Jag känner inte Gud. Inte heller Satan. Julius Caesar har jag inte blivit presenterad för. Eller Jeanne d’Arc. Jag kan försöka göra mig en bild av min farfar, som jag aldrig träffade. Farmor, som nu är död sedan länge, såg jag heller inte skymten av, men så var det långt mellan oss, både geografiskt och känslomässigt. Är det lätt att beskriva folk vi knappt eller ens aldrig träffat?
Typ, jag gillar Einstein, speciellt mustaschen, men Freud borde inte tagit sig själv på så stort allvar; han borde rakat sig. Marie Curie, däremot, är ett föredöme, men oss emellan undrar jag om Chopin inte borde hållet sig ifrån henne. Tänk om han i spå fall komponerat ännu mäktigare grejor! Och hon forskat fram universalbotemedlet, typ!
Under lunchen förra veckan hörde jag följande frågor och svar från bordet bredvid, där en medelålders kvinna satt med en yngre man:
Vad tycker du om Moses?
Tycker?
Ja, om hans personlighet och så.
Om hans tavlor?
Inte bara det utan vem han var och så där.
Jag tycker om honom.
Varför det?
Orden är bra. Fina.
Jag håller inte med.
Varför?
Alla skulle följa honom. Det tycker inte jag är bra. Han kan inte ha helt rätt.
Det stämmer det du säger. Religionen är inte för fanatiker.
Precis vad jag tycker.
Känner du någon Moses?
Som lever?
Ja.
Nej.
Det gör jag. Det är länge sedan vi träffades.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
6 kommentarer:
Jag gillar din bloggpost. Jag känner en Moses. För övrigt så kan jag tillåta mig en gissning: du är en manlig skribent. Av din presentation framgår inte detta. Trots det är det min gissning.
Kul att höra.
Namnet Moses inger tyngd. Står din vän stadigt med båda fötterna? Kanske han visar vägen, eller?
Själv känner jag en Jesus och när jag tänker närmare på saken har han något ödmjukt över sig.
Så sant, mannen bor i mig, men några kvinnliga sidor har jag allt.
Faktum är att den Moses som jag "känner" var min dotters gosedjur som hon fick när hon skulle på dagisläger första gången och var ängslig. Hon hade hört om Moses när hon var med mig och familjen och firade den judiska helgen Pesach hos min mor. Och jag tror att gosedjuret just fick namnet av det skäl du anger - tyngden och också ansvaret.
Ja, det där med om du är manlig skribent eller inte har att göra med att jag tycker att det är så märkligt hur man kan gå in på en bloggsida, läsa en post och direkt läsa av vilket kön skribenten har. Sedan kan man också läsa av en massa annat. Jag noterade till exempel (undervisar i skrivande på skolan där jag jobbar) hur effektivt det blir utan "pratminus" före repliker, så som du skriver i din post. Och så vidare ...
Den Moses räknas verkligen.
Jo, det tar inte många ord för att bestämma kön på en skribent. Det gäller nog det mesta skrivs, allt från torr journalistik till målande prosa. Poesin är som sig bör undantagen de här koderna (väl?)
Jag skrev en dikt en gång som inte så mycket handlar om det manligt och kvinnligt utan om en familj och ett gosedjur, dock inte riktigt som Moses.
Här är den.
FAMILJ
Ibland leker vi
mamma, pappa, barn.
Själv är jag den jag är
min hustru den hon är och
grabben vår son.
Han har ett gosedjur
som spelar dotter med stark vilja
utan att säga mycket.
När fantasierna tryter
återgår vi till
våra roller.
Så härligt. Du har fångat något man verkligen känner igen. Det är kraftfullt med barnets förmåga att iscensätta, såg det nyligen hos en god väns barn. Man tränar på olika scenarier, testar det otillåtna, etc. Eller det man längtar efter - en syster? Vad vet jag?!
Det var roligt att höra.
Skicka en kommentar