tisdag 27 oktober 2009

Ledtrådar

Har nog något kasst i kroppen men blir glad över M:s besök härom veckan. Innan vi lekte att jag var en härmande robot tyckte M att vi skulle testa en sak. Vi klippte i papper och skrev, och jag förstod inte helt vad vi höll på med. Men jag höll god min.

”Sätt fast ledtråd 1 på gemet”, står det. Gemet har försvunnit men det satt på lappen, och där skulle alltså ledtråden sättas fast.

Nu behövde vi en ledtråd. Den såg ut så här:

"LT" står för ledtråden. Den las på golvet. Genom själva huvudlappen träddes en nål och en tråd så att just den lappen såg ut att sväva.

Och nu. Tänk. För det här är viktigt. Hus flux trampar du på ledtråden, som du tar upp. I samma ögonblick dinglar huvudlappen omkring. Någon håller ju i tråden, som knutits fast kring lappen. Din blick och dina fingrar sugs till pappaersbiten. Du läser orden. Du följer uppmaningen.

Vi spelade leken ytterligare en gång. Sedan räckte det. Att därefter agera härmrobot gick som ett plåtknyck. Kanske var det tack vare ledtråden. Säkert vet M.

Är lite hängig.

söndag 25 oktober 2009

Du, jag, möjligt


Den här bilden är från den stockholmska skärgården. Den är min bild. Jag har fotograferat. Du får titta på den. Tillsammans med mig. Vi lever tillsammans du och jag. Det gör vi rätt i.

Två dygns sjukhusvistelse kostar 160 kronor, inklusive operation, mat och tjänstvillig personal. Här och nu. Du, jag och många andra ser till att det är möjligt.

Imorgon är en ny dag. Och ny vecka.

lördag 24 oktober 2009

Ord, avstånd

Sedan några veckor tillbaka skriver jag korta historier på grekiska, som min lärare rättar efter varje lektion. Den senaste, en saga om ballonger som flyger iväg, exploderar eller skrumpnar, är jag extra glad över. Så när jag under tunnelbanemorgonen hör att en grekisk förskoleklass sitter i samma vagn känner jag instinktivt att jag måste rikta mig till dem och läsa min ord.

Jag hinner knappt vända mig om förrän jag hör med vilket flyt barnen talar med läraren och hur engagerade de är i vart de ska och hur långt det är kvar. Jag hejdar mig. Jag drabbas av rampfeber och tycker att min text inte är grammatiskt rätt skriven och kanske inte lämpar sig för barn. Någon sagofarbror är jag inte hinner jag tänka och blir tung i sinnet.

Senare på kvällen lämnar jag in min nya berättelse och får tillbaka den förra med vitsorden ”Den här var bättre än den förra. Bara några få saker…” Vid slutet av lektionen sjunger läraren en Theodorakis-Seferis-snutt om kärlek och kyssar på avstånd. Inte alltid kommer orden fram, far det genom mig när jag åker hem med tunnelbanan.

tisdag 20 oktober 2009

Kyss mig

På vägen hem igår passerar jag den där konungastatyn. Nedanför sitter två själar omslingrade. Deras huvuden går ihop och plattar till perspektivet. Bara ölburken, som en av dem håller i, sticker ut. Deras kyss känner jag på trottoaren, gatan, i tunnelbanan, boulehallen, än en gång i tunnelbanan, när jag läser grekiska, somnar framför tv:n, vaknar mitt i natten. Läppar. Torrt i luften. Kyligt.

Dagens morgon innehåller en lika strålande scen, låt vara att de tu är unga, häftiga och på sina sätt fortfarande kvar i natten. De vajar aningen trotsigt på trottoarkanten där de sammanflätade förbereder sig på vad som komma skall – skilda vägar.

En av många fördelar med att kyssas är att du försvinner med den andre. Går upp i, in i. Ibland, nej ofta, är det nödvändigt att kyssas. Lika nödvändigt är det att försvinna. Jag tycker att Jimmie och Göran borde låta sina tungor mötas. Vem vet, de kanske går upp i varandra och försvinner? Något gott kan komma ur situationen. De kan till exempel komma ut och bli som vanligt folk. Som du och jag. Eller lite snälla i varje fall.

måndag 19 oktober 2009

Mer, mycket mer

En miljon räcker inte. Inte två heller. Det är upprörande att någon eller några få skinnat Röda korset.

Men citatet från Ragni Lindström, en av verksamhetens eldsjälar i filialen i Mariefred värmer:

”Tänk på att det är en enskild person som har gjort det här. Och att det är bra att man kommit på det så att det inte kan fortsätta”.

Inte bara pengar utan även idéer stjäls. SVT anklagas av Sveriges Film- och tv-producenter, som har lämnat in en anmälan till Konkurrensverket. Mest verkar det handla om dokumentärer. Tänk så märkligt att SVT med sin licensfinansierade ställning, som närmast är ett monopol, utpekas på det sättet. Är det så enkelt som att mycket vill ha mer?

lördag 17 oktober 2009

Odds

Grunnar på vad min fru och grabben diskuterar och frågan han ställer: vilka är oddsen för att man föds i Sverige? Någon dag tidigare förhör jag grabben inför franskprovet. Vi tragglar oss igenom glosorna och trots att han inte uttalar orden med pondus tycker jag att han är en fena på att stava och han har koll på båda accenterna aigu och grave.

När vi sedan går vidare till översättningar är det stopp. Tvärnit. Bokstäverna är minerade. Själv kreverar jag och osar en stund. Sedan går det upp för mig att undervisningen i skolan varit ett helvete med en närmast franskokunnig vikarie under ett år och därefter en hurtig camembert som inte gör annat än påtalar för klassen att de ligger två år efter läroplanen. Min fru och jag har hört kulsprutesmattret från skyttegravarna men inte tagit det på allvar. Och skolan har såklart sett vad som hänt men inte haft kunnande att lösa problemet.

Il hait. Det är ett bistert faktum. Grabben hatar franska. Vilka var oddsen för det?

fredag 9 oktober 2009

Demokratiska dunsar

En bra kurs. Smaken av havskräftor sitter kvar. Till och med på fingertopparna.


Morgonen därpå tror jag att dimman är på besök. Sedan fortsätter den fackliga konferensen. Demokratin dunsar ett, två danssteg.


Cha cha cha.

Lyssnar på Biblioteket på tåget på vägen hem. Vilken lust jag får att läsa Herta Müllers berättelser om förövare, offer och förrädare.

måndag 5 oktober 2009

Sida

Innan jag åker iväg på facklig konferens några dagar fortsätter jag min botanisering i bildarkivet.

Att välja sida är ibland ett helvete.

fredag 2 oktober 2009

Halvniobio

Grabben och jag såg Inglourius basterds. Filmen skulle börja halv nio. Några minuter efter det klockslaget öppnade vaktmästaren dörren till salongen. Ytterligare minuter senare inleddes reklam- och trailervisningarna. En knapp halvtimme efter utlovad starttid sattes filmen igång. Då var bildutsnittet på duken åt helvete och en tredjedel av filmen mörklagd. Jag gick ut och gjorde kassören uppmärksam. Han bad mig prata med vaktmästaren, som också visade sig vara maskinist för inte bara vår salong utan ytterligare två. Jag hann tänka att bio är ett sattyg. Hädanefter blir jag olaglig, laddar ner och glor på vår hd-tv. Vill jag springa ifrån visningen eller ha publik bjuder jag in grannarna eller någon från gatan.

Som tur är sjunker man väldigt lätt in i Quentin Tarantinos ironiska och våldsamma fiktion. Inte minst för att scenerna är så långa, dialogen så tajmad och klippningen så mjuk förutom på ett ställe (väl?) i varje scen där i varje fall jag satte popcornen i halsen. Hickpophack.

Den är konstig men bra, sa grabben om filmen. Man fattar att det hänt en massa mellan scenerna och det får man klura ut. Även om jag aldrig sett något liknande gillar jag det.

Vid halvtolvsnåret gled mopeden genom mörkret. Jag satt bak. Han körde.

torsdag 1 oktober 2009

Simsalabim

Samma dag som min fru opererades ändrade jag fokus. Bokstavligt. Min blick riktades mot brösthöjd och hur jag än försökte, vilka pinsamheter som än följde, så kunde jag inte låta bli. Jag var så nyfiken. Hur skulle det bli? Hur skulle de bli? Mindre, javisst, men på vilket sätt? Vilka sätt?

Jag tänkte att operationen skulle gå som en dans, fort med ett visst antal steg, och att kirurgen lika väl kunde säga simsalabim som skalpell och sutur. I föreställningen går som bekant det mesta an. Kanske är det därför jag gillar reklamen från den stora dagligvarubutikskedjan, som just nu visar hur de satsar på Rosa bandet. I tv-spoten agerar skådespelarna vanliga dödliga som konsekvent fördjupar sig i kvinnliga bröst.

Idag skriver DN – på nyhetsplats! – att för att upptäcka cancern är det nödvändigt att inte känna på sin kropp. Det låter som lite för enkel matematik, för verkligheten och dess föreställningar är snarare mer komplexa ändå. Blicken kan fladdra. Ibland möter den bröst, ibland ögon, ibland horisonten, den där vidsträckta som lockar och som får en att känna att allt, precis allt är möjligt.

söndag 27 september 2009

fredag 25 september 2009

Dags

Kände att det var dags.
Nu har jag registrerat mig.
Vi ska väl alla den vägen vandra.

torsdag 24 september 2009

Åka och se

Även om kvällen igår var ljum så var jag glad att jag inte cyklade utan istället åkte buss, och dessutom gick färden snabbare än vinden. När jag klev av passerade jag Mary Poppins-damens plats och funderade över hur länge hon står vid stuprännan varje morgon.

Göran Rosenberg har en intressant, om än något deprimerande, krönika idag om vad vi väljer att se och vad vi väljer att snappa upp från de forum vi besöker. Tidningar tror jag GR har i åtanke, jag tänker lika mycket tv, bloggar, javisst, böcker etc.

Efter middagen idag lämnade jag in min cykel på service. På väg till pendeltåget märkte jag att det i min ena sko läckte in vatten. Väl framme vid stationen fick jag annat att tänka på för folk kom och gick i ett ganska mysigt myller, som påminde om marshmallows, alltså inte grillade sådana utan sega och tillräckligt söta för att döva ett beroende för stunden. Så plötsligt stannade en man upp. Han satte sig en på huk samtidigt som han fuktade pek- och långfinger. Han drog fingrarna över nåt vitt pulver som låg det kaklade golvet. Han förde topparna mot tungan. Smakade. Jag tror han skakade på huvudet. Sedan gick han långsamt nerför trappan till perrongen.

måndag 21 september 2009

söndag 20 september 2009

fredag 18 september 2009

Skall

Jag fortsätter min botanisering i bildarkivet.

Tänk om jag var en hund.
Fan vad jag skulle skälla.

torsdag 17 september 2009

Hur det nu är möjligt

Vi lever i en föränderlig tid. Enligt SVT:s Rapport har arbetslösheten stigit med 50% sedan förra året. En krönikör, ledarskribent eller kanske en helt vanlig Svensson sa i tidningen eller på radion att det bildas ekonomiska bubblor när det spekuleras. Än spricker det hit än dit. I det sammanhanget kommer jag att tänka på kommunistisk övertro där nyckerna styrde, vilket resulterade i en överproduktion av konservburkar med ärtor samtidigt som tillförseln av margarin och ägg ströps. Hur det nu var möjligt. Hur det nu är möjligt.

När jag cyklar hem, igår eller någon av de andra dagarna som slutit sig, kommer en man med resväska kommande från en biltunnel, där bara motorfordon bör och får husera. Givetvis höjer jag på ögonbrynen. Att han är asiat gör det på något sätt ytterligare spännande. Kort därpå blir jag undanträngd av en fotgängare som förvirrat sig från trottoaren och istället intagit cykelbanan.

Varje morgon rullar jag förbi damen med hatten. Hon står vid samma fasad, är klädd i kjol, poplinjacka och så då Mary Poppins-hatten. Hon spejar neråt gatan dit jag ska och hennes skarpa blick ger mig ro till ytterligare tramptag. Men en av dessa morgnar riktar hon istället blicken uppåt längs fasaden. Samtidigt håller hon i stuprännan med båda händerna och hjälper liksom till med handväskan, som om hon höll fast byggnaden. Hon kramar rännan. Löven yr. Huset står stadigt. Själv tappar jag farten och tänker att snart är det som det alltid varit men aldrig blir det detsamma.

torsdag 10 september 2009

Oro, moln, nu

Har inte gjort annat än oroat mig över att min fru skulle opereras. Mest har jag varit som en sluten mussla och inte varit så glad som jag vill tro att jag brukar vara. Grabben är annorlunda och droppade den stundande kirurgin på ett forum. När vi på operationsdagen efter besök på sjukhussalen kom hem hade det startats en tråd och fler än i ett fotbollslag önskade min fru lycka till.

Ett annat orosmoln är att jag ska MBL:a på jobbet om min tjänst och kommande arbetsuppgifter, som mer tär än bär. Money talks i företaget och jag har svårt att sjunga med i refrängen. Eller kanske skulle jag göra det. Frihetens vägar äro många och skiftande. Det enda som är säkert är väl att arbetet inte leder dit – till friheten alltså. (På tal om vägar och val i livet måste jag här tipsa om Looking for Eric, som har premiär imorgon. Fotboll, förakt och längtan är några av trådarna i den mycket trevliga Ken Loach-filmen.)

Till helgen ska jag lira kula (boule, alltså) västerut och ska försöka vara munter och fokuserad. Det känns konstigt att min fru inte är med, men nu är det som det är, och hon kom hurrahem från sjukhuset idag. Grabben summerade de ganska många år som passerat:

Nu är cancern ägd.

torsdag 3 september 2009

Stora drag

Har kört racet med mig själv en längre tid och i somras blev jag klar med boken jag hållit på med i två år. Nu börjar nästa process: att komma ut med mina sidor. Har av den och säkert några anledningar till haft det segt med att komma till skott framför datorn på kvällstid som är min bloggtid.

På jobbet i veckan har kommunikation varit en röd tråd i mitt fackliga engagemang. Säkert är det därför jag fastnade för en konversation om en film som grabben snappat upp på ett forum. Den lyder så här:

är alien vs. predator bra eller?
vet inte eller
inte sett den första ens
jo den är hyffsat
handlar om? i stora drag
första alltså predator ska döda alien
ok det va grymt stora drag

Och ja, stora drag är väl bättre än inga svep alls. Jag har för övrigt börjat titta på stillbilder på ett för mig annorlunda sätt. Jag roar mig kungligt och sätter ihop bilder med fraser av olika slag. Här är ett exempel.

Även träden har rytmen i blodet. Kan jag tycka.

lördag 29 augusti 2009

Gränser, liv och död

När det begav sig tyckte jag att Sju tre-projektet var en naiv förhoppning att luckra upp gränser, för att besöka ondskans domäner. Verkligheten överträffade som bekant dikten.

Nu har kulturjournalisten Elisabeth Åsbrink skrivit en reportagebok om teaterföreställningen och några av de inblandade på scenen och bakom kulisserna. Intressant är att artikeln, skriven av Annika Persson, ger exempel på hur Åsbrinks förhållande till dramatikern Lars Norén (Sju tres upphovsman) svävar på både intima och distanserade moln, och hur Åsbrink nog haft gränslösheten som sin stora drivkraft i arbetet med boken.

Jag svävade väl inte på moln men det var en väldigt trevlig upplevelse att livelyssna på Bo Kaspers orkester, när de framförde Undantag med den fina refrängen:

”du och jag
är vi ett annat slag
är vi ett undantag
du och jag?”

Konserten gick av stapeln på Mosebacke och kvällen gnistrade av värme. När jag blundade föreställde jag mig allteftersom att jag stod på en färja i grekiska skärgården. Bandet lirade och de båda trumpeterna fick allt större utrymme och applåderades taktfast av delfinernas tjatter. Och jo, havet trummade små virvlar och skummet yrde. Friskt, salt, beskt.

Som avslutning gavs Vi kommer aldrig att dö. Här är den först med Ernst-Hugo Järegård sedan med orkestern.

onsdag 26 augusti 2009

Stopp i trafiken

Cyklade rakt in i kontorstidernas verklighet i måndags och har knappt styrfart. Jag är i gott sällskap i varje fall sett till de individer och blindstyren som tar vägarna i besittning. Vissa cyklister envisas med att styra kosan åt vänster – i mötande trafik. Andra trampar i bredd. Eller så stannar de hux flux. Jag visar dock stort tålamod, inte minst för sydeuropeiska turister som får syn på något, vecklar upp kartan och börjar peka – i den dryga meter breda cykelbanan – bara för att upptäcka att de är vilse i verkligheten.

Till och med när ett helt kompani med rekryter sackar min väg andas jag djupt men när jag möter en bil som sicksackar på banan – nota bene på cykelbanan – är jag tvungen att vifta med armarna. Bägaren rinner inte över men det känns fan så tungt att ta sig fram och jag svettas ymnigt. Och då har jag inte nämnt alla x”%&HÖF/(= fyrhjulingar som varken blinkar eller växlar.

Man kan skylla på värmen. Vädret spökar ju till och med för Christer Fuglesang. Även om han och jag inte riktigt sitter i samma båt. Kanske är det segling vi borde ägna oss åt.

lördag 15 augusti 2009

Möten

Strosade i det gröna. Två gestalter fångade min uppmärksamhet.


Jag smög mig närmare.


De märkte mig inte.


Jag kunde höra dem.

Det är i Marabouparken det händer.
I Berlin sker annat. Där joggade Usain Bolt sig till semifinal på 100 meter. Mest imponerad blev jag av Asafa Powell. Tyson Gay lurar i vassen.

lördag 8 augusti 2009

Tomater

Jag undrar om inte även tomater vill vara annat det gängse.

fredag 7 augusti 2009

Hojen i ett huj & Hughes

Tog vid lunchtid en tur längs E18 och trampade ikapp med motorburna. Blev naturligtvis trött och vek av till Ulriksdals slott, en forn rojalistisk hemvist, och kanske därför det är så många som kvackar där - varningsskyltar för grodor kantade vägarna.

På väg därifrån tror jag att jag passerade en transvestit, men är osäker på om det var en man som ville vara kvinnlig, eller en kvinna som agerade man på ett lagom feminint sätt. Kostymen han eller hon bar bestod av kavaj med matchande byxor samt kritvit skjorta och svart slips.

Det var varmt idag så därför blev jag inte särdeles förvånad över att tjugo meter in i skogen se en äldre man sitta på en enkel campingstol och vagga en barnvagn. Själv cyklade jag snabbare än min skugga och var i Danderyd i ett huj. Sedan rullade hojen och jag tillbaka i än högre fart.

Regissören John Hughes (bl a Breakfast club) dog igår. Jag har aldrig lyckats ta till mig hans filmer om ungdomar. Däremot tycker jag att komedin Raka spåret till Chicago (Planes, Trains & Automobiles) med John Candy och Steve Martin glimrar. En mycket fin bloggpost om Hughes kan du läsa här.

Jag fick ett stalltips från en tonåring om att Sommaren med Göran är något att kolla in.

Den är bra, sa Alla smutsiga detaljers tös. De är roliga. Man skrattar mycket.

Det tar jag med mig. Döden är ovillkorlig men goda skratt …

torsdag 6 augusti 2009

Våld människor emellan

Såg dokumentären Sisters in law om två domare och en advokat i Kamerun och några av fallen de dömer och driver: en kvinna som misshandlats och våldtagits av sin make, en sexårig flicka som pryglats av sin moster och en tioårig tjej som våldtagits av en manlig granne.

Anmärkningsvärt är att filmens kontext konsekvent håller sig kvar vid ämnets kärna: våld mellan människor – och hur illa det rimmar när en människa anser sig ha rätten att begå övergrepp eller på annat sätt våldföra sig på en annan individ. Alltså, några kulturella förklaringsmodeller levereras inte och det är filmens styrka – att den inte svävar ut någon slags mer eller mindre isolerad folkloristik.

Juristerna agerar med såväl rättsliga som pedagogiska argument. De framstår som pionjärer när de lusläser lagen samtidigt som de läxar upp förövarna. Att de våldsutövande männen och kvinnan ifråga inte förstår eller vill förstå sina handlingar är nästan komiskt i all sin tragik. Men det gör givetvis ont i magen, ja, i hela kroppen att följa Kim Longinotto och Florence Ayisis film.

Bisarrt blir det att läsa om folkomröstningen om aga i Nya Zeeland. Annat sker i Islamabad där den pakistanska senaten har beslutat att hustru- och barnmisshandel ska bli straffbart.

tisdag 4 augusti 2009

Firande, kult, dyrkan

Tidigare idag borrade jag fel men snart är hallen hemma klar att hänga i. Det ska firas.

Även kanadagässen roar sig och slår fjädrarna i himlens tak. Härom dagen såg de till att trafiken stockade sig några kvarter bort. Här är deras kultplats.
Dessutom undrar jag om det finns en koppling mellan duschande och modersdyrkan.

Psycho visas på SVT i kväll. Brr.

fredag 31 juli 2009

1000 kramar

Hela förra veckan träffade jag M. Vi hade en del att gå igenom och liksom hinna ifatt varandra. Som att sjöjungfrur inte kan bli människor, ens om de försöker. Och så undrade M vad som gäller när storken inte flyger och hur livet då går vidare.

Visst blir det barn när man kramat varandra tusen gånger, frågade hon.

Kan så vara, svarade jag.

Det ena föder det andra och man kan ju fortplanta på rätt många sätt.

Paret längst ner i huset där jag bor har fått barn. Jag missade att hon var gravid. Inte heller på honom syntes det.

Kanske var det förrförra veckan M och jag tog tåget i lekparken, grävde och sjöng Abba-låtar. Det känns som igår. Men det är det mycket som gör.

onsdag 29 juli 2009

Band


När jag börjar använda pannband är steget inte långt till slips.

Ralf Edström typ provspelade en gång för Barcelona. Det var på Johann Cruyffs tid. Någonstans har jag en lagbild från träningen. Nu är det Zlatans tur. Tänk vad vi kan få njuta.

Missa inte Topboy. Den visas i Galärparken i kväll och i morgon. Där samsas skådespelarna med Gröna Lunds tivoliföreställning, vanliga förbipasserande och ett och annat kvitter från sparvar samt skrin från måsar. Pjäsen, som ingår i Parkteatern, handlar om fotbollshuliganer och det som utspelar sig på den effektivt tomma scenen är laddat och fullt av klichéer om verbalt och fysiskt våld och om vilsna pojkar. Det är tufft och det imponerar. Sättet att blanda monolog med dans är som ett finlir på den gröna mattan iklädd kritstreckskostym med slips. Och pannband.

tisdag 28 juli 2009

Sorg som smälter

Brottets bana kan vara lockande och cykelrummet i vårt hus nallades på en tvåhjuling för tredje gången på kort tid. Än mer upprörande var att grabbens mountainbike fallit någon klåfingrig på läppen.
Det känns som ett övergrepp, sa min fru.
Jag vet inte varför, men jag får dåligt samvete, sa grabben.

Såja. Sorgen över förlusten har ännu inte helt hunnit gro, och grabben växer likväl. Han och jag cyklade (han lånade min frus hoj) till biografen för att se en film för åldersgränsen straffmyndiga. Public enemies passade som handen i handsken – eller fingret på avtryckaren.

Filmen visade sig vara en välproppad actionrulle som fyllts av svulstiga dån och bombastiskt smatter, vilket knappast är konstigt när bankrån, 1930-tal och depression hör till ingredienserna. De obligatoriska loja scenerna som successivt pumpas upp med adrenalinstinn tuppfäktning innehöll dock ett flertal ironier, vilket gladde mig och många andra i salongen, grabben inkluderad.

Men, men, men. Emellanåt blev det tjatigt med allt flörtande med våld och lagbrott, kanske för att jag känner mig så innerligt ointresserad av att bryta mot lagen, ens i fantasin. Och hur mycket fetischism ska man egentligen behöva tåla?! Stundom fanns det ingen ände på alla vapenmynningar och växelspakar. För det är som så att Michael Mann, som regisserat filmen, inte är en virtous utan snarare en elefant som bullrar och brölar – många gånger med stil, ska jag tillägga. Kanske har du sett hans klumpedunsakter Heat med Pacino, De Niro & Kilmer och Collateral med Foxx och Cruise. Bom, bam, bäää.

Tillbaka till 30-talets Chicago så gillade grabben effekterna, såväl bild som ljud, kring kulsprutorna. Och jodå, jag håller med, det lät rått och det såg klumpigt ut att strida – och döda – med den tidens vapen. Dessutom kändes fräscht att titta och lyssna på. Vi båda var överens om att Johnny Depp var bra – utan att prestera ett höjdarspel, vill jag dock invända. Sista scenen är sådär fint smetigt hollywoodsk, ungefär som en lätt grillad marshmallow. Du gråter redan när den smälter i munnen.

Det är en sorglig film, berättade grabben för min fru när vi kom hem.

Dessutom har Billie Holidays musik en väsentlig del i det hela.

lördag 25 juli 2009

Nanande gott

Var på Gotland förra veckan. Den anslående naturen skilde sig inte så mycket från andra vykortsmiljöer förutom att det var aningen kargare, kanske friskare skulle du säga, och både himlen och havet hade nog aningen annorlunda blåa nyanser än jämfört med fastlandet, i varje fall när jag tittade uppåt respektive mot horisonten från land.

Varje (eller i varje fall varannan) morgon cyklade jag och ena hälften av mitt värdpar runt Visby. Asfalten rann nästan genom hjulen och det gick väldigt lätt att trampa. Kanske berodde det på gotländskan som jag introducerades till under första kvällen på ön. Theresa Anderssons toner fick mig att gapa. Och smälta. Jag kan tillägga att frukosten därpå slank ner som en oljad kedja i ett eko från en sal av stenar. Det rasslade skönt och vara nanande gott.

onsdag 22 juli 2009

Saker att sakna

Ibland saknas något. En ingrediens till maten, ett ord på läppen, taktkänsla i trafiken, rockbandet eller något annat socialt sammanhang. Typ. Oftast löser det sig ändå och världen går inte under. Men domedagen var allt bra nära när M, mitt fadderbarn, la upp träklossarna med de färgrant målade siffrorna och till sin fasa upptäckte att kloss nummer nio var borta.

Jag är dock inte den som tappar fattningen så lätt utan jag skred i sakta mak och med skarp överblick igenom rummet och hittade den borttappade kuben.

Jag är bra på nio, sa jag varpå M menade att nian kanske var en sexa istället.

Jag är bra sex också, sa jag och fnittrade freudianskt ackompanjerad av en duo vuxna stämmor.

Vad som försiggår inuti deckarförfattaren Anna Janssons skalle har jag såklart ingen koll på. Men hennes debattinlägg om att det saknas vaccinationssköterskor är märkligt. Tycker hon att alla glada ska jobba frivilligt? Tänker hon sig att arbetslösa, speciellt kategorin sköterskor, blir lyckliga över att göra en gratisinsats? Vem kvalitetssäkrar vaccinationerna? Kan vem som helst hugga in och sikta? För väldigt länge sedan tyckte jag att jag var duktig på dart. Är det här ett tillfälle att börja träna?

M och jag tog i en lekpark trätåget till Regnbågens slut. Det gränsar till Barbielandet. Jag trodde M sa att regnbågsslutets närmsta granne var Det bästa som finns, men icke. Först tyckte jag att det var aningen tråkigt, för jag vill ta del av Det bästa. Det finns. Men det är klart, vissa saker får man helt enkelt sakna. Eller längta till.

tisdag 14 juli 2009

Skattjakt

Är på Gotland, lugn, ro, lite sol. Letar skatter. Återkommer om en vecka.

söndag 12 juli 2009

På tal om framtiden

Vi lever i den bästa av världar och vi vet allt. Alla möjligheter ligger framför oss och framtiden är här. Att utvecklas, gå vidare är enbart beslutsfrågor om att agera eller inte.

Nja, jag tror inte riktigt på det där. Jag tror istället att världen är en ständigt förändrande organism. Vad som händer imorgon är inte alltid självklart.
Därför är det viktigt med solidaritet.
Därför är det viktigt att inte låta privatiseringar gå över styr.
Därför tycker jag att den här debattartikeln om sjukhus, journaler och offentlighet är viktig. För framtiden om inte annat.

På tal om futurum promenerade jag till kvartersbutiken och fick syn på en man i sina bästa 30 år som var väldigt blek i hyn, hade stripigt hår och verkade ta det lite för försiktigt i solen, på gatan. Ett ufo, tänkte jag med tanken på att jag tyckte att killen inte var helt på banan – eller trottoaren - och aningen mycket turist i tillvaron. Nåväl, även om fördomar kan vara en av mina starka sidor blev jag förvånad över att det på en av kassarna som mannen bar med tryckta bokstäver stod Science Fiction-bokhandeln. Jag tyckte att intuitionen väglett mig till punkt och pricka. Samtidigt kände jag mig ordentligt utanför, liksom lost in space. SF har aldrig varit min grej.

fredag 10 juli 2009

Utflykt

Grabben, min fru och jag åkte med klinker ock kakel till landet, som håller på att renoveras. På vägen köpte vi golv. Väl framme träffade vi hantverkarna, som är duktiga och än så länge ska ha heder för sitt arbete. Sedan fikade vi. Och efter det hoppade vi i sjön. Det var aningen kallt, men så var det bara mitt andra dopp i år.

På hemvägen somnade grabben, och min fru och jag doade till Marvin Gaye, James Brown och några till. Efter att jag för första gången lyckats backa med ett släp köpte vi thai. Maten smakade inte så värst, men med Oppigårds Summer Ale blev det en höjdarmåltid. (Grabben drack läsk.) Sedan tog det inte många minuter innan mina ögonlock släppte kontrollen.

Jag vaknade lagom till att på tv se Kenenisa Bekele leka sig till vinst i femtusenmetersloppet i Rom. I samma tävling smällde Tyson Gay till med 9,77 på hundra meter. Snart vankas jordgubbar.

torsdag 9 juli 2009

Resor med Ryszard

Att skriva historia, att nedteckna den, kan göras på olika sätt. Jag håller på att bekanta mig med den polske journalisten och författaren Ryszard Kapuściński. Stundom löser jag biljett till några kapitel i hans reseskildring ”Imperiet” i det forna Sovjet och dåvarande nybildade OSS. Han tror inte ”att det skulle gå att demokratisera ett Imperium som skapats av hundratals år av underkuvande och annektering”. Förvånansvärt nog har han inte Sovjetunionen i åtanke, inte heller Rom eller Turkiet, utan 1970-talets Iran.

Kapuściński skriver: ”Revolutionen mot shahen började just som en demokratisk rörelse, en liberal rörelse, riktad mot polisdiktaturen. Men Iran är en mångnationell stat, styrd av perserna, som utövar makten över mindre samfund av araber, azerier, beludjer, kurder m.fl. som lever i landet.” De olika samfunden, eller folkgrupperna, fortsätter Kapuściński, likställer frihetsivran med oavhängighet, vilket gjorde att staten Iran ”hotades” av sönderfall. Därför agerade de nationalistiska krafterna med betoning på de religiösa styrkorna så hänsynslöst. Det shiitiska prästerskapet och ayatolla Khomenei tog makten.

Jag kan såklart inte låta bli att tänka på vad som nyligen hänt i Iran. Vad som händer. Och jag tänker även på vad som rapporteras från Kina. Jag fortsätter min resa med Kapuścińskis historier.

Den svenska översättningen av ”Imperiet” är gjord av Anders Bodegård. En bra hemsida på främst polska och tyska men även engelska finns här. DN skriver här om två iranska ungdomars syn på framtiden samt en ledare inför kvällens protestaktion på Sergels torg.

tisdag 7 juli 2009

Relativt sätt sett

Allting är relativt är en fras som väl passar in både här och där. Relativitetsteorin svänger jag mig aldrig med. Varken den speciella eller allmänna. Däremot träffade jag Einstein i kväll. Ja, alltså inte i hög person - eller ande – eller ens en smart snubbe som gestaltade sina förklaringar av världen och universum. Nej, det var en lookalike, som med yvigt vitt hår, jättelik mustasch flanerade på återvinningscentralen.
Är inte det där Einstein, frågade mig en av stationens anställda.

Grabben och jag var där för att kasta kasserade grejor och bråten. En del saker var relativt sätt sett inte riktigt slängfärdiga. Jag var till exempel väldigt trött på mitt bruna (väldigt fula) plåtskrin som jag fick när jag började högstadiet och som jag inte nänts hiva under minst ett decennium. I kväll skred jag dock till handling. Gissa om jag blev förvånad över att Albert (eller vad den vithårige nu heter) frågade om han fick ta hem skrinet.

Glad blev jag när bilbanan, den elektriska med transformatorglapp, även den hamnade i den relativt levande Albert Einsteins händer. Jag påpekade att banan inte fungerade så värst.
Jag kan köra bilarna för barnbarnen, sa han och ivern sprakade i hans ögon.
Framtiden är säkrad, tänkte jag och funderade över om det inte var en ganska relativ tanke.

fredag 3 juli 2009

Ett och annat mord

Härom natten utförde jag ett mord. Jag fick betalt för det. Jag är inte helt säker på hur jag utförde dådet, om det var med en knuff, kniv eller påk. Och som om inte det var nog tillfrågades jag om att bringa ytterligare en person om livet. Inför det mordet hade jag redan vapnet, en pistol med magasin för sex skott. Kanske berodde det på att grabben, min fru och jag såg västernfilmen 3:10 till Yuma kvällen innan.

Drömmar och kultur har många saker gemensamt. En av dem är att de arbetar med symboler. Det undrar jag om Göran Hägglund förstår. Hans önskan att isolera kulturella uttryck och strypa diskussioner tyder på inskränkthet, vilket DN:s ledarredaktör Hanne Kjöller även noterat.

Att mörda är förvisso otäckt men att drömma om det gjorde mig gott, och jag mådde än bättre när jag i vaket tillstånd gick igenom min nattliga verklighet och fick svar på frågor jag i mitt vakna tillstånd inte riktigt kunnat formulera. För mig fungerade 3:10 till Yuma som tändvätska. Jag kan rekommendera den. Men Göran Hägglund ska nog ha en direktare, våldsammare typ av katalysator. Varför inte Public enemies? Den har premiär snart. Att skjuta hej vilt och skarpt kommer att bli en naturlig följd av den visningen och de drömmar den alstrar – i fantasin och i verkligheten.

onsdag 1 juli 2009

Följa John

Solen har förvisso gått i moln men det lär ändå bli hett under eftermiddagen. För att få timmarna att gå tänker inte jag se på tv, men det kanske du vill göra.

Kolla in den sprudlande och sprakande Målaren på Moulin Rouge på SVT1 fem över två. Vid fyrasnåret är den slut och tio minuter senare på TV1000 Classic startar den både fjäderlätta och blytunga Minnen av lycka.

Angelica Huston, Zsa Zsa Gabor, José Ferrer är några av dem som blir ditt sällskap. Och det tack vare John Huston, vars filmer (även lågvattenmärkena) är värda att följa.

tisdag 30 juni 2009

Jesus på plan

Brasilien vann för-VM. Både under och efter matchen brast det för några av spelarna som lät glädjetårarna forsa. Det var både rart och vackert att titta på. Vad som fick mig att lägga pannan i veck var att några spelare under segerceremonin bar tröjor med texten ”I belong to Jesus”, ”Jesus loves me” och liknande. Och mitt på gräset samlades den brasilianska truppen och bildade ring för ett slags kollektiv bön.

Går det för sig att deklamera katolicismen och be i ring på bästa sändningstid, när transmissionen handlar om att bollen är rund och ingenting annat? Tänk om Irak vunnit turneringen och såväl spelare som ledare gått ner på knä och tagit sikte mot Mecka. Hur skulle det uppfattas?

Men det är klart, innerst inne är religionsfrihet både fint och rätt och smaken är som baken vare sig Gud, Jesus eller Den helige anden lirat, varit ombytta eller ens påtänkta för den delen.

söndag 28 juni 2009

Sådana där polisfilmer

Herrar och kvinnor filmproducenter, hur fan kan det vara så att fabriksfilmerna fortsätter att framställas? En av de senast producerade, Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser, hade premiär i fredags. Jag tänker inte se den på bio trots att jag uppskattade DN:s sågning av filmen, som framstår som en kalkon, där Jakob Eklund med flera verkar agera utan annat än teknisk regi med efterföljande effekter samt ett magasin av floskler till repliker.

De prefabricerade rörliga bilderna har vi under några år sett som Beck-filmer. Där är seghet och korkade upplägg mer regel än undantag. Produkternas medvetet (eller omedvetet) rasistiska budskap är påtagliga, beroende på en grumlig dialog, där människor från andra kulturer än den svenska, möjligen även nordiska och germanska, ses som främlingar och benämns som ”de där” och ”sådana där” och dras, likt en arisk högerställd bena, över en kam. Att utöver detta bygga filmserien på Mikael Persbrandts och i viss mån Stina Rautelins närvaro lockar ofta till skratt – eller sömn. Förvisso läggs mycket komiskt krut på Ingvar Hirdwalls suput till granne, som jag gärna drar på mungiporna åt och med, men åt Peter Habers vattniga fiskuttryck finns ingenting att göra än att låta läpparna gunga i takt som en spegling av skådespelarens egen förvirring över frånvaron av uttryck, gestalt, roll. Att Beck-serien år efter år produceras tillsammans med tyska stålar är nog bra för arbetsmarknaden men konceptet innebär en återvändsgränd vad gäller kulturella utbyten människor och länder emellan. Tro mig, det här kommer att släta ut vår särprägel om vi ska försöka identifiera oss med den här sortens fabrikationer.

Figuren Irene Huss kom för något år sedan. Att hon är kvinna gillar jag och i anständighetens namn så vore det illa om inte usla filmserier skulle kunna sättas in i ett jämställdhetsperspektiv. Det är lätt att raljera och tro att det var bättre förr. Och det var det faktiskt, även om de svenska snutkvinnorna lyste med sin frånvaro. Bo Widerbergs Mannen på taket ger fortfarande rysningar, ja, även Mannen från Mallorca. Till och med en sådan idiotrulle som I lagens namn (med Stefan Sauk som våldskåt snut) upplever jag som ett genuint försök att skilda polisers vardag. Så herrar och kvinnor fabrikörer bakom Marin Beck, Irene Huss och Johan Falk, vad är det för fel att vårda det svenska arvet? Eller i varje fall försöka utveckla och nyansera det!

onsdag 24 juni 2009

Bränd, kanske brända

I söndags pantade jag petflaskor och burkar för två års landetförbrukning. Det behövdes verkligen. Från en av ölburkarna flög det upp en humla, som visade sig vara arg som ett bi och jag blev ordentligt stungen och höll på att skrämma slag på ett äldre par som passerade.

Jag trodde du fastnade i automaten, sa mannen.

Är det några som sitter fast är det spanjorerna, som med sina skruvade och verkar det sneda dubbar påminner om skridskoåkare i kvicksand. Följaktligen leder amerikanerna och en skräll som bränner mer än för många timmar i kubik under sommarsolen är att vänta. Eller? Dags för andra.

lördag 20 juni 2009

Faster, farsi, färska bär

Grabben har en faster som hoppas få uppehållstillstånd.

Säkerhetspolisen i Iran ger sig på civila. Guardian har lagt upp en otäck youtube-video filmad från ett tak. Farsin, som personerna talar, har översatts. Precis såg jag en rörande elegi, även den filmad från taken, på Guardian. Här är den.



Igår åt vi tårta med färska jordgubbar.

torsdag 18 juni 2009

Yeah

Härom natten drömde jag att jag satt och fikade. Mitt sällskap satt i en fåtölj. Själv satt jag bakom fåtöljen vänd ifrån. Ändå lyckades vi ha en konversation. När vi kom in på ett engagerande ämne blev jag så till mig att jag hällde ut kaffet över fåtöljens ryggstöd. Kanske argumenten inte bar eller så ville jag diskutera på ett bekvämare vis.
Morgonen därpå lirade jag petanque (alltså boule på svenska) och dagen därpå upprepade jag proceduren. Att lira i lag är inte alltid lätt, men det gick bra för klubben och efter tjugo timmars spel ligger vi strax under toppskiktet i serien.

Jag har aldrig sett någon konsert med Patti Smith och i helgen missade jag således Nick Cave och det är väldigt länge sedan, faktiskt Kicking against the pricks-sedan, jag såg den lekfulle allvarsamme och hans Bad Seeds. Då såg det ut så här.
Och det här är några ögonblick och låtar efter att ett vrålande ”yeah” tillsammans med ett larmande komp inledde konserten med I’m gonna kill that woman.
Tiden den går, symbolerna består. Yeah.

tisdag 16 juni 2009

Jämförelser

Fotbolls-EM för ungdomslandslag fortsätter. I dag tog Sverige sig an Vitryssland och slog till med en veritabel femetta. Det svenska liret fullkomligt lyste av självförtroende och mängder av mod. Kommentatorerna blev saliga och började genast jämföra med 5-0-viktorian mot Bulgarien för fem år sedan i EM. Och det för att champagneskotten satt i krysset, de mentala spärrarna porlade och spelet bubblade.

Framgången under EM 2004 bestod i att Sverige gick till kvartsfinal. Men jämförelsen med dagens talangfulla ungdomsgäng haltar. För till skillnad mot seniorerna då har dagens Berg, Bengtsson och kompani med sina kreativa kvaliteter möjlighet gå hela vägen – in i kaklet mot det stora målet. Så allvarligt talat herrar experter, släpp hörnflaggan, kom in i matchen och vidga vyerna en aning. Jämför inte med internationella parenteser när det finns komparativa succéer. Botanisera bland andra explosioner på det gröna fältet. Som när Argentina 1978 tvålade till – eller in – Peru med 6-0. Eller när Frankrike 1998 först drämde Sydafrika med tre och sedan Saudiarabien med fyra bollar. Båda lagen ifråga gick som bekant hela vägen. Eller liksom när Francois Truffaut under några år kritiserat hela den franska filmindustrin och sedan, 1959 i Cannes, visade upp De 400 slagen!

På tal om bubblor firade vi igår. Min fru har fått nytt jobb, grabben har sommarlov och jag är ledig. Och A är lokaliserad.

onsdag 10 juni 2009

Avslut

Vissa saker blir aldrig av. För några veckor sedan skulle jag gå på bio efter jobbet men det var slutsålt. På vägen hem passerade jag kaféet, där B och jag fikade för många år sedan. När A för inte riktigt lika länge sedan berättade att B insjuknat och avlidit i sitt hemland var jag så involverad i C:s allvarliga sjukdom att jag inte kunde ta till mig döden. Jag hade fullt sjå att hålla den på avstånd hela tiden.

Jag snackade inte med A och sådant kan väl ske, men det är bra att göra avslut. Så innan sommaren är slut ska det bli av. Innan dess, i kväll rättare sagt, ska jag gå på bio. Jag förbeställer aldrig biobiljetter. Är det fullsatt så är det. Då gör jag något annat.

Ringer A kanske.

måndag 8 juni 2009

Stolt, säker, snövit

Morgonturen är i sin linda. Bara några hundra meter hemifrån tar det stopp. Både en och två bilar tvärnitar och börjar krypa fram. Själv hänger jag över styret och är på väg att förbanna förpestarna. Istället gapar jag av förvåning. Mitt på vägen vajar en gås. Stolt, säker och snövit. Hur har hon eller han hamnat mitt i asfalten i stället för djupt inne i parken? Som värsta piratpartisten som bokat en enkel till Bryssel, bara för att jävlas med etablissemanget!

När jag cyklar upp bredvid den vaggande flanören saktar jag ner för att försynt fråga hur det står till. Det tycker jag hör till hyfs när det gäller vilsekomna turister. Men min närgångenhet uppskattas inte, för jag får ett väsande till svar. Hhhhhhhhhrrrrrrrsssrrrr, låter det.

Jag får lust att säga samma sak. 44 procent är undermåligt. Jag cyklar vidare.

lördag 6 juni 2009

Klassiskt

Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes två texter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.

Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash.
Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i.
Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?


Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.

torsdag 4 juni 2009

Fira fria val

Valet gick bra. Nu ser jag fram emot söndagen.

I dag är det 20 år sedan fria val accepterades i Polen. Tidningen Valet, dvs Gazeta Wyborcza, var med redan när det begav sig och firar.

För inte fullt två decennier sedan, men närapå, var jag på en fest i Warszawa, där kommunismen häcklades av forna oppositionella. Alla som var där ”skröt” med sina eller släktens förtjänstmedaljer och lät dem pryda kavajbröstet. Även jag bar uniform med bling-bling. Mycket vodka rann mellan Wislas broar. Glädjen stutsade i Kulturpalatset, Stalins "present" till Warszawa, där partyt hölls. Kanske Patti Smith spelades.

måndag 1 juni 2009

Veckans val

Clint Eastwood fyllde 79 år igår. Jag trodde han var äldre. Varför? För att mognat så otroligt under sina senaste filmer och för att hans sätt att berätta är som en sträv och samtidigt len blandning av läder och sammet med en yta som andas, rycker och osar av glädje, smärta och en massa nyfikenhet. I hans filmer är ett val inte bara en möjlighet utan något nödvändigt, livsviktigt.

Själv är jag inne i en period där jag gör en massa saker som måste göras och jag gör nog fler sådana saker än tidigare men på samma mängd arbets- och fritid, vilket innebär att den där återhämtningen, paradiset à en kvart, känns långt borta hela tiden. Jag tycker att jag inte har något val, men bedrar mig mest hela tiden.

På onsdag eller torsdag ska jag välja. Jag blir glad över tanken att jag lever i en demokrati, som så många som kämpat och kämpar för, och just därför är det inte min rättighet utan min skyldighet att rösta.

onsdag 27 maj 2009

Nålsöga

I morse mötte jag Wanja. Hon sitter ner längst till höger. Bredvid sig har hon Marcello, Fred och Federico. I bakgrunden skymtar Ginger och Giulietta.

Jag tänkte att det här är paradiset.


På vägen hem stiftade jag bekantskap med två nya stjärnor, Emma och Erland. De är elefanter.

tisdag 26 maj 2009

Fenomenet Wanja

Om jag tror på något tillräckligt starkt blir det sant. Och om jag verkligen lägger manken till materialiseras den jag hoppas se och möta. Fenomenet Wanja Lundby-Wedin är med andra ord inte unikt.

En del människor anser att de kan tala med de döda. Andra ser döda nära, medan några skådar kära som gått vidare från brustna relationer. Efter en separation gick det många månader innan jag slutade se personen som jag levt och till slut bråkat lite för mycket med. Bara något år efter mordet på Olof Palme såg jag den forne statsministern dela ut tidningar en smällkall vinternatt. Alla smutsiga detaljer träffade Ian Curtis efter hans frånfälle, förvisso i form av en mås, men ändå.

Teorin att det är LO som ligger bakom fadäsen genom att de skickade en lookalike är förtjusande. Federico Fellini gjorde en behaglig film, Ginger och Fred, på det temat. Marcello Mastroianni och Giulietta Masina agerade kopior av Fred Astaire och Ginger Rogers, och flärden, dansen, magin var under hela filmen som en gammal Bolinders motor som bara nästan puttrar. Men så plötsligt infann sig något ögonblick då ironierna och allvaret blev ett, och jag undrade vilka som egentligen var original.

Huruvida jag i morgon möter någon av de som kilat vidare, beror väl bara på mig. Vill jag så kan jag. Och om inte det går finns ju alltid andra att träffa, till exempel Wanja Lundy-Wedin.

lördag 23 maj 2009

Ett oskrivet blad

Hemma är hela hallen tom och efter månader av spackling, sandpappring och uppehåll av allt det där som bara försiggår och är nödvändigt ont och gott om vart annat är inte bara grunden målad utan första lagret penslat och rollat.


Det oskrivna bladet fylls i med omgivningens hjälp. I dag låtsas jag inte om arv, gener och andra närapå förutbestämda faktorer. Inte i morgon heller.

När jag käkade lunch i veckan satt en kvinna med en plutt till pojke i famnen vid bordet mitt emot. En låt av Madonna fick den unga mamman att sjunga med. Stressen rann av mig när refrängen kom. Jag tuggade, smakade, svalde. Salladen smakade bättre. Nästa låt var Pink Floyds Another brick in the wall och den moderliga rösten fortsatte. Jag var på väg att ryckas med när jag hörde ett ga blandat med ett kluck. Det var den lille som bidrog på sitt sätt. Plötsligt tycktes ett nytt kapitel vara skrivet och en ny röst ljöd.

söndag 17 maj 2009

Gravar i Najaf


Vad händer?
Det vanliga.
Som?
Ingenting särskilt.
Så du säger det.
Ja.
Samma sak här.
Vad då?
Det vanliga, det särskilda.
Ja.
Precis.
Vad menar du?
Inget.
Har det hänt något?
Varför frågar du?
Jag undrar!
Jag vet inte.
Vill du inte berätta?
Har jag sagt det?
Men säg, då.
Vad?
Det du tänker på.
Vad är det.
Minns du inte?
Gör du?
Ja.
Berätta.
Inte ska väl jag.
Säg vad du vill.
De har funnit nya massgravar i Irak.
Va!?
Jo.
Nya?
Ja. Tre stycken. Hundratals döda.
Var?
En av dem var i Najaf. Nu är de förtinio till antalet.
Förtinio?
Ja. Så många massgravar har påträffats i den provinsen.
I Najaf?
Ja.
Sedan när?
Jag är osäker. Möjligtvis sedan 2003.
Du vet inte säkert?
Nej.
Kurder?
De döda?
Mmm.
Ja, de mördade antas vara kurder.
Det är för jävligt.
Minst sagt.
Bra att du tog upp det.
Så du säger det.
Ja.
Det finns mer att berätta.
Det är bra.
Och hemskt.
Vidrigt.
Sådant är det.
Det behöver inte vara så.
Men så är det.
Imorgon är en ny vecka.
Det är det.
Ha det så bra.
Detsamma.

torsdag 14 maj 2009

På vägen hux flux

Tidigt i morse lämnade jag in cykeln på service. När jag promenerade ifrån verkstaden mötte jag lämmeltågen och förundrades över en barnskrikbabblande femåring, pappan som inte riktigt vaknat och en kostymklädd kvinnan med kaffe latten i ena handen, handdatorn i den andra och samtidigt bubblandes i mobilen. Det kanske inte är så konstigt att jag gick vilse och inte hittade till pendeltågsstationen.

På vägen från tåget knackade en kvinna sina fingertoppar i väggen. När hon närmade sig utgången tryckte hon även till med lill- och långfingers knogar. Det såg ut att göra ont.

Långt senare när jag åter styrde mina steg mot cykelservicen hastade en man med barnvagn förbi mig på trottoaren. Han irrade med blicken neråt gatan och smått spastiskt sparkade han på varje bit papper på trottoaren. Samtidigt kände han i sina tomma bakfickor. Om han hittade lappen han verkade söka efter vet jag inte.

Själv fann jag en ny vän med servade växlar och för första gången på länge har jag flyt i trampandet. På vägen hem tänkte jag på pojken som stängdes av från sin skola, vars rektor blandat ihop skolplikt och straff med allemansrätt och privat mark. Och så funderade jag på en bokrecension om fängelseflykter och varför kritikern ifråga anser att det är politiskt självmord att prata om kriminalvård. Sedan var jag hemma. Hux flux.

tisdag 12 maj 2009

Soligt

Bättre sikta högt än lågt. Mot stjärnorna, mot det blå. Ikaros for iväg, men att skylla hans handling på solen är för mycket. I dagens Vetenskapsradion framstod det energigivande eldklotet som värsta boven skyldig till det allt föränderligare klimatet och bieffekterna därtill.

För knappt tre år sedan var tongångarna andra. Då sjöngs det melodier om att solen inte orsakade jordens sista refräng.

Brända av solen och När solen står som högst är två filmer jag tycker om. Solförmörkelsens dagar är ytterligare en.

fredag 8 maj 2009

Biten, hälften

Vi sammansatta varelser är nog ofta mer än en person, och vi är inte mer än vad vi delar med oss. Veckans kanske raraste kulturyttring är en kombination av sång och handboll. Visste du att Eskilstunalaget Guif sjunger ”Äppelbiten” varje gång de vunnit en match? Ja, det är klart du visste. Men kolla här då, här är mannen och supportern bakom sången. Och i morgon är det final mot Alingsås i Globen.

Vrålen ”Ooh, aah, Can-to-na” kommer säkert att ljuda i Ken Loachs nästa film, Looking for Eric, en tragikomedi om en man som mister det mesta (jobb, familj, vänner) och till slut bara har en bild av den franske fotbollsspelaren Eric att ty sig till. Den ska jag se.

I en backe såg jag hur en kvinna med en barnvagn korsade vägen och mötte en man som ledde två cyklar. Hon började inte sjunga men gasta på ett främmande språk. Kanske sa hon ”Hur tänker du!? Ska jag cykla med barnvagn?” eller ”Vad trevligt att du kommer, men var är din andra hälft?”.

onsdag 6 maj 2009

I sitthöjd

På vägen hem cyklade jag förbi Gamla Stans tunnelbana och där i ett ingenmansland mellan stängsel och cykelbana satt en asiatisk man på huk och dinglade med en cigarett. Kvinnan bredvid såg sådär fruset stel ut på det där avslappnade sättet, som avväpnar just för att det är en sådan lugn posen utstrålar ett sådant lugn. Även kvinnan rökte. Den femåriga flickan som stod emellan dem tittade intresserat på de rykande stumparna och plötsligt tyckte jag att hon verkade vilja fånga dem, som om de vore fjärilar. Hon kurade ihop händerna och fångade nästan röken. Eller så kanske hon fixerade ögonblicket av mamma, pappa, barn, rök. I Stockholm.

En hel del kvarter senare hade en kvinna ställt upp en låda i gräset vid stigen intill vattnet. Hon såg pillemarisk ut, och själva boxen liknade både skokartong och bärbar skivspelare. Jag tyckte att ett märkligt ljus steg från tinget, och jag blev så till mig att jag inte stannade och frågade vad som hände, vad jag varit med om.

Skulle kvinnan kunnat svara? Går det alltid berätta vad som pågår? När det gäller att sitta lågt och på huk kommer jag att tänka på den japanske regissören Yasujiro Ozu. Han placerade alltid kameran i sitthöjd, så att linsen pekade snett uppåt mot skådespelarna. Om jag minns rätt använde han alltid normalobjektiv. Hans Föräldrarna är en av de där få filmerna.

torsdag 30 april 2009

Arv eller miljö

Kort sömn har ett samband med barns hyperaktivitet och impulsivitet. Vetenskapsradion på P1 tar upp en nyligen publicerad finsk studie. Beror den ofrivilligt korta sömnen på att ungarna har adhd? Eller beror det på sociala orsaker?

Följdfrågorna blir: ska en pojke eller en kvinna som diagnostiseras med adhd medicineras hela livet, eftersom diagnosen är medfödd och obotlig? Eller ska flickan eller mannen käka amfetamin under en begränsad period, eftersom diagnosen berodde på en rad sociala faktorer och biologiska omständigheter i kombination med varandra?

Verkligheten är sällan svart och vit. Den här frågan är svår och snårig.

tisdag 28 april 2009

Snören

Det är ingen större merit att hålla Barcelona om hjärtat. De är nästan alltid bäst när det gäller och de lirar vackrast av alla. När bollen går som på ett snöre med både hallon- och lakritssmak lipar jag av glädje.

Messi, Iniesta, ja, till och med Henry är magiska mest hela tiden. De passar fel ibland och när Marquez gjorde det fick Chelsea chans att göra mål. Men icke.

Första halvleken var stor underhållning. Snart börjar andra. Mums!

Spel & regler

Vissa böcker, målningar och musikstycken faller på plats. Några ter sig märkliga, medan andra bara passerar bara revy och går in och ut genom både öga och örat. Komedin Spelets regler av Jean Renoir (son till Pierre-Auguste) hade jag läst och hört om så mycket, men när jag väl såg filmen, besvarade jag den med en ungdomlig axelryckning. Det är en berättelse om det djupt humanistiska som är gemensamt för oss tragikomiska varelser på den här planeten. Vill jag minnas.

Häromdagen citerade grabben en av sina medspelare på nätet: You fucking cocksucker, how the fuck are you shooting, you cocksucker!

Skjuter du ett skott fel, kan du få höra det, sa grabben. Du känner inte personen som snackar. Men du kan inte ta åt dig kommentarerna. Internet kan inte jämföras med verkligheten, avslutade han.

Hmm, tänkte jag och tyckte att grabben hade en poäng. Samtidigt kände jag mig vilsen bland koder och frånvaron av regler vad gäller hyfs och uppförande. Ska man mörda ska man väl göra det på ett snällt sätt. Men, men, jag kanske ska se till att se Spelets regler. Jag behöver det onekligen. Å andra sidan sett är det en film och jag håller till i verkligheten. Men vänta! Om nödvändigheten av kultur skrev Niklas Rådström om idag när han kommenterade Kulturutredningen.

söndag 26 april 2009

Pirr och kakor

Lite fniss och pirr i magen hör till. Liksom smörgåstårta och kakor. Solen sken.

lördag 25 april 2009

Honåm & hinna

Kastade kula och kom i slang med en äldre man som berättade hur det var när det begav sig på den goda tiden, den som var för mindre än två decennier sedan, när gemenskapen var en annan och tempot självmant och kanske även självklart tog en paus när så behövdes.

Mannen talade med stor respekt om hur äldre och yngre generationer verkade ihop. Nu var det annorlunda. Utan varken bitterhet eller ens nostalgi konstaterade han att livet förändrats. Bra var det med det. Vad jag mer kom att tänka på var att den äldre mannen sa ”honom” på samma sätt som hockeylegendaren Roland ”Rolle” Stoltz alltid gjorde, dvs honåm på fonetiska. Ishockey-VM startade för övrigt igår.

Imorgon ska vi på konfirmation. Själv har jag svurit kristendomens ed, men det var då jag sa ”hinna” istället för ”henne”. Jag kommer förresten ihåg ett svartvitt fotografi (men har glömt bort upphovsmannen), där det stod ”J’AI VU DIEU – IL EST NOIR ET FEMME” (jag har sett Gud – han är svart och kvinna) på en vägg. Hur som helst ska vi till kyrkan. Och besöka henne eller honom, kanske den eller det. Inshallah – om Gud vill.

fredag 24 april 2009

Barn & vuxen

Du kommer säkert ihåg den där filmen som inleds med ökenbilder. En gam landar. En man med röd keps och slitna kläder kommer gående. Just den manlige karaktären är en av de relativt få figurer i fiktionens värld som lyckas utveckla både vuxna och barnsliga sidor samtidigt; i många scener i filmen sker det på en och samma gång. Det beror till stor del på skådespelaren ifråga, och hans förmåga att gestalta litet och stort. Ömt och sårigt, kanske du vill tillägga.

Häromdagen tittade jag på komedin Du, jag och Dupree och den är en trevlig bagatell om hur det femte hjulet i en trio blir allt mer nödvändigt för att personerna och deras relationer ska rulla överhuvudtaget. Jag tycker om den sortens filmer, som är skruvade och lågmälda synkront utan att de som agerar eller producerar tar i så det knakar. Ändå blev jag förvånad att se honom, min hjälte från filmen i öknen, sitta i en bar i helfigur, säga några repliker. Sedan fortsatte handlingen. Han var borta.

Så ska det väl vara. Inte alltid spelar vi huvudrollen. Snarare är birollen det enda som står till buds och vi får taga vad man haver. Plötsligt känner jag mig vuxen men lite barn finns det allt inom mig.

Och. Konstnären, aktören, han heter såklart Harry Dean Stanton och alstret han lirar i är Paris, Texas.

torsdag 23 april 2009

Stängas, ställas, straffas

Sovsåg om En djävulsk romans (Cruel intentions), baserad på Stephen Frears film, Christopher Hamptons pjäs och Choderlos de Laclos brevroman från 1700-talet. Vad som slog mig är att konventionerna för många hundra år sedan så fullständigt anammats av skådespelare som Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe så väl passar in i det nutida Amerika, ja, i varje fall bilden av over there med dess dubbelmoral, tvetydiga allusioner om sex etc. Den var en bättre film än jag mindes den.

På svensk mark ångar en advokat på i moral majority-stil, när han blandar ihop lag och lust med övergrepp och preventivmedel. Från annat håll hetsar folkpartiet hetsar med att barn ska stängas av från skolan och dessutom kunna ställas inför rätta. Fp har en grumlig agenda, som strider mot både sunt förnuft och vetenskaplig forskning. Var så säker på att de snart för dödsstraffet på tal.

För det vet väl alla, att barn ska straffas och de som inte vill sitta stilla i vår tids sjömanskostymer ska få gå plankan. Vem vet, det kanske till och med kan bli bra underhållning. I verkligheten. På tv. Säkert genererar det en slant eller två. Audition nästa?

måndag 20 april 2009

Derbydags


Klockan åtta i kväll står grabben där någonstans. Min fru, jag tillsammans med alla smutsiga delajer agerar päron och ser till att äpplena inte faller alltför långt från träden.

lördag 18 april 2009

Lögn och sanning

Om jag säger att jag ljuger ibland så talar jag sanning. Det är inte så ofta det händer men då och då. Med eller utan min vetskap. Och kanske din också. Politikern Fredrick Federley har skojat på sin blogg och anklagas av sina allierade för att inte vara reko. I DN tar han tillbaka delar av det han skrivit. Menar han allvar med de orden? Ljuger han?

På samma tidningssida, ja, faktiskt i samma spalt, finns en längre notis om en filur som twittrar med Jan Guillou som byline. Originalet ifråga bryr sig inte. Och det är kanske inte så konstigt. Den bild jag har av Jan Guillou är en gestalt som varken gör en pudel eller avbön. Hur det än förhåller sig med twittraren ifråga, så förnekar han, eller hon, sig själv. Och därmed är väl alla twittringar sanna, så länge de innehåller falsarier.

I 1959 års finaste film Hiroshima mon amour – 60 årsjubilar i år! – frågar den japanske mannen den franska kvinnan (replikerna citerade från boken med Marguerite Duras manus i Marianne Lindströms översättning):

När du talar undrar jag om du ljuger eller om du talar sanning.

Hon svarar:

Jag ljuger. Och jag talar sanning.

Vad annat går att säga, tänker jag.

onsdag 15 april 2009

Märkligt igår

Det händer märkliga ting. När jag igår cyklar hem får jag se en man och en fem-sex årig kille spela fotboll på en grässlänt som har trettio graders lutning – minst. Pappan(?) sparkar upp plastbollen mot sonen(?), som gör en ansats att fånga leksaken. Men inte en enda gång når bollen fram.

Kort därpå cyklar jag i sakta mak förbi en kvinnan som går uppför en backe. Plötsligt rör hon på ländryggen. Rörelsen fortsätter genom magen upp till överkroppen och spikrakt mot skallen. Samtidigt som jag kommer upp jämsides med ser jag att hon gapar. Stort. Jag kan inte slita blicken från henne utan stirrar hypnotiskt in i hennes mörker. Hon gäspar. Jagaurheaui. Något sådant hör jag.

När jag kommer hem faller märkligheterna på plats. För i radion lanserar Jan Björklund militära straffsatser för skolan, som i 100 fall av 99 (!) kommer att omöjliggöra lösningar på problemen what so ever. Men i programmet Studio Ett möts han av nyanserad och konstruktiv kritik. Väckarklockan ringer.

lördag 11 april 2009

Vägar

Alla vägar bär till Rom och alla sätt att ta sig dit är väl bra, förutom de dåliga då eller egentligen kanske de funkar också på en höft. Baklänges, framlänges, sittandes, liggandes. Jag tänker lite i de banorna när jag läser den här dikten av amerikanskan Pamela Spiro Wagner. Poemet heter ”How to Read a Poem: Beginner's Manual”.

...

First, forget everything you have learned,
that poetry is difficult,
that it cannot be appreciated by the likes of you,
with your high school equivalency diploma,
your steel-tipped boots,
or your white-collar misunderstandings.

Do not assume meanings hidden from you:
the best poems mean what they say and say it.

To read poetry requires only courage
enough to leap from the edge
and trust.

Treat a poem like dirt,
humus rich and heavy from the garden.
Later it will become the fat tomatoes
and golden squash piled high upon your kitchen table.

Poetry demands surrender,
language saying what is true,
doing holy things to the ordinary.

Read just one poem a day.
Someday a book of poems may open in your hands
like a daffodil offering its cup
to the sun.

When you can name five poets
without including Bob Dylan,
when you exceed your quota
and don't even notice,
close this manual.

Congratulations.
You can now read poetry.

...

Det finns en hel del att upptäcka om Pamela Spiro Wagner. Både här och där.

fredag 10 april 2009

Ljus & mörker

I onsdags kom majnumret av brittiska filmtidskriften Sight & Sound. I går hade DN ett referat av aprilnumret, som alltså kom för en knapp månad sedan. Jag gillar den sortens tidningsslöhet, som i det här fallet motiveras av ett enkel summering av några artiklar (en av dem hittar du här) samtidigt som en viktig fråga blir belyst: den att en filmkopia sällan är sig lik från en biograf till en annan, eftersom filmfotografen ifråga inte haft möjlighet att kontrollera alla visningskopior.

Överför det här till en konstutställning med fotografier, målningar eller andra objekt. Gör sig ett verk av Magritte i totalt mörker? Funkar en bild av Tuija Lindström i flödande ljus? Och hur går det i biografen? Skådespeleriet förändras beroende på vilken ljussättning kopian ifråga har. Framstår skådespelarna som bättre eller sämre? Själv är jag trött på alla dova scenerier med Nicole Kidman. Men jag skulle definitivt vilja se både Michael Nyqvist och Pernilla August framträda i riktigt mörka partier.

Så i fortsättningen ska jag alltså inte raljera över ljusklaffelen i det Guldbaggebelönade fotot till Queen of Sheba’s pearls. I stället ska jag tillrättavisa biografmaskinisten eller ännu hellre klandra filmdistributören för såväl teknisk som känslomässig inkompetens.

Allt handlar om ljus och mörker, säger Rosel Zech bestämt i divan Veronikas gestalt i Rainer Werner Fassbinders fantastiska tragedi Veronika Voss längtan.

Kanske ska jag applicera de här möjligheterna på verkligheten. Hemma, på jobbet, i det offentliga. Vem vet vem jag kommer att möta, vad och hur jag ska uppleva. Vilka konsekvenserna än blir har jag valet att ändra förhållandena mellan ljust och mörkt. Och med hjälp av den ena eller den andra samt något eller några det framträder nyanserna allteftersom.

Nämnda DN-artikel (som ännu inte ligger på nätet) illustreras för övrigt av en bild med omslaget från aprilnumret – för tre år sedan. Slött och slappt. Det gillar jag.

torsdag 9 april 2009

I vågor

Har nu varit hackig i två veckor och känt mig aningen irriterad. Kanske beror min retning också på separation och att jag från och med nästa vecka, eftersom jag då tar mig fram på två hjul, inte längre kommer att möta människorna som allt djärvare nickat, lett och till och med sagt hej när vi blickat mot varandra morgondags. Hur ska det gå för han med tofsen? För damen med hunden? Han med nacken?

Grabben kom igår kväll. Från flygplatsen körde vi till grabbpappan, drack te, åt torkad frukt och kollade på bilder. Färgerna flög fram från fotografierna. Lukterna svepte om oss. När vi senare kom hem fortsatte vi att snacka och fråga och fråga och fråga lite till. Jag knoppade in först. Då var klockan tre i morse. Jag gick upp vanlig tid och tröttheten kommer i vågor.

Trevlig helg och glad påsk.

måndag 6 april 2009

Perspektiv & grejs

Tv-magasinet ”Fotbollskväll” hade säsongspremiär i kväll och innehöll som vanligt referat från mer eller mindre upphetsande fotbollsmatcher. Kommentarerna var emellanåt initierade men också skruvade, speciellt när det diskuterades huruvida spelarna föll framåt eller bakåt när de tacklades ojust.

Några gånger återgavs programledare och experter med ett fågelperspektiv, där de satt i någon slags cirkel, som påminde om framtiden igår i en tv-serie som om den producerats ligger i en metallburk på en hylla och samlar damm, om den nu överhuvudtaget gjorts.

Domarna har inte tillgång till den där slow motion-grejsen, sa Glenn Strömberg och fastän jag tänkt på det han just sa framstod själva grejsen som något nytt.

Bollen är rund. Annika Östberg verkar få en drägligare tillvaro. Kul.

lördag 4 april 2009

Dokument

Häromdagen kände jag ett behov av att dokumentera mig själv och tryckte på kamerans slutare. Det blev som det blev, trots att jag kompenserade för röda ögon och la till extra skärpa.

fredag 3 april 2009

Lärt

Grabben sms:ade om att några släktingar har lärare som slåss och lärare som inte ens dyker upp till lektionerna. Men det finns vanliga lärare också.

Fick berättat för mig om en tredjeklasslärare som har bångstyriga och nyfikna elever. Ibland får klassen en utmaning och ska ta reda på ”allt” om ett ämne. Senast var det påsk som gällde: firandet, käringar, ägg etc. Vildbasarna organiserade sig själva i grupper. Och inte nog med det. En av dem beslöt sig för att hålla koll på sina klasskamrater så att de inte glömde något.

Vi lär för livet mest hela tiden och kursen jag gick tog slut med mat, vin och sång. Vardagen är här i samma gamla skepnad med kanske något ljusare nyanser och bistrare klimat. Ett hjälp tillsammans kan värma.

torsdag 2 april 2009

Einstein & idioter

Enligt en amerikansk rapport ökas intelligensen i takt med hur mycket man fiser. Gissa om jag känner mig som en Einstein ;)

SMS:et for över jordklotet. Svaret kom.

"Vilka jubelidioter, dom som fått fram rapporten borde fisa lite mer"

Grabben hade klurat ordentligt. Men så var det ju 1 april igår.