Ruta 25

Nästa år ska min fru, grabben och jag käka meze i Beirut. Året därpå hoppas jag att vi ropar ”Tjena, hur är läget?” i Homs i Syrien.

Jag vill gärna att vi någon gång i framtiden återser New York, och en jungfrufärd till Peloponnesos finns på min önskelista. I övrigt står hojen redo. Åtta växlar har jag för att bli glad över och förbannad på vad som händer i världen med värdena och välfärden. Jag tänker använda alla kuggarna, även ettan som jag tidigare .

Jag avslutar det här bloggåret och den här kalendern med en av de bästa filmscenerna från det här århundradet. Spelet och stilen svindlar och modet att gestalta ett problem på det sättet väcker hopp och naturligtvis förtvivlan.

Gott nytt år.

Ruta 24

Slutet på året närmar sig och lusten att sammanfatta kittlar mig. Men hur svårt är det inte att kunna se klart och bena ut. Årets näst sista dag är i varje fall förträfflig och innerst inne i skafferiet ser jag att många av de andra 363 dygnen haft en ton av dur omkring sig.

Ibland styr vi, ibland följer vi efter. Ofta vet vi varför. Vi har alltid ett val.

Ruta 23

Rainer Werner Fassbinders sista filmer påminner om fyrverkerier. De är otroligt vackra och stilsäkra samtidigt som de berättar om människor som bränner ut sig eller i varje fall är illa ute. Satiren Lola är som en psykedelisk tripp genom ett samhälle som vilar på en korrupt grund. Att färgerna i den filmen blir så starka ska givetvis också tillskrivas Barbara Sukowa.

Ruta 22

Vi är inte äldre än vi tror oss vara. Och vi fyller roller efter behag. Ibland är kläderna för små och ibland sjunger vi falskt, gräsligt falskt till och med. Men låter gör det och syns gör vi.

Ruta 21

I många av Alfred Hitchcocks filmer misstänks hjälten vara skyldig till någonting. För att bevisa sin oskuld måste han eller hon (om Hitchcock någonsin hade kvinnliga hjältar, jag minns inte just nu) ta på sig skulden. Därefter blir han, eller hon, rentvådd. Under åren som kom raffinerade Hitchcock sin dramaturgi. I sista minuten är en av mina favoritfilmer, men mest drabbad har jag blivit när jag följt The wrong man med Henry Fonda.

Det är upprörande att journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson i en politisk process dömts till elva års fängelse. Nu är frågan om de ska överklaga eller om de ska acceptera domen för att i nästa skede kunna söka benådning. Det är hemskt vad de måste stå ut med. Vidare är det lätt för mig att från Sumpan tycka någonting. Som att för en diktatur är lögner en förutsättning och därför spelar det ingen roll vad eller vem man utger sig för att vara. Därför tycker jag att Martin och Johan ska söka benådning och parallellt ha tilltro till att de politiska påtryckningarna blir så starka att den etiopiska regimen ger vika. Således blir de skyldiga till vad de anklagas för men förhoppningsvis fria. 

Den goda Alfred skulle nog le i mjugg. Och säkert skulle han i manuset skriva in karaktärer som menar att journalister som överträder lagar får finna sig i att dömas för vad som helst vare sig bevis finnes eller icke. För det hör till dramaturgins regler. I filmen och i verkligheten. 

God fortsättning.

Ruta 20

Känslan av att komma fram är överväldigande. Det är lätt att glömma bort det.

Läs Paul Bowles Den skyddande himlen så ska du upptäcka vilken fin adaption Bernardo Bertolucci gjort.

Ruta 19

Den gångna veckan hade jag svårt att sova några nätter. Kanske oroade jag mig för tomtens framkomlighet. Inget botar insomnia som några minuters tv-tittande. Problemet den här vargtimmen var att jag fastnade framför en intressant intervju med den brittiska skådespelaren Juliet Stevenson. Hon berättade att hon ofta kände sig tvungen att påpeka för regissören hur platt filmrollen, som hon skulle gestalta, var skriven – företrädselsevis av en man. Ibland fick hon gehör för sin kritik, ibland inte. Samtidigt ville hon givetvis jobba. I Skruva den som Beckham, Being Julia och Tillbaka till Yorkshire har vi fått en antydan om hur hon kan tolka.

Att verkligheten i den anglosaxiska filmindustrin kan beskrivas på det sättet är sorgligt, även om det inte är märkligare än att styrelserummen fortfarande annekteras av honom och lågbetalda deltidsarbeten innehas av henne.

Därför är Bridesmaids ett unikum. Av Kristen Wiigs manus (tillsammans med Annie Mumolo) och spel blir blir jag så glad att jag kissar på mig, ja, till och med gör i byxan. Kanske någonting håller på att hända på andra sidan Atlanten - och på andra sidan Engelska kanalen. Vem vet, Juliet Stevenson kanske kan skörda en komplex karaktär eller två. 

Här är några recensioner: DN, HD, SvD

Ruta 18

Allt du önskar, radions julkalender, är en av årets kulturella höjdpunkter. Den tar slut i dag men jag har ännu inte hunnit dit utan har fyra poddade avsnitt kvar att gotta mig med. Ett uppror stundar och vad som ska hända är ohyggligt spännande. Jag hoppas att huvudpersonen Elvira hittar sin mamma, som är ute på jobbsökarturne - väl? Och vart har alla människor försvunnit? Samma fråga kan ställas om blommorna. Har de  vissnat eller bränts upp?

Sara Kadefors har både kalenderskrivit och regisserat. Jag började förresten läsa hennes roman Borta bäst när jag tidigare i höstas åkte till Grekland. Jag blev såld från första sidan. Tyvärr glömde jag boken på planet och jag sörjde en stund. Sedan tyckte jag att min glömska passade, för nu skulle någon annan få glädje av att läsa om kärnfulla människor i marginalen och som som halvt om halvt lever i något slags skuggsida. En annan dag tar jag mig till bibblan och lånar boken.

Inga rörliga bilder i dag, däremot första avsnittet av Allt du önskar. En vecka kvar till nyårsafton. God jul.

Ruta 17

Julen i all ära, men ibland blir det för mycket. Alldeles för mycket.

Ruta 16

Det har bara att göra med en känsla, men en mycket stark sådan. När jag tänker på hur Stellan Skarsgård agerar i Den enfaldige mördaren hör jag trumpeterna som Johnny Cash sjunger om i The man comes around.

Sedan tänker jag på den fattige arrendatorn som Nisse Ahlroth spelar. Och i samma veva far fabrikören i Hasse Alfredsons gestalt förbi samt pengarna som brinner. 

Jag är inte rädd för fanatiker eller terrorister eller islamister eller kristna men jag darrar en aning över att den ekonomiska bollen snurrar i allt högre hastigheter – och att dess bana ska antas vara stigande. Hela tiden.

Ruta 15

De båda journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye firar jul och nog även nyår i etiopiskt fängelse. Det trodde jag inte efter rapporteringen från rättegången när de la fram sitt försvar, och domarna verkade intresserade av att förstå korrespondenters arbetsförhållanden. Men icke.

I stället vanmakt. 

”Det finns ingen logik”, säger Kjell Persson till DN. 

"De har inget bevis och ändå kan de döma dem. Det är otäckt, säger Linnea Schibbye Steiner till P1.

Turkiska myndigheter fortsätter att diskvalificera sig för att ingå i en framtida humanitär division. I dag arresterade man 38 kurdiska journalister – med terroristanklagelser som förevändning, enligt CNN. 

Ruta 14

Ingen väg kan väl kallas för rak.

Ruta 13

Ibland är drömmen verkligare än livet.

Ruta 12

Jag såg följande rubrik på nätet: ”Jag lever i en bil. Jag äter vad jag hittar, jag söker efter anslag.”

Att få ihop plus och minus är en konst. En del bankkoncerner är duktiga på att räkna, samtidigt som de inkasserar stöd från sina kunder i form av statliga garantier.

Utifrån den årliga, enorma summan 30 miljarder, som svenska storbanker tack vare ränterabatter tjänade i snitt åren 2002-10 (enligt DN i går, ännu inte på nätet), infinner sig två frågor: Vad är konsekvensen av summan och hur investeras den? Vad kunde den summan använts till i stället?

Man kan också uttrycka sig så här: ”The banks and the rating agencies have become the dictators of the West.” 

Ruta 11

Ibland är det så lätt att haka upp sig. Och när så sker, ja, då går det lite sämre.

Ruta 10

Grabben har en musiklista, som han pluggar in. Först hör jag Here comes the summer med Undertones. En stund senare ljuder Shadowplay med Joy Division. De låtarna lyssnade jag på i hans tonår.

Har du hört Love will tear us apart, frågar jag.

Den finns på listan, får jag till svar.

Bowie lyssnade jag också på. Det gör grabben med.

Ruta 9

Med en cykel kan man ta sig var som helst. 

Ruta 8

Jag tror inte att bara människor som växt upp i betongmiljö hänrycks av havet och horisonten. Behovet att kasta sig ut har nog än fler.

Ruta 7

Alla har vi varit unga. Det har gått 30 år sedan Vem minns Dolly Bell? gick på bio. 24000 kyssar får mig att minnas. Dig också, kanske.

Ruta 6

Ett ja är ibland ett nej. Vad du säger kan betyda något annat. Och en blomma är inte alltid en blomma.

Ruta 5

Nedräkningen till nyår fortsätter.

I DN debatteras pressetik utifrån en frågeställning att publicister och journalister köper information från polisen. Stämmer antagandena låter det som tvivelaktiga affärsuppgörelser och arbetsmetoder. Stockholmstidningen har i dag ett allt annat än homogent innehåll. I en nyhetstext (ännu inte på nätet) om högerextremism redovisar skribenten inte bara vad som hänt utan visar också journalistiskt kurage genom att berätta om det explicita hot som uttalats av fanatiker på plats.

Att förmoda sprider grumliga ringar på vattnet. Det låter som en klyscha, men att fråga – ställ gärna naiva spörsmål – är nödvändigt. Även om svaren uteblir blir cirklarna glasklara. Se gärna Inside job om du får tillfälle. Eller varför inte Den förskräckliga flickan?

Ruta 4

Livet är en resa. Ibland blir det åka av. Även om trippen inte blir som förväntat är det bäst att fortsätta. För vad är alternativet? Att hoppa av vid vägkanten och se hur alla andra far förbi? Visst kan du pausa men gilla läget – och lovsjung gärna själva transporten på vägen, rälsen eller stigen.

Ruta 3

Äntligen helg. Res till den plats där andrummet möter upp, där omvälvningarna är en förutsättning för hjärtslagen. Det kan vara ett rum på landet, en kammare i tanken eller ett utrymme i hjärtat. Kliv in, känn dig som hemma.

Ruta 2

En tvärhand lång pojke mitt emot dyker in i mobilens splash star story och sjunker allt lojare ner i sätet för var knapptryckning. En resa kan vara dödkött. Den är det nu. Så skär en mjuk stämma genom metallknaket och plastskavningarna. En kvinna talar med ett barn som gurglar.

Pojken släpper knapparna, sträcker på sig, reser sig för att se. Ser han något? Tåget stannar vid stationen. Pojken bestämmer sig för att gå av. Skulle han det egentligent? Eller följer han bara efter damen med barnvagnen?

Det skulle snöat i dag. I stället kommer flingorna i morgon.

Ruta 1

Ibland är det bra att vara som en gås. Att bara låter saker och ting ha sin gilla gång och rinna allteftersom. Sedan vaggar man vidare, sträcker på halsen, knycker på huvudet och ler.

Jag är lite sen för min nedräkning men tycker det är trevligt med kalendrar, och nu inleder jag min med La strada, en ledsagare på vägen och en ton att hålla fast vid.

Guilietta Masina (om hon nu inte använde en stand-in) lirar.

Gnugg

Vissa dagar är som en handbollsmatch i dam-VM mellan Sverige och Uruguay. Spelet är långsamt och man kämpar för att hitta en rytm och när den är på gång låser sig dörren, formuleringen, tunnelbanespärren lik förbannat. Nåja, svenskorna vann till slut komfortabelt och själv kan jag nog tycka att det känns bra att tänka på de italienska medelåldersturisterna som frös i stockholmskvällen och därför gnuggade varandra så intensivt att jag blev rädd att de skulle fatta eld.

Tänk om många andra skulle följa exemplet att gnugga. Vem vet, helt plötsligt skulle hela världen vara vara wild & crazy och dessutom även on fire och det skulle sprida värme och säkert även glädje och det behöver man inte vara skraj för.

VM-gruppspelet fortsätter. Svenska landslaget möter Kroatien på torsdag. 

Argument, reaktioner, klyftor

Sverigedemokraterna hade under sin stämma förra helgen en sluten omröstning, då majoriteten röstade emot partistyrelsens förslag. När man sedan röstade om frågan med handuppräckning var en lika överväldigande majoritet för förslaget. Vissa argument biter hårdare än andra.

Härförleden var jag på en större fest. Efter lite mat och dricka fick en chef fick för sig att han skulle hylla en medarbetare som skulle fylla jämnt dagen därpå. Han talade i en mikrofon.

- Ni kan inte gissa hur gammal hon kommer att bli, ekade hans röst i högtalarna.

Ingen reagerade över att chefen kommenterade kvinnans utseende – i stället för till exempel hennes egenskaper.

Efter att ha läst flera artiklar och hört radioinslag har jag gjort mig en uppfattning om vad filmen Play handlar om. Säkert har jag fel, men en sak är hundra och det är att vissa människor är fattiga, medan andra är mer bemedlade och ytterligare några är rika. En följd blir att de sociala klyftorna ökar och i den ravinen får grupptryck sin näring och, ja, det är inte så bra för dig, mig eller landet och världen i stort.

Björkbo

Min fru och jag fortsätter och leta efter ett nytt landet.

När löven fallit ser man plötsligt alla hus, sa min fru och tittade ut från bilen på motorvägen på åkern.

Där mitt på fältet hade en motorbåt dockat och däckat.

Samhället Heby innehöll både det bekanta och främmande. Jag åt pizza Saloniki (vad annars?), min fru mumsade en falafel med bröd och stark sås.

Vi hittade inget nytt bo men blev lite säkrare på vad vi letar efter. Det måste vara nära några av Västmanlands björkar.

Svängplatt

Har haft en ojämn dag. Skratt har utan förvarning blandats med frustration. Nej, det stämmer inte, för svängningarna var väntade och regnade från himlen ungefär som när grodor faller. Kräldjuren som landade framför mig var utrustade med paraplyer. Jag fattade vinken och än en gång gick det upp för mig att jag inte gillar det platta dygnet. Men samtidigt får det vara någon måtta på terrängen.

Amaryllisen har slagit ut. Med glädje dessutom.

Jag är glad.

The proper way

Den brittiske regissören Ken Russell har avlidit. Det uppmärksammar Guardian.

Panoreringar kan vara magiska. Det upptäckte jag första gången jag såg Russells filmatisering av D H Lawrence När kvinnor älskar. Två kvinnor (eller är det en man och en kvinna?) springer över en kyrkogård och glädjen som de uttrycker är fångad på ett förtrollande sätt.

På nätet hittar jag inte scenen i fråga, däremot en annan från samma film Rupert, spelad Alan Bates, visar "the proper way to eat a fig". Här är födelsedagsäppelkakan klar. Mums.

 

Se, dö och vårda

Jag handlade i dag. När jag och kundvagnen var på väg till rullbandet, stannade vi upp eftersom en äldre kvinna med krycka skulle blivit påkörd om vi gasat på.

Med tanke på all privatisering inom vård och omsorg är jag ytterst tveksam till att min kommun i morgon kommer att klubba igenom följande, som står på Sundbybergs hemsida:

”Biståndsbedömningen ska utvecklas, LOV ska införas inom hemtjänsten, en värdighetsgaranti ska tas fram, delaktigheten ska öka och all personal ska få vårdutbildning och utbildning i bemötande.”

Det låter som om målen ska uppfyllas med hjälp av en svajig struktur. Och det tycker jag för att jag anser att det är fel att tjäna en hacka på andras nöd och behov. Skatt är fina grejor.

Det finns en risk att frasen ”se Sumpan, sedan dö” får en ny, i mitt tycke bokstavligare, innebörd.

På vägen hem bromsade jag bilen när jag uppmärksammade att en blind äldre man korsade övergångsstället. Passagen tog sin tid. I morgon är det ny vecka. Nya möten väntar.

Eukalyptus

Fyller snart år. Fick smutsigt detaljrika blommor i kväll.

De luktar gott.

Siffror & Gunnar

Tack vare Journalisten hittade jag den här twitterstoryn om hur Sydsvenskans forne vd erhållit bonus trots röda siffror och sedan han lämnat skutan förhandlat till sig en avsevärd fallskärm, här och där beskrivet av Resumé.

Det är alltid mycket intressantare att höra historier om lag än om individer. Kanske för att ensam är stark, och ju mer och fler vi är tillsammans ju gladare vi bli.

Numera kommer alla Gunnar jag känt, känner och kommer att lära känna att tillhöra en speciell grupp. Jag vet inte om jag kan förklara, men läs storyn, så förstår du.  

Röster

Att verka i det fördolda och komma på lösningar som skapar trivsel är min melodi. Makt utan ansvar är alldeles förträffligt. Det blev jag varse i dag. (Jag kan inte beskriva ytterligare, för då riskerar jag ju att avslöja min tillbakahållna position.)

Men kroppen hänger och jag gick hem tidigare. När grabben kom hem tyckte han synd om mig. Sedan bad han mig agera valexekutör. Av skolan hade han och en tjej fått i uppgift att välja en kvartett ur klassen som senare i veckan ska baka till lärarnas studiedag. Han hade skrivit ner namnen på alla i klassen på lappar och lagt dem i en skål.

Välj fyra stycken, bad han.

Jag gjorde vad han önskade.

Jag hade kunnat välja själv, men jag ville att det skulle gå demokratiskt tillväga, förklarade grabben.

Var du och din klasskompis med på lapparna, frågade jag.

Nej, svarade han.

Varför inte det?

För att vi inte vill baka. Och för att vi bestämmer, sa grabben.

Nu ska jag i egenskap av Sight & Sound-prenumerant välja min kandidat till posten som Brittiska filminstitutets guvernör. I morgon är förrättningen över, och det gäller att passa på så att min röst blir hörd.

Klichéer och behov

Min fru och jag åkte bil i dag. Målet var att titta på ett hus som kan fungera som såväl slappstuga som fotoarkiv för en ansenlig mängd glasplåtar. På vägen tog vi en ambulerande fika. Till kaffet köpte jag en kanelbulle och min fru en vaniljbulle. Vädret var grått och trist. Det duggade mest hela tiden. En del ös blev det också. Med Roy Orbisons 25 mest framgångsrika singlar som ackompanjemang. Både A- och B-sidorna. Yo te Maria gillar jag skarpt. Det låter som en kliché, nej, det låter väl som om flera schabloner staplades. Men. Så mycket mer behövs inte. 

Kropp, skratt

I förrgår kollade jag på episodfilmen Tube tales. Under en scen skrattade jag så mycket att kroppen började värka. Kanske jag släppte på en spärr. I går var jag tjock i halsen. I dag är jag en tunn sort. I morgon garvar jag säkert igen.

Teaterliv

I Vitryssland riskerar du att fängslas och misshandlas om du spelar teater. Fy fan, vilket jävla liv.

Kolla här på ett bra Aktuelltinslag om Fria teaterns vassa och heroiska föreställningar. Spola fram till 17.58.

Herre med vackra ögon

Sedan två veckor trampar jag inte längre hit och dit. Kylan skiter jag i, däremot ogillar jag mörkret. Som cyklist syns du väldigt dåligt i trafiken, vare sig du klär dig som fyrverkeri eller julgran. Jag saknar pedalerna och rytmen. Och jag saknar morgonmötena med Krullkvinnan, Yellow Spots, Skarpa ögon och alla de andra. Jag undrar om Mannen i vitt, han som tidigare var klädd i svart, undrar var jag är. Fortfarande går han nog gatan fram. En gång i somras hälsade vi på varandra. Jag höjde armen. Han också.

Hej, sa vi.

I går tog jag bussen och när jag vid övergångsstället hejdade en buss från vänster höll jag på att prejas av ett dito fordon från höger. Åkvagnen från vänster gasade förbi och för ett ögonblick fick ordet manglad en ytterligare betydelse. Nåväl, bussarna for åt sina håll och jag gjorde en piruett av luftdraget innan jag skuttade efter bussen från höger. Min buss.

När jag väl stiger på stänger chauffören dörrarna, och om jag vore minsta tveksam över mitt tillknycklade tillstånd så blir det bekräftat nu. Jag flyger minst en decimeter. Samtidigt räknar jag till tio. För utbrott under morgonkvisten är ingen trevlig upplevelse för någon. Chauffören ler något generat, tror jag, och så rättar hon till sina glasögon.

Och så höll du på att köra över mig, säger jag så sött jag kan utan minsta ättika i tonen.

Dagen passerar. Den blir kväll och natt och ny morgon. Övergångsställe. Skutt. Buss. Samma chaufför. Hon ler. Stort. Och jobbar med glasögonen. Hej. Hej. Leenden smittar och solen verkar stråla något alldeles extra. Tidskriftshistorien om svensk narkotikapolitik blir förnöjsam läsning. En och en halv sida senare stannar bussen och chauffören börjar tala i högtalaren.

Jag vill önska alla passagerare en trevlig dag. Och så vill jag be herrn med de vackra ögonen om ursäkt eftersom jag nästan körde på honom i går.

Herre. Med vackra ögon. Den karamellen suger jag på fortfarande. Och sensmoralen, då? Det är aldrig för sent. Plus att den som väntar på någonting gott, väntar aldrig …

Dagen till ära

Godis, film, profit

Tidningen Fokus listar i veckans nummer (ännu inte på nätet) 40 dokumentärer som man tycker är nödvändiga att se. Jag har aldrig gjort någon sådan lista, inte sedan jag var elva-tolv år och satte ihop världslag i fotboll, hockey och även godispapper, som jag under en högfrekvent period av mitt liv klistrade på A4-papper och satte in i en pärm, som blev två och därefter flera, och efter det tröttnade jag och åt allt mer godis i takt med att jag tränade och lirade fotboll när jag kunde. Det är tur att det inte blev fler sporter för mig, för då hade jag frossat i än fler sötsaker.

En scen i Jan Troells Sagolandet, en film som inte finns med på Fokus lista, visar hur kycklingar sorteras enligt principen blivande höna vidarebefordras till äggproduktion och kommande tupp mals i en kvarn. När jag en gång såg de bilderna kom jag att tänka på koncentrationsläger. När jag i dag funderar på just de sekvenserna drar jag paralleller till hur vissa antaganden och mål kan få vuxna människor att rata andra.

Att unga med aktivitetsersättning ökat med si och så många procent är en alarmklocka. Att andelen psykiatriska diagnoser siktar mot stjärnorna är en annan tickande bomb. Är det fel på ett strukturerat samhälle, som tar hand om sina invånare och som låter analys och handling gå före känsla och etiketter? Och hur kommer det sig att de privata initiativen inom äldrevården hellre verkar för lidande än läkande? Är det fel på ett sammanhang som låter välfärd gå före profit?

I veckan är det lätt att skratta åt den amerikanske republikanen som ville avskaffa och glömde vad. Javisst, har vi alla gjort bort oss. Men att vilja göra sig av med handels- och utbildningsdepartement plus energiavdelningen. Är det egentligen någonting att garva åt? Även om det sker i synergiernas namn och man får jättemycket godis av en eller annan som tjänar på affärerna.

Madame spelar

Isabelle Huppert kan med sitt skådespeleri och den regi hon tar emot få mig att tappa andan. Någon gång har min ryggrad knäppt till.

I tonåren hamnade jag och en kompis på en liten biograf i Köpenhamn. Vi löste biljetter till en film med en affisch som visade en på något sätt vild kvinna och en lika exalterad man. Huppert och Philippe Noiret agerar i Bertrand Taverniers undergångsstämning Coup de torchon, baserad på Jim Thompsons bok. Den handlar om människor som luckrar upp sin moral och är i något slags fysiska excesser eller så handlar filmen om vad värmen och främlingskapet kan ställa till med. Möjligen är storyn en kulturell fortsättning på Paul Bowles Den skyddande himlen, som för övrigt blev en strålande iscensättning av Bernardo Bertolucci.

Min kompis och jag knockades av dystopin och det förgörande spelet. Svallvågorna satt kvar länge, faktiskt ända tills jag något decennium senare såg om filmen. Hur som helst undrar jag om det inte är tack vare Coup de torchon som Isabelle Huppert kunde göra en så lyckad tolkning i Claire Denis White material. Den filmen tar vid där den förra slutade. Rötterna har satt sig. När nu det vita materialets kolonialistiska trådar slits upp är det inte bara fantomsmärtor som framkallas.

Den kanske bästa eller i varje fall värsta huppertska tolkningen – Ma mère är en jävligt obehaglig berättelse om en gränslös morsa gestaltad som det mest (o)naturliga i världen – är hypnotiskt att följa. Den glöms lätt bort, när superlativerna, som i dagens DN, strilar kring henne. Det här året tilldelas Huppert Stockholm filmfestivals hederspris. Gratulerar, madame.

Brellust

I Thessaloniki går den internationella filmfestivalen in på sina sista rutor. I Stockholm projiceras det sedan i går en massa drömmar. Själv har jag lust att lyssna på Jacques Brel. Kanske du också.

Släkten, staden, fristaden

Grabben och jag höstlovsåkte till Guds stad, det vill säga Thessaloniki. Den luktar en hel del fasad blandad med havsångor som väller in från strandpromenaden. Det var gott att träffa släkten. Brorsorna har vuxit än mer och vi gick bland annat en vända på universitetet. Högt uppe på en byggnad, det måste vara på den sjunde-åttonde våningen, har någon målat ”Det här är den sista lagen”. 

Min yngste bror berättar för mig att orden syftar på att ett grekiskt universitetsområde är en fristad, även gentemot polisen. Det utnyttjas av kriminella – därför ett kommande lagförslag om polisiära interventioner. Min bror vill givetvis minska kriminaliteten på området, som droglangning, överfall etc, men han vill inte att det sker på bekostnad av studenternas autonomi.

Brorsan är både ung och arg och skeptisk mot hela den grekiska samhällsapparaten. Alla skor sig på alla. Eller så försöker de tjäna en hacka. Jo. Mycket har gått fel i landet. Mycket ilska pyr. Det är svårt att förstå hur lösningen blir. Om den blir. Ska huvuden ska rulla och i så fall hur många? En generation? Två? Eller ska det systematiska utnyttjandet och den befängda korruptionen slätas över och förlåtas i ett slags monetär försoningsprocess?

Tio år kommer det att ta att få landet på fötter, tror min bror. Innan dess har han avslutat sina studier och emigrerat. Det har han bestämt.

Kaffe och rösträtt

På väg till tunnelbanan kikade jag in hos tidningsbuden. En av dem hade hoppat upp på arbetsbänken och sträckt ut sig. Jo, det var en sådan dag, som klibbade ihop ögonen och tvinnade tankarna till bonjour tristesse. Själv var jag så trött att jag glömde dricka kaffe.

Nu sitter jag med min kopp och inbillar mig att styrketåren skingrar smogen av segt sinne. En kopp står vid min fru men hon somnade innan bryggaren gjort sitt. Det är en sådan dag.

Jag undrar vad som händer när koffein inte längre får vara vad det är utan i stället tar karotin eller något annat ämne dess namn, verkställighet och arom, ungefär som att frihet är något man rostar i ugnen och att rösträtt är detsamma som en kaka något politiskt parti producerat någon gång. Den dagen är kanske inte så långt borta. Men innan dess hinner vi fika.

Tom, Tomas, rugby

För en massa år sedan lyssnade jag mycket på Tom Verlaine, sångaren och gitarristen som en gång var med i Television. I en intervju jag läste citerades en kompis till Verlaine och menade att Tom och Tomas använde sig av liknande bildspråk. Dagen därpå sökte jag upp Tranströmer i bokhandeln och köpte min första inbundna bok till fullpris. Världen öppnade sig ytterligare.

VMi rugby pågår och det böljar från tv:n. När bollen spelas i sidled och ena laget rullar upp det andra stannar tiden. Vissa spelare bär en huvudbonad och hårtestarna sticker ut så att huvudena ser ut som kaktusar. Det höjer temperaturen. Spelet ser tufft ut men inte ojust. Och framför allt verkar man ha en ödmjuk inställning till motståndaren. Jag tycker att fler sporter kunde lära sig av det. Såg i går Frankrike mot England och fransmännen var det klart bättre laget. Annat var det i förrgår när det svenska fotbollslandslaget rullades upp av finsk fantasi. Ändå slutade matchen med en viktoria för Sverige. Man brukar säga att bollen är rund. I fotboll ska vi tillägga, i rugby är medlet och förutsättningarna annorlunda. I det spelet skipas rättvisa.

Flyt och rättvisa. Jag vet inte hur Tomas Tranströmer skulle uttrycka sig. Har Tom Verlaine sjungit om de storheterna. Jag får återkomma i den frågan. Eller behöver jag verkligen det? Det nya zeeländska rugbylandslaget, All blacks som det kallas, formulerar sig ju på det här viset:

Nya Zeeland lirade för övrigt envetet i dagens kvartsfinal mot Argentina. Spännande semifinaler väntar på lördag och söndag.

Undran

Parkerade cykeln utomhus, upptäckte sedan ballongen och därefter pennan. Vilade sedan ögonen på utgåvan av Astrid Lindgrens Mio, min Mio. Undrade sedan var ägaren gömde sig.

När jag skulle bege mig knappt nio timmar senare var alla prylarna borta. Undrade om de tröttnat på att ligga i ett mörkt gatt, där en lucka leder till ett avlopp eller något annat som mynnar långt bort.

Handskarna såg jag inte utan de upptäckte jag inte förrän jag för en stund sedan tittade på bilden. Undrade om de hittat till Landet i fjärran. Där väl ägaren är.

Speciella stunder

Vissa saker upplever vi bara ett fåtal gånger i livet. Ett ögonblick som förändrar för all framtid. En smak som ger mening. En röst som används. Kanske är det just de speciella stunderna som gör det mödan värt att leva.

De existentiella frågorna väcks hos mig när jag ser dokumentären La Danse. I Frederick Wisemans film framgår det – gestaltas av en kamera som noterar och deltar på ett försynt vis – vilket slit dansarna lägger ner på sin konst, Den fullständiga försakelsen är mäktig att följa. Men mest av allt slås jag av vad deras kroppar är förmögna att prestera – under sin dagsländetillvaro, som väl knappast kan utövas under mer än ett decennium, möjligen två om de är skadefria, ja, max tre, skulle jag tro, om dansaren vinner på livets lotto. Vilka hjältar de är. Vad modiga de är som satsar så mycket för att uppnå perfektion.

Jag inbillar mig att det lite grann är samma sak som att resa i rymden och då ta del av och på en armlängds avstånd, eller något, se de vansinnigt vackra ljusfenomen. Jag minns en polsk dokumentär – I tyngdlöst tillstånd av Maciej Drygas – som berättade om ryska kosmonauters extrema svårigheter att anpassa sig till jordelivet efter att de bokstavligen varit uppe i det blå och resten av regnbågens färger.

Är det mödan värt att berätta och agera? Det är lätta att svara ja på den frågan och därefter dra sig till minnes när var hur det hände. För var så säker, det kommer att hända igen.

Relativitet, då och nu

Allt är inte som det var eller är. Det är uppenbart att Marilyn Monroe hade koll på de relativa värdena i livet. Den bilden framkallas i en DN-recension (från i går, ännu inte på nätet) utifrån delar av skådespelerskans dagböcker, "Marilyn Monroe: Fragment, dikter, dagboksanteckningar".

Egentligen visste jag att Monroe var ytterligare innehåll än yta. I varje fall var min bild sådan sedan jag sett Nicolas Roegs film Insignificance där relativitetsteorin förklaras genom en gestaltning av den blonda figuren med den vita klänningen. Filmen inleds förövrigt med att vinden blåser upp genom ett galler i trottoaren. Fotoblixtarna färdas långsammare än tyget på klänningen veckar sig. Men en klassisk bild blev det.

Ljuset verkar ha passerats som rekordhållare i universums lopp om snabbare än snabbast. Om det relativa även i fortsättningen ska naggas i kanten visar sig inom kort. Säkert är väl att minnet av Albert Einstein kommer att bli allt skarpare. Och vill det sig, kanske vi nu kan besöka honom på ett eller annat sätt då. Om Marilyn är där får framtiden utvisa.

Blunda, titta

Om jag blundar så ser du inte mig.
Den kommentaren har jag mötts av ganska många gånger, både som ung och sedan som lite äldre.
Nu finns du inte!, kan också ljuda under leken.
Den sortens retorik kan bli ett språk mellan två eller flera när överenskommelsen antingen är en banal och glad blinkning eller en verbal kram som slätar över glappet mellan åldrar.
Nu till saken. Grabben här hemma är en järnkamin under alla årstider och i somras gick jag med på att beställa matchen per pay-per-view och sålunda plåga honom när di blåe enligt alla konstens regler skulle tvåla till pojkarna från Stadion. Alla vet hur det gick. Matchen avbröts och ska nu spelas om. På tv-räkningen en månad senare från tv-operatören debiterades jag för den fyra-fem minuter långa matchen. När felaktigheten påtalades urskuldade sig operatören och strök beloppet för matchen. Nu undrar jag vad som hänt om jag inte påtalat misstaget. Och hur många abonnenter har skörtats av berörda bolag?

Nu till en annan sak. I hemmet har vi nyligen bytt elbolag. För säkerhets skull ringde jag den forna leverantören och fick uppsägningen bekräftad. Döm av min förvåning när jag någon vecka senare från bolaget fick en ”Bekräftelse av ditt nya avtal”. Nämnda avtal skulle sträcka sig tills vidare, men inte bara det – det var tecknat samma dag som uppsägningen utfördes och dessutom innehöll brevet formuleringen ”Du har full ångerrätt inom 14 kalenderdagar från det att du har mottagit brevet.” Givetvis ringde jag företagets kundtjänst och fick till svar att sådana här brev alltid skickas ut, så att kunden aldrig hamnar mellan stolarna. Jag kan bara ana vad som hänt om jag inte anmärkt misstaget. Hur många abonnenter har lurats av berörda bolag?

Nu undrar jag om tv-leverantören och elbolaget utför en slags omvänd lek. De blundar för fakta och låtsas att jag och en massa abonnenter finns kvar trots att vi inte är intresserade av eller ens tagit del av tjänster och utbud. Eller är det just det som kallas avtal? Du får vad som står till buds och i en den fria konkurrensens yra har varken du eller jag så många val att göra annat än att blunda eller titta.

Hemlöshet, himmel, höst

Den här morgonen var speciellt seg och de små backarna jag trampade uppför fick hjärtat att slå. När jag passerat ett krön hände det. Bong. Klaffarna slog igen och slagen pausade. För jag blev så överraskad över att se en gestalt sova under den lilla bron. Kvinna eller man? Vad vet jag inte. Än mindre vem. Eller hur hon eller han kommit dit, dragit kartongerna med sig och kurat in i sig sovsäcken. Täckjackan var blå, mössan grå eller svart eller mörkt röd – i en färg som stavas svensk verklighet.
Jag får ofta känslan att det kunde varit jag som ligger eller sitter där och inte har annat än himlen eller olika broar som tak. Jag är säkert inte ensam om den tanken, och jag är nog heller inte ensam om att undra om det som hände i Storbritannien för några veckor sedan också skulle kunna utspelas här. En i veckan publicerad Guardian-artikel utifrån en rapport om ökande hemlöshet på de brittiska öarna får mig att grunna än mer.
Lunchen utspelades under bar himmel och värmen fick hjärtan att slå kullerbyttor. Bland andra möttes två pumpande kraftpaket. Deras läppar sögs ihop och de båda kropparna blev ett under bar himmel med varandras känslor som tak.
Det är höst i luften.

Orsak, verkan, hopp

Vi lever i en tid där vi tycker att vi har det så bra, att det inte gör någonting om de ekonomiska klyftorna blir större. Vi inbillar oss till och med att de professionella eller i varje fall ideella morötterna behövs för att om vi (och i än högre grad våra kollegor eller grannar) ska veta vår (sin) plats. Det råder en svensk eufori över att El Niño aldrig ska hitta hit och att Pigs i Europa är avskuret från vårt land och på våra breddgrader lika verkligt som Pigs in space med Muppet show en gång var.

Därför är det intressant att läsa Isobel Hadley-Kamptz kolumn om sina känslor och tårar inför Winter´s bone. Tro mig, såväl empatin som ögonvätskorna går att ta på allvar inför förra årets bästa film, prisbelönad både i Sundance och Stockholm.

Men går det verkligen bortse från orsakerna, hur fattigdom och white trash uppstår, vilka politiska och samhälleliga misslyckanden som bildat grund och till och med banat väg. Att enbart se mammans sinnessjukdom och pappans knarkproduktion som isolerade faktorer till att familjen hamnat på bar backe går inte. Att filmen berättar fenomenologiskt hör ju till mediets natur; a story is to be told. Att se filmens berättelse som en del av samhället går inte att bortse från. Och etter värre, i fallet Winter's bone, den förskönar verkligheten – enligt regissören Debra Granik, som intervjuas i DN.

En flicka kom fram till mig efteråt och sade hon kände igen sig totalt och att hon tyckte om filmen men att jag har hade skildrat ”hennes” värld alldeles för ljus. Din film är som en saga sade hon, och det var väldigt starkt. Det hon kom ifrån var verkligen hopplöst men som person var hon lika hopfull som Ree (filmens huvudkaraktär, min anm).

Suck så sorgligt.

Jag tog mig förresten för att se Down to the bone, en annan misär-knark-livet rinner genom fingrarna-film av Debra Granik. Den filmen gnager lika mycket som Winter's bone men på ett mer ödesmättat sätt. Tänk dig mamman från den senare filmen, så är det här hennes uppväxt – eller kanske hellre hennes upplevelse av sin barndom. Det är dystert, det förebådar.

Men visst är det fantastiskt att det som händer i norra Afrika och kanske inom kort även i Mellanöstern faktiskt sker. Min fru och jag har på radion och tittar på nätet och tänker på alla inblandade. Grabben är såklart också med.

De senaste veckorna har jag haft svårt att ta mig hit och de närmaste månaderna blir det samma visa. Jag hinner inte med allt. Ha det gott.

Roy, Stanley & Keanu

Roy Andersson håller på med en ny film. Det ska bli spännande att se hur en av den svenska exakthetens främsta förespråkare går vidare. Jag undrar om Andersson inte är vår tids Stanley Kubrick. De minutiösa förberedelserna förenar dem. Liksom förkärleken till improvisationer under själva inspelningen. Kanske Stanley var sin tids Roy?

Hur som helst ser jag fram emot den Roy Andersson-film där Keanu Reeves agerar och ger lite si, aningen så, tolkar där, spelar här på sätt som skulle kunna få en regnbåge att blekna och stråla på samma gång. Jag grundar mitt antagande på följande citat i Guardian, där Reeves benämner sig som Kubricks våta skådespelardröm:

"I would've been his wet dream!" he enthuses. "After take 400, Kubrick would've been, [adopts grizzled Brooklyn accent] 'All right, cut!' and I'd be, like, 'Stanley, can I do one more?' 'Whaaat?' 'Look, I know I'm just drinking this glass of water, but I think I can find another side to this. Let's just do one more, OK?' 'Arrrgh, OK, Reeves.' You know what? I would've broken Kubrick. 'Please, sir, can I have some more?' 'Take 600. All you gotta do is walk across the road.' 'Come on, Stanley, one more!'"

Resten skulle kunna bli filmhistoria. Fram tills dess väntar jag på Henry's crime och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

Drapers murar

Min fru och jag fick låna första säsongen av Mad men, men vi tvekade båda över att vistas i rum där ytan och i viss mån känslorna inför ytan hyllas och slår vackra rosetter med formuleringar och illustrationer. Hur fel hade vi inte. Ögonblicket, där övertygelsen om att få vara med om något bestående inträffar, skiljer sig säkert för alla. För min del var det den där aspirinen som löstes upp i närbild. Och definitivt flugorna i taket. De två inklippsbilderna är fina andhämtningspauser inför en dramatik som ännu inte är presenterad.

När det går upp för mig att huvudpersonen Don Draper inte är den han utger sig för att vara och verkar trivas med det, förstår jag inte alls hans drivkraft till att leva i en kärnfamilj. Men väl den frågan är ställd, inbillar jag mig att han byggt upp en mur mot sitt forna förflutna. Och när jag väl uttrycker den tanken, undrar jag om Draper inte har bildat en familj för att skapa en egen historia. Och inte bara det. Han skapar sin berättelse, sin familj, sin amerikanska dröm med reklamen som verktyg – han, precis som så många andra av de fint tecknade karaktärerna i serien, lever för arbetet.

Jag får en sådan lust att röka när jag ser på den serien. Inte när rollfigurerna gör det när de dricker, innan eller under de ska käka, efter sexet eller andra situationer när deras orala behov förstärks och tydliggör hur smaken av vad de gjort eller ska göra sitter i länge, nej, det som skapar ett sug hos mig är hur man – och kvinna – i serien suger och drar in för dess egen skull och samtidigt gör det (av nödvändighet, som en social kod) två och två eller i en grupp. Det är som att duellera. Du njuter av det. Och du förtränger faran. Du är här och nu. Döden är med andra ord långt borta, och det är väl närmast det som är poängen med att röka, supa, knarka. Du är odödlig i ögonblicket.

Är det förresten en tillfällighet att Don Draper tidigare hette Whitman? Samma efternamn som den i ord så imposante poeten Walt som var ett med världen, dess växter och varelser. Eller är som så att Dick Whitman alias Don Draper är det gudomliga alltets motsats – han befinner sig i ett svart hål och famlar för att (möjligen) finna sig själv. Muren byggs upp vart efter han raserar den.

Ytterligare tre säsonger har vi att se och söka i. Är du novis, börja med den här texten om en krönika om Mad men.

Granar och fabriker

Min mormor hörde till den sorten som inte var så pigg på att berätta om sig själv och det förflutna. Hellre blickade hon mot framtiden och pratade om när vi nästa gång skulle ses och vad jag då önskade mig till lunch eller middag. Men en sak hade hon klart för sig, och det var frågan om rätt och fel. Den kunde hon formulera.

Jag ville ta del av hennes barndom men hon skruvade på sig och teg. När jag frågade hur hon, hennes sju syskon och föräldrarna firade jul var hon först tyst. Sedan sa hon:

Vi var fattiga. Det var inget roligt. Far fick stjäla en gran. Det var fel.

Jag tänker på den slutledningen när jag läser Richard Swartz kolumn om ansvar utifrån den svenska drottningens uttalanden om sin far, och att hon inte ens i dag kan reflektera över att denne under nazismen köpte en fabrik, som tidigare haft judiska ägare, för en spottstyver, och att köpehandlingen då som nu är moraliskt förkastlig. Jag pratade aldrig med mormor om saken - hon dog för många år sedan och var för övrigt rojalist - men jag tror säkert att hon skulle insett den ryggradslösa hållningen hos både drottningen och hennes far.

Och historien går igen. Än i dag norpas granar när det lackar mot jul. En av fem har snattats, uppger skogssverige.se. Likadant var det i fjol. Var i världen fabriksstölder fortfarande pågår kan man fundera över.

Frukter

Jag har haft ett längre uppehåll med att påpeka för ungdomar, medelålders män i snickarbyxor alternativt kostymer samt för andra aktuella att det inte är okej att sätta fötter beklädda med skor på sätena i tunnelbanan. Varför jag tog en paus? Jo, jag tröttnade på det expanderade otyget och tänkte att om jag blundar så varken ser eller vet jag. Sedan i går är jag tillbaka på banan och inne i tunneln. Två killar tonåriga killar fick höra en kort men i mitt tycke kärnfull berättelse om hur lätt men onödigt det är att bli skitig i baken på grund av andras oaktsamhet. Det gjorde susen. Men jag borde stannat kvar i vagnen och pratat med pojkarna, eftersom en av dem sa följande i sin mobiltelefon:

Nä, vi åkte, eftersom det inte blev något bråk.

Den varningsklockan borde jag lystrat till. Men då hade jag redan bestämt mig för att kliva av.

Lite tidigare lyssnade jag på ett radioporträtt om Yvonne Lombard, hon med den porlande rösten som kan låta både som ett sommarregn och som en underjordisk flod. Lyssna på det du också och förvånas över nojor, val och prestationer.

Jag avslutar varje dag med en chokladbit i sängen. Jag kan inte somna annars.

Det säger Lombard i början av programmet. Resten av reportaget knaprade jag gladeligen i mig.

Det känns som om jag hela förra året ägnade jag mig åt att ta sats. Det är bara att hålla i, käka choklad, snacka på och titta vidare. I kväll gillade jag verkligen att laga middag samtidigt som jag spänt tittade på hur Mattias Hargins tider höll ända till en pallplats.

Det bästa

Det här året blir kanske det bästa någonsin. Säger tv-reklamen som poäng. Det instämmer jag i. Men jag har mina betänkligheter. Förvisso vill jag definitivt upptäcka nya saker och skapa nya relationer. Om inte så sker tar jag i på skarpen. Blir de kommande tolv månaderna sämre på något sätt byter jag ut dem. Eller så inbillar jag mig att här och nu utspelar sig i en förfluten tid. Där allt är möjligt och om så inte är fallet tänker jag påverka det som var. Historien skrivs som bekant av minnen.

Min fru och jag såg Criminal minds i förrgår. Kanske har du sett kriminalserien med de trevliga och faktiskt jämställda utredarna som gärna förklarar med psykologiska termer och skapar profiler i takt med att fibrer och blodgrupper analyseras. I gårdagskvällens avsnitt råkar dataexperten Garcia illa ut ut under en dejt och skjuts. När hon senare ska beskriva känslan av att vara nära döden ställer hon en fråga.

Är David Bowie Gud?

Så frågar hon. Både min fru och jag är beredda att svara ja på den frågan. Inte för att vi är troende, varken religiöst eller musikaliskt, utan för att Bowie har haft fingrarna i så många melodiska syltburkar och därför på sitt speciella vis tonsatt Herakleitos uttryck allting flyter. Andra, ja, alla smutsiga detaljer bör hänföras i sammanhanget.

Kan beskrivningen av Gud förändras? Blir den bättre år för år? Var han eller hon en skitgud i fjol? I olika kulörer eller valörer? Skulle vi kunna säga att den där guden hänger lite väl över min axel, åker snålskjuts och gör sig till, lovar guld och gröna skogar. Det är lätt att ta i så det knakar. Och tro att det bästa är någonting annat än här och nu.