Kaffe och rösträtt

På väg till tunnelbanan kikade jag in hos tidningsbuden. En av dem hade hoppat upp på arbetsbänken och sträckt ut sig. Jo, det var en sådan dag, som klibbade ihop ögonen och tvinnade tankarna till bonjour tristesse. Själv var jag så trött att jag glömde dricka kaffe.

Nu sitter jag med min kopp och inbillar mig att styrketåren skingrar smogen av segt sinne. En kopp står vid min fru men hon somnade innan bryggaren gjort sitt. Det är en sådan dag.

Jag undrar vad som händer när koffein inte längre får vara vad det är utan i stället tar karotin eller något annat ämne dess namn, verkställighet och arom, ungefär som att frihet är något man rostar i ugnen och att rösträtt är detsamma som en kaka något politiskt parti producerat någon gång. Den dagen är kanske inte så långt borta. Men innan dess hinner vi fika.

Tom, Tomas, rugby

För en massa år sedan lyssnade jag mycket på Tom Verlaine, sångaren och gitarristen som en gång var med i Television. I en intervju jag läste citerades en kompis till Verlaine och menade att Tom och Tomas använde sig av liknande bildspråk. Dagen därpå sökte jag upp Tranströmer i bokhandeln och köpte min första inbundna bok till fullpris. Världen öppnade sig ytterligare.

VMi rugby pågår och det böljar från tv:n. När bollen spelas i sidled och ena laget rullar upp det andra stannar tiden. Vissa spelare bär en huvudbonad och hårtestarna sticker ut så att huvudena ser ut som kaktusar. Det höjer temperaturen. Spelet ser tufft ut men inte ojust. Och framför allt verkar man ha en ödmjuk inställning till motståndaren. Jag tycker att fler sporter kunde lära sig av det. Såg i går Frankrike mot England och fransmännen var det klart bättre laget. Annat var det i förrgår när det svenska fotbollslandslaget rullades upp av finsk fantasi. Ändå slutade matchen med en viktoria för Sverige. Man brukar säga att bollen är rund. I fotboll ska vi tillägga, i rugby är medlet och förutsättningarna annorlunda. I det spelet skipas rättvisa.

Flyt och rättvisa. Jag vet inte hur Tomas Tranströmer skulle uttrycka sig. Har Tom Verlaine sjungit om de storheterna. Jag får återkomma i den frågan. Eller behöver jag verkligen det? Det nya zeeländska rugbylandslaget, All blacks som det kallas, formulerar sig ju på det här viset:

Nya Zeeland lirade för övrigt envetet i dagens kvartsfinal mot Argentina. Spännande semifinaler väntar på lördag och söndag.

Undran

Parkerade cykeln utomhus, upptäckte sedan ballongen och därefter pennan. Vilade sedan ögonen på utgåvan av Astrid Lindgrens Mio, min Mio. Undrade sedan var ägaren gömde sig.

När jag skulle bege mig knappt nio timmar senare var alla prylarna borta. Undrade om de tröttnat på att ligga i ett mörkt gatt, där en lucka leder till ett avlopp eller något annat som mynnar långt bort.

Handskarna såg jag inte utan de upptäckte jag inte förrän jag för en stund sedan tittade på bilden. Undrade om de hittat till Landet i fjärran. Där väl ägaren är.

Speciella stunder

Vissa saker upplever vi bara ett fåtal gånger i livet. Ett ögonblick som förändrar för all framtid. En smak som ger mening. En röst som används. Kanske är det just de speciella stunderna som gör det mödan värt att leva.

De existentiella frågorna väcks hos mig när jag ser dokumentären La Danse. I Frederick Wisemans film framgår det – gestaltas av en kamera som noterar och deltar på ett försynt vis – vilket slit dansarna lägger ner på sin konst, Den fullständiga försakelsen är mäktig att följa. Men mest av allt slås jag av vad deras kroppar är förmögna att prestera – under sin dagsländetillvaro, som väl knappast kan utövas under mer än ett decennium, möjligen två om de är skadefria, ja, max tre, skulle jag tro, om dansaren vinner på livets lotto. Vilka hjältar de är. Vad modiga de är som satsar så mycket för att uppnå perfektion.

Jag inbillar mig att det lite grann är samma sak som att resa i rymden och då ta del av och på en armlängds avstånd, eller något, se de vansinnigt vackra ljusfenomen. Jag minns en polsk dokumentär – I tyngdlöst tillstånd av Maciej Drygas – som berättade om ryska kosmonauters extrema svårigheter att anpassa sig till jordelivet efter att de bokstavligen varit uppe i det blå och resten av regnbågens färger.

Är det mödan värt att berätta och agera? Det är lätta att svara ja på den frågan och därefter dra sig till minnes när var hur det hände. För var så säker, det kommer att hända igen.

Relativitet, då och nu

Allt är inte som det var eller är. Det är uppenbart att Marilyn Monroe hade koll på de relativa värdena i livet. Den bilden framkallas i en DN-recension (från i går, ännu inte på nätet) utifrån delar av skådespelerskans dagböcker, "Marilyn Monroe: Fragment, dikter, dagboksanteckningar".

Egentligen visste jag att Monroe var ytterligare innehåll än yta. I varje fall var min bild sådan sedan jag sett Nicolas Roegs film Insignificance där relativitetsteorin förklaras genom en gestaltning av den blonda figuren med den vita klänningen. Filmen inleds förövrigt med att vinden blåser upp genom ett galler i trottoaren. Fotoblixtarna färdas långsammare än tyget på klänningen veckar sig. Men en klassisk bild blev det.

Ljuset verkar ha passerats som rekordhållare i universums lopp om snabbare än snabbast. Om det relativa även i fortsättningen ska naggas i kanten visar sig inom kort. Säkert är väl att minnet av Albert Einstein kommer att bli allt skarpare. Och vill det sig, kanske vi nu kan besöka honom på ett eller annat sätt då. Om Marilyn är där får framtiden utvisa.

Blunda, titta

Om jag blundar så ser du inte mig.
Den kommentaren har jag mötts av ganska många gånger, både som ung och sedan som lite äldre.
Nu finns du inte!, kan också ljuda under leken.
Den sortens retorik kan bli ett språk mellan två eller flera när överenskommelsen antingen är en banal och glad blinkning eller en verbal kram som slätar över glappet mellan åldrar.
Nu till saken. Grabben här hemma är en järnkamin under alla årstider och i somras gick jag med på att beställa matchen per pay-per-view och sålunda plåga honom när di blåe enligt alla konstens regler skulle tvåla till pojkarna från Stadion. Alla vet hur det gick. Matchen avbröts och ska nu spelas om. På tv-räkningen en månad senare från tv-operatören debiterades jag för den fyra-fem minuter långa matchen. När felaktigheten påtalades urskuldade sig operatören och strök beloppet för matchen. Nu undrar jag vad som hänt om jag inte påtalat misstaget. Och hur många abonnenter har skörtats av berörda bolag?

Nu till en annan sak. I hemmet har vi nyligen bytt elbolag. För säkerhets skull ringde jag den forna leverantören och fick uppsägningen bekräftad. Döm av min förvåning när jag någon vecka senare från bolaget fick en ”Bekräftelse av ditt nya avtal”. Nämnda avtal skulle sträcka sig tills vidare, men inte bara det – det var tecknat samma dag som uppsägningen utfördes och dessutom innehöll brevet formuleringen ”Du har full ångerrätt inom 14 kalenderdagar från det att du har mottagit brevet.” Givetvis ringde jag företagets kundtjänst och fick till svar att sådana här brev alltid skickas ut, så att kunden aldrig hamnar mellan stolarna. Jag kan bara ana vad som hänt om jag inte anmärkt misstaget. Hur många abonnenter har lurats av berörda bolag?

Nu undrar jag om tv-leverantören och elbolaget utför en slags omvänd lek. De blundar för fakta och låtsas att jag och en massa abonnenter finns kvar trots att vi inte är intresserade av eller ens tagit del av tjänster och utbud. Eller är det just det som kallas avtal? Du får vad som står till buds och i en den fria konkurrensens yra har varken du eller jag så många val att göra annat än att blunda eller titta.

Hemlöshet, himmel, höst

Den här morgonen var speciellt seg och de små backarna jag trampade uppför fick hjärtat att slå. När jag passerat ett krön hände det. Bong. Klaffarna slog igen och slagen pausade. För jag blev så överraskad över att se en gestalt sova under den lilla bron. Kvinna eller man? Vad vet jag inte. Än mindre vem. Eller hur hon eller han kommit dit, dragit kartongerna med sig och kurat in i sig sovsäcken. Täckjackan var blå, mössan grå eller svart eller mörkt röd – i en färg som stavas svensk verklighet.
Jag får ofta känslan att det kunde varit jag som ligger eller sitter där och inte har annat än himlen eller olika broar som tak. Jag är säkert inte ensam om den tanken, och jag är nog heller inte ensam om att undra om det som hände i Storbritannien för några veckor sedan också skulle kunna utspelas här. En i veckan publicerad Guardian-artikel utifrån en rapport om ökande hemlöshet på de brittiska öarna får mig att grunna än mer.
Lunchen utspelades under bar himmel och värmen fick hjärtan att slå kullerbyttor. Bland andra möttes två pumpande kraftpaket. Deras läppar sögs ihop och de båda kropparna blev ett under bar himmel med varandras känslor som tak.
Det är höst i luften.

Orsak, verkan, hopp

Vi lever i en tid där vi tycker att vi har det så bra, att det inte gör någonting om de ekonomiska klyftorna blir större. Vi inbillar oss till och med att de professionella eller i varje fall ideella morötterna behövs för att om vi (och i än högre grad våra kollegor eller grannar) ska veta vår (sin) plats. Det råder en svensk eufori över att El Niño aldrig ska hitta hit och att Pigs i Europa är avskuret från vårt land och på våra breddgrader lika verkligt som Pigs in space med Muppet show en gång var.

Därför är det intressant att läsa Isobel Hadley-Kamptz kolumn om sina känslor och tårar inför Winter´s bone. Tro mig, såväl empatin som ögonvätskorna går att ta på allvar inför förra årets bästa film, prisbelönad både i Sundance och Stockholm.

Men går det verkligen bortse från orsakerna, hur fattigdom och white trash uppstår, vilka politiska och samhälleliga misslyckanden som bildat grund och till och med banat väg. Att enbart se mammans sinnessjukdom och pappans knarkproduktion som isolerade faktorer till att familjen hamnat på bar backe går inte. Att filmen berättar fenomenologiskt hör ju till mediets natur; a story is to be told. Att se filmens berättelse som en del av samhället går inte att bortse från. Och etter värre, i fallet Winter's bone, den förskönar verkligheten – enligt regissören Debra Granik, som intervjuas i DN.

En flicka kom fram till mig efteråt och sade hon kände igen sig totalt och att hon tyckte om filmen men att jag har hade skildrat ”hennes” värld alldeles för ljus. Din film är som en saga sade hon, och det var väldigt starkt. Det hon kom ifrån var verkligen hopplöst men som person var hon lika hopfull som Ree (filmens huvudkaraktär, min anm).

Suck så sorgligt.

Jag tog mig förresten för att se Down to the bone, en annan misär-knark-livet rinner genom fingrarna-film av Debra Granik. Den filmen gnager lika mycket som Winter's bone men på ett mer ödesmättat sätt. Tänk dig mamman från den senare filmen, så är det här hennes uppväxt – eller kanske hellre hennes upplevelse av sin barndom. Det är dystert, det förebådar.

Men visst är det fantastiskt att det som händer i norra Afrika och kanske inom kort även i Mellanöstern faktiskt sker. Min fru och jag har på radion och tittar på nätet och tänker på alla inblandade. Grabben är såklart också med.

De senaste veckorna har jag haft svårt att ta mig hit och de närmaste månaderna blir det samma visa. Jag hinner inte med allt. Ha det gott.

Roy, Stanley & Keanu

Roy Andersson håller på med en ny film. Det ska bli spännande att se hur en av den svenska exakthetens främsta förespråkare går vidare. Jag undrar om Andersson inte är vår tids Stanley Kubrick. De minutiösa förberedelserna förenar dem. Liksom förkärleken till improvisationer under själva inspelningen. Kanske Stanley var sin tids Roy?

Hur som helst ser jag fram emot den Roy Andersson-film där Keanu Reeves agerar och ger lite si, aningen så, tolkar där, spelar här på sätt som skulle kunna få en regnbåge att blekna och stråla på samma gång. Jag grundar mitt antagande på följande citat i Guardian, där Reeves benämner sig som Kubricks våta skådespelardröm:

"I would've been his wet dream!" he enthuses. "After take 400, Kubrick would've been, [adopts grizzled Brooklyn accent] 'All right, cut!' and I'd be, like, 'Stanley, can I do one more?' 'Whaaat?' 'Look, I know I'm just drinking this glass of water, but I think I can find another side to this. Let's just do one more, OK?' 'Arrrgh, OK, Reeves.' You know what? I would've broken Kubrick. 'Please, sir, can I have some more?' 'Take 600. All you gotta do is walk across the road.' 'Come on, Stanley, one more!'"

Resten skulle kunna bli filmhistoria. Fram tills dess väntar jag på Henry's crime och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

Drapers murar

Min fru och jag fick låna första säsongen av Mad men, men vi tvekade båda över att vistas i rum där ytan och i viss mån känslorna inför ytan hyllas och slår vackra rosetter med formuleringar och illustrationer. Hur fel hade vi inte. Ögonblicket, där övertygelsen om att få vara med om något bestående inträffar, skiljer sig säkert för alla. För min del var det den där aspirinen som löstes upp i närbild. Och definitivt flugorna i taket. De två inklippsbilderna är fina andhämtningspauser inför en dramatik som ännu inte är presenterad.

När det går upp för mig att huvudpersonen Don Draper inte är den han utger sig för att vara och verkar trivas med det, förstår jag inte alls hans drivkraft till att leva i en kärnfamilj. Men väl den frågan är ställd, inbillar jag mig att han byggt upp en mur mot sitt forna förflutna. Och när jag väl uttrycker den tanken, undrar jag om Draper inte har bildat en familj för att skapa en egen historia. Och inte bara det. Han skapar sin berättelse, sin familj, sin amerikanska dröm med reklamen som verktyg – han, precis som så många andra av de fint tecknade karaktärerna i serien, lever för arbetet.

Jag får en sådan lust att röka när jag ser på den serien. Inte när rollfigurerna gör det när de dricker, innan eller under de ska käka, efter sexet eller andra situationer när deras orala behov förstärks och tydliggör hur smaken av vad de gjort eller ska göra sitter i länge, nej, det som skapar ett sug hos mig är hur man – och kvinna – i serien suger och drar in för dess egen skull och samtidigt gör det (av nödvändighet, som en social kod) två och två eller i en grupp. Det är som att duellera. Du njuter av det. Och du förtränger faran. Du är här och nu. Döden är med andra ord långt borta, och det är väl närmast det som är poängen med att röka, supa, knarka. Du är odödlig i ögonblicket.

Är det förresten en tillfällighet att Don Draper tidigare hette Whitman? Samma efternamn som den i ord så imposante poeten Walt som var ett med världen, dess växter och varelser. Eller är som så att Dick Whitman alias Don Draper är det gudomliga alltets motsats – han befinner sig i ett svart hål och famlar för att (möjligen) finna sig själv. Muren byggs upp vart efter han raserar den.

Ytterligare tre säsonger har vi att se och söka i. Är du novis, börja med den här texten om en krönika om Mad men.

Granar och fabriker

Min mormor hörde till den sorten som inte var så pigg på att berätta om sig själv och det förflutna. Hellre blickade hon mot framtiden och pratade om när vi nästa gång skulle ses och vad jag då önskade mig till lunch eller middag. Men en sak hade hon klart för sig, och det var frågan om rätt och fel. Den kunde hon formulera.

Jag ville ta del av hennes barndom men hon skruvade på sig och teg. När jag frågade hur hon, hennes sju syskon och föräldrarna firade jul var hon först tyst. Sedan sa hon:

Vi var fattiga. Det var inget roligt. Far fick stjäla en gran. Det var fel.

Jag tänker på den slutledningen när jag läser Richard Swartz kolumn om ansvar utifrån den svenska drottningens uttalanden om sin far, och att hon inte ens i dag kan reflektera över att denne under nazismen köpte en fabrik, som tidigare haft judiska ägare, för en spottstyver, och att köpehandlingen då som nu är moraliskt förkastlig. Jag pratade aldrig med mormor om saken - hon dog för många år sedan och var för övrigt rojalist - men jag tror säkert att hon skulle insett den ryggradslösa hållningen hos både drottningen och hennes far.

Och historien går igen. Än i dag norpas granar när det lackar mot jul. En av fem har snattats, uppger skogssverige.se. Likadant var det i fjol. Var i världen fabriksstölder fortfarande pågår kan man fundera över.

Frukter

Jag har haft ett längre uppehåll med att påpeka för ungdomar, medelålders män i snickarbyxor alternativt kostymer samt för andra aktuella att det inte är okej att sätta fötter beklädda med skor på sätena i tunnelbanan. Varför jag tog en paus? Jo, jag tröttnade på det expanderade otyget och tänkte att om jag blundar så varken ser eller vet jag. Sedan i går är jag tillbaka på banan och inne i tunneln. Två killar tonåriga killar fick höra en kort men i mitt tycke kärnfull berättelse om hur lätt men onödigt det är att bli skitig i baken på grund av andras oaktsamhet. Det gjorde susen. Men jag borde stannat kvar i vagnen och pratat med pojkarna, eftersom en av dem sa följande i sin mobiltelefon:

Nä, vi åkte, eftersom det inte blev något bråk.

Den varningsklockan borde jag lystrat till. Men då hade jag redan bestämt mig för att kliva av.

Lite tidigare lyssnade jag på ett radioporträtt om Yvonne Lombard, hon med den porlande rösten som kan låta både som ett sommarregn och som en underjordisk flod. Lyssna på det du också och förvånas över nojor, val och prestationer.

Jag avslutar varje dag med en chokladbit i sängen. Jag kan inte somna annars.

Det säger Lombard i början av programmet. Resten av reportaget knaprade jag gladeligen i mig.

Det känns som om jag hela förra året ägnade jag mig åt att ta sats. Det är bara att hålla i, käka choklad, snacka på och titta vidare. I kväll gillade jag verkligen att laga middag samtidigt som jag spänt tittade på hur Mattias Hargins tider höll ända till en pallplats.

Det bästa

Det här året blir kanske det bästa någonsin. Säger tv-reklamen som poäng. Det instämmer jag i. Men jag har mina betänkligheter. Förvisso vill jag definitivt upptäcka nya saker och skapa nya relationer. Om inte så sker tar jag i på skarpen. Blir de kommande tolv månaderna sämre på något sätt byter jag ut dem. Eller så inbillar jag mig att här och nu utspelar sig i en förfluten tid. Där allt är möjligt och om så inte är fallet tänker jag påverka det som var. Historien skrivs som bekant av minnen.

Min fru och jag såg Criminal minds i förrgår. Kanske har du sett kriminalserien med de trevliga och faktiskt jämställda utredarna som gärna förklarar med psykologiska termer och skapar profiler i takt med att fibrer och blodgrupper analyseras. I gårdagskvällens avsnitt råkar dataexperten Garcia illa ut ut under en dejt och skjuts. När hon senare ska beskriva känslan av att vara nära döden ställer hon en fråga.

Är David Bowie Gud?

Så frågar hon. Både min fru och jag är beredda att svara ja på den frågan. Inte för att vi är troende, varken religiöst eller musikaliskt, utan för att Bowie har haft fingrarna i så många melodiska syltburkar och därför på sitt speciella vis tonsatt Herakleitos uttryck allting flyter. Andra, ja, alla smutsiga detaljer bör hänföras i sammanhanget.

Kan beskrivningen av Gud förändras? Blir den bättre år för år? Var han eller hon en skitgud i fjol? I olika kulörer eller valörer? Skulle vi kunna säga att den där guden hänger lite väl över min axel, åker snålskjuts och gör sig till, lovar guld och gröna skogar. Det är lätt att ta i så det knakar. Och tro att det bästa är någonting annat än här och nu.

Klockan tre

Vissa saker vill du se så fort du får höra talas om dem. Utfodringen av min stads fåglar vid en av sjöarna är en sådan händelse. Jag tar mig dit med vetskapen om att mumset går av stapeln klockan tre varje dag. Kanske inte sakta men väl mycket säkert har Pavlovs mekanismer planterats hos änder och svanar. De cirkulerar och guppar runt en silo. Några vaggar. Det är ett tjatter av förväntan i luften.

Klockan tre ljuder en siren med en kort, nästan snärtig signal. Vingar bres ut, det flaxas och kraxas. En och annan häger ansluter sig – de är väl sena av naturen eller så skippar de kombinationen av beting och beteenden. Samtidigt som det snärtiga anropet larmar till käk tänds en lampa på silon, som öppnas. Ut väller allsköns fröer. Det regnar godbitar och snön faller. Näbbarna och struparna jobbar. Kraset låter. Jag ser, jag hör.

Jag går hem och värmer glögg. Det är julafton.

Lätta kläder

Slumrar mig igenom resan hem från arbetet. Mannen mitt emot sitter med ett papper, plitar ner en bokstav, sedan en till. Ord, fraser, meningar. Ena benet över det andra. Tycker för ett ögonblick att jag tittar på mig själv bortsett från den jättemörka hyn, det gråa skägget och de lite mer än mina insjunkna kinderna. Kanske det är ändå jag med ryggsäck och halsduk, täckjacka, vinterskor.

Den inre dimman sluter om mig men en mikrosömn och en middag senare rullar Coco - livet före Chanel. Audrey Tautou spelar modeskaparen som valp som vill bli skådespelare som ogillar konventioner som blir beroende av män som kohandlar om henne. Det är en subtil historik som levereras med enkla, intensiva känslor som kryddas på ett närmast förbigående sätt, ungefär som om någon går förbi med en distinkt parfym som får dig att ropa.

Hej.

Så ropar du. Känslan därpå är skön och betagande. Flyktig, givetvis men vad trodde du? Att det skulle handla om frigörelse och feminism? Om hur det faktiskt är kläderna som gör kvinnan? Jo jo jo. Det tar ett tag innan jag förstår att vi har en del att tacka Coco Chanel för. I varje fall enligt filmen om henne. Lätta kläder för alla väder är även min melodi, hinner jag tänka innan jag inser hur pigg jag är.

God natt.

Flykter, flyktingar

Det här radioreportaget från Kaliber innehåller fakta om hur svenska myndigheter flyger irakiska flyktingar till Bagdad. Programmet berättar också om aningslösheten bakom besluten, om avhumaniseringen under verkställandet och myndigheternas okunskap om följderna för de deporterade.

I onsdags genomfördes en ny flygresa. 20 passagerare var ombord. Hur många fångvaktare och poliser som reste tur och retur Iraks huvudstad framgår inte av den här TT-texten. Vad som dock framgår av artikeln är att FN:s flyktingorgan UNHCR protesterar mot utvisningarna. Detsamma gäller Europarådet, som citeras. Hur deportationerna ändå är möjliga kan Migrationsverket och regeringens ansvariga förklara, men de skyller på varandra och tuggar repliker. Det är för övrigt inte så länge sedan jag läste om förbudet att skicka människor på flykt tillbaka till Grekland.

Jag frestas att kalla den inrikes- och utrikespolitiska spelet som försiggår för teater. Men då glömmer jag såklart bort att delar av ensemblen stängts ute från scenen, den svenska arenan alltså, och inte har något att säga till om, inte ens när världssamfundet sufflerar och brer ut texten.

Det här skrevs i fredags: UNHCR reiterates its position that asylum seekers who originate from Iraq's governorates of Baghdad, Diyala, Ninewa and Salah-al-Din, as well as from Kirkuk province, should not be returned and should benefit from international protection, whether in the form of refugee status under the 1951 Refugee Convention or a complementary form of protection.

B, O & teater

Kom att tänka på en eftermiddag i New York när jag skulle gå tillbaka till en bokaffär. Jag började irra och tyckte efter ett tag att jag gått i någon slags cirkel. Då gick det upp för mig att jag med mina steg, eller rättare sagt mitt spår, skapat ett enormt B. När jag började fundera över o:et, ö finns ju inte på andra sidan Atlanten, fick jag syn på affären. Jag gick in. Promenaden slöts.

Just nu går jag väldigt mycket, kommer tillbaka till platser, känner inte igen dem, fortsätter att promenera, pustar ut och är plötsligt hemma – för stunden. Det absolut häftigaste med teater är att tiden står stilla. Bokstavligen. Att så är fallet beror på överenskommelsen mellan aktörer och publik. En bok kan du stänga, en film kan du blunda ifrån, ett konstverk går du förbi. Själva teatern är du mitt i och en del av, för utan publik ingen teater.

Grabben, min fru och jag hade turen att ta oss till det norska gästspelet av Lång dags färd mot natt, ett av den amerikanska mardrömmens bästa uttryck för bitterhet och frustration inom en familj. Det är en särdeles pjäs och det var en finfin uppsättning som vi vistades i. Jag upplevde, kanske till och med förstod, på vilket sätt det här är en drömpjäs för i varje fall fyra skådespelare och hur de med den rätta sortens regissör kan få granitblocksrepliker ömsom åka som rekyler, ömsom dansa som fjädrar.

Grabben hade dock svårt att bli en del av härligheten, eller helvetet, och först trodde jag att det berodde på hans bristfälliga norska. Men när jag började förklara vad de instängda sopaundermattan-figurerna gestaltade förstod jag att temat helt enkelt inte är grabbens. Nog för att han varit med om mycket, men den sortens problematik biter inte. Han gick hem i pausen. Hela andra akten satt min fru och njöt. Jag också, förutom när mina norskkunskaper rann iväg längs fjordarna i min skalle och bokstäverna ovillkorligen rann genom mina fingrar. Det får bli till att doppa sig, tänkte jag. Kanske går jag på vattnet.

Snart stundar handbollssemifinaler. Om inte de faller i läppen kanske du tar dig an några olika recensioner av gästspelet på Dramaten – Expressen, SvD, DN, Aftonbladet. Om inte det funkar kan du se en prisbelönad kortfilm som trots dess djupa tragik får dig att vrida dig i skratt.

På planen, på gamla dar

Ponera att du är bäst på din plats. Du är given i laget och du kallas även till nationselvan. Du är en mästare. Fantisera vidare att tränare ber dig sabotera, för att minimera risker, och att du beslutar dig för att bryta mot regelboken. Det får önskad effekt hos domaren.

Tänk på följderna. Fundera över alla frågor som kommer att ställas och undra över om detta betyder något för din fortsatta prestation. I nästa match eller den därpå blir du ett rundningsmärke, och dessutom får du ovanan att åter manifestera regelbrott. Även effekten upprepas.

Men nu ställs inga frågor. Du står vid sidan om planen. Det började med att du tänkte på tränaren. Nu kanske du undrar om tränaren tänkte på dig. Varje dag är den första i resten av ditt liv. Är det här början till slutet?

Vi får se.

Jag fyllde år i går och fick betal-tv-matchen mellan Barcelona och Real Madrid i present. När jag under liret stönat ett flertal gånger konstaterade grabben.

Du har en religiös upplevelse.

Jag svarade inte men noterade att jag hade fradga i mungiporna. På gamla dar. Fan tro't.

Frågor

Min fru och jag var med när Terrafem firade tioårsjubileum. Det är såklart inget att jubla över att kvinnor med olika bakgrunder misshandlas, känner sig otrygga och har ett helvete. Men nog slår jag klackarna i taket över att organisationen erbjuder social och juridisk rådgivning på 44 språk. Frågan är hur lång tid det tar för att bli en institution med långsiktig planering i stället för att som nu vara beroende av verksamhetsbidrag från ett år till ett annat.

Senare blev det kombodrömmar och kickkoll tack vare Inception. Själv tog jag filmen på största allvar och försjönk i ett sovande stadium, där lyckan log och stjärnorna steg i takt med att verkligheterna i filmen gick in i och om varandra. Grabben hade anslutit sig till vårt sällskap och envisades med att fråga ”Vad gör de i Paris?”.

Själv älskar jag ljusets stad. Inte för baguetterna, les croques eller ens att det spelas boule här och var. Inte heller för att jag en mystifierades av en affisch med Nastassja Kinski eller för att jag inbillat mig att jag badat i näckrosdammen som Monet målade eller för att jag på en biograf i ett av de latinska kvarteren såg Eva Henning på duk i Fängelse. De händelserna är förvisso bidragande faktorer som bidrar till den myt jag gjort till min och att den där frågan som räcker ett helt liv ställdes just där och ingen annanstans.

Mun, öga. öra

Mörkret faller och det händer en massa jävelskap runt om i världen. Därför vill jag berätta om vilken uppenbarelse det för några veckor sedan var att smula ner fetaost i potatis- och purjolökssoppan. Osten skar och rundade samtidigt som den spetsade till och fick min tunga att utveckla spröt.

I sammanhanget är jag tvungen att nämna C, som är en riktig gottegris. Som sådan har han sina preferenser. Därför var det med stort intresse helgens middagssällskap följde hans hand som transporterade en kub Rocky road mot munnen. Pralinen, den oförbehållsamt onyttiga, åkte raka vägen in varpå C blundade, la huvudet på sned. En stund senare slog upp han ögonlocken. Han lät den rika mängden ögonvätska vara.

Vardagen är inte bara mat och prat utan också lyssnande. Jag hade turen att välja önskedokumentären Det skulle handla om meningen med livet. Den har en trevlig rytm och överraskar med sina utvikningar. Nav i journalisten Anna Hammaréns berättelse är den då 90-åriga Elisabeth Ralf, vars erfarenheter om svenskt och tyskt, frigörelse och förförelse, Televerket och dockskåpsattribut fogas samman på ett begeistrat sätt. En replik glömmer jag inte:

När han försökte strypa mig avbröt jag förhållandet.

Här kan du lära om både programmet och Elisabeth Ralf.