En familj som alla andra

Konstreklam

Att en sak inte bara är ett dött föremål, framgår i utställningen Spit in Someone's Soup av den österrikiske konstnären Erwin Wurm. Det här är sista helgen den visas.

Var?
Sundbyberg - Marabouparkens annex i f.d. Betlehemskyrkan. Öppet 12-17.

Stor som liten göre sig besvär. Det är gratis.

Ha kul!

Frukostspråk

Vilken är bäst? Ettan eller tvåan?
De är lika bra.
Vad är bra?
Skådespelarna är bra. Handlingen också. Krigen är välgjorda. Och så talar de många språk.
Svenska, engelska, arabiska och persiska?
Ja.

Tugg. Svälj. Tidningsläsa. Drömma. Tandborsta. Tio minuter passerar.

Danska och norska också.
Ja?
Dansken pratar danska med danskarna och svenska med svenskarna.
Är han dubbad?
Nej. Ingen är dubbad i filmen.
Det är ju bra.
Ja.

Rent tekniskt dubbas det hej vilt i film för att diialogen ska låta så "naturlig" som möjligt. Att det sedan är snyggt genomfört och uppfattas som "riktigt" är ett plus. Vad jag speciellt gillar är tanken på en unik röst och att skådisarna uppenbarligen ansträngt sig. Att söka, och kanske finna, sitt uttryck, sin röst ska uppmuntras.

Sammansatta Sundhage

Pia Sundhage, en gång en av Sveriges mer kompletta fotbollsspelare, spottade mål som ett fyrverkeri. Och hon landslagsdebuterade som femtonåring. Numera basar hon över det amerikanska landslaget. Hon är en person med principer och vill inte besöka Vita huset, dit hennes team inbjudits av Bush.

- Jag har helt enkelt inget intresse av det, säger hon i SVD. När det handlar om mig som förbundskapten vill jag att mitt namn kopplas ihop med fotboll och OS-guldet, inget annat. Jag behöver inte gå in i ett vitt hus och träffa den man nu träffar där, jag är inte intresserad.

Uppenbarligen kan Sundhage sätta gränser. Eller? Att hon tidigare jobbade för det kinesiska fotbollsförbundet gör saken än intressantare. Vad häftigt sammansatta vi människor kan vara.

Här är en hallå där + en notis.

Lätt & lagom

Lätt och enkelt ska det vara. Men inte för enkelt.

I gårdagens DN ägnades ett uppslag åt författare, som förenklar och sammanfattar andras böcker (romaner enbart, väl?). Eftersom jag tillhör en av dem som med både fasa och förundran tragglat mig igenom George Orwells ” 1984” långt innan dess bäst före datum, så ler jag i mjugg över sådana berätttargrepp, trots det goda syftet. Fortsatt munter höll jag mig när jag bläddrade vidare i tidningen. Någon sida längre fram publicerades en artikel om hur BBC exporterar dramaserier som ”Ashes to ashes” (premiär i SVT på söndag), dess föregångare ”Life on Mars” och andra alster i nedklippta versioner ämnade för reklam-tv-kanaler. Artikelförfattaren var upprörd över den brittiska public service-kanalens lätt och lagom-tilltag. Och det kan jag förstå. Tänk vilka svordomar och vilka breda kavajslag anno 1973 jag inte fick chans att höra och se, när det begav sig (förra hösten var det nog).

Säkert är det major Tom, som har ett finger med i spelet. That funky guy.

Askungarna Arne & Anna

På promenaden vid Stockholms ström såg jag dem direkt. De förälskade. Både han och hon var på väg åt var sitt håll. Ingen av dem kunde slita sig ifrån varandra. Kvinnan kastade blickar omkring sig och en av dem landade på mig. När hon tittade åt mitt håll såg hon igenom mig. Hennes bestämda och samtidigt förvirrade ögonen fortsatte sedan sin vandring.

Ett stenkast bort satt ett yngre par med var sin hörlur. De lyssnade på en ganska taktfast låt, för killen höll takten genom att pussa tjejen på kinden. Puss. Pu-pu-pu-puss. Puss, puss. Och för att inte tappa rytmen, tror jag, slog han tummen mot låret. Puss.

Jag tänkte att Love is in the air eller någon annan lämplig sång borde spelas av en gatumusikant. Men nada. Bara trafikbrus, mobiltelefonröster och måsskrin. I stället såg jag skon på räcket. Som säkert tillhör eller kanske väntar på, just det, Askungen. Eller är det någon annan som hoppas på en bal på slottet elller i underjorden? Arne eller Anna? Någon?

Redo för mörker och hälsningar

”Strata” heter samlingen av poeten Helena Eriksson. Det är inte alltid lätt att träda in i hennes fiktioner, men den trägne belönas rikligen.

”Min kropp har börjat avge mörker” lyder sista frasen i ett kort stycke i boken.
På motsatta sidan ståtar en ensam mening: ”Det sägs att de äter människor, väntar under broarna.”

Kanske gillade jag just de orden för att jag på vägen hem cyklade under en viadukt, där en parvel försökte ”Matrix”-klättra med fötterna. Det gick si så där. Men han försökte.

Innan dess stod en grabb med stora bruna ögon på cykelbanan och laddade gentemot cyklisterna, som for förbi en efter en. När det var min tur, var pojken redo. Han vinkade med vänsterhanden och sa ”Hej”.

Gissa om jag blev glad över den hälsningen, som jag givetvis besvarade.

Tredje gången gillt

På hur många sätt går det att montera en dörr?
Ja, det beror såklart på hur karmarna ser ut.
Men förutsatt att de går att vända åt såväl ena som andra hållet, så ser jag fyra möjligheter. Varken mer eller mindre.

En man monterade dörren.
Först gick den inåt.
Sedan utåt.
Åt fel håll.

Inför tredje försöket var rätt många personer inblandade.
Och det blev rätt.
En lördag i augusti.
Stig på.

Val

Mörk eller ljus choklad? Fortsätta eller lägga av? Stanna eller fly? Nu har mer än en handfull fackliga organisationer valt, och den 3 september invigs ett center för papperslösa i Stockholm. SAC/Syndikaliserna är inte bland de inblandade, men har ju redan banat väg för de andra fackkollegorna genom att tidigt visat sitt stöd för de utsatta.

Ute eller inne? Gå upp eller sova? Fem i fyra har Jörgen Persson knappast några kval.

Och så måste jag berätta att jag nyligen såg det franska dramat ”Skuggornas armé” om några personer i motståndsrörelsen under andra världskriget. Den är gjord av Jean-Pierre Melville och kan karakteriseras som en existentialistisk film om val, kval och om att forma sitt eget öde. Det är som att se ett verk av Sartre appliceras i verkligheten (ja, så verkligt film nu kan bli). Lino Ventura spelar grymt nedtonad och är en mindre uppenbarelse. Det gäller i högsta grad även Simone Signoret i rollen som den skarpa och analytiska Mathilde.

Fördelar

En fördel med att ta sig hem i ett skyfall som dagens i huvudstaden är att du är solo på såväl gator som cykelvägar. Det blev ett fint tillfälle för kontemplation. Att trampa sjöblöt är inte alls dumt.

En annan fördel är att jag slipper duscha, om jag nu ens hade tanken på det, så nära till jul som det är.

Nackdelar i ett hällregn finns det gott om. Men till dagens handlingar kan jag lägga att mannen i rött åter stavade, den här gången åt motsatt håll. Röd t-shirt och shorts var hans kostym. Samma snitsiga klädsel bar pingisspelaren Jörgen Persson. På morgonfikat såg jag honom slå en grym forehand och i första set skaffa sig fördel mot Cheung Yuk. Resten är historia och en fantastisk backhand.

Budskap

Vissa budskap är svåra att förstå. Ta riskakspaketen. De är helt omöjliga att öppna. Helt vakuumförpackningsomöjliga. Men med stor glädje såg jag att min fru hade tagit det nya paketet i sin hand. Hon hade problem. Under mer några minuter. Frågan är vad försäljarna tycker. Att vi ska sluta äta kakorna?

Andra meddelanden är mer direkta. Den svenske konstnären Mikael Richter ritade för några år sedan pussrutor på huvudstadens gator, där det var fritt fram att mötas med läpparna. Stockholms stad slog bakut, vill jag minnas. TT meddelar att en firma som levererar trafikljus till övergångsställen har satt dit en ”känd kristen symbol” på ett antal av sina produkter. Det låter som ett 1 april-skämt men kan säkert fungera som en väg till ljuset, om man nu har den läggningen eller för den delen vill hitta dit.

Sedan har vi informationen som inte går fram. I dag har jag pratat med badrumsrenoveringschefen, som inte vill prata och när han gör det har han mindre koll än vad jag har. Och det, det vill inte säga lite. Riskakor med bitter eftersmak har jag aldrig hört talas om, däremot grumliga budskap. Något av det värsta idag är de osmakliga förundersökningarna som ska hållas i Vilnius. Tänk att gammalt rysshat, nazivänlighet och antisemitism slår över på det sättet. Kan historien verkligen behandlas hur som helst?

Bland böcker och tomtar

Vissa böcker går trögt. Igår kväll efter att grattat och vinkat av R som varit på besök fortsatte jag med Marjaneh Bakhtiaris lättlästa ”Kalla det vad fan du vill” på pendeln. Jag har kommit 40 sidor in. Jag läser korta stunder och märk väl, jag skrattar gott åt mycket, med mycket. Men handlingen korvar och korkar sig, ungefär som kladdig sylt som smetar mellan fingrarna; det är smaskens att slicka men det där sista sitter lite retsamt kvar.

Idag var mannen i rött borta. Vilken tomte! Backen blev genast segare.

Är det jul snart? Hinner jag klart med boken innan dess?

Mannen i rött

Varje dag de senaste veckorna möts jag av trevlig syn precis innan jag ska ta mig uppför den tröga backen. Vad som får mig att le är mannen i rött. Han ångar fram i sin träningsoverall med sina stavar och liksom rullar ner för stigningen, som väntar mig. Det är ganska mäktigt.

I morse möttes jag av en cyklist, som for fram utan att hålla sig i styret. Händerna hade hon placerat mot varandra som i en bön. Jag tänkte att någonting måste vara på gång. Och, jovisst, mannen i rött hade idag bytt till en brun collegetröja. Annars var det som vanligt. Rullandet, ångan, mäktigheten.

Jag missade Susanna Kallurs lopp i dag men minns hennes flyt och hur hon klippte häckarna i vintras och i våras. Vad är väl en missad medalj mot ånga, backe och flow?

Beviset

I ”Blow-up” en av mina favoritfilmer dokumenterar en fotograf ett mord i en park. Efter en del om och men visar det sig att något lik inte står att finna annat än på fotonegativet. I slutet av filmen har även negativet försvunnit. Har något mord begåtts när såväl offer som bevis saknas?

I går fick vi besök av han eller hon, som käkade lite blad i trädgården. Rådjur gör ju så, tar för sig och försöker trivas mest här i världen, vara ett med... Jag försökte fånga djuret på bild, men jag kallar mig inte naturfotograf, eftersom jag saknar förmågan att smyga. Dörren knarrade när jag öppnade, gruset krasade och jag höll på att snubbla över en trädgårdsstol.

Men här är bilden. Kom inte och säg att jag inte försökte. Detta är mitt bevis. Av djuret, mordet, brottet.

Semi

Inom idrottens elitvärldar är någonting ruttet. Det behöver man inte vara Hamlet för att säga och det beror inte enbart på att OS utspelar sig i en diktatur, nej, problemet är vidare än så. Det handlar om nivåer mellan de aktiva å ena sidan och de engagerade å den andra. Såväl Ara som Tessan kan väl sägas fällas i semi av okunniga funktionärer och materialleverantörer.

Jag undrar hur det kan bli så. De aktiva trimmar sig själva under flera år. Är det inte rimligt att funktionärerna övar i annat än att käka fyra små rätters? Och att inte hålla koll på dräkter tyder ju på att kläddesigners haft för många pekingankor eller annat i åtanke.

Så oerhört trist för de aktiva – med eller utan bronsmedalj. SOK, som har del i mycket, borde för det första se över sin organisation, glöm inte bort att de dissat Veronika Wagner och det är för alltid en skandal. För det andra ska de svenska beslutsfattarna utöva påtryckningar på det internationella förbundet och dess vara eller icke-vara, annars får vi väl se till att de åker i semi och andra mer vältränade tar över.

På två hjul

Jag kommer ihåg första gången jag skulle rulla fram på två hjul. Det svindlade när marken kom emot mig, och det gjorde riktigt ont att skrapa kinden och knäet. Det tog ett tag innan jag äntrade sadeln igen. Jag var den sortens barn.

På lunchen förflyttade jag mig från en arbetsplats till en annan. Jag bestämde mig för att cykla en annorlunda väg än vanligt och irrade bort mig så mycket man nu kan göra det i den svenska huvudstadens förstäder. Nya ansikten och nya intryck bidrog till min vilsenhet. På en parkbänk satt två damer och pratade. När jag svischade förbi sa en av dem "Det rör på sig i varje fall". Kort därpå mötte jag ett gäng ungar, som med trampbilar for fram som jehun. Till och med en kvinna med barnvagn girade. Själv försöker jag hålla mig lugn när jag trampar och det ska mycket till att jag ska vifta med händerna eller börja snacka. Jag visar till och med hänsyn, även om jag i morse hade tankarna på annat håll och så svårt med styrfarten att jag nästan krockade med en annan cyklist.

Igår kväll när jag avverkade den sista grusvägen innan hemmet åkte jag förbi en bänk, där det satt en tant. Bredvid, precis nedanför en backe, bredde en stor vattenpöl ut sig. Så jag bromsade en aning. Tanten stirrade stint på mig och ögongloberna nästan hoppade ut, när hon förväntade sig att jag skulle fräsa i full fart och skvätta ner henne. Men jag gled i sakta mak och hennes ögon och kanske resten av hennes sinnen ville inte riktigt tro på det som hände. Blicken, ögonen, hjulen, rullet. Känslan var lite grann som datorn Hal i Kubricks ”2001”.

Att få en och annan hang up hör till. Vissa stannar kvar. Andra kastas över ryggen. Alfred Hitchcock föddes idag (alltså 1899). Han och Charlie Chaplin tillhör de där filmberättarna även om AH:s filmer inte berör mig på samma sätt som den lille luffarens. Men den gode Alfred fångade svindelkänslan på ett snyggt sätt flera gånger om, inte minst i den raffinerade "Studie i brott". Den filmen och en del annat har funkat på mig.

Här är förtexterna.



Imorgon är en ny dag. På två hjul. Då kommer fenomenale tempoåkaren Gustav Larsson att vara trött på frågan hur det kändes, känns och vad det kommer att innebära för ditten och datten.

215 cm tvärhand

Det spanska basketlaget ställde inför OS upp på en reklambild, där de låtsades vara kineser. Jag kommer ihåg att kompisarna och jag gjorde så på dagis, kanske även på lågstadiet, men så var vi inte mer än tvärhanden höga.

Yang Peiyi fick inte synas i bild men väl sjunga under fredagens invigning. I stället mimade Lin Miakoe till sången. De båda utförde sina jobb väl, men det är taskigt att de, knappt tvärhanden höga, var tvungna att ställa upp bara för att arrangörerna ”ville förmedla rätt bild”.

Spanske stjärnan Pau Gasol duckade för ”sneda ögon”-tilltaget, men gav vika för sponsorns påtryckningar. Förställningen blev ett faktum. Och föreställningen. Nu när illusionen är bruten hoppas jag att Gasol tar sats. Inte för att dunka utan för att inviga London- OS 2012 iklädd tweedshorts och keps à la en Woodhouse-figur. 215 centimeter över havet är förvisso något mer än en tvärhand, men det utgör väl inga problem?

Bomber och badrum

Måndagar kan ha något särdeles speciellt över sig.

En sak med att renovera ett badrum är att rummet är helt utbränt och ser ut som ett bombnedslag. I nästa stund börjar jag tänka på människor, som lever i krigshärjade områden, där bostäderna aldrig längre blir sig lika.

När vi var utan vatten några dagar kom ett tjugo, trettio år gammalt fotografi över mig. Bilden, som är tagen någonstans på den afrikanska kontinenten, där torkan breder ut sig, visar en pojke som dricker en kos urin.

Håkan Dalby, som tävlar i dubbeltrap i OS, har hittills i år tryckt av 70000 skott, dvs ca 10000 i månaden. Ja, jag kan associera till en kulsprutas matning eller till hur många patroner som hittills nått Georgien. I natt och imorgon bitti smäller det. Heja, Håkan.

Grabben, min fru och jag köpte en dörr i dag. En enkel robust toadörr. 8 x 21. Den blir bra att stänga. Och att öppna.

Prat, artighet, oro

Putin pratar om folkmord. Han borde istället läsa ”Kejsarens nya kläder”.

Jag var på gymmet och sträckte på låren och hälsenorna. Vanligtvis gör jag den övningen vid en maskin, där pinnen sitter fast, men mackapären var upptagen. Jag var både trött och inne i en skön rytm, så jag provade något nytt: en fritt svävande stång med lika fritt svävande antal kilon.

När jag har röret på axlarna får jag lite svårt med balansen. Inte konstigt, jag är ju ovan vid det svävande. En kille är på väg att gå emot mig men han ångrar sig. Tolv eller femton repetitioner kör jag med. Idag blev det femton. När jag ska hänga tillbaka röret med tyngderna backar jag. Samtidigt tappar jag balansen och svajar. Det räcker. Först åker vänster sidas tyngd i marken. Sedan andra.

Bom. Bom.

Jag blir självklart förvånad. Killen, som tidigare var på väg mot mig, kommer fram.

Du måste fästa vikterna, säger han.

Jag märkte det, säger jag. Vilken tur att ingen kom till skada, fortsätter jag och ber alla i den delen av lokalen om ursäkt för min klantighet.

När jag stretchar går jag igenom vad som hänt och då slår det mig att killen, som var på väg, faktiskt kunde sagt något och att han inte gjorde det kan väl knappast bero på något annat än att han inte ville lägga sig i. Hmm, tack för den artigheten.

Idag blev jag olympiaglad över att Emma Johansson tog silver och över Susanne Ljungskogs agerande under cykelloppet. Och så blev jag förvånad över danske handbollsspelaren Jensen, som på nio meter visade upp en häftigt känslig handled. Mest OS-spektakulärt är georgiska Nino Salukvadzes bronsmedalj i luftpistol, inte minst med tanke på att hon inte kunde sova natten till idag på grund av oroligheterna i hemlandet och ovissheten över sina nära och käras situation.

Invigning, anfall

Invigningen av OS innehöll en massa maffiga fyrverkerier och på läktaren satt en rad potentater, däribland ryske premiärministern Vladimir Putin. Givetvis tänkte han hur bra det måste vara att gå till anfall när så många blickar och intressen är riktade mot Beijing.

Men sporten förbrödrar – och försystrar också, för den delen. Jag kom in i cykelloppet när slitvargen Jason McCarthy var på väg att gå in i väggen. När han föll genom fältet fick han en uppskattande klapp på rygggen från en holländare. Det var fint.

Det kommer såklart att smälla ordentligt i Georgien. Landet ligger alldeles för strategiskt viktigt för att ryssarna å ena sidan och amerikanerna å den andra ska låta bli att spänna sina uppumpade muskler mot varandra och alla andra. Här är två artiklar om konflikten.

Farfar och farmor bodde i Suchumi i Georgien. Att staden ligger i utbrytarstaten Abchazien hade jag inte en tanke på förrän i går.

Gråskalor i grytan

I dagens DN har debattsidan infört en text som förespråkar att dopning ska legaliseras och att verksamheten ska kontrolleras av medicinsk expertis. Jaha. I Holland kan man röka sin joint ifred och i Tyskland har man något slags kontrollerad prostitution, förutsatt (tror jag) att det är kvinnor över 18 år som säljer sina tjänster. Kan man snacka om gråskalor i de här sammanhangen?

No, no. Det är svart och vitt.

Vad kan man mer använda medicinskt kunnande till? Slagsmålsklubbar, kanske, typ ”Fight club”. Det behöver inte röra sig om fysisk bestraffning, även psykisk går för sig. Bli utskälld och tillintetgjord. En kvart eller en halvtimmes behandling? Men då vill jag nog ha en psykoterapeut vid min sida.

Nej, det håller såklart inte.

Bakom DN-debattartikeln står bland andra Torbjörn Tännsjö. Visst har han velat avkriminalisera både det ena och andra förut? Jag undrar om han skriver sina texter för att han är uttråkad och vill uppmärksammas. Kanske han får betalt av läkemedelsindustrin. Vill han kanske röra om i grytan? Men i så fall vid vilken spis?

I texten står det: ”Innebär en liberal syn på prestationshöjande preparat ökade risker för dem som tävlar? Troligen inte.”

Den maträtten är det ju direkt oansvarigt att servera. Såväl i färg som i svartvitt.

Huset skakar

Sedan måndags renoveras det i fastigheten jag bor i. Fyra badrum i vertikalt led ska göras om. Jag kan tycka att det borde störa de andra boende ordentligt, när det bilas i fyra plan. Huset skakar helt enkelt. Dammet inte bara yr utan attackerar. Glöm dammråttor, här är det drakar som gäller. Bara elden saknas.

Men grannarna säger ingenting. De tittar inte ens snett. Snarare tvärtom på ett märkligt sätt. Ett par högst upp bad nästan om ursäkt, när de på ett litet papper hade skrivit följande:
”Kära grannar.
Vi renoverar och kan låta lite på kvällen. Vi ber om ursäkt och hoppas ni har överseende med detta.
Knacka eller ring gärna om vi stör.
Mvh C & A, 3 tr”

En speciell form av ironi? Eller bara det som kan kallas goda grannar.

Vad tycker du om Moses?

Jag känner inte Gud. Inte heller Satan. Julius Caesar har jag inte blivit presenterad för. Eller Jeanne d’Arc. Jag kan försöka göra mig en bild av min farfar, som jag aldrig träffade. Farmor, som nu är död sedan länge, såg jag heller inte skymten av, men så var det långt mellan oss, både geografiskt och känslomässigt. Är det lätt att beskriva folk vi knappt eller ens aldrig träffat?

Typ, jag gillar Einstein, speciellt mustaschen, men Freud borde inte tagit sig själv på så stort allvar; han borde rakat sig. Marie Curie, däremot, är ett föredöme, men oss emellan undrar jag om Chopin inte borde hållet sig ifrån henne. Tänk om han i spå fall komponerat ännu mäktigare grejor! Och hon forskat fram universalbotemedlet, typ!

Under lunchen förra veckan hörde jag följande frågor och svar från bordet bredvid, där en medelålders kvinna satt med en yngre man:
Vad tycker du om Moses?
Tycker?
Ja, om hans personlighet och så.
Om hans tavlor?
Inte bara det utan vem han var och så där.
Jag tycker om honom.
Varför det?
Orden är bra. Fina.
Jag håller inte med.
Varför?
Alla skulle följa honom. Det tycker inte jag är bra. Han kan inte ha helt rätt.
Det stämmer det du säger. Religionen är inte för fanatiker.
Precis vad jag tycker.
Känner du någon Moses?
Som lever?
Ja.
Nej.
Det gör jag. Det är länge sedan vi träffades.

Ett eller två år

Den kinesiska gymnasten He Kexin, lär vara för ung för att få delta i OS. Hon kan vara allt mellan 14 och 15 år och har knappast fylllt OS-åldersgränsen 16, enligt ett inslag i kvällens Sportspegeln på SVT. IOK har dock beslutat att låta saken bero och inte utreda. I lagtävlingen kan Kexin bli tungan på vågen, för att kinesiskorna ska snuva amerikanskorna på guldet. Vi får väl se.

Kexins ringa ålder borde jämställas med dopning, föreslogs det i Sportspegeln. Vilket tjafs det alltid ska vara om tonåringar, vad de vill och vad de förväntas tycka och tänka. Nog för att framtiden är deras men det finns ett nu även för resten av befolkningen.

Mexikanen José Medellin, som erkänt ett avskyvärt brott han utförde för 14 år sedan, ska på tisdag avrättas i Texas. Då var He Kexin ett eller två år, kanske inte ens född. Vad gäller matchen med oåterkalleliga dödliga utgångar, så vann Kina överlägset förra året. Enligt Amnesty International avrättades 2007 minst 470 personer i Kina och exakt 42 människor i USA. José Medellin är 33 år.

Flyt, gupp & plask

På landet har vi sommarvatten och är med i en förening. Det kostar 350:- om året, en i sammanhanget modest summa för att vi från första maj till sista september ska ha tillgång till ett välsmakande aningen kalkrikt elixir.

Jag hade precis käkat frukost, när en av vattenföreningens ledamöter knackade på dörren och meddelade att vi var sena till årsmötet. Vi var såklart inte sena utan hade förträngt mötet. Blir man så där nästan tagen på sängen så blir man, och min fru och jag hade en snabb konferens om vem som var mest upptagen. Grabben låg såklart och sov. Sålunda pallrade jag mig över vägen in till grannarnas inomhusveranda. Diskussionerna vid det avlånga bordet rörde sig såklart om hur allt inte hela tiden flyter men hur flödet ska bättras på. Som komp hade vi ett jämnt regnsmatter.

Efteråt vankades kaffe och hallontårta med grädde. Till det dukades det upp hembakta bullar, sockerkaka och ytterligare ett sorts alster. Jag tänkte väl ta en bulle och en bit tårta, samtidigt som jag med två bordskamrater började snacka om migration och ursprung. På kort tid for vi till Estland, Ryssland, Bulgarien, Grekland och Turkiet, och givetvis hann vi med några avstickare inom Svea rikes gränser. Den trevliga stämningen och de tvära resorna kors och tvärs medförde att jag fick i mig ett helt batteri med kakor. Efteråt kände jag mig som en fisk som tröttnat på att simma i havet, för att istället prova fenorna på land. När jag någon timme senare kom ner för landning slog det mig vilken trevlig timme jag hade idag. Det här med vattenförening är bra. Såväl vi människor som jorden består ju till största delarna av gupp och plask.

Strålande

Jag missade solförmörkelsen idag, men hade roligt åt DN:s grafik och deras rättelse. Jämför dagens bilder och bildtexter med gårdagens i papperstidningen. Du börjar definitivt fundera inte bara varifrån solens strålar kommer utan också hur de når dig.

Komedin "Little miss Sunshine" strålar för övrigt fortfarande. Och så gillar jag DN:s heterogena svängar. Ena dagen spyr en ledarkrönikör galla över bloggare. Idag är tidningens kryss baserat på kvinnliga utövare.

Vårt badrum ska bytas ut. Det tär på en att plasta in och hålla på även om det ju blir en fin present till slut. I helgen ska det bilas. På balkongerna står våra blommor. Grabben, min fru och jag har flytt dammet och fältet. Vi missar parader av olika slag, men efter åska och regn badade vi i Mälaren och när vi satt på klippan tittade regnbågen fram.