Dental & social kompetens

Mormor fick dra ut sina tänder tidigt. Kanske tänker jag på henne, men det är också ett smutsigt detaljrikt inlägg som får mig att fnula.

Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan. Ordinarie gaddkontrollant var av någon anledning inte där så min dentala hälsa togs om hand av chefen för hela verksamheten. Det borde känts tryggt, men var så långtifrån. Personen ifråga var inte alls van vid en patient som jag med frågor och funderingar. Jag ogillar verkligen tandläkarbesök och pratar så fort chans ges. Maratonmannen är en film som jag får ont av att tänka på. Kaktusblomman kittlar mig knappast. Den där Monty Python-sketchen ska vi inte tala om. Eller var det Dave Allen? Hur som helst flöt allting på och jag tänkte att för fjärde eller kanske till och med femte gången i rad blir det en nolla i protokollet. Men icke.

En lagning håller möjligtvis på att spricka, säger bossen. Det ska åtgärdas.

Genast blir jag misstänksam och undrar om bossen verkligen har sett rätt. Valhäntheten i kontakten med mig förstärker min känsla. Men jag håller inne med tvivlet.

Är det stor prisskillnad, frågar jag

Det är det. Antingen sätter vi dit en brygga, den finns i två varianter, eller så tejpar vi.

”Tejpar” säger klinikchefen såklart inte men andemeningen är glasklar: att bara reparera en gammal lagning håller inte.

Nu har jag en tid för brygga/tejpning om några veckor och vet för det första inte vad jag ska välja och för det andra om jag överhuvudtaget ska välja. Klinikchefen utan smärre social kompetens kanske bara ville få fart på ruljangsen. Jag öppnade käften och svalde.

Jag tyckte om mormors löständer och stötte gärna till glaset med vatten de låg i, så att de guppade lite extra.