de tvära resorna kors och tvärs medförde att jag fick i mig ett helt batteri med kakor. Efteråt kände jag mig som en fisk som tröttnat på att simma i havet, för att istället prova fenorna på land. När jag någon timme senare kom ner för landning slog det mig vilken trevlig timme jag hade idag. Det här med vattenförening är bra. Såväl vi människor som jorden består ju till största delarna av gupp och plask.

Strålande

Jag missade solförmörkelsen idag, men hade roligt åt DN:s grafik och deras rättelse. Jämför dagens bilder och bildtexter med gårdagens i papperstidningen. Du börjar definitivt fundera inte bara varifrån solens strålar kommer utan också hur de når dig.

Komedin "Little miss Sunshine" strålar för övrigt fortfarande. Och så gillar jag DN:s heterogena svängar. Ena dagen spyr en ledarkrönikör galla över bloggare. Idag är tidningens kryss baserat på kvinnliga utövare.

Vårt badrum ska bytas ut. Det tär på en att plasta in och hålla på även om det ju blir en fin present till slut. I helgen ska det bilas. På balkongerna står våra blommor. Grabben, min fru och jag har flytt dammet och fältet. Vi missar parader av olika slag, men efter åska och regn badade vi i Mälaren och när vi satt på klippan tittade regnbågen fram.