Argument, reaktioner, klyftor

Sverigedemokraterna hade under sin stämma förra helgen en sluten omröstning, då majoriteten röstade emot partistyrelsens förslag. När man sedan röstade om frågan med handuppräckning var en lika överväldigande majoritet för förslaget. Vissa argument biter hårdare än andra.

Härförleden var jag på en större fest. Efter lite mat och dricka fick en chef fick för sig att han skulle hylla en medarbetare som skulle fylla jämnt dagen därpå. Han talade i en mikrofon.

- Ni kan inte gissa hur gammal hon kommer att bli, ekade hans röst i högtalarna.

Ingen reagerade över att chefen kommenterade kvinnans utseende – i stället för till exempel hennes egenskaper.

Efter att ha läst flera artiklar och hört radioinslag har jag gjort mig en uppfattning om vad filmen Play handlar om. Säkert har jag fel, men en sak är hundra och det är att vissa människor är fattiga, medan andra är mer bemedlade och ytterligare några är rika. En följd blir att de sociala klyftorna ökar och i den ravinen får grupptryck sin näring och, ja, det är inte så bra för dig, mig eller landet och världen i stort.

Björkbo

Min fru och jag fortsätter och leta efter ett nytt landet.

När löven fallit ser man plötsligt alla hus, sa min fru och tittade ut från bilen på motorvägen på åkern.

Där mitt på fältet hade en motorbåt dockat och däckat.

Samhället Heby innehöll både det bekanta och främmande. Jag åt pizza Saloniki (vad annars?), min fru mumsade en falafel med bröd och stark sås.

Vi hittade inget nytt bo men blev lite säkrare på vad vi letar efter. Det måste vara nära några av Västmanlands björkar.

Svängplatt

Har haft en ojämn dag. Skratt har utan förvarning blandats med frustration. Nej, det stämmer inte, för svängningarna var väntade och regnade från himlen ungefär som när grodor faller. Kräldjuren som landade framför mig var utrustade med paraplyer. Jag fattade vinken och än en gång gick det upp för mig att jag inte gillar det platta dygnet. Men samtidigt får det vara någon måtta på terrängen.

Amaryllisen har slagit ut. Med glädje dessutom.

Jag är glad.

The proper way

Den brittiske regissören Ken Russell har avlidit. Det uppmärksammar Guardian.

Panoreringar kan vara magiska. Det upptäckte jag första gången jag såg Russells filmatisering av D H Lawrence När kvinnor älskar. Två kvinnor (eller är det en man och en kvinna?) springer över en kyrkogård och glädjen som de uttrycker är fångad på ett förtrollande sätt.

På nätet hittar jag inte scenen i fråga, däremot en annan från samma film Rupert, spelad Alan Bates, visar "the proper way to eat a fig". Här är födelsedagsäppelkakan klar. Mums.

 

Se, dö och vårda

Jag handlade i dag. När jag och kundvagnen var på väg till rullbandet, stannade vi upp eftersom en äldre kvinna med krycka skulle blivit påkörd om vi gasat på.

Med tanke på all privatisering inom vård och omsorg är jag ytterst tveksam till att min kommun i morgon kommer att klubba igenom följande, som står på Sundbybergs hemsida:

”Biståndsbedömningen ska utvecklas, LOV ska införas inom hemtjänsten, en värdighetsgaranti ska tas fram, delaktigheten ska öka och all personal ska få vårdutbildning och utbildning i bemötande.”

Det låter som om målen ska uppfyllas med hjälp av en svajig struktur. Och det tycker jag för att jag anser att det är fel att tjäna en hacka på andras nöd och behov. Skatt är fina grejor.

Det finns en risk att frasen ”se Sumpan, sedan dö” får en ny, i mitt tycke bokstavligare, innebörd.

På vägen hem bromsade jag bilen när jag uppmärksammade att en blind äldre man korsade övergångsstället. Passagen tog sin tid. I morgon är det ny vecka. Nya möten väntar.

Eukalyptus

Fyller snart år. Fick smutsigt detaljrika blommor i kväll.

De luktar gott.

Siffror & Gunnar

Tack vare Journalisten hittade jag den här twitterstoryn om hur Sydsvenskans forne vd erhållit bonus trots röda siffror och sedan han lämnat skutan förhandlat till sig en avsevärd fallskärm, här och där beskrivet av Resumé.

Det är alltid mycket intressantare att höra historier om lag än om individer. Kanske för att ensam är stark, och ju mer och fler vi är tillsammans ju gladare vi bli.

Numera kommer alla Gunnar jag känt, känner och kommer att lära känna att tillhöra en speciell grupp. Jag vet inte om jag kan förklara, men läs storyn, så förstår du.  

Röster

Att verka i det fördolda och komma på lösningar som skapar trivsel är min melodi. Makt utan ansvar är alldeles förträffligt. Det blev jag varse i dag. (Jag kan inte beskriva ytterligare, för då riskerar jag ju att avslöja min tillbakahållna position.)

Men kroppen hänger och jag gick hem tidigare. När grabben kom hem tyckte han synd om mig. Sedan bad han mig agera valexekutör. Av skolan hade han och en tjej fått i uppgift att välja en kvartett ur klassen som senare i veckan ska baka till lärarnas studiedag. Han hade skrivit ner namnen på alla i klassen på lappar och lagt dem i en skål.

Välj fyra stycken, bad han.

Jag gjorde vad han önskade.

Jag hade kunnat välja själv, men jag ville att det skulle gå demokratiskt tillväga, förklarade grabben.

Var du och din klasskompis med på lapparna, frågade jag.

Nej, svarade han.

Varför inte det?

För att vi inte vill baka. Och för att vi bestämmer, sa grabben.

Nu ska jag i egenskap av Sight & Sound-prenumerant välja min kandidat till posten som Brittiska filminstitutets guvernör. I morgon är förrättningen över, och det gäller att passa på så att min röst blir hörd.

Klichéer och behov

Min fru och jag åkte bil i dag. Målet var att titta på ett hus som kan fungera som såväl slappstuga som fotoarkiv för en ansenlig mängd glasplåtar. På vägen tog vi en ambulerande fika. Till kaffet köpte jag en kanelbulle och min fru en vaniljbulle. Vädret var grått och trist. Det duggade mest hela tiden. En del ös blev det också. Med Roy Orbisons 25 mest framgångsrika singlar som ackompanjemang. Både A- och B-sidorna. Yo te Maria gillar jag skarpt. Det låter som en kliché, nej, det låter väl som om flera schabloner staplades. Men. Så mycket mer behövs inte. 

Kropp, skratt

I förrgår kollade jag på episodfilmen Tube tales. Under en scen skrattade jag så mycket att kroppen började värka. Kanske jag släppte på en spärr. I går var jag tjock i halsen. I dag är jag en tunn sort. I morgon garvar jag säkert igen.

Teaterliv

I Vitryssland riskerar du att fängslas och misshandlas om du spelar teater. Fy fan, vilket jävla liv.

Kolla här på ett bra Aktuelltinslag om Fria teaterns vassa och heroiska föreställningar. Spola fram till 17.58.

Herre med vackra ögon

Sedan två veckor trampar jag inte längre hit och dit. Kylan skiter jag i, däremot ogillar jag mörkret. Som cyklist syns du väldigt dåligt i trafiken, vare sig du klär dig som fyrverkeri eller julgran. Jag saknar pedalerna och rytmen. Och jag saknar morgonmötena med Krullkvinnan, Yellow Spots, Skarpa ögon och alla de andra. Jag undrar om Mannen i vitt, han som tidigare var klädd i svart, undrar var jag är. Fortfarande går han nog gatan fram. En gång i somras hälsade vi på varandra. Jag höjde armen. Han också.

Hej, sa vi.

I går tog jag bussen och när jag vid övergångsstället hejdade en buss från vänster höll jag på att prejas av ett dito fordon från höger. Åkvagnen från vänster gasade förbi och för ett ögonblick fick ordet manglad en ytterligare betydelse. Nåväl, bussarna for åt sina håll och jag gjorde en piruett av luftdraget innan jag skuttade efter bussen från höger. Min buss.

När jag väl stiger på stänger chauffören dörrarna, och om jag vore minsta tveksam över mitt tillknycklade tillstånd så blir det bekräftat nu. Jag flyger minst en decimeter. Samtidigt räknar jag till tio. För utbrott under morgonkvisten är ingen trevlig upplevelse för någon. Chauffören ler något generat, tror jag, och så rättar hon till sina glasögon.

Och så höll du på att köra över mig, säger jag så sött jag kan utan minsta ättika i tonen.

Dagen passerar. Den blir kväll och natt och ny morgon. Övergångsställe. Skutt. Buss. Samma chaufför. Hon ler. Stort. Och jobbar med glasögonen. Hej. Hej. Leenden smittar och solen verkar stråla något alldeles extra. Tidskriftshistorien om svensk narkotikapolitik blir förnöjsam läsning. En och en halv sida senare stannar bussen och chauffören börjar tala i högtalaren.

Jag vill önska alla passagerare en trevlig dag. Och så vill jag be herrn med de vackra ögonen om ursäkt eftersom jag nästan körde på honom i går.

Herre. Med vackra ögon. Den karamellen suger jag på fortfarande. Och sensmoralen, då? Det är aldrig för sent. Plus att den som väntar på någonting gott, väntar aldrig …

Dagen till ära

Godis, film, profit

Tidningen Fokus listar i veckans nummer (ännu inte på nätet) 40 dokumentärer som man tycker är nödvändiga att se. Jag har aldrig gjort någon sådan lista, inte sedan jag var elva-tolv år och satte ihop världslag i fotboll, hockey och även godispapper, som jag under en högfrekvent period av mitt liv klistrade på A4-papper och satte in i en pärm, som blev två och därefter flera, och efter det tröttnade jag och åt allt mer godis i takt med att jag tränade och lirade fotboll när jag kunde. Det är tur att det inte blev fler sporter för mig, för då hade jag frossat i än fler sötsaker.

En scen i Jan Troells Sagolandet, en film som inte finns med på Fokus lista, visar hur kycklingar sorteras enligt principen blivande höna vidarebefordras till äggproduktion och kommande tupp mals i en kvarn. När jag en gång såg de bilderna kom jag att tänka på koncentrationsläger. När jag i dag funderar på just de sekvenserna drar jag paralleller till hur vissa antaganden och mål kan få vuxna människor att rata andra.

Att unga med aktivitetsersättning ökat med si och så många procent är en alarmklocka. Att andelen psykiatriska diagnoser siktar mot stjärnorna är en annan tickande bomb. Är det fel på ett strukturerat samhälle, som tar hand om sina invånare och som låter analys och handling gå före känsla och etiketter? Och hur kommer det sig att de privata initiativen inom äldrevården hellre verkar för lidande än läkande? Är det fel på ett sammanhang som låter välfärd gå före profit?

I veckan är det lätt att skratta åt den amerikanske republikanen som ville avskaffa och glömde vad. Javisst, har vi alla gjort bort oss. Men att vilja göra sig av med handels- och utbildningsdepartement plus energiavdelningen. Är det egentligen någonting att garva åt? Även om det sker i synergiernas namn och man får jättemycket godis av en eller annan som tjänar på affärerna.

Madame spelar

Isabelle Huppert kan med sitt skådespeleri och den regi hon tar emot få mig att tappa andan. Någon gång har min ryggrad knäppt till.

I tonåren hamnade jag och en kompis på en liten biograf i Köpenhamn. Vi löste biljetter till en film med en affisch som visade en på något sätt vild kvinna och en lika exalterad man. Huppert och Philippe Noiret agerar i Bertrand Taverniers undergångsstämning Coup de torchon, baserad på Jim Thompsons bok. Den handlar om människor som luckrar upp sin moral och är i något slags fysiska excesser eller så handlar filmen om vad värmen och främlingskapet kan ställa till med. Möjligen är storyn en kulturell fortsättning på Paul Bowles Den skyddande himlen, som för övrigt blev en strålande iscensättning av Bernardo Bertolucci.

Min kompis och jag knockades av dystopin och det förgörande spelet. Svallvågorna satt kvar länge, faktiskt ända tills jag något decennium senare såg om filmen. Hur som helst undrar jag om det inte är tack vare Coup de torchon som Isabelle Huppert kunde göra en så lyckad tolkning i Claire Denis White material. Den filmen tar vid där den förra slutade. Rötterna har satt sig. När nu det vita materialets kolonialistiska trådar slits upp är det inte bara fantomsmärtor som framkallas.

Den kanske bästa eller i varje fall värsta huppertska tolkningen – Ma mère är en jävligt obehaglig berättelse om en gränslös morsa gestaltad som det mest (o)naturliga i världen – är hypnotiskt att följa. Den glöms lätt bort, när superlativerna, som i dagens DN, strilar kring henne. Det här året tilldelas Huppert Stockholm filmfestivals hederspris. Gratulerar, madame.

Brellust

I Thessaloniki går den internationella filmfestivalen in på sina sista rutor. I Stockholm projiceras det sedan i går en massa drömmar. Själv har jag lust att lyssna på Jacques Brel. Kanske du också.

Släkten, staden, fristaden

Grabben och jag höstlovsåkte till Guds stad, det vill säga Thessaloniki. Den luktar en hel del fasad blandad med havsångor som väller in från strandpromenaden. Det var gott att träffa släkten. Brorsorna har vuxit än mer och vi gick bland annat en vända på universitetet. Högt uppe på en byggnad, det måste vara på den sjunde-åttonde våningen, har någon målat ”Det här är den sista lagen”. 

Min yngste bror berättar för mig att orden syftar på att ett grekiskt universitetsområde är en fristad, även gentemot polisen. Det utnyttjas av kriminella – därför ett kommande lagförslag om polisiära interventioner. Min bror vill givetvis minska kriminaliteten på området, som droglangning, överfall etc, men han vill inte att det sker på bekostnad av studenternas autonomi.

Brorsan är både ung och arg och skeptisk mot hela den grekiska samhällsapparaten. Alla skor sig på alla. Eller så försöker de tjäna en hacka. Jo. Mycket har gått fel i landet. Mycket ilska pyr. Det är svårt att förstå hur lösningen blir. Om den blir. Ska huvuden ska rulla och i så fall hur många? En generation? Två? Eller ska det systematiska utnyttjandet och den befängda korruptionen slätas över och förlåtas i ett slags monetär försoningsprocess?

Tio år kommer det att ta att få landet på fötter, tror min bror. Innan dess har han avslutat sina studier och emigrerat. Det har han bestämt.

Kaffe och rösträtt

På väg till tunnelbanan kikade jag in hos tidningsbuden. En av dem hade hoppat upp på arbetsbänken och sträckt ut sig. Jo, det var en sådan dag, som klibbade ihop ögonen och tvinnade tankarna till bonjour tristesse. Själv var jag så trött att jag glömde dricka kaffe.

Nu sitter jag med min kopp och inbillar mig att styrketåren skingrar smogen av segt sinne. En kopp står vid min fru men hon somnade innan bryggaren gjort sitt. Det är en sådan dag.

Jag undrar vad som händer när koffein inte längre får vara vad det är utan i stället tar karotin eller något annat ämne dess namn, verkställighet och arom, ungefär som att frihet är något man rostar i ugnen och att rösträtt är detsamma som en kaka något politiskt parti producerat någon gång. Den dagen är kanske inte så långt borta. Men innan dess hinner vi fika.

Tom, Tomas, rugby

För en massa år sedan lyssnade jag mycket på Tom Verlaine, sångaren och gitarristen som en gång var med i Television. I en intervju jag läste citerades en kompis till Verlaine och menade att Tom och Tomas använde sig av liknande bildspråk. Dagen därpå sökte jag upp Tranströmer i bokhandeln och köpte min första inbundna bok till fullpris. Världen öppnade sig ytterligare.

VMi rugby pågår och det böljar från tv:n. När bollen spelas i sidled och ena laget rullar upp det andra stannar tiden. Vissa spelare bär en huvudbonad och hårtestarna sticker ut så att huvudena ser ut som kaktusar. Det höjer temperaturen. Spelet ser tufft ut men inte ojust. Och framför allt verkar man ha en ödmjuk inställning till motståndaren. Jag tycker att fler sporter kunde lära sig av det. Såg i går Frankrike mot England och fransmännen var det klart bättre laget. Annat var det i förrgår när det svenska fotbollslandslaget rullades upp av finsk fantasi. Ändå slutade matchen med en viktoria för Sverige. Man brukar säga att bollen är rund. I fotboll ska vi tillägga, i rugby är medlet och förutsättningarna annorlunda. I det spelet skipas rättvisa.

Flyt och rättvisa. Jag vet inte hur Tomas Tranströmer skulle uttrycka sig. Har Tom Verlaine sjungit om de storheterna. Jag får återkomma i den frågan. Eller behöver jag verkligen det? Det nya zeeländska rugbylandslaget, All blacks som det kallas, formulerar sig ju på det här viset:

Nya Zeeland lirade för övrigt envetet i dagens kvartsfinal mot Argentina. Spännande semifinaler väntar på lördag och söndag.

Undran

Parkerade cykeln utomhus, upptäckte sedan ballongen och därefter pennan. Vilade sedan ögonen på utgåvan av Astrid Lindgrens Mio, min Mio. Undrade sedan var ägaren gömde sig.

När jag skulle bege mig knappt nio timmar senare var alla prylarna borta. Undrade om de tröttnat på att ligga i ett mörkt gatt, där en lucka leder till ett avlopp eller något annat som mynnar långt bort.

Handskarna såg jag inte utan de upptäckte jag inte förrän jag för en stund sedan tittade på bilden. Undrade om de hittat till Landet i fjärran. Där väl ägaren är.

Speciella stunder

Vissa saker upplever vi bara ett fåtal gånger i livet. Ett ögonblick som förändrar för all framtid. En smak som ger mening. En röst som används. Kanske är det just de speciella stunderna som gör det mödan värt att leva.

De existentiella frågorna väcks hos mig när jag ser dokumentären La Danse. I Frederick Wisemans film framgår det – gestaltas av en kamera som noterar och deltar på ett försynt vis – vilket slit dansarna lägger ner på sin konst, Den fullständiga försakelsen är mäktig att följa. Men mest av allt slås jag av vad deras kroppar är förmögna att prestera – under sin dagsländetillvaro, som väl knappast kan utövas under mer än ett decennium, möjligen två om de är skadefria, ja, max tre, skulle jag tro, om dansaren vinner på livets lotto. Vilka hjältar de är. Vad modiga de är som satsar så mycket för att uppnå perfektion.

Jag inbillar mig att det lite grann är samma sak som att resa i rymden och då ta del av och på en armlängds avstånd, eller något, se de vansinnigt vackra ljusfenomen. Jag minns en polsk dokumentär – I tyngdlöst tillstånd av Maciej Drygas – som berättade om ryska kosmonauters extrema svårigheter att anpassa sig till jordelivet efter att de bokstavligen varit uppe i det blå och resten av regnbågens färger.

Är det mödan värt att berätta och agera? Det är lätta att svara ja på den frågan och därefter dra sig till minnes när var hur det hände. För var så säker, det kommer att hända igen.

Relativitet, då och nu

Allt är inte som det var eller är. Det är uppenbart att Marilyn Monroe hade koll på de relativa värdena i livet. Den bilden framkallas i en DN-recension (från i går, ännu inte på nätet) utifrån delar av skådespelerskans dagböcker, "Marilyn Monroe: Fragment, dikter, dagboksanteckningar".

Egentligen visste jag att Monroe var ytterligare innehåll än yta. I varje fall var min bild sådan sedan jag sett Nicolas Roegs film Insignificance där relativitetsteorin förklaras genom en gestaltning av den blonda figuren med den vita klänningen. Filmen inleds förövrigt med att vinden blåser upp genom ett galler i trottoaren. Fotoblixtarna färdas långsammare än tyget på klänningen veckar sig. Men en klassisk bild blev det.

Ljuset verkar ha passerats som rekordhållare i universums lopp om snabbare än snabbast. Om det relativa även i fortsättningen ska naggas i kanten visar sig inom kort. Säkert är väl att minnet av Albert Einstein kommer att bli allt skarpare. Och vill det sig, kanske vi nu kan besöka honom på ett eller annat sätt då. Om Marilyn är där får framtiden utvisa.

Blunda, titta

Om jag blundar så ser du inte mig.
Den kommentaren har jag mötts av ganska många gånger, både som ung och sedan som lite äldre.
Nu finns du inte!, kan också ljuda under leken.
Den sortens retorik kan bli ett språk mellan två eller flera när överenskommelsen antingen är en banal och glad blinkning eller en verbal kram som slätar över glappet mellan åldrar.
Nu till saken. Grabben här hemma är en järnkamin under alla årstider och i somras gick jag med på att beställa matchen per pay-per-view och sålunda plåga honom när di blåe enligt alla konstens regler skulle tvåla till pojkarna från Stadion. Alla vet hur det gick. Matchen avbröts och ska nu spelas om. På tv-räkningen en månad senare från tv-operatören debiterades jag för den fyra-fem minuter långa matchen. När felaktigheten påtalades urskuldade sig operatören och strök beloppet för matchen. Nu undrar jag vad som hänt om jag inte påtalat misstaget. Och hur många abonnenter har skörtats av berörda bolag?

Nu till en annan sak. I hemmet har vi nyligen bytt elbolag. För säkerhets skull ringde jag den forna leverantören och fick uppsägningen bekräftad. Döm av min förvåning när jag någon vecka senare från bolaget fick en ”Bekräftelse av ditt nya avtal”. Nämnda avtal skulle sträcka sig tills vidare, men inte bara det – det var tecknat samma dag som uppsägningen utfördes och dessutom innehöll brevet formuleringen ”Du har full ångerrätt inom 14 kalenderdagar från det att du har mottagit brevet.” Givetvis ringde jag företagets kundtjänst och fick till svar att sådana här brev alltid skickas ut, så att kunden aldrig hamnar mellan stolarna. Jag kan bara ana vad som hänt om jag inte anmärkt misstaget. Hur många abonnenter har lurats av berörda bolag?

Nu undrar jag om tv-leverantören och elbolaget utför en slags omvänd lek. De blundar för fakta och låtsas att jag och en massa abonnenter finns kvar trots att vi inte är intresserade av eller ens tagit del av tjänster och utbud. Eller är det just det som kallas avtal? Du får vad som står till buds och i en den fria konkurrensens yra har varken du eller jag så många val att göra annat än att blunda eller titta.

Hemlöshet, himmel, höst

Den här morgonen var speciellt seg och de små backarna jag trampade uppför fick hjärtat att slå. När jag passerat ett krön hände det. Bong. Klaffarna slog igen och slagen pausade. För jag blev så överraskad över att se en gestalt sova under den lilla bron. Kvinna eller man? Vad vet jag inte. Än mindre vem. Eller hur hon eller han kommit dit, dragit kartongerna med sig och kurat in i sig sovsäcken. Täckjackan var blå, mössan grå eller svart eller mörkt röd – i en färg som stavas svensk verklighet.
Jag får ofta känslan att det kunde varit jag som ligger eller sitter där och inte har annat än himlen eller olika broar som tak. Jag är säkert inte ensam om den tanken, och jag är nog heller inte ensam om att undra om det som hände i Storbritannien för några veckor sedan också skulle kunna utspelas här. En i veckan publicerad Guardian-artikel utifrån en rapport om ökande hemlöshet på de brittiska öarna får mig att grunna än mer.
Lunchen utspelades under bar himmel och värmen fick hjärtan att slå kullerbyttor. Bland andra möttes två pumpande kraftpaket. Deras läppar sögs ihop och de båda kropparna blev ett under bar himmel med varandras känslor som tak.
Det är höst i luften.

Orsak, verkan, hopp

Vi lever i en tid där vi tycker att vi har det så bra, att det inte gör någonting om de ekonomiska klyftorna blir större. Vi inbillar oss till och med att de professionella eller i varje fall ideella morötterna behövs för att om vi (och i än högre grad våra kollegor eller grannar) ska veta vår (sin) plats. Det råder en svensk eufori över att El Niño aldrig ska hitta hit och att Pigs i Europa är avskuret från vårt land och på våra breddgrader lika verkligt som Pigs in space med Muppet show en gång var.

Därför är det intressant att läsa Isobel Hadley-Kamptz kolumn om sina känslor och tårar inför Winter´s bone. Tro mig, såväl empatin som ögonvätskorna går att ta på allvar inför förra årets bästa film, prisbelönad både i Sundance och Stockholm.

Men går det verkligen bortse från orsakerna, hur fattigdom och white trash uppstår, vilka politiska och samhälleliga misslyckanden som bildat grund och till och med banat väg. Att enbart se mammans sinnessjukdom och pappans knarkproduktion som isolerade faktorer till att familjen hamnat på bar backe går inte. Att filmen berättar fenomenologiskt hör ju till mediets natur; a story is to be told. Att se filmens berättelse som en del av samhället går inte att bortse från. Och etter värre, i fallet Winter's bone, den förskönar verkligheten – enligt regissören Debra Granik, som intervjuas i DN.

En flicka kom fram till mig efteråt och sade hon kände igen sig totalt och att hon tyckte om filmen men att jag har hade skildrat ”hennes” värld alldeles för ljus. Din film är som en saga sade hon, och det var väldigt starkt. Det hon kom ifrån var verkligen hopplöst men som person var hon lika hopfull som Ree (filmens huvudkaraktär, min anm).

Suck så sorgligt.

Jag tog mig förresten för att se Down to the bone, en annan misär-knark-livet rinner genom fingrarna-film av Debra Granik. Den filmen gnager lika mycket som Winter's bone men på ett mer ödesmättat sätt. Tänk dig mamman från den senare filmen, så är det här hennes uppväxt – eller kanske hellre hennes upplevelse av sin barndom. Det är dystert, det förebådar.

Men visst är det fantastiskt att det som händer i norra Afrika och kanske inom kort även i Mellanöstern faktiskt sker. Min fru och jag har på radion och tittar på nätet och tänker på alla inblandade. Grabben är såklart också med.

De senaste veckorna har jag haft svårt att ta mig hit och de närmaste månaderna blir det samma visa. Jag hinner inte med allt. Ha det gott.

Roy, Stanley & Keanu

Roy Andersson håller på med en ny film. Det ska bli spännande att se hur en av den svenska exakthetens främsta förespråkare går vidare. Jag undrar om Andersson inte är vår tids Stanley Kubrick. De minutiösa förberedelserna förenar dem. Liksom förkärleken till improvisationer under själva inspelningen. Kanske Stanley var sin tids Roy?

Hur som helst ser jag fram emot den Roy Andersson-film där Keanu Reeves agerar och ger lite si, aningen så, tolkar där, spelar här på sätt som skulle kunna få en regnbåge att blekna och stråla på samma gång. Jag grundar mitt antagande på följande citat i Guardian, där Reeves benämner sig som Kubricks våta skådespelardröm:

"I would've been his wet dream!" he enthuses. "After take 400, Kubrick would've been, [adopts grizzled Brooklyn accent] 'All right, cut!' and I'd be, like, 'Stanley, can I do one more?' 'Whaaat?' 'Look, I know I'm just drinking this glass of water, but I think I can find another side to this. Let's just do one more, OK?' 'Arrrgh, OK, Reeves.' You know what? I would've broken Kubrick. 'Please, sir, can I have some more?' 'Take 600. All you gotta do is walk across the road.' 'Come on, Stanley, one more!'"

Resten skulle kunna bli filmhistoria. Fram tills dess väntar jag på Henry's crime och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron.

Drapers murar

Min fru och jag fick låna första säsongen av Mad men, men vi tvekade båda över att vistas i rum där ytan och i viss mån känslorna inför ytan hyllas och slår vackra rosetter med formuleringar och illustrationer. Hur fel hade vi inte. Ögonblicket, där övertygelsen om att få vara med om något bestående inträffar, skiljer sig säkert för alla. För min del var det den där aspirinen som löstes upp i närbild. Och definitivt flugorna i taket. De två inklippsbilderna är fina andhämtningspauser inför en dramatik som ännu inte är presenterad.

När det går upp för mig att huvudpersonen Don Draper inte är den han utger sig för att vara och verkar trivas med det, förstår jag inte alls hans drivkraft till att leva i en kärnfamilj. Men väl den frågan är ställd, inbillar jag mig att han byggt upp en mur mot sitt forna förflutna. Och när jag väl uttrycker den tanken, undrar jag om Draper inte har bildat en familj för att skapa en egen historia. Och inte bara det. Han skapar sin berättelse, sin familj, sin amerikanska dröm med reklamen som verktyg – han, precis som så många andra av de fint tecknade karaktärerna i serien, lever för arbetet.

Jag får en sådan lust att röka när jag ser på den serien. Inte när rollfigurerna gör det när de dricker, innan eller under de ska käka, efter sexet eller andra situationer när deras orala behov förstärks och tydliggör hur smaken av vad de gjort eller ska göra sitter i länge, nej, det som skapar ett sug hos mig är hur man – och kvinna – i serien suger och drar in för dess egen skull och samtidigt gör det (av nödvändighet, som en social kod) två och två eller i en grupp. Det är som att duellera. Du njuter av det. Och du förtränger faran. Du är här och nu. Döden är med andra ord långt borta, och det är väl närmast det som är poängen med att röka, supa, knarka. Du är odödlig i ögonblicket.

Är det förresten en tillfällighet att Don Draper tidigare hette Whitman? Samma efternamn som den i ord så imposante poeten Walt som var ett med världen, dess växter och varelser. Eller är som så att Dick Whitman alias Don Draper är det gudomliga alltets motsats – han befinner sig i ett svart hål och famlar för att (möjligen) finna sig själv. Muren byggs upp vart efter han raserar den.

Ytterligare tre säsonger har vi att se och söka i. Är du novis, börja med den här texten om en krönika om Mad men.

Granar och fabriker

Min mormor hörde till den sorten som inte var så pigg på att berätta om sig själv och det förflutna. Hellre blickade hon mot framtiden och pratade om när vi nästa gång skulle ses och vad jag då önskade mig till lunch eller middag. Men en sak hade hon klart för sig, och det var frågan om rätt och fel. Den kunde hon formulera.

Jag ville ta del av hennes barndom men hon skruvade på sig och teg. När jag frågade hur hon, hennes sju syskon och föräldrarna firade jul var hon först tyst. Sedan sa hon:

Vi var fattiga. Det var inget roligt. Far fick stjäla en gran. Det var fel.

Jag tänker på den slutledningen när jag läser Richard Swartz kolumn om ansvar utifrån den svenska drottningens uttalanden om sin far, och att hon inte ens i dag kan reflektera över att denne under nazismen köpte en fabrik, som tidigare haft judiska ägare, för en spottstyver, och att köpehandlingen då som nu är moraliskt förkastlig. Jag pratade aldrig med mormor om saken - hon dog för många år sedan och var för övrigt rojalist - men jag tror säkert att hon skulle insett den ryggradslösa hållningen hos både drottningen och hennes far.

Och historien går igen. Än i dag norpas granar när det lackar mot jul. En av fem har snattats, uppger skogssverige.se. Likadant var det i fjol. Var i världen fabriksstölder fortfarande pågår kan man fundera över.

Frukter

Jag har haft ett längre uppehåll med att påpeka för ungdomar, medelålders män i snickarbyxor alternativt kostymer samt för andra aktuella att det inte är okej att sätta fötter beklädda med skor på sätena i tunnelbanan. Varför jag tog en paus? Jo, jag tröttnade på det expanderade otyget och tänkte att om jag blundar så varken ser eller vet jag. Sedan i går är jag tillbaka på banan och inne i tunneln. Två killar tonåriga killar fick höra en kort men i mitt tycke kärnfull berättelse om hur lätt men onödigt det är att bli skitig i baken på grund av andras oaktsamhet. Det gjorde susen. Men jag borde stannat kvar i vagnen och pratat med pojkarna, eftersom en av dem sa följande i sin mobiltelefon:

Nä, vi åkte, eftersom det inte blev något bråk.

Den varningsklockan borde jag lystrat till. Men då hade jag redan bestämt mig för att kliva av.

Lite tidigare lyssnade jag på ett radioporträtt om Yvonne Lombard, hon med den porlande rösten som kan låta både som ett sommarregn och som en underjordisk flod. Lyssna på det du också och förvånas över nojor, val och prestationer.

Jag avslutar varje dag med en chokladbit i sängen. Jag kan inte somna annars.

Det säger Lombard i början av programmet. Resten av reportaget knaprade jag gladeligen i mig.

Det känns som om jag hela förra året ägnade jag mig åt att ta sats. Det är bara att hålla i, käka choklad, snacka på och titta vidare. I kväll gillade jag verkligen att laga middag samtidigt som jag spänt tittade på hur Mattias Hargins tider höll ända till en pallplats.

Det bästa

Det här året blir kanske det bästa någonsin. Säger tv-reklamen som poäng. Det instämmer jag i. Men jag har mina betänkligheter. Förvisso vill jag definitivt upptäcka nya saker och skapa nya relationer. Om inte så sker tar jag i på skarpen. Blir de kommande tolv månaderna sämre på något sätt byter jag ut dem. Eller så inbillar jag mig att här och nu utspelar sig i en förfluten tid. Där allt är möjligt och om så inte är fallet tänker jag påverka det som var. Historien skrivs som bekant av minnen.

Min fru och jag såg Criminal minds i förrgår. Kanske har du sett kriminalserien med de trevliga och faktiskt jämställda utredarna som gärna förklarar med psykologiska termer och skapar profiler i takt med att fibrer och blodgrupper analyseras. I gårdagskvällens avsnitt råkar dataexperten Garcia illa ut ut under en dejt och skjuts. När hon senare ska beskriva känslan av att vara nära döden ställer hon en fråga.

Är David Bowie Gud?

Så frågar hon. Både min fru och jag är beredda att svara ja på den frågan. Inte för att vi är troende, varken religiöst eller musikaliskt, utan för att Bowie har haft fingrarna i så många melodiska syltburkar och därför på sitt speciella vis tonsatt Herakleitos uttryck allting flyter. Andra, ja, alla smutsiga detaljer bör hänföras i sammanhanget.

Kan beskrivningen av Gud förändras? Blir den bättre år för år? Var han eller hon en skitgud i fjol? I olika kulörer eller valörer? Skulle vi kunna säga att den där guden hänger lite väl över min axel, åker snålskjuts och gör sig till, lovar guld och gröna skogar. Det är lätt att ta i så det knakar. Och tro att det bästa är någonting annat än här och nu.

Klockan tre

Vissa saker vill du se så fort du får höra talas om dem. Utfodringen av min stads fåglar vid en av sjöarna är en sådan händelse. Jag tar mig dit med vetskapen om att mumset går av stapeln klockan tre varje dag. Kanske inte sakta men väl mycket säkert har Pavlovs mekanismer planterats hos änder och svanar. De cirkulerar och guppar runt en silo. Några vaggar. Det är ett tjatter av förväntan i luften.

Klockan tre ljuder en siren med en kort, nästan snärtig signal. Vingar bres ut, det flaxas och kraxas. En och annan häger ansluter sig – de är väl sena av naturen eller så skippar de kombinationen av beting och beteenden. Samtidigt som det snärtiga anropet larmar till käk tänds en lampa på silon, som öppnas. Ut väller allsköns fröer. Det regnar godbitar och snön faller. Näbbarna och struparna jobbar. Kraset låter. Jag ser, jag hör.

Jag går hem och värmer glögg. Det är julafton.

Lätta kläder

Slumrar mig igenom resan hem från arbetet. Mannen mitt emot sitter med ett papper, plitar ner en bokstav, sedan en till. Ord, fraser, meningar. Ena benet över det andra. Tycker för ett ögonblick att jag tittar på mig själv bortsett från den jättemörka hyn, det gråa skägget och de lite mer än mina insjunkna kinderna. Kanske det är ändå jag med ryggsäck och halsduk, täckjacka, vinterskor.

Den inre dimman sluter om mig men en mikrosömn och en middag senare rullar Coco - livet före Chanel. Audrey Tautou spelar modeskaparen som valp som vill bli skådespelare som ogillar konventioner som blir beroende av män som kohandlar om henne. Det är en subtil historik som levereras med enkla, intensiva känslor som kryddas på ett närmast förbigående sätt, ungefär som om någon går förbi med en distinkt parfym som får dig att ropa.

Hej.

Så ropar du. Känslan därpå är skön och betagande. Flyktig, givetvis men vad trodde du? Att det skulle handla om frigörelse och feminism? Om hur det faktiskt är kläderna som gör kvinnan? Jo jo jo. Det tar ett tag innan jag förstår att vi har en del att tacka Coco Chanel för. I varje fall enligt filmen om henne. Lätta kläder för alla väder är även min melodi, hinner jag tänka innan jag inser hur pigg jag är.

God natt.

Flykter, flyktingar

Det här radioreportaget från Kaliber innehåller fakta om hur svenska myndigheter flyger irakiska flyktingar till Bagdad. Programmet berättar också om aningslösheten bakom besluten, om avhumaniseringen under verkställandet och myndigheternas okunskap om följderna för de deporterade.

I onsdags genomfördes en ny flygresa. 20 passagerare var ombord. Hur många fångvaktare och poliser som reste tur och retur Iraks huvudstad framgår inte av den här TT-texten. Vad som dock framgår av artikeln är att FN:s flyktingorgan UNHCR protesterar mot utvisningarna. Detsamma gäller Europarådet, som citeras. Hur deportationerna ändå är möjliga kan Migrationsverket och regeringens ansvariga förklara, men de skyller på varandra och tuggar repliker. Det är för övrigt inte så länge sedan jag läste om förbudet att skicka människor på flykt tillbaka till Grekland.

Jag frestas att kalla den inrikes- och utrikespolitiska spelet som försiggår för teater. Men då glömmer jag såklart bort att delar av ensemblen stängts ute från scenen, den svenska arenan alltså, och inte har något att säga till om, inte ens när världssamfundet sufflerar och brer ut texten.

Det här skrevs i fredags: UNHCR reiterates its position that asylum seekers who originate from Iraq's governorates of Baghdad, Diyala, Ninewa and Salah-al-Din, as well as from Kirkuk province, should not be returned and should benefit from international protection, whether in the form of refugee status under the 1951 Refugee Convention or a complementary form of protection.

B, O & teater

Kom att tänka på en eftermiddag i New York när jag skulle gå tillbaka till en bokaffär. Jag började irra och tyckte efter ett tag att jag gått i någon slags cirkel. Då gick det upp för mig att jag med mina steg, eller rättare sagt mitt spår, skapat ett enormt B. När jag började fundera över o:et, ö finns ju inte på andra sidan Atlanten, fick jag syn på affären. Jag gick in. Promenaden slöts.

Just nu går jag väldigt mycket, kommer tillbaka till platser, känner inte igen dem, fortsätter att promenera, pustar ut och är plötsligt hemma – för stunden. Det absolut häftigaste med teater är att tiden står stilla. Bokstavligen. Att så är fallet beror på överenskommelsen mellan aktörer och publik. En bok kan du stänga, en film kan du blunda ifrån, ett konstverk går du förbi. Själva teatern är du mitt i och en del av, för utan publik ingen teater.

Grabben, min fru och jag hade turen att ta oss till det norska gästspelet av Lång dags färd mot natt, ett av den amerikanska mardrömmens bästa uttryck för bitterhet och frustration inom en familj. Det är en särdeles pjäs och det var en finfin uppsättning som vi vistades i. Jag upplevde, kanske till och med förstod, på vilket sätt det här är en drömpjäs för i varje fall fyra skådespelare och hur de med den rätta sortens regissör kan få granitblocksrepliker ömsom åka som rekyler, ömsom dansa som fjädrar.

Grabben hade dock svårt att bli en del av härligheten, eller helvetet, och först trodde jag att det berodde på hans bristfälliga norska. Men när jag började förklara vad de instängda sopaundermattan-figurerna gestaltade förstod jag att temat helt enkelt inte är grabbens. Nog för att han varit med om mycket, men den sortens problematik biter inte. Han gick hem i pausen. Hela andra akten satt min fru och njöt. Jag också, förutom när mina norskkunskaper rann iväg längs fjordarna i min skalle och bokstäverna ovillkorligen rann genom mina fingrar. Det får bli till att doppa sig, tänkte jag. Kanske går jag på vattnet.

Snart stundar handbollssemifinaler. Om inte de faller i läppen kanske du tar dig an några olika recensioner av gästspelet på Dramaten – Expressen, SvD, DN, Aftonbladet. Om inte det funkar kan du se en prisbelönad kortfilm som trots dess djupa tragik får dig att vrida dig i skratt.

På planen, på gamla dar

Ponera att du är bäst på din plats. Du är given i laget och du kallas även till nationselvan. Du är en mästare. Fantisera vidare att tränare ber dig sabotera, för att minimera risker, och att du beslutar dig för att bryta mot regelboken. Det får önskad effekt hos domaren.

Tänk på följderna. Fundera över alla frågor som kommer att ställas och undra över om detta betyder något för din fortsatta prestation. I nästa match eller den därpå blir du ett rundningsmärke, och dessutom får du ovanan att åter manifestera regelbrott. Även effekten upprepas.

Men nu ställs inga frågor. Du står vid sidan om planen. Det började med att du tänkte på tränaren. Nu kanske du undrar om tränaren tänkte på dig. Varje dag är den första i resten av ditt liv. Är det här början till slutet?

Vi får se.

Jag fyllde år i går och fick betal-tv-matchen mellan Barcelona och Real Madrid i present. När jag under liret stönat ett flertal gånger konstaterade grabben.

Du har en religiös upplevelse.

Jag svarade inte men noterade att jag hade fradga i mungiporna. På gamla dar. Fan tro't.

Frågor

Min fru och jag var med när Terrafem firade tioårsjubileum. Det är såklart inget att jubla över att kvinnor med olika bakgrunder misshandlas, känner sig otrygga och har ett helvete. Men nog slår jag klackarna i taket över att organisationen erbjuder social och juridisk rådgivning på 44 språk. Frågan är hur lång tid det tar för att bli en institution med långsiktig planering i stället för att som nu vara beroende av verksamhetsbidrag från ett år till ett annat.

Senare blev det kombodrömmar och kickkoll tack vare Inception. Själv tog jag filmen på största allvar och försjönk i ett sovande stadium, där lyckan log och stjärnorna steg i takt med att verkligheterna i filmen gick in i och om varandra. Grabben hade anslutit sig till vårt sällskap och envisades med att fråga ”Vad gör de i Paris?”.

Själv älskar jag ljusets stad. Inte för baguetterna, les croques eller ens att det spelas boule här och var. Inte heller för att jag en mystifierades av en affisch med Nastassja Kinski eller för att jag inbillat mig att jag badat i näckrosdammen som Monet målade eller för att jag på en biograf i ett av de latinska kvarteren såg Eva Henning på duk i Fängelse. De händelserna är förvisso bidragande faktorer som bidrar till den myt jag gjort till min och att den där frågan som räcker ett helt liv ställdes just där och ingen annanstans.

Mun, öga. öra

Mörkret faller och det händer en massa jävelskap runt om i världen. Därför vill jag berätta om vilken uppenbarelse det för några veckor sedan var att smula ner fetaost i potatis- och purjolökssoppan. Osten skar och rundade samtidigt som den spetsade till och fick min tunga att utveckla spröt.

I sammanhanget är jag tvungen att nämna C, som är en riktig gottegris. Som sådan har han sina preferenser. Därför var det med stort intresse helgens middagssällskap följde hans hand som transporterade en kub Rocky road mot munnen. Pralinen, den oförbehållsamt onyttiga, åkte raka vägen in varpå C blundade, la huvudet på sned. En stund senare slog upp han ögonlocken. Han lät den rika mängden ögonvätska vara.

Vardagen är inte bara mat och prat utan också lyssnande. Jag hade turen att välja önskedokumentären Det skulle handla om meningen med livet. Den har en trevlig rytm och överraskar med sina utvikningar. Nav i journalisten Anna Hammaréns berättelse är den då 90-åriga Elisabeth Ralf, vars erfarenheter om svenskt och tyskt, frigörelse och förförelse, Televerket och dockskåpsattribut fogas samman på ett begeistrat sätt. En replik glömmer jag inte:

När han försökte strypa mig avbröt jag förhållandet.

Här kan du lära om både programmet och Elisabeth Ralf.

Män, författare, kvinnor

Frasen ”marinerade i monarkistisk acceptans” gillar jag starkt. Malin Ullgrens artikel ringar in stora delar av den patriarkala kören, som inte bara kommenterar de kungliga eskapaderna utan även blir en del av den. Och låten Knugens kuk lyssnar jag i dag på med ett helt annat fokus än när den kom.

Om man har ett riktigt trollspö går det att framkalla fred på jorden. Eller i varje fall öppna dörrar. DN har den här veckan haft en serie kring fängslade författare. En av dem som porträtteras är Faraj Bayrakdar. Han har publicerat ett bok på svenska, ”Språkets och tystnadens otaliga svek. En satanisk komedi från den syriska säkerhetstjänstens fängelser”. Den gör ont att läsa.

Den egyptiska filmen Scheherazade tell me a story från förra året (visas ibland på tv-kanalen Silver) berättar om en tv-journalist som i sitt program synliggör våld mot kvinnor. Grymt psykodrama blandas med fjäderlätt poesi och kryddas med tv-såpans förutsägbara spel i en spiralformad dramaturgi, som både griper och tjusar. Jo, storyns skelett är hämtat från ”Tusen och en natt”. Med både skör och skön pregnans gestaltar Mona Zaki kvinnan som redogör för strukturer och inser hur lätt det är att fastna i spindelnätet av omgivningens förutfattade meningar – och män.

Relativitet, identitet och piano

Det hände för ganska länge sedan, men vad som var då och är nu blir ibland relativt. Som att en operation ibland följs av en annan, och min fru gjorde sig redo för skalpellen. Grabben och jag var inte det minsta beredda, trots vetskapen om dag, plats sedan månader tillbaka. Således darrade vi på manschetterna. Det blir ju lätt så vid sidan av, man är nära men ända inte där.

Nu har trycket över bröstet, alltså mitt, släppt och andningen går lite lättare. Det var såklart aldrig synd om mig. Men lite knepigt kändes det när fantasierna rullade om komplikationer som korvade sig fram likt skruvade makaroner. Grabben och jag tillbringade den ensamma kvällen med bröderna Marx upptåg i En dag i varuhuset. Chicos pianospel förtrollade och blev hypnotiskt fyrhändigt när Harpo satt bredvid. När den stumme brodern spelade harpa och hans båda spegelbilder körde sina race smalt vi ner i soffan som vattnet i bäcken, som porlar så där friskt att du bara flyter med. Vem som är hjälte är inget att diskutera. Nu är det gjort. Nu är det klart. Nu är nu.

Att veta vem man är brukar vara lättare än att förutspå hur det ska bli. Ibland går de båda storheterna samman och vecklar ut en fasansfull framtid. Libyern som skulle utvisats i går natt har fått tillfällig respit. Anledningen, att Migrationsverket slarvat bort mannens identitetshandlingar, framstår som komisk. Vore jag matematiker skulle jag säga att av två fel (utvisningsbeslutet + borttappade id-kort) blir resultatet gott, eftersom två minus som bekant blir plus. Vore jag Marxist skulle jag förutom att spela piano även säga att den myndighetslogiken ska vi utveckla. Det mår alla parter bar av.

Liv, död, framtid

Att motverka rasism är en fråga på liv och död. Att kämpa mot konformism kan i sammanhanget tyckes som en smal sak. I filmen blir det en fråga som kan åstadkomma letalt själsliga åkommor. Jag såg de svenska filmerna Apan och Man tänker sitt som båda tar upp vad som händer om normen tas för given – från olika håll dessutom. Det är två spännande resor som gestaltar ett slags medelklass och dess oförmåga men innerliga önskan att förstå sitt omedvetna. Den förra av tripperna är också deprimerande.

Även i verkligheten ruckas det på normerna. Europadomstolen har bestämt att flyktingar inte ska skickas till Irak och framför allt till det konfliktdrabbade Bagdad. För att beslutet ska följas måste Migrationsverkets personal upplysa och hjälpa de asylsökande internerna. Problemet är att ingen myndighetsrepresentant talar ur skägget. Och mumlar den skattefinansierade personalen så skyller de ifrån sig och hoppas att journalisterna inte är pålästa. Studio Ett visar på motsatsen. Lyssna. Hör i reportaget även om en libysk flyktings död och libyers liv. Den senare ville i en inspelning som sändes för drygt ett dygn sedan dö, eftersom han ska transporteras till sitt forna hemland, där han riskerar tortyr. I natt 4.50 skedde avvisningen. Vad jag vet.

Grabben har blivit alltmer politiskt engagerad och följer debatterna kring främst rasism och invandring. För någon vecka sedan bad jag honom läsa en tänkvärd och upprörande artikel, "Inför romerna har vi varit Sverigedemokrater länge” (finns inte på nätet) från Maceij Zarembas vassa penna. Jo, grabben tyckte att texten att var bra. Och så sa han:

Det finns inga raser. Det heter folkgrupper. Det har journalisten missat.

Framtiden är i morgon. Det är några timmar dit. Och år, förhoppningsvis århundraden.

Lunchfångst

Gjorde ärenden på lunchen. Samtidigt blev snön sakta till slask och varje steg övervägdes. Även ovanifrån märktes plusgraderna av. Vid en korsning står två äldre damer. En av dem har rollator. Plötsligt ropar den andra.

Den kommer, säger hon. Jag fångar den.

Så börjar hon plöja sig fram i modden. Det går långsamt. Själv vaknar jag till och vänder mig om. Jodå, där kommer den röda bussen. Några meter framför mig pulsar damen. Och hållplatsen står på ordentligt betryggande avstånd. Kanske den ler i mjugg. Det där sista övertygas jag om när själva hållplatsskylten svänger ett varv. Då börjar jag springa. Jag tar i för allt apanage i världen och alla möjliga sorters kungliga ärtor. Nog hinner jag tänka på min mormor som dels sprang långt upp i åldern, dels kunde rabbla Svea rikes regenter.

Innan jag hunnit till busshållplatsen hör jag hur bromsarna tar vid. Se där, bussen håller igen vid damen med spring i benen. Jag vinkar mot chauffören att stanna och pekar mot rollatortanten.

När ekipaget sedan kör förbi vinkar jag. Till lunch käkar jag rester. De smakar särdeles.

Historiskt

Har tagit ut studiedagar och lagt upp mitt schema själv. Först grunnade jag på nya, spännande arbetsuppgifter, ja, vad jag vill göra när jag inte gör det vanliga. Sedan började jag läsa om ett tidigt fall av etnisk rensning, när greker flydde från Turkiet och vice versa. Tidigt 1920-tal handlar det om.

Efter matlagning och en femminutare med kniv och gaffel hann jag iväg på ett föredrag om kvinnligt ledarskap och hur det är att gå i mål i patriarkala miljöer. Nu undrar jag. Är det som så att varje ledare som viktiga stöd för karriären gärna refererar till familjemedlemmar? Sätter kvinnliga VD:ar mamma och pappa i samma rum som manliga verkställande?

Historien går igen. Historierna kan påverkas. I morgon en ny dag.

Skådespel, sjukdom, sorg

Vissa roller är svåra att förändra, eller kanske ännu hellre att tolka. På vägen hem passerar jag två av de där kända skådespelarna, vad de nu heter, och de diskuterar. Mannen lutar sig aningen bakåt, när kvinnan talar och vice versa. När jag passerar dem säger mannen:

Nej, nej det var feltänkt från början. Jag visste inte det.

Själv har jag svårt att se duon som annat än skådespelare, trots att scenografin, kläderna och scenen saknades. När jag promenerar vidare funderar jag över undertexten i det de sa. Eller tänk om de pratade om tårtor och knäckebröd eller tyger och el. Kanske kommunismen, kapitalismen eller mediepluralismen var på tapeten. Varför inte sex?

Gårdagens Studio Ett innehåller ett förbluffande och upprörande reportage om en kvinna som varit sjukskriven i många år. Nu har en bedömning gjorts att kvinnan kan jobba 25%. Men innan hon hittat ett jobb ska hon träna på en låtsasarbetsplats. Jag visste inte att arbetsterapeuter har sådan rekvisita i sin verktygslåda. Här är reportaget.

Det är en ny roll Alla smutsiga detaljer nu har. Jag känner inte till hur den ska spelas. Jag förstår att den är ofrånkomlig. Härifrån tänker min fru, grabben och jag på dig och de dina.

Helknasigt

Att se sig själv utifrån är svårt. Då kan det vara läge att be om hjälp. Men bilden av mig grumlas också av den bild omgivningen hyser om mig, ja, alltså min föreställning jag har att andra har om mig. Likväl kan andras berättelser om mig bli till aha-upplevelser. Förutom grummel och aha kan det också bli helknasigt beroende på att du och ditt intresse, eller din oförmåga, går bet på uppgiften och i stället för mig ser du dig själv.

Söndagens DN innehåller inte bara ett uddlöst reportage om Afghanistan (sök hellre upp Re: Public Service om du vill ta del av kriget i en svensk publikation) utan även floskler som mynnar ut i rasism, när det i en artikel framgår att en person tycker att alla killar som växer upp utanför Sverige är stora för sin ålder. Dessutom kan man tolka ett annat citat att om inte tio så är i varje fall åtta Malmö FF-spelare (två fyramannalag) sverigedemokratsympatisörer. Hur det kan bli så helknasigt kan bara journalisten, korrekturläsaren och ansvarig utgivare svara på, och de kan bara göra det utan att skylla ifrån sig på den de intervjuat. De har ett ansvar när de plockar ut citat. Här är texten. Att Malmö vann i går kan upplevas här.

Jag vill inte tro att jag har mer att göra än tidigare men livet går i ett. Den här natten ”fick” jag och många andra en extra timme. Som om det skulle räcka. Kom igen när tiden skruvas tillbaka en vecka eller så. Då skulle jag kunna andas ut. Vill jag tro.

Kul

Innan jag går ut genom dörren hejdar jag mig.

Gör du något kul i dag?
Inget speciellt.
Nähä.
Jo, vi har idrott.
Vad då?
Jag vet inte.
Inomhus?
Ja, styrketräning.
Med instruktör?
Nej, i gympahallen.
Ha så kul.
Ja. Detsamma.

Sedan går jag och förundras över hur mycket det går att säga med få ord. Dagen blev rätt kul och jag fick en massa skiftande intryck, så jag är lite färdig.

Långsamt

Vissa filmer är som livet. De går långsamt och är samtidigt svåra att överblicka. Och skulle du få välja tror jag inte att du skulle se på reprisen. Men där kan jag ha fel.

Jag har inte sett den här filmen men trailern lovar mycket.

Kärlek, covers & jordnötter

Ibland går jag baklänges och snubblar mig igenom vardagen. Strax efter lunch i går besöker jag Sundbybergs Teaterfestival. I takt med Teater De Vills skojiga och superrara föreställning En lektion i kärlek om sex och numerära föreställningar däromkring blir jag yngre och får allt mer spring i benen.

Efter en middag på kvarterskrogen breder nattens alla frestelser ut sig. Jag befinner mig i världens centrum och är på väg att lyssna på pubertetens glada toner av desperation och några portioner ångest.

Strax efter nio börjar bandet Wall of Clash spela just covers av Clash. Sånger på sång och sedan bas, trummor och fyra gitarrer trycker ner pedaler, vevar armar, gungar.

Vissa låtar känner jag igen, andra inte. Tiden går, kommer tillbaka och presenterar sig på nytt.

När Janie Jones liras är jag nörd av börd.

Sedan är det plötsligt över. Jag minns när vårt band på premiärspelningen en nyårsafton i ett rivningshus för länge länge sedan körde Janie Jones och både trummisen och basist kom av sig men hur jag och gitarristen drog in dem i matchen igen tack vare pumpande sång och handklapp. Det var tider det, skulle jag kunna säga. Men det var då. I går är en annan femma, och gårdagens refränger blir hyperaktuella visdomsord kryddade med svett och öl. Jag är lite hes i dag. Bankrobber frälser mig alltid på ett patriarkalt nostalgiskt sätt som Skids The saints are coming också gör.

Natten skruvas sedan åt ytterligare. Varma slöjor sveper omkring och drar ner oss i underjordiska valv där nyckelharpa och fiol ackompanjeras av andra akustiska instrument. Alla smutsiga detaljer och alla andra i lokalen håller takten och skrålar, förutom serveringspersonalen men de är å andra sidan sett klädda som väpnare. Samtidigt som jag inser att medeltiden är ett faktum blir jag aningen konfunderad över vad som komma skall. Kanske ska jag färdas till Ithaka och möta en cyklop eller en siren? Vid tre eller något sådant har tunnelbanan tagit en omväg och jag har fått en promenad. År noll. Hemma.

För en stund sedan pratade jag med alla om det gångna halvdygnet. För många jordnötter kan få en att känna sig kymig dagen efter. Så var det även då, vilken tid det nu var, om jag minns rätt.

Fönsterskrapa, kinamat, glödlampa

Grabben växer och har börjat skoja och spexa och även om jag inte alltid hänger med har jag kul. I går sa han: Jag har tappat bort min fönsterskrapa. Var är den?

Jag började se honom framför ett fönster på 34:e våningen någonstans på Manhattan och undrade hur han kommit dit. Ja, var kunde fönsterskrapan vara?

Puts väck, ljöd grabben.

Nästa fråga löd: Vet du vad jag tycker om kinamat?

Min hjärna snurrade snabbare än mina cykelhjul men jag lyckades inte trampa i mål till vare sig fyra rätter eller Pekinganka.

Risigt, sa grabben lika avmätt och däst som jag kan bli efter en mongolisk buffé.

Vad blir du om du käkar glödlampa?

Genast började jag fantisera om glassplitter och det högg till strax under naveln.

Lös i magen, sa grabben.

Den sista poängens pollett trillade inte ner förrän jag fick det förklarat för mig vad som just var poängen. Ja ja. En vecka är ett faktum. Och jag är ljus (blink, blink) till sinnet. Trevlig helg.

Andra sidan

Jag består av olika personligheter. I tunnelbanan i morse lät jag två av dem komma till tals. En 20-åring satt med ena foten och dess sko på sätet snett mitt emot. Jag tillrättavisade honom.

Ta ner foten, sa jag. Någon annan kommer att vilja sitta där.

Han följde mina ord. Saken kunde varit överstånden. Icke. En annan sida av mig ville annorlunda. Jag sa:

Eller du kanske vill sitta där?

Ja, det skulle jag kunna göra, replikerade ynglingen. Men jag sitter bra här.

Jag lät ärendet bero. Tystnaden ackompanjerades av stationsutrop. Sedermera gick killen av utan att ägna mig en blick, än mindre tacka mig för att jag beredde honom plats när han korsade min väg. Jag började fundera över vad min andra sida egentligen uttryckte och oavsett vad det betyder så tror jag att en (andra) del av mig motverkade själva syftet: att föra fram att det inte är ok att ha fötter på säten i offentliga rum.

Ibland sker allting för snabbt. Jag har svårt att hinna med.

En av de bästa

Det sägs att om två peruaner diskuterar, så uppstår alltid en tredje åsikt. Den trevliga syntesen kan definitivt bilda stoff till oräkneliga och oförutsägbara berättelser.

Min fru säger att Mario Vargas Llosas Kriget vid världens ände är en av de bästa romaner hon läst. Tänk att det ska behövas en Nobelkommitté för att jag ska masa mig till bokhyllan. Men nu ligger den framför mig. En tung, maffig tegelsten som jag bläddrar i. Fontens grader är aningen små för min smak. Å andra sidan sett har jag återupptagit av pocketversionen av Ingrid Carlbergs Pillret och de bokstäverna kan fresta på bokstavligt som innehållsligt – såklart.

Innan första delen, av en av de bästa romanerna, tar sin början står det:

”Antikrist är kommen
För att styra Brasiliens land
Men vår frälsare Rådgivaren
Hejdar den Ondes hand”
(övers. Jens Nordenhök)

Pang på liksom. Krusidullerna lär komma.

Tanke, handling

Vissa handlar först och låter bli att tänka. Tänk så rädda sverigedemokraterna är att pekas ut, fösas ihop och förpackas. Det förklarar deras val att projicera och måla fan på kyrkväggen när ord om humanism och hjärtlighet predikades.

Andra tänker först och handlar sedan. Journalisten Karin Hübinette lämnar sina public service-uppdrag sedan hennes syster Hillevi Engström blivit minister. Hübinettes moraliska kompass imponerar, och SVT blir ordentligt fattigare.

Och så finns de som handlar och tänker samtidigt. På cykeln på väg hem stannade jag till två gånger. Först var det en man på trottoaren som möjligen var förfriskad men det hindrade honom inte att dansa – med en ölburk mitt på skallen. Det såg vackert ut. Och vemodigt. Några kilometer senare var jag tvungen att ånyo kliva av sadeln och titta extra skarpt mot molnen. I flera plan rörde de sig hit och dit och om varandra som de nog aldrig gjort förut.

Blås

Det var mulet. Jag hade försjunkit en längre stund. Jag gör så numera. Det behövs. Tidens tempo anstränger. Kroppen, själen och allt det andra som kallas för jag pustar ut.
Men nu var jag på väg på trottoaren vid den högt trafikerade gatan. Parken med en handfull träd saknade färger. På gräsmattan stod fyra kvinnor. Tre av dem var klädda i vitt. De slog an en ton. De såg högtidliga ut. Jag stannade upp. Jag frågade vad som väntade.

Installation, fick jag till svar. Om tjugo minuter kör vi.

Inte jag, sa kvinnan som inte var klädd i vitt. Jag är producenten.

Eftersom jag redan pustat ut kände jag att det inte var tid för ytterligare upplevelser än raska bud, snabba puckar och flinka fingrar. Innan jag ursäktade mig och gled i väg fick jag ett vykort från en av installatörernas forna verk, föreställande trion klädda i pastellfärgade baddräkter spelande blåsinstrument i en bastuliknande garderob.

Wow, sa jag och kände hur värmen steg.

Kvinnokvartetten ackompanjerade mitt utrop som en skrattkör och syftade på bildens lättklädda utstyrsel. Det imaginära ångbadet och min ovana att spela trombon gjorde att svettpärlorna trängde fram. Det sägs att det inte finns dåligt väder, bara dåliga kläder. Vilket nys. Molnen hopade sig, trumpeten tjöt, vinden ven.

Konsulten, korruptionen

I gårdagens Uppdrag granskning förbluffades jag över konsulten Karin Törnqvist. Hennes rakryggade hållning var så inspirerande att jag nästan glömde bort att följa turerna kring de korrumperade kommunala bolagen.

Ibland har jag irriterat mig över den klumpiga klippningen och den mästrande berättarrösten. Inte i går. Det som imponerade var hur de lugna, direkta frågorna allteftersom fick människorna med makt att om inte gråta ut så i varje fall byta gestalt och bli skamsna skolbarn som med fingrarna i syltburken ertappats av magistern Janne Josefsson.

I chatten efter granskningsprogrammet står det att Karin Törnqvist blev av med sitt jobb för två veckor sedan. Säkert står kommande kunder i kö.

Gatstuds

Ibland när jag känner mig bedövad måste jag ta mod till mig och inbilla att hela världen ligger framför mina fötter. Senast jag gjorde så så gick det mindre än tio steg innan jag stötte på en bekant. Vi hälsade och det var inte bara jag som var så otroligt glad och studsade gatan fram.

Jävlar, vackert

Huset på landet är falurödfärgat och har vita knutar. Ibland regnar det, oftare skiner solen. Platsen är den vackraste på jorden. Kan jag tycka. Om det blir krig kanske vi inte kan åka dit. Om våra grannar vill ha den vackraste platsen på jorden för sig själva blir det problem.

Gellert Tamas skrev vasst och initierat några dagar före valet om SD:s brist på integrationspolitik. Och vad jag förstår av den här artikeln praktiserade K-G Bergström samma retoriska spörsmål under tv-sändningen i förrgår kväll. Argument biter, liksom frågeställningar. Och siffror. Jävlar vad jag kan tycka om fakta.

Att SD på sina håll i landet inte har kandidater till kommunfullmäktige gillar jag. Det påminner om leken hela havet stormar men med för många stolar – såklart. Med samma logik blir 90% en summa av matematiska uträkningar utan grunder. Jävlar vad jag tycker om siffror.

Som sagt. Vi åker dit. Vi målar de vita knutarna. Vi löser problem. Klart för avgång.

Kroppsligt

Hur utsatt är inte kroppen. Hur skör är den inte. Tiden nöter, vi drabbas av krämpor, vi håller oss i trim. Vi äter gott, vi äter lätt, vi blir lätta som fjädrar. Jag kan ibland tycka att ordspråket ”upp som en sol, ner som en pannkaka” gör förbaskat ont.

I dokumentären Man on Wire följer vi en fransk lindansare och hans vänner under något glatt och koncentrerat år på 1970-talet. Sällskapet ser bland annat till att ledaren i gänget kan gå på lina mellan två av Notre Dame-kyrkans torn. Filmen fokuserar sedan på hur en kärntrupp förbereder sig för att huvudpersonen Philippe Petit ska vandra mellan World Trade Centers två torn några hundra meter upp i luften. Det jag uppskattar med James Marshs film är att den på ett suggestivt, pusselliknande sätt slussar mig fram till insikten – och förståelsen – hur galet själva upptåget är: att dansa på lina på en höjd där vindarna inte bara är horisontala och vertikala utan även roterar.

Där uppe promenerar Petit – visst är efternamnet löjligt bra – mellan Twin Towers – bara platsen gör händelsen unik på ytterligare plan. Under tre kvart går han fram och tillbaka åtta gånger. Han går ner på knä, han lägger sig på linan. Han ler.

När det går upp för mig vad jag tagit del av blir jag alldeles tom. Känslan är obeskrivlig, kanske kan den kallas religiös, eftersom det ofattbara faktiskt händer. Rent fysiskt, kroppsligen, vetenskapligt går det att förstå vilka gränser som tänjs den speciella morgonen i New York. Men utöver det.

Efter WTC skingras de gamla och nya vännerna för vinden. Kanske beror det på magin de upplevde. Själv tar jag ett steg in i kulturen och historien och finner ett 140 år gammalt poetiskt fragment av fransmannen Arthur Rimbaud.

”Jag har spänt rep från klocktorn till klocktorn; blomsterslingor från fönster till fönster; gyllene kedjor från stjärna till stjärna, och jag dansar.” (översättning av Elias Wraak)

Så kan tillvaron också beskrivas. Ytterligare sätt att se, visa och till stor del skriva en verklighet med kameran möter jag i Annie Leibovitz fantastiska gruppbilder, tjusiga och lagom provocerande kändisporträtt, stämningsfulla fakturer av landskap. Och på Fotografiska muséet, där utställningen pågår till i morgon, finns några oerhörda krigsbilder på temat ”less is more”. En av dem visar fotavtryck på en vägg. Avtrycken, som är blodfärgade, går upp ända till taket. På en bildtext står det att bilden föreställer fotavtryck från barn, som mördades under inbördeskriget i Rwanda.

Vad är en kropp kapabel till?

Att mörda, ja.

Att gå upp i taket, ja.

Jag glömde att berätta om Leibovitz foton som visar en naken, bröstcancersjuk Susan Sontag. Det fina med Fotografiska muséet är att vissa utrymmen inte används. Jag tog plats i ett av dem och grät en skvätt.

Tjenare

Jag betalar skatt och är stolt över det. Helst skulle jag pröjsa än mer men då borde jag i rättvisans namn tjäna ytterligare när jag knegar. Ibland kan jag känna mig som Åke Söderblom eller nåt, och helt plötsligt utropar jag ”Tjenare, tjenare." eller "Ere nåt vajsing?”

Det kan ta ett tag innan det går över. Då är det bra att lyssna på en bra låt.



Jag är den jag är och jag har svårt att förstå varför en professor fuskar. Fakta är för fakta. Och känslor är känslor. Och bananer är schyssta.

Verklig vecka

Fiktionen tog den senaste veckan ett starkt grepp om olika slags rasister i verkligheten. Dels ristades det hakkors, dels ventilerades åsikten att invandrare har aggressiva gener.

I Quentin Tarantinos film Inglourious basterds märks tyska nazister av amerikanska soldater genom att medelst kniv få en svastika i pannan. Tilltaget är ofattbart grymt. Lika förbluffande idiotiskt är rasismens tankar om den vite mannens överlägsenhet gentemot människor från andra – främmande, helt enkelt – kulturer. Vid närmare eftertanke handlar det inte enbart om fiktion utan om inskränkthet och frustrationer som manifesteras.

När jag i måndags cyklade till jobbet låg det en död hare på cykelbanan. Dagen blev ändå en höjdare. Och nu är det onsdag. Veckan går.

Kampanjpolitik

Är alliansens valturné till både form och innehåll en pr-kampanj?

När rösterna är räknade kan observatörer tala om effektiva grepp och om hur mål och medel ingick ett för stunden lyckat - eller misslyckat - äktenskap. Politiken lämnas därhän.

Därför är den här artikeln tänkvärd. Och upprörande.

Så här

Jag tycker om när verkligheterna går ihop och gränserna förskjuts, ja, när det handlar inom fiktionens ramar såklart.

Det är lätt att bli inspirerad av gamla mästare och inte kunna hejda sig utan sonika skena iväg i bland uttrycken. För det är inte helt lätt att ana, veta, känna hur man ska göra med en idé som väntar på att bli gestaltad. Kanske så här?

Om det nu var så här som var meningen.

Framåt bakåt

För en vecka sedan firade en vän att han på dagen bott i Sverige i 24 år. Tiden går men vad som synes beständigt behöver inte vara det.

Jag var aningen sen hem. Det var min tur att laga middag. Både min fru och grabbens magar kurrade. För att stilla hungern började de fantisera om att starta partiet invandrardemokraterna, som skulle gå till val på att förpassa stygga sverigedemokrater till något inskränkt land kanske inte så långt bortom närmsta sund. Det lät som en god idé och maten smakade.
Alldeles förträffligt, som någon självgod karaktär säkert skulle säga i en film som utspelar sig för femtio, sextio eller hundra år sedan.
Mycket har hänt sedan dess.

På min väns fest på gården uppehöll vi oss vid tiden för drygt två decennier sedan. Vi gick även bakåt, men mest blickade vi framåt, vill jag tro, samtidigt som vi proppade i oss kakor och chips och sörplade kaffe och vin.

Kasst kast

Sopnedkasten i huset där jag bor är igenpluggade sedan flera år. Det ogillas av någon, som närt en längtan över att kasta sopor i ett metallhål. Personen med den speciella manin har för att tillfredsställa sitt begär skruvat loss muttrarna på nedkasten och därpå skridit till verket. Inte bara en utan flera gånger. Skiten som samlats har sedan tagit över kablar som var dragna (sträckta, alltså – inte berusade) och till på köpet tagit över ventilationen. Jag har länge tyckt att det i trappen var en udda doft ibland, till och med titt som tätt. Nu vet jag svaret.

I en tecknad film skulle man kunna fylla hålet med den maniske marodören. Och sedan spela trummor med kastruller, slevar eller diskborstar på dennes bak. Kanske några tennisracket. Säkert skulle det bli en fäktningsscen med skruvmejslar eller ännu hellre med skiftnycklar. Sedan skulle man strypa varandra och kanske stoppa ner alla soppåsar och några till – och än fler! – i förövarens mun, och han eller hon skulle svälla, bli som en ballong och lyfta. Sedan skulle skärmen, eller bioduken, projicera en bild som blev allt svartare och cirkeln i bild fokuserade nämnde syndare som blev allt mindre och mindre där uppe i det blå. Långt där uppe.

Vissa saker bara måste man göra.