Härom natten när det for omkring extra mycket såg jag äntligen klart filmen 35 rhums, som av jag påbörjade för någon månad sedan. Den är en skön och sorglig sak om hur vi glider omkring och möter oss själva och varandra i situationer som vi inte alltid kontrollerar eller förstår men som tvingar oss att agera. Den är en film om ensamhet och vänskap på samma gång. Vardagen är ungefär precis så som i den filmen, och det tycker jag inte vill säga lite. Fransk verklighet, svensk eller grekisk, vi har mycket gemensamt.
Du kanske tycker att det är märkligt att jag drog ut 35 rhums på en månad eller så och med ett antal, faktiskt, sittningar. Det blev så, som det blir ibland. Och det passade. Den fina i kråksången är att jag kan se om Claire Denis speciella skapelse. I en tio år gammal intervju benämns Denis som en filmens Ornette Coleman. Min jazz svänger inte så väldigt men den franska regissören förmedlar och gestaltar olika slags rytmer. Be-bop-ba-du-ba-du.
Kolla även in Nenette & Boni. Denis senaste White material har jag ännu inte fokuserat.
torsdag 13 maj 2010
onsdag 12 maj 2010
Mumma
Slutade jobba, lirade kula i parken, hamnade på puben Oliver Twist. En Ocean, lite grann av min frus Bath och några chilinötter senare rullade jag hemåt, medan min fru åkte kommunalt mot samma mål.
Matchen på tv mellan Fulham och Atletico Madrid är otroligt underhållande. Först var engelsmännen uträknade, sedan visade de var skåpet skulle kunna stå. Snart börjar andra halvlek och utgången är oviss. Mumma.
I går för en massa år sedan trixade George Best för Londonlaget. I dag hade Dagens Nyheters A-del 13 vinannonser. I morgon är jag ledig.
måndag 10 maj 2010
Tomater, poesi, garnityr
Jag planterade tomater i helgen. Lite sent såklart men jag är ju den jag är. April är poesins månad - i varje fall i USA. På mailen får jag från poets.org en dikt varje dag. Det här året har jag knappt hunnit läsa alls av utbudet och jag svälter. Men så guppade dikten "Sharks in the Rivers" av Ada Limón till mig. Den går så här (kursiveringarna är poetens):
We'll say unbelievable things
to each other in the early morning—
our blue coming up from our roots,
our water rising in our extraordinary limbs.
All night I dreamt of bonfires and burn piles
and ghosts of men, and spirits
behind those birds of flame.
I cannot tell anymore when a door opens or closes,
I can only hear the frame saying, Walk through.
It is a short walkway—
into another bedroom.
Consider the handle. Consider the key.
I say to a friend, how scared I am of sharks.
How I thought I saw them in the creek
across from my street.
I once watched for them, holding a bundle
of rattlesnake grass in my hand,
shaking like a weak-leaf girl.
She sends me an article from a recent National Geographic that says,
Sharks bite fewer people each year than
New Yorkers do, according to Health Department records.
Then she sends me on my way. Into the City of Sharks.
Through another doorway, I walk to the East River saying,
Sharks are people too.
Sharks are people too.
Sharks are people too.
I write all the things I need on the bottom
of my tennis shoes. I say, Let's walk together.
The sun behind me is like a fire.
Tiny flames in the river's ripples.
I say something to God, but he's not a living thing,
so I say it to the river, I say,
I want to walk through this doorway
But without all those ghosts on the edge,
I want them to stay here.
I want them to go on without me.
I want them to burn in the water.
Jag hajar en del och inom kort bär det av till New York. Tills dess får jag väl vässa mitt garnityr och öppna några av de dörrar jag hittills hållit stängda.
We'll say unbelievable things
to each other in the early morning—
our blue coming up from our roots,
our water rising in our extraordinary limbs.
All night I dreamt of bonfires and burn piles
and ghosts of men, and spirits
behind those birds of flame.
I cannot tell anymore when a door opens or closes,
I can only hear the frame saying, Walk through.
It is a short walkway—
into another bedroom.
Consider the handle. Consider the key.
I say to a friend, how scared I am of sharks.
How I thought I saw them in the creek
across from my street.
I once watched for them, holding a bundle
of rattlesnake grass in my hand,
shaking like a weak-leaf girl.
She sends me an article from a recent National Geographic that says,
Sharks bite fewer people each year than
New Yorkers do, according to Health Department records.
Then she sends me on my way. Into the City of Sharks.
Through another doorway, I walk to the East River saying,
Sharks are people too.
Sharks are people too.
Sharks are people too.
I write all the things I need on the bottom
of my tennis shoes. I say, Let's walk together.
The sun behind me is like a fire.
Tiny flames in the river's ripples.
I say something to God, but he's not a living thing,
so I say it to the river, I say,
I want to walk through this doorway
But without all those ghosts on the edge,
I want them to stay here.
I want them to go on without me.
I want them to burn in the water.
Jag hajar en del och inom kort bär det av till New York. Tills dess får jag väl vässa mitt garnityr och öppna några av de dörrar jag hittills hållit stängda.
lördag 8 maj 2010
Vägar
Under veckan som gick kom döden på besök, inte bokstavligen eller som ångest utan som ande, som ett slags eftermäle av att det oundvikliga skett. Jag fick höra talas om en äldre kvinna som lämnat sin plats på jorden. Innan färden hade hon fått en innerlig önskan uppfylld; den att hon sina sista dagar skulle kunna stanna kvar i sin lilla stad som hon levt inom så länge.
I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.
En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.
I veckan ringde jag till Grekland. Aten hade brunnit, människor avlidit och ilskan kokade, och som den kokar. Under samtalets gång berörde vi ingenting av det tumult som pågår. Fokus ägnades åt ett ömmande ben, bussarnas färdvägar och att livet är som vanligt förutom alla nyheter och modigheter som skakar och ruskar om.
En morgon för någon dag sedan cyklade jag iväg senare än vanligt och det var på vippen att jag inte kom till jobbet. En skylt, där det stod skrivet ”ponnyridning” lockade och jag funderade allvarligt över att tillfälligt byta dagsverke. Jag slumrade till över styret och vaknade inte förrän jag passerades av en knirrande hoj som hämtad från Jacques Tatis ”Fest i byn”. Kiongk, kiangk. Cykeln var svart och en doft av sötma svepte förbi. Jag blev aningen kall. Men innan mina fantasier svepte förbi fångades jag av det enformiga ljudet och trampade på i en sådan skön takt att jag fortfarande är ute på de kringliga vägarna.
söndag 2 maj 2010
Prognoser, låtar, sätt
Prognoserna är dystra. Det som kallas stålbad tappas upp. Greklands sak är vår.
En av mina brorsor lånade melodin från en Offspringlåt och satte text till en av fotbollslaget Aris Salonikis hejaramsor. Den handlar om hur galen man blir av att inte få se laget i sitt hjärta lira. Såklart. Från läktaren låter den så här ...
... och röstades fram som en av de tre bästa ramsorna i fjol.
Originallåten har den här tappningen:
Refrängen kan sjungas av alla. På ett eller annat sätt.
(Fick inte till det med inbäddningskoderna, συγνώμη.)
En av mina brorsor lånade melodin från en Offspringlåt och satte text till en av fotbollslaget Aris Salonikis hejaramsor. Den handlar om hur galen man blir av att inte få se laget i sitt hjärta lira. Såklart. Från läktaren låter den så här ...
... och röstades fram som en av de tre bästa ramsorna i fjol.
Originallåten har den här tappningen:
Refrängen kan sjungas av alla. På ett eller annat sätt.
(Fick inte till det med inbäddningskoderna, συγνώμη.)
torsdag 29 april 2010
Sång, ok, tro
Fotbollslaget Aris Saloniki lirade cupfinal i Aten förra lördagen. Kvällen innan före avresan till huvudstaden började fansen samlas för att dansa och sjunga. Den speciella fanorkestern Bulldog Band spelade. Två av mina brorsor var där.
Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?
Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.
Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.
Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?
Den grekiska vardagen tyngs av allehanda ok och jag hade nog trott att jag på gator och torg skulle se inte bara landets ekonomi blöder utan även människorna. Men allt flyter, stålar såväl som liv. Hur skulle det annars kunna gå vidare?
Framtidstron hade långt tidigare sått sina tvivel. Nu blommar många om, men och knappast. En annan av mina brorsor satsar på en teknisk utbildning och lägger fram en rad strategier över framgångarna som komma skall. Sedan kommer invändningen.
Frågan är om jag ens får jobb, säger brorsan. För att arbeta inom mitt område krävs inte de specialkunskaper jag kommer att ha. Vårt land ligger trettio år efter resten av Europa. Jag får söka mig utomlands.
Hur ser det ut i morgon? Vad tycker brorsan då?
måndag 26 april 2010
Stilla växa vara
Jag ville verkligen resa. Trots att jag var i god tid sprang jag till bussen som tog mig till flygbussen. Jag skuttade även till den fyrhjulingen, som styrde mot flygplatsen. Askan hade skingrats och innan jag visste ordet av satt jag på planet, mellanlandade, strövade omkring i en lång korridor med glasväggar, käkade en ciabatta, funderade över vädret som skulle välkomna mig, åkte upp i luften, ner på marken, kom fram, hej hej, kram kyss, mat, hur var, gå ut, skjorta plus frivilligjacka, ett glas, hem, sova.
Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.
Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.
Vad du har vuxit, säger hon.
Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:
Du är en riktig man!
Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.
Tiden står ibland stilla. Det jag upplevt inte tusentals gånger eller ens hundra räcker för att upprepningen ska blomstra. Låter jag bli att ge efter, oj oj oj, vad den blomstrar då.
Morgonen därpå sover jag ut som jag gör en forn sommarlovsmorgon. I hallen möter jag min fars frus mamma.
Vad du har vuxit, säger hon.
Hon klappar om mig och vi kramas. Hon fortsätter:
Du är en riktig man!
Både du och jag vet hur gammal jag är men ibland står tiden stilla och så får det väl vara.
onsdag 21 april 2010
På väg
I morgon vid den här tiden är jag söderöver. Inte i Aten som på bilden men väl i Thessaloniki. Jag säger hej till pappa, brorsorna och släkten. Kanske går vi en promenad. Eller så sitter vi på balkongen. Lite prat, en del mat. Mycket larm. Askan verkar skingra sig, men det är klart, planet ska lyfta också. Hur som helst är jag på väg.
Vad vore vi utan avbilder som vittrar allteftersom vinden viner, solen steker och regnet strilar.
söndag 18 april 2010
Läskpapper
Föreställningen var så mycket bättre än vad den kunde tänkas vara. Jag visste ingenting om pjäsen eller uppsättningen annat än att den skulle handla om en familj och att Marie Göranzon nog skulle stå på scenen. ”En familj” som stycket heter är en tragisk historia som fick grabben, min fru och mig att kvida av skratt. Den handlar om en grupp människor som simmar omkring i sina vakuum och förutfattade meningar och kippar efter andan så gott som hela tiden eftersom de varken trivs med sin tillvaro eller sitt ursprung. Tabletter, alkohol, marijuana och gränslös sex blir följden i takt med att kaoset uuurartar.
Skådespeleriet var tajmat som brisen en sommardag efter doppet just då glassen så när smälter framför dina läppar. Grälen var som grillad fläskfilé. I like. I eat. På scenen trivdes inte bara Marie Göranzon utan även Jan Malmsjö och Börje Ahlstedt, Kristina Törnqvist och Ingela Olsson. Ibland är det bra att inte ha koll och vara som ett läskpapper. Några repliker från "Paris, Texas" sög jag också i mig.
Det är den bästa teater jag någonsin sett, sa grabben.
lördag 17 april 2010
Hejlahojla
I dag ska grabben, min fru och jag gå på teater. Hejlahojla. Det var så länge sedan att jag inte minns när och det ska du veta skäms jag över. För inget är som ögonblicket, det där raffinerade och iscensatta men fullständigt unika.
I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.
Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...
I veckan var jag på en konferens och lyssnade på visioner och mål. Sittfläsket smalt bort några gånger och understundom tog luften i lokalen slut Man kan tro att pauserna skulle ägnas åt rekreation, men icke helt och hållet. Vid ett tillfälle satt vi, några deltagare på rad à la den sista måltiden, och tittade ut genom ett panoramafönster. Vi såg hur ett flertal män vaggade fram och tillbaka pratande och nickande med sina mobiltelefoner. Det såg koreograferat ut. Tänk dig en föreställning av Mats Ek, och hans syster Malin går över gräset, korsar stigarna och kanske även trippar på vattenytan.
De kanske talar med varandra, föreslog min radkamrat.
Vid närmare eftertanke tror jag att de upprätthöll någonting. Ungefär som i Truffauts ”Fahrenheit 451” efter Ray Bradburys bok, där revolutionärerna går omkring och lär sig berättelser utantill. Eller kanske ska det liknas vid studenten, som i en pjäs signerad Tom Stoppard bor på en bro som han målar och när han är klar börjar han om från början. Eller var de mobila samtalen rop på hjälp att någonting måste ske, för så här kan vi inte längre hålla på. Hejla...
tisdag 13 april 2010
Jag, du, någon annan
Grabben sa: Jag vet hur en gul färg ser ut. Men hur vet jag att du eller någon annan tycker likadant? Vem har bestämt det? Vem kan uppfatta vad andra uppfattar?
Under frukosten som följde pratade vi om sociala överenskommelser och vetenskaplig läror. Hur det vore att se världen genom ett filter passade fint till kopp kaffe nummer två.
Sov du gott i natt, frågade jag.
Mmm, blev svaret samtidigt som den sista chokladmjölken sveptes.
Ett kort ögonblick infann sig stillheten, eller vad det rogivande aningen loja ska kallas, i köket.
Inte gult eller rött, hellre grönt, möjligen ljust violett. Världen slöt sig. Öppnades.
Tänk om jag sover nu och allt detta är en dröm, sa grabben.
Under frukosten som följde pratade vi om sociala överenskommelser och vetenskaplig läror. Hur det vore att se världen genom ett filter passade fint till kopp kaffe nummer två.
Sov du gott i natt, frågade jag.
Mmm, blev svaret samtidigt som den sista chokladmjölken sveptes.
Ett kort ögonblick infann sig stillheten, eller vad det rogivande aningen loja ska kallas, i köket.
Inte gult eller rött, hellre grönt, möjligen ljust violett. Världen slöt sig. Öppnades.
Tänk om jag sover nu och allt detta är en dröm, sa grabben.
lördag 10 april 2010
Det var då
Grabben, min fru och jag såg Andrzej Wajdas Katyń i påskas. Den var otäck. Vad som hände i dag var likaledes.
När jag bodde i Polen brukade jag titta på tv-satiren Polskie zoo om ett gäng gosedjur som med fnys, fräs och fraser berörde den aktuella politiska situationen. Tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński tolkades (vill jag minnas) som två gnagare, sorkar kanske, och snackade i varandras mun hela tiden. Det var en fröjd att se på. Det var då.
DN-journalisten Michael Winiarski berör dagens tragedi. Den polske journalisten och debattören Adam Michnik delar sina känslor.
När jag bodde i Polen brukade jag titta på tv-satiren Polskie zoo om ett gäng gosedjur som med fnys, fräs och fraser berörde den aktuella politiska situationen. Tvillingarna Lech och Jarosław Kaczyński tolkades (vill jag minnas) som två gnagare, sorkar kanske, och snackade i varandras mun hela tiden. Det var en fröjd att se på. Det var då.
DN-journalisten Michael Winiarski berör dagens tragedi. Den polske journalisten och debattören Adam Michnik delar sina känslor.
onsdag 7 april 2010
Sällskap
I tunnelbanevagnen sitter två personer och kramar varandra. Lutar sig mot, håller fast, griper. Ett. Bredvid dem står resväskorna till synes redo för både avfärd och avsked. Eller vänta, visst vill väskorna luta, hålla, gripa.
Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.
Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.
Vore jag av läder skulle jag vilja vara just den där sortens bagageutrymme som inte bara har plats för ett liv utan också är öppen för inviter i form av lås, remmar och minst ett handtag. Hjul behövs knappast.
Allteftersom går sällskapet av. Beslutsamma men ändå ranglande, vinglande. Kroppar som ett. Tydlig riktning har de nyfunna rektangulära vännerna, som stakar ut vägen och säkert kommer överens om när de härnäst ska träffas.
tisdag 6 april 2010
måndag 5 april 2010
fredag 2 april 2010
Provocerande
Har haft Marilyn Mansons självbiografi med mig ett tag. Det är en bok det dryper om, mest kroppsvätskor men även en hel del sprit. Boken har titeln ”En väg ut ur helvetet”. Den borde ha fått tillägget ”Med kroppen som insats”.
Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?
Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.
Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:
”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”
Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:
”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”
Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.
Till en början är de flesta av bokens typer som skarpt tecknade seriefigurer med många finnar, kraftiga stånd och skit lite överallt. Sedan blir karaktärerna verkliga. Efter hundra sidor pumpas tragiken över oss. Det är magstarkt och äckligt på sina håll men framför allt är det djup och mörk vardag, där hopplösheten finner tröst i misär samt ett och annat begär. Halvvägs in i boken funderar jag över om jag ska utsätta mig för den här sortens ironi. Varför måste självstympning och andra självförbrännande akter göra high five med varandra?
Vad jag sedermera förstår handlar bandet och dess uttryck mycket om Brian Warner och hans satir över det västerländska konsumtionssamhället. Det låter lite torrt att skriva på det sättet, men akademin hjälper att synliggöra. Själva bandet och fronten Brian har svårt att låta bli droger och annat och framstår som ett stående(!) skämt över kritiken de framför. I infernot de kartlägger hamnar de själva i epicentrum. Jag tror inte att någon på någon boksida spelar rysk roulette, men jag kan ha missat något. Vad gäller musiken har jag ännu inte börjat lyssna på den. Allt har sin tid.
Eller ska allt verkligen ta sin tid? Det går till provocerande överdrifter att Turkiet vägrar hårdnackat att erkänna folkmorden för knappt hundra år sedan. En del av svensk media viker ner sig eller hur ska jag annars tolka följande utgång (i gårdagens DN, ännu inte på nätet) på frågan till den turkiska ambassadören i Stockholm om det finns möjlighet att det turkiska parlamentet kommer att be om ursäkt för massakern 1915:
”Om det fanns bevis kunde ni ställa den frågan till mig,säger den turkiska ambassadören.”
Att ingen följdfråga publiceras – har den ens ställts?! – provocerar. Inte minst därför att all världens historiker, ja, bortsett från en del turkiska plus deras eventuella anförvanter, levererar fakta. Här en annan utgång från en annan dagstidning, SvD, förvisso inte levererad av en objektiv reporter, däremot av en objektiv historiker:
”Bevisen är överväldigande. Det armeniska folkmordet var utan tvekan ett folkmord. Att påstå något annat är att ljuga.”
Glad Påsk vill jag säga utan att tänka på de provocerande följderna mitt uttalande visar acceptans för. Religionen är ett opium som ska intagas med försiktighet. Liksom andra sorters gotter.
tisdag 30 mars 2010
söndag 28 mars 2010
Säpospår
När jag var yngre berättade jag gärna historier om Säpo och hur dess anställda samarbetade med liknande organisationer i andra länder och såg till att människor som uttryckt en avvikande åsikt försvann. Jag vet nu att jag bara fabulerade men ändå, ibland tycker jag mig se spår att säkerhetspolisen kontrollerat, registrerat och verkställt.
lördag 27 mars 2010
På en ö
Längst upp till höger är min plats. Därifrån följer jag hur färjan tar sig till ön med det beryktade fängelset. Väl där ska två poliser reda ut ett försvinnande. Parallellt med utredningen konfronteras en av detektiverna med sin förflutna: vad han gjort, möjligen åstadkommit, misslyckats med. Suggestioner övergår successivt till paranoia.
Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.
Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.
Martin Scorseses film Shutter Island är full av visuell glädje. Med barnsligt enkla medel går vi steg för steg in i huvudpersonens tillstånd, där hans medvetna och omedvetna jag har boxningsmatch och sår tvivel i varandra. Här finns några drömscener som är så vackert gestaltade att de påminner om cut out-animationer från 1980-talet. Det är så fräckt att de nutida 3D-försöken i filmens världar blir till romantiska reminiscenser från förr. I det karga landskapet har en rad gotisktinspirerade, till synes ointagliga byggnader liksom poppat upp. Innerligt glad över en fängelsescenografi som får mig att associera vidare till Piranesis arkitektoniska labyrinter. Hoppar jämfota gör jag av de många och vackra Bergman-parafraserna till främst Vargtimmen. Skammen ventileras, liksom skulden. Och främlingskapet. Det låter kanske sökt men i takt med att vinden piskar och Mahler spelas får vi vara med om hur en obönhörlig snara dras kring huvudpersonen, spelad av Leonardo DiCaprio. Att Max von Sydow medverkar i båda filmerna, då som offer här som katalysator, gör sitt till att Ingmars ande kramar hjärtligt.
Tro inte att jag utbrister i ”Go Martin, go!” No, no. Den uppenbara, filmskoleaktiga sista kvarten känns som en upplösning av blå dunster, möjligen sann mot Dennis Lehanes litterära förlaga men ack så seg gentemot filmens tidigare intrikata och precisa uttryck. För mycket dialog, kunde Bergman säga om sina filmer. För lite kvalificerad sådan, kunde Scorsese sagt om sina, ja, ”Shutter Island” i varje fall.
fredag 26 mars 2010
Mänskligt
Att inte berätta är mänskligt.
Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.
Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.
Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.
Att berätta och hånas för sin historia är kanske mänskligt men samtidigt osmakligt.
Tidigare har jag inte förstått varför kvinnor som våldtagits av ockupanter, soldater eller svin i det forna hemlandet eller det forna hemmiljön väljer att inte berätta för make, familj, närstående.
Med tanke på vad som hänt i Bjästa förstår jag bättre.
tisdag 23 mars 2010
Fråga 37
Stannades på gatan av en kvinna. Fick frågan om jag visste var Riddarholmen ligger. Jag hade en lååång och iiiiintensiv dag bakom mig och fråga 37 snurrade i mitt rouletthjul. Men jag kunde inte förmå mig att skaka på huvudet och säga "Nej, tyvärr". Så jag förklarade och pekade. Ett leende senare var hon borta.
Ibland går det fort.
Ibland går det fort.
söndag 21 mars 2010
Guide
För såväl en guido som en guidette går vardagen ut på att träna, sola och vårda det yttre. MTV startar i kväll en serie om tio fantaster. Min fru påpekar att vi människor gör som djuren som slickar sig, sköter om pälsen, gör sig fina och slagkraftiga inför kampen för tillvaron. That's life.
Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.
Sedan sjunger jag.
Själv drar jag till gymmet, ger bröstet och ryggen var sin omgång. När jag är färdig, ja, då kan jag väl bara se fram emot att det här är första dagen på resten av mitt liv.
Sedan sjunger jag.
fredag 19 mars 2010
Fabrikat
Grodor kommer från himlen. Att så är fallet beror på att någon eller något släpper sig eller petar sig i näsan. En nysning kan också göra sitt till. Mer jordnära är det med pesto. Den, eller kanske det, kommer från pestoträdet. Och korvar kommer från speciellt sneda grisar. Extra gott smakar korvarna om svinfarmaren är duktig på att sätta ihop ballonger, så att de blir ”korviga” djur. Det är inte lätt att veta vad som är fabricerade produkter. Enligt gårdagens DN (ännu inte utlagd men här en text baserad på samma undersökning) vet mindre än hälften av svenskarna om att falukorv är ett halvfabrikat.
Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.
Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.
Lika svårt kan det vara med inre kriser. Beror de blytunga känslorna på omgivningen eller släktskapet? Socialstyrelsen slog i veckan fast en nationell riktlinje gällande vård av depressioner och ångestsyndrom. Rekommendationen, som förordar terapi framför psykofarmaka när det gäller lindrigare depressioner, måste ses som ett förnuftets genombrott. Nog är det bättre att ta itu med problemen än att kapsla in dem.
Nu ska det bli intressant om läkemedelsföretagen lägger in en högre växel och startar en offensiv debatt om vad människor mår bäst av. Piller, kognitiv terapi eller något annat alternativ, det är frågan. Att blicka uppåt går kanske också bra. Men då måste du hålla utkik för vad som kan komma farande från ovan. Det tänker jag göra.
tisdag 16 mars 2010
Hennes blick alltså
Vi förväntas gå uppsträckta, sätta vänster fot fram och låta höger följa efter. Ibland vill det sig inte. Damen vide busshållplatsen vill inte. Hon ligger utsträckt på bänken och vilar huvudet mot det kalla grönt färgade sittstödet av metall. Hon bär en svart, bullig rock och en nästan lika bullig mössa. Hon kan vara 40, 50, 60. Säkert 57 år. Blicken är tom. Ett ögonblick får jag kontakt med henne från min plats i bussen. Sedan är hon borta, hennes blick alltså.
En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?
De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.
Kvinnan vänder sig om.
Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.
En trafikvärd böjer sig mot kvinnan. En yngre kvinna på huk verkar beredd. Fyra säkerhetsvakter tittar på. Redo att handla. En man med portfölj stannar till, tvekande, kanske har han lust att själv bryta mönstret, låta vanan upplösas i den sena eftermiddagskylan. En annan man tar plats i kuren. Han borstar av fötterna på den gröna plastmattan som pryder kurens golv. Avlägger han visit?
De stillsamma frågorna, blickarna, frågetecken växer i antal. Kanske känner kvinnan av trycket. Hon reser sig. Hon gråter. Hon ställer sig med ryggen mot alla. Hon är på väg. Trafikvärden bryter upp. Liksom vakterna. De tar varandra i hand samtidigt som de skingras. Även den yngre kvinnan tar sats. Bara mannen som borstade sulorna står kvar. Bussen startar.
Kvinnan vänder sig om.
Egentligen har det inte med saken att göra men jag tror faktiskt att kvinnan ifråga inte har någon som helst glädje över rut- eller rotbidrag. Men röstar det hoppas jag innerligt att hon gör.
fredag 12 mars 2010
Bilder att döda
Häromdagen på bussen snackar och skrattar tre amerikaner, alla runt 20-25, säkert studenter, om ditten och datten, livet och klivet. En av dem berättar att hon drömde att hon var förälskad i en affisch. Vad planschen föreställde kom hon inte ihåg, men känslorna var starka och vid ett tillfälle tog hon en kniv och högg sönder motivet på det glänsande pappret.
Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.
Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.
Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.
På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.
Jag gillar sådana historier, egentligen långt tidigare än jag började läsa Sam Shephards pjäser, och kan sällan hålla tyst. Inte nu heller.
Ibland är det bra att döda, föreslår jag. Bilden av någonting – eller bilden av någon, blir min fortsättning, som tas emot med muntra tillrop av sällskapet.
Symboler står ofta för någonting annat än vad de är. Därför var det viktigt att den svenska riksdagen gick i amerikanska, tyska, italienska med fleras fotspår – och erkände folkmordet på armenierna. Den kollektiva skuld, som dagens Turkiet ärvt efter det ottomanska riket, måste man ta itu med. Annars ackumuleras föreställningarna om vilken part, armenisk eller ottomansk och så vidare, som led mest, och det leder till olösliga konflikter, där högst ljudande röst utropar sig till vinnare.
På bussen hinner jag inte säga så mycket mer, för jag ska gå av. Egentligen skulle jag velat fortsätta diskutera drömmar och verkligheter, men vissa resor har sina speciella hållplatser. Svensk riksdag har klivit av, satt ner foten och hjälpt till att döda en myt. Gott.
torsdag 11 mars 2010
XX
Internationella kvinnodagen infaller varje år och helt osökt kommer jag att tänka på XX. Hon hade varit speciellt stökig, tyckte personalen. Därför beslutade föreståndaren att XX inte skulle få följa med på utflykten. Sonika stängdes hon in i de gemensamma lokalerna.
XX berättade för sin mamma om det som hänt och att det var läskigt att vara ensam en hel utflykt. När modern tog upp saken, sa föreståndaren att meningen var att hon, dvs XX, skulle bli rädd och på så sätt förstå att hon gjort något dumt.
XX är sex år.
XX berättade för sin mamma om det som hänt och att det var läskigt att vara ensam en hel utflykt. När modern tog upp saken, sa föreståndaren att meningen var att hon, dvs XX, skulle bli rädd och på så sätt förstå att hon gjort något dumt.
XX är sex år.
onsdag 10 mars 2010
I here
Säger du ”vov” eller ”ouaoh”? Jag tycker det senare låter fräsigare men grabben är av en annan åsikt. Så är han också en fena på att lira WoW, dvs World of Warcraft. Ibland bildar han lag med ett gäng perser, som sitter framför sina datorer i Teheran.
En av iranierna är lite slö av sig och har sällan lust att göra ”the shit work” när man samlas för att ta sig an en boss. Alltså, när de små men nödvändiga utmaningarna utförs håller han sig vid sidan av. Resten av laget undrar såklart var han är.
Where are you, ropar de över Skype.
I here, får de till svars av killen som är på när väl den stora bataljen ska ske.
Men ibland försvinner persergänget. Bokstavligen. Det beror på att den iranska regimen förhindrar åtkomsten till nätet. Fyra dagar kan gå. Sedan är det möjligt att fortsätta spelet, attackerna och strategierna samt såklart ställa frågan – och sedan höra svaret:
I here.
En av iranierna är lite slö av sig och har sällan lust att göra ”the shit work” när man samlas för att ta sig an en boss. Alltså, när de små men nödvändiga utmaningarna utförs håller han sig vid sidan av. Resten av laget undrar såklart var han är.
Where are you, ropar de över Skype.
I here, får de till svars av killen som är på när väl den stora bataljen ska ske.
Men ibland försvinner persergänget. Bokstavligen. Det beror på att den iranska regimen förhindrar åtkomsten till nätet. Fyra dagar kan gå. Sedan är det möjligt att fortsätta spelet, attackerna och strategierna samt såklart ställa frågan – och sedan höra svaret:
I here.
söndag 24 januari 2010
Gammal, grönbete, George
Sjönk ner framför Up in the air och gladdes av sarkasmerna om tekniktilltro och relationsrädslor. Att människor inte ska behöva träffas är ett av filmens teman. Och om man träffas är det för att göra slut – i det här fallet, den här filmen, sparka någon från jobbet.
Det är en fin berättelse om hur enkelt det är att välja att leva ensam men hur svårt det kan vara att genomföra det. George Clooney har nog varit bättre i andra filmer men här framstår han som en fullständigt egen blandning av en flera decennier gammal whiskey och en kalv på grönbete. Han spelar med en naivitet som både bränner och svalkar, och han ter sig som vår tids Cary Grant med de grå tinningarna, de nätta men bestämda läpparna, smilgroparna som liknar turkiska fruktknivar och som gestaltar en person som hur mycket vilse denne än går i verkligheten, så fallerar aldrig tolkningen av karaktären. Tung, gedigen professionalism.
Att slutet i filmen inte är happily ever after eller på den vägen är det eller det här var bara underhållning får mig att ta sats till nästa framträdande med den jovialiske och snudd alltid roande amerikanske skådespelaren.
Det är en fin berättelse om hur enkelt det är att välja att leva ensam men hur svårt det kan vara att genomföra det. George Clooney har nog varit bättre i andra filmer men här framstår han som en fullständigt egen blandning av en flera decennier gammal whiskey och en kalv på grönbete. Han spelar med en naivitet som både bränner och svalkar, och han ter sig som vår tids Cary Grant med de grå tinningarna, de nätta men bestämda läpparna, smilgroparna som liknar turkiska fruktknivar och som gestaltar en person som hur mycket vilse denne än går i verkligheten, så fallerar aldrig tolkningen av karaktären. Tung, gedigen professionalism.
Att slutet i filmen inte är happily ever after eller på den vägen är det eller det här var bara underhållning får mig att ta sats till nästa framträdande med den jovialiske och snudd alltid roande amerikanske skådespelaren.
fredag 22 januari 2010
Gamla färger och nya
Saker och ting är inte vad de brukade vara. Moderaterna har gjort en kovändning när det gäller kvotering i bolagsstyrelser. Det är positivt och strongt men någonstans tror jag inte på den nya (eller är det den gamla) arbetarrörelsens utspel, som snarare kommer att utvecklas på samma sätt som den socialdemokratiska kärnkraftsfrågan. 2014 är deadline för de blå.
Ytterligare färger har FBI använt sig av när de tagit hjälp från verkligheten och kolorerat med ettor och nollor. Metoden är diskutabel. Nog är det förvånande att en spansk politiker utan sin vetskap fått agera modell för samhällets fiende nummer 1.
"Bin Laden's safety is not threatened by this but mine certainly is," sa Gaspar Llamazares.
I onsdagens Metro (Stockholmsupplagan, hittade den inte på nätet) fick det journalistiska reportaget en ny form. Det bestod av en handfull fraser, fyra kolumner, några fler frågor och svar, massor av betyg samt knappt dussinet fotografier - i färg såklart. The times are...
Ytterligare färger har FBI använt sig av när de tagit hjälp från verkligheten och kolorerat med ettor och nollor. Metoden är diskutabel. Nog är det förvånande att en spansk politiker utan sin vetskap fått agera modell för samhällets fiende nummer 1.
"Bin Laden's safety is not threatened by this but mine certainly is," sa Gaspar Llamazares.
I onsdagens Metro (Stockholmsupplagan, hittade den inte på nätet) fick det journalistiska reportaget en ny form. Det bestod av en handfull fraser, fyra kolumner, några fler frågor och svar, massor av betyg samt knappt dussinet fotografier - i färg såklart. The times are...
onsdag 6 januari 2010
Framåt marsch
Det har gjorts listor om ditten och datten den senaste tiden. Avslut, eller i varje fall summeringar, är bra och jag hade själv gärna hakat på med de grymmaste eller gladaste replikerna på film, de värsta övergreppen såväl i Sverige som i världen och såklart den aktuella listan över populära scenarion vid vilken tidpunkt luften på jorden tar slut. Mina tio bästa stunder från det gångna året respektive decenniet skulle givetvis radas upp.
Men nej, det får vara. Inte så att jag tror att allmänintresset är litet utan jag känner mig för mycket här och nu. Har ingen lust att blicka bakåt. Framåt marsch, alltså. Men jag måste nämna Mystique, vars vackra förnamn kontrasteras av det ultratråkiga Jones. Jag såg henne på tv i VM-sändningarna i friidrott från Berlin. I 13,42 sekunder ägde hon. 100 meter var distansen. Heatet det tredje.
Hon ställde upp. Hon sprang. Hon kom sist i sitt lopp. Men hon gav järnet och vad jag än kommer att göra i framtiden, så har jag Mystique som förebild. Det låter enkelt men var ett svårt val. Och någonting måste vi bära med oss från det förflutna. Hon blir min listetta. För förra året. För decenniet har jag ännu inte bestämt mig. Mystique Jones representerar Nauru. Kanske åker jag eller du dit någon gång.
Men nej, det får vara. Inte så att jag tror att allmänintresset är litet utan jag känner mig för mycket här och nu. Har ingen lust att blicka bakåt. Framåt marsch, alltså. Men jag måste nämna Mystique, vars vackra förnamn kontrasteras av det ultratråkiga Jones. Jag såg henne på tv i VM-sändningarna i friidrott från Berlin. I 13,42 sekunder ägde hon. 100 meter var distansen. Heatet det tredje.
Hon ställde upp. Hon sprang. Hon kom sist i sitt lopp. Men hon gav järnet och vad jag än kommer att göra i framtiden, så har jag Mystique som förebild. Det låter enkelt men var ett svårt val. Och någonting måste vi bära med oss från det förflutna. Hon blir min listetta. För förra året. För decenniet har jag ännu inte bestämt mig. Mystique Jones representerar Nauru. Kanske åker jag eller du dit någon gång.
måndag 4 januari 2010
Massor av män
Tjänade pengar i dag men var allt för trött för att kunna glädjas ens över de små detaljerna. Musiken blev en ö att trampa till och jag lyssnade på Jam i kubik. All mod cons och Setting sons spotifyade jag två gånger var. Att det blev en dubbel beror mest på att jag ville ha sällskap. Sedan internettade jag dagstidningen Guardians (dryga året gamla) filmprogram som innehöll en ivrig och initierad intervju med John Sayles om hans blues-Alabama-svängiga Honeydripper, som jag såg häromveckan och som nog finns på dvd. Saylessnacket följdes av ett möte med Jon Savage som gjort en Joy Division-dokumentär. Det följdes av min egna youtube-jukebox med Curtis och killarnas musik. Idel snubbar, och ja, det är väl en sådan dag. Symptomatiskt nog så snubblade jag över en medpassagerare, manlig såklart, när jag skulle ta mig ur tunnelbanevagnen.
Det dröjer nog bara en månad eller två, kanske tre. Sedan är det cykelväder och då, ja, då är det vår och allting blir åter möjligt.
Shriekbacks Hand of my heart hittade jag också. Har glömt att berätta att jag för någon vecka sedan körde ett spinningpass med en instruktör som var lite shriekbackig av sig. En man, givetvis.
Det dröjer nog bara en månad eller två, kanske tre. Sedan är det cykelväder och då, ja, då är det vår och allting blir åter möjligt.
Shriekbacks Hand of my heart hittade jag också. Har glömt att berätta att jag för någon vecka sedan körde ett spinningpass med en instruktör som var lite shriekbackig av sig. En man, givetvis.
torsdag 31 december 2009
Trumpli vest
Tog mig en mellandag en tunnelbanetur. Spärrvakten och jag utbytte sedvanliga ”tack” med varandra. Dessutom sa han något som lät som ett snubblande från munnen. ”Vad sa, du”, frågade jag.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.
En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.
Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.
Trumpli vest, hörde jag från vakten.
Va?
Trevlig resa.
En sådan replik kräver sitt svar med såväl ord som kropp, och följden blev att färden under jorden gick i behaglig fart både vad gäller yttre och inre komfort. Väl i marknivå styrde jag stegen mot Nationalmuseums utställning om Caspar David Freidrich och förundrades över den tyske romantikerns många skojiga ironier. En av dem, Aftonlandskap med två män, där två män blickar ut över den prakt de ingår i eller kanske möjligen åstadkommit, fick mig även att besöka några av minnenas landskap och där slå kullerbyttor av glädje.
Den lätta känslan satt i mig när M och B med föräldrar kom på besök igår. M, hennes pappa och jag tog oss till de snöbetäckta backarna och for nerför med hiskeliga farter. Jag hade glömt bort det där pirret i magen. Senare när vi kom hem fikade vi på min frus Rocky Road.
torsdag 24 december 2009
Bar backe
Fick höra en åsikt om att incitament är att tro på framför "altuism". På det svarade jag att skit i alla försäkringar och kommunala och statliga initiativ. Låt folk välja vad de vill ha och har de inte råd att välja får de stå på bar backe.
Personen ifråga, som är fackligt ansluten och avdelningschef, förstod inte min ironi. Men så är det ju skillnad mellan altruism med och utan "r".
När backen är bar och skrapad finns alltid Robin Hood. Men det sa jag inte. Man ska inte tro att vem som helst kan se Sherwoodskogen för alla dess träd.
Personen ifråga, som är fackligt ansluten och avdelningschef, förstod inte min ironi. Men så är det ju skillnad mellan altruism med och utan "r".
När backen är bar och skrapad finns alltid Robin Hood. Men det sa jag inte. Man ska inte tro att vem som helst kan se Sherwoodskogen för alla dess träd.
fredag 11 december 2009
Känsligt, kyckling
Ju mer vi fördjupar oss i kulturen desto fler tillfällen att vantrivas – och att älska. Grabben växer och blir allt känsligare. När en stålkniv skär i en tallrik av keramik viker han kroppen och blir ett russin i ansiktet. Kanske hans jag far in och ut genom ögon och öron.
Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.
Tänk på skumgodis, sa jag.
Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.
De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.
Det hände i kväll. Kniven skar genom den baconlindade kycklingen, delade ett riskorn eller två och slant än hit än dit. Grabben blev en övergiven druvodling
vars bönder i stället för att fly från kriget lyssnade på någon slags förhandlare som varken talade språket, intresserade sig för historien eller förstod vilka grymheter som komma skulle.
Tänk på skumgodis, sa jag.
Grabben tystnade. Var stilla. Det hjälpte.
De låga träden har pinats av vinden och frukterna har för länge sedan förmultnat. Rötterna är lösa och vore de tänder skulle de känna hur det mjuka, vita och söta omfamnade. De döda reser sig aldrig men de levande kommer ihåg dem, kommer alltid ihåg.
onsdag 9 december 2009
söndag 6 december 2009
Rambo, bimbo, combo & Ragnhild
Var inte uppe med tuppen men fick ändå besök av rådjuret Ragnhild. Syns hon?
Innan middagen kallade grabben mig för sambo och sa att min fru var min bimbo. Jag kontrade med att jag minsann var Rambo medan min fru uttryckte att grabben var en combo.
Nästa vecka blir väl lika intensiv som den här. Uppdrag väntar.
Innan middagen kallade grabben mig för sambo och sa att min fru var min bimbo. Jag kontrade med att jag minsann var Rambo medan min fru uttryckte att grabben var en combo.
Nästa vecka blir väl lika intensiv som den här. Uppdrag väntar.
fredag 4 december 2009
Filmer, ilska
Har glömt att berätta att jag såg dramat No one knows about Persian cats om en kille och en tjej som vill sätta ihop ett band i Teheran. Tanken är att gruppen ska ge konserter i Europa. De är trötta på censuren och vill kunna spela sin musik. That’s it.
Filmen byggs upp som en road movie. Heavy metal, hiphop och indierock är några av de melodiska vykorten som klipps upp med vardagliga bilder. Persisk blues är en av höjdpunkterna i ett fantastiska filmpotpurri, som får mig att associera till ”Latcho drom” uppblandat med swinging London där Antonioni möter Ken Russell. Derek Jarman envisas med att på ett ikonografiskt sätt med att lägga sig i. Liksom Agnés Varda men då mer på ett symboliskt plan.
Under filmens gång dånar ekot av mullornas livsfientliga ångvält och plattar gång efter annan till kreativa uttryck. Ändå jammas, rockas och hoppas det. Det är en makalös skaparglädje filmen förmedlar. Och en satans ilska. Nu får de religiösa fanatikerna i Iran och deras trotjänare fan i mig lägga av.
Var alltså på Stockholms filmfestival. Såg Precious parallellt som jag läste den litterära förlagan. Helvetet kan se ut på många sätt. Här beskrivs det i form av en tonåring som är analfabet och gravid för andra gången med sin pappa. Flickan misshandlas och våldtas av sin mamma. När tjejen tvingas börja på en specialskolan är det vändningen: hon får möjlighet att berätta sin historia och se sig själv och kommer till insikt om andra.
Någon solskenhistoria är det inte, även om Oprah Winfrey är en av filmens verkställande producenter. Däremot innehåller den en dagdrömsscen som är en skön parafras på italiensk såpa bortsett från att replikerna är hämtade från social misär, där hot och underkastelse hamnar i ett nytt ljus. Filmen är rätt bra överförd från boken. Speciellt den inledande kvarten håller en otäckt spetsig nivå. Att det blev Lee Daniels som fick jobbet att överföra Sapphires roman till vita duken beror på att författaren gillade Shadowboxer. Daniels har onekligen en blick för människors värde. För ett tag sedan försökte jag beskriva det här.
Fish tank rullar fortfarande över min näthinna. Regissören Andrea Arnold närvarade efter filmvisningen. Två scener, eller snarare bilder, utgick Arnold från: i den ena dansar en tjej vid motorvägen och en kille reparerar en bil; i den andra sitter en tjej på huk och kissar på golvet i ett främmande vardagsrum. Den senare scenen är en av de mest psykologiskt trovärda på film det här året. Se Fish tank. Är du inte arg när du ser den, blir du det.
Filmen byggs upp som en road movie. Heavy metal, hiphop och indierock är några av de melodiska vykorten som klipps upp med vardagliga bilder. Persisk blues är en av höjdpunkterna i ett fantastiska filmpotpurri, som får mig att associera till ”Latcho drom” uppblandat med swinging London där Antonioni möter Ken Russell. Derek Jarman envisas med att på ett ikonografiskt sätt med att lägga sig i. Liksom Agnés Varda men då mer på ett symboliskt plan.
Under filmens gång dånar ekot av mullornas livsfientliga ångvält och plattar gång efter annan till kreativa uttryck. Ändå jammas, rockas och hoppas det. Det är en makalös skaparglädje filmen förmedlar. Och en satans ilska. Nu får de religiösa fanatikerna i Iran och deras trotjänare fan i mig lägga av.
Var alltså på Stockholms filmfestival. Såg Precious parallellt som jag läste den litterära förlagan. Helvetet kan se ut på många sätt. Här beskrivs det i form av en tonåring som är analfabet och gravid för andra gången med sin pappa. Flickan misshandlas och våldtas av sin mamma. När tjejen tvingas börja på en specialskolan är det vändningen: hon får möjlighet att berätta sin historia och se sig själv och kommer till insikt om andra.
Någon solskenhistoria är det inte, även om Oprah Winfrey är en av filmens verkställande producenter. Däremot innehåller den en dagdrömsscen som är en skön parafras på italiensk såpa bortsett från att replikerna är hämtade från social misär, där hot och underkastelse hamnar i ett nytt ljus. Filmen är rätt bra överförd från boken. Speciellt den inledande kvarten håller en otäckt spetsig nivå. Att det blev Lee Daniels som fick jobbet att överföra Sapphires roman till vita duken beror på att författaren gillade Shadowboxer. Daniels har onekligen en blick för människors värde. För ett tag sedan försökte jag beskriva det här.
Fish tank rullar fortfarande över min näthinna. Regissören Andrea Arnold närvarade efter filmvisningen. Två scener, eller snarare bilder, utgick Arnold från: i den ena dansar en tjej vid motorvägen och en kille reparerar en bil; i den andra sitter en tjej på huk och kissar på golvet i ett främmande vardagsrum. Den senare scenen är en av de mest psykologiskt trovärda på film det här året. Se Fish tank. Är du inte arg när du ser den, blir du det.
torsdag 3 december 2009
Verkligt diktat
Frågade en skådespelare om han hade haft någon förebild för sin tolkning av just den filmrollen. Han skakade på huvudet men sa att författaren som skrivit den litterära förlagan använt honom som sin modell för att få kontur på sin karaktär.
Precis så är det väl. Liv blir berättelse som blir ytterligare historia.
Sedan berättade skådespelaren att han läst författarens senaste bok och kommit på sig själv med att fantisera hur han gestaltade bokens huvudpersons handlingar. Dikt är allt annat än verkligt, eller?
Precis så är det väl. Liv blir berättelse som blir ytterligare historia.
Sedan berättade skådespelaren att han läst författarens senaste bok och kommit på sig själv med att fantisera hur han gestaltade bokens huvudpersons handlingar. Dikt är allt annat än verkligt, eller?
onsdag 2 december 2009
Sitta statistiskt sett
I morse i tunnelbanevagnen satt idel män. Jag funderade över hur statistiskt möjligt det kunde vara och tänkte resa mig och slå mig ner mitt emot den blåkappklädda kvinnan som läste morgontidningen. Men då skulle jag sabba slumpen. Eller skulle jag påverka ödet? Valet var mitt.
Jag tycker väldigt mycket om den här essän om att välja samarbete och att gå över broar lika mycket som att bygga dem bokstavligt såväl som symboliskt. Glasklart. Valbart. Valklart.
Jag valde att sitta kvar. En annan gång reser jag mig. Om inte för att påverka statistiken, så för att lämna plats åt någon som kanske behöver sittplatsen mer än vad jag gör.
Jag tycker väldigt mycket om den här essän om att välja samarbete och att gå över broar lika mycket som att bygga dem bokstavligt såväl som symboliskt. Glasklart. Valbart. Valklart.
Jag valde att sitta kvar. En annan gång reser jag mig. Om inte för att påverka statistiken, så för att lämna plats åt någon som kanske behöver sittplatsen mer än vad jag gör.
tisdag 1 december 2009
Det räcker
Ett av tio barn agas i hemmet. Det påpekar nya Vårdguiden som damp ner i brevlådan under dagen. Mörkertalen är stora. Som hand i handsken är att nio av tio vuxna skulle göra något om de misstänkte barnmisshandel.
Enligt en Socialstyrelsenundersökning, som TT-citeras i dagens Svd, påpekas att socialtjänsten inte uppfyller sina åtaganden, när jourer i stället för kommuner tar hand om kvinnor och deras barn som misshandlas. Att socialtjänsten misslyckas beror också på att den väljs bort.
Resan till jobbet i morgon blir sig inte lik, när jag räknar alla resenärer och för statistik. Kanske reser jag mig och ropar. Far du illa och behöver hjälp vet jag kanske vad som kan göras, ska jag säga och sedan skrika: Nu räcker det.
söndag 29 november 2009
Skratt och nyanser
Dagens Nyheters ledarsida lockar ibland till eftertanke, ibland till skratt. I går var det både ock.
Artikeln om Lech Walesa, kommunistiskt medlöperi och medialt hat ställer många frågor. Styckena om Zygmunt Broniarek och den absurda rävsax han hamnade i lockar till skratt. Liksom Jerzy Urbans alla publicistiska svängningar från kommunistlakej till nejsägare till det mesta utom pornografi i tidskrifter. Verkligheten är aldrig svart och vit, är en av skribenten Rikard Swartz poänger.
Kanske vill texten om Sahlins ställningstagande och att hon borde invitera Moderaterna visa på liknande nyanser i den politiska nutiden. Lika mycket handlar det om att spela färgblind med förnuftet som kompass. Det tycker jag är roligt.
Artikeln om Lech Walesa, kommunistiskt medlöperi och medialt hat ställer många frågor. Styckena om Zygmunt Broniarek och den absurda rävsax han hamnade i lockar till skratt. Liksom Jerzy Urbans alla publicistiska svängningar från kommunistlakej till nejsägare till det mesta utom pornografi i tidskrifter. Verkligheten är aldrig svart och vit, är en av skribenten Rikard Swartz poänger.
Kanske vill texten om Sahlins ställningstagande och att hon borde invitera Moderaterna visa på liknande nyanser i den politiska nutiden. Lika mycket handlar det om att spela färgblind med förnuftet som kompass. Det tycker jag är roligt.
Mikael K Nilsson ...
... kallar jag mig här från och med nu. Det känns bra att ha ett alter ego, som tycker som jag gör.
Det kan ha att göra med att jag fyller år i dag och vill starta på ny kula. Jag gillade väldigt mycket att vara 44 och kan förvisso tycka att 45 låter ännu bättre men handen på hjärtat känner jag mig aningen vemodig.
I går fick jag överta grabbens gamla dator. Han kirrade så att den kan göra det mesta av det bästa och fort som tusan går det säkert när jag blivit bekant med alla nya gränssnitt och så. Men oss emellan, så värst snabb blir jag aldrig.
Det kan ha att göra med att jag fyller år i dag och vill starta på ny kula. Jag gillade väldigt mycket att vara 44 och kan förvisso tycka att 45 låter ännu bättre men handen på hjärtat känner jag mig aningen vemodig.
I går fick jag överta grabbens gamla dator. Han kirrade så att den kan göra det mesta av det bästa och fort som tusan går det säkert när jag blivit bekant med alla nya gränssnitt och så. Men oss emellan, så värst snabb blir jag aldrig.
lördag 28 november 2009
Lördag
“Sverige borde vara berömt för sitt fantastiska godis”, sa den knappt tvärhand höga grabben vid lösgodiset. Hans kompis hummade och fyllde sin påse.
En skopa chokladbananer och sura vingummin senare hörde jag pojken på nytt: ”Var fan är hallonverktygen!?”
Jag kastade en förströdd blick över det kulörta och sega utbudet men var egentligen bara intresserad av lakritsbåtarnas konsistens.
En skopa chokladbananer och sura vingummin senare hörde jag pojken på nytt: ”Var fan är hallonverktygen!?”
Jag kastade en förströdd blick över det kulörta och sega utbudet men var egentligen bara intresserad av lakritsbåtarnas konsistens.
torsdag 19 november 2009
Flera håll
tisdag 17 november 2009
Skottlandssugen
Jag är inte mycket för reklam och whiskey har jag innerst inne aldrig haft någon känsla för. Men sugen blir jag på att åka till Skottland och gå, bara gå ...
... och sedan stanna till och ta något stärkande.
... och sedan stanna till och ta något stärkande.
lördag 14 november 2009
Åldrar, problem
Barn utges ibland i media för att vara äldre än vad de är. Och inte bara det: många som är yngre än 18 år (FN:s barnkonvention gräns för barn) verkar sväva fritt mellan barndom och vuxenliv. Det sluter jag mig till efter min kvalitativa undersökning, som inneburit att jag läst en artikel i dagens DN. I ingressen benämns den misstänkte 15-årige förövaren som ”pojke”, medan han i första stycket kallas ”mannen” för att i sista stycket åter kallas ”pojken”.
Å andra sidan sett benämns de unga i kopplerihärvan som ”flickor” även den 17-åriga tjejen i Huddinge-målet. Det är ju bra. Men. Det här är så klart inte en fråga om ord och klasser utan om människosyn. Jag undrar huruvida det vore möjligt att ovan nämnda 15-åring, om han nu är skyldig, skulle begå övergrepp om inte alla medelålders män gått i bräschen och genom sina handlingar anammat ett slags slit och släng-attityd gentemot andra människor.
Det är kanske en naiv tanke. Problemet är större än så. Och akut och allvarligt.
Å andra sidan sett benämns de unga i kopplerihärvan som ”flickor” även den 17-åriga tjejen i Huddinge-målet. Det är ju bra. Men. Det här är så klart inte en fråga om ord och klasser utan om människosyn. Jag undrar huruvida det vore möjligt att ovan nämnda 15-åring, om han nu är skyldig, skulle begå övergrepp om inte alla medelålders män gått i bräschen och genom sina handlingar anammat ett slags slit och släng-attityd gentemot andra människor.
Det är kanske en naiv tanke. Problemet är större än så. Och akut och allvarligt.
fredag 13 november 2009
Versaler
Utnyttjade offentlighetsprincipen och besökte nämnden för att se över vilka yrkanden som inkommit gentemot en specifik part. Det var några stycken.
Vi eller jag bestrider inleddes de flesta kraven med förutom ett. Där stod ”SKRIVER TILL ER ANGÅENDE…” med versaler, skrivna från en åtta decennier gammal hand. Det är inte vanligt att jag har vägarna förbi en nämnd. Jag får vänja mig.
Trevlig helg.
Vi eller jag bestrider inleddes de flesta kraven med förutom ett. Där stod ”SKRIVER TILL ER ANGÅENDE…” med versaler, skrivna från en åtta decennier gammal hand. Det är inte vanligt att jag har vägarna förbi en nämnd. Jag får vänja mig.
Trevlig helg.
tisdag 10 november 2009
Inbillning
Just nu hinner jag inte med allt men får rätt mycket gjort ändå. Inbillar jag mig.
I morse sminkade sig en kvinna i tunnelbanevagnen. Själv satt jag med ungdomsboken ”Kiffe kiffe imorgon” av Faïza Guène. Den är skitbra men jag kunde inte låta bli att titta på den unga damen, som duttade på lager efter lager i ansiktet och blev allt mörkare i hyn. Läpparna fick sitt också. När hon knipsade ögonfransarna med ett slags tång blev jag rädd. Eller så tyckte jag att det blev för intimt.
Jag inbillar mig en hel del och när jag kom ut i friska luften drog jag pekfingret över kinden och tittade, men nej, jag hade ingen som rouge på huden. Ingen noir heller. Å andra sidan sett syns den inte. Inbillar jag mig.
I morse sminkade sig en kvinna i tunnelbanevagnen. Själv satt jag med ungdomsboken ”Kiffe kiffe imorgon” av Faïza Guène. Den är skitbra men jag kunde inte låta bli att titta på den unga damen, som duttade på lager efter lager i ansiktet och blev allt mörkare i hyn. Läpparna fick sitt också. När hon knipsade ögonfransarna med ett slags tång blev jag rädd. Eller så tyckte jag att det blev för intimt.
Jag inbillar mig en hel del och när jag kom ut i friska luften drog jag pekfingret över kinden och tittade, men nej, jag hade ingen som rouge på huden. Ingen noir heller. Å andra sidan sett syns den inte. Inbillar jag mig.
söndag 8 november 2009
tisdag 3 november 2009
Budskap
På sittplatsen snett framför mig ligger en sju kvadratcentimeter stor lapp om att någon ska besöka Försäkringskassan. Efter två stationers resa kliver en yngre man på. Innan han sjunker ned flyttar han notisen till sätet bredvid.
Efter tre stationer klampar en kvinna på. Hon tar sikte på lappsitsen och flyttar pappersbiten till sin forna sätesplats. Stationen därpå rusar en yngre man in och är tvungen att hejda sig när han är på väg att platta till biten. Försiktigt, närmast vördnadsfullt förpassar han kvadraten ut mot sitskanten.
Jag noterar i morgonens DN (papperseditionen) att den nya chefredaktören och tillika vd:n Gunilla Herlitz vill utveckla tidningen till ”en följeslagare i livet för sina läsare”. Jag är på, inte minst med tanke så ofta jag anger draken som källa. I år lär avisan gå back med 200 miljoner. Delar av personalen ska avskedas, andra förflyttas och ytterligare delar ska söka sina jobb på nytt. Fan vad jobbigt det låter.
Lappen den ligger kvar.
Efter tre stationer klampar en kvinna på. Hon tar sikte på lappsitsen och flyttar pappersbiten till sin forna sätesplats. Stationen därpå rusar en yngre man in och är tvungen att hejda sig när han är på väg att platta till biten. Försiktigt, närmast vördnadsfullt förpassar han kvadraten ut mot sitskanten.
Jag noterar i morgonens DN (papperseditionen) att den nya chefredaktören och tillika vd:n Gunilla Herlitz vill utveckla tidningen till ”en följeslagare i livet för sina läsare”. Jag är på, inte minst med tanke så ofta jag anger draken som källa. I år lär avisan gå back med 200 miljoner. Delar av personalen ska avskedas, andra förflyttas och ytterligare delar ska söka sina jobb på nytt. Fan vad jobbigt det låter.
Lappen den ligger kvar.
söndag 1 november 2009
Hösten 2009
Vi snackar hit och dit och ibland är vi som en ö med väldigt mycket vatten runtomkring. Den senaste tiden låter jag grekiskan uppta min tid när jag färdas under jord. Från mitt säte i tunnelbanevagnens mitt gestikulerar och artikulerar jag. Ela! Ti kanis? Ise palikaria!
Senast satt jag mitt i vagnen. Efter en stund hör jag spridda dialogskurar från ett intensivt samtal. Jag vänder mig om. Hela klabbet sitter mol tysta bläddrandes bland papper, tidningar eller böcker, förutom något enstaka mobiltelefonmummel. Jag återgår till böjningsformerna. Ånyo ljuder bestämda röster. Åter vänder jag mig om men nada och jag tänker att det var så här Orfeus kände när han försökte möta Eurydikes blick.
Tillbaka till mig själv hinner det bara gå ett nafs när jag i ögonvrån ser viftande armar från en man som med barsk stämma både frågar och kommenterar sig själv på vad jag tycker det låter som en egen rotvälska. Han har yvigt hår och vilt skägg och är som tagen från den grekiska mytologins undre värld. Är det här dödsriket undrar jag inombords. Nja, svarar jag i nästa andetag, snarare livet hösten 2009.
Senast satt jag mitt i vagnen. Efter en stund hör jag spridda dialogskurar från ett intensivt samtal. Jag vänder mig om. Hela klabbet sitter mol tysta bläddrandes bland papper, tidningar eller böcker, förutom något enstaka mobiltelefonmummel. Jag återgår till böjningsformerna. Ånyo ljuder bestämda röster. Åter vänder jag mig om men nada och jag tänker att det var så här Orfeus kände när han försökte möta Eurydikes blick.
Tillbaka till mig själv hinner det bara gå ett nafs när jag i ögonvrån ser viftande armar från en man som med barsk stämma både frågar och kommenterar sig själv på vad jag tycker det låter som en egen rotvälska. Han har yvigt hår och vilt skägg och är som tagen från den grekiska mytologins undre värld. Är det här dödsriket undrar jag inombords. Nja, svarar jag i nästa andetag, snarare livet hösten 2009.
tisdag 27 oktober 2009
Ledtrådar
Har nog något kasst i kroppen men blir glad över M:s besök härom veckan. Innan vi lekte att jag var en härmande robot tyckte M att vi skulle testa en sak. Vi klippte i papper och skrev, och jag förstod inte helt vad vi höll på med. Men jag höll god min.
”Sätt fast ledtråd 1 på gemet”, står det. Gemet har försvunnit men det satt på lappen, och där skulle alltså ledtråden sättas fast.
Nu behövde vi en ledtråd. Den såg ut så här:
"LT" står för ledtråden. Den las på golvet. Genom själva huvudlappen träddes en nål och en tråd så att just den lappen såg ut att sväva.
Och nu. Tänk. För det här är viktigt. Hus flux trampar du på ledtråden, som du tar upp. I samma ögonblick dinglar huvudlappen omkring. Någon håller ju i tråden, som knutits fast kring lappen. Din blick och dina fingrar sugs till pappaersbiten. Du läser orden. Du följer uppmaningen.
Vi spelade leken ytterligare en gång. Sedan räckte det. Att därefter agera härmrobot gick som ett plåtknyck. Kanske var det tack vare ledtråden. Säkert vet M.
Är lite hängig.
”Sätt fast ledtråd 1 på gemet”, står det. Gemet har försvunnit men det satt på lappen, och där skulle alltså ledtråden sättas fast.Nu behövde vi en ledtråd. Den såg ut så här:
"LT" står för ledtråden. Den las på golvet. Genom själva huvudlappen träddes en nål och en tråd så att just den lappen såg ut att sväva.Och nu. Tänk. För det här är viktigt. Hus flux trampar du på ledtråden, som du tar upp. I samma ögonblick dinglar huvudlappen omkring. Någon håller ju i tråden, som knutits fast kring lappen. Din blick och dina fingrar sugs till pappaersbiten. Du läser orden. Du följer uppmaningen.
Vi spelade leken ytterligare en gång. Sedan räckte det. Att därefter agera härmrobot gick som ett plåtknyck. Kanske var det tack vare ledtråden. Säkert vet M.
Är lite hängig.
söndag 25 oktober 2009
Du, jag, möjligt
Den här bilden är från den stockholmska skärgården. Den är min bild. Jag har fotograferat. Du får titta på den. Tillsammans med mig. Vi lever tillsammans du och jag. Det gör vi rätt i.
Två dygns sjukhusvistelse kostar 160 kronor, inklusive operation, mat och tjänstvillig personal. Här och nu. Du, jag och många andra ser till att det är möjligt.
Imorgon är en ny dag. Och ny vecka.
Två dygns sjukhusvistelse kostar 160 kronor, inklusive operation, mat och tjänstvillig personal. Här och nu. Du, jag och många andra ser till att det är möjligt.
Imorgon är en ny dag. Och ny vecka.
lördag 24 oktober 2009
Ord, avstånd
Sedan några veckor tillbaka skriver jag korta historier på grekiska, som min lärare rättar efter varje lektion. Den senaste, en saga om ballonger som flyger iväg, exploderar eller skrumpnar, är jag extra glad över. Så när jag under tunnelbanemorgonen hör att en grekisk förskoleklass sitter i samma vagn känner jag instinktivt att jag måste rikta mig till dem och läsa min ord.
Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör med vilket flyt barnen talar med läraren och hur engagerade de är i vart de ska och hur långt det är kvar. Jag hejdar mig. Jag drabbas av rampfeber och tycker att min text inte är grammatiskt rätt skriven och kanske inte lämpar sig för barn. Någon sagofarbror är jag inte hinner jag tänka och blir tung i sinnet.
Senare på kvällen lämnar jag in min nya berättelse och får tillbaka den förra med vitsorden ”Den här var bättre än den förra. Bara några få saker…” Vid slutet av lektionen sjunger läraren en Theodorakis-Seferis-snutt om kärlek och kyssar på avstånd. Inte alltid kommer orden fram, far det genom mig när jag åker hem med tunnelbanan.
Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör med vilket flyt barnen talar med läraren och hur engagerade de är i vart de ska och hur långt det är kvar. Jag hejdar mig. Jag drabbas av rampfeber och tycker att min text inte är grammatiskt rätt skriven och kanske inte lämpar sig för barn. Någon sagofarbror är jag inte hinner jag tänka och blir tung i sinnet.
Senare på kvällen lämnar jag in min nya berättelse och får tillbaka den förra med vitsorden ”Den här var bättre än den förra. Bara några få saker…” Vid slutet av lektionen sjunger läraren en Theodorakis-Seferis-snutt om kärlek och kyssar på avstånd. Inte alltid kommer orden fram, far det genom mig när jag åker hem med tunnelbanan.
tisdag 20 oktober 2009
Kyss mig
På vägen hem igår passerar jag den där konungastatyn. Nedanför sitter två själar omslingrade. Deras huvuden går ihop och plattar till perspektivet. Bara ölburken, som en av dem håller i, sticker ut. Deras kyss känner jag på trottoaren, gatan, i tunnelbanan, boulehallen, än en gång i tunnelbanan, när jag läser grekiska, somnar framför tv:n, vaknar mitt i natten. Läppar. Torrt i luften. Kyligt.
Dagens morgon innehåller en lika strålande scen, låt vara att de tu är unga, häftiga och på sina sätt fortfarande kvar i natten. De vajar aningen trotsigt på trottoarkanten där de sammanflätade förbereder sig på vad som komma skall – skilda vägar.
En av många fördelar med att kyssas är att du försvinner med den andre. Går upp i, in i. Ibland, nej ofta, är det nödvändigt att kyssas. Lika nödvändigt är det att försvinna. Jag tycker att Jimmie och Göran borde låta sina tungor mötas. Vem vet, de kanske går upp i varandra och försvinner? Något gott kan komma ur situationen. De kan till exempel komma ut och bli som vanligt folk. Som du och jag. Eller lite snälla i varje fall.
Dagens morgon innehåller en lika strålande scen, låt vara att de tu är unga, häftiga och på sina sätt fortfarande kvar i natten. De vajar aningen trotsigt på trottoarkanten där de sammanflätade förbereder sig på vad som komma skall – skilda vägar.
En av många fördelar med att kyssas är att du försvinner med den andre. Går upp i, in i. Ibland, nej ofta, är det nödvändigt att kyssas. Lika nödvändigt är det att försvinna. Jag tycker att Jimmie och Göran borde låta sina tungor mötas. Vem vet, de kanske går upp i varandra och försvinner? Något gott kan komma ur situationen. De kan till exempel komma ut och bli som vanligt folk. Som du och jag. Eller lite snälla i varje fall.
måndag 19 oktober 2009
Mer, mycket mer
En miljon räcker inte. Inte två heller. Det är upprörande att någon eller några få skinnat Röda korset.
Men citatet från Ragni Lindström, en av verksamhetens eldsjälar i filialen i Mariefred värmer:
”Tänk på att det är en enskild person som har gjort det här. Och att det är bra att man kommit på det så att det inte kan fortsätta”.
Inte bara pengar utan även idéer stjäls. SVT anklagas av Sveriges Film- och tv-producenter, som har lämnat in en anmälan till Konkurrensverket. Mest verkar det handla om dokumentärer. Tänk så märkligt att SVT med sin licensfinansierade ställning, som närmast är ett monopol, utpekas på det sättet. Är det så enkelt som att mycket vill ha mer?
Men citatet från Ragni Lindström, en av verksamhetens eldsjälar i filialen i Mariefred värmer:
”Tänk på att det är en enskild person som har gjort det här. Och att det är bra att man kommit på det så att det inte kan fortsätta”.
Inte bara pengar utan även idéer stjäls. SVT anklagas av Sveriges Film- och tv-producenter, som har lämnat in en anmälan till Konkurrensverket. Mest verkar det handla om dokumentärer. Tänk så märkligt att SVT med sin licensfinansierade ställning, som närmast är ett monopol, utpekas på det sättet. Är det så enkelt som att mycket vill ha mer?
lördag 17 oktober 2009
Odds
Grunnar på vad min fru och grabben diskuterar och frågan han ställer: vilka är oddsen för att man föds i Sverige? Någon dag tidigare förhör jag grabben inför franskprovet. Vi tragglar oss igenom glosorna och trots att han inte uttalar orden med pondus tycker jag att han är en fena på att stava och han har koll på båda accenterna aigu och grave.
När vi sedan går vidare till översättningar är det stopp. Tvärnit. Bokstäverna är minerade. Själv kreverar jag och osar en stund. Sedan går det upp för mig att undervisningen i skolan varit ett helvete med en närmast franskokunnig vikarie under ett år och därefter en hurtig camembert som inte gör annat än påtalar för klassen att de ligger två år efter läroplanen. Min fru och jag har hört kulsprutesmattret från skyttegravarna men inte tagit det på allvar. Och skolan har såklart sett vad som hänt men inte haft kunnande att lösa problemet.
Il hait. Det är ett bistert faktum. Grabben hatar franska. Vilka var oddsen för det?
När vi sedan går vidare till översättningar är det stopp. Tvärnit. Bokstäverna är minerade. Själv kreverar jag och osar en stund. Sedan går det upp för mig att undervisningen i skolan varit ett helvete med en närmast franskokunnig vikarie under ett år och därefter en hurtig camembert som inte gör annat än påtalar för klassen att de ligger två år efter läroplanen. Min fru och jag har hört kulsprutesmattret från skyttegravarna men inte tagit det på allvar. Och skolan har såklart sett vad som hänt men inte haft kunnande att lösa problemet.
Il hait. Det är ett bistert faktum. Grabben hatar franska. Vilka var oddsen för det?
fredag 9 oktober 2009
Demokratiska dunsar
En bra kurs. Smaken av havskräftor sitter kvar. Till och med på fingertopparna.
Morgonen därpå tror jag att dimman är på besök. Sedan fortsätter den fackliga konferensen. Demokratin dunsar ett, två danssteg.
Cha cha cha.
Morgonen därpå tror jag att dimman är på besök. Sedan fortsätter den fackliga konferensen. Demokratin dunsar ett, två danssteg.
Cha cha cha.
Lyssnar på Biblioteket på tåget på vägen hem. Vilken lust jag får att läsa Herta Müllers berättelser om förövare, offer och förrädare.
måndag 5 oktober 2009
Sida
Innan jag åker iväg på facklig konferens några dagar fortsätter jag min botanisering i bildarkivet.
Att välja sida är ibland ett helvete.
Att välja sida är ibland ett helvete.fredag 2 oktober 2009
Halvniobio
Grabben och jag såg Inglourius basterds. Filmen skulle börja halv nio. Några minuter efter det klockslaget öppnade vaktmästaren dörren till salongen. Ytterligare minuter senare inleddes reklam- och trailervisningarna. En knapp halvtimme efter utlovad starttid sattes filmen igång. Då var bildutsnittet på duken åt helvete och en tredjedel av filmen mörklagd. Jag gick ut och gjorde kassören uppmärksam. Han bad mig prata med vaktmästaren, som också visade sig vara maskinist för inte bara vår salong utan ytterligare två. Jag hann tänka att bio är ett sattyg. Hädanefter blir jag olaglig, laddar ner och glor på vår hd-tv. Vill jag springa ifrån visningen eller ha publik bjuder jag in grannarna eller någon från gatan.
Som tur är sjunker man väldigt lätt in i Quentin Tarantinos ironiska och våldsamma fiktion. Inte minst för att scenerna är så långa, dialogen så tajmad och klippningen så mjuk förutom på ett ställe (väl?) i varje scen där i varje fall jag satte popcornen i halsen. Hickpophack.
Den är konstig men bra, sa grabben om filmen. Man fattar att det hänt en massa mellan scenerna och det får man klura ut. Även om jag aldrig sett något liknande gillar jag det.
Vid halvtolvsnåret gled mopeden genom mörkret. Jag satt bak. Han körde.
Som tur är sjunker man väldigt lätt in i Quentin Tarantinos ironiska och våldsamma fiktion. Inte minst för att scenerna är så långa, dialogen så tajmad och klippningen så mjuk förutom på ett ställe (väl?) i varje scen där i varje fall jag satte popcornen i halsen. Hickpophack.
Den är konstig men bra, sa grabben om filmen. Man fattar att det hänt en massa mellan scenerna och det får man klura ut. Även om jag aldrig sett något liknande gillar jag det.
Vid halvtolvsnåret gled mopeden genom mörkret. Jag satt bak. Han körde.
torsdag 1 oktober 2009
Simsalabim
Samma dag som min fru opererades ändrade jag fokus. Bokstavligt. Min blick riktades mot brösthöjd och hur jag än försökte, vilka pinsamheter som än följde, så kunde jag inte låta bli. Jag var så nyfiken. Hur skulle det bli? Hur skulle de bli? Mindre, javisst, men på vilket sätt? Vilka sätt?
Jag tänkte att operationen skulle gå som en dans, fort med ett visst antal steg, och att kirurgen lika väl kunde säga simsalabim som skalpell och sutur. I föreställningen går som bekant det mesta an. Kanske är det därför jag gillar reklamen från den stora dagligvarubutikskedjan, som just nu visar hur de satsar på Rosa bandet. I tv-spoten agerar skådespelarna vanliga dödliga som konsekvent fördjupar sig i kvinnliga bröst.
Idag skriver DN – på nyhetsplats! – att för att upptäcka cancern är det nödvändigt att inte känna på sin kropp. Det låter som lite för enkel matematik, för verkligheten och dess föreställningar är snarare mer komplexa ändå. Blicken kan fladdra. Ibland möter den bröst, ibland ögon, ibland horisonten, den där vidsträckta som lockar och som får en att känna att allt, precis allt är möjligt.
Jag tänkte att operationen skulle gå som en dans, fort med ett visst antal steg, och att kirurgen lika väl kunde säga simsalabim som skalpell och sutur. I föreställningen går som bekant det mesta an. Kanske är det därför jag gillar reklamen från den stora dagligvarubutikskedjan, som just nu visar hur de satsar på Rosa bandet. I tv-spoten agerar skådespelarna vanliga dödliga som konsekvent fördjupar sig i kvinnliga bröst.
Idag skriver DN – på nyhetsplats! – att för att upptäcka cancern är det nödvändigt att inte känna på sin kropp. Det låter som lite för enkel matematik, för verkligheten och dess föreställningar är snarare mer komplexa ändå. Blicken kan fladdra. Ibland möter den bröst, ibland ögon, ibland horisonten, den där vidsträckta som lockar och som får en att känna att allt, precis allt är möjligt.
söndag 27 september 2009
Ensam är stark. Till slutet i varje fall.fredag 25 september 2009
torsdag 24 september 2009
Åka och se
Även om kvällen igår var ljum så var jag glad att jag inte cyklade utan istället åkte buss, och dessutom gick färden snabbare än vinden. När jag klev av passerade jag Mary Poppins-damens plats och funderade över hur länge hon står vid stuprännan varje morgon.
Göran Rosenberg har en intressant, om än något deprimerande, krönika idag om vad vi väljer att se och vad vi väljer att snappa upp från de forum vi besöker. Tidningar tror jag GR har i åtanke, jag tänker lika mycket tv, bloggar, javisst, böcker etc.
Efter middagen idag lämnade jag in min cykel på service. På väg till pendeltåget märkte jag att det i min ena sko läckte in vatten. Väl framme vid stationen fick jag annat att tänka på för folk kom och gick i ett ganska mysigt myller, som påminde om marshmallows, alltså inte grillade sådana utan sega och tillräckligt söta för att döva ett beroende för stunden. Så plötsligt stannade en man upp. Han satte sig en på huk samtidigt som han fuktade pek- och långfinger. Han drog fingrarna över nåt vitt pulver som låg det kaklade golvet. Han förde topparna mot tungan. Smakade. Jag tror han skakade på huvudet. Sedan gick han långsamt nerför trappan till perrongen.
Göran Rosenberg har en intressant, om än något deprimerande, krönika idag om vad vi väljer att se och vad vi väljer att snappa upp från de forum vi besöker. Tidningar tror jag GR har i åtanke, jag tänker lika mycket tv, bloggar, javisst, böcker etc.
Efter middagen idag lämnade jag in min cykel på service. På väg till pendeltåget märkte jag att det i min ena sko läckte in vatten. Väl framme vid stationen fick jag annat att tänka på för folk kom och gick i ett ganska mysigt myller, som påminde om marshmallows, alltså inte grillade sådana utan sega och tillräckligt söta för att döva ett beroende för stunden. Så plötsligt stannade en man upp. Han satte sig en på huk samtidigt som han fuktade pek- och långfinger. Han drog fingrarna över nåt vitt pulver som låg det kaklade golvet. Han förde topparna mot tungan. Smakade. Jag tror han skakade på huvudet. Sedan gick han långsamt nerför trappan till perrongen.
måndag 21 september 2009
söndag 20 september 2009
fredag 18 september 2009
Skall
Jag fortsätter min botanisering i bildarkivet.
Tänk om jag var en hund.
Tänk om jag var en hund. Fan vad jag skulle skälla.
torsdag 17 september 2009
Hur det nu är möjligt
Vi lever i en föränderlig tid. Enligt SVT:s Rapport har arbetslösheten stigit med 50% sedan förra året. En krönikör, ledarskribent eller kanske en helt vanlig Svensson sa i tidningen eller på radion att det bildas ekonomiska bubblor när det spekuleras. Än spricker det hit än dit. I det sammanhanget kommer jag att tänka på kommunistisk övertro där nyckerna styrde, vilket resulterade i en överproduktion av konservburkar med ärtor samtidigt som tillförseln av margarin och ägg ströps. Hur det nu var möjligt. Hur det nu är möjligt.
När jag cyklar hem, igår eller någon av de andra dagarna som slutit sig, kommer en man med resväska kommande från en biltunnel, där bara motorfordon bör och får husera. Givetvis höjer jag på ögonbrynen. Att han är asiat gör det på något sätt ytterligare spännande. Kort därpå blir jag undanträngd av en fotgängare som förvirrat sig från trottoaren och istället intagit cykelbanan.
Varje morgon rullar jag förbi damen med hatten. Hon står vid samma fasad, är klädd i kjol, poplinjacka och så då Mary Poppins-hatten. Hon spejar neråt gatan dit jag ska och hennes skarpa blick ger mig ro till ytterligare tramptag. Men en av dessa morgnar riktar hon istället blicken uppåt längs fasaden. Samtidigt håller hon i stuprännan med båda händerna och hjälper liksom till med handväskan, som om hon höll fast byggnaden. Hon kramar rännan. Löven yr. Huset står stadigt. Själv tappar jag farten och tänker att snart är det som det alltid varit men aldrig blir det detsamma.
När jag cyklar hem, igår eller någon av de andra dagarna som slutit sig, kommer en man med resväska kommande från en biltunnel, där bara motorfordon bör och får husera. Givetvis höjer jag på ögonbrynen. Att han är asiat gör det på något sätt ytterligare spännande. Kort därpå blir jag undanträngd av en fotgängare som förvirrat sig från trottoaren och istället intagit cykelbanan.
Varje morgon rullar jag förbi damen med hatten. Hon står vid samma fasad, är klädd i kjol, poplinjacka och så då Mary Poppins-hatten. Hon spejar neråt gatan dit jag ska och hennes skarpa blick ger mig ro till ytterligare tramptag. Men en av dessa morgnar riktar hon istället blicken uppåt längs fasaden. Samtidigt håller hon i stuprännan med båda händerna och hjälper liksom till med handväskan, som om hon höll fast byggnaden. Hon kramar rännan. Löven yr. Huset står stadigt. Själv tappar jag farten och tänker att snart är det som det alltid varit men aldrig blir det detsamma.
torsdag 10 september 2009
Oro, moln, nu
Har inte gjort annat än oroat mig över att min fru skulle opereras. Mest har jag varit som en sluten mussla och inte varit så glad som jag vill tro att jag brukar vara. Grabben är annorlunda och droppade den stundande kirurgin på ett forum. När vi på operationsdagen efter besök på sjukhussalen kom hem hade det startats en tråd och fler än i ett fotbollslag önskade min fru lycka till.
Ett annat orosmoln är att jag ska MBL:a på jobbet om min tjänst och kommande arbetsuppgifter, som mer tär än bär. Money talks i företaget och jag har svårt att sjunga med i refrängen. Eller kanske skulle jag göra det. Frihetens vägar äro många och skiftande. Det enda som är säkert är väl att arbetet inte leder dit – till friheten alltså. (På tal om vägar och val i livet måste jag här tipsa om Looking for Eric, som har premiär imorgon. Fotboll, förakt och längtan är några av trådarna i den mycket trevliga Ken Loach-filmen.)
Till helgen ska jag lira kula (boule, alltså) västerut och ska försöka vara munter och fokuserad. Det känns konstigt att min fru inte är med, men nu är det som det är, och hon kom hurrahem från sjukhuset idag. Grabben summerade de ganska många år som passerat:
Nu är cancern ägd.
Ett annat orosmoln är att jag ska MBL:a på jobbet om min tjänst och kommande arbetsuppgifter, som mer tär än bär. Money talks i företaget och jag har svårt att sjunga med i refrängen. Eller kanske skulle jag göra det. Frihetens vägar äro många och skiftande. Det enda som är säkert är väl att arbetet inte leder dit – till friheten alltså. (På tal om vägar och val i livet måste jag här tipsa om Looking for Eric, som har premiär imorgon. Fotboll, förakt och längtan är några av trådarna i den mycket trevliga Ken Loach-filmen.)
Till helgen ska jag lira kula (boule, alltså) västerut och ska försöka vara munter och fokuserad. Det känns konstigt att min fru inte är med, men nu är det som det är, och hon kom hurrahem från sjukhuset idag. Grabben summerade de ganska många år som passerat:
Nu är cancern ägd.
torsdag 3 september 2009
Stora drag
Har kört racet med mig själv en längre tid och i somras blev jag klar med boken jag hållit på med i två år. Nu börjar nästa process: att komma ut med mina sidor. Har av den och säkert några anledningar till haft det segt med att komma till skott framför datorn på kvällstid som är min bloggtid.
På jobbet i veckan har kommunikation varit en röd tråd i mitt fackliga engagemang. Säkert är det därför jag fastnade för en konversation om en film som grabben snappat upp på ett forum. Den lyder så här:
är alien vs. predator bra eller?
vet inte eller
inte sett den första ens
jo den är hyffsat
handlar om? i stora drag
första alltså predator ska döda alien
ok det va grymt stora drag
Och ja, stora drag är väl bättre än inga svep alls. Jag har för övrigt börjat titta på stillbilder på ett för mig annorlunda sätt. Jag roar mig kungligt och sätter ihop bilder med fraser av olika slag. Här är ett exempel.
Även träden har rytmen i blodet. Kan jag tycka.
På jobbet i veckan har kommunikation varit en röd tråd i mitt fackliga engagemang. Säkert är det därför jag fastnade för en konversation om en film som grabben snappat upp på ett forum. Den lyder så här:
är alien vs. predator bra eller?
vet inte eller
inte sett den första ens
jo den är hyffsat
handlar om? i stora drag
första alltså predator ska döda alien
ok det va grymt stora drag
Och ja, stora drag är väl bättre än inga svep alls. Jag har för övrigt börjat titta på stillbilder på ett för mig annorlunda sätt. Jag roar mig kungligt och sätter ihop bilder med fraser av olika slag. Här är ett exempel.
Även träden har rytmen i blodet. Kan jag tycka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
