torsdag 4 september 2008

En idé om identitet

Tanken att jag här på bloggen skulle skriva i mitt födelsenamn istället för slow motion har aldrig föresvävat mig. Anledningen är enkel: jag tror på skarpa gränser när det gäller identitet och integritet. Men som alla vet är det inte lätt att leva som man (eller kvinna, pronomen eller substantiv) lär. Att hålla gränser och gilla dem är bland det svåraste som finns. Därför slow motion.

EU-idén om att anonymt bloggande ska omöjliggöras bottnar säkert i kontroll-och terroristnojor av olika slag. Vad jag mer lägger in i förslaget är föreställningen att vilka vi är som individer är summan av våra handlingar. Vad jag jobbar med, vem jag lever med, vad jag utövar för idrott, vilken musik jag dansar, vad jag bloggar om med mer tillsammans bildar mig. Så enkelt är det inte. Jag är en komplex varelse, som möjligen kör i gamla spår. Men jag gör det i form av olika roller. Det är min absoluta rättighet. Människa, som jag är.

Därför slow motion – en rörelse i mitt tempo.

11 kommentarer:

Anonym sa...

Du har en poäng, jag tänkte en gång att va f-n, alla vet nog allt ändå, och de som inte vet är man ändå anonym. Du har säkert anat mina paranoida tankar (som ledde till en maskering light)en bedrövlig dag för ett tag sedan. Humöret har varierat sedan dess men mina identiteter är åtskilda. Fast det går inte att undgå att vara personlig i texter. Att behålla gränserna blir en allt större utmaning.
Det hade jag inte tänkt på från början.

Eva Nygren sa...

Detta är en intressant diskussion. Jag har alltid framträtt med namn med min blogg. Mitt yrkesliv har jag dock i stort hållit utanför eftersom jag jobbar med människor. Därför väljer jag att inte berätta historier från skolan.
Kanske är detta förhållningssätt lätt att ha eftersom jag ändå är en okänd person. Om man har någon sorts mer offentlig position blir det annorlunda.

Alla smutsiga detaljer sa...

"Slow motion, en rörelse i mitt tempo". I den andan borde min blogg hetat uptempo, eller dubbel hastighet kanske. Jag döpte min till alla smutsiga detaljer i hopp om att jag vekligen skulle haft några att berätta om :-)

Jah Hollis sa...

Jah Hollis är Jah Hollis, för att travestera Zlatan.
Och detta ska inte någon EU-politruk komma med några märkliga påbud om överhuvudtaget.
Att det sedan finns blodhundar, som Eva N, som (med en viss hjälp från mig själv) lyckas ta reda på vem jag är i folkbokföringen är sådant man kan leva med. :-)

Eva Nygren sa...

Hehe, Jah. Jag ska bli detektiv i mitt nästa liv ...

Mikael K sa...

Stenstorp, dina tvivel finns hos mig också. Det finns en massa gråskalor, som t ex den diagnos du gör i jobbet funkar inte hemma/på besök/på gymmet etc, eller gör den det under vissa omständigheter?

Tendensen i samhället är ju sedan länge att privat och offentligt, blink blink Eva, går ihop allt mer och vi okända hakar på. När jag t ex tittar på bloggtoppen.se och många nyinlagda inlägg, så framstår de som reklam (kanske jag inte klarar av att läsa koderna) för antingen privatpersonen eller dess livsstil.

Ett annat exempel jag kommer att tänka på är de anställdas telefonlista på jobbet jag huserar på. Allas nummer hem har skrivits dit av arbetsgivaren och det kan väl vara rimligt. Vad alla (utom jag) även fyllt i är sina mobilnummer. Jag tycker det är generöst av mina arbetskamrater gentemot vår arbetsgivare - att de gör sig tillgängliga dygnet runt. Nu kan det förstås bero vilka arbetsuppgifter och vilket ansvar man har, men ändå det är generöst och summan blir ju en acceptans mot att jag som anställd hel- eller halvtid är beredd att ställa upp långt fler timmar än mitt kontrakt gäller. Gränsen mellan arbete och fritid luckras upp.

Allasd, jag saknar varken detaljer eller smuts, det är mycket du levererar mellan raderna.

Yeah, Jah. Du är du. Helt fullt.

Eva, du kanske är detektiv redan nu.

Eva Nygren sa...

Gränsen mellan det privata och offentliga: Du skriver att vi lämnar ut våra nummer och att det är generöst. Både mina arbetskamrater och några av mina elever (att jag är lärare är ju inget jag har dolt, däremot ska eleverna vara osynliga i JAHAJA) har mitt mobilnummer. De har aldrig missbrukat det.

Jag tycker nog mer att det är folk själva som fläker ut sig! Alltså själva, aktivt. Och det är väl det som vi som skriver i denna bloggkrets, aktar oss för. Vi vill ha kvar vår integritet. Det finns massor som jag aldrig skulle drömma om att blogga kring. Likadant för dig. Vi aktar oss. Samtidigt gäller det, som någon skrivit hos dig, tror jag, att ändå förmedla något mycket personligt. Det gör vi ju bland annat genom vår stil, inte sant? Eller kanske i våra bilder.

Sånger från nedre botten sa...

När jag hade öst in närmare tusen tecken på den här tråden insåg jag att det var lika bra att klippa ut dem och lägga dem hemma hos mig. Undrar du vad jag skrev är du välkommen över.

Mikael K sa...

Javisst, Eva, vi blir alla glada över det personliga; det förgyller tillvaron.
Det är den privata biten som hackar och som vi kanske snuddar vid ibland, omedvetet eller medvetet, som gör mig osäker när jag möter den.

Säkert har du en poäng vad gäller telefonnummer och miss/bruk; det är själva principen att göra sig tillgänglig som jag värjer mig mot.

Eva Nygren sa...

Ja, jag tror faktiskt att jag har det! Jag kan tycka att många människor är för nojjiga vad gäller den personliga integriteten. Det handlar om att när man har förtroliga och seriösa relationer, skapa rätt avstånd och känsla för den andres rum. Respekt, heter det.

Mikael K sa...

Ja, tillit är aldrig fel.