Just nu 1864

Det är nu det gäller.

Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.

Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”

Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.

Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.

Skratt i natt & årets sista meny

Den senaste veckan har jag flera gånger mitt i natten väckts av mitt garv. Både grabben och min fru frågar så där både nyfiket och avundsjukt vad jag drömmer för kul. Skratt smittar ju.

Jag vet inte, svarar jag. Men roligt är det.

Det där leendet fastnar på läpparna och följer med dagtid, trots att jag läser om kaoset i Gaza. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det är ett provocerande talesätt.

Snart en ny natt. Kanske nya skratt. Och bomber.

En raket med kulinariska inslag är årets sista meny. I all enkel festlighet ska vi träffa några vänner i övermorgon kväll och kasta oss över olika snittar, bland annat något slags löjromstoast, och svalka struparna med ale och lager.

Därefter dukar vi fram parallell förtäring i form av lax med chévre och tomat från ugnen samt en lammstek med timjan från hällen. Komplementen består av potatis med rotfruktskompisar som myst till sig i ugnsvärmen och något rumstempererat grönt och skönt möjligen med något rött sprött. Kyld chardonnay, australisk om jag minns rätt, ser till att kinderna får ytterligare nyanser.

Efterrätten är i skrivande stund ännu inte bestämd. Den ska tillagas av kvällens yngsta aktör och jag gissar på något i stil med choklad och kladd.

Jag glömde att kvällen ska inledas med finbubbel. Det fula får sin plats allteftersom.

Kompislull

Att inte vara i fas med sig själv är något vi upplever då och då. Vissa människor verkar köra i en egen bana och bara för korta stunder kan eller vill de knyta kontakt med andra. En person jag känner väcker mina famlande tankarna om livet som en föreställning, ja, kanske till och med som något (en reflektion eller skugga kanske) utöver sig självt.

För att förstärka sin roll (och säkerligen sitt främlingskap gentemot mig och andra) som både aktör och publik kan hon ta en ställföreträdande kompis, typ en gumma i keramik eller en tomte i tyg, och börja snacka med konstruerad röst. Det frestar såklart på och skådespelet hinner knappt påbörjas innan ridån går ner.

USA lär ha spenderat 6,6 biljoner kronor för att upprätthålla militärapparaterna i Afghanistan och Irak. Det är svindlande summor även för en nation som oavbrutet ser till att många av medborgarna klär ut sig i än den ena uniformen, än den andra. Landets president och kongress har som bekant ställt sig bakom både uppfunna kärnvapen och påhittade terrorister. Förvisso finns det verkliga kemikalier och skurkar, men handen på hjärtat, nog borde George Bush tilldelas en lämplig docka och få möjlighet att sitta och lulla med sig själv.

Pinter

Dramatikern Harold Pinter dog på julafton.

Ett djupt andetag. Andan.

Det kan verka som om en evighet passerar mellan några av hans repliker. Och så sant som det varken kan sägas eller skrivas: tystnaden talar.

Guardian, Washington Post & DN skriver om Pinter och hans pjässkrivande och hans politiska ställningstaganden.

Den där kolbiten

Ingen skugga utan sol.

Ingen punk utan Lurkers. Jag tyckte inte om dem så värst och skulle förpassat dem till de undanskuffade skivbackarnas minnesplats, om det inte varit för den där kolbiten Shadow, som det fortfarande fyrverkerisprakar om.

God Jul

Frestelser

Idag är det minusgrader. Då värmer kalorierna.

I förrförrgår var det avsmakning av två sorters fudge med nötter, marshmallows och allmän frestelse. Det spetsades med triss i tryffel; rom allena, rom med russin och pricken över i:et - whiskey slingrandes runt chili. Ojojoj så smutsigt detaljrikt smaskiga de var.

Och i går, på festen i Trångsund, tryckte jag ner två knytnävsstora rocky road och en tennisboll till chokladtryffel. Nu är det jul.

Jag glömde kolorna, de riktiga tomtarna Humle och Dumle. Vem vet, det kanske börjar snöa.

Toppenpop med Thore

Och nu går vi mot ljusare tider.

Thore Skogman är en av dem som fallit ifrån under året (rättare sagt 9/12 förra året). Bland många fina och kära saker som Hallstahammars stora röst tog sig för var att spela huvudrollen i filmen ”Pang i bygget” tillsammans med Lill-Babs. Någonstans vill jag tro att jag sett den.

”Pang i bygget” handlar om handelsmannen Skog (spelad av Thore, såklart!), som har en livsmedelsaffär i lilla Fagersund. Affären vill tre elaka bröder med namnet Grym (Roffe Bengtsson agerar en av dem) komma åt. Då kommer ett gäng ungdomar till stan, bland dem en ung flicka, kallad Dockan (jovisst, Barbro Svensson).

Visst låter handlingen antik, trots att det bara är drygt 40 år sedan filmen spelades in. Eller vad vet jag. Toppenpop är det hur som helst.

Midvintervers

Idag är det mest som natta,
då gäller det att skratta.

Några dricker mjöd,
och börjar plötsligt fnula
Andra går som på glöd
bara de får lira kula.

Själv har jag lite feber,
det ömmar i mina leder.

Stulen gran

Det förflutna gäckar. Min mormor ville sällan berätta för mig hur hon hade det som flicka.

Det var inget roligt. Alla var lea. Och avundsjuka.
Nu överdriver du, försökte jag. På julen var det väl i varje fall speciellt?
Vad var det för kul? Vi hade det fattigt. Far hade inga pengar. Han fick gå ut och stjäla granen i skogen.
Var det en fin gran?
Mmm.
Var det så varje jul?
Kommer jag inte ihåg.

Sådär höll vi på. Mitt i sommaren. Vintertid. I kolonin. I köket. Vill jag minnas.

Ikväll eller imorgon redan

I somras fick jag syn på en kvinna som jag gick på kurs med för två decennier sedan. Sedan dess har våra blickar möts några gånger. Idag stannade vi till och redogjorde för de senaste tjugo åren. Drygt fem minuter tog det. Kanske tio. Trevligt var det. Sådana ögonblick känns bra när det lackar mot jul och året ska dra ihop sig. Ah, de känns bra när som.

Jag är ledig från och med nu till dan efter nyårsdan, och ikväll ska jag på fest eller kanske det är imorgon. Jag har försökt få tag på värdinnorna, men icke än så länge. Och vad spelar det för roll? Klackarna slår redan i taket.

Trevlig helg!

Öppna och huggna bilder

Bilden av mig och din bild av mig skiljer sig ibland åt. Ja blir nej blir kanske.

Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.

Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.

Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.

Geng Kiew Wan

Förutom den senaste tidens jobbjox har jag varit på kurs och gjort en kortfilm, som jag gärna visar men här på aliasplatsen slow motion funkar det inte eftersom jag själv medverkar i filmen. Så jag sätter mig på sadeln och trampar mot väsentligheter.

Det ligger till så här. Jag rullar nerför Ursviksvägen, sveper förbi Lötsjön, saxar uppför lilla lutet, drar vidare till Hallonbergens centrum, där jag släpper styret och kanar ner mot den stora parkeringsplatsen. Jodå. Där står den, den rullande restaurangen, bara nämnvärt stukad, efter olyckan för några veckor sedan.

Klockan bör vara 12.07, om jag får gissa, och en försäkringstjänsteman står på huk och plåtar vagnens blessyrer. En annan man med något vilsen uppsyn försöker hålla jämna steg och huk med den vane tjänstemannen. Ägaren själv befinner sig bakom disken. När jag frågar om olyckan ler hon överseende och pekar på herrarna i den jättelika asfalterade hagen.

En jävla smäll, säger ägarens make, han med den vilsna nunan. Det var ren tur att inte skadorna blev värre, fortsätter han. Här var fullt med folk, och det var första gången föraren satt bakom ratten, hör jag innan han slinker efter försäkringsfotografen runt krönet.

Hur många fotografier kan man ta av en matvagn, hinner jag tänka innan jag blir nyfiken på Geng Kiew Wan.

Är det starkt?

Ja, säger ägaren och lägger huvudet på sned. När hon ser min osäkra uppsyn skakar hon på skallen.

Nej, inte så starkt.

Så jag andas ut, funderar över om hon uttalade r-et eller inte i ”starkt” och beställer fläsk med grön curry, kokosmjölk, paprika, limeblad och basilika. Geng Kiew Wan.

Starkt var det. Och gott.

Parkering

I Hallonbergen händer det grejor. Sedan något år tillbaka står det på den ödsliga parkeringen en köksvagn, som säljer thailändsk mat. Jag har aldrig handlat där, för jag glömmer alltid bort att stället finns. För någon dag sedan läste jag i DN att en blivande körkortsinnehavare inte haft riktig koll på det där med broms och ratt och kört in i restaurangvagnen på den öde parkeringen, som säkert består av ett hundratal rutor men alltid är tom på bilar. Alltid. Jag överdriver inte.

Det tog väldigt många år för mig att besluta mig för att skaffa ett körkort. Och jag hade många förklaringar till varför jag var olämplig som förare. Jag kan förstå känslan och förvirringen att sitta bakom ratten och se den där matvagnen stå där, liksom skratta. Ett ”Nej inte dit!” i huvudet blir en orkan av ”JAAAAAAAAAAAA!” som trycker på gasen. Blundar, släpper, vilar.

Jag ska försöka göra en målmedveten utflykt till parkeringen. Se hur det står till. Jag återkommer. Jag har haft lite fullt upp av allt möjligt och kommer att ha än mer att göra den närmaste tiden. Så jag parkerar en stund.

Glömt

Grabben gillar inte att städa, så ibland plockar min fru eller jag upp det ena och det andra. Den här skrutten har vi glömt. I flera dagar.

Resrytmer

För några veckor sedan var min fru och jag på tunnelbaneväg hem efter en av alla dessa utflykter i verkligheten. Efter en kort stund klev en trummis på tåget och slog sig ner vid sätena bredvid. Genast lät han handlederna jobba och höll sin rytm mot sätena. Det var trevligt att lyssna på men också påfrestande att föra ett samtal, som ackompanjerades av andra interpunktioner än våra egna.

Jag har de senaste veckorna gjort lite för många saker och i går morse satt jag mest och såsade i vagnen och funderade ett tag på att lägga mig till rätta. Väl vid rulltrappan lyfte jag dock mina ögonlock på vid gavel när en man, närapå dubbelt så gammal som jag (och jag är inte purung), svepte sig själv uppför trapporna. Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att följa efter. Men trött som jag var hade jag naturligtvis ingenting annat än suckar att komma med. Jag hann skymta gubben någonstans i snöyran och nog var det som så att han gled uppför backen.

Så i morse, vid samma rulltrappa, undrar jag om farbror, musiker eller någon annan ska komma och vad som ska ske. Då hörs det, det där ljudet som uppkommer när naglars ovansidor möter metall. Och inte nog med det, kvinnan några steg ovanför mig håller takten. Med sig själv. Men trappans band som r-r-r-rar runt. Med strömmen som tickar, hickar, nickar. Ka-da ki-da ko-da.

Bilder

Vi människor är rätt sammansatta. Vi är de vi är och vi har våra bilder av vilka vi är. Inte alltid stämmer de, bilderna alltså, överrens. Men vi går inte itu för det. Tur är det. En vass brödratrio uttrycker saken på det här sättet.

Glatt skratt

Vad går du igång på?

James Lipton ställde frågan i intervjuprogrammet ”Actor’s studio”. Svaret i eftermiddags överraskade glatt.

När människor, män eller kvinnor, skrattar helt okontrollerat, svarade skådespelaren Dustin Hoffman.

Själv kunde jag inte sitta stilla när jag såg vad Grandma gör i sista inslaget.

Benspring

Ibland har jag spring i benen ...



... men kanske inte riktigt så här mycket.

Diagnoser

Idag klappar jag händerna och är glad över att transvestism inte längre diagnostiseras. Det är ett stort steg i riktning mot ett samhälle utan moraliserande skygglappar.

Att vara alkoholist är en diagnos. I fransk-amerikanska ”Julia” jobbar en kvinna hårt på att förgöra sig själv. Men några minuter in i filmen, när hon är på väg att strama till sig, undrar jag vart dramat ska ta vägen. Då blir hon involverad i en kidnappning. Och inte nog med det. Hon driver själv igenom bortrövandet. I huvudrollen spelar Tilda Swinton sårad och tuff om vart annat. Hon är bra på att agera ut gränslösheter. Filmen innehåller fina psykologiska vändningar som både går med och emot de stockholmsyndromska teorierna om hur offer kan sympatisera med förövare. Det är lite grann som att vistas i en mardröm. Det gungar och kränger. Fyllan är påtaglig. ”Julia” är regisserad av Erick Zonca, som gjorde ”Änglars drömliv” för tio år sedan. Jag är osäker på om den kommer att få svensk premiär. Hur som helst så visas den på filmfestivalen i Stockholm, som inleds i veckan.

Skuggutredningen presenterades idag och i DN skriver Niklas Rådström om rosade kulturarbetares många gånger ekonomiskt snåla vardag. Att skapa allehanda kultur är inget folk gör för skojs skull på en kafferast. Det är ett inre tvång och en yttre nödvändighet i hela universums tjänst. Därmed inte sagt att kulturarbetare ska diagnostiseras.

Gult och rött

Ett gult kort och ett rött. Lögnar-Jan Björklund liknade skolans brister på regelverk och lärarnas handfallenhet med fotbollsdomarens bestämda kortviftande. Dokumentären ”Förgrymmade ungar” som jag smutsdetaljläste om här och såg igår på SVT24 (en hyvens kanal!) upprör, inte minst på grund av att så många vuxna visar medveten brist på empati gentemot framtidens krabater. Idén att kränkningar och mobbning ska vara redskap för skolpersonal lanseras förbehållslöst.

Ett gult kort och ett rött återfinner vi i svenska dramakomedin ”Kärlek 3000”. Här berättar en rollfigur att det är hans gimmick att vifta med domarkort. Nåja, Shariyar Latfizadeh, som har gjort filmen och dessutom spelar huvudrollen, är ung och kommer att växa till sig. Här har han åstadkommit ett magplask, som faktiskt hade kunnat gå vägen med vassare manus, styvare klippning och inte minst distinktare regi. Det låter som om allt är åt skogen – och det är det ju – men med den här glada färgpaletten och den öppet naiva och samtidigt poetiska attityden kan det bli något håller länge, riktigt länge. Nu är det över innan det börjat och varken gula eller röda kort delas ut.

Gult och rött är mina färger, men också grekiskt blått och vitt. I dag tittade jag på väldigt många år gamla samtal med släktingar. Av en hel drös med anledningar har banden blivit liggande. Nu ska jag göra något med dem. Det där att ta vid och avsluta något gillar jag. Därför tycker jag så mycket om att diska. Idag köpte min fru en ny diskborste. Den har sugkopp.

Haj faj

Svenska FN-soldater ska, när de tjänstgör i Afghanistan, prova något nytt, nämligen psykologi för att bättre lära känna ortsbefolkningen och på så sätt förebygga kommande konflikter. Det är bra. Jag hoppas att de tränar på kramar av olika slag också. Eller i varje fall repeterar in någon speciell hälsningsfras.

High five, säger Borat. Det är trevligt att höra och lätt att uttala. Själv körde jag hela kittet på Z, när han var drygt ett och jag passade honom. Det räckte med att säga det tre gånger och samtidigt höja armen. När han kom tillbaka några veckor senare log han, visade sina få gaddar och sa

Haj faj

Jag hajade verkligen ingenting, så då la Z huvudet på sned, för att sedan höja armen och upprepa.

Förre försvarsministern och talmannen i riksdagen Thage G Peterson citeras i nämnda DN-artikel med att "det är en skam att svenska officerare deltar i dödandet i Afghanistan i ett krig som inte går att vinna". Inte visste jag att det fanns vinnare i krig. Det går ju ut på att döda, våldta och lemlästa, ja, kanske inte i den ordningen, och i dag, när året skrivs 2008, är det väl märkligt att prata om vinster i samma veva som man snackar om krig. Om man nu inte heter Pål Hollender förstås.

Jag kanske ska öppna dagis och erbjuda mina tjänster till Thage, Pål och andra hugade. Min första ord är gjutna.

Okej, grabbar och tjejer. Om jag säger ”haj” vad kommer ni då att tänka på?

Vilja och skola

Vi har alla ambitioner och prioriterar olika. Vi gör våra val och vill än det ena, än det andra. Göra plattan, baka brödet, komma igenom den boken eller den dörren. Vara stjärna eller kamel för en dag. Softa, sova, svettas.

I söndags såg grabben, min fru och jag en film om en fem-sexårig flicka som vill kunna läsa och samtidigt lära sig roliga historier. Inledningen av filmen försöker hon på olika sätt skaffa pengar så att hon kan köpa en anteckningsbok och en penna, för det måste hon ju ha i skolan. Till slut lyckas hon. Nästan.

Filmen heter ”Buddha föll av skam” och handlar om nöd och behov. Och misär. Ska du se någon film på bio i vinter så är det den här som gäller. Den har premiär på fredag.

Historier föds ur nöd. Den här har gjort det. Den är lika klassisk som ”Cykeltjuven”. Faktiskt. Jo, faktiskt. Flickan, som vi följer, vill lära sig skriva. Någonstans fattar hon att hon måste det för att överleva. Men för att överleva måste man också dö. En smula.

Mer tänker jag inte berätta än att filmen är gjord av Hana Makhmalbaf. Eftersom hennes pappa heter Mohsen och hennes syster heter Samira och båda är prisbelönta regissörer, är det kanske inte så konstigt att det regnat priser även över Hanas film. Det märkliga är att hon är blott 20 år och lever i exil. Än här, än där, som hon uttryckte det på galavisningen vi besökte. Priserna är mest ett tecken på att innehållet i filmen har gått fram, fortsatte hon och berättade sedan att hon slutade skolan i Iran som åttaåring. Anledningen var de religiösa påbuden. Istället började hon i sin pappas filmskola, där hon gick i tio år.

I går var vi på grabbens utvecklingssamtal, och vet du, läraren frågade grabben om han inte ville tänka på kort- och långsiktiga mål. Så där fundera så smått. Vad vill du? Vad har du för drömmar?

Jag vill berätta om smärta, sa Hana Makhmalbaf, när hon avslutade frågestunden, och hela hennes mörka gestalt, korpsvarta hår och dito färgade kläder lyste på samma självklara sätt som solen gör.

Uppdatering:
”Buddha föll av skam” utspelar sig i Afghanistan. Där spelades den också in. Enligt Hana Makhmalbaf har filmen visats på biografer i landet.

På väg åt skogen

På vägen hem ser jag en kvinna, som jag tycker mig känna igen men av någon anledning säger jag inte ”Hej”. Jag kliver på tåget, sjunker ner i bokens pärmar och blir en vampyr i Blackeberg. Efter en stund visar det sig att jag tagit fel linje och är på väg åt skogen.

Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.

Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …

We’re a family

Helgen kunde inte börjat bättre. Jag var klar med jobbestyren och förvisso helt blank med vad jag skulle laga för slags käk, när telefon ringde och jag svarade och snackade och jag la på och sedan ringde det igen och igen och igen och jag fick goda förslag om vad jag kunde göra med såväl rotsellerin som palsternackan. Men det bästa av allt var att jag plötsligt kunde titulera mig morbror! Tack vare tonåriga C:s uppfinningsrikedom och hennes önskan att på ett okomplicerat sätt kunna umgås med jämnårige grabben blev deras mammor systrar och eftersom ena mamman är min fru blev jag en helt och fullt ut miljöklassad morbror.

För våra systrar och bröder i Afghanistan är intolerans och attentat en del av vardagen. Jag läser om det i DN, men tycker att rubriken ”Obamas utmaning” polariserar problemen och förringar de afghanska medborgarnas demokratiska insatser. I samma tidning utgår sportkrönikören Johan Esk från höstmörkret och tar hela sin familj, Arsenal och, vill jag tro, stora delar av resten av världen i sin famn. Och visst kan korv och mos smaka som lunch.

Själv tillagade jag tomat- och lökpaj med en och annan oliv. Salladen bestod av isberg, gurka, grönkål och palsternacka. Bredvid stekte jag champinjoner med vitlök tillsammans med fint skuren rotselleri och grovt riven spetskål, som jag senare pressade en apelsin över. Alla verkade trivas och smakade super.

Garderober, väljare, gangsters

Dagarna verkar inte bara bli kortare; de går snabbare också. Igår klämde grabben och jag i för vårt fosterland och knipsade med bultsax ansenligt tjocka metallstänger, så att hyllorna i min frus vassa konstruktion till garderob ska passa. Det var svettigt och som äldst på plan gjorde jag grovjobbet.

Dagen innan när presidentvalet i USA avgjordes hörde jag att 30- och 40-åriga amerikaner som aldrig tidigare röstat masat sig till vallokalerna. Det är fantastiskt. Det föder hopp.

Samma dag såg jag det italienska dramat ”Gomorra”, som är baserad på Roberto Savianos bok om maffian i Napoli och hur den kriminella verksamheten ynglar av sig, ändrar form och sedermera etableras i legitima sammanhang. Filmen är mörk som natten och plågsam att följa, för att verkligheten som gestaltas är fasligt tung och cynisk utan några visioner om framtiden. Miljöerna är sjaskiga, människorna råa, handeln brutal. Den är en tydlig spelfilm, där hjältar och (såklart) antihjältar återges med ett slags dokumentär, närmast antropologisk, form, som jag just nu inte kan erinra mig att jag upplevt tidigare. Mästerligt är ett epitet som passar. Och. Sitt kvar under eftertexterna.

En tur med Bond

Jag hade aldrig möjlighet att se förhandsvisningen av den nya Bondfilmen. Jag fick reda på att distributören förbjudit journalisterna att ta med kamera, mobiltelefon eller annan inspelningsutrustning in i biosalongen. Vidare skulle man i foajén ”tyvärr ha en säkerhetskontroll” (citat ur pressmeddelandet).

Huruvida det blev verklighet av restriktionerna vet jag inte. I varje fall kan jag instämma i att upphovsrätt är viktigt. Men är det angeläget på det sättet? Svaret kommer i nästa offensiv. Biobesökarna ska övervakas med mörkerkamera. Övervakningsutrustning till 149 biografer i landet har köpts in.

Dessutom – och detta är väl själva poängen: ”Personen med mörkerglasögon står vid sidan och stör inte biopubliken.” Glöm ”Bonde söker fru”. Ta dig en Bondgubbe eller –gumma istället. Men för det krävs bondtur. Såklart.

Anteckningar

På ett möte i dag var det genomgång av en datagrej. I runda slängar satt femton kvinnor och tio män runt bordet. Tio av kvinnorna förde anteckningar. Ingen av männen.

Min slutsats är enkel. Män kan eller tror sig kunna. Kvinnor vet eller vill veta.

Så det gäller att ligga i.

Soligt

Det är ont om ljus så här års men både igår och idag sken solen.

Gränser, grillat, gratis

I’m mentally insane.
Det sa grabben strax efter sin frukost. Engelskan och gränserna mellan norm och vansinne upptar honom. Jag gillar det. Såklart.
”That´s why I need to take a shit”, fyllde grabben i med.
Jag började genast fundera över om jag skulle introducera honom för stycket ”Talking asshole” i William S Burrouhgs roman ”The naked lunch”. Jag bläddrade i en Burroughs-introduktion men hittade inte partiet. Lika bra det. Var sak har sin tid – även när det ruckas på de så kallade sunda gränserna.

Grabben, min fru och jag tog tricken till Skogskyrkogården och tände lyktor på minneslunden och tänkte lite extra på de närmaste som inte längre är här. Det ven lite över grässlätterna. På vägen tillbaka tog vi var sin grillad. Det smakade.

Senare kollade vi på den isländske konstnären Olafur Eliassons skulptur med belysta spiraler som inte bara är en skön upplevelse utan också en klockren tolkning av världen och hur vi människor och våra och planetens faktorer påverkar varandra på alla möjliga plan. Verket finns på Nationalmuseums utställning ”Lura ögat” om trompe l’oeil. Säger du att du är 19 eller yngre går du in gratis.

Mer än en påse

Jag borde gissat det, men jag blev ändå förvånad när det stod två maskklädda tvärhand höga gestalter i trappen.
Bus eller godis, frågade de aningen tufft.
Oj, sa jag. Det får väl bli godis!
Jag väntade på en reaktion, men ungarna hängde lealöst och det är klart, ska man nu vara ett lik så ska man.

Just med tanke på kvällen, döden och min ångest över denna hade jag köpt lösgodis. Jag roffade åt mig en näve, som jag slängde ner i det närmaste spökets plastpåse. Då såg jag att även den andre gasten hade en påse med några godisbitar i.
Så du har också en påse, sa jag Vill du kanske busa istället?
Responsen uteblev. Likstelhet. Möjligen kunde jag ana hur mungiporna for neråt bakom masken. Snabbtänkt som jag är fattade jag mig och sprang de få stegen till köket, rev åt mig en ny näve gott, för att sedan pricka påse nummer två.

Jovisst, kan andar bli tacksamma, och den här duon verkade sväva av lättnad och steg mot våningsplanet ovanför. Bö.

All right

I morgon är det premiär för Bondfilmen, som förra veckan blev tillåten från 11 år, inte från 15 som det var bestämt från början. Det gillade grabben.
All right, sa han.
Han har ännu inte sett någon barnförbjuden film – på bio.

Själv har jag aldrig kunnat ta till mig varken spänningen eller isen i Bondserien. Men jag gillade Daniel Craigs tolkning senast, mest för att rollen hade en gnutta djup. Grabben, min fru och jag såg ”Casino royale” i form av en piratkopia – hysch! – i en hemmasalong – jag säger inte var – med halvdant ljud men med Mads Mikkelsen och de andra nära inpå.

Jag tror på upphovsrätten och laddar aldrig ner. Genom jobbet behövde jag se på actionfilmen ”Running scared” och när den igår var långtidsuthyrd på dvd-stället runt hörnet började jag fundera över olagligheter. Sedan slog det mig att den där knappnålen faktiskt en gång i tiden kunde blivit en silverskål. Så jag en hittade en annan uthyrare, rakade av filmen och höll på att bli sjösjuk av den dåliga smaken att berätta en familjesaga med inte bara tjuvar och poliser utan också med psykopater, prostituerade och pedofiler. Kommer jag att ladda ner nästa misch-masch? Glöm det. För varje film jag hyr stödjer jag svensk film. Och när nu censurgränsen för ”Quantum of solace” sänkts så går ju flera familjer på bio. Det göder den svenska filmkossan.
Mu, säger jag.
Eller som grabben skulle säga:
All right.
Vad det innebär för familjerna ifråga kan vi ju dryfta om.

The one and only

Grabben gillar att lira World of Warcraft och träffar en hel del kompisar genom spelet. En av dem kallar sig för ”There’s only one”. En annan har ”Zlatan” som smeknamn. När de båda inte utkämpar bataljer utan mer umgås ställer de sig ofta bredvid varandra. There’s only one Zlatan, står det då på datorskärmen.

Själv funderar jag över hur många jag just jag har. Speciellt fnular jag efter läsningen av de fina och aningen finurliga recensionerna av Bodil Malmstens nya roman ”Sista boken från Finistère” i DN respektive Svd. Jag tilltalas av frågeställningarna om att just Bodil Malmsten fungerar som berättarjag, men absolut inte den Bodil Malmsten som en gång bott i Finistère och numera huserar i Nantes – i varje fall i romanen.

Igår höjdes ett lån på en miljard fem gånger om. Som en följd av ökningen skenade idag ett av de börsnoterade bolagen. Har det att göra med förtroende? Eller beror det på att det känns lite bättre? Finns svaren i kristallkulan? Vem vet? Only the lonely?

Blickar upp och ner

Film är fantasier. Det syns på omslaget till Stockholm filmfestivals programtidning, som pryds av en bild av en kvinna som sitter på knä. Hon lutar huvudet bakåt, är naken har något slags g-klavformat mönster målat på kroppen. Fräckt? Nja. Grabbigt? Hmm.

Bläddrar jag till sidan 4 ser jag en annan kvinna, Catherine Deneuve, i en annons för Cinemateket (som visar gamla filmer). Hon har bara armar men kläder på sig och tittar neråt. Hennes händer är bundna, nästan som om hon levde ut en erotisk fantasi och det kan mycket väl så vara, eftersom bilden är hämtad från Luis Bunuels film ”Dagfjärilen”, där det inte alltid är så lätt att veta vad som ska föreställa fantasi respektive verklighet. Läckert? Njadå. Gubbigt? Jomenvisst.

Blicken riktad upp eller ner. Hur som helst är det inte mer eller mindre avklädda kvinnor – eller män – som får mig att besöka festivalen och förhoppningsvis se några godbitar, som troligtvis inte får svensk distribution. ”Julia” med Tilda Swinton, den turkiska ”Ara”, grekiska ”Tale 52”, danska ”Dancers”, Atom Egoyans ”Adoration”, rumänska ”Hooked” och de ryska ”Everybody dies but me”, ”Mermaid” och ”Paper soldier” lockar mig. Har jag möjlighet botaniserar jag i den latinamerikanska sektionen. Eller så hoppas jag på vackert väder och tar jag mig ett antal långfilmslånga cykelturer. Och när festivalen väl är över kommer ”Hunger” av (inte skådisen som dog 1980 utan) konstnären Steve McQueen definitivt upp på en biograf nära dig. Den handlar om Bobby Sands och lär vara sjuhelvetes bra. Den ska jag inte missa!

Go go ga ga

Har haft segfeber som inte släpper taget men har inte kommit för mig att googla för att kolla upp diagnosen.

Ett vårdföretag har enligt egen uppgift gjort en undersökning om datoranvändares googlande sjukkonsultationsvanor. DN skrev en längre notis om rapporten i dagens tidning. Jag undrar vad haken är, vad vårdföretaget har att tjäna på det hela, mer än publiciteten och inte minst att landets största dagstidning citerar dem. Säkert dansade de go-go till morgonfikat.

Spanandet får vänta. Jag har som sagt det lite segt just nu. Ga ga.

Tågtuff

Ibland har tåget gått eller så är kolen slut. Kommer inte ihåg varför men jag nämnde Suicide igår under middagen. Jag gillade deras frenesi av stötande syntar och glada melodier och den avmätta sången såklart. ”Frankie Teardrop” älskade jag, men det är ”Shadazz” jag tror mig komma ihåg än idag.

Vi var några som såg Martin Rev och framför allt Alan Vega någon gång på 80- eller 90-talet (väldigt sent jag vet), kanske på Falkonerteatret i Köpenhamn. Duon hade missat tåget och passade varken i läderjackor eller kepsar och pannband. De uppträdde nonchalant och ointresserat och den desperation som någon gång funnits i deras musik, ljöd långt där borta på tåget som tuffade mot minnets horisont.

Min kompis X försökte få igång Alan.
Show us you’ve got it!
Alan tittade på X.
C’mon! Show us.
Alan vek undan blicken och fortsatte ut i publikhavet. Scenen blev en perrong för väntan. Musiken ekade. Tomt. Kanske en ångvissla tutade.

Johnny Cash däremot visste hur man skulle ösa.

Äppeltider

Kris & mening

Varför gör man det man gör, när det man presterar medför att det blir så förbannat svårt att hitta en mening i tillvaron? Joel & Ethan Coen förvånar ofta och jag behöver inte var på speciellt gott humör för att börja skratta när jag ser en film av dem. ”Burn after reading” heter komedin som går upp om några veckor och den handlar mest om att vara medelålders och krisa vad gäller kroppen, kärleken och ensamheten. Dialogen är rapp, lite piska plus grov fjäder som burrar fram typiskt coenska smått surrealistiska omskrivningar: Han är som en sköldpadda – på väg att dra in benen. Eller: Jag har en sådan fet röv att jag kan dra en buss med häcken. Till exempel.

Ingenting av det som sker är trovärdigt, men det hindrar inte att det går att tro på John Malkovich när han spelar uttråkad arbetslös före detta CIA-analytiker som vill men inte kan skriva sina memoarer. Och visst tar jag till mig George Clooney som knullmaskin, och till mitt hjärta sluter jag absolut Frances McDormands gestalt – en gymtränare som till varje pris vill fettsuga och plastikoperera sig.

I samma veva som jag fyllde 40 slutade jag röka. Några månader därpå började jag träna. På den vägen är det. Ibland frågar jag mig när medelålderskrisen ska inträffa, för att i nästa ögonblick undra när den går över. Varje berättelse har något att förmedla, och i ”Burn after reading” går det inte att missa budskapet: Är du gift eller i ett fast förhållande och har lust att mörda någon, så ge fan i att göra det hos ditt snedsteg! Det slutar aldrig väl. Eller? Är det som så att bröderna Coen vill sjunga en skön refräng om att gräset på andra sidan floden – och andra sidan jordklotet – inte är grönare än här, och att livet suger vare sig man har få eller många celluliter? Kanske så är det, och det bildar väl någon slags mening.

Svensk cinema

Seriösa svenska filmer trängs undan från biograferna, hävdar en regissör och en producent. Det beror på SF:s dominerande marknadsställning, menar en kulturchef. Inte alls, påpekar en programdirektör. Oh yeah?

Själv undrar jag varför danska, norska och finska filmer för en sådan undanskymd tillvaro på den svenska biografrepertoaren. Och var är de litauiska, estniska och lettiska rullarna? Blickar vi söderöver berikas vi av ytterligare historier. Att sedan vidga horisonten såväl västerut som österut torde vara lika lätt som att säga ”Yes!”. I verkligheten är det svårt att se annat än amerikanska vyer på våra breddgrader.

I veckans TCO-tidningen säger Stefan Jarl att SF till 90 % visar amerikansk film. Det låter rimligt, men är givetvis en orimlig procentsats. Right?

Minns sagt

Jag minns inte allting jag sagt, gjort, tänkt eller planerat. Den vetskapen skruvar till det ibland och får mig att undra över om jag någonsin kommer att få uppleva den speciella händelsen eller den känslan igen. Det där sista kan jag såklart inte glömma!

Jag höll på att slå en kullerbytta av förvirring, när jag i går morse i DN läste en artikel (hittar inte den på nätet) om demensdiagnostik, som hade följande ingressinledning: "Det är viktigt att inte glömma minnet när man blir äldre". Jaha, undrar jag och hur ska jag som gammal komma ihåg att inte glömma minnet? Med en post-it lapp? Ett snöre runt fingret?

Av samma tidning blev jag i en trevlig artikel påmind om 4 LP-skivor från 1977. Några år senare liftade jag och en kompis till Berlin. Det var mellan jul och nyår. Snön vräkte ner. Otroligt nog kom vi dit snabbare än tåget. Kylan bet ändå. Vill jag minnas.

Orfeusk olust och lust

Eftersom jag i början av veckan mottog ett förtäckt hot per telefon om att få uppleva otrevligheter och sedan dess reagerat lite extra när telefonen ringt och även vänt mig om några för många gånger och känt mig som en olustig Orfeus, skred jag in till polisen och dryftade saken.

Någon anmälan blev det inte men det var skönt att prata med någon i uniform. Mörkblå, grön, vit spelar ingen roll. Enhetlig klädsel inger förtroende. Det gäller så klart även på planen, läktaren och i sinnet. Ränderna går aldrig ur en och är svåra att tvätta bort. Jag tycker det är tråkigt att Bälinges fotbollslag lägger ner verksamheten samtidigt som ett flygbolag spyr ut chauvinistisk reklam.

På Dagens Nyheter var de i torsdags upprörda – och det med rätta – över att EU-politikerna bråkar om hur man ska tackla den globala uppvärmningen. Två gånger publicerades texten (i Stockholmsupplagan i varje fall) i fem respektive fyra spalter med olika rubriker och med foto i både färg och svartvitt. Att bläddra fram och tillbaka mellan sidorna 22 och 24 förstärkte min privata paranoia och jag var faktiskt tvungen att vända mig om. Givetvis var ingen där. I stället la Eurydike mitt emot mig huvudet på sned och citerade något smutsigt detaljrikt. Sedan lyssnade farbror Blå som sagt var.

Fail, t & random

En kompis till en kompis berättade för mig att deras dataansvarige på jobbet skrivit in ett kommando, som raderade filer. Fadäsen skedde av misstag, men både grabben och jag skrattade gott (och kanske lite elakt, men varmt skadeelakt i så fall) när jag drog historien.

Fail, sa grabben.

Han använder mer och mer engelska i engelska och det kan jag känna mig kluven över. Samtidigt tycker jag inte att hans svenska tar skada, men den kanske skulle behöva plåstras om – i varje fall när jag lyssnar. Jag skulle kunna ömma för stackars konsonanten t, som ibland bara försvinner. Som när grabben berättade att de på gymnastiken hade lärt sig kartecken och jag undrade vad karltecken är och vad det hade att göra med orientering. Att det rörde sig om karttecken fick polletten att trilla ner.

Grabben yppade också att de i tekniken satt en musfälla på en leksaksbil. När fällan smällde igen fick bilen kraft av accelerationen och for iväg. Hastigheten mättes.

Varför just en musfälla, frågade jag.

Helt random, svarade grabben.

End of story.

Bra att dra

Dagen gick lite snabbare än vanligt så jag bestämde mig för att köra ett tvåtimmars pass spinning för att svettas ut och kunna varva ner. Cyklingen gick så snabbt att jag knappt hann blinka. Det kändes braaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa.

När jag kom hem hade jobbet ringt och, nej, det var inga positiva nyheter. Suck.

Grabben har däremot kryat på sig, är feberfri och skolredo. Fredagen ska klaras av och sedan ska jag hålla i mig ordentligt och draaaaaaaaaaaaaaaaaaa lite extra på helgen.

Guld

De senaste morgnarna har jag varit så trött att jag nästan höll på att dratta i diket, men mina två hjul lyckades balansera min lekamen och jag rullade ända fram till arbetsplatsen, så pigg att jag hoppade över kaffet men naturligtvis hinkade i mig två glas vatten. Rakt av ner i gommen. Mums.

Idag åkte jag kommunalt. Transporten under jord har sina fördelar men den blir lätt ett sömnpiller med gratistidningen, boken eller hörlurarna. Trots krängande vagnar (lite grann), telefoner och munnar redo att pokulera är det ofta väldigt tyst i tunnelbanan morgontid. Och så må vara. Morgonstund har guld i mun, eh.

Givetvis tog jag en kopp jobbkaffe i morse och hällde bara i mig ett glas vatten. Timmarna förflöt smidigt. När jag mitt på dan bröt upp och kommunalade mig iväg till fortsatta tjänster äntrade en andraklass tåget. Genast åkte mackorna och vattenflaskorna fram. Pojken, som satte sig bredvid mig, flaxade med armarna och jag kom att tycka att han störde, när jag erinrade mig själv skutta omkring och vilja ha kompisarnas och frökens uppmärksamhet.

Nu har vi tysta leken, sa en av lärarinnorna.

Inte särskilt länge kunde pojken hålla sig. Definitivt en guldpojke med andra ord.

Fattiga och rika

Den pågående bankkrisen förklaras på olika sätt. På Aftonbladets hemsida läser jag följande bildtext: ”AMERIKAS DRÖM De rika och de fattiga är sammanlänkade. I USA växer klasskillnaderna dramatiskt och skatterna för de rikaste har sänkts. Men finanskrisen drabbar dem alla lika hårt.”

Just den sista meningens fras ”drabbar dem alla lika hårt” förbryllar mig.

Att ”rika och de fattiga är sammanlänkade” kan jag väl acceptera om det här med att leva – eller bankkrisleva - kan betraktas som ett ok med följden ingens bröd allas död.

Bankkris eller inte, fortfarande är det svårare att få mat på bordet om du är fattig och har det illa ställt med stålar, än om du är rik och har ett tillfälligt hål i portmonnän.

Arkiverad glädje

Det gäller att arkivera och att placera saker och ting där de hör hemma. Idag fick jag beröm på jobbet. På kvällen var jag på fjortonårskalas och smaskade kycklingspett med ugnsbakad räfflad potatis och tsatsiki. Till efterrätt vankades gräddtårta med jordgubbar. ”I don’t like Mondays” sjöngs en gång. Que?

Till maten berättades om ett konfirmationsläger som spårat ur så där lite grann med nattvak, idogt rännande och ett skönt ifrågasättande av gudomliga handlingar. Tron på Gud kan jämföras med att intellektet bryts. Sa grabben på´t ungefär.

Födelsedagssången värmde upp stämbanden och vad som komma skulle till spelpresenten Sing star. Att sjunga Supremes ”Baby love” gör en glad. Det låter som det låter (i varje fall när jag tar ton) men glad blir jag.

Speedway, sång, story

I somras var min fru och jag på speedway (fotot är hennes!) och såg Smederna få pisk av Vetlanda. Hela stadion höll andan när en smed hade drattat omkull. Funktionärer rusade dit, liksom den unga publiken. Ambulansen kom farande men då reste sig föraren och det var ingen fara på taket. Alla klappade händerna och var glada. Men det var ingen som sjöng.

Igår var jag på fest och träffade människor jag inte sett på fem, tio, femton och tjugo år. Det blev en kalaskul kabinettblandning. Bland annat skrålade jag till en Ebba Grön-låt, som framfördes av ett gång femtonåriga tjejer. Jag trodde först att det var en Dom Fåglarna-sång de lirade, men vid tvåtiden i natt slog det mig att jag tagit miste. Vissa saker sitter i ryggmärgen, eller?

Jag kommer att tänka på när jag såg den eminenta tv-serien "Upp till kamp!" på SVT Play. Jag kollade på första avsnittet och gick vidare till det andra och imponerades omgående hur vågad, närmast våghalsig gestaltningen var. Snart förstod jag att det var den fjärde och sista delen jag kollade på. En bra story fungerar alltid, eller hur?

Party party

Som Paul Haig en gång sjöng.



Den videon var tyvärr snuttifierad. Hör vill till tiden. Här ytterligare ett alster.

Krasst & kasst

En krönika av DN:s Niklas Wahlöf om hur allvaret trycks bort i tv till förmån för leken fick mig att fundera över Försäkringskassans senaste reklamkampanj, som visades i DN igår. I texten, som handlar om den nya sjukförsäkringen, tilltalar FK mig som om jag vore korkad. Reklamtexten innehåller följande fem rubriker:
”Vi börjar med nötkärnorna”
”Vi fortsätter med de lite snoriga”
”Och så går vi vidare till de lite mer sjuka”
”Men om man är jättesjuk då”
”Vill du veta mer”

Hade jag varit kass, fått en cancerdiagnos eller något värre skulle jag blivit förolämpad av den här förringande tonen. Ah, jag blir förolämpad redan nu, fastän jag har turen att känna mig kry bortsett från en och annan själslig plåga och en katarrattack. Det kunde ju varit värre. Goda skratt förlänger livet. Det gör inte hånskratt à la FK.

Jag gillar att leka, skoja, spela Allan eller Agneta. Men jag betraktar mig som vuxen och börjar inte gullinusspråka utan att jag fått klartecken. Det gäller till vuxna och till barn. Och givetvis även till plastankor. Kvack!

Ett givet val

Jean-Marie Gustave Le Clézio fick Nobelpriset i litteratur. Han är en av mina favoriter. Men bortsett från ”Afrikanen” har jag knappt varit nära honom de senaste tio åren. Innan dess var han ett givet val när jag botaniserade i antikvariat och bibliotek. Och låg i sängen eller hängde i fåtöljen. Att han också får Stig Dagerman-priset är på sin plats. Båda författarna har i sina så varmt och djupt humanistiska böcker förmågan att andas stort och litet på samma gång. Just den duon har orsakat häftiga tillstånd hos mig, som jag annars fått gå till poesin för att uppnå.

Förra hösten var Le Clézio på Kulturhuset i Stockholm. Min fru och jag var också där. Det var trevligt.

Såväl radions Kerstin Lundberg som akademins Horace Engdahl uttryckte idag att ska lära känna Le Clézios författarskap ska man börja bakifrån. Mais non! Kryssa så gott som hur du vill men undvik att först ta dig an ”Kriget” och ”Flykternas bok”. Två trampoliner är novellsamlingen ”Febern”, jättefin och lite grym, och ”Färder i andra riken”, som är så vacker att du kommer att smälta. Sedan är det bara att simma vidare. Jag tänker ta sikte mot "Allt är vind".

Dröm

I morgon delas Nobelpriset i litteratur ut. Det går till Joyce Carol Oates. Hon skriver rasande skickligt och resten av veckan skulle jag vilja vältra mig i antingen Blonde eller Fallen.

Drömma kan jag alltid göra.

Fokus i blindo

I något slags utopia kan jag cykla med slutna ögon och ingenting, absolut ingenting kommer att hända mig. Ingen bil, sten eller byggnad kommer att stå i vägen. Det ser andra människor till, när de vaksamt följer min färd.

I gårdagens SVT-dokumentär "En som alla – alla som en” yppade en person att Sverige skulle stänga sina gränser, för att rätta till missförhållandena vad gäller något som benämndes som integration. Ja, tänk om man kunde blunda för vad som händer i resten av världen. Ett litet krig här, en diktatur där, människor som flyr och Gud som haver barnen kär.

En som hållit korpgluggarna öppna är journalisten Elin Jönsson. Hennes reportagebok ”Konsten att dölja en massaker. En resa bakom sidenridån” om ett upprörande stycke verklighet i Uzbekistan verkar vara ohyggligt intressant – och tung – att läsa. Det sluter jag mig till efter att ha läst Maciej Zarembas inspirerande DN-recension, som även diskuterar den snedvridna nyhetsrapporteringen i världen. ”Kamerorna är riktade åt fel håll” heter Zarembas text passande nog.

Att kamerorna i gårdagens tv-dokumentär riktades mot så kallade demokrater är givetvis bra. Torftigheten i politiken och ihåligheten i argumenten lyste igenom. Så fick jag till exempel veta att svenskar inte är invandrare, när de flyttar till andra länder. Istället är de utvandrare. Med en ständig nattmössa på skulten, skulle jag tro.

Imorgon är en ny dag. Nya tag!

Det finaste

Solen sken nästan hela gårdagen. Den argentinska vitlöksgrytan och sällskapet gjorde sitt till. M och jag gjorde några äckelpäckelpajer som vi garnerade med kryddlöv, stenar och grenar. Jag fick äta mest. Kanske var det säsongens sista sandlådebesök för min del. Vi klippte och målade kort också, och så fick jag svara på frågan vad jag älskar mest.

Senare, när jag skalade apelsin till tonerna av Säkerts låt "Sanningsdan", spratt det i M och hon ville dansa. Hon höll rytmen galant och accentuerade texten genom att stryka sig om kinderna (istället för att "vända kinder" som Annika Norlin sjunger). Något, men bara pyttelite kom M av sig när hennes elva månader gamle bror B krypandes äntrade dansgolvet och liksom sög uppmärksamheten åt sig.

Ibland gör vi bra eller nej, äckligt eller gott, knasigt eller riktigt. M skrev tvärsäkert följande:

STE
FINA
DHRE
DEN
JA HAR
FLIKAN
RITAT

Men så är teckningen av flickan det finaste hon ritat.

Hullret om bullret ...

... har den senaste tiden tagit ett grepp om mig. Tänk om jag varit aningen Ying och Yang. Humle och Dumle. Eller Albert och Herbert. Överallt och ingenstans kallar jag en dikt. Jag känner mig lite så.

Gud ger, gud tar
som haver barnen kär
äter blåbär, kliar sig
i rumpan och är väl som folk
är mest
En han eller en hon
överallt och ingenstans
uppe och nere
Jag är en lynnig sort
och mitt humör svänger
Det är verkligen inte lätt
att ha så mycket att stå i

Imorgon träffar jag bland andra G, som också är inne i ett muller och tappar bort saker och säkert smuttar av sig själv också. Det ska bli trevligt. Dessutom är det då lördag.

Trevlig helg!

Poirot, persiskt, pluralism

Grabben frågade om han kunde börja sin bokrapport med ”Jag har läst …”.
Ja, svarade jag. Du kan börja hur du vill.
När jag sagt ”hur du vill” undrade jag var jag fick det ifrån, för när jag en gång skrev referat var det strängeligen förbjudet att använda såväl jag som mig.
När grabben sedan läste upp vad han skrivit fick han inte bara med Hercule Poirot och kapten Hastings inre och yttre egenskaper utan också multum vad han tyckte om deckaren.
Vad jag vill ha sagt med det här är att det fan i mig inte var bättre förr, även om det kanske inte alltid är så jävla roligt idag.

Det är vägen som är målet, inget snack om den saken. Då som nu. Det gäller gamla som nya. Sture Linnér har efter övervägande kommit fram till att kommande stadion i Göteborg ska döpas till vad den saliga arenan kallades, nämligen Gamla Ullevi. Jag gillar beslutet och skulle gärna höra mer om vad som diskuterades under resans gång. Old Trafford tog Linnér som exempel. Bor det en djävul i honom?

Alla är vi olika men vad gäller skvalet, snacket och trenderna runtomkring oss ska vi väl helst gilla, äta och tycka samma saker. Men idag mötte jag en av pluralismens förkämpar. Han äger dvd-affären nästgårds och jag frågade om hans specialitet, som helt frankt sopat bort SF:s monopol ur butiken.
Persiskt, sa han. Musik och film. Nya filmer. Och roliga. Det har lättats i Iran.
Det blev inget persiskt, däremot norrländskt i form av ”Järnets änglar” med snö, stålverk, bitterhet, ömhet och mycket sång. Inledningen gungar, fortsättningen därpå suger några scener, sedan gror en yvig rabatt som slår ut i en jättefin bukett, som gläder med både klara och solkiga färger.

Butch, Henry & Luke

Jag missade att Paul Newman dog förra veckan. Och en gubbe hit eller dit kanske inte spelar så stor roll, men det gör det ju för den här snubben förgyllde rätt många ögonblick, speciellt i ”Butch Cassidy & Sundance Kid” och ”Blåsningen” med Robert Redford gånger två och Katharine Ross. Den vackra cykelscenen i ”Butch…” berättar lätt och ledigt om den tid som kommer och om vilka riktningar bångstyriga känslor kan ta. Nostalgi när den är som bäst - på amerikanska i varje fall.

”Blåsningen” var en av de första böcker jag plöjde och sedan återvände till nästan på direkten. När jag väl såg filmen tyckte jag att Redford och inte Newman skulle spelat den världsvane skojaren Henry Gondorff. Givetvis var jag ute och cyklade.

”Cool hand Luke” ska jag också nämna. När jag kokar ägg, tänker jag ofta på den filmen och scenen där Newmans rollfigur käkar väldigt många.

Just det

Jag mötte en hel del nejsägare idag.
Nej, någon omstrukturering har vi inte här.
Nej, badrummets bakfall är en bagatell.
Nej, vi har tilltro till bankerna..

En grej som stör mig i komedin ”Patrik 1,5” är när läkaren och femtonåringen käkar på restaurang. Den senare frågar om han kan få lite vin. Den förre ger efter. Nu är film inte verklighet men karaktärer är om inte av kött så i varje fall skrivna i blod. Nej, det funkar inte att Gustaf Skarsgårds allmänläkare är givmild med vinet, eftersom karaktären inte rymmer sådana sammansatta eller ens motsägelsefulla egenskaper som kan mättas i promille.

Det känns som ljusår sedan jag själv var femton och törstig.

Kunskap släcker törsten. Jag gillar skarpt att Frida Wirén och Åsa Hammarlund, mattelärare i Helsingborg, belönats för sin pedagogik (läste om dem i DN men hittade ingen text på nätet). Deras praktiska uppgifter har gjort läroboken till ett komplement. Dynamiken i övningarna medför att svaren inte är givna.
”Men då finns ju inget facit?”, utropade journalisten.
”Just det”, blev svaret.

Förståelse, förstånd

Jag hade knappt hunnit knäppa upp byxorna förrän det hände. Något slags metall studsade emot toalettporslinet och ner i avloppet. Min första tanke var att jag blivit av med en vital del. Sedan for jag mot det självklara: jag har tappat en skruv. Genast blev jag lite ledsen för det är ju måndag och allt och hur ska veckan nu fortsätta.

Ögonblicket därpå kände jag lädret dingla i handen och mysteriet fick sin förklaring: min livrem var ett minne blott. Lite glad blev jag faktiskt över att den gick sönder, som en sublim protest mot den svångrem som nu lär krama oss ända från Atlanten. Nej, jag förstår inte riktigt bankkrisen.

Jag förstår inte heller det här med Vårdval Stockholm. Förra veckan läste jag om en äldrevårdscentral, som ska läggas ner för att sjuklingarna är för gamla. Istället för att ta sig över torget, runt kvarteret eller över gatan ska patienterna ta sig till förorten nästgårds – ”om de orkar”, som det står i artikeln.

Kurt Palmqvist citeras i ingressen. Han är 93 år och tvingades för några år sedan amputera ett ben.

”Det är sorgligt”, säger han.

En pastill i pasteller

Ingrid Marie hade bestämt sig för att det inte var dags och att plocka bara för plockandets skull går ju inte för sig. Det är som att lira plockepinn solo. Vi lever inte av kost allena utan även de kulturella uttrycken ger näring. Filmen ”Patrik 1,5” smakar som en välmenande pastill och den har må bra-effekter.

Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson spelar bögarna, som ska slå sig till ro i radhusförorten och fylla ena rummet på övervåningen med ett adoptivbarn. Det går som det går och hacken i relationerna är väldans trevliga att följa. Främst gillade jag att ingen av karaktärerna lyckades uttrycka vad de egentligen tyckte. Istället använde de sig av omskrivningar, antydningar eller bara tystnader. Kontrasten med de klara bilderna, speciellt de pastellfärgade exteriörerna, var total.

Filmen, baserad på en pjäs av Michael Druker, är skriven och regisserad av Ella Lemhagen. Hon har en märkligt skön känsla för det genuint mänskliga utan knappt några pretentioner. Och så verkar hon speciellt trivas med att iscensätta fester, så även i ”Patrik 1,5”. Från en av Lemhagens första kortfilmer kommer jag ihåg en festreplik, som både är tung och har schvung: ”Varför måste du bli så full på barnkalas?”

Det kräver sin regissör att förverkliga det.

Fånga firandet

Det har varit lite körigt, upp och ner, kors och tvärs och även om vi haft anledning har vi varit dåliga på att fånga ögonblicket, alltså firarstunden. Därför blev det skumpa igår tillsammans med baconlindad guacamole och därefter en flaska rött till den katalanska grytan (för andra gången den här veckan, nu mycket godare, saftigare, rinnigare) och den stekta potatisen.

Jag gillar när saker och ting – människor också, för den delen – möts. Jag hade planerat det som så, att i samma ögonblick som jag ledsagade min fru till bordet skulle det mousserande viners kork skjuta i höjden samtidigt som brödrosten fyrade av det grekiska lantbrödet. Synken inföll – nästan. Det är tanken som räknas, eller hur?

Den här veckan känns som om den har varit extra lång. Kanske har den varit det. I varje fall knoppade jag in redan vid niosnåret. Idag har vi stämt möte med Ingrid Marie. Hon står mol allena i trädgården på landet och väntar på att vi ska plocka av frukterna som lockar. Carpe diem, dvs fånga ögonblicket, är en populär fras. Carpe äppelfirardiem, säger jag.

Tillyxat och konstgjort

Tv-serien ”Oskyldigt dömda” hade premiär i veckan. Några gånger under första avsnittet nämndes seriens titel, som om det skulle vara svårt att förstå vad handlingen gick ut på. Nu var det mesta löjligt uppenbart och filmat i en rasande fart och karaktärerna var så grovt tillyxade att de aldrig skulle kunna brinna annat än på en tv-kanals personalfest.

De är konstgjorda, sa grabben frankt om skådespelarna, när de genom sina rollfigurer bokstaverade och resonerade hur de skulle lösa problemen de bollade med. Och ointressanta, tillade han.

I framtiden hoppas programmakarna att leka och dregla över digitala varianter och hybrider av både levande och döda ikoner. Garbo möter Brando möter Deneuve. Till dess nöjer sig tv-folket med att producera ytlig smörja, som klibbbar så mycket att reklampauserna upplevs som befriande och renande vattenfall. Blir det då bättre i det pixlade paradiset? Nej, för fan, någon måste ju skriva härligheten i form av ett manus och det kommer aldrig en maskin att kunna göra. It´s a man’s world, eh?

Rumpan bar

Har du blivit ertappad med byxorna nere? Jag har. Men idag var det tvärtom.

Jag skulle gå på dass på jobbet och valde toaletten, där låset är lite tjing. Hur som helst så skräms jag inte av ett vrickat vred. Jag fäller ner handtaget och öppnar. Där står X med rumpan bar. Åsynen av hans lekamen får mig ur fattningen. Samtidigt tycker jag att hela det lilla utrymmet transformeras och att det hänger lianer från taket ner till X. Han vänder sig om och det hörs ungefär …

Hramroumple

… från hans mun. Jag får en oväntad association till filmen Brazil och scenen där hjälten Sam plötsligt får besök av rörmokaren Harry Tuttle. Där hänger och dänger rören och sladdarna. Här verkar det som om X faktiskt står och gräver efter någonting. Kanske har han en sele på sig, som om han skulle hoppa fallskärm. Eller svinga sig i en lian. Jag säger ”Oj, oj”, stänger dörren och kollar efter en annan toalett men alla är upptagna. Då börjar jag tänka på vad jag varit med om. Men snabbt ändrar jag fokus och försjunker istället i frågan om jag är Sam, som i Terry Gilliams fantastiska framtidsskildring spelas av Jonathan Pryce, eller om jag hellre ska anta Robert De Niros läckra gestaltning av Harry Tuttle. Jag väljer det senare. I samma ögonblick öppnas en annan toalettdörr. Jag fullföljer mitt uppdrag.

Senare möts X och jag i kontorslandskapet. Han låtsas som ingenting. Såg han mig inte? Eller är han en jäkel på att hålla masken?

Ett ögonblick med Troell

Jag hade glömt bort att en film av Jan Troell kunde innehålla roliga inslag. Rara, javisst, men inte skojiga. Men de finns i ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som har premiär imorgon. Nu är det ingen komedi det handlar om utan ett skarpt porträtt av en kvinna för hundra år sedan, hennes försupne man och barnaskaran som nästan bildar ett fotbollslag. I ett vagt ögonblick i inledningen tror jag att filmen ska utvecklas till ett slags ”Barnen i Bullerbyn”, men sedan tar arbetarskildringen vid. Fysiken, det hårda slitet tar över, den påtagliga svetten, vattnet, tårarna likaså och såklart framkallningsvätskan som huvudpersonen lär sig arbeta med. Jag tycker att jag ser några av de vackraste scener Troell gjort - och i svensk film överhuvudtaget. Speciellt en tvättscen mellan makan och maken etsar sig fast, för den är så varm och öm och händerna, ryggen, musklerna liksom tränger igenom filmduken.

Troell växlar tempo och bildutsnitt i takt med att hans karaktärer tar sig en svängom på logen. Han må vara en lyriker men knappast romantiker. Vardagen i den övertaliga familjen skildras i sin misär med allmänt mög som misshandel och fylla i parti och minut. Och där, i helvetet på jorden upptäcker Maria Larsson det som får henne att överleva som kvinna och som mamma: hon har förmågan att se och fånga världen genom kamerans objektiv. Sättet hennes upptäckt framställs är så… nej, det ska jag inte berätta. Se filmen. Men jag vill nämna att Maria Heiskanen är som gjuten för tolkningen av Maria och nog hade Troell henne i åtanke redan från början. Heiskanen agerar sammansatt och lyckas uttrycka granit och kattskinn på samma gång. Hon kompletteras med den äran av Mikael Persbrandt, som varierar en sängkammarblick med kolsvart syn, för att nämna några nyanser. Kan någon som han se ut som en påfågel, där fjädrarna plötsligt sloknar?

Kanske tar jag den här filmen till mitt hjärta för att det är ett barn som berättar. Callin Öhrvall spelar Maja, vars osentimentala ord ledsagar oss genom några decennier och får i varje fall mig att känna en glädje över att berättelser och bilder ger livet den där dimensionen, som skänker mening. Nu blir jag sentimental och jag har glömt bort Matti Byes fina musik och mycket annat vackert och hemskt. Och så talar väldigt många rollfigurer skånska. ”Maria Larssons eviga ögonblick” utspelar sig ju trots allt i Malmö. Hurra!

Dental & social kompetens

Mormor fick dra ut sina tänder tidigt. Kanske tänker jag på henne, men det är också ett smutsigt detaljrikt inlägg som får mig att fnula.

Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan. Ordinarie gaddkontrollant var av någon anledning inte där så min dentala hälsa togs om hand av chefen för hela verksamheten. Det borde känts tryggt, men var så långtifrån. Personen ifråga var inte alls van vid en patient som jag med frågor och funderingar. Jag ogillar verkligen tandläkarbesök och pratar så fort chans ges. Maratonmannen är en film som jag får ont av att tänka på. Kaktusblomman kittlar mig knappast. Den där Monty Python-sketchen ska vi inte tala om. Eller var det Dave Allen? Hur som helst flöt allting på och jag tänkte att för fjärde eller kanske till och med femte gången i rad blir det en nolla i protokollet. Men icke.

En lagning håller möjligtvis på att spricka, säger bossen. Det ska åtgärdas.

Genast blir jag misstänksam och undrar om bossen verkligen har sett rätt. Valhäntheten i kontakten med mig förstärker min känsla. Men jag håller inne med tvivlet.

Är det stor prisskillnad, frågar jag

Det är det. Antingen sätter vi dit en brygga, den finns i två varianter, eller så tejpar vi.

”Tejpar” säger klinikchefen såklart inte men andemeningen är glasklar: att bara reparera en gammal lagning håller inte.

Nu har jag en tid för brygga/tejpning om några veckor och vet för det första inte vad jag ska välja och för det andra om jag överhuvudtaget ska välja. Klinikchefen utan smärre social kompetens kanske bara ville få fart på ruljangsen. Jag öppnade käften och svalde.

Jag tyckte om mormors löständer och stötte gärna till glaset med vatten de låg i, så att de guppade lite extra.

Skynda långsamt

Det byggs lite här och var i stan (speciellt här!) och igår for jag förbi en av alla dessa byggarbetsplatser. Där stod en ångvält som inte riktigt växt till. Passande nog satt en parvel bakom ratten. En lampa var tänd men fordonet stod stilla och mannen (säkert pappan) bredvid verkade ha koll. Han såg dessutom stolt ut. Det gjorde förresten båda två.

På vägen hem stannade jag till vid järnvägsövergången när det började varningsringa för ankommande tåg. Jag hade inte bråttom och så kan jag tycka att det är rogivande att se vagnarna svepa förbi. En kvinna med en rulle emballage följde inte mitt exempel utan började springa över spåren. Eftersom det hänt en hel del olyckor på just det stället, tänkte jag ropa till henne. Men hon hade hunnit för långt och dessutom var hennes manlige sällskap redan över på andra sidan. Då, samtidigt som bommarna fälls ner, händer det. Rullen emballage släpper och inte bara det, den börjar dansa med vinden och bildar en svans. Allt större blir svansen, som jazzigt lägger sig över ena spåret. Kvinnans sällskap släpper vad han bär på, skyndar till och börjar rulla in.

Tåget kommer och passerar. Bommarna går upp. När jag korsat spåren är kvinnan och mannen nästan klara, men bara nästan. Skynda långsamt är en devis jag gillar mer och mer.

Nöden och lagen

I Stefan Jarls dokumentär ”Ett anständigt liv” om heroinister i Stockholm dog de medverkande som flugor under inspelningen. För att kunna använda vissa material valde Jarl (fick jag berättat för många år sedan) att på ljudbandet eftersynkronisera några av de avlidnas röster med skådisar, vilket också framgår i filmens eftertexter. Innebar eftersynkroniseringen att Jarl gjorde en dramatiserad dokumentär? Var Jarls sätt att berätta anständigt ur en dokumentär synvinkel?

Jag tänker på det här när jag läser om Rapports redigering av Carl Bildts uttalanden. Till en början kunde jag känna sympati för journalisterna som smällt ihop inslaget. För det är klart att Bildt ska få på tafsen om FRA med utrikesministeriets goda minne säljer information till diktaturer. Men efter min reportersympati fick jag dubier, för hur svårt kan det vara att förstå vad Carl Bildt säger. Han är ju pragmatisk hela tiden och må vara inskränkt men han döljer knappast sina ståndpunkter.

Alla som satt ihop en text, rörliga bilder och/eller ljud vet hur lätt det är att förvanska och förvilla. Det vet Rapports redaktion. Och det vet Stefan Jarl. Skillnaden mellan Rapport och Jarl är att de förra låtsas att de ger en objektiv, till och med sann bild av verkligheten. Det skulle inte den senare ha mage att påstå. Samtidigt, vad kan rapportreportrarna göra när deras horisont består av ett nu som inte gärna tar hänsyn till det förflutna eller framtiden? Därför klarar de inte av att redigera Carl Bildt och tror att de serverar andemeningen av vad han sagt. Därför kan Stefan Jarl, som berättar ett koncentrat av verkligheten, använda skådespelare. Nöden har ingen lag. Ibland, alltså.

Men att Sverige underrättelsemässigt samarbetar med diktaturer är alla överens om. Lyssna gärna på Mediernas sändning i P1 idag.

Residenset ...

... från en fot till en annan med tvättmaskin som ackompanjemang.

Kungen i fosterlandet

Klart! Knappt 7,4 kvadratmeter badrum är redo att tvagas i. Det satt långt inne. Sex och en halv vecka - och det definitivt utan en lufsig Mickey Rourke och en trånande Kim Basinger eller en viril och samtidigt levnadstrött Marcello Mastroianni eller klapp och klang med Snövit.

Jag tog i på skarpen igår morse. Det gjorde susen. Hela styrkan tog för kung (det är jag det) och fosterland (lägenheten) i hela ÅTTA timmar (första och enda gången under jobbet). Nu lämnar jag det här och gnäller på annat.

Grabben har hälsovecka i skolan och idag var narkotika på schemat (ja, ni förstår). Han och två klasskompisar gjorde följande reklam mot narkotika: två män, den ene med spruta, den andre utan; deras snoppar zoomas in, den ene är slak, den andre flaggar. Emellan dem ligger en naken kvinna. Och sedan texten: ”Ett sprut kan bli ditt slut. Vem tror du hon väljer?”

Pang på. Schmick, schmack, som den gode Marcello skulle säga. I’m singin’ in the rain, skrålar jag.

Inte som bär & ren fröjd

Som skrivet tidigare både här och där ska Cecilia Ljung gestalta kommissarie i den nya säsongen av ”Höök”. Jag känner mig dock aningen kluven över att Ljung och Siv Erixon, som spelar Hööks underordnade, ska kampera ihop. Jag tycker de ser ganska lika ut; inte som bär men ändå. Å ena sidan kan det medföra att de båda tolkningarna tar ut varandra, å den andra kanske blir de så mycket starkare och vassare.

Möjligen behöver jag gnugga ögonen. Nyfiken är jag hur som helst. Erixon och såklart Anna Pettersson såg förra året till att den dramatiserade svenska polisiära vardagen ganska ofta fick spelrum i burken där hemma.

”Idol” tuffar på och jag kan tycka att den där stunden i helgen jag ägnade åt kandidater, domare och programledare var trevliga bortsett från den hetsiga klippningen. Det är mötena som får mig att klappa, le och sjunga. Glädjen i programmet gillar jag. Ren fröjd kan uttryckas på många sätt, till exempel the Stenstorp way.

Au pair

Jaha, nu börjar jag sova kasst, tänkte jag vid tresnåret. Det var tredje natten av fyra som systemet knirrade.

Pigg som en lärka vaggade jag mig till sömns med zapp och ”Son of a gunfighter” på TCM. Framemot fem slocknade jag till pangpang och gnägg och drömde om mord och poesi och var helt enkelt riktigt jävla arg i drömmen, vilket såklart bottnar i mina känslor i verkligheten. Min dag däremot blev riktigt bra.

Jag jobbade igår för att kunna vara hemma imorgon. Jag ska vara au pair till hantverkarna, som röjer i vårt badrum. Idag daddades dem av min fru, som försökte lära dem att räkna. Det gick inget vidare. Det blev fel, fel, fel.

God natt.

Stick

Myggen är sega i år, och i ett test i dagens DN framgick att det finns 20000 myggarter på vårt jordklot. 47 av arterna sticks. Alltid dessa drägg som sabbar för andra.

Skytte, statistik, stigmatisering

Den fantastiske skytten Jonas Jacobsson tog sitt tredje guld. Men vill han tävla i någon öppen klass blir det bom. Det har internationella skytteförbundet beslutat. Sedan tidigare har man bestämt att även kvinnor inte får tävlingsskjuta mot män.

Vilka kommer att förbjudas härnäst? Barn? Gamla (kvinnor och handikappade)? Och sedan, då? Människor med någon speciell religiös eller sexuell läggning? Speciellt sjuka?

Stefan Holm, en annan stor idrottare, gör sin sista tävling i dag i Stuttgart. I DN framgår det att han vunnit vida mer än hälften av de kamper han ställt upp i. Jag har alltid trott att de senaste årens utövare floppat kortare än vad Patrik Sjöberg och hans kollegor gjorde. Men så gick jag in på Stefan Holms sida och läste artikeln ”Den Majlardska decimetern”, där den svenske hopparfantasten vederlägger en sportjournalists (och mina) förutfattade meningar. Statistik kan användas …

… till både det ena och andra. Jag har hunnit med att lyssna på två delar av reportageserien ”Kris i skolan” i P1. Där berättas om hur utbildningsminister Jan Björklund satt i system att misshandla uppgifter. Jag undrar om kvarsittning skulle hjälpa Jan att komma på rätt spår. Men nej, faktiskt inte. Stigmatisering suger.

Två timmar kram

Vare sig tanken manifesteras i ett samtal, en bok eller en pjäs är inledningen viktig. Vissa uttryck lyckas också slå an en ton som är så direkt och obeveklig att vad som följer är ett enda flöde, som sköljer, förvånar och inspirerar.

Filmen ”Three times” från 2005, som till och från visas på tv-kanalen Silver, öppnar sig som en dörr till tre mästerligt berättade episoder om drömmar och om ungdomlig kärlek. Inledningen utspelar sig i en bar och vid dess biljardbord. En ung man och en lika ung kvinna koncentrerar sig på spelet. Han stöter, hon uppmuntrar. Det är 1960-tal.

Kvinnan och mannen går in och ut ur bild. De båda återges med lång brännvidd; gång efter annan hamnar de ur fokus, bara för att komma tillbaka i skärpa. Inget sägs, bara ljuden från biljardbollarna, vallen, kön, en suck eller två, kanske ett leende (för visst hörs det när mungiporna åker uppåt!). The Platters spelar ”Smoke Gets in Your Eyes". Jag är fast i ett rum som omfamnar, och den kramen håller i sig under det drygt två timmar långa dramat, som alltså utspelar sig för fyrtio år sedan men även 1911 och 2005.

Taiwanesen Hsiao-Hsien Hou är mannen bakom kramen. Han skriver med kameran och behandlar både rörliga bilder och medföljande ljud med en närmast tyngdlös lätthet. Det är fint, vackert och lärorikt. Vill du få en hum om hur kinematografin utvecklats under sitt dryga sekel är ”Three times” filmen att se, men mest handlar den om att spritta av känslor och vara handlöst förälskad.

Här en sida för filmen. Här lite mer om Hsiao-Hsien Hou.

Anders eller Andy

Efter en morgonurladdning med undflyende f-ckmän rullade jag då för första gången med mina två hjul, åtta växlar och höj- och sänkbara styre. På gatorna svävade jag fram utan fotbromsar och hade ett lite saligt leende mest hela tiden. Det satte sina spår när jag for förbi folk, för det var väldigt många som log och stannade upp.

Några som dock inte tog notis om mig var ett gåsaled med matsugna gräsänder, som både äntrade och kantade cykelbanan strax innan tomtebacken. Jag kunde inte låta bli att försöka fånga dem på bild. När jag lyfte kameran kom en cyklist i högsta hugg och höll på att giljotinera en av änderna. Så här såg det ut!



Ursäkta, sa hon på cykeln. Jag såg inte att du fotograferade.

Vilken tur att han klarade sig, sa jag och pekade på Anders, Andy eller vad han nu kunde heta.

Så fort cyklisten gett sig av fortsatte ledet att leta mums.

Det räcker

I senaste avsnittet av tv-serien ”Ashes to ashes” spelades Pop Groups ”We’re all prostitutes” som ett exempel på att en person var en fara för samhället. Jag mindes det inte så. Med låten, alltså. Tvärtom var den en favorit, när det begav sig.

Jag har sådan lust att skrika ”Everyone!!!!!” till idioterna och klåparna som vi släppt in i vårt hem för vårt badrums skull.

Men varför skulle jag gasta något på engelska, när det är fullt tillräckligt med den enkla frasen ”Det räcker”.

Jag har inte lokaliserat Pop Groups vrål men väl Queens tjut.

K, du och jag

Vårt badrum renoveras. Någon timme efter lunch ringer K, som ska montera inredningen. Han skriker och tuggar nog lite fradga.

Den här hängegrejen till vänster bak på handfatet har lossnat, säger han. Jag skulle skruva, men det gick inte och då tog jag i. Den gick av.

Jag blir givetvis fly förbannad men får napp på buddisten inom mig. Jag kramar luren hårt.

Vad ska vi göra, frågar jag med len stämma.

Vi måste ha den där grejen, skriker K. Jag vet inte vad den heter, fortsätter han samtidigt som rösten brister, som om vuxne K vore i målbrottet.

Jag bestämmer att jag ska försöka lokalisera det där som är sönder. Efter några om och men ringer jag upp firman min fru och jag köpte det där av. Men säljaren som sålde allt det där till oss är upptagen och ber att få återkomma.

Jag återgår till mina jobbsysslor och hinner avverka fem minuter. Då ringer telefonen. Det är K.

Jag har fixat det, ropar han. Jag blev så jävla förbannad att jag tog isär skiten. Nu funkar det!

Du ska få en guldstjärna, säger jag och känner hur det rycker i både läppen och ögonbrynen.

För en kort stund sedan kom jag hem. Så värst mycket är inte gjort i badrummet. Men det är ju inte där saker och ting händer. Själv tycker jag mig vara i händelsernas centrum efter ett besök på Cykloteket - med stort benäget tipstack till Sånger från nedre botten.

Från och med i dag säger jag du och jag, Nishki 601.

På torsdag trampar jag mina första meter.

Turism i tillvaron

Prime time är bästa sändningstid på tv. Allt färre tittare väljer att kolla på nyheterna. Det sluter jag mig till dels efter egna empiriska och högst kvalitativa efterforskningar, dels genom att glutta i tv-tablån.

Nyheterna serverar dagligen gammal skåpmat, och mupparna som presenterar den ena katastrofen efter den andra är inte mina kompisar. För jag tycker verkligen att Katarina Sandström, Bengt Magnusson med flera kunde uttrycka något mer än att bara lägga huvudet på sned när en halv stad dukar under för en jordbävning, storm eller ett attentat. Tacka vet jag Agneta Sjödin i galadräkt, Mikael Persbrandt i dramatiserad form och Renée Nyberg som sig själv som programledare. Polare!

Jag skojar såklart. Men faktum är att tv står för identifikation för mig, dig, oss. Jag vill inte vara ensam när jag tittar. Därför bildar dumburken en spegel för åskådarna. Därför är det de okända ansiktena som lyser upp min tillvaro i soffan. Talangerna i ”Idol” är en anledning att rata bulletinerna, trots att de blivande artisterna oftast vill bli något mer än vanliga. Mer än gärna tittar jag på vilsna kockar eller ännu hellre handfallna hantverkare, dessa vanlighetens turister i tillvaron. På en timme serveras trivialiteter, som jag både kan skratta åt och förfasas över.

För några veckor hamnade jag i renoveringsprogrammet ”Från koja till slott” och la några repliker på minnet:

”Jag tror inte vi pallar en hittepågrej till.”

”Inget ont som inte har något dumt med sig.”

”Jävlar vad mörkt det är här inne. Här har det varit släckt länge.”

Jag, kanske du, skulle kunna ha sagt det här. Och vi är vem som helst som har tummen mitt i näven, en fis på tvären eller inget intresse av andra än oss själva.

På torsdag är det dags igen. TV3 21.00. Missa!

I ur som i skur

Det var på lördagseftermiddagen jag mötte henne. Klädd i grönvit overall med gråa partier. Håret fladdrade tufft i regnet. Hon tog sig nerför backen i ett majestät med en stålblick som borrade genom regnet. På ett självklart sätt intog hon gatan, vars ena sida täcktes av en gigantisk pöl.

Att hon puttade en rollator framför sig såg jag inte först. En sådan kraft utstrålade hon. Mitt hjärta slog en mindre volt, när hon med blicken bad om ursäkt för att hon gick mitt i min cykelväg.

Efter att ha burit bord tre trappor upp och planerat det sista inför den kommande kräftskivan for jag tillbaka samma väg som jag kommit. Jodå, där kom hon. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes raka rygg, hela hållningen och målmedvetenheten. Och så den där rollatorn som hon drog framför sig och liksom lät vara med på promenaden. I ur som i skur.

Haj på paj

Jag inbillar jag mig att jag är haj på paj. Västerbotten till vänster och kantarell till höger. Eller är det tvärtom? Bilder kan hur som helst vara missvisande. Avsmakning till kräftor ikväll.

Marek, badrummet, såpan

Jag frågade Marek hur det står till med jobb. Jodå, papperna är i ordning och han har tio siffror, som bildar hans unika kombination. Han funderar att flytta hit men byter nog arbetsgivare. Han har inte fått lön på två månader.

Sånt händer i Polen men inte i Sverige, säger han och tillägger: Jo, det kan hända i Sverige med en polsk chef. Men inte med en svensk.

Det finns alltid undantag som mer än bekräftar reglerna. Att vara mobil arbetskraft har sina nackdelar.

Entreprenören som ansvarar för att vårt badrum renoveras har problem. I morse ringde han en god stund innan klockan ens hunnit slå sju gånger. Vad han hade att säga? Ingenting särskilt annat än att han ville uttrycka sin ångest.

Jag vet inte om jag orkar mer, sa han.

Min fru, grabben och jag har med andra ord hamnat i en såpa. Å andra sidan sett är det väl just i ett badrum en sådan intrig ska utspelas i.

Om fortsättning följer? Jodå, det rullar på. I all evinnerlighet.

En idé om identitet

Tanken att jag här på bloggen skulle skriva i mitt födelsenamn istället för slow motion har aldrig föresvävat mig. Anledningen är enkel: jag tror på skarpa gränser när det gäller identitet och integritet. Men som alla vet är det inte lätt att leva som man (eller kvinna, pronomen eller substantiv) lär. Att hålla gränser och gilla dem är bland det svåraste som finns. Därför slow motion.

EU-idén om att anonymt bloggande ska omöjliggöras bottnar säkert i kontroll-och terroristnojor av olika slag. Vad jag mer lägger in i förslaget är föreställningen att vilka vi är som individer är summan av våra handlingar. Vad jag jobbar med, vem jag lever med, vad jag utövar för idrott, vilken musik jag dansar, vad jag bloggar om med mer tillsammans bildar mig. Så enkelt är det inte. Jag är en komplex varelse, som möjligen kör i gamla spår. Men jag gör det i form av olika roller. Det är min absoluta rättighet. Människa, som jag är.

Därför slow motion – en rörelse i mitt tempo.

It´s a wonderful world

Nja, jag vet inte riktigt. Jag såg Ken Loachs svinbra drama It’s a free world om hur människor utnyttjas på sina krafter och hur pengar (speciellt dessa äckliga euro) gror girigburkar som är så pantade att de inte går att återvinna.

Lite vill ha något. Mycket vill ha mer. Påminn mig om att jag ska fråga Marek och Dariusz under vilka villkor de jobbar. De trivs att komma hit och dit. De får bättre betalt här och där än i Wroclaw eller Gdansk. De jobbar definitivt billigare. Ibland mycket bättre. Idag hörde jag talas om följande åsikt från en svensk kvinna, som tröttnat på mycket snack lite verkstad-mentaliteten: ”Jag har fördomar mot hantverkare och det är att jag aldrig anlitar svenskar.”

Tro mig. Det är en fantastisk film Loach gjort baserad på ett lika strålande manus av Paul Laverty (jo, det var han som också skrev The wind that shakes the barley & Sweet sixteen), vars karaktärer är tecknade med både ego och empati. Sensmoralen är tydlig: det går åt helvete utan moral. Frågan är om Marek och Dariusz får jobb här eller där då.

Stilla på cykeln

På hojen till jobbet i morse kom jag till viaduktens smala passage, som inte riktigt är gjord för mötande cyklister. Den kvinnliga trafikanten och jag halvstannade tio meter ifrån varandra. Vi rullade någon decimeter, sedan några centimeter, för att till slut hållas oss stilla. Det kändes lite grann som början på en västernduell eller ännu hellre som i inledningen av Iain Banks roman The bridge, där huvudpersonen möter sig själv.

Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.

När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.

Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.

En familj som alla andra

Konstreklam

Att en sak inte bara är ett dött föremål, framgår i utställningen Spit in Someone's Soup av den österrikiske konstnären Erwin Wurm. Det här är sista helgen den visas.

Var?
Sundbyberg - Marabouparkens annex i f.d. Betlehemskyrkan. Öppet 12-17.

Stor som liten göre sig besvär. Det är gratis.

Ha kul!