Prat, artighet, oro

Putin pratar om folkmord. Han borde istället läsa ”Kejsarens nya kläder”.

Jag var på gymmet och sträckte på låren och hälsenorna. Vanligtvis gör jag den övningen vid en maskin, där pinnen sitter fast, men mackapären var upptagen. Jag var både trött och inne i en skön rytm, så jag provade något nytt: en fritt svävande stång med lika fritt svävande antal kilon.

När jag har röret på axlarna får jag lite svårt med balansen. Inte konstigt, jag är ju ovan vid det svävande. En kille är på väg att gå emot mig men han ångrar sig. Tolv eller femton repetitioner kör jag med. Idag blev det femton. När jag ska hänga tillbaka röret med tyngderna backar jag. Samtidigt tappar jag balansen och svajar. Det räcker. Först åker vänster sidas tyngd i marken. Sedan andra.

Bom. Bom.

Jag blir självklart förvånad. Killen, som tidigare var på väg mot mig, kommer fram.

Du måste fästa vikterna, säger han.

Jag märkte det, säger jag. Vilken tur att ingen kom till skada, fortsätter jag och ber alla i den delen av lokalen om ursäkt för min klantighet.

När jag stretchar går jag igenom vad som hänt och då slår det mig att killen, som var på väg, faktiskt kunde sagt något och att han inte gjorde det kan väl knappast bero på något annat än att han inte ville lägga sig i. Hmm, tack för den artigheten.

Idag blev jag olympiaglad över att Emma Johansson tog silver och över Susanne Ljungskogs agerande under cykelloppet. Och så blev jag förvånad över danske handbollsspelaren Jensen, som på nio meter visade upp en häftigt känslig handled. Mest OS-spektakulärt är georgiska Nino Salukvadzes bronsmedalj i luftpistol, inte minst med tanke på att hon inte kunde sova natten till idag på grund av oroligheterna i hemlandet och ovissheten över sina nära och käras situation.