Sedan en tid tillbaka tänker jag på Stig Dagermans reportagebok ”Tysk höst” varje gång jag käkar potatis. Det spelar ingen roll om kartofflerna är i klyft- eller hasselbacksform, skivade eller rivna, som kaka eller gratäng. Kvinnan står där. Hon i ”Retur Hamburg”. Hon som åkt från Hamburg med fyra tomma potatissäckar, tiggt från bönderna, fyllt säckarna med följden att hon omöjligt kunde få plats på alla de överfulla tåg som forsar mellan ruinerna. Hon står på perrongen. Hon väntar på ett tomt tåg som aldrig kommer.
Vi samlades några stycken och käkade påmmes frittes, som det uttalades ganska långt upp i min ungdom. Till dem sörplade vi musslor och drack allehanda porter, ale och lager. Gemytet tilltog allteftersom, speciellt i takt med att musiken från förr svepte om oss.
När jag tänker efter går gränsen vid mos. Då har kvinnan med säckarna försvunnit. Dagermans bok finns kvar och har getts ut på nytt. Läs den.
onsdag 25 augusti 2010
söndag 22 augusti 2010
Utrensning, anledning
Estlands sak har kanske alltid varit vår. Ändå är det ofattbart hur vi – regering, folk, medmänniskor – blundade för övergreppen, för den systematiska kväsningen, för skövlingen där över Östersjön.
Utrensning av Sofi Oksanen är förvisso en roman med flera gestalters vittnesmål och öden. Boken visar hur skoningslöst diktaturen skördade offer, Samtidigt blottlägger texten hur blind kärleken och dess följeslagare, tron och hoppet, kan vara.
Så som Oksanen skriver och redigerar framstår berättelserna som nya – de skiner i ytterligare historiskt ljus. Allt jag visste, än mer som jag inte kände till, om offer, bödlar, om människors mörka och ljusa partier får fräscha, fårade ansikten. Det är nagelbitande och hemskt på samma gång. Oemotståndligt vackert och fullständigt vidrigt. Den gör ont att läsa.
I veckan träffade jag estniska E. Senast vi sågs var för knappt tio år sedan. Vi hade mycket att ta igen under en långlunch.
Oksanens bok är kontroversiell i mitt hemland, berättar E.
Hon hade ännu inte läst texten och kunde därför inte diskutera innehållet. Det var lite synd, tyckte jag. Å andra sidan sett är det en anledning till att träffas en annan gång.
Utrensning av Sofi Oksanen är förvisso en roman med flera gestalters vittnesmål och öden. Boken visar hur skoningslöst diktaturen skördade offer, Samtidigt blottlägger texten hur blind kärleken och dess följeslagare, tron och hoppet, kan vara.
Så som Oksanen skriver och redigerar framstår berättelserna som nya – de skiner i ytterligare historiskt ljus. Allt jag visste, än mer som jag inte kände till, om offer, bödlar, om människors mörka och ljusa partier får fräscha, fårade ansikten. Det är nagelbitande och hemskt på samma gång. Oemotståndligt vackert och fullständigt vidrigt. Den gör ont att läsa.
I veckan träffade jag estniska E. Senast vi sågs var för knappt tio år sedan. Vi hade mycket att ta igen under en långlunch.
Oksanens bok är kontroversiell i mitt hemland, berättar E.
Hon hade ännu inte läst texten och kunde därför inte diskutera innehållet. Det var lite synd, tyckte jag. Å andra sidan sett är det en anledning till att träffas en annan gång.
lördag 21 augusti 2010
Kandidat, klapp, kitsch
Är Noomi Rapace en stor skådespelerska? Klart hon är. Fågelungen till kvinna som hon gestaltar i Millenum-trilogin både biter och river på sitt sätt som får ilskan att puttra med aptitretande hämndlysten ånga.
Rapace kan bli aktuell för en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare. Hur mycket PR kommer det att kosta? Hur mycket är hon värd? Jag vet inte hur det var på the good old days, till exempel när Ingrid Bergman vann priset såväl 1944 som 1956. I dag talar man sällan om själva skådespeleriet. I stället framhävs lobbyisternas förmåga att saluföra en kandidat. På den gamla tiden kunde det kanske räcka med en klapp på axeln, eller på sin höjd ett rövslick. Det var väl då det.
Rainer Werner Fassbinder, den produktivt destruktive tyske regissören, påpekade någon gång att en Oscar, den köper man. Med tanke på att han själv dog för knappt 30 år sedan (utan att ha tilldelats eller köpt en Oscar) var det kanske inte så gemytligt när då begav sig. Fassbinders landsmaninna, den oefterhärmliga Marlene Dietrich fick aldrig den där statyetten. Frågan är om hon skulle tagit emot den. Nyligen såg jag Maximilian Schells (han fick en skådespelar-Oscar 1962!) dokumentär om Dietrich från 1984. Marlene, som för övrigt Oscarnominerades, heter den.
Den är en film om hur svårt det är att göra dokumentär när hjältinnan in spe vägrar låta sig filmas, eftersom, menar hon, det gjorts så många gånger förut. Att hon inte visar sig här och nu gör inget. Jag älskar henne. Hon är så otroligt tuff. Jag tycker synd om henne. Hon dissar sex men gillar spex. Hon förbannar den kvinnliga frigörelsen, föraktar jämställdheten och anser att det är vetenskapligt bevisat att en kvinnohjärna är hälften så stor som en mans. Dietrich vet allt om allt och en hel del om alla. Och det hon inte förstår eller anser sig stå över benämner hon kitsch.
”Marlene” är fantastisk. Och fantastiskt rolig. Ironin är Schells stora förtjänst. Det lugna sätt han bemöter Dietrichs provokationer på är föredömligt. Hans upprepningar är trivsamma. De smittar. Jag får en sådan lust att ge mig iväg över gränsen, kanske gränserna, och söka upp min heroine, mina hang-ups, och ställa frågorna som ger svar som frågar. Hur känns det att få en Oscar?
Kitsch är vad det är, skulle säkert Marlene sagt.
Rapace kan bli aktuell för en Oscar som bästa kvinnliga skådespelare. Hur mycket PR kommer det att kosta? Hur mycket är hon värd? Jag vet inte hur det var på the good old days, till exempel när Ingrid Bergman vann priset såväl 1944 som 1956. I dag talar man sällan om själva skådespeleriet. I stället framhävs lobbyisternas förmåga att saluföra en kandidat. På den gamla tiden kunde det kanske räcka med en klapp på axeln, eller på sin höjd ett rövslick. Det var väl då det.
Rainer Werner Fassbinder, den produktivt destruktive tyske regissören, påpekade någon gång att en Oscar, den köper man. Med tanke på att han själv dog för knappt 30 år sedan (utan att ha tilldelats eller köpt en Oscar) var det kanske inte så gemytligt när då begav sig. Fassbinders landsmaninna, den oefterhärmliga Marlene Dietrich fick aldrig den där statyetten. Frågan är om hon skulle tagit emot den. Nyligen såg jag Maximilian Schells (han fick en skådespelar-Oscar 1962!) dokumentär om Dietrich från 1984. Marlene, som för övrigt Oscarnominerades, heter den.
Den är en film om hur svårt det är att göra dokumentär när hjältinnan in spe vägrar låta sig filmas, eftersom, menar hon, det gjorts så många gånger förut. Att hon inte visar sig här och nu gör inget. Jag älskar henne. Hon är så otroligt tuff. Jag tycker synd om henne. Hon dissar sex men gillar spex. Hon förbannar den kvinnliga frigörelsen, föraktar jämställdheten och anser att det är vetenskapligt bevisat att en kvinnohjärna är hälften så stor som en mans. Dietrich vet allt om allt och en hel del om alla. Och det hon inte förstår eller anser sig stå över benämner hon kitsch.
”Marlene” är fantastisk. Och fantastiskt rolig. Ironin är Schells stora förtjänst. Det lugna sätt han bemöter Dietrichs provokationer på är föredömligt. Hans upprepningar är trivsamma. De smittar. Jag får en sådan lust att ge mig iväg över gränsen, kanske gränserna, och söka upp min heroine, mina hang-ups, och ställa frågorna som ger svar som frågar. Hur känns det att få en Oscar?
Kitsch är vad det är, skulle säkert Marlene sagt.
måndag 16 augusti 2010
Helikopterkillen
För första gången i mitt liv har jag börjat konsumera nyheter. Det ska jag snart sluta med.
Varför?
För att floden med dem aldrig tar slut. Och bada kan jag inte göra hela tiden.
På lunchen gick jag iväg en sväng. Det är jag glad över. Samtidigt som jag proppade i mig salladen mötte jag en tvärhand hög kille som hade två helikoptrar. Han frågade vilken jag trodde var snabbast och jag pekade på den rödblåa.
Näe, sa han och höll upp den gulsvarta. Den är snabbast i hela världen.
Sedan fick jag en utläggning över hur de båda flygfordonen i plast kunde, rotera, skjuta och döda lite. Ibland störtade de till marken, och ungefär som sådan där sol som blivit pannkaka kände jag mig. Måndagar kan vara besvärliga. Har du drygt tjugo timmars kullir i kroppen blir du ytterligare spak.
Jag fick även frågan om jag spelade fotboll, och när jag svarade att jag har slutat med det, dröjde det inte lång tid förrän på ett slags sätt jag ställdes till svars.
Är du pensionär, löd killen.
Nej, svarade jag.
Jag vill bli pensionär, sa killen. Det är bra att få pengar. Ibland blir man ledsen om man inte får bli pensionär.
Kvinnan bakom disken lutade sig fram.
Han pratar mycket, sa hon och pekade på killen.
Ja, vi pratar om helikoptrar och hur man flyger, sa jag.
Grabben började genast flaxa med armarna med de båda vidundren i händerna. Vi sa hej till varandra när jag gick.
Varför?
För att floden med dem aldrig tar slut. Och bada kan jag inte göra hela tiden.
På lunchen gick jag iväg en sväng. Det är jag glad över. Samtidigt som jag proppade i mig salladen mötte jag en tvärhand hög kille som hade två helikoptrar. Han frågade vilken jag trodde var snabbast och jag pekade på den rödblåa.
Näe, sa han och höll upp den gulsvarta. Den är snabbast i hela världen.
Sedan fick jag en utläggning över hur de båda flygfordonen i plast kunde, rotera, skjuta och döda lite. Ibland störtade de till marken, och ungefär som sådan där sol som blivit pannkaka kände jag mig. Måndagar kan vara besvärliga. Har du drygt tjugo timmars kullir i kroppen blir du ytterligare spak.
Jag fick även frågan om jag spelade fotboll, och när jag svarade att jag har slutat med det, dröjde det inte lång tid förrän på ett slags sätt jag ställdes till svars.
Är du pensionär, löd killen.
Nej, svarade jag.
Jag vill bli pensionär, sa killen. Det är bra att få pengar. Ibland blir man ledsen om man inte får bli pensionär.
Kvinnan bakom disken lutade sig fram.
Han pratar mycket, sa hon och pekade på killen.
Ja, vi pratar om helikoptrar och hur man flyger, sa jag.
Grabben började genast flaxa med armarna med de båda vidundren i händerna. Vi sa hej till varandra när jag gick.
lördag 14 augusti 2010
ÖSK-låda
Lirade kula hela dagen. Vårt lag tog ett poäng av sex möjliga, och vi befäste vår position som mittenlag med smak för bottenkänning.
Vad som förundrade mig var att det i seriespelets enkla servering såldes två moskulor med två korvar för 30 riksdaler. Lika mycket kostade en hamburgare med bröd. Vidare fanns möjligheten att köpa en så kallad ÖSK-låda, namngiven efter den arrangerande klubben Örsundsbro. I denna speciella låda kunde man återfinna två kulor mos, lika många korvar och en hamburgare utan bröd. Vän av ekonomi och med känsla för både rea och rabatter skulle väl tänka sig att det kunde kosta mindre än två korvar meddelst moskulor plus en hamburgare med bröd. Men si. Det kostade inte lika mycket – utan mer, närmare bestämt 65 kronor. Hur det går ihop måste man vara, ja, vad måste man vara för att förstå det
I morgon är det spel igen. Jag ska fråga hur många ÖSK-lådor serveringen sålde, och vårt lag ska ta fler poäng.
Vad som förundrade mig var att det i seriespelets enkla servering såldes två moskulor med två korvar för 30 riksdaler. Lika mycket kostade en hamburgare med bröd. Vidare fanns möjligheten att köpa en så kallad ÖSK-låda, namngiven efter den arrangerande klubben Örsundsbro. I denna speciella låda kunde man återfinna två kulor mos, lika många korvar och en hamburgare utan bröd. Vän av ekonomi och med känsla för både rea och rabatter skulle väl tänka sig att det kunde kosta mindre än två korvar meddelst moskulor plus en hamburgare med bröd. Men si. Det kostade inte lika mycket – utan mer, närmare bestämt 65 kronor. Hur det går ihop måste man vara, ja, vad måste man vara för att förstå det
I morgon är det spel igen. Jag ska fråga hur många ÖSK-lådor serveringen sålde, och vårt lag ska ta fler poäng.
fredag 13 augusti 2010
Byxor på häcken
Det är märkligt hur lite som behövs för att känslan av natur ska komma över mig. I lördags tog jag det aningen tveksamma beslutet att cykla till en fest trots ett konstant regn från himlen. Väl på vägen blev dropparna allt mer ihållande och till slut forsade de ner. Efter dryga halvtimmens tur var jag sjöblöt, dyngsur och hade förutom att mulna även hamnat på villovägar. Det krävs väldigt lite för att just känna sig liten. Inte blev det bättre av att jag ringde värden, som helt missförstod var jag var och ledde mig till ytterligare irrvägar. Ytterligare en halvtimme passerade innan jag kunde byta om, smörja kråset och diskutera språk, väder och mycket till.
På vägen hem många timmar senare passerar jag det ena rock- eller discostället efter det andra, som pumpar ut rytmer och röster i den annars öde staden. När jag snirklar längs vattnet dyker plötsligt en krabat upp. Det är Kanin-Karin som korsar min väg. Hon ser inte så värst gammal ut. Det gör inte heller Kalle som kommer därefter. Sedan är det Konrads tur. Och så Katarina. Och så. Ja, hela gänget kaninvärlden verkar vara för mina trampor och resten av min nattliga tur är jag i trans och kollar efter Beata och Bengt eller vilka det nu var jag mötte.
Måndagen därpå cyklar jag förbi den mest bekanta av alla häckar jag brukar passera. Den är alltid grön. Även när den saknar blad. Vintertid lyser trots bristen på klorofyll. Att susa förbi där ger dig dessutom kraft. Den här morgonen lägger jag märke till att ett par byxor hänger på häcken. Ett par bruna gabardinbrallor. Ganska fina, men kanske inte så sköna i sommarvärmen. Hela dagen kan jag inte släppa tanken på byxorna och när jag åter närmar mig för att hämta kraft hänger de på exakt samma sätt. Likadant är det på tisdag. Onsdag har jag väldigt bråttom och klädernas vara eller inte hinner inte med mina ivriga tramptag. På torsdagen vill jag verkligen se vad jag inte förstår och kanske även känna lite grann försiktigt. Då är de borta.
Nu är det helg och jag känner mig som ett med naturen. Det är nästan så att jag svävar.
På vägen hem många timmar senare passerar jag det ena rock- eller discostället efter det andra, som pumpar ut rytmer och röster i den annars öde staden. När jag snirklar längs vattnet dyker plötsligt en krabat upp. Det är Kanin-Karin som korsar min väg. Hon ser inte så värst gammal ut. Det gör inte heller Kalle som kommer därefter. Sedan är det Konrads tur. Och så Katarina. Och så. Ja, hela gänget kaninvärlden verkar vara för mina trampor och resten av min nattliga tur är jag i trans och kollar efter Beata och Bengt eller vilka det nu var jag mötte.
Måndagen därpå cyklar jag förbi den mest bekanta av alla häckar jag brukar passera. Den är alltid grön. Även när den saknar blad. Vintertid lyser trots bristen på klorofyll. Att susa förbi där ger dig dessutom kraft. Den här morgonen lägger jag märke till att ett par byxor hänger på häcken. Ett par bruna gabardinbrallor. Ganska fina, men kanske inte så sköna i sommarvärmen. Hela dagen kan jag inte släppa tanken på byxorna och när jag åter närmar mig för att hämta kraft hänger de på exakt samma sätt. Likadant är det på tisdag. Onsdag har jag väldigt bråttom och klädernas vara eller inte hinner inte med mina ivriga tramptag. På torsdagen vill jag verkligen se vad jag inte förstår och kanske även känna lite grann försiktigt. Då är de borta.
Nu är det helg och jag känner mig som ett med naturen. Det är nästan så att jag svävar.
torsdag 5 augusti 2010
Leken steken
Grabben är djurgårdare och var upprörd inför kvällens bortamatch mot di röe söderöver. Anledningarna var många men han hängde upp sig på en detalj: att Djurgården enbart skulle ställa upp med en 17-mannatrupp när de enligt Svenska fotbollsförbundet har rätt att anmäla 18 spelare till ett möte.
Och jo, det låter ju onekligen märkligt att tränare och lagledare resonerar så när laget överlag har det så bekymmersamt med både spel och målgörande – inte minst när liret är förlagt utanför Stockholms stadion. Kanske de ansvariga resonerar så som man gör i stora delar av samhället. Vi skalar bort lite av personalen. På vägen sparar vi en hacka, och vem vet, resultaten kan väl uppnås ändå. Det är bra med lite stress och press och fungerar inte det kan vi peka på att verksamheten trots allt måste gå runt. Vill man leka leken får man tåla steken.
Hur matchen slutade? Jo 3-3, vilket såklart är en framgång för järnkaminerna. Det gick alltså vägen. Och vad kan det innebära. Att de om några månader inte ens ställer upp med fullt lag?
Och jo, det låter ju onekligen märkligt att tränare och lagledare resonerar så när laget överlag har det så bekymmersamt med både spel och målgörande – inte minst när liret är förlagt utanför Stockholms stadion. Kanske de ansvariga resonerar så som man gör i stora delar av samhället. Vi skalar bort lite av personalen. På vägen sparar vi en hacka, och vem vet, resultaten kan väl uppnås ändå. Det är bra med lite stress och press och fungerar inte det kan vi peka på att verksamheten trots allt måste gå runt. Vill man leka leken får man tåla steken.
Hur matchen slutade? Jo 3-3, vilket såklart är en framgång för järnkaminerna. Det gick alltså vägen. Och vad kan det innebära. Att de om några månader inte ens ställer upp med fullt lag?
onsdag 4 augusti 2010
söndag 1 augusti 2010
Ibland, ibland inte
Dagarna flyter som en ström av bekanta uttryck och angivelser som successivt antar nya former och skepnader som både gäckar och väcker nyfikenhet. En sekund passerar. Och så en tiondel. Hux flux en månad. Av ledighet på landet, av jobb på kontoret och så några dagars intensivt grävande efter framgångar i sandlådan, där alla – efter tycke, behag och smak – samlas, umgås och tävlar.
Min fru och jag men inte grabben åkte till boule-SM i Falun. Bilvägen dit var en transportsträcka av asfalterad väg kantad av raka furor och öppna fält. Den natursköna civilisationen fick oss att slappna av och sjunga i takt med gaspedalens tryck och Bo Kaspers orkesters sånger samtidigt som vi registrerade olika tecken på att vi var på främmande mark. En avfart visade sig leda till ingenstans. Ett gäng kossor var klädda i vitt, medan andra vägsidans kreatur anammade prideveckans färgglada regnbåge. I en matvaruaffär försökte en man panta och visade stort tålamod med alla sina burkar. Apparaten satte inte igång att svälja metall förrän mannen hostade.
Harjlk, lät han.
Två gånger.
Så knycklades metallcylindrarna.
Att spela boule är väldigt enkelt. Antingen lägger du, dvs kastar ett järnklot som ska komma så nära den lilla träkulan som möjligt. Eller så skjuter du, dvs kastar ditt klot så att det träffar motståndarens kula, så att denna förpassas bort från lillens närhet. För en utomstående kan spelet tyckas både naivt och förutsägbart. För en nörd som mig innehåller det skönhet, finess och är inte bara ren fröjd utan även i vissa ögonblick ren konst. Att lira kula är just kul men spelet vore knappast så otroligt roligt om inte tävlingsdelen manifesterades.
Vad som ytterligare fascinerar med boule är att många utövare har en egen teknik, både vad gäller lägg och skott. Under de här mästerskapen mötte jag en spelare som dansade balett med sin handled, en annan framstod som den animerade Tjalle Tvärvigg med gummikropp. En tredje verkade tycka synd om marken och klappade försiktigt nedslagsplatsen inför varje kast. Man spelar i strålande solsken och hällande regn. Sandaler möter gummistövlar. Shorts ställs mot galonbyxor. Det finns klasser, för ungdomar, damer, 55-åringar, för dem som fyllt 65 samt en öppen klass. I den sistnämnda kategorin kan alla ställa upp. Vid sidan om tävlingarna kan du mingla, njuta av semestern, lyssna på anekdoter eller bara gräva i sandlådan. Kanske går du ut och äter middag med din klubb och till efterrätt sjungs Bellman-kupletter.
Min fru och jag såg inte så mycket mer av gruvstaden annat dess fasader. Det är synd, just det yttre tilltalade mig. Nu vet jag inte när jag nästa gång kommer till Dalarna. Suck. En morgon läste jag i varje fall Falukuriren och till en annan frukost sög jag i mig Dalademokraten. I den senare tidningen skrev en bonde indignerat över tidens tempo, över hur det flyktiga premieras och hur okunskapen sakta och mycket säkert blir norm. Det var en deprimerande text som gjorde mig glad. Det är viktigt att sätta ord på känslor som föds av faktum. Några sidor senare skrevs om en kvinna som i trädgården skådat inte bara fåglar utan även en björn. (Inga av artiklarna är utlagda på nätet.)
Under ett SM kan du möta såväl fullständiga nybörjare som garvade landslagsspelare. Ibland lyckas du med dina föresatser, ibland inte. Du ser ut ett nedslag och kastar ditt klot. Varken min fru eller jag hade spelat SM på några år så intrycken var både många och starka. Framför allt frestas de mentala batterierna och att ställa upp i alla klasser (förutom trippel även mixed, singel och dubbel) var alldeles för optimistiskt. Sådant vet man aldrig på förhand och ger man sig in i leken får man tåla steken. De flesta klot vi utförde var lyckade. Ibland räckte det för vinst, ibland inte.
Min fru och jag men inte grabben åkte till boule-SM i Falun. Bilvägen dit var en transportsträcka av asfalterad väg kantad av raka furor och öppna fält. Den natursköna civilisationen fick oss att slappna av och sjunga i takt med gaspedalens tryck och Bo Kaspers orkesters sånger samtidigt som vi registrerade olika tecken på att vi var på främmande mark. En avfart visade sig leda till ingenstans. Ett gäng kossor var klädda i vitt, medan andra vägsidans kreatur anammade prideveckans färgglada regnbåge. I en matvaruaffär försökte en man panta och visade stort tålamod med alla sina burkar. Apparaten satte inte igång att svälja metall förrän mannen hostade.
Harjlk, lät han.
Två gånger.
Så knycklades metallcylindrarna.
Att spela boule är väldigt enkelt. Antingen lägger du, dvs kastar ett järnklot som ska komma så nära den lilla träkulan som möjligt. Eller så skjuter du, dvs kastar ditt klot så att det träffar motståndarens kula, så att denna förpassas bort från lillens närhet. För en utomstående kan spelet tyckas både naivt och förutsägbart. För en nörd som mig innehåller det skönhet, finess och är inte bara ren fröjd utan även i vissa ögonblick ren konst. Att lira kula är just kul men spelet vore knappast så otroligt roligt om inte tävlingsdelen manifesterades.
Vad som ytterligare fascinerar med boule är att många utövare har en egen teknik, både vad gäller lägg och skott. Under de här mästerskapen mötte jag en spelare som dansade balett med sin handled, en annan framstod som den animerade Tjalle Tvärvigg med gummikropp. En tredje verkade tycka synd om marken och klappade försiktigt nedslagsplatsen inför varje kast. Man spelar i strålande solsken och hällande regn. Sandaler möter gummistövlar. Shorts ställs mot galonbyxor. Det finns klasser, för ungdomar, damer, 55-åringar, för dem som fyllt 65 samt en öppen klass. I den sistnämnda kategorin kan alla ställa upp. Vid sidan om tävlingarna kan du mingla, njuta av semestern, lyssna på anekdoter eller bara gräva i sandlådan. Kanske går du ut och äter middag med din klubb och till efterrätt sjungs Bellman-kupletter.
Min fru och jag såg inte så mycket mer av gruvstaden annat dess fasader. Det är synd, just det yttre tilltalade mig. Nu vet jag inte när jag nästa gång kommer till Dalarna. Suck. En morgon läste jag i varje fall Falukuriren och till en annan frukost sög jag i mig Dalademokraten. I den senare tidningen skrev en bonde indignerat över tidens tempo, över hur det flyktiga premieras och hur okunskapen sakta och mycket säkert blir norm. Det var en deprimerande text som gjorde mig glad. Det är viktigt att sätta ord på känslor som föds av faktum. Några sidor senare skrevs om en kvinna som i trädgården skådat inte bara fåglar utan även en björn. (Inga av artiklarna är utlagda på nätet.)
Under ett SM kan du möta såväl fullständiga nybörjare som garvade landslagsspelare. Ibland lyckas du med dina föresatser, ibland inte. Du ser ut ett nedslag och kastar ditt klot. Varken min fru eller jag hade spelat SM på några år så intrycken var både många och starka. Framför allt frestas de mentala batterierna och att ställa upp i alla klasser (förutom trippel även mixed, singel och dubbel) var alldeles för optimistiskt. Sådant vet man aldrig på förhand och ger man sig in i leken får man tåla steken. De flesta klot vi utförde var lyckade. Ibland räckte det för vinst, ibland inte.
onsdag 30 juni 2010
Fyrverkeri av stolthet
Kommer in på en Broadwaypjäs om att komma ut, om tron på ett kristligt paradis och samtidigt fördömandet mot så kallade syndare, om att brottas med kärlekskval som får så stora proportioner att de av nödvändighet måste sopas under mattan. Next Fall heter stycket, som använder klichéer och robusta karaktärer lika lent och ledigt som majonnäsen, dillen och citronbiten på en räkmacka. Det är med andra ord en välgjord portion teater med både bitter och söt eftersmak. Att förtrycka en människas sexualitet är så mycket värre och starkare än att fördöma individers religiösa eller politiska val. Störst av allt är kärleken. Jag kan inte låta bli att blicka bakåt och undra det just är det här som är navet i Derek Jarmans filmer.
Kvällen innan vi åker över Atlantan är det ett infernaliskt hänförande fyrverkeri över downtown, Manhattan. Himlen lyses upp i närmare en halvtimme. Kanske utgår raketerna från kvarteren runt Ground Zero, kanske smälls de av vid vattenbrynet. Från takterrassen förstummas vi och glömmer bort att tugga i oss middagen. Vi inbillar oss att skådespelet är till vår ära – för att vi kom hit efter väldigt många år, inställda planer och diverse turer.
Samma dag som vi ska byta tidszoner kommer vi iväg till Greenwich Village. Där går årets Pridefestival av stapeln. Siren Bikers är speciellt tuffa. Glada är väl alla. Och stolta. Det är ett passande avsked.
Kvällen innan vi åker över Atlantan är det ett infernaliskt hänförande fyrverkeri över downtown, Manhattan. Himlen lyses upp i närmare en halvtimme. Kanske utgår raketerna från kvarteren runt Ground Zero, kanske smälls de av vid vattenbrynet. Från takterrassen förstummas vi och glömmer bort att tugga i oss middagen. Vi inbillar oss att skådespelet är till vår ära – för att vi kom hit efter väldigt många år, inställda planer och diverse turer.
Samma dag som vi ska byta tidszoner kommer vi iväg till Greenwich Village. Där går årets Pridefestival av stapeln. Siren Bikers är speciellt tuffa. Glada är väl alla. Och stolta. Det är ett passande avsked.
lördag 26 juni 2010
Skrivet i stjärnorna
Vi gjorde en King Kong och tog oss upp i Empire State Building.
Precis som så mycket annat som man gör för första gången var känslan kittlande. Himlen låg som en filt över oss och molnen burrade upp sig vid våra nunor. Inte desto mindre önskade jag titta neråt.
Först lite.
Så än mer.
Lite till.
Därefter fanns ingen återvändo.
När vet man att man gjort rätt? Är det förutbestämt? Beror det på hur det känns?
Vi tog oss till Bryant Park, där vi kastade kula. Parken kallades tidigare för Needle Park på grund av att många sprutnarkomaner höll till där. Numera är platsen väl fungerande och välkomnande sedan företagen runtomkring bildat en stiftelse, som ser till att olika aktiviteter kan arrangeras av idealister som även får betalt för sitt kunnande.
Under boulespelet lirade vi med och mot en man, vars hjärta klämtar för en svensk kvinna. Sådant sker, den rytmen känner vi alla till men förvånande nog känner både jag och min fru damen ifråga. Vi från hemmavid. Han från här. Och så hon.
It's written in the stars, utbrast mannen när faktumet framgick.
Så kan det vara. Livet är kort och vägarna outgrundliga. Vi gör våra val. Stjärnorna lyser. På oss alla.
Precis som så mycket annat som man gör för första gången var känslan kittlande. Himlen låg som en filt över oss och molnen burrade upp sig vid våra nunor. Inte desto mindre önskade jag titta neråt. Först lite.
Så än mer.
Lite till.
Därefter fanns ingen återvändo.När vet man att man gjort rätt? Är det förutbestämt? Beror det på hur det känns?
Vi tog oss till Bryant Park, där vi kastade kula. Parken kallades tidigare för Needle Park på grund av att många sprutnarkomaner höll till där. Numera är platsen väl fungerande och välkomnande sedan företagen runtomkring bildat en stiftelse, som ser till att olika aktiviteter kan arrangeras av idealister som även får betalt för sitt kunnande.
Under boulespelet lirade vi med och mot en man, vars hjärta klämtar för en svensk kvinna. Sådant sker, den rytmen känner vi alla till men förvånande nog känner både jag och min fru damen ifråga. Vi från hemmavid. Han från här. Och så hon.
It's written in the stars, utbrast mannen när faktumet framgick.
Så kan det vara. Livet är kort och vägarna outgrundliga. Vi gör våra val. Stjärnorna lyser. På oss alla.
onsdag 23 juni 2010
På låtsas på riktigt
Här i det stora Äpplet finns hjälpsamma människor som bestämt, närmast stiliserat frågar:
You guys don't seem to be from New York.
Vi går på Lexington Avenue, fortsätter till Bowery, om det nu inte är tvärtom, och möter dagens knarkare, affärsmän, kreatörer, parasiter och en massa andra som verkar vara inne på sina spår med sina speciella repliker. Det gäller alla förutom de som inte orkar utan sitter på ett trappsteg, sträcker ut en öppen hand och säger:
I'm hungry.
Det är många individer som bär upp den här stadens kulisser, dess neonskyltar, planterade träd och konstruerade skyskrapor, som ser till att den platta horisonten får något slags kuperande form. Är det på låtsas kan jag fråga mig. Svaret får jag när vi i Madison Square Park går rakt in i en filminspelning.
Någon dag senare går vi upp på terrassen till huset där vi bor. Nedanför oss sjuder Downtown, längre bort sträcker Manhattan ut sig och därefter resten av staden som inte vet vad sömn är. På terrassens trägolv ligger en kvinna och sover. Hon ser utslagen ut. Och då menar jag min, min frus och grabbens föreställning om vad det innebär av att ha gjort något av (eller med) någonting lite för mycket.
Nu är inte staden med sina många ansikten så värst förutsägbar, så några meningar in i den tidiga kvällens summeringar och planeringar vaknar kvinnan och kommenterar på engelska vad hon tror vi talar om på svenska. Och innan hon eller vi vet ordet av blir vi bjudna till en uppsättning av vad som möjligen kommer att bli en off-Broadway-föreställning – Talking with Angels.
Allt är inte vad det ser ut att vara. New York Dolls är inte en rockgrupp men väl en eskortfirma. Om nu någon undrar. Vi har fortfarande inte sett Brooklyn Bridge eller Central Park. Och sjöjungfruparaden på Coney Island missade vi trots att vi befann oss ett stenkast därifrån.
I kväll regnar det.
You guys don't seem to be from New York.
Vi går på Lexington Avenue, fortsätter till Bowery, om det nu inte är tvärtom, och möter dagens knarkare, affärsmän, kreatörer, parasiter och en massa andra som verkar vara inne på sina spår med sina speciella repliker. Det gäller alla förutom de som inte orkar utan sitter på ett trappsteg, sträcker ut en öppen hand och säger:
I'm hungry.
Det är många individer som bär upp den här stadens kulisser, dess neonskyltar, planterade träd och konstruerade skyskrapor, som ser till att den platta horisonten får något slags kuperande form. Är det på låtsas kan jag fråga mig. Svaret får jag när vi i Madison Square Park går rakt in i en filminspelning.
Någon dag senare går vi upp på terrassen till huset där vi bor. Nedanför oss sjuder Downtown, längre bort sträcker Manhattan ut sig och därefter resten av staden som inte vet vad sömn är. På terrassens trägolv ligger en kvinna och sover. Hon ser utslagen ut. Och då menar jag min, min frus och grabbens föreställning om vad det innebär av att ha gjort något av (eller med) någonting lite för mycket.
Nu är inte staden med sina många ansikten så värst förutsägbar, så några meningar in i den tidiga kvällens summeringar och planeringar vaknar kvinnan och kommenterar på engelska vad hon tror vi talar om på svenska. Och innan hon eller vi vet ordet av blir vi bjudna till en uppsättning av vad som möjligen kommer att bli en off-Broadway-föreställning – Talking with Angels.
Allt är inte vad det ser ut att vara. New York Dolls är inte en rockgrupp men väl en eskortfirma. Om nu någon undrar. Vi har fortfarande inte sett Brooklyn Bridge eller Central Park. Och sjöjungfruparaden på Coney Island missade vi trots att vi befann oss ett stenkast därifrån.
I kväll regnar det.
måndag 21 juni 2010
Stil
Det är så varmt och svettigt och så mäktigt att ta del av alla, allt och lite till men intrycken smälts inte bort utan ackumuleras.
Ibland när jag briserar säger familjen ett ord som får mig på fötter samtidigt som mitt huvud kyls ner. Det användes idag.
Det är kanske som det ska vara i staden där alla kör med sin stil.
Ibland när jag briserar säger familjen ett ord som får mig på fötter samtidigt som mitt huvud kyls ner. Det användes idag.
Det är kanske som det ska vara i staden där alla kör med sin stil.
tisdag 15 juni 2010
New York
Jag ska promenera, se Brooklyn Bridge och Central Park. Innan dess förkovrar jag mig och hamnar i reseboken "New York" från 1974 av Mac och Turid Lindahl, där jag kan läsa:
"HERRAR SOM VILL BLI RAKADE
kan bli det på Manhattan. Rak- och frisersalonger finner man genom att se sig om efter en roterande polkagris. Den är frisöryrkets symbol i Amerika."
I en bildtext till en bild av en kvinna som sitter på en bänk läser jag:
"När mörkret faller över Manhattans västsida och Broadway, då minns de gamla den värld i vilken de en gång levde långt bortom haven. Denna ensamma kvinna visade sig komma från Vladivostok. Hon hade tillbringat åratal i Dachau, amerikanska trupper räddade henne ur det infernot. Nu var hon helt ensam med sina minnen."
På sidan därpå finns några textstycken. Ett av dem lyder:
"INGRIP ALDRIG
i gräl eller ev slagsmål. Sköt er själv och låt polisen eller barmästaren sköta sitt."
I stycket därefter fortsätter jag:
"TYCK INTE HELLER SYND
om de män – och kvinnor – som stöttar husväggar liggande på trottoaren eller sitter och sover i en port. Man kan alltid ge den fattige eller den blinde en slant. Men alla människorvraken är kända av polisen och lämnas ostörda, så länge de inte vållar bråk eller besvär. I Amerika kan man nämligen välja sin egen livsstil även om den är aldrig så simpel."
Var det verkligen så på 1970-talet? Hur är det nu?
"HERRAR SOM VILL BLI RAKADE
kan bli det på Manhattan. Rak- och frisersalonger finner man genom att se sig om efter en roterande polkagris. Den är frisöryrkets symbol i Amerika."
I en bildtext till en bild av en kvinna som sitter på en bänk läser jag:
"När mörkret faller över Manhattans västsida och Broadway, då minns de gamla den värld i vilken de en gång levde långt bortom haven. Denna ensamma kvinna visade sig komma från Vladivostok. Hon hade tillbringat åratal i Dachau, amerikanska trupper räddade henne ur det infernot. Nu var hon helt ensam med sina minnen."
På sidan därpå finns några textstycken. Ett av dem lyder:
"INGRIP ALDRIG
i gräl eller ev slagsmål. Sköt er själv och låt polisen eller barmästaren sköta sitt."
I stycket därefter fortsätter jag:
"TYCK INTE HELLER SYND
om de män – och kvinnor – som stöttar husväggar liggande på trottoaren eller sitter och sover i en port. Man kan alltid ge den fattige eller den blinde en slant. Men alla människorvraken är kända av polisen och lämnas ostörda, så länge de inte vållar bråk eller besvär. I Amerika kan man nämligen välja sin egen livsstil även om den är aldrig så simpel."
Var det verkligen så på 1970-talet? Hur är det nu?
torsdag 10 juni 2010
Kurs
Drömde härom natten att jag körde bil från passagerarsätet. I skarpa ordalag försökte jag förmå föraren, att ändra kurs. I själva verket var det jag som satt bakom ratten. Det var såklart ingen lustig känsla och snart var återvändsgränden ett faktum.
I går natt styrde jag - och tryckte gasen i botten. Det gick så fort att jag inte riktigt hann med. Alltid är det något.
I går natt styrde jag - och tryckte gasen i botten. Det gick så fort att jag inte riktigt hann med. Alltid är det något.
tisdag 1 juni 2010
Kallt, Capri
De senaste dagarna skiner solen ihärdigt. Ändå är det kallare än väntat och jag kränger på mig en tröja. Men det borde vara varmare. Det är ungefär som med Robin Söderling och hans matcher mot Roger Federer. Tills i dag fanns bara en vinnare. Nu är de två.
Jag lyssnade på en fin kulturdokumentär om den italienske författande mångsysslaren Curzio Malaparte och hans hus på Capri, som lär ha varit en avbild av honom själv. Programmakaren Andreas Kassel, en journalistisk mångsysslare, berättar om ögonblick från då och nu på ett trollbindande sätt. Emellanåt blir den hypnotiska essän mig övermäktig. Jag stannar upp och skriver ner för att bilderna är så starka.
På väg till Capri säger Kassel följande, och jag kan ana både oro och glädje bland stavelserna:
”Jag tar med mig en porträttlins till Capri med en brännvidd på 85 mm och en bländare på 1,4 – för det korta skärpedjupets skull. För att kunna fokus exakt där jag vill och inte förlora mig i den alldeles för stora ramen. Arkitektur är, när allt kommer omkring, det oändliga skärpedjupets konst.”
Eller hur?
Jag lyssnade på en fin kulturdokumentär om den italienske författande mångsysslaren Curzio Malaparte och hans hus på Capri, som lär ha varit en avbild av honom själv. Programmakaren Andreas Kassel, en journalistisk mångsysslare, berättar om ögonblick från då och nu på ett trollbindande sätt. Emellanåt blir den hypnotiska essän mig övermäktig. Jag stannar upp och skriver ner för att bilderna är så starka.
På väg till Capri säger Kassel följande, och jag kan ana både oro och glädje bland stavelserna:
”Jag tar med mig en porträttlins till Capri med en brännvidd på 85 mm och en bländare på 1,4 – för det korta skärpedjupets skull. För att kunna fokus exakt där jag vill och inte förlora mig i den alldeles för stora ramen. Arkitektur är, när allt kommer omkring, det oändliga skärpedjupets konst.”
Eller hur?
måndag 31 maj 2010
Nostalgi, vemod
Känner mig aningen nostalgisk och lite vemodig. För någon vecka sedan var det 30 år sedan sångaren Ian Curtis tog sitt liv. I stället för att skriva en rad om hur New Order lirade konsert på ett år senare funderar jag vidare på fenomenet Curtis och Joy Division och att det på många sätt råder en förvirring kring vad som hände, hur det skedde och varför.
Jag har börjat lyssna på Boney M igen och tänkte att New York city från Take the heat off me kunde passa som pausmusik. Men den finns inte som musikvideo, så här kommer klassiska (eller hur det nu ska uttryckas) Daddy cool.
Och jag vete tusan om inte Curtis någon gång kollade in hur Bobby Farrell skuttade på scenen.
Hur det nu var eller är, så består mycket från det 70-tal som en gång var.
Jag har börjat lyssna på Boney M igen och tänkte att New York city från Take the heat off me kunde passa som pausmusik. Men den finns inte som musikvideo, så här kommer klassiska (eller hur det nu ska uttryckas) Daddy cool.
Och jag vete tusan om inte Curtis någon gång kollade in hur Bobby Farrell skuttade på scenen.
Hur det nu var eller är, så består mycket från det 70-tal som en gång var.
tisdag 25 maj 2010
Medial måndag
Måndagskvällar hamnar vi ofta framför tv-serien Medium och fascineras över Patricia Arquettes rättframma tolkning av Alison, som utan krusiduller men ganska ofta med komplikationer vandrar mellan olika skeenden och verkligheter, lägger pussel av sina drömmar och visioner. Till slut löser hon utredningen på ett rart och givetvis övernaturligt sätt.
I gårdagens avsnitt fick hon i vanlig ordning kontakt med en avliden. För ovanlighetens skull duperades hon ordentligt av mannen från andra sidan. Delar av avsnittet var ren thrillerfrossa, som fick grabben och mig att hålla händerna samtidigt som min fru blundade. Det var kittlande att se hur Alison, den inte bara psykiskt utan även fysiskt stadiga kvinnan, vacklade.
Att Alison till slut tog kontrollen över situationen och iscensatte en intrig med döden som insats, var liksom som med tandborstningen som följde. Det måste göras; skrivas, produceras, ageras, spelas in.Men det är ögonblicken av vilsenhet och famlandet i blindo som gör att vi kommer att fortsätta trängas i soffan kommande måndagar.
I gårdagens avsnitt fick hon i vanlig ordning kontakt med en avliden. För ovanlighetens skull duperades hon ordentligt av mannen från andra sidan. Delar av avsnittet var ren thrillerfrossa, som fick grabben och mig att hålla händerna samtidigt som min fru blundade. Det var kittlande att se hur Alison, den inte bara psykiskt utan även fysiskt stadiga kvinnan, vacklade.
Att Alison till slut tog kontrollen över situationen och iscensatte en intrig med döden som insats, var liksom som med tandborstningen som följde. Det måste göras; skrivas, produceras, ageras, spelas in.Men det är ögonblicken av vilsenhet och famlandet i blindo som gör att vi kommer att fortsätta trängas i soffan kommande måndagar.
måndag 24 maj 2010
Burkar och bäver
När jag cyklade till skogen for jag förbi en man som satt på en bänk skymd bland träden. Han drack öl. Bredvid honom stod väldigt många burkar uppradade. Med grönskan som fond såg scenen moloket frisk ut.
När jag väl kom fram till skogsbrynet tänjde jag hit och dit med kroppen och kände mig genast oövervinnerlig. Forza. Efter halva joggingturen i kuperad terräng kommer ett svart djur emot mig. Jag blir aningen spak men tycker att det är bättre att fortsätta än lägga benen på ryggen. Snart är vi öga mot öga. Jag och bävern. For ett ögonblick står vi stilla i våra steg. Då händer det. Bävern vänder på klacken och börjar kuta i full karriär. Och inte bara det, jag tycker att hon, eller han, flinar också. Utmaningen är ett faktum. Fyrfotingen får ett stort försprång men först nerför kullen är faktiskt jag. När jag spränger det imaginära målsnöret tycker jag mig höra uppskattande applåder från både en och flera tassar. Kanske någon gnisslar tänder. Eller så är det bara någon som biter i bark.
Resten av turen går som på moln, bortsett från mitt ömmande knä, mina bultande lår och flåset som inte riktigt hinner med vinnaren inom mig. På vägen hem sveper jag förbi parkbänken bakom träden där mannen och ölburkarna tidigare trängdes. Nu är såväl människa som aluminium borta.
När jag väl kom fram till skogsbrynet tänjde jag hit och dit med kroppen och kände mig genast oövervinnerlig. Forza. Efter halva joggingturen i kuperad terräng kommer ett svart djur emot mig. Jag blir aningen spak men tycker att det är bättre att fortsätta än lägga benen på ryggen. Snart är vi öga mot öga. Jag och bävern. For ett ögonblick står vi stilla i våra steg. Då händer det. Bävern vänder på klacken och börjar kuta i full karriär. Och inte bara det, jag tycker att hon, eller han, flinar också. Utmaningen är ett faktum. Fyrfotingen får ett stort försprång men först nerför kullen är faktiskt jag. När jag spränger det imaginära målsnöret tycker jag mig höra uppskattande applåder från både en och flera tassar. Kanske någon gnisslar tänder. Eller så är det bara någon som biter i bark.
Resten av turen går som på moln, bortsett från mitt ömmande knä, mina bultande lår och flåset som inte riktigt hinner med vinnaren inom mig. På vägen hem sveper jag förbi parkbänken bakom träden där mannen och ölburkarna tidigare trängdes. Nu är såväl människa som aluminium borta.
torsdag 13 maj 2010
Ba-du-ba
Härom natten när det for omkring extra mycket såg jag äntligen klart filmen 35 rhums, som av jag påbörjade för någon månad sedan. Den är en skön och sorglig sak om hur vi glider omkring och möter oss själva och varandra i situationer som vi inte alltid kontrollerar eller förstår men som tvingar oss att agera. Den är en film om ensamhet och vänskap på samma gång. Vardagen är ungefär precis så som i den filmen, och det tycker jag inte vill säga lite. Fransk verklighet, svensk eller grekisk, vi har mycket gemensamt.
Du kanske tycker att det är märkligt att jag drog ut 35 rhums på en månad eller så och med ett antal, faktiskt, sittningar. Det blev så, som det blir ibland. Och det passade. Den fina i kråksången är att jag kan se om Claire Denis speciella skapelse. I en tio år gammal intervju benämns Denis som en filmens Ornette Coleman. Min jazz svänger inte så väldigt men den franska regissören förmedlar och gestaltar olika slags rytmer. Be-bop-ba-du-ba-du.
Kolla även in Nenette & Boni. Denis senaste White material har jag ännu inte fokuserat.
Du kanske tycker att det är märkligt att jag drog ut 35 rhums på en månad eller så och med ett antal, faktiskt, sittningar. Det blev så, som det blir ibland. Och det passade. Den fina i kråksången är att jag kan se om Claire Denis speciella skapelse. I en tio år gammal intervju benämns Denis som en filmens Ornette Coleman. Min jazz svänger inte så väldigt men den franska regissören förmedlar och gestaltar olika slags rytmer. Be-bop-ba-du-ba-du.
Kolla även in Nenette & Boni. Denis senaste White material har jag ännu inte fokuserat.
onsdag 12 maj 2010
Mumma
Slutade jobba, lirade kula i parken, hamnade på puben Oliver Twist. En Ocean, lite grann av min frus Bath och några chilinötter senare rullade jag hemåt, medan min fru åkte kommunalt mot samma mål.
Matchen på tv mellan Fulham och Atletico Madrid är otroligt underhållande. Först var engelsmännen uträknade, sedan visade de var skåpet skulle kunna stå. Snart börjar andra halvlek och utgången är oviss. Mumma.
I går för en massa år sedan trixade George Best för Londonlaget. I dag hade Dagens Nyheters A-del 13 vinannonser. I morgon är jag ledig.
måndag 10 maj 2010
Tomater, poesi, garnityr
Jag planterade tomater i helgen. Lite sent såklart men jag är ju den jag är. April är poesins månad - i varje fall i USA. På mailen får jag från poets.org en dikt varje dag. Det här året har jag knappt hunnit läsa alls av utbudet och jag svälter. Men så guppade dikten "Sharks in the Rivers" av Ada Limón till mig. Den går så här (kursiveringarna är poetens):
We'll say unbelievable things
to each other in the early morning—
our blue coming up from our roots,
our water rising in our extraordinary limbs.
All night I dreamt of bonfires and burn piles
and ghosts of men, and spirits
behind those birds of flame.
I cannot tell anymore when a door opens or closes,
I can only hear the frame saying, Walk through.
It is a short walkway—
into another bedroom.
Consider the handle. Consider the key.
I say to a friend, how scared I am of sharks.
How I thought I saw them in the creek
across from my street.
I once watched for them, holding a bundle
of rattlesnake grass in my hand,
shaking like a weak-leaf girl.
She sends me an article from a recent National Geographic that says,
Sharks bite fewer people each year than
New Yorkers do, according to Health Department records.
Then she sends me on my way. Into the City of Sharks.
Through another doorway, I walk to the East River saying,
Sharks are people too.
Sharks are people too.
Sharks are people too.
I write all the things I need on the bottom
of my tennis shoes. I say, Let's walk together.
The sun behind me is like a fire.
Tiny flames in the river's ripples.
I say something to God, but he's not a living thing,
so I say it to the river, I say,
I want to walk through this doorway
But without all those ghosts on the edge,
I want them to stay here.
I want them to go on without me.
I want them to burn in the water.
Jag hajar en del och inom kort bär det av till New York. Tills dess får jag väl vässa mitt garnityr och öppna några av de dörrar jag hittills hållit stängda.
We'll say unbelievable things
to each other in the early morning—
our blue coming up from our roots,
our water rising in our extraordinary limbs.
All night I dreamt of bonfires and burn piles
and ghosts of men, and spirits
behind those birds of flame.
I cannot tell anymore when a door opens or closes,
I can only hear the frame saying, Walk through.
It is a short walkway—
into another bedroom.
Consider the handle. Consider the key.
I say to a friend, how scared I am of sharks.
How I thought I saw them in the creek
across from my street.
I once watched for them, holding a bundle
of rattlesnake grass in my hand,
shaking like a weak-leaf girl.
She sends me an article from a recent National Geographic that says,
Sharks bite fewer people each year than
New Yorkers do, according to Health Department records.
Then she sends me on my way. Into the City of Sharks.
Through another doorway, I walk to the East River saying,
Sharks are people too.
Sharks are people too.
Sharks are people too.
I write all the things I need on the bottom
of my tennis shoes. I say, Let's walk together.
The sun behind me is like a fire.
Tiny flames in the river's ripples.
I say something to God, but he's not a living thing,
so I say it to the river, I say,
I want to walk through this doorway
But without all those ghosts on the edge,
I want them to stay here.
I want them to go on without me.
I want them to burn in the water.
Jag hajar en del och inom kort bär det av till New York. Tills dess får jag väl vässa mitt garnityr och öppna några av de dörrar jag hittills hållit stängda.
lördag 8 maj 2010
Vägar
Under veckan som gick kom döden på besök, inte bokstavligen eller som ångest utan som ande, som ett slags eftermäle av att det oundvikliga skett. Jag fick höra talas om en äldre kvinna som lämnat sin plats på jorden. Innan färden hade hon fått en innerlig önskan uppfylld; den att hon sina sista dagar skulle kunna stanna kvar i sin lilla stad som hon levt inom så länge.
I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.
En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.
I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.
En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.
söndag 2 maj 2010
Prognoser, låtar, sätt
Prognoserna är dystra. Det som kallas stålbad tappas upp. Greklands sak är vår.
En av mina brorsor lånade melodin från en Offspringlåt och satte text till en av fotbollslaget Aris Salonikis hejaramsor. Den handlar om hur galen man blir av att inte få se laget i sitt hjärta lira. Såklart. Från läktaren låter den så här ...
... och röstades fram som en av de tre bästa ramsorna i fjol.
Originallåten har den här tappningen:
Refrängen kan sjungas av alla. På ett eller annat sätt.
(Fick inte till det med inbäddningskoderna, συγνώμη.)
En av mina brorsor lånade melodin från en Offspringlåt och satte text till en av fotbollslaget Aris Salonikis hejaramsor. Den handlar om hur galen man blir av att inte få se laget i sitt hjärta lira. Såklart. Från läktaren låter den så här ...
... och röstades fram som en av de tre bästa ramsorna i fjol.
Originallåten har den här tappningen:
Refrängen kan sjungas av alla. På ett eller annat sätt.
(Fick inte till det med inbäddningskoderna, συγνώμη.)
torsdag 29 april 2010
Sång, ok, tro
Fotbollslaget Aris Saloniki lirade cupfinal i Aten förra lördagen. Kvällen innan före avresan till huvudstaden började fansen samlas för att dansa och sjunga. Den speciella fanorkestern Bulldog Band spelade. Två av mina brorsor var där.
Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?
Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.
Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.
Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?
Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?
Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.
Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.
Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?
måndag 26 april 2010
Stilla växa vara
Jag ville verkligen resa. Trots att jag var i god tid sprang jag till bussen som tog mig till flygbussen. Jag skuttade även till den fyrhjulingen, som styrde mot flygplatsen. Askan hade skingrats och innan jag visste ordet av satt jag på planet, mellanlandade, strövade omkring i en lång korridor med glasväggar, käkade en ciabatta, funderade över vädret som skulle välkomna mig, åkte upp i luften, ner på marken, kom fram, hej hej, kram kyss, mat, hur var, gå ut, skjorta plus frivilligjacka, ett glas, hem, sova.
Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.
Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.
Vad du har vuxit, säger hon.
Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:
Du är en riktig man!
Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.
Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.
Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.
Vad du har vuxit, säger hon.
Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:
Du är en riktig man!
Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.
onsdag 21 april 2010
På väg
I morgon vid den här tiden är jag söderöver. Inte i Aten som på bilden men väl i Thessaloniki. Jag säger hej till pappa, brorsorna och släkten. Kanske går vi en promenad. Eller så sitter vi på balkongen. Lite prat, en del mat. Mycket larm. Askan verkar skingra sig, men det är klart, planet ska lyfta också. Hur som helst är jag på väg.
Vad vore vi utan avbilder som vittrar allteftersom vinden viner, solen steker och regnet strilar.
söndag 18 april 2010
Läskpapper
Föreställningen var så mycket bättre än vad den kunde tänkas vara. Jag visste ingenting om pjäsen eller uppsättningen annat än att den skulle handla om en familj och att Marie Göranzon nog skulle stå på scenen. ”En familj” som stycket heter är en tragisk historia som fick grabben, min fru och mig att kvida av skratt. Den handlar om en grupp människor som simmar omkring i sina vakuum och förutfattade meningar och kippar efter andan så gott som hela tiden eftersom de varken trivs med sin tillvaro eller sitt ursprung. Tabletter, alkohol, marijuana och gränslös sex blir följden i takt med att kaoset uuurartar.
Skådespeleriet var tajmat som brisen en sommardag efter doppet just då glassen så när smälter framför dina läppar. Grälen var som grillad fläskfilé. I like. I eat. På scenen trivdes inte bara Marie Göranzon utan även Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt, Kristina Törnqvist och Ingela Olsson. Ibland är det bra att inte ha koll och vara som ett läskpapper. Några repliker från "Paris, Texas" sög jag också i mig.
Det är den bästa teater jag någonsin sett, sa grabben.
lördag 17 april 2010
Hejlahojla
I dag ska grabben, min fru och jag gå på teater. Hejlahojla. Det var så länge sedan att jag inte minns när och det ska du veta skäms jag över. För inget är som ögonblicket, det där raffinerade och iscensatta men fullständigt unika.
I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.
Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...
I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.
Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...
tisdag 13 april 2010
Jag, du, någon annan
Grabben sa: Jag vet hur en gul färg ser ut. Men hur vet jag att du eller någon annan tycker likadant? Vem har bestämt det? Vem kan uppfatta vad andra uppfattar?
Under frukosten som följde pratade vi om sociala överenskommelser och vetenskaplig läror. Hur det vore att se världen genom ett filter passade fint till kopp kaffe nummer två.
Sov du gott i natt, frågade jag.
Mmm, blev svaret samtidigt som den sista chokladmjölken sveptes.
Ett kort ögonblick infann sig stillheten, eller vad det rogivande aningen loja ska kallas, i köket.
Inte gult eller rött, hellre grönt, möjligen ljust violett. Världen slöt sig. Öppnades.
Tänk om jag sover nu och allt detta är en dröm, sa grabben.
Under frukosten som följde pratade vi om sociala överenskommelser och vetenskaplig läror. Hur det vore att se världen genom ett filter passade fint till kopp kaffe nummer två.
Sov du gott i natt, frågade jag.
Mmm, blev svaret samtidigt som den sista chokladmjölken sveptes.
Ett kort ögonblick infann sig stillheten, eller vad det rogivande aningen loja ska kallas, i köket.
Inte gult eller rött, hellre grönt, möjligen ljust violett. Världen slöt sig. Öppnades.
Tänk om jag sover nu och allt detta är en dröm, sa grabben.
lördag 10 april 2010
Det var då
Grabben, min fru och jag såg Andrzej Wajdas Katyń i påskas. Den var otäck. Vad som hände i dag var likaledes.
När jag bodde i Polen brukade jag titta på tv-satiren Polskie zoo om ett gäng gosedjur som med fnys, fräs och fraser berörde den aktuella politiska situationen. Tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński tolkades (vill jag minnas) som två gnagare, sorkar kanske, och snackade i varandras mun hela tiden. Det var en fröjd att se på. Det var då.
DN-journalisten Michael Winiarski berör dagens tragedi. Den polske journalisten och debattören Adam Michnik delar sina känslor.
När jag bodde i Polen brukade jag titta på tv-satiren Polskie zoo om ett gäng gosedjur som med fnys, fräs och fraser berörde den aktuella politiska situationen. Tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński tolkades (vill jag minnas) som två gnagare, sorkar kanske, och snackade i varandras mun hela tiden. Det var en fröjd att se på. Det var då.
DN-journalisten Michael Winiarski berör dagens tragedi. Den polske journalisten och debattören Adam Michnik delar sina känslor.
onsdag 7 april 2010
Sällskap
I tunnelbanevagnen sitter två personer och kramar varandra. Lutar sig mot, håller fast, griper. Ett. Bredvid dem står resväskorna till synes redo för både avfärd och avsked. Eller vänta, visst vill väskorna luta, hålla, gripa.
Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.
Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.
Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.
Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.
tisdag 6 april 2010
måndag 5 april 2010
fredag 2 april 2010
Provocerande
Har haft Marilyn Mansons självbiografi med mig ett tag. Det är en bok det dryper om, mest kroppsvätskor men även en hel del sprit. Boken har titeln ”En väg ut ur helvetet”. Den borde ha fått tillägget ”Med kroppen som insats”.
Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?
Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.
Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:
”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”
Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:
”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”
Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.
Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?
Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.
Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:
”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”
Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:
”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”
Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.
tisdag 30 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Säpospår
När jag var yngre berättade jag gärna historier om Säpo och hur dess anställda samarbetade med liknande organisationer i andra länder och såg till att människor som uttryckt en avvikande åsikt försvann. Jag vet nu att jag bara fabulerade men ändå, ibland tycker jag mig se spår att säkerhetspolisen kontrollerat, registrerat och verkställt.
lördag 27 mars 2010
På en ö
Längst upp till höger är min plats. Därifrån följer jag hur färjan tar sig till ön med det beryktade fängelset. Väl där ska två poliser reda ut ett försvinnande. Parallellt med utredningen konfronteras en av detektiverna med sin förflutna: vad han gjort, möjligen åstadkommit, misslyckats med. Suggestioner övergår successivt till paranoia.
Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.
Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.
Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.
Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.
fredag 26 mars 2010
Mänskligt
Att inte berätta är mänskligt.
Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.
Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.
Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.
Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.
Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.
Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.
tisdag 23 mars 2010
Fråga 37
Stannades på gatan av en kvinna. Fick frågan om jag visste var Riddarholmen ligger. Jag hade en lååång och iiiiintensiv dag bakom mig och fråga 37 snurrade i mitt rouletthjul. Men jag kunde inte förmå mig att skaka på huvudet och säga "Nej, tyvärr". Så jag förklarade och pekade. Ett leende senare var hon borta.
Ibland går det fort.
Ibland går det fort.
söndag 21 mars 2010
Guide
För såväl en guido som en guidette går vardagen ut på att träna, sola och vårda det yttre. MTV startar i kväll en serie om tio fantaster. Min fru påpekar att vi människor gör som djuren som slickar sig, sköter om pälsen, gör sig fina och slagkraftiga inför kampen för tillvaron. That's life.
Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.
Sedan sjunger jag.
Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.
Sedan sjunger jag.
fredag 19 mars 2010
Fabrikat
Grodor kommer från himlen. Att så är fallet beror på att någon eller något släpper sig eller petar sig i näsan. En nysning kan också göra sitt till. Mer jordnära är det med pesto. Den, eller kanske det, kommer från pestoträdet. Och korvar kommer från speciellt sneda grisar. Extra gott smakar korvarna om svinfarmaren är duktig på att sätta ihop ballonger, så att de blir ”korviga” djur. Det är inte lätt att veta vad som är fabricerade produkter. Enligt gårdagens DN (ännu inte utlagd men här en text baserad på samma undersökning) vet mindre än hälften av svenskarna om att falukorv är ett halvfabrikat.
Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.
Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.
Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.
Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.
tisdag 16 mars 2010
Hennes blick alltså
Vi förväntas gå uppsträckta, sätta vänster fot fram och låta höger följa efter. Ibland vill det sig inte. Damen vide busshållplatsen vill inte. Hon ligger utsträckt på bänken och vilar huvudet mot det kalla grönt färgade sittstödet av metall. Hon bär en svart, bullig rock och en nästan lika bullig mössa. Hon kan vara 40, 50, 60. Säkert 57 år. Blicken är tom. Ett ögonblick får jag kontakt med henne från min plats i bussen. Sedan är hon borta, hennes blick alltså.
En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?
De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.
Kvinnan vänder sig om.
Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.
En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?
De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.
Kvinnan vänder sig om.
Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.
fredag 12 mars 2010
Bilder att döda
Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.
Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.
Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.
Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.
På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.
Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.
Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.
Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.
På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.
torsdag 11 mars 2010
XX
Internationella kvinnodagen infaller varje år och helt osökt kommer jag att tänka på XX. Hon hade varit speciellt stökig, tyckte personalen. Därför beslutade föreståndaren att XX inte skulle få följa med på utflykten. Sonika stängdes hon in i de gemensamma lokalerna.
XX berättade för sin mamma om det som hänt och att det var läskigt att vara ensam en hel utflykt. När modern tog upp saken, sa föreståndaren att meningen var att hon, dvs XX, skulle bli rädd och på så sätt förstå att hon gjort något dumt.
XX är sex år.
XX berättade för sin mamma om det som hänt och att det var läskigt att vara ensam en hel utflykt. När modern tog upp saken, sa föreståndaren att meningen var att hon, dvs XX, skulle bli rädd och på så sätt förstå att hon gjort något dumt.
XX är sex år.
onsdag 10 mars 2010
I here
Säger du ”vov” eller ”ouaoh”? Jag tycker det senare låter fräsigare men grabben är av en annan åsikt. Så är han också en fena på att lira WoW, dvs World of Warcraft. Ibland bildar han lag med ett gäng perser, som sitter framför sina datorer i Teheran.
En av iranierna är lite slö av sig och har sällan lust att göra ”the shit work” när man samlas för att ta sig an en boss. Alltså, när de små men nödvändiga utmaningarna utförs håller han sig vid sidan av. Resten av laget undrar såklart var han är.
Where are you, ropar de över Skype.
I here, får de till svars av killen som är på när väl den stora bataljen ska ske.
Men ibland försvinner persergänget. Bokstavligen. Det beror på att den iranska regimen förhindrar åtkomsten till nätet. Fyra dagar kan gå. Sedan är det möjligt att fortsätta spelet, attackerna och strategierna samt såklart ställa frågan – och sedan höra svaret:
I here.
En av iranierna är lite slö av sig och har sällan lust att göra ”the shit work” när man samlas för att ta sig an en boss. Alltså, när de små men nödvändiga utmaningarna utförs håller han sig vid sidan av. Resten av laget undrar såklart var han är.
Where are you, ropar de över Skype.
I here, får de till svars av killen som är på när väl den stora bataljen ska ske.
Men ibland försvinner persergänget. Bokstavligen. Det beror på att den iranska regimen förhindrar åtkomsten till nätet. Fyra dagar kan gå. Sedan är det möjligt att fortsätta spelet, attackerna och strategierna samt såklart ställa frågan – och sedan höra svaret:
I here.
söndag 24 januari 2010
Gammal, grönbete, George
Sjönk ner framför Up in the air och gladdes av sarkasmerna om tekniktilltro och relationsrädslor. Att människor inte ska behöva träffas är ett av filmens teman. Och om man träffas är det för att göra slut – i det här fallet, den här filmen, sparka någon från jobbet.
Det är en fin berättelse om hur enkelt det är att välja att leva ensam men hur svårt det kan vara att genomföra det. George Clooney har nog varit bättre i andra filmer men här framstår han som en fullständigt egen blandning av en flera decennier gammal whiskey och en kalv på grönbete. Han spelar med en naivitet som både bränner och svalkar, och han ter sig som vår tids Cary Grant med de grå tinningarna, de nätta men bestämda läpparna, smilgroparna som liknar turkiska fruktknivar och som gestaltar en person som hur mycket vilse denne än går i verkligheten, så fallerar aldrig tolkningen av karaktären. Tung, gedigen professionalism.
Att slutet i filmen inte är happily ever after eller på den vägen är det eller det här var bara underhållning får mig att ta sats till nästa framträdande med den jovialiske och snudd alltid roande amerikanske skådespelaren.
Det är en fin berättelse om hur enkelt det är att välja att leva ensam men hur svårt det kan vara att genomföra det. George Clooney har nog varit bättre i andra filmer men här framstår han som en fullständigt egen blandning av en flera decennier gammal whiskey och en kalv på grönbete. Han spelar med en naivitet som både bränner och svalkar, och han ter sig som vår tids Cary Grant med de grå tinningarna, de nätta men bestämda läpparna, smilgroparna som liknar turkiska fruktknivar och som gestaltar en person som hur mycket vilse denne än går i verkligheten, så fallerar aldrig tolkningen av karaktären. Tung, gedigen professionalism.
Att slutet i filmen inte är happily ever after eller på den vägen är det eller det här var bara underhållning får mig att ta sats till nästa framträdande med den jovialiske och snudd alltid roande amerikanske skådespelaren.
fredag 22 januari 2010
Gamla färger och nya
Saker och ting är inte vad de brukade vara. Moderaterna har gjort en kovändning när det gäller kvotering i bolagsstyrelser. Det är positivt och strongt men någonstans tror jag inte på den nya (eller är det den gamla) arbetarrörelsens utspel, som snarare kommer att utvecklas på samma sätt som den socialdemokratiska kärnkraftsfrågan. 2014 är deadline för de blå.
Ytterligare färger har FBI använt sig av när de tagit hjälp från verkligheten och kolorerat med ettor och nollor. Metoden är diskutabel. Nog är det förvånande att en spansk politiker utan sin vetskap fått agera modell för samhällets fiende nummer 1.
"Bin Laden's safety is not threatened by this but mine certainly is," sa Gaspar Llamazares.
I onsdagens Metro (Stockholmsupplagan, hittade den inte på nätet) fick det journalistiska reportaget en ny form. Det bestod av en handfull fraser, fyra kolumner, några fler frågor och svar, massor av betyg samt knappt dussinet fotografier - i färg såklart. The times are...
Ytterligare färger har FBI använt sig av när de tagit hjälp från verkligheten och kolorerat med ettor och nollor. Metoden är diskutabel. Nog är det förvånande att en spansk politiker utan sin vetskap fått agera modell för samhällets fiende nummer 1.
"Bin Laden's safety is not threatened by this but mine certainly is," sa Gaspar Llamazares.
I onsdagens Metro (Stockholmsupplagan, hittade den inte på nätet) fick det journalistiska reportaget en ny form. Det bestod av en handfull fraser, fyra kolumner, några fler frågor och svar, massor av betyg samt knappt dussinet fotografier - i färg såklart. The times are...
onsdag 6 januari 2010
Framåt marsch
Det har gjorts listor om ditten och datten den senaste tiden. Avslut, eller i varje fall summeringar, är bra och jag hade själv gärna hakat på med de grymmaste eller gladaste replikerna på film, de värsta övergreppen såväl i Sverige som i världen och såklart den aktuella listan över populära scenarion vid vilken tidpunkt luften på jorden tar slut. Mina tio bästa stunder från det gångna året respektive decenniet skulle givetvis radas upp.
Men nej, det får vara. Inte så att jag tror att allmänintresset är litet utan jag känner mig för mycket här och nu. Har ingen lust att blicka bakåt. Framåt marsch, alltså. Men jag måste nämna Mystique, vars vackra förnamn kontrasteras av det ultratråkiga Jones. Jag såg henne på tv i VM-sändningarna i friidrott från Berlin. I 13,42 sekunder ägde hon. 100 meter var distansen. Heatet det tredje.
Hon ställde upp. Hon sprang. Hon kom sist i sitt lopp. Men hon gav järnet och vad jag än kommer att göra i framtiden, så har jag Mystique som förebild. Det låter enkelt men var ett svårt val. Och någonting måste vi bära med oss från det förflutna. Hon blir min listetta. För förra året. För decenniet har jag ännu inte bestämt mig. Mystique Jones representerar Nauru. Kanske åker jag eller du dit någon gång.
Men nej, det får vara. Inte så att jag tror att allmänintresset är litet utan jag känner mig för mycket här och nu. Har ingen lust att blicka bakåt. Framåt marsch, alltså. Men jag måste nämna Mystique, vars vackra förnamn kontrasteras av det ultratråkiga Jones. Jag såg henne på tv i VM-sändningarna i friidrott från Berlin. I 13,42 sekunder ägde hon. 100 meter var distansen. Heatet det tredje.
Hon ställde upp. Hon sprang. Hon kom sist i sitt lopp. Men hon gav järnet och vad jag än kommer att göra i framtiden, så har jag Mystique som förebild. Det låter enkelt men var ett svårt val. Och någonting måste vi bära med oss från det förflutna. Hon blir min listetta. För förra året. För decenniet har jag ännu inte bestämt mig. Mystique Jones representerar Nauru. Kanske åker jag eller du dit någon gång.
måndag 4 januari 2010
Massor av män
Tjänade pengar i dag men var allt för trött för att kunna glädjas ens över de små detaljerna. Musiken blev en ö att trampa till och jag lyssnade på Jam i kubik. All mod cons och Setting sons spotifyade jag två gånger var. Att det blev en dubbel beror mest på att jag ville ha sällskap. Sedan internettade jag dagstidningen Guardians (dryga året gamla) filmprogram som innehöll en ivrig och initierad intervju med John Sayles om hans blues-Alabama-svängiga Honeydripper, som jag såg häromveckan och som nog finns på dvd. Saylessnacket följdes av ett möte med Jon Savage som gjort en Joy Division-dokumentär. Det följdes av min egna youtube-jukebox med Curtis och killarnas musik. Idel snubbar, och ja, det är väl en sådan dag. Symptomatiskt nog så snubblade jag över en medpassagerare, manlig såklart, när jag skulle ta mig ur tunnelbanevagnen.
Det dröjer nog bara en månad eller två, kanske tre. Sedan är det cykelväder och då, ja, då är det vår och allting blir åter möjligt.
Shriekbacks Hand of my heart hittade jag också. Har glömt att berätta att jag för någon vecka sedan körde ett spinningpass med en instruktör som var lite shriekbackig av sig. En man, givetvis.
Det dröjer nog bara en månad eller två, kanske tre. Sedan är det cykelväder och då, ja, då är det vår och allting blir åter möjligt.
Shriekbacks Hand of my heart hittade jag också. Har glömt att berätta att jag för någon vecka sedan körde ett spinningpass med en instruktör som var lite shriekbackig av sig. En man, givetvis.
torsdag 31 december 2009
Trumpli vest
Tog mig en mellandag en tunnelbanetur. Spärrvakten och jag utbytte sedvanliga ”tack” med varandra. Dessutom sa han något som lät som ett snubblande från munnen. ”Vad sa, du”, frågade jag.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.
En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.
Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.
En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.
Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.
torsdag 24 december 2009
Bar backe
Fick höra en åsikt om att incitament är att tro på framför "altuism". På det svarade jag att skit i alla försäkringar och kommunala och statliga initiativ. Låt folk välja vad de vill ha och har de inte råd att välja får de stå på bar backe.
Personen ifråga, som är fackligt ansluten och avdelningschef, förstod inte min ironi. Men så är det ju skillnad mellan altruism med och utan "r".
När backen är bar och skrapad finns alltid Robin Hood. Men det sa jag inte. Man ska inte tro att vem som helst kan se Sherwoodskogen för alla dess träd.
Personen ifråga, som är fackligt ansluten och avdelningschef, förstod inte min ironi. Men så är det ju skillnad mellan altruism med och utan "r".
När backen är bar och skrapad finns alltid Robin Hood. Men det sa jag inte. Man ska inte tro att vem som helst kan se Sherwoodskogen för alla dess träd.
fredag 11 december 2009
Känsligt, kyckling
Ju mer vi fördjupar oss i kulturen desto fler tillfällen att vantrivas – och att älska. Grabben växer och blir allt känsligare. När en stålkniv skär i en tallrik av keramik viker han kroppen och blir ett russin i ansiktet. Kanske hans jag far in och ut genom ögon och öron.
Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.
Tänk på skumgodis, sa jag.
Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.
De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.
Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.
Tänk på skumgodis, sa jag.
Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.
De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.
onsdag 9 december 2009
söndag 6 december 2009
Rambo, bimbo, combo & Ragnhild
Var inte uppe med tuppen men fick ändå besök av rådjuret Ragnhild. Syns hon?
Innan middagen kallade grabben mig för sambo och sa att min fru var min bimbo. Jag kontrade med att jag minsann var Rambo medan min fru uttryckte att grabben var en combo.
Nästa vecka blir väl lika intensiv som den här. Uppdrag väntar.
Innan middagen kallade grabben mig för sambo och sa att min fru var min bimbo. Jag kontrade med att jag minsann var Rambo medan min fru uttryckte att grabben var en combo.
Nästa vecka blir väl lika intensiv som den här. Uppdrag väntar.
fredag 4 december 2009
Filmer, ilska
Har glömt att berätta att jag såg dramat No one knows about Persian cats om en kille och en tjej som vill sätta ihop ett band i Teheran. Tanken är att gruppen ska ge konserter i Europa. De är trötta på censuren och vill kunna spela sin musik. That’s it.
Filmen byggs upp som en road movie. Heavy metal, hiphop och indierock är några av de melodiska vykorten som klipps upp med vardagliga bilder. Persisk blues är en av höjdpunkterna i ett fantastiska filmpotpurri, som får mig att associera till ”Latcho drom” uppblandat med swinging London där Antonioni möter Ken Russell. Derek Jarman envisas med att på ett ikonografiskt sätt med att lägga sig i. Liksom Agnés Varda men då mer på ett symboliskt plan.
Under filmens gång dånar ekot av mullornas livsfientliga ångvält och plattar gång efter annan till kreativa uttryck. Ändå jammas, rockas och hoppas det. Det är en makalös skaparglädje filmen förmedlar. Och en satans ilska. Nu får de religiösa fanatikerna i Iran och deras trotjänare fan i mig lägga av.
Var alltså på Stockholms filmfestival. Såg Precious parallellt som jag läste den litterära förlagan. Helvetet kan se ut på många sätt. Här beskrivs det i form av en tonåring som är analfabet och gravid för andra gången med sin pappa. Flickan misshandlas och våldtas av sin mamma. När tjejen tvingas börja på en specialskolan är det vändningen: hon får möjlighet att berätta sin historia och se sig själv och kommer till insikt om andra.
Någon solskenhistoria är det inte, även om Oprah Winfrey är en av filmens verkställande producenter. Däremot innehåller den en dagdrömsscen som är en skön parafras på italiensk såpa bortsett från att replikerna är hämtade från social misär, där hot och underkastelse hamnar i ett nytt ljus. Filmen är rätt bra överförd från boken. Speciellt den inledande kvarten håller en otäckt spetsig nivå. Att det blev Lee Daniels som fick jobbet att överföra Sapphires roman till vita duken beror på att författaren gillade Shadowboxer. Daniels har onekligen en blick för människors värde. För ett tag sedan försökte jag beskriva det här.
Fish tank rullar fortfarande över min näthinna. Regissören Andrea Arnold närvarade efter filmvisningen. Två scener, eller snarare bilder, utgick Arnold från: i den ena dansar en tjej vid motorvägen och en kille reparerar en bil; i den andra sitter en tjej på huk och kissar på golvet i ett främmande vardagsrum. Den senare scenen är en av de mest psykologiskt trovärda på film det här året. Se Fish tank. Är du inte arg när du ser den, blir du det.
Filmen byggs upp som en road movie. Heavy metal, hiphop och indierock är några av de melodiska vykorten som klipps upp med vardagliga bilder. Persisk blues är en av höjdpunkterna i ett fantastiska filmpotpurri, som får mig att associera till ”Latcho drom” uppblandat med swinging London där Antonioni möter Ken Russell. Derek Jarman envisas med att på ett ikonografiskt sätt med att lägga sig i. Liksom Agnés Varda men då mer på ett symboliskt plan.
Under filmens gång dånar ekot av mullornas livsfientliga ångvält och plattar gång efter annan till kreativa uttryck. Ändå jammas, rockas och hoppas det. Det är en makalös skaparglädje filmen förmedlar. Och en satans ilska. Nu får de religiösa fanatikerna i Iran och deras trotjänare fan i mig lägga av.
Var alltså på Stockholms filmfestival. Såg Precious parallellt som jag läste den litterära förlagan. Helvetet kan se ut på många sätt. Här beskrivs det i form av en tonåring som är analfabet och gravid för andra gången med sin pappa. Flickan misshandlas och våldtas av sin mamma. När tjejen tvingas börja på en specialskolan är det vändningen: hon får möjlighet att berätta sin historia och se sig själv och kommer till insikt om andra.
Någon solskenhistoria är det inte, även om Oprah Winfrey är en av filmens verkställande producenter. Däremot innehåller den en dagdrömsscen som är en skön parafras på italiensk såpa bortsett från att replikerna är hämtade från social misär, där hot och underkastelse hamnar i ett nytt ljus. Filmen är rätt bra överförd från boken. Speciellt den inledande kvarten håller en otäckt spetsig nivå. Att det blev Lee Daniels som fick jobbet att överföra Sapphires roman till vita duken beror på att författaren gillade Shadowboxer. Daniels har onekligen en blick för människors värde. För ett tag sedan försökte jag beskriva det här.
Fish tank rullar fortfarande över min näthinna. Regissören Andrea Arnold närvarade efter filmvisningen. Två scener, eller snarare bilder, utgick Arnold från: i den ena dansar en tjej vid motorvägen och en kille reparerar en bil; i den andra sitter en tjej på huk och kissar på golvet i ett främmande vardagsrum. Den senare scenen är en av de mest psykologiskt trovärda på film det här året. Se Fish tank. Är du inte arg när du ser den, blir du det.
torsdag 3 december 2009
Verkligt diktat
Frågade en skådespelare om han hade haft någon förebild för sin tolkning av just den filmrollen. Han skakade på huvudet men sa att författaren som skrivit den litterära förlagan använt honom som sin modell för att få kontur på sin karaktär.
Precis så är det väl. Liv blir berättelse som blir ytterligare historia.
Sedan berättade skådespelaren att han läst författarens senaste bok och kommit på sig själv med att fantisera hur han gestaltade bokens huvudpersons handlingar. Dikt är allt annat än verkligt, eller?
Precis så är det väl. Liv blir berättelse som blir ytterligare historia.
Sedan berättade skådespelaren att han läst författarens senaste bok och kommit på sig själv med att fantisera hur han gestaltade bokens huvudpersons handlingar. Dikt är allt annat än verkligt, eller?
onsdag 2 december 2009
Sitta statistiskt sett
I morse i tunnelbanevagnen satt idel män. Jag funderade över hur statistiskt möjligt det kunde vara och tänkte resa mig och slå mig ner mitt emot den blåkappklädda kvinnan som läste morgontidningen. Men då skulle jag sabba slumpen. Eller skulle jag påverka ödet? Valet var mitt.
Jag tycker väldigt mycket om den här essän om att välja samarbete och att gå över broar lika mycket som att bygga dem bokstavligt såväl som symboliskt. Glasklart. Valbart. Valklart.
Jag valde att sitta kvar. En annan gång reser jag mig. Om inte för att påverka statistiken, så för att lämna plats åt någon som kanske behöver sittplatsen mer än vad jag gör.
Jag tycker väldigt mycket om den här essän om att välja samarbete och att gå över broar lika mycket som att bygga dem bokstavligt såväl som symboliskt. Glasklart. Valbart. Valklart.
Jag valde att sitta kvar. En annan gång reser jag mig. Om inte för att påverka statistiken, så för att lämna plats åt någon som kanske behöver sittplatsen mer än vad jag gör.
tisdag 1 december 2009
Det räcker
Ett av tio barn agas i hemmet. Det påpekar nya Vårdguiden som damp ner i brevlådan under dagen. Mörkertalen är stora. Som hand i handsken är att nio av tio vuxna skulle göra något om de misstänkte barnmisshandel.
Enligt en Socialstyrelsenundersökning, som TT-citeras i dagens Svd, påpekas att socialtjänsten inte uppfyller sina åtaganden, när jourer i stället för kommuner tar hand om kvinnor och deras barn som misshandlas. Att socialtjänsten misslyckas beror också på att den väljs bort.
Resan till jobbet i morgon blir sig inte lik, när jag räknar alla resenärer och för statistik. Kanske reser jag mig och ropar. Far du illa och behöver hjälp vet jag kanske vad som kan göras, ska jag säga och sedan skrika: Nu räcker det.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
