Derek Jarman gjorde fantastiska filmer men ibland hade jag svårt att förstå honom. Dels för hans djärva associationer i bildberättandet, dels för att han drog in den homosexuella rörelsen i varje historia han berättade. Efter att ha sett filmbiografin ”Milk” om ledamoten i stadsfullmäktige i San Francisco, Harvey Milk, fattar jag Jarman bättre.
Först och främst. Sean Penn är så jävla ypperlig som politikern Milk. Penn var duktig som folkvald i ”Alla kungens män”, men där hade han egentligen bara en speciell (talar)scen. Här går han hela vägen och äger. Han är kung. Min vän P kan för övrigt intyga att jag tippade Penn som Oscarsvinnare trots Mickey Rourkes nuna, bringa och stripiga hår i ”The wrestler”. Nog om det. Till pudelns kärna.
I ljuset av Jarman är ”Milk” en fantastisk film om homosexuellas rättigheter i samhället. Att filmen har premiär nu, veckorna efter Barack Obamas installation i Washington, måste bero på producenternas fingertoppskänsla. Bra jobbat! Och så beror det såklart på den drivne regissören Gus van Sant. Vid ett flertal tillfällen har van Sant hypnotiserat mig med sina spännande bild- och ljudlösningar. Här är han sparsmakad vad gäller bildexcesser. Inledningen med journalfilmer från polistillslag mot homosexuella klubbar är enkel och effektiv. Något längre in i filmen blandas på ett fiffigt och elegant sätt dokumentära filmbilder och stillbilder med dramatiserade avsnitt. Så mycket mer är det inte att yvas över i bild eller ljud. Filmen är ett följsamt stycke.
Tyngden i ”Milk” ligger i budskapet att vi alla ska kunna få vara oss själva och ha rätten att älska den person vi vill. Även om det handlar om instängdhet, fördomar och fanatism är det upplyftande att följa. En längre stund in i filmen börjar jag undrar om jag inte saknar lite sex – på duken, alltså. Detta trots att både blickarna och kyssarna finns där. Ja, till och med kärleken. Och då går det upp för mig att jag tittat på två filmer samtidigt. Dels den som projiceras i biografen. Dels den som innefattar mina projektioner om homosexualitet. I samma ögonblick tar biografen över och då utvecklas ”Milk” till en av de där berättelserna om civilkurage. Det är häftigt att vara med om.
I filmen framställs Milk som en hängiven operalyssnare. Puccinis verk, speciellt ”Tosca”, blir ett fundament bestående av högre makter och fastare än livet självt. Det fördjupar bilden av Harvey Milk. Jag vet ingenting om honom men som politiker på gräsrotsnivå och sedan i stadsfullmäktige gjorde han (i varje fall i ”Milk”) underverk. Vettigt är det för övrigt att vi får se hur Milk korrumperas av makten, för att tillfredsställa sin inre övertygelse. Han vill göra gott för utsatta homosexuella, svarta, gamla, handikappade. Målet helgar medlen.
Starkaste scenen i filmen är ett telefonsamtal mellan Milk och en tonåring som berättar att han ska begå självmord, eftersom han inte accepteras för sin sexuella läggning. Många bäckar små kan göra ett fint flöde celluloid. Så är det här. Enkelheten hos van Sant gör att jag bättre förstår den frenetiska envisheten hos Jarman. Jag får sådan lust att se om dennes ”Edward II”, ”Wittgenstein” och (såklart!) ”Caravaggio”. Att kämpa är viktigt. Att göra något man är stolt över är Harvey Milks mål i Sean Penns gestalt. Det räcker långt. Get up…
onsdag 25 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Hoppla
Härom morgonen gick jag med raska men försiktiga steg i snömodden mot busshållplatsen och joggade de sista metrarna för att hinna med bussen. Det gick bra men när jag äntrade fordonet stängde chauffören dörren och tjongade till mitt ansikte. Hoppla, sa det i mitt sömndruckna sinne, varpå chauffören öppnade portarna.
Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.
När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.
Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.
Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.
När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.
Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.
lördag 21 februari 2009
Dikt, verklighet
Sånger från nedre botten resonerar kring ansvarsfrågan för de omtalade Konstfackstudenterna. Jag försöker ta vid.
Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.
Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.
Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.
Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.
Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.
Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.
Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.
Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.
fredag 20 februari 2009
Rätt är knappast fel
Ibland är saker och ting rätt. Eller fel. Häromdagen gick jag emot chefen och krävde att jag skulle få gå en kurs som jag sökt, kommit in på och har avtalsenlig rätt att gå på. Vi spelade argumentationspingis, eller kanske snarare snackesquash, och jag såg till styra spelet efter bästa förmåga. Ändå var jag en förlorare i halvtid.
Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.
Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.
Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.
Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.
Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.
Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.
torsdag 19 februari 2009
onsdag 18 februari 2009
Tamedsoppa
En man med yvigt skägg, en lite tunn jacka kom emot mig på lunchen häromdagen på gatan.
Where can I buy soup?
Yes, svarade jag frågande. Soup?
Yes. To take away.
Is difficult, var det bästa svar jag kom på och gav mig in i en utläggning över områdets utskänkningsställen.
Så verkligen svårt behöver det inte vara att sälja soppor, även om det kanske är opraktiskt att ta med sig. Eller varför det? Går det att sälja tusen sorters java går det för tusan lika bra med passerade tomater, blomkål eller broccoli. Hutta ner lite lök, kött, fisk, citron. Ett infanteri med kryddor. Själv håller jag i sleven. Nej, slevarna.
Soup is problem, sa jag och slog ut med armarna.
Yes, sa mannen med skägget.
Vi lommade iväg åt var sitt håll.
Nästa gång står jag där med borsjtj eller bouillabaisse.
Where can I buy soup?
Yes, svarade jag frågande. Soup?
Yes. To take away.
Is difficult, var det bästa svar jag kom på och gav mig in i en utläggning över områdets utskänkningsställen.
Så verkligen svårt behöver det inte vara att sälja soppor, även om det kanske är opraktiskt att ta med sig. Eller varför det? Går det att sälja tusen sorters java går det för tusan lika bra med passerade tomater, blomkål eller broccoli. Hutta ner lite lök, kött, fisk, citron. Ett infanteri med kryddor. Själv håller jag i sleven. Nej, slevarna.
Soup is problem, sa jag och slog ut med armarna.
Yes, sa mannen med skägget.
Vi lommade iväg åt var sitt håll.
Nästa gång står jag där med borsjtj eller bouillabaisse.
söndag 15 februari 2009
Those were the days
För några år sedan skvätte jag och höll på i sandlådan. Sedan några veckor tillbaka har jag testat min lust över att lägga och skjuta. Till min förvåning blev jag uttagen att representera klubben. Igår var jag dödstrött efter eftermiddagens tre timmars fokuserat boulespel på ganska häxiga banor, där nerslagen inte riktigt var att lita på. Men det gick bra. Vi vann alla matcher och är kvalificerade till Svenska cupen-slutspelet.
På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.
Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”
CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.
På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.
Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”
CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.
fredag 13 februari 2009
Kroppen, helgen
Veckan har rullat ordentligt. Nu är det helg. Pouhia. Jag besökte optikern igår och gick igenom det som hör åldern till, bland annat astigmatism och närsynthet. Det var som senast och skönt är det. Det räcker att minustecknen kyler på utanför.
Kroppen som ett tempel i förfall är en enkel beskrivning av komedin Osmosis Jones, som gick på tv härom veckan. Tecknat blandas med livescener och ger en skönt sjuklig bild av en människa, eller rättare sagt en stat (i Bill Murrays gestalt), som drabbats av ett virus.
Fascinationen över kroppen hittar jag i det här stycket, som ska kan spelas högt. Jättehögt. Kanske lika högt som världens längsta människa eller till och med Mount Everest är.
Som sagt helg. Inte minst för kroppen.
Kroppen som ett tempel i förfall är en enkel beskrivning av komedin Osmosis Jones, som gick på tv härom veckan. Tecknat blandas med livescener och ger en skönt sjuklig bild av en människa, eller rättare sagt en stat (i Bill Murrays gestalt), som drabbats av ett virus.
Fascinationen över kroppen hittar jag i det här stycket, som ska kan spelas högt. Jättehögt. Kanske lika högt som världens längsta människa eller till och med Mount Everest är.
Som sagt helg. Inte minst för kroppen.
måndag 9 februari 2009
Snö, fika, kista
Min fru och jag hade ett ärende till landet. Det hade snöat.
På hemvägen skulle vi köpa en kaffe på hamburgerrestaurangen, men jag missade avfarten. Istället tog vi en rövare och begav oss in i metropolen Enköping. Helt oförhappandes hamnade vi på trevliga Drotts kafé med ett klientel med allt från söndagsfintklädda och tonårshängiga till snöröjningsberedda och med en inredning av allt möjligt billigt och ännu billigare från 1910-talet och framåt. Kaffet var som en piggelinkur och sötsakerna fräscha som nyponrosor. Drotts hade öppet till sex. Veckans sista dag.
Brittiska komedin Trångt i kistan handlar om en begravning, två bröder och släktingarna och gästerna däromkring och figurerna i filmen var som kopierade från Drotts. Folk kommer från alla möjliga håll och mötena dem emellan är som neutroner på väg att klyvas. Ett toalettbesök, en valium och försmådd älskare var några av ingredienserna som såg till filmen blev så skojig att jag flera gånger satte i halsen och även höll på kissa på mig.
På hemvägen skulle vi köpa en kaffe på hamburgerrestaurangen, men jag missade avfarten. Istället tog vi en rövare och begav oss in i metropolen Enköping. Helt oförhappandes hamnade vi på trevliga Drotts kafé med ett klientel med allt från söndagsfintklädda och tonårshängiga till snöröjningsberedda och med en inredning av allt möjligt billigt och ännu billigare från 1910-talet och framåt. Kaffet var som en piggelinkur och sötsakerna fräscha som nyponrosor. Drotts hade öppet till sex. Veckans sista dag.
Brittiska komedin Trångt i kistan handlar om en begravning, två bröder och släktingarna och gästerna däromkring och figurerna i filmen var som kopierade från Drotts. Folk kommer från alla möjliga håll och mötena dem emellan är som neutroner på väg att klyvas. Ett toalettbesök, en valium och försmådd älskare var några av ingredienserna som såg till filmen blev så skojig att jag flera gånger satte i halsen och även höll på kissa på mig.
söndag 8 februari 2009
Pilsner istället för melodier
Nu öppnar jag dörren. Jag erkänner. Jag har aldrig gillat Melodifestivalen. Jag såg Abba vinna och jag hade Michelangelo som singel. Sedan dess tycker jag att det löjliga evenemanget tar för stor plats i etern. Och nu är måttet rågat. I morgon på bästa matinétid som alltid annars är vikt åt svenska, mestadels, spektakel och pilsnerfarser från 30-, 40- och 50-talen sänds en repris av gårdagens meloditävling. Håller världen på att gå under? Kan inte Melodifestivalen släppa greppet och låta oss som så gärna kärar ner oss i Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Nils Poppe vara ifred!?!
Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.
Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.
lördag 7 februari 2009
fredag 6 februari 2009
Spår
Döden kommer och den går och den som älskar livet består. Hmm, undrar om jag nu travesterar den franske diktaren Paul Éluard? Vid närmare eftertanke gör jag det inte.
Tonsättaren Erland von Koch avled förra veckan. Jag har ingen starkare relation till honom annat än att namnet klingar bekant och jag tycker att runan som kablades ut var aningen torftig. Sveriges Radio ansträngde sig mer.
Efter en koll på sfi.se i deras databas fick jag fram att von Koch komponerat musik till ett 30-tal långfilmer, däribland Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Ingmar Bergman Skepp till Indialand, Hamnstad och Fängelse samt Alf Kjellins Flickan i regnet. En hel drös med kortfilmer som jag känner till finns inte med på sfi:s lista. Så kan det gå. Spåren som finns kvar består.
Tonsättaren Erland von Koch avled förra veckan. Jag har ingen starkare relation till honom annat än att namnet klingar bekant och jag tycker att runan som kablades ut var aningen torftig. Sveriges Radio ansträngde sig mer.
Efter en koll på sfi.se i deras databas fick jag fram att von Koch komponerat musik till ett 30-tal långfilmer, däribland Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Ingmar Bergman Skepp till Indialand, Hamnstad och Fängelse samt Alf Kjellins Flickan i regnet. En hel drös med kortfilmer som jag känner till finns inte med på sfi:s lista. Så kan det gå. Spåren som finns kvar består.
torsdag 5 februari 2009
Potatisar, poliser
Jag skulle skala potatis och hade egentligen tänkt lyssna på sena Ekot men istället lyckades jag ratta in en arabisk radiokanal. Jag förstår ingenting av det språket men det var rogivande att lyssna på de främmande orden, som kom emot mig i takt med att potatisskalen föll ner i diskbänken. När en svensk röst med upprörd stämma berättade om någonting i Rosengård anade jag ugglor i mossen.
I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.
Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.
I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.
Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.
onsdag 4 februari 2009
Gransång
Sedan några år tillbaka klär grabben och jag granen. Innan vi är klara får han sätta dit stjärnan. I julas var det första gången jag inte behövde lyfta honom mot toppen. Tiden går.
Jul var ett av de första orden jag lärde mig att stava till. Högtiden varar ända till påska och ett år när jag var liten hade vi gran ända till långfredagen. De sista veckorna föll barren bara jag tittade på trädet. Kulorna följde med. En efter en. Poff. Pouff. Piouff. Dagen D gnydde glittret och slingrade på sig.
Så långt gick det inte i år utan för några veckor sedan fick jag ett ordentligt anfall av kreativitet. Sekatör och senare såg var mina redskap. Efteråt var jag nöjd med min insats.
Kan en gran bokstavligen sjunga på sista versen? Jag tror träden talar i Padre Padrone, den fantastiska italienska filmen om en pojkes uppväxt och hans erövring av språket och dess ofantliga möjligheter. Eller har jag fel? Lär pojken sig istället lyssna på bäcken, hovarna, vinden, Strauss vals och de andra ljuden i omgivningen? Och såklart hur bokstäverna uttalas och kan fogas samman! Är det istället jag som minns hur saven viskar, nerverna tjuter och grenarna frustar? Kan så vara.
Jul var ett av de första orden jag lärde mig att stava till. Högtiden varar ända till påska och ett år när jag var liten hade vi gran ända till långfredagen. De sista veckorna föll barren bara jag tittade på trädet. Kulorna följde med. En efter en. Poff. Pouff. Piouff. Dagen D gnydde glittret och slingrade på sig.
Så långt gick det inte i år utan för några veckor sedan fick jag ett ordentligt anfall av kreativitet. Sekatör och senare såg var mina redskap. Efteråt var jag nöjd med min insats.
Kan en gran bokstavligen sjunga på sista versen? Jag tror träden talar i Padre Padrone, den fantastiska italienska filmen om en pojkes uppväxt och hans erövring av språket och dess ofantliga möjligheter. Eller har jag fel? Lär pojken sig istället lyssna på bäcken, hovarna, vinden, Strauss vals och de andra ljuden i omgivningen? Och såklart hur bokstäverna uttalas och kan fogas samman! Är det istället jag som minns hur saven viskar, nerverna tjuter och grenarna frustar? Kan så vara.
tisdag 3 februari 2009
Daterad data
Computers are useless, all they can give you are answers, lär Pablo Picasso ha sagt. Ja, han sa det nog inte på engelska utan snarare på franska eller spanska.
After hours, ett filmiskt guldkorn kreerat av Martin Scorses, handlar om en snubbe som kan datorer och undervisar i hur man öppnar och stänger dokument. Killens monotona vardag vänds upp och ner när han inte kan sova, tar en fika på stan, pratar med en tjej, ringer henne, tar en taxi och … Filmens sista något syrliga scen, när snubben slår på datorn och både är lättad och förfärad över att vara tillbaka på sin plats i kontorslandskapet, strålar av pur humanism. ”Hi, Paul” står det (om jag minns rätt) på hans dataskärm.
Grabben har ibland datafria dagar. Han gillar det lika mycket som lukten av fil eller fis. Onsdagar brukar det bli, och en tjock tryckande stämning infinner sig häromkring. Det är inte så konstigt, eftersom både min fru och jag knapprar på tangenterna, när vi behöver det, även på veckans mellersta dag. Jaja, att leva som man lär tar tid, och det är väl det som är tjusningen med det som heter här och nu. Imorgon däremot ska jag gå till jobbet och höra mig för om det inte vore dags att införa datafritt. En dag i veckan. Jag kan vara testperson.
After hours, ett filmiskt guldkorn kreerat av Martin Scorses, handlar om en snubbe som kan datorer och undervisar i hur man öppnar och stänger dokument. Killens monotona vardag vänds upp och ner när han inte kan sova, tar en fika på stan, pratar med en tjej, ringer henne, tar en taxi och … Filmens sista något syrliga scen, när snubben slår på datorn och både är lättad och förfärad över att vara tillbaka på sin plats i kontorslandskapet, strålar av pur humanism. ”Hi, Paul” står det (om jag minns rätt) på hans dataskärm.
Grabben har ibland datafria dagar. Han gillar det lika mycket som lukten av fil eller fis. Onsdagar brukar det bli, och en tjock tryckande stämning infinner sig häromkring. Det är inte så konstigt, eftersom både min fru och jag knapprar på tangenterna, när vi behöver det, även på veckans mellersta dag. Jaja, att leva som man lär tar tid, och det är väl det som är tjusningen med det som heter här och nu. Imorgon däremot ska jag gå till jobbet och höra mig för om det inte vore dags att införa datafritt. En dag i veckan. Jag kan vara testperson.
söndag 1 februari 2009
Bitar av pussel
Styckmordet. En man som varit avliden sedan 1987 ska DNA-testas. Varför just nu? För att brottet preskriberas i juli i år? Har utredarna arbetat oförtrutet i mer än två decennier och äntligen fått tid till ett DNA? Är det ett sista ”long shot”?
Fotografen Sune Jonsson avled för någon dag sedan. I omgångar har jag besökt hans bok Byn med det blå huset. Jag har gått in i hem, jag har hälsat på människor. Känt igen mig, förundrats. Det tänker jag fortsätta att göra. Kolla de här bilderna från Karelen.
Bara på film faller det förflutnas pusselbitar på plats. En febrig eftermiddag följde jag det amerikanska äventyret Konungarnas dal (Valley of the kings) från 1954. Några arkeologer i i Robert Taylor och Eleanor Parkers gestalter söker efter en faraonisk grav och hoppas genom sina fynd bevisa äktheten i bibelns historier. Det är inte så larvigt som det låter utan ger en sympatisk bild av västerländskt, nyfiket katalogiserande av österländsk kultur.
Fotografen Sune Jonsson avled för någon dag sedan. I omgångar har jag besökt hans bok Byn med det blå huset. Jag har gått in i hem, jag har hälsat på människor. Känt igen mig, förundrats. Det tänker jag fortsätta att göra. Kolla de här bilderna från Karelen.
Bara på film faller det förflutnas pusselbitar på plats. En febrig eftermiddag följde jag det amerikanska äventyret Konungarnas dal (Valley of the kings) från 1954. Några arkeologer i i Robert Taylor och Eleanor Parkers gestalter söker efter en faraonisk grav och hoppas genom sina fynd bevisa äktheten i bibelns historier. Det är inte så larvigt som det låter utan ger en sympatisk bild av västerländskt, nyfiket katalogiserande av österländsk kultur.
lördag 31 januari 2009
Knappast full koll
Ibland har jag inte koll på mig själv. Jag tog ett annat tåg än jag tänkte och fick mig en vidare tur än planerat. Nu har jag hämtat upp mitt bagage i en annan vagn och klev av på något slags perrong, jag vet inte vilken. Cyberrymden är också sådär klurig, och speciellt mjukvarorna spelar spratt. Försäkringskassan verkar ha tagit i så det knakat och gjort hejdundrande felsatsningar, eller något. Efter att ha läst en och två artiklar i dagens DN förstår jag fortfarande inte vad som hänt, hände, händer annat än att pengarna rullat.
Häromdagen såg jag en fin fransk film som jag hade svårt att förstå mig på. Marie Baie des Anges heter den och var en sommarberättelse om tonåringar på glid i naturen, i samhällets periferi. Olika sorters brott blev barnens nöjen i värmen. Och så deras gemenskap förstås, då deras lillgamla beteenden blandades med rent barnsliga. Tonen var skön men givetvis både mörk och oroväckande. Så blir det när stålar är drivkraften.
Själv är jag en snål sate som har svårt att sprätta en miljon hit eller dit. Och bra är det. Eller gott i varje fall. I knappt en veckas tid har ett öppnat halv paket bacon legat i kylen och retat mig. Jag vägrar att kasta mat och stuvade om gårdagens purjolökspaj till middag. I stället blev det fräst pak choy med dito svampar och pressad vitlök som fick snabbputtra med balsamvinäger. Pannans innehåll flög över till basen, som utgjordes av blandsallad, tomater och rivna morötter. Oregano, olika sorters peppar, salt och än mer vinäger fick ångorna att stiga än mer. Baconbitarna, mitt grädde på moset, trivdes – även om de naturligtvis inte behövs om man är lagd åt det hållet. Alla goda ting är tre och spenatpastan och fetaoströran anslöt sig till min baconsallad. Full koll, förutom att jag har svamp över. Purjolöken smakade ikväll.
Häromdagen såg jag en fin fransk film som jag hade svårt att förstå mig på. Marie Baie des Anges heter den och var en sommarberättelse om tonåringar på glid i naturen, i samhällets periferi. Olika sorters brott blev barnens nöjen i värmen. Och så deras gemenskap förstås, då deras lillgamla beteenden blandades med rent barnsliga. Tonen var skön men givetvis både mörk och oroväckande. Så blir det när stålar är drivkraften.
Själv är jag en snål sate som har svårt att sprätta en miljon hit eller dit. Och bra är det. Eller gott i varje fall. I knappt en veckas tid har ett öppnat halv paket bacon legat i kylen och retat mig. Jag vägrar att kasta mat och stuvade om gårdagens purjolökspaj till middag. I stället blev det fräst pak choy med dito svampar och pressad vitlök som fick snabbputtra med balsamvinäger. Pannans innehåll flög över till basen, som utgjordes av blandsallad, tomater och rivna morötter. Oregano, olika sorters peppar, salt och än mer vinäger fick ångorna att stiga än mer. Baconbitarna, mitt grädde på moset, trivdes – även om de naturligtvis inte behövs om man är lagd åt det hållet. Alla goda ting är tre och spenatpastan och fetaoströran anslöt sig till min baconsallad. Full koll, förutom att jag har svamp över. Purjolöken smakade ikväll.
fredag 16 januari 2009
På väg på vagnen
Det var 10 biljetter kvar till Of time and the city. Då klev jag in i handlingen. Visningen är om två veckor, men redan nu hoppar jag på spårvagnen och tar mig en längre tur.
Filmen kommer från Elbląg. Den skulle kunna vara en favorit i repris men är det inte. Spårvagn i Elbląg linje 1, del 1 heter verket. Det skulle kunna kallas för spårvagnsporr.
Jag får se när jag stiger av. Paus.
Filmen kommer från Elbląg. Den skulle kunna vara en favorit i repris men är det inte. Spårvagn i Elbląg linje 1, del 1 heter verket. Det skulle kunna kallas för spårvagnsporr.
Jag får se när jag stiger av. Paus.
torsdag 15 januari 2009
tisdag 13 januari 2009
Game, set, ping-pong
Ping-pongkingen var inte ens nominerad till någon Guldbagge. Det vore den värd. Den var förra årets klart bästa svenska film. Inte heller De ofrivilliga belönades. Det är synd. Även om den filmen är klart överskattad så är den liksom Ping-pongkingen en personliga berättelse om vår tid. Sådana växer inte alltid på träna. Det gör väl inte forntidens Maria Larssons eviga ögonblick heller eller fantasins Låt den rätte komma in för den delen, men i fråga om ton så har de faktiskt mer av takt än melodi över sig. Det är skillnad.
Av en slump stötte jag på en youtubevideo från den polska staden Elbląg. Den är en av de ärligaste filmer jag någonsin sett och förmedlar ingenting utöver vad den visar. Staden Elbląg. Panoreringen som liksom inte hinner med ambulansen är min favorit. Efter 3.49 av den långa kortfilmen börjar upphovsmannen (definitivt måste det vara en man) att berätta med sina bilder och ljud. Jag skulle lägga ut filmen här, men det visade sig att den var borttagen av upphovsmannen. Synd. Pity. Szkoda.
Tänk va, festivaler med stadsfilmer som tävlar mot varandra, där projektorena lyser fasader, spårvagnar, torg kors och tvärs i gruppspelet och inte förrän i slutspelet står dukarna uppställda mot varandra. Game, set, ping-pong.
Av en slump stötte jag på en youtubevideo från den polska staden Elbląg. Den är en av de ärligaste filmer jag någonsin sett och förmedlar ingenting utöver vad den visar. Staden Elbląg. Panoreringen som liksom inte hinner med ambulansen är min favorit. Efter 3.49 av den långa kortfilmen börjar upphovsmannen (definitivt måste det vara en man) att berätta med sina bilder och ljud. Jag skulle lägga ut filmen här, men det visade sig att den var borttagen av upphovsmannen. Synd. Pity. Szkoda.
Tänk va, festivaler med stadsfilmer som tävlar mot varandra, där projektorena lyser fasader, spårvagnar, torg kors och tvärs i gruppspelet och inte förrän i slutspelet står dukarna uppställda mot varandra. Game, set, ping-pong.
söndag 11 januari 2009
Mög & skit
Skit också, jag kommer inte att kunna åka till Göteborgs filmfestival det här året heller. Dubbelskit är att Terence Davies dokumentär ”Of time and the city” ska visas, och enligt katalogen har den – trippelskit! - ingen svensk distributör. Davies filmer ska ses på duk. Hans drama ”Distant voices, still lives” är en tragedi, musikal och ett poem på samma gång. Och dessutom film som flödande, fokuserat måleri.
Ytterligare mög är att poeten Inger Christensen avled i veckan. Sedan några månader vandrar jag i hennes ”Alfabet”. Det är mödosamt och avkopplande och ganska ofta virrar jag bort mig. Bloggen Occident skriver fint om Christensen. SR har ett kort program om henne.
Mer skit är att jag bär på någon geggamoja som tjockar till halsen och skruvar till magen. Men jag verkar frisk. Imorgon ny vecka.
Ytterligare mög är att poeten Inger Christensen avled i veckan. Sedan några månader vandrar jag i hennes ”Alfabet”. Det är mödosamt och avkopplande och ganska ofta virrar jag bort mig. Bloggen Occident skriver fint om Christensen. SR har ett kort program om henne.
Mer skit är att jag bär på någon geggamoja som tjockar till halsen och skruvar till magen. Men jag verkar frisk. Imorgon ny vecka.
lördag 10 januari 2009
I ljuset, i mörkret
Skuggorna bleknar. Vi lever i galans och glittrets tid. I varje fall när tv:n är på och kändisarna rör på läpparna, lemmarna och höfterna. Vintertid avlöser tillställningarna varandra oftare än vanligt. Sport, musik, film ska dras av. Från och med igår är det svängom som gäller. Aftonbladet basunerar ut att Kitty Jutbring grät sedan hon sågats av ”Let’s dance”- juryn. Jag missade den scenen men noterade att Morgan Alling klämde fram glädjetårar efter sin cha cha cha.
Visst tar det på krafterna. Först en presentation, därefter utförande eller i varje fall omnämnande. Du levererar känslor, mål, gärna mening. I historien, hos familjen, för framtiden. Det lyser i mörkret. Du är stjärnan. Galans mittpunkt. Hur lång tid har gått? Spelar roll! Snart är du tillbaka för ytterligare tid. För mer ljus. För ett behagligt mörker.
Jag kom in i en fin radiodokumentär om alkoholism. Den heter ”Våga vara lycklig” och visade sig vara gjord av Leif Stenberg. Tidigare har jag lyssnat på några av hans andra alster. Även de är bra. Riktiga ljus, mörka sådana också.
Visst tar det på krafterna. Först en presentation, därefter utförande eller i varje fall omnämnande. Du levererar känslor, mål, gärna mening. I historien, hos familjen, för framtiden. Det lyser i mörkret. Du är stjärnan. Galans mittpunkt. Hur lång tid har gått? Spelar roll! Snart är du tillbaka för ytterligare tid. För mer ljus. För ett behagligt mörker.
Jag kom in i en fin radiodokumentär om alkoholism. Den heter ”Våga vara lycklig” och visade sig vara gjord av Leif Stenberg. Tidigare har jag lyssnat på några av hans andra alster. Även de är bra. Riktiga ljus, mörka sådana också.
fredag 9 januari 2009
Summering
I dag bad jag om ursäkt för en grej jag indirekt orsakat. Svaret tillbaka var nog aningen syrligt. Jag tycker det kan vara svårt att kommunicera.
Att ta ut torsken i förskott funkar – om man nu vill det. Lasse Lagerbäck lockades att göra det i dagens DN, men det är bara rubriken som talar om att förbundskaptenen tvekar om landslaget ska kvalificera sig till VM i Sydafrika.
Bollen är rund, men vad ska jag tro om informationen om kriget mellan Israel och Palestina. Spectator och DN menar att den norske läkaren Mads Gilbert inte har ett fläckfritt förflutet och därmed inte går att lita på. Den israeliska journalisten Amira Hass, då? Hon bor i Palestina. Kan jag med hull och hår ta till mig hennes ord i DN?
Att gå ut några minuter funkar nästan alltid. En time out från sig själv eller andra gör ofta susen. Är ljuset anslående kommer värmen på köpet.
Filmen ”Gomorra” har premiär idag. Den är tung och sorglig. Rekommenderas varmt.
Och nu är det helg.
Att ta ut torsken i förskott funkar – om man nu vill det. Lasse Lagerbäck lockades att göra det i dagens DN, men det är bara rubriken som talar om att förbundskaptenen tvekar om landslaget ska kvalificera sig till VM i Sydafrika.
Bollen är rund, men vad ska jag tro om informationen om kriget mellan Israel och Palestina. Spectator och DN menar att den norske läkaren Mads Gilbert inte har ett fläckfritt förflutet och därmed inte går att lita på. Den israeliska journalisten Amira Hass, då? Hon bor i Palestina. Kan jag med hull och hår ta till mig hennes ord i DN?
Att gå ut några minuter funkar nästan alltid. En time out från sig själv eller andra gör ofta susen. Är ljuset anslående kommer värmen på köpet.
Filmen ”Gomorra” har premiär idag. Den är tung och sorglig. Rekommenderas varmt.
Och nu är det helg.
torsdag 8 januari 2009
Som på räls
Det regnade i tunnelbanan i morse. Fullkomligt forsade. Sådär smygande. Tåget saktar in, ljudet ökar, dörrarna öppnas. Det dånar.
Barnen i vagnen gapar ikapp över vattenfallet som dansar över väggen på perrongen. Snart hakar alla vuxna på. Själv kommer jag på mig med att drömma mig bort till en varm plats. Ljudet av vatten är speciellt.
Det tar ett tag för mig att förstå att det är en städare, som högtrycksprutar bort klotter. Som han sliter. Vilken upplevelse han förmedlar. Jag håller på att missa stationen jag ska gå av vid. Resten av dagen går som på räls. Även när snön yr.
Barnen i vagnen gapar ikapp över vattenfallet som dansar över väggen på perrongen. Snart hakar alla vuxna på. Själv kommer jag på mig med att drömma mig bort till en varm plats. Ljudet av vatten är speciellt.
Det tar ett tag för mig att förstå att det är en städare, som högtrycksprutar bort klotter. Som han sliter. Vilken upplevelse han förmedlar. Jag håller på att missa stationen jag ska gå av vid. Resten av dagen går som på räls. Även när snön yr.
onsdag 7 januari 2009
Rap onsdag kväll
Grabben lagade middagen ikväll. Salladen med isberg, rivna morötter och tomat kryddade han själv, trots att han inte äter blandsallad och inte tycker om dressing. När han mixat klart det gröna röda orangea sköna kunde jag inte låta bli att fråga om blandningen inte såg god ut.
Nej, svarade han kort och gott.
Jag var med i köket sådär vid sidan av hela tiden och gick honom på nerverna. Jag är ivrig och aningen petimetrig ibland, så strax innan vi skulle sätta oss till bords fick jag gå ut och hämta andan. Bra var det. För salladen slank ner, liksom hamburgarna och riset. Ost- och kesellaröran svängde jag ihop; det finns gränser för vad och när det ska göras i köket – och framför allt vem som ska utsättas för röriga geggor. Efteråt rapade jag vid bordet. Det händer aldrig annars.
Nej, svarade han kort och gott.
Jag var med i köket sådär vid sidan av hela tiden och gick honom på nerverna. Jag är ivrig och aningen petimetrig ibland, så strax innan vi skulle sätta oss till bords fick jag gå ut och hämta andan. Bra var det. För salladen slank ner, liksom hamburgarna och riset. Ost- och kesellaröran svängde jag ihop; det finns gränser för vad och när det ska göras i köket – och framför allt vem som ska utsättas för röriga geggor. Efteråt rapade jag vid bordet. Det händer aldrig annars.
tisdag 6 januari 2009
12, 20, 600
I SVT24:s nyhetssändning igår vid midnatt uppgavs att under måndagen dog tolv barn i Gaza. Tolv. Ett fotbollslag och en reserv.
Vid nästa sändning en halvtimme senare var dödstalet tjugo. Alltså knappt två fotbollslag. Man visade även ett inslag från NRK med en norsk läkare Mads Gilbert från hjälporganisationen Norwac. Han berättade om några av de kroppsskador han behandlat och de amputationer han och hans läkarkollega varit tvungna att utföra under dagen.
När jag torkat tårarna hittade jag ett krönikecitat, som fick mig att le en smula:
The last time that I visited the Israeli occupied territories, I got chatting to a Palestinian. He was a secular, educated man who had worked in the US, so I was astonished when he told me that he would vote for Hamas. Why, I asked.
"Because every day, the Israelis find a different way to say 'fuck you'," he told me. "By voting for Hamas, I'm saying 'fuck you back'." I laughed at the time. But – stripped of all the diplomatic and strategic rationales – that seems like a good summary of the tragic and self-defeating logic that lies behind the fighting in Gaza. (Hela texten av Gideon Bachman, Financial Times, finns här. Idag läste jag även Guardians blogg om Gaza-tragedin samt Jinge.)
11 dagar, mer 600 dödade palestinier. Enligt Guardian. En hel jävla fotbollsturnering.
Vid nästa sändning en halvtimme senare var dödstalet tjugo. Alltså knappt två fotbollslag. Man visade även ett inslag från NRK med en norsk läkare Mads Gilbert från hjälporganisationen Norwac. Han berättade om några av de kroppsskador han behandlat och de amputationer han och hans läkarkollega varit tvungna att utföra under dagen.
När jag torkat tårarna hittade jag ett krönikecitat, som fick mig att le en smula:
The last time that I visited the Israeli occupied territories, I got chatting to a Palestinian. He was a secular, educated man who had worked in the US, so I was astonished when he told me that he would vote for Hamas. Why, I asked.
"Because every day, the Israelis find a different way to say 'fuck you'," he told me. "By voting for Hamas, I'm saying 'fuck you back'." I laughed at the time. But – stripped of all the diplomatic and strategic rationales – that seems like a good summary of the tragic and self-defeating logic that lies behind the fighting in Gaza. (Hela texten av Gideon Bachman, Financial Times, finns här. Idag läste jag även Guardians blogg om Gaza-tragedin samt Jinge.)
11 dagar, mer 600 dödade palestinier. Enligt Guardian. En hel jävla fotbollsturnering.
söndag 4 januari 2009
Framtiden så att säga
Kvart i ett i morse i natt gjorde jag mig redo för resan hem efter en fest med vin, poesi och sång. Ja, en hel del snack och litta verkstad stod också på menyn. På pendeln norrut satt en djupt fokuserad tonåring med luvan nerdragen och hörlurarna fastklistrade. Hon hade passerat som vilken svartklädd yngling som helst, men nu pryddes bokpärmarna hon höll i handen med årtalet 1984.
Tolv timmar senare cyklade jag till träningen och for förbi två sexåriga knoppar.
Du vet han Martin Luther King, frågade den ene.
Jae, svarade de andre osäkert.
Han är bra!
Framtiden är här, skulle jag kunna säga. I Gaza är situationen värre. Där har barnen svårt att sova, när husen skakar och fönsterrutorna går sönder. Det lär dröja innan de får ro att läsa George Orwell och fördjupa sig i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.
Tolv timmar senare cyklade jag till träningen och for förbi två sexåriga knoppar.
Du vet han Martin Luther King, frågade den ene.
Jae, svarade de andre osäkert.
Han är bra!
Framtiden är här, skulle jag kunna säga. I Gaza är situationen värre. Där har barnen svårt att sova, när husen skakar och fönsterrutorna går sönder. Det lär dröja innan de får ro att läsa George Orwell och fördjupa sig i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.
lördag 3 januari 2009
Vattenhopp & spelplaner
Strax efter sommaren fick jag besked om att jag inte skulle få det där toppjobbet som verkade vara så fenomenalt kul. Jag hängde läpp ett tag men såg det sedan som ett kvitto på att det inte är så farligt att hoppa i vattnet.
Sedan dess har jag vant mig vid badtemperaturen och även kastat några bollar. Strax innan jul gjorde jag en för mig en annorlunda grej: jag ringde upp en kollega och frågade om tjänsten på hennes jobb var något för mig. Kan jag vara ärlig, frågade hon. Så det blev inget av det, men stärkt av motgången hittade jag på ett eget jobb hos en annan arbetsgivare och skickade iväg en spontan ansökan.
Kanske flaskposten kommer tillbaka, kanske inte, har jag tänkt. Och nu, en handfull veckor senare, har jag fått några fina passningar, som jag dribblat vidare med efter bästa förmåga. Jag tror inte mina försök leder till något nytt jobb. Och så vad då? Frågan är om öppet mål är något för mig. Dessutom finns det andra spelplaner att lira på.
Sedan dess har jag vant mig vid badtemperaturen och även kastat några bollar. Strax innan jul gjorde jag en för mig en annorlunda grej: jag ringde upp en kollega och frågade om tjänsten på hennes jobb var något för mig. Kan jag vara ärlig, frågade hon. Så det blev inget av det, men stärkt av motgången hittade jag på ett eget jobb hos en annan arbetsgivare och skickade iväg en spontan ansökan.
Kanske flaskposten kommer tillbaka, kanske inte, har jag tänkt. Och nu, en handfull veckor senare, har jag fått några fina passningar, som jag dribblat vidare med efter bästa förmåga. Jag tror inte mina försök leder till något nytt jobb. Och så vad då? Frågan är om öppet mål är något för mig. Dessutom finns det andra spelplaner att lira på.
fredag 2 januari 2009
Faktiskt händer
Häromdagen var jag först prinsessa, sedan drottning och därefter kung av Thailand. Sessionen avslutades med att jag var träskmonster, argt sådant faktiskt. M & B, vars händer jag fångade, var på besök och bestämde agendan. Det var helt ok. Jättekul, faktiskt.
tisdag 30 december 2008
Just nu 1864
Det är nu det gäller.
Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:
Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.
Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”
Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.
Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.
Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:
Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.
Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.
Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”
Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.
Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.
måndag 29 december 2008
Skratt i natt & årets sista meny
Den senaste veckan har jag flera gånger mitt i natten väckts av mitt garv. Både grabben och min fru frågar så där både nyfiket och avundsjukt vad jag drömmer för kul. Skratt smittar ju.
Jag vet inte, svarar jag. Men roligt är det.
Det där leendet fastnar på läpparna och följer med dagtid, trots att jag läser om kaoset i Gaza. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det är ett provocerande talesätt.
Snart en ny natt. Kanske nya skratt. Och bomber.
En raket med kulinariska inslag är årets sista meny. I all enkel festlighet ska vi träffa några vänner i övermorgon kväll och kasta oss över olika snittar, bland annat något slags löjromstoast, och svalka struparna med ale och lager.
Därefter dukar vi fram parallell förtäring i form av lax med chévre och tomat från ugnen samt en lammstek med timjan från hällen. Komplementen består av potatis med rotfruktskompisar som myst till sig i ugnsvärmen och något rumstempererat grönt och skönt möjligen med något rött sprött. Kyld chardonnay, australisk om jag minns rätt, ser till att kinderna får ytterligare nyanser.
Efterrätten är i skrivande stund ännu inte bestämd. Den ska tillagas av kvällens yngsta aktör och jag gissar på något i stil med choklad och kladd.
Jag glömde att kvällen ska inledas med finbubbel. Det fula får sin plats allteftersom.
Jag vet inte, svarar jag. Men roligt är det.
Det där leendet fastnar på läpparna och följer med dagtid, trots att jag läser om kaoset i Gaza. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det är ett provocerande talesätt.
Snart en ny natt. Kanske nya skratt. Och bomber.
En raket med kulinariska inslag är årets sista meny. I all enkel festlighet ska vi träffa några vänner i övermorgon kväll och kasta oss över olika snittar, bland annat något slags löjromstoast, och svalka struparna med ale och lager.
Därefter dukar vi fram parallell förtäring i form av lax med chévre och tomat från ugnen samt en lammstek med timjan från hällen. Komplementen består av potatis med rotfruktskompisar som myst till sig i ugnsvärmen och något rumstempererat grönt och skönt möjligen med något rött sprött. Kyld chardonnay, australisk om jag minns rätt, ser till att kinderna får ytterligare nyanser.
Efterrätten är i skrivande stund ännu inte bestämd. Den ska tillagas av kvällens yngsta aktör och jag gissar på något i stil med choklad och kladd.
Jag glömde att kvällen ska inledas med finbubbel. Det fula får sin plats allteftersom.
lördag 27 december 2008
Kompislull
Att inte vara i fas med sig själv är något vi upplever då och då. Vissa människor verkar köra i en egen bana och bara för korta stunder kan eller vill de knyta kontakt med andra. En person jag känner väcker mina famlande tankarna om livet som en föreställning, ja, kanske till och med som något (en reflektion eller skugga kanske) utöver sig självt.
För att förstärka sin roll (och säkerligen sitt främlingskap gentemot mig och andra) som både aktör och publik kan hon ta en ställföreträdande kompis, typ en gumma i keramik eller en tomte i tyg, och börja snacka med konstruerad röst. Det frestar såklart på och skådespelet hinner knappt påbörjas innan ridån går ner.
USA lär ha spenderat 6,6 biljoner kronor för att upprätthålla militärapparaterna i Afghanistan och Irak. Det är svindlande summor även för en nation som oavbrutet ser till att många av medborgarna klär ut sig i än den ena uniformen, än den andra. Landets president och kongress har som bekant ställt sig bakom både uppfunna kärnvapen och påhittade terrorister. Förvisso finns det verkliga kemikalier och skurkar, men handen på hjärtat, nog borde George Bush tilldelas en lämplig docka och få möjlighet att sitta och lulla med sig själv.
För att förstärka sin roll (och säkerligen sitt främlingskap gentemot mig och andra) som både aktör och publik kan hon ta en ställföreträdande kompis, typ en gumma i keramik eller en tomte i tyg, och börja snacka med konstruerad röst. Det frestar såklart på och skådespelet hinner knappt påbörjas innan ridån går ner.
USA lär ha spenderat 6,6 biljoner kronor för att upprätthålla militärapparaterna i Afghanistan och Irak. Det är svindlande summor även för en nation som oavbrutet ser till att många av medborgarna klär ut sig i än den ena uniformen, än den andra. Landets president och kongress har som bekant ställt sig bakom både uppfunna kärnvapen och påhittade terrorister. Förvisso finns det verkliga kemikalier och skurkar, men handen på hjärtat, nog borde George Bush tilldelas en lämplig docka och få möjlighet att sitta och lulla med sig själv.
fredag 26 december 2008
Pinter
Dramatikern Harold Pinter dog på julafton.
Ett djupt andetag. Andan.
Det kan verka som om en evighet passerar mellan några av hans repliker. Och så sant som det varken kan sägas eller skrivas: tystnaden talar.
Guardian, Washington Post & DN skriver om Pinter och hans pjässkrivande och hans politiska ställningstaganden.
Ett djupt andetag. Andan.
Det kan verka som om en evighet passerar mellan några av hans repliker. Och så sant som det varken kan sägas eller skrivas: tystnaden talar.
Guardian, Washington Post & DN skriver om Pinter och hans pjässkrivande och hans politiska ställningstaganden.
torsdag 25 december 2008
Den där kolbiten
Ingen skugga utan sol.
Ingen punk utan Lurkers. Jag tyckte inte om dem så värst och skulle förpassat dem till de undanskuffade skivbackarnas minnesplats, om det inte varit för den där kolbiten Shadow, som det fortfarande fyrverkerisprakar om.
Ingen punk utan Lurkers. Jag tyckte inte om dem så värst och skulle förpassat dem till de undanskuffade skivbackarnas minnesplats, om det inte varit för den där kolbiten Shadow, som det fortfarande fyrverkerisprakar om.
tisdag 23 december 2008
Frestelser
Idag är det minusgrader. Då värmer kalorierna.
I förrförrgår var det avsmakning av två sorters fudge med nötter, marshmallows och allmän frestelse. Det spetsades med triss i tryffel; rom allena, rom med russin och pricken över i:et - whiskey slingrandes runt chili. Ojojoj så smutsigt detaljrikt smaskiga de var.
Och i går, på festen i Trångsund, tryckte jag ner två knytnävsstora rocky road och en tennisboll till chokladtryffel. Nu är det jul.
Jag glömde kolorna, de riktiga tomtarna Humle och Dumle. Vem vet, det kanske börjar snöa.
I förrförrgår var det avsmakning av två sorters fudge med nötter, marshmallows och allmän frestelse. Det spetsades med triss i tryffel; rom allena, rom med russin och pricken över i:et - whiskey slingrandes runt chili. Ojojoj så smutsigt detaljrikt smaskiga de var.
Och i går, på festen i Trångsund, tryckte jag ner två knytnävsstora rocky road och en tennisboll till chokladtryffel. Nu är det jul.
Jag glömde kolorna, de riktiga tomtarna Humle och Dumle. Vem vet, det kanske börjar snöa.
måndag 22 december 2008
Toppenpop med Thore
Och nu går vi mot ljusare tider.
Thore Skogman är en av dem som fallit ifrån under året (rättare sagt 9/12 förra året). Bland många fina och kära saker som Hallstahammars stora röst tog sig för var att spela huvudrollen i filmen ”Pang i bygget” tillsammans med Lill-Babs. Någonstans vill jag tro att jag sett den.
”Pang i bygget” handlar om handelsmannen Skog (spelad av Thore, såklart!), som har en livsmedelsaffär i lilla Fagersund. Affären vill tre elaka bröder med namnet Grym (Roffe Bengtsson agerar en av dem) komma åt. Då kommer ett gäng ungdomar till stan, bland dem en ung flicka, kallad Dockan (jovisst, Barbro Svensson).
Visst låter handlingen antik, trots att det bara är drygt 40 år sedan filmen spelades in. Eller vad vet jag. Toppenpop är det hur som helst.
Thore Skogman är en av dem som fallit ifrån under året (rättare sagt 9/12 förra året). Bland många fina och kära saker som Hallstahammars stora röst tog sig för var att spela huvudrollen i filmen ”Pang i bygget” tillsammans med Lill-Babs. Någonstans vill jag tro att jag sett den.
”Pang i bygget” handlar om handelsmannen Skog (spelad av Thore, såklart!), som har en livsmedelsaffär i lilla Fagersund. Affären vill tre elaka bröder med namnet Grym (Roffe Bengtsson agerar en av dem) komma åt. Då kommer ett gäng ungdomar till stan, bland dem en ung flicka, kallad Dockan (jovisst, Barbro Svensson).
Visst låter handlingen antik, trots att det bara är drygt 40 år sedan filmen spelades in. Eller vad vet jag. Toppenpop är det hur som helst.
söndag 21 december 2008
Midvintervers
Idag är det mest som natta,
då gäller det att skratta.
Några dricker mjöd,
och börjar plötsligt fnula
Andra går som på glöd
bara de får lira kula.
Själv har jag lite feber,
det ömmar i mina leder.
då gäller det att skratta.
Några dricker mjöd,
och börjar plötsligt fnula
Andra går som på glöd
bara de får lira kula.
Själv har jag lite feber,
det ömmar i mina leder.
lördag 20 december 2008
Stulen gran
Det förflutna gäckar. Min mormor ville sällan berätta för mig hur hon hade det som flicka.
Det var inget roligt. Alla var lea. Och avundsjuka.
Nu överdriver du, försökte jag. På julen var det väl i varje fall speciellt?
Vad var det för kul? Vi hade det fattigt. Far hade inga pengar. Han fick gå ut och stjäla granen i skogen.
Var det en fin gran?
Mmm.
Var det så varje jul?
Kommer jag inte ihåg.
Sådär höll vi på. Mitt i sommaren. Vintertid. I kolonin. I köket. Vill jag minnas.
Det var inget roligt. Alla var lea. Och avundsjuka.
Nu överdriver du, försökte jag. På julen var det väl i varje fall speciellt?
Vad var det för kul? Vi hade det fattigt. Far hade inga pengar. Han fick gå ut och stjäla granen i skogen.
Var det en fin gran?
Mmm.
Var det så varje jul?
Kommer jag inte ihåg.
Sådär höll vi på. Mitt i sommaren. Vintertid. I kolonin. I köket. Vill jag minnas.
fredag 19 december 2008
Ikväll eller imorgon redan
I somras fick jag syn på en kvinna som jag gick på kurs med för två decennier sedan. Sedan dess har våra blickar möts några gånger. Idag stannade vi till och redogjorde för de senaste tjugo åren. Drygt fem minuter tog det. Kanske tio. Trevligt var det. Sådana ögonblick känns bra när det lackar mot jul och året ska dra ihop sig. Ah, de känns bra när som.
Jag är ledig från och med nu till dan efter nyårsdan, och ikväll ska jag på fest eller kanske det är imorgon. Jag har försökt få tag på värdinnorna, men icke än så länge. Och vad spelar det för roll? Klackarna slår redan i taket.
Trevlig helg!
Jag är ledig från och med nu till dan efter nyårsdan, och ikväll ska jag på fest eller kanske det är imorgon. Jag har försökt få tag på värdinnorna, men icke än så länge. Och vad spelar det för roll? Klackarna slår redan i taket.
Trevlig helg!
torsdag 18 december 2008
Öppna och huggna bilder
Bilden av mig och din bild av mig skiljer sig ibland åt. Ja blir nej blir kanske.
Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.
Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.
Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.
Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.
Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.
Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.
onsdag 17 december 2008
Geng Kiew Wan
Förutom den senaste tidens jobbjox har jag varit på kurs och gjort en kortfilm, som jag gärna visar men här på aliasplatsen slow motion funkar det inte eftersom jag själv medverkar i filmen. Så jag sätter mig på sadeln och trampar mot väsentligheter.
Det ligger till så här. Jag rullar nerför Ursviksvägen, sveper förbi Lötsjön, saxar uppför lilla lutet, drar vidare till Hallonbergens centrum, där jag släpper styret och kanar ner mot den stora parkeringsplatsen. Jodå. Där står den, den rullande restaurangen, bara nämnvärt stukad, efter olyckan för några veckor sedan.
Klockan bör vara 12.07, om jag får gissa, och en försäkringstjänsteman står på huk och plåtar vagnens blessyrer. En annan man med något vilsen uppsyn försöker hålla jämna steg och huk med den vane tjänstemannen. Ägaren själv befinner sig bakom disken. När jag frågar om olyckan ler hon överseende och pekar på herrarna i den jättelika asfalterade hagen.
En jävla smäll, säger ägarens make, han med den vilsna nunan. Det var ren tur att inte skadorna blev värre, fortsätter han. Här var fullt med folk, och det var första gången föraren satt bakom ratten, hör jag innan han slinker efter försäkringsfotografen runt krönet.
Hur många fotografier kan man ta av en matvagn, hinner jag tänka innan jag blir nyfiken på Geng Kiew Wan.
Är det starkt?
Ja, säger ägaren och lägger huvudet på sned. När hon ser min osäkra uppsyn skakar hon på skallen.
Nej, inte så starkt.
Så jag andas ut, funderar över om hon uttalade r-et eller inte i ”starkt” och beställer fläsk med grön curry, kokosmjölk, paprika, limeblad och basilika. Geng Kiew Wan.
Starkt var det. Och gott.
Det ligger till så här. Jag rullar nerför Ursviksvägen, sveper förbi Lötsjön, saxar uppför lilla lutet, drar vidare till Hallonbergens centrum, där jag släpper styret och kanar ner mot den stora parkeringsplatsen. Jodå. Där står den, den rullande restaurangen, bara nämnvärt stukad, efter olyckan för några veckor sedan.
Klockan bör vara 12.07, om jag får gissa, och en försäkringstjänsteman står på huk och plåtar vagnens blessyrer. En annan man med något vilsen uppsyn försöker hålla jämna steg och huk med den vane tjänstemannen. Ägaren själv befinner sig bakom disken. När jag frågar om olyckan ler hon överseende och pekar på herrarna i den jättelika asfalterade hagen.
En jävla smäll, säger ägarens make, han med den vilsna nunan. Det var ren tur att inte skadorna blev värre, fortsätter han. Här var fullt med folk, och det var första gången föraren satt bakom ratten, hör jag innan han slinker efter försäkringsfotografen runt krönet.
Hur många fotografier kan man ta av en matvagn, hinner jag tänka innan jag blir nyfiken på Geng Kiew Wan.
Är det starkt?
Ja, säger ägaren och lägger huvudet på sned. När hon ser min osäkra uppsyn skakar hon på skallen.
Nej, inte så starkt.
Så jag andas ut, funderar över om hon uttalade r-et eller inte i ”starkt” och beställer fläsk med grön curry, kokosmjölk, paprika, limeblad och basilika. Geng Kiew Wan.
Starkt var det. Och gott.
onsdag 3 december 2008
Parkering
I Hallonbergen händer det grejor. Sedan något år tillbaka står det på den ödsliga parkeringen en köksvagn, som säljer thailändsk mat. Jag har aldrig handlat där, för jag glömmer alltid bort att stället finns. För någon dag sedan läste jag i DN att en blivande körkortsinnehavare inte haft riktig koll på det där med broms och ratt och kört in i restaurangvagnen på den öde parkeringen, som säkert består av ett hundratal rutor men alltid är tom på bilar. Alltid. Jag överdriver inte.
Det tog väldigt många år för mig att besluta mig för att skaffa ett körkort. Och jag hade många förklaringar till varför jag var olämplig som förare. Jag kan förstå känslan och förvirringen att sitta bakom ratten och se den där matvagnen stå där, liksom skratta. Ett ”Nej inte dit!” i huvudet blir en orkan av ”JAAAAAAAAAAAA!” som trycker på gasen. Blundar, släpper, vilar.
Jag ska försöka göra en målmedveten utflykt till parkeringen. Se hur det står till. Jag återkommer. Jag har haft lite fullt upp av allt möjligt och kommer att ha än mer att göra den närmaste tiden. Så jag parkerar en stund.
Det tog väldigt många år för mig att besluta mig för att skaffa ett körkort. Och jag hade många förklaringar till varför jag var olämplig som förare. Jag kan förstå känslan och förvirringen att sitta bakom ratten och se den där matvagnen stå där, liksom skratta. Ett ”Nej inte dit!” i huvudet blir en orkan av ”JAAAAAAAAAAAA!” som trycker på gasen. Blundar, släpper, vilar.
Jag ska försöka göra en målmedveten utflykt till parkeringen. Se hur det står till. Jag återkommer. Jag har haft lite fullt upp av allt möjligt och kommer att ha än mer att göra den närmaste tiden. Så jag parkerar en stund.
fredag 28 november 2008
Glömt
Grabben gillar inte att städa, så ibland plockar min fru eller jag upp det ena och det andra. Den här skrutten har vi glömt. I flera dagar.
onsdag 26 november 2008
Resrytmer
För några veckor sedan var min fru och jag på tunnelbaneväg hem efter en av alla dessa utflykter i verkligheten. Efter en kort stund klev en trummis på tåget och slog sig ner vid sätena bredvid. Genast lät han handlederna jobba och höll sin rytm mot sätena. Det var trevligt att lyssna på men också påfrestande att föra ett samtal, som ackompanjerades av andra interpunktioner än våra egna.
Jag har de senaste veckorna gjort lite för många saker och i går morse satt jag mest och såsade i vagnen och funderade ett tag på att lägga mig till rätta. Väl vid rulltrappan lyfte jag dock mina ögonlock på vid gavel när en man, närapå dubbelt så gammal som jag (och jag är inte purung), svepte sig själv uppför trapporna. Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att följa efter. Men trött som jag var hade jag naturligtvis ingenting annat än suckar att komma med. Jag hann skymta gubben någonstans i snöyran och nog var det som så att han gled uppför backen.
Så i morse, vid samma rulltrappa, undrar jag om farbror, musiker eller någon annan ska komma och vad som ska ske. Då hörs det, det där ljudet som uppkommer när naglars ovansidor möter metall. Och inte nog med det, kvinnan några steg ovanför mig håller takten. Med sig själv. Men trappans band som r-r-r-rar runt. Med strömmen som tickar, hickar, nickar. Ka-da ki-da ko-da.
Jag har de senaste veckorna gjort lite för många saker och i går morse satt jag mest och såsade i vagnen och funderade ett tag på att lägga mig till rätta. Väl vid rulltrappan lyfte jag dock mina ögonlock på vid gavel när en man, närapå dubbelt så gammal som jag (och jag är inte purung), svepte sig själv uppför trapporna. Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att följa efter. Men trött som jag var hade jag naturligtvis ingenting annat än suckar att komma med. Jag hann skymta gubben någonstans i snöyran och nog var det som så att han gled uppför backen.
Så i morse, vid samma rulltrappa, undrar jag om farbror, musiker eller någon annan ska komma och vad som ska ske. Då hörs det, det där ljudet som uppkommer när naglars ovansidor möter metall. Och inte nog med det, kvinnan några steg ovanför mig håller takten. Med sig själv. Men trappans band som r-r-r-rar runt. Med strömmen som tickar, hickar, nickar. Ka-da ki-da ko-da.
måndag 24 november 2008
Bilder
Vi människor är rätt sammansatta. Vi är de vi är och vi har våra bilder av vilka vi är. Inte alltid stämmer de, bilderna alltså, överrens. Men vi går inte itu för det. Tur är det. En vass brödratrio uttrycker saken på det här sättet.
lördag 22 november 2008
Glatt skratt
Vad går du igång på?
James Lipton ställde frågan i intervjuprogrammet ”Actor’s studio”. Svaret i eftermiddags överraskade glatt.
När människor, män eller kvinnor, skrattar helt okontrollerat, svarade skådespelaren Dustin Hoffman.
Själv kunde jag inte sitta stilla när jag såg vad Grandma gör i sista inslaget.
James Lipton ställde frågan i intervjuprogrammet ”Actor’s studio”. Svaret i eftermiddags överraskade glatt.
När människor, män eller kvinnor, skrattar helt okontrollerat, svarade skådespelaren Dustin Hoffman.
Själv kunde jag inte sitta stilla när jag såg vad Grandma gör i sista inslaget.
torsdag 20 november 2008
måndag 17 november 2008
Diagnoser
Idag klappar jag händerna och är glad över att transvestism inte längre diagnostiseras. Det är ett stort steg i riktning mot ett samhälle utan moraliserande skygglappar.
Att vara alkoholist är en diagnos. I fransk-amerikanska ”Julia” jobbar en kvinna hårt på att förgöra sig själv. Men några minuter in i filmen, när hon är på väg att strama till sig, undrar jag vart dramat ska ta vägen. Då blir hon involverad i en kidnappning. Och inte nog med det. Hon driver själv igenom bortrövandet. I huvudrollen spelar Tilda Swinton sårad och tuff om vart annat. Hon är bra på att agera ut gränslösheter. Filmen innehåller fina psykologiska vändningar som både går med och emot de stockholmsyndromska teorierna om hur offer kan sympatisera med förövare. Det är lite grann som att vistas i en mardröm. Det gungar och kränger. Fyllan är påtaglig. ”Julia” är regisserad av Erick Zonca, som gjorde ”Änglars drömliv” för tio år sedan. Jag är osäker på om den kommer att få svensk premiär. Hur som helst så visas den på filmfestivalen i Stockholm, som inleds i veckan.
Skuggutredningen presenterades idag och i DN skriver Niklas Rådström om rosade kulturarbetares många gånger ekonomiskt snåla vardag. Att skapa allehanda kultur är inget folk gör för skojs skull på en kafferast. Det är ett inre tvång och en yttre nödvändighet i hela universums tjänst. Därmed inte sagt att kulturarbetare ska diagnostiseras.
Att vara alkoholist är en diagnos. I fransk-amerikanska ”Julia” jobbar en kvinna hårt på att förgöra sig själv. Men några minuter in i filmen, när hon är på väg att strama till sig, undrar jag vart dramat ska ta vägen. Då blir hon involverad i en kidnappning. Och inte nog med det. Hon driver själv igenom bortrövandet. I huvudrollen spelar Tilda Swinton sårad och tuff om vart annat. Hon är bra på att agera ut gränslösheter. Filmen innehåller fina psykologiska vändningar som både går med och emot de stockholmsyndromska teorierna om hur offer kan sympatisera med förövare. Det är lite grann som att vistas i en mardröm. Det gungar och kränger. Fyllan är påtaglig. ”Julia” är regisserad av Erick Zonca, som gjorde ”Änglars drömliv” för tio år sedan. Jag är osäker på om den kommer att få svensk premiär. Hur som helst så visas den på filmfestivalen i Stockholm, som inleds i veckan.
Skuggutredningen presenterades idag och i DN skriver Niklas Rådström om rosade kulturarbetares många gånger ekonomiskt snåla vardag. Att skapa allehanda kultur är inget folk gör för skojs skull på en kafferast. Det är ett inre tvång och en yttre nödvändighet i hela universums tjänst. Därmed inte sagt att kulturarbetare ska diagnostiseras.
söndag 16 november 2008
Gult och rött
Ett gult kort och ett rött. Lögnar-Jan Björklund liknade skolans brister på regelverk och lärarnas handfallenhet med fotbollsdomarens bestämda kortviftande. Dokumentären ”Förgrymmade ungar” som jag smutsdetaljläste om här och såg igår på SVT24 (en hyvens kanal!) upprör, inte minst på grund av att så många vuxna visar medveten brist på empati gentemot framtidens krabater. Idén att kränkningar och mobbning ska vara redskap för skolpersonal lanseras förbehållslöst.
Ett gult kort och ett rött återfinner vi i svenska dramakomedin ”Kärlek 3000”. Här berättar en rollfigur att det är hans gimmick att vifta med domarkort. Nåja, Shariyar Latfizadeh, som har gjort filmen och dessutom spelar huvudrollen, är ung och kommer att växa till sig. Här har han åstadkommit ett magplask, som faktiskt hade kunnat gå vägen med vassare manus, styvare klippning och inte minst distinktare regi. Det låter som om allt är åt skogen – och det är det ju – men med den här glada färgpaletten och den öppet naiva och samtidigt poetiska attityden kan det bli något håller länge, riktigt länge. Nu är det över innan det börjat och varken gula eller röda kort delas ut.
Gult och rött är mina färger, men också grekiskt blått och vitt. I dag tittade jag på väldigt många år gamla samtal med släktingar. Av en hel drös med anledningar har banden blivit liggande. Nu ska jag göra något med dem. Det där att ta vid och avsluta något gillar jag. Därför tycker jag så mycket om att diska. Idag köpte min fru en ny diskborste. Den har sugkopp.
Ett gult kort och ett rött återfinner vi i svenska dramakomedin ”Kärlek 3000”. Här berättar en rollfigur att det är hans gimmick att vifta med domarkort. Nåja, Shariyar Latfizadeh, som har gjort filmen och dessutom spelar huvudrollen, är ung och kommer att växa till sig. Här har han åstadkommit ett magplask, som faktiskt hade kunnat gå vägen med vassare manus, styvare klippning och inte minst distinktare regi. Det låter som om allt är åt skogen – och det är det ju – men med den här glada färgpaletten och den öppet naiva och samtidigt poetiska attityden kan det bli något håller länge, riktigt länge. Nu är det över innan det börjat och varken gula eller röda kort delas ut.
Gult och rött är mina färger, men också grekiskt blått och vitt. I dag tittade jag på väldigt många år gamla samtal med släktingar. Av en hel drös med anledningar har banden blivit liggande. Nu ska jag göra något med dem. Det där att ta vid och avsluta något gillar jag. Därför tycker jag så mycket om att diska. Idag köpte min fru en ny diskborste. Den har sugkopp.
lördag 15 november 2008
Haj faj
Svenska FN-soldater ska, när de tjänstgör i Afghanistan, prova något nytt, nämligen psykologi för att bättre lära känna ortsbefolkningen och på så sätt förebygga kommande konflikter. Det är bra. Jag hoppas att de tränar på kramar av olika slag också. Eller i varje fall repeterar in någon speciell hälsningsfras.
High five, säger Borat. Det är trevligt att höra och lätt att uttala. Själv körde jag hela kittet på Z, när han var drygt ett och jag passade honom. Det räckte med att säga det tre gånger och samtidigt höja armen. När han kom tillbaka några veckor senare log han, visade sina få gaddar och sa
Haj faj
Jag hajade verkligen ingenting, så då la Z huvudet på sned, för att sedan höja armen och upprepa.
Förre försvarsministern och talmannen i riksdagen Thage G Peterson citeras i nämnda DN-artikel med att "det är en skam att svenska officerare deltar i dödandet i Afghanistan i ett krig som inte går att vinna". Inte visste jag att det fanns vinnare i krig. Det går ju ut på att döda, våldta och lemlästa, ja, kanske inte i den ordningen, och i dag, när året skrivs 2008, är det väl märkligt att prata om vinster i samma veva som man snackar om krig. Om man nu inte heter Pål Hollender förstås.
Jag kanske ska öppna dagis och erbjuda mina tjänster till Thage, Pål och andra hugade. Min första ord är gjutna.
Okej, grabbar och tjejer. Om jag säger ”haj” vad kommer ni då att tänka på?
High five, säger Borat. Det är trevligt att höra och lätt att uttala. Själv körde jag hela kittet på Z, när han var drygt ett och jag passade honom. Det räckte med att säga det tre gånger och samtidigt höja armen. När han kom tillbaka några veckor senare log han, visade sina få gaddar och sa
Haj faj
Jag hajade verkligen ingenting, så då la Z huvudet på sned, för att sedan höja armen och upprepa.
Förre försvarsministern och talmannen i riksdagen Thage G Peterson citeras i nämnda DN-artikel med att "det är en skam att svenska officerare deltar i dödandet i Afghanistan i ett krig som inte går att vinna". Inte visste jag att det fanns vinnare i krig. Det går ju ut på att döda, våldta och lemlästa, ja, kanske inte i den ordningen, och i dag, när året skrivs 2008, är det väl märkligt att prata om vinster i samma veva som man snackar om krig. Om man nu inte heter Pål Hollender förstås.
Jag kanske ska öppna dagis och erbjuda mina tjänster till Thage, Pål och andra hugade. Min första ord är gjutna.
Okej, grabbar och tjejer. Om jag säger ”haj” vad kommer ni då att tänka på?
onsdag 12 november 2008
Vilja och skola
Vi har alla ambitioner och prioriterar olika. Vi gör våra val och vill än det ena, än det andra. Göra plattan, baka brödet, komma igenom den boken eller den dörren. Vara stjärna eller kamel för en dag. Softa, sova, svettas.
I söndags såg grabben, min fru och jag en film om en fem-sexårig flicka som vill kunna läsa och samtidigt lära sig roliga historier. Inledningen av filmen försöker hon på olika sätt skaffa pengar så att hon kan köpa en anteckningsbok och en penna, för det måste hon ju ha i skolan. Till slut lyckas hon. Nästan.
Filmen heter ”Buddha föll av skam” och handlar om nöd och behov. Och misär. Ska du se någon film på bio i vinter så är det den här som gäller. Den har premiär på fredag.
Historier föds ur nöd. Den här har gjort det. Den är lika klassisk som ”Cykeltjuven”. Faktiskt. Jo, faktiskt. Flickan, som vi följer, vill lära sig skriva. Någonstans fattar hon att hon måste det för att överleva. Men för att överleva måste man också dö. En smula.
Mer tänker jag inte berätta än att filmen är gjord av Hana Makhmalbaf. Eftersom hennes pappa heter Mohsen och hennes syster heter Samira och båda är prisbelönta regissörer, är det kanske inte så konstigt att det regnat priser även över Hanas film. Det märkliga är att hon är blott 20 år och lever i exil. Än här, än där, som hon uttryckte det på galavisningen vi besökte. Priserna är mest ett tecken på att innehållet i filmen har gått fram, fortsatte hon och berättade sedan att hon slutade skolan i Iran som åttaåring. Anledningen var de religiösa påbuden. Istället började hon i sin pappas filmskola, där hon gick i tio år.
I går var vi på grabbens utvecklingssamtal, och vet du, läraren frågade grabben om han inte ville tänka på kort- och långsiktiga mål. Så där fundera så smått. Vad vill du? Vad har du för drömmar?
Jag vill berätta om smärta, sa Hana Makhmalbaf, när hon avslutade frågestunden, och hela hennes mörka gestalt, korpsvarta hår och dito färgade kläder lyste på samma självklara sätt som solen gör.
Uppdatering:
”Buddha föll av skam” utspelar sig i Afghanistan. Där spelades den också in. Enligt Hana Makhmalbaf har filmen visats på biografer i landet.
I söndags såg grabben, min fru och jag en film om en fem-sexårig flicka som vill kunna läsa och samtidigt lära sig roliga historier. Inledningen av filmen försöker hon på olika sätt skaffa pengar så att hon kan köpa en anteckningsbok och en penna, för det måste hon ju ha i skolan. Till slut lyckas hon. Nästan.
Filmen heter ”Buddha föll av skam” och handlar om nöd och behov. Och misär. Ska du se någon film på bio i vinter så är det den här som gäller. Den har premiär på fredag.
Historier föds ur nöd. Den här har gjort det. Den är lika klassisk som ”Cykeltjuven”. Faktiskt. Jo, faktiskt. Flickan, som vi följer, vill lära sig skriva. Någonstans fattar hon att hon måste det för att överleva. Men för att överleva måste man också dö. En smula.
Mer tänker jag inte berätta än att filmen är gjord av Hana Makhmalbaf. Eftersom hennes pappa heter Mohsen och hennes syster heter Samira och båda är prisbelönta regissörer, är det kanske inte så konstigt att det regnat priser även över Hanas film. Det märkliga är att hon är blott 20 år och lever i exil. Än här, än där, som hon uttryckte det på galavisningen vi besökte. Priserna är mest ett tecken på att innehållet i filmen har gått fram, fortsatte hon och berättade sedan att hon slutade skolan i Iran som åttaåring. Anledningen var de religiösa påbuden. Istället började hon i sin pappas filmskola, där hon gick i tio år.
I går var vi på grabbens utvecklingssamtal, och vet du, läraren frågade grabben om han inte ville tänka på kort- och långsiktiga mål. Så där fundera så smått. Vad vill du? Vad har du för drömmar?
Jag vill berätta om smärta, sa Hana Makhmalbaf, när hon avslutade frågestunden, och hela hennes mörka gestalt, korpsvarta hår och dito färgade kläder lyste på samma självklara sätt som solen gör.
Uppdatering:
”Buddha föll av skam” utspelar sig i Afghanistan. Där spelades den också in. Enligt Hana Makhmalbaf har filmen visats på biografer i landet.
måndag 10 november 2008
På väg åt skogen
På vägen hem ser jag en kvinna, som jag tycker mig känna igen men av någon anledning säger jag inte ”Hej”. Jag kliver på tåget, sjunker ner i bokens pärmar och blir en vampyr i Blackeberg. Efter en stund visar det sig att jag tagit fel linje och är på väg åt skogen.
Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.
Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …
Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.
Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …
söndag 9 november 2008
We’re a family
Helgen kunde inte börjat bättre. Jag var klar med jobbestyren och förvisso helt blank med vad jag skulle laga för slags käk, när telefon ringde och jag svarade och snackade och jag la på och sedan ringde det igen och igen och igen och jag fick goda förslag om vad jag kunde göra med såväl rotsellerin som palsternackan. Men det bästa av allt var att jag plötsligt kunde titulera mig morbror! Tack vare tonåriga C:s uppfinningsrikedom och hennes önskan att på ett okomplicerat sätt kunna umgås med jämnårige grabben blev deras mammor systrar och eftersom ena mamman är min fru blev jag en helt och fullt ut miljöklassad morbror.
För våra systrar och bröder i Afghanistan är intolerans och attentat en del av vardagen. Jag läser om det i DN, men tycker att rubriken ”Obamas utmaning” polariserar problemen och förringar de afghanska medborgarnas demokratiska insatser. I samma tidning utgår sportkrönikören Johan Esk från höstmörkret och tar hela sin familj, Arsenal och, vill jag tro, stora delar av resten av världen i sin famn. Och visst kan korv och mos smaka som lunch.
Själv tillagade jag tomat- och lökpaj med en och annan oliv. Salladen bestod av isberg, gurka, grönkål och palsternacka. Bredvid stekte jag champinjoner med vitlök tillsammans med fint skuren rotselleri och grovt riven spetskål, som jag senare pressade en apelsin över. Alla verkade trivas och smakade super.
För våra systrar och bröder i Afghanistan är intolerans och attentat en del av vardagen. Jag läser om det i DN, men tycker att rubriken ”Obamas utmaning” polariserar problemen och förringar de afghanska medborgarnas demokratiska insatser. I samma tidning utgår sportkrönikören Johan Esk från höstmörkret och tar hela sin familj, Arsenal och, vill jag tro, stora delar av resten av världen i sin famn. Och visst kan korv och mos smaka som lunch.
Själv tillagade jag tomat- och lökpaj med en och annan oliv. Salladen bestod av isberg, gurka, grönkål och palsternacka. Bredvid stekte jag champinjoner med vitlök tillsammans med fint skuren rotselleri och grovt riven spetskål, som jag senare pressade en apelsin över. Alla verkade trivas och smakade super.
fredag 7 november 2008
Garderober, väljare, gangsters
Dagarna verkar inte bara bli kortare; de går snabbare också. Igår klämde grabben och jag i för vårt fosterland och knipsade med bultsax ansenligt tjocka metallstänger, så att hyllorna i min frus vassa konstruktion till garderob ska passa. Det var svettigt och som äldst på plan gjorde jag grovjobbet.
Dagen innan när presidentvalet i USA avgjordes hörde jag att 30- och 40-åriga amerikaner som aldrig tidigare röstat masat sig till vallokalerna. Det är fantastiskt. Det föder hopp.
Samma dag såg jag det italienska dramat ”Gomorra”, som är baserad på Roberto Savianos bok om maffian i Napoli och hur den kriminella verksamheten ynglar av sig, ändrar form och sedermera etableras i legitima sammanhang. Filmen är mörk som natten och plågsam att följa, för att verkligheten som gestaltas är fasligt tung och cynisk utan några visioner om framtiden. Miljöerna är sjaskiga, människorna råa, handeln brutal. Den är en tydlig spelfilm, där hjältar och (såklart) antihjältar återges med ett slags dokumentär, närmast antropologisk, form, som jag just nu inte kan erinra mig att jag upplevt tidigare. Mästerligt är ett epitet som passar. Och. Sitt kvar under eftertexterna.
Dagen innan när presidentvalet i USA avgjordes hörde jag att 30- och 40-åriga amerikaner som aldrig tidigare röstat masat sig till vallokalerna. Det är fantastiskt. Det föder hopp.
Samma dag såg jag det italienska dramat ”Gomorra”, som är baserad på Roberto Savianos bok om maffian i Napoli och hur den kriminella verksamheten ynglar av sig, ändrar form och sedermera etableras i legitima sammanhang. Filmen är mörk som natten och plågsam att följa, för att verkligheten som gestaltas är fasligt tung och cynisk utan några visioner om framtiden. Miljöerna är sjaskiga, människorna råa, handeln brutal. Den är en tydlig spelfilm, där hjältar och (såklart) antihjältar återges med ett slags dokumentär, närmast antropologisk, form, som jag just nu inte kan erinra mig att jag upplevt tidigare. Mästerligt är ett epitet som passar. Och. Sitt kvar under eftertexterna.
tisdag 4 november 2008
En tur med Bond
Jag hade aldrig möjlighet att se förhandsvisningen av den nya Bondfilmen. Jag fick reda på att distributören förbjudit journalisterna att ta med kamera, mobiltelefon eller annan inspelningsutrustning in i biosalongen. Vidare skulle man i foajén ”tyvärr ha en säkerhetskontroll” (citat ur pressmeddelandet).
Huruvida det blev verklighet av restriktionerna vet jag inte. I varje fall kan jag instämma i att upphovsrätt är viktigt. Men är det angeläget på det sättet? Svaret kommer i nästa offensiv. Biobesökarna ska övervakas med mörkerkamera. Övervakningsutrustning till 149 biografer i landet har köpts in.
Dessutom – och detta är väl själva poängen: ”Personen med mörkerglasögon står vid sidan och stör inte biopubliken.” Glöm ”Bonde söker fru”. Ta dig en Bondgubbe eller –gumma istället. Men för det krävs bondtur. Såklart.
Huruvida det blev verklighet av restriktionerna vet jag inte. I varje fall kan jag instämma i att upphovsrätt är viktigt. Men är det angeläget på det sättet? Svaret kommer i nästa offensiv. Biobesökarna ska övervakas med mörkerkamera. Övervakningsutrustning till 149 biografer i landet har köpts in.
Dessutom – och detta är väl själva poängen: ”Personen med mörkerglasögon står vid sidan och stör inte biopubliken.” Glöm ”Bonde söker fru”. Ta dig en Bondgubbe eller –gumma istället. Men för det krävs bondtur. Såklart.
måndag 3 november 2008
Anteckningar
På ett möte i dag var det genomgång av en datagrej. I runda slängar satt femton kvinnor och tio män runt bordet. Tio av kvinnorna förde anteckningar. Ingen av männen.
Min slutsats är enkel. Män kan eller tror sig kunna. Kvinnor vet eller vill veta.
Så det gäller att ligga i.
Min slutsats är enkel. Män kan eller tror sig kunna. Kvinnor vet eller vill veta.
Så det gäller att ligga i.
söndag 2 november 2008
lördag 1 november 2008
Gränser, grillat, gratis
I’m mentally insane.
Det sa grabben strax efter sin frukost. Engelskan och gränserna mellan norm och vansinne upptar honom. Jag gillar det. Såklart.
”That´s why I need to take a shit”, fyllde grabben i med.
Jag började genast fundera över om jag skulle introducera honom för stycket ”Talking asshole” i William S Burrouhgs roman ”The naked lunch”. Jag bläddrade i en Burroughs-introduktion men hittade inte partiet. Lika bra det. Var sak har sin tid – även när det ruckas på de så kallade sunda gränserna.
Grabben, min fru och jag tog tricken till Skogskyrkogården och tände lyktor på minneslunden och tänkte lite extra på de närmaste som inte längre är här. Det ven lite över grässlätterna. På vägen tillbaka tog vi var sin grillad. Det smakade.
Senare kollade vi på den isländske konstnären Olafur Eliassons skulptur med belysta spiraler som inte bara är en skön upplevelse utan också en klockren tolkning av världen och hur vi människor och våra och planetens faktorer påverkar varandra på alla möjliga plan. Verket finns på Nationalmuseums utställning ”Lura ögat” om trompe l’oeil. Säger du att du är 19 eller yngre går du in gratis.
Det sa grabben strax efter sin frukost. Engelskan och gränserna mellan norm och vansinne upptar honom. Jag gillar det. Såklart.
”That´s why I need to take a shit”, fyllde grabben i med.
Jag började genast fundera över om jag skulle introducera honom för stycket ”Talking asshole” i William S Burrouhgs roman ”The naked lunch”. Jag bläddrade i en Burroughs-introduktion men hittade inte partiet. Lika bra det. Var sak har sin tid – även när det ruckas på de så kallade sunda gränserna.
Grabben, min fru och jag tog tricken till Skogskyrkogården och tände lyktor på minneslunden och tänkte lite extra på de närmaste som inte längre är här. Det ven lite över grässlätterna. På vägen tillbaka tog vi var sin grillad. Det smakade.
Senare kollade vi på den isländske konstnären Olafur Eliassons skulptur med belysta spiraler som inte bara är en skön upplevelse utan också en klockren tolkning av världen och hur vi människor och våra och planetens faktorer påverkar varandra på alla möjliga plan. Verket finns på Nationalmuseums utställning ”Lura ögat” om trompe l’oeil. Säger du att du är 19 eller yngre går du in gratis.
fredag 31 oktober 2008
Mer än en påse
Jag borde gissat det, men jag blev ändå förvånad när det stod två maskklädda tvärhand höga gestalter i trappen.
Bus eller godis, frågade de aningen tufft.
Oj, sa jag. Det får väl bli godis!
Jag väntade på en reaktion, men ungarna hängde lealöst och det är klart, ska man nu vara ett lik så ska man.
Just med tanke på kvällen, döden och min ångest över denna hade jag köpt lösgodis. Jag roffade åt mig en näve, som jag slängde ner i det närmaste spökets plastpåse. Då såg jag att även den andre gasten hade en påse med några godisbitar i.
Så du har också en påse, sa jag Vill du kanske busa istället?
Responsen uteblev. Likstelhet. Möjligen kunde jag ana hur mungiporna for neråt bakom masken. Snabbtänkt som jag är fattade jag mig och sprang de få stegen till köket, rev åt mig en ny näve gott, för att sedan pricka påse nummer två.
Jovisst, kan andar bli tacksamma, och den här duon verkade sväva av lättnad och steg mot våningsplanet ovanför. Bö.
Bus eller godis, frågade de aningen tufft.
Oj, sa jag. Det får väl bli godis!
Jag väntade på en reaktion, men ungarna hängde lealöst och det är klart, ska man nu vara ett lik så ska man.
Just med tanke på kvällen, döden och min ångest över denna hade jag köpt lösgodis. Jag roffade åt mig en näve, som jag slängde ner i det närmaste spökets plastpåse. Då såg jag att även den andre gasten hade en påse med några godisbitar i.
Så du har också en påse, sa jag Vill du kanske busa istället?
Responsen uteblev. Likstelhet. Möjligen kunde jag ana hur mungiporna for neråt bakom masken. Snabbtänkt som jag är fattade jag mig och sprang de få stegen till köket, rev åt mig en ny näve gott, för att sedan pricka påse nummer två.
Jovisst, kan andar bli tacksamma, och den här duon verkade sväva av lättnad och steg mot våningsplanet ovanför. Bö.
torsdag 30 oktober 2008
All right
I morgon är det premiär för Bondfilmen, som förra veckan blev tillåten från 11 år, inte från 15 som det var bestämt från början. Det gillade grabben.
All right, sa han.
Han har ännu inte sett någon barnförbjuden film – på bio.
Själv har jag aldrig kunnat ta till mig varken spänningen eller isen i Bondserien. Men jag gillade Daniel Craigs tolkning senast, mest för att rollen hade en gnutta djup. Grabben, min fru och jag såg ”Casino royale” i form av en piratkopia – hysch! – i en hemmasalong – jag säger inte var – med halvdant ljud men med Mads Mikkelsen och de andra nära inpå.
Jag tror på upphovsrätten och laddar aldrig ner. Genom jobbet behövde jag se på actionfilmen ”Running scared” och när den igår var långtidsuthyrd på dvd-stället runt hörnet började jag fundera över olagligheter. Sedan slog det mig att den där knappnålen faktiskt en gång i tiden kunde blivit en silverskål. Så jag en hittade en annan uthyrare, rakade av filmen och höll på att bli sjösjuk av den dåliga smaken att berätta en familjesaga med inte bara tjuvar och poliser utan också med psykopater, prostituerade och pedofiler. Kommer jag att ladda ner nästa misch-masch? Glöm det. För varje film jag hyr stödjer jag svensk film. Och när nu censurgränsen för ”Quantum of solace” sänkts så går ju flera familjer på bio. Det göder den svenska filmkossan.
Mu, säger jag.
Eller som grabben skulle säga:
All right.
Vad det innebär för familjerna ifråga kan vi ju dryfta om.
All right, sa han.
Han har ännu inte sett någon barnförbjuden film – på bio.
Själv har jag aldrig kunnat ta till mig varken spänningen eller isen i Bondserien. Men jag gillade Daniel Craigs tolkning senast, mest för att rollen hade en gnutta djup. Grabben, min fru och jag såg ”Casino royale” i form av en piratkopia – hysch! – i en hemmasalong – jag säger inte var – med halvdant ljud men med Mads Mikkelsen och de andra nära inpå.
Jag tror på upphovsrätten och laddar aldrig ner. Genom jobbet behövde jag se på actionfilmen ”Running scared” och när den igår var långtidsuthyrd på dvd-stället runt hörnet började jag fundera över olagligheter. Sedan slog det mig att den där knappnålen faktiskt en gång i tiden kunde blivit en silverskål. Så jag en hittade en annan uthyrare, rakade av filmen och höll på att bli sjösjuk av den dåliga smaken att berätta en familjesaga med inte bara tjuvar och poliser utan också med psykopater, prostituerade och pedofiler. Kommer jag att ladda ner nästa misch-masch? Glöm det. För varje film jag hyr stödjer jag svensk film. Och när nu censurgränsen för ”Quantum of solace” sänkts så går ju flera familjer på bio. Det göder den svenska filmkossan.
Mu, säger jag.
Eller som grabben skulle säga:
All right.
Vad det innebär för familjerna ifråga kan vi ju dryfta om.
onsdag 29 oktober 2008
The one and only
Grabben gillar att lira World of Warcraft och träffar en hel del kompisar genom spelet. En av dem kallar sig för ”There’s only one”. En annan har ”Zlatan” som smeknamn. När de båda inte utkämpar bataljer utan mer umgås ställer de sig ofta bredvid varandra. There’s only one Zlatan, står det då på datorskärmen.
Själv funderar jag över hur många jag just jag har. Speciellt fnular jag efter läsningen av de fina och aningen finurliga recensionerna av Bodil Malmstens nya roman ”Sista boken från Finistère” i DN respektive Svd. Jag tilltalas av frågeställningarna om att just Bodil Malmsten fungerar som berättarjag, men absolut inte den Bodil Malmsten som en gång bott i Finistère och numera huserar i Nantes – i varje fall i romanen.
Igår höjdes ett lån på en miljard fem gånger om. Som en följd av ökningen skenade idag ett av de börsnoterade bolagen. Har det att göra med förtroende? Eller beror det på att det känns lite bättre? Finns svaren i kristallkulan? Vem vet? Only the lonely?
Själv funderar jag över hur många jag just jag har. Speciellt fnular jag efter läsningen av de fina och aningen finurliga recensionerna av Bodil Malmstens nya roman ”Sista boken från Finistère” i DN respektive Svd. Jag tilltalas av frågeställningarna om att just Bodil Malmsten fungerar som berättarjag, men absolut inte den Bodil Malmsten som en gång bott i Finistère och numera huserar i Nantes – i varje fall i romanen.
Igår höjdes ett lån på en miljard fem gånger om. Som en följd av ökningen skenade idag ett av de börsnoterade bolagen. Har det att göra med förtroende? Eller beror det på att det känns lite bättre? Finns svaren i kristallkulan? Vem vet? Only the lonely?
tisdag 28 oktober 2008
Blickar upp och ner
Film är fantasier. Det syns på omslaget till Stockholm filmfestivals programtidning, som pryds av en bild av en kvinna som sitter på knä. Hon lutar huvudet bakåt, är naken har något slags g-klavformat mönster målat på kroppen. Fräckt? Nja. Grabbigt? Hmm.
Bläddrar jag till sidan 4 ser jag en annan kvinna, Catherine Deneuve, i en annons för Cinemateket (som visar gamla filmer). Hon har bara armar men kläder på sig och tittar neråt. Hennes händer är bundna, nästan som om hon levde ut en erotisk fantasi och det kan mycket väl så vara, eftersom bilden är hämtad från Luis Bunuels film ”Dagfjärilen”, där det inte alltid är så lätt att veta vad som ska föreställa fantasi respektive verklighet. Läckert? Njadå. Gubbigt? Jomenvisst.
Blicken riktad upp eller ner. Hur som helst är det inte mer eller mindre avklädda kvinnor – eller män – som får mig att besöka festivalen och förhoppningsvis se några godbitar, som troligtvis inte får svensk distribution. ”Julia” med Tilda Swinton, den turkiska ”Ara”, grekiska ”Tale 52”, danska ”Dancers”, Atom Egoyans ”Adoration”, rumänska ”Hooked” och de ryska ”Everybody dies but me”, ”Mermaid” och ”Paper soldier” lockar mig. Har jag möjlighet botaniserar jag i den latinamerikanska sektionen. Eller så hoppas jag på vackert väder och tar jag mig ett antal långfilmslånga cykelturer. Och när festivalen väl är över kommer ”Hunger” av (inte skådisen som dog 1980 utan) konstnären Steve McQueen definitivt upp på en biograf nära dig. Den handlar om Bobby Sands och lär vara sjuhelvetes bra. Den ska jag inte missa!
Bläddrar jag till sidan 4 ser jag en annan kvinna, Catherine Deneuve, i en annons för Cinemateket (som visar gamla filmer). Hon har bara armar men kläder på sig och tittar neråt. Hennes händer är bundna, nästan som om hon levde ut en erotisk fantasi och det kan mycket väl så vara, eftersom bilden är hämtad från Luis Bunuels film ”Dagfjärilen”, där det inte alltid är så lätt att veta vad som ska föreställa fantasi respektive verklighet. Läckert? Njadå. Gubbigt? Jomenvisst.
Blicken riktad upp eller ner. Hur som helst är det inte mer eller mindre avklädda kvinnor – eller män – som får mig att besöka festivalen och förhoppningsvis se några godbitar, som troligtvis inte får svensk distribution. ”Julia” med Tilda Swinton, den turkiska ”Ara”, grekiska ”Tale 52”, danska ”Dancers”, Atom Egoyans ”Adoration”, rumänska ”Hooked” och de ryska ”Everybody dies but me”, ”Mermaid” och ”Paper soldier” lockar mig. Har jag möjlighet botaniserar jag i den latinamerikanska sektionen. Eller så hoppas jag på vackert väder och tar jag mig ett antal långfilmslånga cykelturer. Och när festivalen väl är över kommer ”Hunger” av (inte skådisen som dog 1980 utan) konstnären Steve McQueen definitivt upp på en biograf nära dig. Den handlar om Bobby Sands och lär vara sjuhelvetes bra. Den ska jag inte missa!
måndag 27 oktober 2008
Go go ga ga
Har haft segfeber som inte släpper taget men har inte kommit för mig att googla för att kolla upp diagnosen.
Ett vårdföretag har enligt egen uppgift gjort en undersökning om datoranvändares googlande sjukkonsultationsvanor. DN skrev en längre notis om rapporten i dagens tidning. Jag undrar vad haken är, vad vårdföretaget har att tjäna på det hela, mer än publiciteten och inte minst att landets största dagstidning citerar dem. Säkert dansade de go-go till morgonfikat.
Spanandet får vänta. Jag har som sagt det lite segt just nu. Ga ga.
Ett vårdföretag har enligt egen uppgift gjort en undersökning om datoranvändares googlande sjukkonsultationsvanor. DN skrev en längre notis om rapporten i dagens tidning. Jag undrar vad haken är, vad vårdföretaget har att tjäna på det hela, mer än publiciteten och inte minst att landets största dagstidning citerar dem. Säkert dansade de go-go till morgonfikat.
Spanandet får vänta. Jag har som sagt det lite segt just nu. Ga ga.
söndag 26 oktober 2008
Tågtuff
Ibland har tåget gått eller så är kolen slut. Kommer inte ihåg varför men jag nämnde Suicide igår under middagen. Jag gillade deras frenesi av stötande syntar och glada melodier och den avmätta sången såklart. ”Frankie Teardrop” älskade jag, men det är ”Shadazz” jag tror mig komma ihåg än idag.
Vi var några som såg Martin Rev och framför allt Alan Vega någon gång på 80- eller 90-talet (väldigt sent jag vet), kanske på Falkonerteatret i Köpenhamn. Duon hade missat tåget och passade varken i läderjackor eller kepsar och pannband. De uppträdde nonchalant och ointresserat och den desperation som någon gång funnits i deras musik, ljöd långt där borta på tåget som tuffade mot minnets horisont.
Min kompis X försökte få igång Alan.
Show us you’ve got it!
Alan tittade på X.
C’mon! Show us.
Alan vek undan blicken och fortsatte ut i publikhavet. Scenen blev en perrong för väntan. Musiken ekade. Tomt. Kanske en ångvissla tutade.
Johnny Cash däremot visste hur man skulle ösa.
Vi var några som såg Martin Rev och framför allt Alan Vega någon gång på 80- eller 90-talet (väldigt sent jag vet), kanske på Falkonerteatret i Köpenhamn. Duon hade missat tåget och passade varken i läderjackor eller kepsar och pannband. De uppträdde nonchalant och ointresserat och den desperation som någon gång funnits i deras musik, ljöd långt där borta på tåget som tuffade mot minnets horisont.
Min kompis X försökte få igång Alan.
Show us you’ve got it!
Alan tittade på X.
C’mon! Show us.
Alan vek undan blicken och fortsatte ut i publikhavet. Scenen blev en perrong för väntan. Musiken ekade. Tomt. Kanske en ångvissla tutade.
Johnny Cash däremot visste hur man skulle ösa.
lördag 25 oktober 2008
fredag 24 oktober 2008
Kris & mening
Varför gör man det man gör, när det man presterar medför att det blir så förbannat svårt att hitta en mening i tillvaron? Joel & Ethan Coen förvånar ofta och jag behöver inte var på speciellt gott humör för att börja skratta när jag ser en film av dem. ”Burn after reading” heter komedin som går upp om några veckor och den handlar mest om att vara medelålders och krisa vad gäller kroppen, kärleken och ensamheten. Dialogen är rapp, lite piska plus grov fjäder som burrar fram typiskt coenska smått surrealistiska omskrivningar: Han är som en sköldpadda – på väg att dra in benen. Eller: Jag har en sådan fet röv att jag kan dra en buss med häcken. Till exempel.
Ingenting av det som sker är trovärdigt, men det hindrar inte att det går att tro på John Malkovich när han spelar uttråkad arbetslös före detta CIA-analytiker som vill men inte kan skriva sina memoarer. Och visst tar jag till mig George Clooney som knullmaskin, och till mitt hjärta sluter jag absolut Frances McDormands gestalt – en gymtränare som till varje pris vill fettsuga och plastikoperera sig.
I samma veva som jag fyllde 40 slutade jag röka. Några månader därpå började jag träna. På den vägen är det. Ibland frågar jag mig när medelålderskrisen ska inträffa, för att i nästa ögonblick undra när den går över. Varje berättelse har något att förmedla, och i ”Burn after reading” går det inte att missa budskapet: Är du gift eller i ett fast förhållande och har lust att mörda någon, så ge fan i att göra det hos ditt snedsteg! Det slutar aldrig väl. Eller? Är det som så att bröderna Coen vill sjunga en skön refräng om att gräset på andra sidan floden – och andra sidan jordklotet – inte är grönare än här, och att livet suger vare sig man har få eller många celluliter? Kanske så är det, och det bildar väl någon slags mening.
Ingenting av det som sker är trovärdigt, men det hindrar inte att det går att tro på John Malkovich när han spelar uttråkad arbetslös före detta CIA-analytiker som vill men inte kan skriva sina memoarer. Och visst tar jag till mig George Clooney som knullmaskin, och till mitt hjärta sluter jag absolut Frances McDormands gestalt – en gymtränare som till varje pris vill fettsuga och plastikoperera sig.
I samma veva som jag fyllde 40 slutade jag röka. Några månader därpå började jag träna. På den vägen är det. Ibland frågar jag mig när medelålderskrisen ska inträffa, för att i nästa ögonblick undra när den går över. Varje berättelse har något att förmedla, och i ”Burn after reading” går det inte att missa budskapet: Är du gift eller i ett fast förhållande och har lust att mörda någon, så ge fan i att göra det hos ditt snedsteg! Det slutar aldrig väl. Eller? Är det som så att bröderna Coen vill sjunga en skön refräng om att gräset på andra sidan floden – och andra sidan jordklotet – inte är grönare än här, och att livet suger vare sig man har få eller många celluliter? Kanske så är det, och det bildar väl någon slags mening.
tisdag 21 oktober 2008
Svensk cinema
Seriösa svenska filmer trängs undan från biograferna, hävdar en regissör och en producent. Det beror på SF:s dominerande marknadsställning, menar en kulturchef. Inte alls, påpekar en programdirektör. Oh yeah?
Själv undrar jag varför danska, norska och finska filmer för en sådan undanskymd tillvaro på den svenska biografrepertoaren. Och var är de litauiska, estniska och lettiska rullarna? Blickar vi söderöver berikas vi av ytterligare historier. Att sedan vidga horisonten såväl västerut som österut torde vara lika lätt som att säga ”Yes!”. I verkligheten är det svårt att se annat än amerikanska vyer på våra breddgrader.
I veckans TCO-tidningen säger Stefan Jarl att SF till 90 % visar amerikansk film. Det låter rimligt, men är givetvis en orimlig procentsats. Right?
Själv undrar jag varför danska, norska och finska filmer för en sådan undanskymd tillvaro på den svenska biografrepertoaren. Och var är de litauiska, estniska och lettiska rullarna? Blickar vi söderöver berikas vi av ytterligare historier. Att sedan vidga horisonten såväl västerut som österut torde vara lika lätt som att säga ”Yes!”. I verkligheten är det svårt att se annat än amerikanska vyer på våra breddgrader.
I veckans TCO-tidningen säger Stefan Jarl att SF till 90 % visar amerikansk film. Det låter rimligt, men är givetvis en orimlig procentsats. Right?
söndag 19 oktober 2008
Minns sagt
Jag minns inte allting jag sagt, gjort, tänkt eller planerat. Den vetskapen skruvar till det ibland och får mig att undra över om jag någonsin kommer att få uppleva den speciella händelsen eller den känslan igen. Det där sista kan jag såklart inte glömma!
Jag höll på att slå en kullerbytta av förvirring, när jag i går morse i DN läste en artikel (hittar inte den på nätet) om demensdiagnostik, som hade följande ingressinledning: "Det är viktigt att inte glömma minnet när man blir äldre". Jaha, undrar jag och hur ska jag som gammal komma ihåg att inte glömma minnet? Med en post-it lapp? Ett snöre runt fingret?
Av samma tidning blev jag i en trevlig artikel påmind om 4 LP-skivor från 1977. Några år senare liftade jag och en kompis till Berlin. Det var mellan jul och nyår. Snön vräkte ner. Otroligt nog kom vi dit snabbare än tåget. Kylan bet ändå. Vill jag minnas.
Jag höll på att slå en kullerbytta av förvirring, när jag i går morse i DN läste en artikel (hittar inte den på nätet) om demensdiagnostik, som hade följande ingressinledning: "Det är viktigt att inte glömma minnet när man blir äldre". Jaha, undrar jag och hur ska jag som gammal komma ihåg att inte glömma minnet? Med en post-it lapp? Ett snöre runt fingret?
Av samma tidning blev jag i en trevlig artikel påmind om 4 LP-skivor från 1977. Några år senare liftade jag och en kompis till Berlin. Det var mellan jul och nyår. Snön vräkte ner. Otroligt nog kom vi dit snabbare än tåget. Kylan bet ändå. Vill jag minnas.
lördag 18 oktober 2008
Orfeusk olust och lust
Eftersom jag i början av veckan mottog ett förtäckt hot per telefon om att få uppleva otrevligheter och sedan dess reagerat lite extra när telefonen ringt och även vänt mig om några för många gånger och känt mig som en olustig Orfeus, skred jag in till polisen och dryftade saken.
Någon anmälan blev det inte men det var skönt att prata med någon i uniform. Mörkblå, grön, vit spelar ingen roll. Enhetlig klädsel inger förtroende. Det gäller så klart även på planen, läktaren och i sinnet. Ränderna går aldrig ur en och är svåra att tvätta bort. Jag tycker det är tråkigt att Bälinges fotbollslag lägger ner verksamheten samtidigt som ett flygbolag spyr ut chauvinistisk reklam.
På Dagens Nyheter var de i torsdags upprörda – och det med rätta – över att EU-politikerna bråkar om hur man ska tackla den globala uppvärmningen. Två gånger publicerades texten (i Stockholmsupplagan i varje fall) i fem respektive fyra spalter med olika rubriker och med foto i både färg och svartvitt. Att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna 22 och 24 förstärkte min privata paranoia och jag var faktiskt tvungen att vända mig om. Givetvis var ingen där. I stället la Eurydike mitt emot mig huvudet på sned och citerade något smutsigt detaljrikt. Sedan lyssnade farbror Blå som sagt var.
Någon anmälan blev det inte men det var skönt att prata med någon i uniform. Mörkblå, grön, vit spelar ingen roll. Enhetlig klädsel inger förtroende. Det gäller så klart även på planen, läktaren och i sinnet. Ränderna går aldrig ur en och är svåra att tvätta bort. Jag tycker det är tråkigt att Bälinges fotbollslag lägger ner verksamheten samtidigt som ett flygbolag spyr ut chauvinistisk reklam.
På Dagens Nyheter var de i torsdags upprörda – och det med rätta – över att EU-politikerna bråkar om hur man ska tackla den globala uppvärmningen. Två gånger publicerades texten (i Stockholmsupplagan i varje fall) i fem respektive fyra spalter med olika rubriker och med foto i både färg och svartvitt. Att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna 22 och 24 förstärkte min privata paranoia och jag var faktiskt tvungen att vända mig om. Givetvis var ingen där. I stället la Eurydike mitt emot mig huvudet på sned och citerade något smutsigt detaljrikt. Sedan lyssnade farbror Blå som sagt var.
fredag 17 oktober 2008
Fail, t & random
En kompis till en kompis berättade för mig att deras dataansvarige på jobbet skrivit in ett kommando, som raderade filer. Fadäsen skedde av misstag, men både grabben och jag skrattade gott (och kanske lite elakt, men varmt skadeelakt i så fall) när jag drog historien.
Fail, sa grabben.
Han använder mer och mer engelska i engelska och det kan jag känna mig kluven över. Samtidigt tycker jag inte att hans svenska tar skada, men den kanske skulle behöva plåstras om – i varje fall när jag lyssnar. Jag skulle kunna ömma för stackars konsonanten t, som ibland bara försvinner. Som när grabben berättade att de på gymnastiken hade lärt sig kartecken och jag undrade vad karltecken är och vad det hade att göra med orientering. Att det rörde sig om karttecken fick polletten att trilla ner.
Grabben yppade också att de i tekniken satt en musfälla på en leksaksbil. När fällan smällde igen fick bilen kraft av accelerationen och for iväg. Hastigheten mättes.
Varför just en musfälla, frågade jag.
Helt random, svarade grabben.
End of story.
Fail, sa grabben.
Han använder mer och mer engelska i engelska och det kan jag känna mig kluven över. Samtidigt tycker jag inte att hans svenska tar skada, men den kanske skulle behöva plåstras om – i varje fall när jag lyssnar. Jag skulle kunna ömma för stackars konsonanten t, som ibland bara försvinner. Som när grabben berättade att de på gymnastiken hade lärt sig kartecken och jag undrade vad karltecken är och vad det hade att göra med orientering. Att det rörde sig om karttecken fick polletten att trilla ner.
Grabben yppade också att de i tekniken satt en musfälla på en leksaksbil. När fällan smällde igen fick bilen kraft av accelerationen och for iväg. Hastigheten mättes.
Varför just en musfälla, frågade jag.
Helt random, svarade grabben.
End of story.
torsdag 16 oktober 2008
Bra att dra
Dagen gick lite snabbare än vanligt så jag bestämde mig för att köra ett tvåtimmars pass spinning för att svettas ut och kunna varva ner. Cyklingen gick så snabbt att jag knappt hann blinka. Det kändes braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.
När jag kom hem hade jobbet ringt och, nej, det var inga positiva nyheter. Suck.
Grabben har däremot kryat på sig, är feberfri och skolredo. Fredagen ska klaras av och sedan ska jag hålla i mig ordentligt och draaaaaaaaaaaaaaaaaaa lite extra på helgen.
När jag kom hem hade jobbet ringt och, nej, det var inga positiva nyheter. Suck.
Grabben har däremot kryat på sig, är feberfri och skolredo. Fredagen ska klaras av och sedan ska jag hålla i mig ordentligt och draaaaaaaaaaaaaaaaaaa lite extra på helgen.
onsdag 15 oktober 2008
Guld
De senaste morgnarna har jag varit så trött att jag nästan höll på att dratta i diket, men mina två hjul lyckades balansera min lekamen och jag rullade ända fram till arbetsplatsen, så pigg att jag hoppade över kaffet men naturligtvis hinkade i mig två glas vatten. Rakt av ner i gommen. Mums.
Idag åkte jag kommunalt. Transporten under jord har sina fördelar men den blir lätt ett sömnpiller med gratistidningen, boken eller hörlurarna. Trots krängande vagnar (lite grann), telefoner och munnar redo att pokulera är det ofta väldigt tyst i tunnelbanan morgontid. Och så må vara. Morgonstund har guld i mun, eh.
Givetvis tog jag en kopp jobbkaffe i morse och hällde bara i mig ett glas vatten. Timmarna förflöt smidigt. När jag mitt på dan bröt upp och kommunalade mig iväg till fortsatta tjänster äntrade en andraklass tåget. Genast åkte mackorna och vattenflaskorna fram. Pojken, som satte sig bredvid mig, flaxade med armarna och jag kom att tycka att han störde, när jag erinrade mig själv skutta omkring och vilja ha kompisarnas och frökens uppmärksamhet.
Nu har vi tysta leken, sa en av lärarinnorna.
Inte särskilt länge kunde pojken hålla sig. Definitivt en guldpojke med andra ord.
Idag åkte jag kommunalt. Transporten under jord har sina fördelar men den blir lätt ett sömnpiller med gratistidningen, boken eller hörlurarna. Trots krängande vagnar (lite grann), telefoner och munnar redo att pokulera är det ofta väldigt tyst i tunnelbanan morgontid. Och så må vara. Morgonstund har guld i mun, eh.
Givetvis tog jag en kopp jobbkaffe i morse och hällde bara i mig ett glas vatten. Timmarna förflöt smidigt. När jag mitt på dan bröt upp och kommunalade mig iväg till fortsatta tjänster äntrade en andraklass tåget. Genast åkte mackorna och vattenflaskorna fram. Pojken, som satte sig bredvid mig, flaxade med armarna och jag kom att tycka att han störde, när jag erinrade mig själv skutta omkring och vilja ha kompisarnas och frökens uppmärksamhet.
Nu har vi tysta leken, sa en av lärarinnorna.
Inte särskilt länge kunde pojken hålla sig. Definitivt en guldpojke med andra ord.
Fattiga och rika
Den pågående bankkrisen förklaras på olika sätt. På Aftonbladets hemsida läser jag följande bildtext: ”AMERIKAS DRÖM De rika och de fattiga är sammanlänkade. I USA växer klasskillnaderna dramatiskt och skatterna för de rikaste har sänkts. Men finanskrisen drabbar dem alla lika hårt.”
Just den sista meningens fras ”drabbar dem alla lika hårt” förbryllar mig.
Att ”rika och de fattiga är sammanlänkade” kan jag väl acceptera om det här med att leva – eller bankkrisleva - kan betraktas som ett ok med följden ingens bröd allas död.
Bankkris eller inte, fortfarande är det svårare att få mat på bordet om du är fattig och har det illa ställt med stålar, än om du är rik och har ett tillfälligt hål i portmonnän.
Just den sista meningens fras ”drabbar dem alla lika hårt” förbryllar mig.
Att ”rika och de fattiga är sammanlänkade” kan jag väl acceptera om det här med att leva – eller bankkrisleva - kan betraktas som ett ok med följden ingens bröd allas död.
Bankkris eller inte, fortfarande är det svårare att få mat på bordet om du är fattig och har det illa ställt med stålar, än om du är rik och har ett tillfälligt hål i portmonnän.
måndag 13 oktober 2008
Arkiverad glädje
Det gäller att arkivera och att placera saker och ting där de hör hemma. Idag fick jag beröm på jobbet. På kvällen var jag på fjortonårskalas och smaskade kycklingspett med ugnsbakad räfflad potatis och tsatsiki. Till efterrätt vankades gräddtårta med jordgubbar. ”I don’t like Mondays” sjöngs en gång. Que?
Till maten berättades om ett konfirmationsläger som spårat ur så där lite grann med nattvak, idogt rännande och ett skönt ifrågasättande av gudomliga handlingar. Tron på Gud kan jämföras med att intellektet bryts. Sa grabben på´t ungefär.
Födelsedagssången värmde upp stämbanden och vad som komma skulle till spelpresenten Sing star. Att sjunga Supremes ”Baby love” gör en glad. Det låter som det låter (i varje fall när jag tar ton) men glad blir jag.
Till maten berättades om ett konfirmationsläger som spårat ur så där lite grann med nattvak, idogt rännande och ett skönt ifrågasättande av gudomliga handlingar. Tron på Gud kan jämföras med att intellektet bryts. Sa grabben på´t ungefär.
Födelsedagssången värmde upp stämbanden och vad som komma skulle till spelpresenten Sing star. Att sjunga Supremes ”Baby love” gör en glad. Det låter som det låter (i varje fall när jag tar ton) men glad blir jag.
söndag 12 oktober 2008
Speedway, sång, story
I somras var min fru och jag på speedway (fotot är hennes!) och såg Smederna få pisk av Vetlanda. Hela stadion höll andan när en smed hade drattat omkull. Funktionärer rusade dit, liksom den unga publiken. Ambulansen kom farande men då reste sig föraren och det var ingen fara på taket. Alla klappade händerna och var glada. Men det var ingen som sjöng.
Igår var jag på fest och träffade människor jag inte sett på fem, tio, femton och tjugo år. Det blev en kalaskul kabinettblandning. Bland annat skrålade jag till en Ebba Grön-låt, som framfördes av ett gång femtonåriga tjejer. Jag trodde först att det var en Dom Fåglarna-sång de lirade, men vid tvåtiden i natt slog det mig att jag tagit miste. Vissa saker sitter i ryggmärgen, eller?
Jag kommer att tänka på när jag såg den eminenta tv-serien "Upp till kamp!" på SVT Play. Jag kollade på första avsnittet och gick vidare till det andra och imponerades omgående hur vågad, närmast våghalsig gestaltningen var. Snart förstod jag att det var den fjärde och sista delen jag kollade på. En bra story fungerar alltid, eller hur?
lördag 11 oktober 2008
Party party
Som Paul Haig en gång sjöng.
Den videon var tyvärr snuttifierad. Hör vill till tiden. Här ytterligare ett alster.
Den videon var tyvärr snuttifierad. Hör vill till tiden. Här ytterligare ett alster.
fredag 10 oktober 2008
Krasst & kasst
En krönika av DN:s Niklas Wahlöf om hur allvaret trycks bort i tv till förmån för leken fick mig att fundera över Försäkringskassans senaste reklamkampanj, som visades i DN igår. I texten, som handlar om den nya sjukförsäkringen, tilltalar FK mig som om jag vore korkad. Reklamtexten innehåller följande fem rubriker:
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”
Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.
Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”
Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.
Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!
torsdag 9 oktober 2008
Ett givet val
Jean-Marie Gustave Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur. Han är en av mina favoriter. Men bortsett från ”Afrikanen” har jag knappt varit nära honom de senaste tio åren. Innan dess var han ett givet val när jag botaniserade i antikvariat och bibliotek. Och låg i sängen eller hängde i fåtöljen. Att han också får Stig Dagerman-priset är på sin plats. Båda författarna har i sina så varmt och djupt humanistiska böcker förmågan att andas stort och litet på samma gång. Just den duon har orsakat häftiga tillstånd hos mig, som jag annars fått gå till poesin för att uppnå.
Förra hösten var Le Clézio på Kulturhuset i Stockholm. Min fru och jag var också där. Det var trevligt.
Såväl radions Kerstin Lundberg som akademins Horace Engdahl uttryckte idag att ska lära känna Le Clézios författarskap ska man börja bakifrån. Mais non! Kryssa så gott som hur du vill men undvik att först ta dig an ”Kriget” och ”Flykternas bok”. Två trampoliner är novellsamlingen ”Febern”, jättefin och lite grym, och ”Färder i andra riken”, som är så vacker att du kommer att smälta. Sedan är det bara att simma vidare. Jag tänker ta sikte mot "Allt är vind".
Förra hösten var Le Clézio på Kulturhuset i Stockholm. Min fru och jag var också där. Det var trevligt.
Såväl radions Kerstin Lundberg som akademins Horace Engdahl uttryckte idag att ska lära känna Le Clézios författarskap ska man börja bakifrån. Mais non! Kryssa så gott som hur du vill men undvik att först ta dig an ”Kriget” och ”Flykternas bok”. Två trampoliner är novellsamlingen ”Febern”, jättefin och lite grym, och ”Färder i andra riken”, som är så vacker att du kommer att smälta. Sedan är det bara att simma vidare. Jag tänker ta sikte mot "Allt är vind".
onsdag 8 oktober 2008
Dröm
I morgon delas Nobelpriset i litteratur ut. Det går till Joyce Carol Oates. Hon skriver rasande skickligt och resten av veckan skulle jag vilja vältra mig i antingen Blonde eller Fallen.
Drömma kan jag alltid göra.
Drömma kan jag alltid göra.
måndag 6 oktober 2008
Fokus i blindo
I något slags utopia kan jag cykla med slutna ögon och ingenting, absolut ingenting kommer att hända mig. Ingen bil, sten eller byggnad kommer att stå i vägen. Det ser andra människor till, när de vaksamt följer min färd.
I gårdagens SVT-dokumentär "En som alla – alla som en” yppade en person att Sverige skulle stänga sina gränser, för att rätta till missförhållandena vad gäller något som benämndes som integration. Ja, tänk om man kunde blunda för vad som händer i resten av världen. Ett litet krig här, en diktatur där, människor som flyr och Gud som haver barnen kär.
En som hållit korpgluggarna öppna är journalisten Elin Jönsson. Hennes reportagebok ”Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån” om ett upprörande stycke verklighet i Uzbekistan verkar vara ohyggligt intressant – och tung – att läsa. Det sluter jag mig till efter att ha läst Maciej Zarembas inspirerande DN-recension, som även diskuterar den snedvridna nyhetsrapporteringen i världen. ”Kamerorna är riktade åt fel håll” heter Zarembas text passande nog.
Att kamerorna i gårdagens tv-dokumentär riktades mot så kallade demokrater är givetvis bra. Torftigheten i politiken och ihåligheten i argumenten lyste igenom. Så fick jag till exempel veta att svenskar inte är invandrare, när de flyttar till andra länder. Istället är de utvandrare. Med en ständig nattmössa på skulten, skulle jag tro.
Imorgon är en ny dag. Nya tag!
I gårdagens SVT-dokumentär "En som alla – alla som en” yppade en person att Sverige skulle stänga sina gränser, för att rätta till missförhållandena vad gäller något som benämndes som integration. Ja, tänk om man kunde blunda för vad som händer i resten av världen. Ett litet krig här, en diktatur där, människor som flyr och Gud som haver barnen kär.
En som hållit korpgluggarna öppna är journalisten Elin Jönsson. Hennes reportagebok ”Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån” om ett upprörande stycke verklighet i Uzbekistan verkar vara ohyggligt intressant – och tung – att läsa. Det sluter jag mig till efter att ha läst Maciej Zarembas inspirerande DN-recension, som även diskuterar den snedvridna nyhetsrapporteringen i världen. ”Kamerorna är riktade åt fel håll” heter Zarembas text passande nog.
Att kamerorna i gårdagens tv-dokumentär riktades mot så kallade demokrater är givetvis bra. Torftigheten i politiken och ihåligheten i argumenten lyste igenom. Så fick jag till exempel veta att svenskar inte är invandrare, när de flyttar till andra länder. Istället är de utvandrare. Med en ständig nattmössa på skulten, skulle jag tro.
Imorgon är en ny dag. Nya tag!
söndag 5 oktober 2008
Det finaste
Solen sken nästan hela gårdagen. Den argentinska vitlöksgrytan och sällskapet gjorde sitt till. M och jag gjorde några äckelpäckelpajer som vi garnerade med kryddlöv, stenar och grenar. Jag fick äta mest. Kanske var det säsongens sista sandlådebesök för min del. Vi klippte och målade kort också, och så fick jag svara på frågan vad jag älskar mest.
Senare, när jag skalade apelsin till tonerna av Säkerts låt "Sanningsdan", spratt det i M och hon ville dansa. Hon höll rytmen galant och accentuerade texten genom att stryka sig om kinderna (istället för att "vända kinder" som Annika Norlin sjunger). Något, men bara pyttelite kom M av sig när hennes elva månader gamle bror B krypandes äntrade dansgolvet och liksom sög uppmärksamheten åt sig.
Ibland gör vi bra eller nej, äckligt eller gott, knasigt eller riktigt. M skrev tvärsäkert följande:
STE
FINA
DHRE
DEN
JA HAR
FLIKAN
RITAT
Men så är teckningen av flickan det finaste hon ritat.
Senare, när jag skalade apelsin till tonerna av Säkerts låt "Sanningsdan", spratt det i M och hon ville dansa. Hon höll rytmen galant och accentuerade texten genom att stryka sig om kinderna (istället för att "vända kinder" som Annika Norlin sjunger). Något, men bara pyttelite kom M av sig när hennes elva månader gamle bror B krypandes äntrade dansgolvet och liksom sög uppmärksamheten åt sig.
Ibland gör vi bra eller nej, äckligt eller gott, knasigt eller riktigt. M skrev tvärsäkert följande:
STE
FINA
DHRE
DEN
JA HAR
FLIKAN
RITAT
Men så är teckningen av flickan det finaste hon ritat.
fredag 3 oktober 2008
Hullret om bullret ...
... har den senaste tiden tagit ett grepp om mig. Tänk om jag varit aningen Ying och Yang. Humle och Dumle. Eller Albert och Herbert. Överallt och ingenstans kallar jag en dikt. Jag känner mig lite så.
Gud ger, gud tar
som haver barnen kär
äter blåbär, kliar sig
i rumpan och är väl som folk
är mest
En han eller en hon
överallt och ingenstans
uppe och nere
Jag är en lynnig sort
och mitt humör svänger
Det är verkligen inte lätt
att ha så mycket att stå i
Imorgon träffar jag bland andra G, som också är inne i ett muller och tappar bort saker och säkert smuttar av sig själv också. Det ska bli trevligt. Dessutom är det då lördag.
Trevlig helg!
Gud ger, gud tar
som haver barnen kär
äter blåbär, kliar sig
i rumpan och är väl som folk
är mest
En han eller en hon
överallt och ingenstans
uppe och nere
Jag är en lynnig sort
och mitt humör svänger
Det är verkligen inte lätt
att ha så mycket att stå i
Imorgon träffar jag bland andra G, som också är inne i ett muller och tappar bort saker och säkert smuttar av sig själv också. Det ska bli trevligt. Dessutom är det då lördag.
Trevlig helg!
torsdag 2 oktober 2008
Poirot, persiskt, pluralism
Grabben frågade om han kunde börja sin bokrapport med ”Jag har läst …”.
Ja, svarade jag. Du kan börja hur du vill.
När jag sagt ”hur du vill” undrade jag var jag fick det ifrån, för när jag en gång skrev referat var det strängeligen förbjudet att använda såväl jag som mig.
När grabben sedan läste upp vad han skrivit fick han inte bara med Hercule Poirot och kapten Hastings inre och yttre egenskaper utan också multum vad han tyckte om deckaren.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det fan i mig inte var bättre förr, även om det kanske inte alltid är så jävla roligt idag.
Det är vägen som är målet, inget snack om den saken. Då som nu. Det gäller gamla som nya. Sture Linnér har efter övervägande kommit fram till att kommande stadion i Göteborg ska döpas till vad den saliga arenan kallades, nämligen Gamla Ullevi. Jag gillar beslutet och skulle gärna höra mer om vad som diskuterades under resans gång. Old Trafford tog Linnér som exempel. Bor det en djävul i honom?
Alla är vi olika men vad gäller skvalet, snacket och trenderna runtomkring oss ska vi väl helst gilla, äta och tycka samma saker. Men idag mötte jag en av pluralismens förkämpar. Han äger dvd-affären nästgårds och jag frågade om hans specialitet, som helt frankt sopat bort SF:s monopol ur butiken.
Persiskt, sa han. Musik och film. Nya filmer. Och roliga. Det har lättats i Iran.
Det blev inget persiskt, däremot norrländskt i form av ”Järnets änglar” med snö, stålverk, bitterhet, ömhet och mycket sång. Inledningen gungar, fortsättningen därpå suger några scener, sedan gror en yvig rabatt som slår ut i en jättefin bukett, som gläder med både klara och solkiga färger.
Ja, svarade jag. Du kan börja hur du vill.
När jag sagt ”hur du vill” undrade jag var jag fick det ifrån, för när jag en gång skrev referat var det strängeligen förbjudet att använda såväl jag som mig.
När grabben sedan läste upp vad han skrivit fick han inte bara med Hercule Poirot och kapten Hastings inre och yttre egenskaper utan också multum vad han tyckte om deckaren.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det fan i mig inte var bättre förr, även om det kanske inte alltid är så jävla roligt idag.
Det är vägen som är målet, inget snack om den saken. Då som nu. Det gäller gamla som nya. Sture Linnér har efter övervägande kommit fram till att kommande stadion i Göteborg ska döpas till vad den saliga arenan kallades, nämligen Gamla Ullevi. Jag gillar beslutet och skulle gärna höra mer om vad som diskuterades under resans gång. Old Trafford tog Linnér som exempel. Bor det en djävul i honom?
Alla är vi olika men vad gäller skvalet, snacket och trenderna runtomkring oss ska vi väl helst gilla, äta och tycka samma saker. Men idag mötte jag en av pluralismens förkämpar. Han äger dvd-affären nästgårds och jag frågade om hans specialitet, som helt frankt sopat bort SF:s monopol ur butiken.
Persiskt, sa han. Musik och film. Nya filmer. Och roliga. Det har lättats i Iran.
Det blev inget persiskt, däremot norrländskt i form av ”Järnets änglar” med snö, stålverk, bitterhet, ömhet och mycket sång. Inledningen gungar, fortsättningen därpå suger några scener, sedan gror en yvig rabatt som slår ut i en jättefin bukett, som gläder med både klara och solkiga färger.
onsdag 1 oktober 2008
Butch, Henry & Luke
Jag missade att Paul Newman dog förra veckan. Och en gubbe hit eller dit kanske inte spelar så stor roll, men det gör det ju för den här snubben förgyllde rätt många ögonblick, speciellt i ”Butch Cassidy & Sundance Kid” och ”Blåsningen” med Robert Redford gånger två och Katharine Ross. Den vackra cykelscenen i ”Butch…” berättar lätt och ledigt om den tid som kommer och om vilka riktningar bångstyriga känslor kan ta. Nostalgi när den är som bäst - på amerikanska i varje fall.
”Blåsningen” var en av de första böcker jag plöjde och sedan återvände till nästan på direkten. När jag väl såg filmen tyckte jag att Redford och inte Newman skulle spelat den världsvane skojaren Henry Gondorff. Givetvis var jag ute och cyklade.
”Cool hand Luke” ska jag också nämna. När jag kokar ägg, tänker jag ofta på den filmen och scenen där Newmans rollfigur käkar väldigt många.
”Blåsningen” var en av de första böcker jag plöjde och sedan återvände till nästan på direkten. När jag väl såg filmen tyckte jag att Redford och inte Newman skulle spelat den världsvane skojaren Henry Gondorff. Givetvis var jag ute och cyklade.
”Cool hand Luke” ska jag också nämna. När jag kokar ägg, tänker jag ofta på den filmen och scenen där Newmans rollfigur käkar väldigt många.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
