Stängas, ställas, straffas

Sovsåg om En djävulsk romans (Cruel intentions), baserad på Stephen Frears film, Christopher Hamptons pjäs och Choderlos de Laclos brevroman från 1700-talet. Vad som slog mig är att konventionerna för många hundra år sedan så fullständigt anammats av skådespelare som Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe så väl passar in i det nutida Amerika, ja, i varje fall bilden av over there med dess dubbelmoral, tvetydiga allusioner om sex etc. Den var en bättre film än jag mindes den.

På svensk mark ångar en advokat på i moral majority-stil, när han blandar ihop lag och lust med övergrepp och preventivmedel. Från annat håll hetsar folkpartiet hetsar med att barn ska stängas av från skolan och dessutom kunna ställas inför rätta. Fp har en grumlig agenda, som strider mot både sunt förnuft och vetenskaplig forskning. Var så säker på att de snart för dödsstraffet på tal.

För det vet väl alla, att barn ska straffas och de som inte vill sitta stilla i vår tids sjömanskostymer ska få gå plankan. Vem vet, det kanske till och med kan bli bra underhållning. I verkligheten. På tv. Säkert genererar det en slant eller två. Audition nästa?

Derbydags

Klockan åtta i kväll står grabben där någonstans. Min fru, jag tillsammans med alla smutsiga delajer agerar päron och ser till att äpplena inte faller alltför långt från träden.

Lögn och sanning

Om jag säger att jag ljuger ibland så talar jag sanning. Det är inte så ofta det händer men då och då. Med eller utan min vetskap. Och kanske din också. Politikern Fredrick Federley har skojat på sin blogg och anklagas av sina allierade för att inte vara reko. I DN tar han tillbaka delar av det han skrivit. Menar han allvar med de orden? Ljuger han?

På samma tidningssida, ja, faktiskt i samma spalt, finns en längre notis om en filur som twittrar med Jan Guillou som byline. Originalet ifråga bryr sig inte. Och det är kanske inte så konstigt. Den bild jag har av Jan Guillou är en gestalt som varken gör en pudel eller avbön. Hur det än förhåller sig med twittraren ifråga, så förnekar han, eller hon, sig själv. Och därmed är väl alla twittringar sanna, så länge de innehåller falsarier.

I 1959 års finaste film Hiroshima mon amour – 60 årsjubilar i år! – frågar den japanske mannen den franska kvinnan (replikerna citerade från boken med Marguerite Duras manus i Marianne Lindströms översättning):

När du talar undrar jag om du ljuger eller om du talar sanning.

Hon svarar:

Jag ljuger. Och jag talar sanning.

Vad annat går att säga, tänker jag.

Märkligt igår

Det händer märkliga ting. När jag igår cyklar hem får jag se en man och en fem-sex årig kille spela fotboll på en grässlänt som har trettio graders lutning – minst. Pappan(?) sparkar upp plastbollen mot sonen(?), som gör en ansats att fånga leksaken. Men inte en enda gång når bollen fram.

Kort därpå cyklar jag i sakta mak förbi en kvinnan som går uppför en backe. Plötsligt rör hon på ländryggen. Rörelsen fortsätter genom magen upp till överkroppen och spikrakt mot skallen. Samtidigt som jag kommer upp jämsides med ser jag att hon gapar. Stort. Jag kan inte slita blicken från henne utan stirrar hypnotiskt in i hennes mörker. Hon gäspar. Jagaurheaui. Något sådant hör jag.

När jag kommer hem faller märkligheterna på plats. För i radion lanserar Jan Björklund militära straffsatser för skolan, som i 100 fall av 99 (!) kommer att omöjliggöra lösningar på problemen what so ever. Men i programmet Studio Ett möts han av nyanserad och konstruktiv kritik. Väckarklockan ringer.

Vägar

Alla vägar bär till Rom och alla sätt att ta sig dit är väl bra, förutom de dåliga då eller egentligen kanske de funkar också på en höft. Baklänges, framlänges, sittandes, liggandes. Jag tänker lite i de banorna när jag läser den här dikten av amerikanskan Pamela Spiro Wagner. Poemet heter ”How to Read a Poem: Beginner's Manual”.

...

First, forget everything you have learned,
that poetry is difficult,
that it cannot be appreciated by the likes of you,
with your high school equivalency diploma,
your steel-tipped boots,
or your white-collar misunderstandings.

Do not assume meanings hidden from you:
the best poems mean what they say and say it.

To read poetry requires only courage
enough to leap from the edge
and trust.

Treat a poem like dirt,
humus rich and heavy from the garden.
Later it will become the fat tomatoes
and golden squash piled high upon your kitchen table.

Poetry demands surrender,
language saying what is true,
doing holy things to the ordinary.

Read just one poem a day.
Someday a book of poems may open in your hands
like a daffodil offering its cup
to the sun.

When you can name five poets
without including Bob Dylan,
when you exceed your quota
and don't even notice,
close this manual.

Congratulations.
You can now read poetry.

...

Det finns en hel del att upptäcka om Pamela Spiro Wagner. Både här och där.

Ljus & mörker

I onsdags kom majnumret av brittiska filmtidskriften Sight & Sound. I går hade DN ett referat av aprilnumret, som alltså kom för en knapp månad sedan. Jag gillar den sortens tidningsslöhet, som i det här fallet motiveras av ett enkel summering av några artiklar (en av dem hittar du här) samtidigt som en viktig fråga blir belyst: den att en filmkopia sällan är sig lik från en biograf till en annan, eftersom filmfotografen ifråga inte haft möjlighet att kontrollera alla visningskopior.

Överför det här till en konstutställning med fotografier, målningar eller andra objekt. Gör sig ett verk av Magritte i totalt mörker? Funkar en bild av Tuija Lindström i flödande ljus? Och hur går det i biografen? Skådespeleriet förändras beroende på vilken ljussättning kopian ifråga har. Framstår skådespelarna som bättre eller sämre? Själv är jag trött på alla dova scenerier med Nicole Kidman. Men jag skulle definitivt vilja se både Michael Nyqvist och Pernilla August framträda i riktigt mörka partier.

Så i fortsättningen ska jag alltså inte raljera över ljusklaffelen i det Guldbaggebelönade fotot till Queen of Sheba’s pearls. I stället ska jag tillrättavisa biografmaskinisten eller ännu hellre klandra filmdistributören för såväl teknisk som känslomässig inkompetens.

Allt handlar om ljus och mörker, säger Rosel Zech bestämt i divan Veronikas gestalt i Rainer Werner Fassbinders fantastiska tragedi Veronika Voss längtan.

Kanske ska jag applicera de här möjligheterna på verkligheten. Hemma, på jobbet, i det offentliga. Vem vet vem jag kommer att möta, vad och hur jag ska uppleva. Vilka konsekvenserna än blir har jag valet att ändra förhållandena mellan ljust och mörkt. Och med hjälp av den ena eller den andra samt något eller några det framträder nyanserna allteftersom.

Nämnda DN-artikel (som ännu inte ligger på nätet) illustreras för övrigt av en bild med omslaget från aprilnumret – för tre år sedan. Slött och slappt. Det gillar jag.

I vågor

Har nu varit hackig i två veckor och känt mig aningen irriterad. Kanske beror min retning också på separation och att jag från och med nästa vecka, eftersom jag då tar mig fram på två hjul, inte längre kommer att möta människorna som allt djärvare nickat, lett och till och med sagt hej när vi blickat mot varandra morgondags. Hur ska det gå för han med tofsen? För damen med hunden? Han med nacken?

Grabben kom igår kväll. Från flygplatsen körde vi till grabbpappan, drack te, åt torkad frukt och kollade på bilder. Färgerna flög fram från fotografierna. Lukterna svepte om oss. När vi senare kom hem fortsatte vi att snacka och fråga och fråga och fråga lite till. Jag knoppade in först. Då var klockan tre i morse. Jag gick upp vanlig tid och tröttheten kommer i vågor.

Trevlig helg och glad påsk.

Perspektiv & grejs

Tv-magasinet ”Fotbollskväll” hade säsongspremiär i kväll och innehöll som vanligt referat från mer eller mindre upphetsande fotbollsmatcher. Kommentarerna var emellanåt initierade men också skruvade, speciellt när det diskuterades huruvida spelarna föll framåt eller bakåt när de tacklades ojust.

Några gånger återgavs programledare och experter med ett fågelperspektiv, där de satt i någon slags cirkel, som påminde om framtiden igår i en tv-serie som om den producerats ligger i en metallburk på en hylla och samlar damm, om den nu överhuvudtaget gjorts.

Domarna har inte tillgång till den där slow motion-grejsen, sa Glenn Strömberg och fastän jag tänkt på det han just sa framstod själva grejsen som något nytt.

Bollen är rund. Annika Östberg verkar få en drägligare tillvaro. Kul.

Dokument

Häromdagen kände jag ett behov av att dokumentera mig själv och tryckte på kamerans slutare. Det blev som det blev, trots att jag kompenserade för röda ögon och la till extra skärpa.

Lärt

Grabben sms:ade om att några släktingar har lärare som slåss och lärare som inte ens dyker upp till lektionerna. Men det finns vanliga lärare också.

Fick berättat för mig om en tredjeklasslärare som har bångstyriga och nyfikna elever. Ibland får klassen en utmaning och ska ta reda på ”allt” om ett ämne. Senast var det påsk som gällde: firandet, käringar, ägg etc. Vildbasarna organiserade sig själva i grupper. Och inte nog med det. En av dem beslöt sig för att hålla koll på sina klasskamrater så att de inte glömde något.

Vi lär för livet mest hela tiden och kursen jag gick tog slut med mat, vin och sång. Vardagen är här i samma gamla skepnad med kanske något ljusare nyanser och bistrare klimat. Ett hjälp tillsammans kan värma.

Einstein & idioter

Enligt en amerikansk rapport ökas intelligensen i takt med hur mycket man fiser. Gissa om jag känner mig som en Einstein ;)

SMS:et for över jordklotet. Svaret kom.

"Vilka jubelidioter, dom som fått fram rapporten borde fisa lite mer"

Grabben hade klurat ordentligt. Men så var det ju 1 april igår.

Ventilation

Jag åkte bil. Sedan flyg. Jag kom till Kalmar. Jag är på kursen jag har min avtalsenliga rätt att gå på, och jag gnuggar de små grå. Våren är mest här och jag hostar in den i en strid ström i takt med att jag kiknar. Trots att jag rullat på två hjul är det inte så kul. Men det kunde varit värre.

Jag mår alltså inte alls så bra och igår morse höll jag på att inte komma upp för att rummets väckarklocka ballat ur. Till på köpet sjunger min mobiltelefon stumt för ljudet har lagt av. Och mitt i natten trodde jag att någon spelade experimentellt vibrato i korridoren. Det visade sig att min ytterdörr var spelman, och ventilationen i byggnaden intstrumenet.

Igår kväll la dasset av men det lyckades jag fixa. Jag kom upp i morse och känner mig här och nu. Dag för dag.

Långt borta här

Jag bytte handdukar precis. För grabben också såklart.

Han söker sina rötter men han verkar varken behöva vattna eller gräva. Däremot växer han helt otroligt. Förutom sms-kontakt så snackades vi vid i veckan och vi berörde gamla och jämnåriga, käk och elektricitet, humor och humör. Och så te, såklart. Han hade bränt tungan ett otal gånger, men nu lärt sig att hälla ut vätska på fatet och därifrån sörpla. Mmmm.

När det händer stora saker långt borta i stan blir det lilla häromkring ibland ansenligt. Som den här filuren. Det skulle kunna vara en marsmänniska eller en maskot, men sådana går inte äta.


Han kallas herr kålrabbi eller är det månde frun själv?

Plusgrader

Har haft lite svårt med ljuset, som sköljer över oss och samtidigt reflekteras i den efterhängsna snön.

Igår kväll tog jag vägarna förbi biografen och slog mig ner i mörkret tillsammans med ”Det regnar alltid i Provence”. Omgående fick jag dåndimpen av de lustiga karaktärerna som framstod så pass självömkande att de retade mina smaklökar samtidigt som de var så ömt tecknade att honungen från deras drag fick mig att gapa och säkert slicka mig om munnen. Det är en förträfflig film om mellanålders människor som är på väg eller kanske inte kommit någon vart. Uppbrott måste de hur som helst göra. Omgående, om en timme, aldrig.

Agnès Jaouis fina berättelse är sådan att den passar till kaffet med bakelsen eller varför inte till den varma rätten till middagen? Även till frukosten skulle gå bra. Däremot inte till salladen. Det blir för krispigt och då kan det bli svårt att uppfatta nyanserna i filmen. De små gesterna, mimiken, tonfallen bidrar till en behållning, som jag nog bär med mig ett tag. För övrigt tyckte jag väldigt mycket om både ”I andras ögon” och speciellt ”Se mig”, som gick på bio för några år sedan.

Jag tycker att det kan regna lite var och när som helst och ganska mycket, inte bara i Provence, och det kan vara påfrestande även om det som alltid gäller att hålla koll på kombinationen väder och kläder. Inte minst inombords är det viktigt att inte huttra, och att klä känslorna i kostymer och klänningar är en vinstlott för det inre välbefinnandet och dess behov av psykiska plusgrader.

Sa jag att våren gärna får slå sig till ro?

Fjutt och tugg

Livet går att ta med en klackspark fast man skjuter tåfjuttar.

Det är väl ganska självklart men ibland är det nödvändigt att klargöra det uppenbara.

Igår var jag på en folkmordskonferens och det var fullt så tungt som det låter men det fanns även plats för ironier av olika slag. Jag lyssnade på tre föredrag. Det var ett för mycket. Under det sista anförandet lät engelskan som tuggummi och fastän jag försökte lyssna i takt på tugget blev mitt medvetande en deg som bara jäste och jäste. Men, men, även de passningarna gick i mål.

Barn på nytt

Barn mår inte bra av att agas. Hävdar du motsatsen ringer det kanske i dina öron eller så ryggar du tillbaka när en handflata höjs.

Jorden är varken vår mor eller far, däremot vår unge som vi som bär ansvar för inför inte bara vår utan kommande generationer. Det krävs inte många eller långa filosofiska reflektioner för att komma fram till den slutsatsen. Därför är det förvånande att läsa S-Mp-V:s centerpartistiska kärnkraftutspel i dagens DN. Inte ens mellan raderna framgår det att frågan om avfallet ännu inte lösts – och väl aldrig kommer att lösas. Men andra ord: lite stryk skadar aldrig vår stora fina planet.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Sedan visste jag inte vad jag ville och då började jag lyssna på Jam, Clash, Au Pairs och TT Reuter. Igår var vi på Ritz/Debaser och dansade.


Innan dess fixade jag auberginen till lasagnen. Det vill jag kunna göra även i framtiden. Det tänker jag ta strid för. Men barn ger jag mig inte på.

Nyår

I veckan började det persiska nyåret. Eldstäderna tändes här och var som i bästa valborgmässoaftonstil. Det värmde.

Idag firar grabben det nya kurdiska året. Han är fem och en halv timmes flygresa bort, och min fru och jag hänger med läpparna då och då.

I morgon är jag inte äldre än att det fortfarande är Teenage Kicks som gäller. Bubblet ligger faktiskt i kylen och korken har väntat bra länge på att flyga iväg. Dessutom kommer Stenstorp med ett toner från då på USB, och Allas har med sig tjut. Det kräver sin bukett.

Resultat

I går morse skrattade jag vid frukosten. Min fru trodde att jag läste något roligt. Och AMF Pensions vice vd och förre vd skrattar nog hela vägen till banken, men summa summarum bildar deras handlingar ett sorgligt resultat.

I dag hörde jag en story om en andraklasslärare som tycker sig ha problem med tre av sina elever. När det blir dags att testa om klassen uppnår målen ställer magistern problemtrion åt sidan, eftersom de inte ska ”utsättas” för krav och prestation. Så klaras målen. Så behålls skolpengen. Så blir det resultat.

Nu läser jag att på webbtidningen Nyheter 24 bestäms journalisternas löner av läsefrekvensen på deras artiklar. Antalet klick avgör resultatet.

I takt med snön

I stort sett hela lördagen tillbringade jag i en boulehall. Det var Svenska cupen-slutspel och vi i klubben gjorde bra ifrån oss och hamnade på delad femteplats. Kontrasten mellan inomhushallen för kulspel och boendet på lantgård var anslående. Utsikten på söndagsförmiddagen fick mig att smälta i takt med snön.

På gården fanns hästar och får. De senare försökte jag fotografera, men det där med fokus för naturen verkar som förgjort för mig. Där ska i varje fall finnas tre djur. Titta noga.


På vägen hem passerade vi Jönköping och då gick vattnet och himlen ihop. En stund senare for vi förbi ett gäng tallar och där stod säkert ett trettiotal kor och verkade ha det hur mysigt som helst. Jag avundades dem, men vad kan jag göra, människa som jag är?!

Frustanden & flyt

Fick möjlighet att se thrillern Michael Clayton, som berättas med driv, tre hästar, snälla och elaka skurkar samt en och annan naiv oskyldig. Utan de lågmälda frustandena av trion fyrbenta vore det här slätstruken underhållning. Nu blir det som ett återseende med någonting som kunde agerats av Robert Redford eller Steve McQueen. Här spelar George Clooney the good bad guy som har barn men inte någon moral. Av någon besynnerlig anledning börjar han fundera över vad som är rätt och fel i tillvaron. Och inte nog med det: han gör ett val. Men varför så sker är som sagt dolt i de hollywoodska fabrikens pulvermosmanus och bland ridåernas flyttbara ihåliga rekvisita.

Den märkliga kameleonten Tilda Swinton gör dock intryck. Jag imponeras av hennes professionalism, och hon har en utstrålning som får det att se ut som om hon varken tagit någon regi eller ens haft ett manus framför sig. Replikerna och grimaserna avlöser varandra. Det flyter. Jag tror att det i Derek Jarmans The last of England går 55 minuter innan Tilda Swinton gör entré. Sedan medverkar hon i ytterligare två, kanske tre scener. Ändå är det hennes porträtt av den lyckliga och sedan sörjande hustrun, som sitter som en smäck.

Jobbar halvdag idag och åker iväg och lirar kula över helgen. Mentalt är jag redan där. Håll tummarna. Det behövs. För alla skador i klubben skulle kunna få Alfred Hitchcock att mysa och Agatha Christie att garva gott.

Glad i Marx

I Malmö tycker vissa människor att det är stenkul att protestera. I Groznyj anser andra att mord är ett religiöst dekret. I Norrköping hoar en Caroline när hon på ett otroligt skönt och snällt sätt väcker Janis Joplin och Edith Piaf till liv.

Vi har alla våra bakgrunder och på något sätt går det ena i arv till den andra. Det må röra sig inom familjen, släkten, laget, på puben, stadion.

Igår blev jag glad när grabben ställde följande fråga till mig:
Har du något av bröderna Marx?

Jag hittade En dag på kapplöpningarna. Efteråt citerade grabben scener ur filmen.

Men inte nog med det. Till middagen blev fänkålen vid sidan av (tillsammans med avokado, citron, citronskal och olivolja) den där smutsiga detaljen som överraskade vår allas gäst och höjde ribban. Stefan Holm lär förresten ha kontaktat Linus Thörnblad. Vackert, snart är det dags för höga höjder!

Sagor i verkligheten

När frågan om förlovning kommer upp börjar jag tänka praktiskt. Först och främst på det sexuella och vilka restriktioner kungligheter har och vad som får göras, vad som passar sig. Sedan tänker jag på det biologiska och den ålder vi lever i och huruvida det gjorts tester om än det ena än det andra för att säkra en arvinge. Tidens teknikaliteter har visats sådant kungligt intresse att rynkorna försvinner innan vi hinner säga snitt eller kanske snipp, snapp, snut…

En annan saga, som det tog lite tid för mig att se är den första Arn-filmen. Den var mysigare och mer familjevänlig än vad jag trodde, men jag saknade dammet i de vardagliga scenerna. Och skiten! För det är ju medeltiden det ska föreställa. Polerade ansikten så långt ögat når, förutom när dödsryckningarna sätter in. Mer puder åt SF.

Ingen saga utan krass verklighet är dokumentärfilmarens vardag, i varje fall de verkligheter som Kino valde att berätta om i kväll. Lyssna på det, det väcker både tanke och eftertanke. Att berätta sin historia är fortfarande ett moraliskt ställningstagande. Ta ställning men räkna inte med att varken kungariket eller drottningboet blir ditt. Om du nu ens hyste den förhoppningen…

Middagssnack

Wall-E är skitbra.
Just, den har jag glömt bort.
Det är den bästa animerade film jag sett.
Har du den?
Nej. Eller…Vill du att jag ska ha den?
... Nej.
Då har jag inte den.

Grabben och jag käkar. Frun i huset är ute. På bio.

Snålblåst

Det blåser snålt. På vägen från jobbet låter det klafs om mina steg. På en bänk vid stråket sover en man. Han är klädd i målarstänkta byxor med hängslen. Även tröjan är nerkluddad. Så när ser jag honom inte i mörkret. Några kvarter senare står en berusad man med en bandspelare under armen och diggar till en blues. Han vajar fram och tillbaka. På huvudet har han en ölburk, som liksom kroppen rör sig horisontellt med marken. På tunnelbanan i rusningstid sitter en man och pratar på ett främmande språk med sig själv eller möjligtvis i sin mobiltelefon. Han skrattar och sjunger, och jag kan inte låta bli att titta på honom. Han märker mina blickar.

Det är spännande, säger jag.

Mannen skrattar och bäddar in ”spännande” två gånger i sin monolog eller kanske sitt samtal på det främmande språket.

Egentligen har det här knappt någonting att göra med Metalls överenskommelse eller att Svenska Dagbladet och Aftonbladet gift sig.

Det är onsdag mitt i veckan. Det blåser snålt.

Ulla Olin

I veckan fick poeten Ulla Olin av besök av döden. Hennes ord, eller kanske snarare attityd, om språk, liv och kärlek blev en av mina ingångar till poesin. Det är inte så länge sedan. Jag köpte Olins sista samling med nyskrivet, Oförklarligt lysande, när den kom ut 2002.

Redan första dikten, Åter vid isranden, fastnade jag för.

Här möts inte människor
men deras minnen
deras inte längre pulserande liv
men liv som har varit

och nu rör sig i ovaler, virvlande
bitar av någonting annat
som inte är men liknar dans
i former ovanför sig själva

Här söker sig delarna till ny
till ny helhet, ointaglig
Under isen smälter och porlar det
Så låter isen en stund före sin död

På nätet hittade jag en av Olins explicit självbiografiska dikter. Kompost heter den.

Mitt i bråten bilden av flickan
som i sin ungdom levde i och av böcker
Hungrigt slök hon världslitteraturens
höviska och mindre höviska sidor
Frisk som en nötkärna gifte hon sig
orörd men inte oberörd av skuggornas män
från Kung David till Dorian Gay

De blev snart nog överkörda
under verksamma vardagsår liksom
alla hamletar, robinsöner, runeberg
och södergranar liggande
under lager av skrivningar under
lektioner varvade med hushållssysslor
och (som ett Weibulls komposterings-
medel) barnbråk, barnvärme

Sent omsider får hon tid
att börja vända i högarna:
vilken jord det har blivit
att vila i, att växa ur …

Ett citat från Dylan Thomas fungerar som ett av mottona i Oförklarigt lysande: And death shall have no dominion.

And so it will be, vill jag tillägga.

Olikt likt väder kläder

Alla människor i Landskrona är likadana, i varje fall gäller devisen de som inte är svenskar och som invandrat till Sverige. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst en panikskriven artikel i dagens DN (ännu inte ute på nätet) om butiks- och bankrån i Landskrona. Den intervjuade politikern får ingen möjlighet att utveckla och förklara vad det är som gått fel och, viktigast, vad för slags åtgärder, planer som finns. Jag tycker verkligen det är ledsamt när det journalistiska resultatet blir enbart kontraproduktivt och larmande. Var är följdfrågorna? Något för quick response?

Lika barn leka bäst, heter det. Innebär det att tankarna stöps i samma form? En vän berättade följande:
För några veckor sedan satt jag och filosoferade på ett styrelsemöte. Kostymmännen (jo, bara män) beklagade sig över att branschen var som den var, att konjunkturen gick nedåt och vem vet när det går sämre än sämst och värre ändå. Sucken, stönen, pusten avlöste varandra. Ingen av dem (inklusive mig) påpekade att förra årets resultat var det bästa någonsin och året dessförinnan var det bästa dittills och det här året hade i positiv bemärkelse kört över budgeten.
Att rita fan på väggen kan vem som helst göra, finansministern inte minst när en lång, mörk, kall vinter blåser in i den ekonomiska depressionens skrymslen. Men för satan i gatan. Det finns inget dåligt väder bara fel kläder.

”Ebbe the movie” verkar vara en film ingen journalist tror på. Den kvalitativa slutsatsen drar jag efter att i DN läst dels en recension, dels ett ledarinlägg. Först förvånas skribenterna över att filmen gjorts och sedan tar de alstret till sina hjärtan. De likartade reaktionerna lockar mig till biografen. I en av DNs texter och i en av Sydsvenskans, menar man att det borde stått ytterligare ett manusförfattarnamn i eftertexterna, nämligen Anders Isakssons. Ska jag därmed vänta till tv-visningen eller ännu hellre läsa boken ”Ebbe – Mannen som blev en affär”?

Upp till kamp

Derek Jarman gjorde fantastiska filmer men ibland hade jag svårt att förstå honom. Dels för hans djärva associationer i bildberättandet, dels för att han drog in den homosexuella rörelsen i varje historia han berättade. Efter att ha sett filmbiografin ”Milk” om ledamoten i stadsfullmäktige i San Francisco, Harvey Milk, fattar jag Jarman bättre.

Först och främst. Sean Penn är så jävla ypperlig som politikern Milk. Penn var duktig som folkvald i ”Alla kungens män”, men där hade han egentligen bara en speciell (talar)scen. Här går han hela vägen och äger. Han är kung. Min vän P kan för övrigt intyga att jag tippade Penn som Oscarsvinnare trots Mickey Rourkes nuna, bringa och stripiga hår i ”The wrestler”. Nog om det. Till pudelns kärna.

I ljuset av Jarman är ”Milk” en fantastisk film om homosexuellas rättigheter i samhället. Att filmen har premiär nu, veckorna efter Barack Obamas installation i Washington, måste bero på producenternas fingertoppskänsla. Bra jobbat! Och så beror det såklart på den drivne regissören Gus van Sant. Vid ett flertal tillfällen har van Sant hypnotiserat mig med sina spännande bild- och ljudlösningar. Här är han sparsmakad vad gäller bildexcesser. Inledningen med journalfilmer från polistillslag mot homosexuella klubbar är enkel och effektiv. Något längre in i filmen blandas på ett fiffigt och elegant sätt dokumentära filmbilder och stillbilder med dramatiserade avsnitt. Så mycket mer är det inte att yvas över i bild eller ljud. Filmen är ett följsamt stycke.

Tyngden i ”Milk” ligger i budskapet att vi alla ska kunna få vara oss själva och ha rätten att älska den person vi vill. Även om det handlar om instängdhet, fördomar och fanatism är det upplyftande att följa. En längre stund in i filmen börjar jag undrar om jag inte saknar lite sex – på duken, alltså. Detta trots att både blickarna och kyssarna finns där. Ja, till och med kärleken. Och då går det upp för mig att jag tittat på två filmer samtidigt. Dels den som projiceras i biografen. Dels den som innefattar mina projektioner om homosexualitet. I samma ögonblick tar biografen över och då utvecklas ”Milk” till en av de där berättelserna om civilkurage. Det är häftigt att vara med om.

I filmen framställs Milk som en hängiven operalyssnare. Puccinis verk, speciellt ”Tosca”, blir ett fundament bestående av högre makter och fastare än livet självt. Det fördjupar bilden av Harvey Milk. Jag vet ingenting om honom men som politiker på gräsrotsnivå och sedan i stadsfullmäktige gjorde han (i varje fall i ”Milk”) underverk. Vettigt är det för övrigt att vi får se hur Milk korrumperas av makten, för att tillfredsställa sin inre övertygelse. Han vill göra gott för utsatta homosexuella, svarta, gamla, handikappade. Målet helgar medlen.

Starkaste scenen i filmen är ett telefonsamtal mellan Milk och en tonåring som berättar att han ska begå självmord, eftersom han inte accepteras för sin sexuella läggning. Många bäckar små kan göra ett fint flöde celluloid. Så är det här. Enkelheten hos van Sant gör att jag bättre förstår den frenetiska envisheten hos Jarman. Jag får sådan lust att se om dennes ”Edward II”, ”Wittgenstein” och (såklart!) ”Caravaggio”. Att kämpa är viktigt. Att göra något man är stolt över är Harvey Milks mål i Sean Penns gestalt. Det räcker långt. Get up…

Hoppla

Härom morgonen gick jag med raska men försiktiga steg i snömodden mot busshållplatsen och joggade de sista metrarna för att hinna med bussen. Det gick bra men när jag äntrade fordonet stängde chauffören dörren och tjongade till mitt ansikte. Hoppla, sa det i mitt sömndruckna sinne, varpå chauffören öppnade portarna.

Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.

När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.

Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.

Dikt, verklighet

Sånger från nedre botten resonerar kring ansvarsfrågan för de omtalade Konstfackstudenterna. Jag försöker ta vid.

Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.

Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.

Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.

Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.

Rätt är knappast fel

Ibland är saker och ting rätt. Eller fel. Häromdagen gick jag emot chefen och krävde att jag skulle få gå en kurs som jag sökt, kommit in på och har avtalsenlig rätt att gå på. Vi spelade argumentationspingis, eller kanske snarare snackesquash, och jag såg till styra spelet efter bästa förmåga. Ändå var jag en förlorare i halvtid.

Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.

Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.

Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.

Nötter, hattar, bröder

Jag vet inte om det var bättre förr. Men roligt kunde det vara.

Tamedsoppa

En man med yvigt skägg, en lite tunn jacka kom emot mig på lunchen häromdagen på gatan.

Where can I buy soup?
Yes, svarade jag frågande. Soup?
Yes. To take away.
Is difficult, var det bästa svar jag kom på och gav mig in i en utläggning över områdets utskänkningsställen.

Så verkligen svårt behöver det inte vara att sälja soppor, även om det kanske är opraktiskt att ta med sig. Eller varför det? Går det att sälja tusen sorters java går det för tusan lika bra med passerade tomater, blomkål eller broccoli. Hutta ner lite lök, kött, fisk, citron. Ett infanteri med kryddor. Själv håller jag i sleven. Nej, slevarna.

Soup is problem, sa jag och slog ut med armarna.
Yes, sa mannen med skägget.
Vi lommade iväg åt var sitt håll.

Nästa gång står jag där med borsjtj eller bouillabaisse.

Those were the days

För några år sedan skvätte jag och höll på i sandlådan. Sedan några veckor tillbaka har jag testat min lust över att lägga och skjuta. Till min förvåning blev jag uttagen att representera klubben. Igår var jag dödstrött efter eftermiddagens tre timmars fokuserat boulespel på ganska häxiga banor, där nerslagen inte riktigt var att lita på. Men det gick bra. Vi vann alla matcher och är kvalificerade till Svenska cupen-slutspelet.

På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.

Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”

CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.

Kroppen, helgen

Veckan har rullat ordentligt. Nu är det helg. Pouhia. Jag besökte optikern igår och gick igenom det som hör åldern till, bland annat astigmatism och närsynthet. Det var som senast och skönt är det. Det räcker att minustecknen kyler på utanför.

Kroppen som ett tempel i förfall är en enkel beskrivning av komedin Osmosis Jones, som gick på tv härom veckan. Tecknat blandas med livescener och ger en skönt sjuklig bild av en människa, eller rättare sagt en stat (i Bill Murrays gestalt), som drabbats av ett virus.

Fascinationen över kroppen hittar jag i det här stycket, som ska kan spelas högt. Jättehögt. Kanske lika högt som världens längsta människa eller till och med Mount Everest är.



Som sagt helg. Inte minst för kroppen.

Snö, fika, kista

Min fru och jag hade ett ärende till landet. Det hade snöat.



På hemvägen skulle vi köpa en kaffe på hamburgerrestaurangen, men jag missade avfarten. Istället tog vi en rövare och begav oss in i metropolen Enköping. Helt oförhappandes hamnade vi på trevliga Drotts kafé med ett klientel med allt från söndagsfintklädda och tonårshängiga till snöröjningsberedda och med en inredning av allt möjligt billigt och ännu billigare från 1910-talet och framåt. Kaffet var som en piggelinkur och sötsakerna fräscha som nyponrosor. Drotts hade öppet till sex. Veckans sista dag.

Brittiska komedin Trångt i kistan handlar om en begravning, två bröder och släktingarna och gästerna däromkring och figurerna i filmen var som kopierade från Drotts. Folk kommer från alla möjliga håll och mötena dem emellan är som neutroner på väg att klyvas. Ett toalettbesök, en valium och försmådd älskare var några av ingredienserna som såg till filmen blev så skojig att jag flera gånger satte i halsen och även höll på kissa på mig.

Pilsner istället för melodier

Nu öppnar jag dörren. Jag erkänner. Jag har aldrig gillat Melodifestivalen. Jag såg Abba vinna och jag hade Michelangelo som singel. Sedan dess tycker jag att det löjliga evenemanget tar för stor plats i etern. Och nu är måttet rågat. I morgon på bästa matinétid som alltid annars är vikt åt svenska, mestadels, spektakel och pilsnerfarser från 30-, 40- och 50-talen sänds en repris av gårdagens meloditävling. Håller världen på att gå under? Kan inte Melodifestivalen släppa greppet och låta oss som så gärna kärar ner oss i Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Nils Poppe vara ifred!?!

Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.

Just grant

Spår

Döden kommer och den går och den som älskar livet består. Hmm, undrar om jag nu travesterar den franske diktaren Paul Éluard? Vid närmare eftertanke gör jag det inte.

Tonsättaren Erland von Koch avled förra veckan. Jag har ingen starkare relation till honom annat än att namnet klingar bekant och jag tycker att runan som kablades ut var aningen torftig. Sveriges Radio ansträngde sig mer.

Efter en koll på sfi.se i deras databas fick jag fram att von Koch komponerat musik till ett 30-tal långfilmer, däribland Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Ingmar Bergman Skepp till Indialand, Hamnstad och Fängelse samt Alf Kjellins Flickan i regnet. En hel drös med kortfilmer som jag känner till finns inte med på sfi:s lista. Så kan det gå. Spåren som finns kvar består.

Potatisar, poliser

Jag skulle skala potatis och hade egentligen tänkt lyssna på sena Ekot men istället lyckades jag ratta in en arabisk radiokanal. Jag förstår ingenting av det språket men det var rogivande att lyssna på de främmande orden, som kom emot mig i takt med att potatisskalen föll ner i diskbänken. När en svensk röst med upprörd stämma berättade om någonting i Rosengård anade jag ugglor i mossen.

I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.

Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.

Gransång

Sedan några år tillbaka klär grabben och jag granen. Innan vi är klara får han sätta dit stjärnan. I julas var det första gången jag inte behövde lyfta honom mot toppen. Tiden går.

Jul var ett av de första orden jag lärde mig att stava till. Högtiden varar ända till påska och ett år när jag var liten hade vi gran ända till långfredagen. De sista veckorna föll barren bara jag tittade på trädet. Kulorna följde med. En efter en. Poff. Pouff. Piouff. Dagen D gnydde glittret och slingrade på sig.

Så långt gick det inte i år utan för några veckor sedan fick jag ett ordentligt anfall av kreativitet. Sekatör och senare såg var mina redskap. Efteråt var jag nöjd med min insats.


Kan en gran bokstavligen sjunga på sista versen? Jag tror träden talar i Padre Padrone, den fantastiska italienska filmen om en pojkes uppväxt och hans erövring av språket och dess ofantliga möjligheter. Eller har jag fel? Lär pojken sig istället lyssna på bäcken, hovarna, vinden, Strauss vals och de andra ljuden i omgivningen? Och såklart hur bokstäverna uttalas och kan fogas samman! Är det istället jag som minns hur saven viskar, nerverna tjuter och grenarna frustar? Kan så vara.

Daterad data

Computers are useless, all they can give you are answers, lär Pablo Picasso ha sagt. Ja, han sa det nog inte på engelska utan snarare på franska eller spanska.

After hours, ett filmiskt guldkorn kreerat av Martin Scorses, handlar om en snubbe som kan datorer och undervisar i hur man öppnar och stänger dokument. Killens monotona vardag vänds upp och ner när han inte kan sova, tar en fika på stan, pratar med en tjej, ringer henne, tar en taxi och … Filmens sista något syrliga scen, när snubben slår på datorn och både är lättad och förfärad över att vara tillbaka på sin plats i kontorslandskapet, strålar av pur humanism. ”Hi, Paul” står det (om jag minns rätt) på hans dataskärm.

Grabben har ibland datafria dagar. Han gillar det lika mycket som lukten av fil eller fis. Onsdagar brukar det bli, och en tjock tryckande stämning infinner sig häromkring. Det är inte så konstigt, eftersom både min fru och jag knapprar på tangenterna, när vi behöver det, även på veckans mellersta dag. Jaja, att leva som man lär tar tid, och det är väl det som är tjusningen med det som heter här och nu. Imorgon däremot ska jag gå till jobbet och höra mig för om det inte vore dags att införa datafritt. En dag i veckan. Jag kan vara testperson.

Bitar av pussel

Styckmordet. En man som varit avliden sedan 1987 ska DNA-testas. Varför just nu? För att brottet preskriberas i juli i år? Har utredarna arbetat oförtrutet i mer än två decennier och äntligen fått tid till ett DNA? Är det ett sista ”long shot”?

Fotografen Sune Jonsson avled för någon dag sedan. I omgångar har jag besökt hans bok Byn med det blå huset. Jag har gått in i hem, jag har hälsat på människor. Känt igen mig, förundrats. Det tänker jag fortsätta att göra. Kolla de här bilderna från Karelen.

Bara på film faller det förflutnas pusselbitar på plats. En febrig eftermiddag följde jag det amerikanska äventyret Konungarnas dal (Valley of the kings) från 1954. Några arkeologer i i Robert Taylor och Eleanor Parkers gestalter söker efter en faraonisk grav och hoppas genom sina fynd bevisa äktheten i bibelns historier. Det är inte så larvigt som det låter utan ger en sympatisk bild av västerländskt, nyfiket katalogiserande av österländsk kultur.

Knappast full koll

Ibland har jag inte koll på mig själv. Jag tog ett annat tåg än jag tänkte och fick mig en vidare tur än planerat. Nu har jag hämtat upp mitt bagage i en annan vagn och klev av på något slags perrong, jag vet inte vilken. Cyberrymden är också sådär klurig, och speciellt mjukvarorna spelar spratt. Försäkringskassan verkar ha tagit i så det knakat och gjort hejdundrande felsatsningar, eller något. Efter att ha läst en och två artiklar i dagens DN förstår jag fortfarande inte vad som hänt, hände, händer annat än att pengarna rullat.

Häromdagen såg jag en fin fransk film som jag hade svårt att förstå mig på. Marie Baie des Anges heter den och var en sommarberättelse om tonåringar på glid i naturen, i samhällets periferi. Olika sorters brott blev barnens nöjen i värmen. Och så deras gemenskap förstås, då deras lillgamla beteenden blandades med rent barnsliga. Tonen var skön men givetvis både mörk och oroväckande. Så blir det när stålar är drivkraften.

Själv är jag en snål sate som har svårt att sprätta en miljon hit eller dit. Och bra är det. Eller gott i varje fall. I knappt en veckas tid har ett öppnat halv paket bacon legat i kylen och retat mig. Jag vägrar att kasta mat och stuvade om gårdagens purjolökspaj till middag. I stället blev det fräst pak choy med dito svampar och pressad vitlök som fick snabbputtra med balsamvinäger. Pannans innehåll flög över till basen, som utgjordes av blandsallad, tomater och rivna morötter. Oregano, olika sorters peppar, salt och än mer vinäger fick ångorna att stiga än mer. Baconbitarna, mitt grädde på moset, trivdes – även om de naturligtvis inte behövs om man är lagd åt det hållet. Alla goda ting är tre och spenatpastan och fetaoströran anslöt sig till min baconsallad. Full koll, förutom att jag har svamp över. Purjolöken smakade ikväll.

På väg på vagnen

Det var 10 biljetter kvar till Of time and the city. Då klev jag in i handlingen. Visningen är om två veckor, men redan nu hoppar jag på spårvagnen och tar mig en längre tur.

Filmen kommer från Elbląg. Den skulle kunna vara en favorit i repris men är det inte. Spårvagn i Elbląg linje 1, del 1 heter verket. Det skulle kunna kallas för spårvagnsporr.



Jag får se när jag stiger av. Paus.

Peace, Love & Understanding

Game, set, ping-pong

Ping-pongkingen var inte ens nominerad till någon Guldbagge. Det vore den värd. Den var förra årets klart bästa svenska film. Inte heller De ofrivilliga belönades. Det är synd. Även om den filmen är klart överskattad så är den liksom Ping-pongkingen en personliga berättelse om vår tid. Sådana växer inte alltid på träna. Det gör väl inte forntidens Maria Larssons eviga ögonblick heller eller fantasins Låt den rätte komma in för den delen, men i fråga om ton så har de faktiskt mer av takt än melodi över sig. Det är skillnad.

Av en slump stötte jag på en youtubevideo från den polska staden Elbląg. Den är en av de ärligaste filmer jag någonsin sett och förmedlar ingenting utöver vad den visar. Staden Elbląg. Panoreringen som liksom inte hinner med ambulansen är min favorit. Efter 3.49 av den långa kortfilmen börjar upphovsmannen (definitivt måste det vara en man) att berätta med sina bilder och ljud. Jag skulle lägga ut filmen här, men det visade sig att den var borttagen av upphovsmannen. Synd. Pity. Szkoda.

Tänk va, festivaler med stadsfilmer som tävlar mot varandra, där projektorena lyser fasader, spårvagnar, torg kors och tvärs i gruppspelet och inte förrän i slutspelet står dukarna uppställda mot varandra. Game, set, ping-pong.

Mög & skit

Skit också, jag kommer inte att kunna åka till Göteborgs filmfestival det här året heller. Dubbelskit är att Terence Davies dokumentär ”Of time and the city” ska visas, och enligt katalogen har den – trippelskit! - ingen svensk distributör. Davies filmer ska ses på duk. Hans drama ”Distant voices, still lives” är en tragedi, musikal och ett poem på samma gång. Och dessutom film som flödande, fokuserat måleri.

Ytterligare mög är att poeten Inger Christensen avled i veckan. Sedan några månader vandrar jag i hennes ”Alfabet”. Det är mödosamt och avkopplande och ganska ofta virrar jag bort mig. Bloggen Occident skriver fint om Christensen. SR har ett kort program om henne.

Mer skit är att jag bär på någon geggamoja som tjockar till halsen och skruvar till magen. Men jag verkar frisk. Imorgon ny vecka.

I ljuset, i mörkret

Skuggorna bleknar. Vi lever i galans och glittrets tid. I varje fall när tv:n är på och kändisarna rör på läpparna, lemmarna och höfterna. Vintertid avlöser tillställningarna varandra oftare än vanligt. Sport, musik, film ska dras av. Från och med igår är det svängom som gäller. Aftonbladet basunerar ut att Kitty Jutbring grät sedan hon sågats av ”Let’s dance”- juryn. Jag missade den scenen men noterade att Morgan Alling klämde fram glädjetårar efter sin cha cha cha.

Visst tar det på krafterna. Först en presentation, därefter utförande eller i varje fall omnämnande. Du levererar känslor, mål, gärna mening. I historien, hos familjen, för framtiden. Det lyser i mörkret. Du är stjärnan. Galans mittpunkt. Hur lång tid har gått? Spelar roll! Snart är du tillbaka för ytterligare tid. För mer ljus. För ett behagligt mörker.

Jag kom in i en fin radiodokumentär om alkoholism. Den heter ”Våga vara lycklig” och visade sig vara gjord av Leif Stenberg. Tidigare har jag lyssnat på några av hans andra alster. Även de är bra. Riktiga ljus, mörka sådana också.

Summering

I dag bad jag om ursäkt för en grej jag indirekt orsakat. Svaret tillbaka var nog aningen syrligt. Jag tycker det kan vara svårt att kommunicera.

Att ta ut torsken i förskott funkar – om man nu vill det. Lasse Lagerbäck lockades att göra det i dagens DN, men det är bara rubriken som talar om att förbundskaptenen tvekar om landslaget ska kvalificera sig till VM i Sydafrika.

Bollen är rund, men vad ska jag tro om informationen om kriget mellan Israel och Palestina. Spectator och DN menar att den norske läkaren Mads Gilbert inte har ett fläckfritt förflutet och därmed inte går att lita på. Den israeliska journalisten Amira Hass, då? Hon bor i Palestina. Kan jag med hull och hår ta till mig hennes ord i DN?

Att gå ut några minuter funkar nästan alltid. En time out från sig själv eller andra gör ofta susen. Är ljuset anslående kommer värmen på köpet.


Filmen ”Gomorra” har premiär idag. Den är tung och sorglig. Rekommenderas varmt.

Och nu är det helg.

Som på räls

Det regnade i tunnelbanan i morse. Fullkomligt forsade. Sådär smygande. Tåget saktar in, ljudet ökar, dörrarna öppnas. Det dånar.

Barnen i vagnen gapar ikapp över vattenfallet som dansar över väggen på perrongen. Snart hakar alla vuxna på. Själv kommer jag på mig med att drömma mig bort till en varm plats. Ljudet av vatten är speciellt.

Det tar ett tag för mig att förstå att det är en städare, som högtrycksprutar bort klotter. Som han sliter. Vilken upplevelse han förmedlar. Jag håller på att missa stationen jag ska gå av vid. Resten av dagen går som på räls. Även när snön yr.

Rap onsdag kväll

Grabben lagade middagen ikväll. Salladen med isberg, rivna morötter och tomat kryddade han själv, trots att han inte äter blandsallad och inte tycker om dressing. När han mixat klart det gröna röda orangea sköna kunde jag inte låta bli att fråga om blandningen inte såg god ut.

Nej, svarade han kort och gott.

Jag var med i köket sådär vid sidan av hela tiden och gick honom på nerverna. Jag är ivrig och aningen petimetrig ibland, så strax innan vi skulle sätta oss till bords fick jag gå ut och hämta andan. Bra var det. För salladen slank ner, liksom hamburgarna och riset. Ost- och kesellaröran svängde jag ihop; det finns gränser för vad och när det ska göras i köket – och framför allt vem som ska utsättas för röriga geggor. Efteråt rapade jag vid bordet. Det händer aldrig annars.

12, 20, 600

I SVT24:s nyhetssändning igår vid midnatt uppgavs att under måndagen dog tolv barn i Gaza. Tolv. Ett fotbollslag och en reserv.

Vid nästa sändning en halvtimme senare var dödstalet tjugo. Alltså knappt två fotbollslag. Man visade även ett inslag från NRK med en norsk läkare Mads Gilbert från hjälporganisationen Norwac. Han berättade om några av de kroppsskador han behandlat och de amputationer han och hans läkarkollega varit tvungna att utföra under dagen.

När jag torkat tårarna hittade jag ett krönikecitat, som fick mig att le en smula:

The last time that I visited the Israeli occupied territories, I got chatting to a Palestinian. He was a secular, educated man who had worked in the US, so I was astonished when he told me that he would vote for Hamas. Why, I asked.

"Because every day, the Israelis find a different way to say 'fuck you'," he told me. "By voting for Hamas, I'm saying 'fuck you back'." I laughed at the time. But – stripped of all the diplomatic and strategic rationales – that seems like a good summary of the tragic and self-defeating logic that lies behind the fighting in Gaza. (Hela texten av Gideon Bachman, Financial Times, finns här. Idag läste jag även Guardians blogg om Gaza-tragedin samt Jinge.)

11 dagar, mer 600 dödade palestinier. Enligt Guardian. En hel jävla fotbollsturnering.

Framtiden så att säga

Kvart i ett i morse i natt gjorde jag mig redo för resan hem efter en fest med vin, poesi och sång. Ja, en hel del snack och litta verkstad stod också på menyn. På pendeln norrut satt en djupt fokuserad tonåring med luvan nerdragen och hörlurarna fastklistrade. Hon hade passerat som vilken svartklädd yngling som helst, men nu pryddes bokpärmarna hon höll i handen med årtalet 1984.

Tolv timmar senare cyklade jag till träningen och for förbi två sexåriga knoppar.
Du vet han Martin Luther King, frågade den ene.
Jae, svarade de andre osäkert.
Han är bra!

Framtiden är här, skulle jag kunna säga. I Gaza är situationen värre. Där har barnen svårt att sova, när husen skakar och fönsterrutorna går sönder. Det lär dröja innan de får ro att läsa George Orwell och fördjupa sig i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Vattenhopp & spelplaner

Strax efter sommaren fick jag besked om att jag inte skulle få det där toppjobbet som verkade vara så fenomenalt kul. Jag hängde läpp ett tag men såg det sedan som ett kvitto på att det inte är så farligt att hoppa i vattnet.

Sedan dess har jag vant mig vid badtemperaturen och även kastat några bollar. Strax innan jul gjorde jag en för mig en annorlunda grej: jag ringde upp en kollega och frågade om tjänsten på hennes jobb var något för mig. Kan jag vara ärlig, frågade hon. Så det blev inget av det, men stärkt av motgången hittade jag på ett eget jobb hos en annan arbetsgivare och skickade iväg en spontan ansökan.

Kanske flaskposten kommer tillbaka, kanske inte, har jag tänkt. Och nu, en handfull veckor senare, har jag fått några fina passningar, som jag dribblat vidare med efter bästa förmåga. Jag tror inte mina försök leder till något nytt jobb. Och så vad då? Frågan är om öppet mål är något för mig. Dessutom finns det andra spelplaner att lira på.

Faktiskt händer

Häromdagen var jag först prinsessa, sedan drottning och därefter kung av Thailand. Sessionen avslutades med att jag var träskmonster, argt sådant faktiskt. M & B, vars händer jag fångade, var på besök och bestämde agendan. Det var helt ok. Jättekul, faktiskt.

Just nu 1864

Det är nu det gäller.

Fransmannen Charles Baudelaire uttryckte sig 1864 i prosadikten "Berusa er" på ett annat sätt:

Man måste alltid vara berusad. Det är allt: det är det som gäller. För att inte känna Tidens förfärliga börda som krossar era axlar och tynger er till marken måste ni oupphörligt berusa er.

Men med vad? Med vin, med poesi eller med dygd, efter behag. Men berusa er.

Och om ni någon gång vaknar upp, på trappan till ett palats, i det gröna gräset på en dikesren, i den dystra ensamheten på ert rum, med ruset redan på väg att förflyktigas, fråga vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret, allt som flyr, allt som suckar, allt som rullar, allt som sjunger, allt som talar, fråga vilken tid det är; och vinden, vågen, stjärnan, fågeln, uret ska svara er: ”Det är tid att berusa sig! För att inte bli Tidens pinade slavar, berusa er utan hejd! Med vin, poesi eller med dygd, efter behag.”

Alstret är hämtat ur Små prosadikter (La spleen de Paris) i översättning av Lars Bäckström.

Dagen fortsätter. Just nu, sedan, igår.

Skratt i natt & årets sista meny

Den senaste veckan har jag flera gånger mitt i natten väckts av mitt garv. Både grabben och min fru frågar så där både nyfiket och avundsjukt vad jag drömmer för kul. Skratt smittar ju.

Jag vet inte, svarar jag. Men roligt är det.

Det där leendet fastnar på läpparna och följer med dagtid, trots att jag läser om kaoset i Gaza. Det sägs att det inte finns något ont som inte för något gott med sig. Det är ett provocerande talesätt.

Snart en ny natt. Kanske nya skratt. Och bomber.

En raket med kulinariska inslag är årets sista meny. I all enkel festlighet ska vi träffa några vänner i övermorgon kväll och kasta oss över olika snittar, bland annat något slags löjromstoast, och svalka struparna med ale och lager.

Därefter dukar vi fram parallell förtäring i form av lax med chévre och tomat från ugnen samt en lammstek med timjan från hällen. Komplementen består av potatis med rotfruktskompisar som myst till sig i ugnsvärmen och något rumstempererat grönt och skönt möjligen med något rött sprött. Kyld chardonnay, australisk om jag minns rätt, ser till att kinderna får ytterligare nyanser.

Efterrätten är i skrivande stund ännu inte bestämd. Den ska tillagas av kvällens yngsta aktör och jag gissar på något i stil med choklad och kladd.

Jag glömde att kvällen ska inledas med finbubbel. Det fula får sin plats allteftersom.

Kompislull

Att inte vara i fas med sig själv är något vi upplever då och då. Vissa människor verkar köra i en egen bana och bara för korta stunder kan eller vill de knyta kontakt med andra. En person jag känner väcker mina famlande tankarna om livet som en föreställning, ja, kanske till och med som något (en reflektion eller skugga kanske) utöver sig självt.

För att förstärka sin roll (och säkerligen sitt främlingskap gentemot mig och andra) som både aktör och publik kan hon ta en ställföreträdande kompis, typ en gumma i keramik eller en tomte i tyg, och börja snacka med konstruerad röst. Det frestar såklart på och skådespelet hinner knappt påbörjas innan ridån går ner.

USA lär ha spenderat 6,6 biljoner kronor för att upprätthålla militärapparaterna i Afghanistan och Irak. Det är svindlande summor även för en nation som oavbrutet ser till att många av medborgarna klär ut sig i än den ena uniformen, än den andra. Landets president och kongress har som bekant ställt sig bakom både uppfunna kärnvapen och påhittade terrorister. Förvisso finns det verkliga kemikalier och skurkar, men handen på hjärtat, nog borde George Bush tilldelas en lämplig docka och få möjlighet att sitta och lulla med sig själv.

Pinter

Dramatikern Harold Pinter dog på julafton.

Ett djupt andetag. Andan.

Det kan verka som om en evighet passerar mellan några av hans repliker. Och så sant som det varken kan sägas eller skrivas: tystnaden talar.

Guardian, Washington Post & DN skriver om Pinter och hans pjässkrivande och hans politiska ställningstaganden.

Den där kolbiten

Ingen skugga utan sol.

Ingen punk utan Lurkers. Jag tyckte inte om dem så värst och skulle förpassat dem till de undanskuffade skivbackarnas minnesplats, om det inte varit för den där kolbiten Shadow, som det fortfarande fyrverkerisprakar om.

God Jul

Frestelser

Idag är det minusgrader. Då värmer kalorierna.

I förrförrgår var det avsmakning av två sorters fudge med nötter, marshmallows och allmän frestelse. Det spetsades med triss i tryffel; rom allena, rom med russin och pricken över i:et - whiskey slingrandes runt chili. Ojojoj så smutsigt detaljrikt smaskiga de var.

Och i går, på festen i Trångsund, tryckte jag ner två knytnävsstora rocky road och en tennisboll till chokladtryffel. Nu är det jul.

Jag glömde kolorna, de riktiga tomtarna Humle och Dumle. Vem vet, det kanske börjar snöa.

Toppenpop med Thore

Och nu går vi mot ljusare tider.

Thore Skogman är en av dem som fallit ifrån under året (rättare sagt 9/12 förra året). Bland många fina och kära saker som Hallstahammars stora röst tog sig för var att spela huvudrollen i filmen ”Pang i bygget” tillsammans med Lill-Babs. Någonstans vill jag tro att jag sett den.

”Pang i bygget” handlar om handelsmannen Skog (spelad av Thore, såklart!), som har en livsmedelsaffär i lilla Fagersund. Affären vill tre elaka bröder med namnet Grym (Roffe Bengtsson agerar en av dem) komma åt. Då kommer ett gäng ungdomar till stan, bland dem en ung flicka, kallad Dockan (jovisst, Barbro Svensson).

Visst låter handlingen antik, trots att det bara är drygt 40 år sedan filmen spelades in. Eller vad vet jag. Toppenpop är det hur som helst.

Midvintervers

Idag är det mest som natta,
då gäller det att skratta.

Några dricker mjöd,
och börjar plötsligt fnula
Andra går som på glöd
bara de får lira kula.

Själv har jag lite feber,
det ömmar i mina leder.

Stulen gran

Det förflutna gäckar. Min mormor ville sällan berätta för mig hur hon hade det som flicka.

Det var inget roligt. Alla var lea. Och avundsjuka.
Nu överdriver du, försökte jag. På julen var det väl i varje fall speciellt?
Vad var det för kul? Vi hade det fattigt. Far hade inga pengar. Han fick gå ut och stjäla granen i skogen.
Var det en fin gran?
Mmm.
Var det så varje jul?
Kommer jag inte ihåg.

Sådär höll vi på. Mitt i sommaren. Vintertid. I kolonin. I köket. Vill jag minnas.

Ikväll eller imorgon redan

I somras fick jag syn på en kvinna som jag gick på kurs med för två decennier sedan. Sedan dess har våra blickar möts några gånger. Idag stannade vi till och redogjorde för de senaste tjugo åren. Drygt fem minuter tog det. Kanske tio. Trevligt var det. Sådana ögonblick känns bra när det lackar mot jul och året ska dra ihop sig. Ah, de känns bra när som.

Jag är ledig från och med nu till dan efter nyårsdan, och ikväll ska jag på fest eller kanske det är imorgon. Jag har försökt få tag på värdinnorna, men icke än så länge. Och vad spelar det för roll? Klackarna slår redan i taket.

Trevlig helg!

Öppna och huggna bilder

Bilden av mig och din bild av mig skiljer sig ibland åt. Ja blir nej blir kanske.

Vissa bilder är huggna i sten. Den turkiska staten vägrar fortfarande att erkänna det ottomanska väldets folkmord på armenierna 1915. Men. Ett upprop och en ursäkt har publicerats på nätet av 200 författare, konstnärer och andra intellektuella. Vilket mod de visar.

Andra bilder är öppna som stjärnhimlen, gåtfulla och självklara på samma gång. Den franska dramat ”Mellan väggarna”, som har premiär i morgon, följer en lärare och niondeklassarna han undervisar. Filmen är som en knuten näven som klämmer åt hårt, stenhårt. Den väcker tankar om pedagogiska tillkortakommanden och verbala övergrepp. Den visar hur svåröverskådliga och svårförståeliga grupprocesser kan vara. Den alstrar också frustrationer hos mig som tittare över att huvudpersonerna ständigt går på pumpen och inte ser andras bästa utan istället sina egna behov i undervisandets tjänst. Laurent Cantets film blir bara bättre ju mer jag tänker på den. Den är ett embryo, som växer ju mer uppmärksamhet den får.

Och så var det då jag. Bilden av mig kan se ut så här.

Geng Kiew Wan

Förutom den senaste tidens jobbjox har jag varit på kurs och gjort en kortfilm, som jag gärna visar men här på aliasplatsen slow motion funkar det inte eftersom jag själv medverkar i filmen. Så jag sätter mig på sadeln och trampar mot väsentligheter.

Det ligger till så här. Jag rullar nerför Ursviksvägen, sveper förbi Lötsjön, saxar uppför lilla lutet, drar vidare till Hallonbergens centrum, där jag släpper styret och kanar ner mot den stora parkeringsplatsen. Jodå. Där står den, den rullande restaurangen, bara nämnvärt stukad, efter olyckan för några veckor sedan.

Klockan bör vara 12.07, om jag får gissa, och en försäkringstjänsteman står på huk och plåtar vagnens blessyrer. En annan man med något vilsen uppsyn försöker hålla jämna steg och huk med den vane tjänstemannen. Ägaren själv befinner sig bakom disken. När jag frågar om olyckan ler hon överseende och pekar på herrarna i den jättelika asfalterade hagen.

En jävla smäll, säger ägarens make, han med den vilsna nunan. Det var ren tur att inte skadorna blev värre, fortsätter han. Här var fullt med folk, och det var första gången föraren satt bakom ratten, hör jag innan han slinker efter försäkringsfotografen runt krönet.

Hur många fotografier kan man ta av en matvagn, hinner jag tänka innan jag blir nyfiken på Geng Kiew Wan.

Är det starkt?

Ja, säger ägaren och lägger huvudet på sned. När hon ser min osäkra uppsyn skakar hon på skallen.

Nej, inte så starkt.

Så jag andas ut, funderar över om hon uttalade r-et eller inte i ”starkt” och beställer fläsk med grön curry, kokosmjölk, paprika, limeblad och basilika. Geng Kiew Wan.

Starkt var det. Och gott.

Parkering

I Hallonbergen händer det grejor. Sedan något år tillbaka står det på den ödsliga parkeringen en köksvagn, som säljer thailändsk mat. Jag har aldrig handlat där, för jag glömmer alltid bort att stället finns. För någon dag sedan läste jag i DN att en blivande körkortsinnehavare inte haft riktig koll på det där med broms och ratt och kört in i restaurangvagnen på den öde parkeringen, som säkert består av ett hundratal rutor men alltid är tom på bilar. Alltid. Jag överdriver inte.

Det tog väldigt många år för mig att besluta mig för att skaffa ett körkort. Och jag hade många förklaringar till varför jag var olämplig som förare. Jag kan förstå känslan och förvirringen att sitta bakom ratten och se den där matvagnen stå där, liksom skratta. Ett ”Nej inte dit!” i huvudet blir en orkan av ”JAAAAAAAAAAAA!” som trycker på gasen. Blundar, släpper, vilar.

Jag ska försöka göra en målmedveten utflykt till parkeringen. Se hur det står till. Jag återkommer. Jag har haft lite fullt upp av allt möjligt och kommer att ha än mer att göra den närmaste tiden. Så jag parkerar en stund.

Glömt

Grabben gillar inte att städa, så ibland plockar min fru eller jag upp det ena och det andra. Den här skrutten har vi glömt. I flera dagar.

Resrytmer

För några veckor sedan var min fru och jag på tunnelbaneväg hem efter en av alla dessa utflykter i verkligheten. Efter en kort stund klev en trummis på tåget och slog sig ner vid sätena bredvid. Genast lät han handlederna jobba och höll sin rytm mot sätena. Det var trevligt att lyssna på men också påfrestande att föra ett samtal, som ackompanjerades av andra interpunktioner än våra egna.

Jag har de senaste veckorna gjort lite för många saker och i går morse satt jag mest och såsade i vagnen och funderade ett tag på att lägga mig till rätta. Väl vid rulltrappan lyfte jag dock mina ögonlock på vid gavel när en man, närapå dubbelt så gammal som jag (och jag är inte purung), svepte sig själv uppför trapporna. Jag blev så nyfiken att jag var tvungen att följa efter. Men trött som jag var hade jag naturligtvis ingenting annat än suckar att komma med. Jag hann skymta gubben någonstans i snöyran och nog var det som så att han gled uppför backen.

Så i morse, vid samma rulltrappa, undrar jag om farbror, musiker eller någon annan ska komma och vad som ska ske. Då hörs det, det där ljudet som uppkommer när naglars ovansidor möter metall. Och inte nog med det, kvinnan några steg ovanför mig håller takten. Med sig själv. Men trappans band som r-r-r-rar runt. Med strömmen som tickar, hickar, nickar. Ka-da ki-da ko-da.

Bilder

Vi människor är rätt sammansatta. Vi är de vi är och vi har våra bilder av vilka vi är. Inte alltid stämmer de, bilderna alltså, överrens. Men vi går inte itu för det. Tur är det. En vass brödratrio uttrycker saken på det här sättet.

Glatt skratt

Vad går du igång på?

James Lipton ställde frågan i intervjuprogrammet ”Actor’s studio”. Svaret i eftermiddags överraskade glatt.

När människor, män eller kvinnor, skrattar helt okontrollerat, svarade skådespelaren Dustin Hoffman.

Själv kunde jag inte sitta stilla när jag såg vad Grandma gör i sista inslaget.

Benspring

Ibland har jag spring i benen ...



... men kanske inte riktigt så här mycket.

Diagnoser

Idag klappar jag händerna och är glad över att transvestism inte längre diagnostiseras. Det är ett stort steg i riktning mot ett samhälle utan moraliserande skygglappar.

Att vara alkoholist är en diagnos. I fransk-amerikanska ”Julia” jobbar en kvinna hårt på att förgöra sig själv. Men några minuter in i filmen, när hon är på väg att strama till sig, undrar jag vart dramat ska ta vägen. Då blir hon involverad i en kidnappning. Och inte nog med det. Hon driver själv igenom bortrövandet. I huvudrollen spelar Tilda Swinton sårad och tuff om vart annat. Hon är bra på att agera ut gränslösheter. Filmen innehåller fina psykologiska vändningar som både går med och emot de stockholmsyndromska teorierna om hur offer kan sympatisera med förövare. Det är lite grann som att vistas i en mardröm. Det gungar och kränger. Fyllan är påtaglig. ”Julia” är regisserad av Erick Zonca, som gjorde ”Änglars drömliv” för tio år sedan. Jag är osäker på om den kommer att få svensk premiär. Hur som helst så visas den på filmfestivalen i Stockholm, som inleds i veckan.

Skuggutredningen presenterades idag och i DN skriver Niklas Rådström om rosade kulturarbetares många gånger ekonomiskt snåla vardag. Att skapa allehanda kultur är inget folk gör för skojs skull på en kafferast. Det är ett inre tvång och en yttre nödvändighet i hela universums tjänst. Därmed inte sagt att kulturarbetare ska diagnostiseras.

Gult och rött

Ett gult kort och ett rött. Lögnar-Jan Björklund liknade skolans brister på regelverk och lärarnas handfallenhet med fotbollsdomarens bestämda kortviftande. Dokumentären ”Förgrymmade ungar” som jag smutsdetaljläste om här och såg igår på SVT24 (en hyvens kanal!) upprör, inte minst på grund av att så många vuxna visar medveten brist på empati gentemot framtidens krabater. Idén att kränkningar och mobbning ska vara redskap för skolpersonal lanseras förbehållslöst.

Ett gult kort och ett rött återfinner vi i svenska dramakomedin ”Kärlek 3000”. Här berättar en rollfigur att det är hans gimmick att vifta med domarkort. Nåja, Shariyar Latfizadeh, som har gjort filmen och dessutom spelar huvudrollen, är ung och kommer att växa till sig. Här har han åstadkommit ett magplask, som faktiskt hade kunnat gå vägen med vassare manus, styvare klippning och inte minst distinktare regi. Det låter som om allt är åt skogen – och det är det ju – men med den här glada färgpaletten och den öppet naiva och samtidigt poetiska attityden kan det bli något håller länge, riktigt länge. Nu är det över innan det börjat och varken gula eller röda kort delas ut.

Gult och rött är mina färger, men också grekiskt blått och vitt. I dag tittade jag på väldigt många år gamla samtal med släktingar. Av en hel drös med anledningar har banden blivit liggande. Nu ska jag göra något med dem. Det där att ta vid och avsluta något gillar jag. Därför tycker jag så mycket om att diska. Idag köpte min fru en ny diskborste. Den har sugkopp.

Haj faj

Svenska FN-soldater ska, när de tjänstgör i Afghanistan, prova något nytt, nämligen psykologi för att bättre lära känna ortsbefolkningen och på så sätt förebygga kommande konflikter. Det är bra. Jag hoppas att de tränar på kramar av olika slag också. Eller i varje fall repeterar in någon speciell hälsningsfras.

High five, säger Borat. Det är trevligt att höra och lätt att uttala. Själv körde jag hela kittet på Z, när han var drygt ett och jag passade honom. Det räckte med att säga det tre gånger och samtidigt höja armen. När han kom tillbaka några veckor senare log han, visade sina få gaddar och sa

Haj faj

Jag hajade verkligen ingenting, så då la Z huvudet på sned, för att sedan höja armen och upprepa.

Förre försvarsministern och talmannen i riksdagen Thage G Peterson citeras i nämnda DN-artikel med att "det är en skam att svenska officerare deltar i dödandet i Afghanistan i ett krig som inte går att vinna". Inte visste jag att det fanns vinnare i krig. Det går ju ut på att döda, våldta och lemlästa, ja, kanske inte i den ordningen, och i dag, när året skrivs 2008, är det väl märkligt att prata om vinster i samma veva som man snackar om krig. Om man nu inte heter Pål Hollender förstås.

Jag kanske ska öppna dagis och erbjuda mina tjänster till Thage, Pål och andra hugade. Min första ord är gjutna.

Okej, grabbar och tjejer. Om jag säger ”haj” vad kommer ni då att tänka på?

Vilja och skola

Vi har alla ambitioner och prioriterar olika. Vi gör våra val och vill än det ena, än det andra. Göra plattan, baka brödet, komma igenom den boken eller den dörren. Vara stjärna eller kamel för en dag. Softa, sova, svettas.

I söndags såg grabben, min fru och jag en film om en fem-sexårig flicka som vill kunna läsa och samtidigt lära sig roliga historier. Inledningen av filmen försöker hon på olika sätt skaffa pengar så att hon kan köpa en anteckningsbok och en penna, för det måste hon ju ha i skolan. Till slut lyckas hon. Nästan.

Filmen heter ”Buddha föll av skam” och handlar om nöd och behov. Och misär. Ska du se någon film på bio i vinter så är det den här som gäller. Den har premiär på fredag.

Historier föds ur nöd. Den här har gjort det. Den är lika klassisk som ”Cykeltjuven”. Faktiskt. Jo, faktiskt. Flickan, som vi följer, vill lära sig skriva. Någonstans fattar hon att hon måste det för att överleva. Men för att överleva måste man också dö. En smula.

Mer tänker jag inte berätta än att filmen är gjord av Hana Makhmalbaf. Eftersom hennes pappa heter Mohsen och hennes syster heter Samira och båda är prisbelönta regissörer, är det kanske inte så konstigt att det regnat priser även över Hanas film. Det märkliga är att hon är blott 20 år och lever i exil. Än här, än där, som hon uttryckte det på galavisningen vi besökte. Priserna är mest ett tecken på att innehållet i filmen har gått fram, fortsatte hon och berättade sedan att hon slutade skolan i Iran som åttaåring. Anledningen var de religiösa påbuden. Istället började hon i sin pappas filmskola, där hon gick i tio år.

I går var vi på grabbens utvecklingssamtal, och vet du, läraren frågade grabben om han inte ville tänka på kort- och långsiktiga mål. Så där fundera så smått. Vad vill du? Vad har du för drömmar?

Jag vill berätta om smärta, sa Hana Makhmalbaf, när hon avslutade frågestunden, och hela hennes mörka gestalt, korpsvarta hår och dito färgade kläder lyste på samma självklara sätt som solen gör.

Uppdatering:
”Buddha föll av skam” utspelar sig i Afghanistan. Där spelades den också in. Enligt Hana Makhmalbaf har filmen visats på biografer i landet.

På väg åt skogen

På vägen hem ser jag en kvinna, som jag tycker mig känna igen men av någon anledning säger jag inte ”Hej”. Jag kliver på tåget, sjunker ner i bokens pärmar och blir en vampyr i Blackeberg. Efter en stund visar det sig att jag tagit fel linje och är på väg åt skogen.

Nåja, jag kliver av, tar rulltrappan, går över torget in i den punktbelysta parken, tänker på plötsligt vassa hörntänder men tar mig fram till skolan, korsar skolgården och börjar så smått närma mig mina hemtrakter, det vill säga min tunnelbaneuppgång. Och vem möter jag där på gatan, i mörkret, om inte den speciella, vagt bekanta gestalten, just det, kvinnan från perrongen. Hon kommer närmare och jag får åter sådan lust att säga ”Hej” när jag tycker att hon öppnar munnen på ett väl spetsigt sätt. Så jag trycker in en annan växel och hastar vidare.

Efter bara några meter vänder jag mig om. Hon är borta. Sedan hör jag en röst som sjunger …

We’re a family

Helgen kunde inte börjat bättre. Jag var klar med jobbestyren och förvisso helt blank med vad jag skulle laga för slags käk, när telefon ringde och jag svarade och snackade och jag la på och sedan ringde det igen och igen och igen och jag fick goda förslag om vad jag kunde göra med såväl rotsellerin som palsternackan. Men det bästa av allt var att jag plötsligt kunde titulera mig morbror! Tack vare tonåriga C:s uppfinningsrikedom och hennes önskan att på ett okomplicerat sätt kunna umgås med jämnårige grabben blev deras mammor systrar och eftersom ena mamman är min fru blev jag en helt och fullt ut miljöklassad morbror.

För våra systrar och bröder i Afghanistan är intolerans och attentat en del av vardagen. Jag läser om det i DN, men tycker att rubriken ”Obamas utmaning” polariserar problemen och förringar de afghanska medborgarnas demokratiska insatser. I samma tidning utgår sportkrönikören Johan Esk från höstmörkret och tar hela sin familj, Arsenal och, vill jag tro, stora delar av resten av världen i sin famn. Och visst kan korv och mos smaka som lunch.

Själv tillagade jag tomat- och lökpaj med en och annan oliv. Salladen bestod av isberg, gurka, grönkål och palsternacka. Bredvid stekte jag champinjoner med vitlök tillsammans med fint skuren rotselleri och grovt riven spetskål, som jag senare pressade en apelsin över. Alla verkade trivas och smakade super.

Garderober, väljare, gangsters

Dagarna verkar inte bara bli kortare; de går snabbare också. Igår klämde grabben och jag i för vårt fosterland och knipsade med bultsax ansenligt tjocka metallstänger, så att hyllorna i min frus vassa konstruktion till garderob ska passa. Det var svettigt och som äldst på plan gjorde jag grovjobbet.

Dagen innan när presidentvalet i USA avgjordes hörde jag att 30- och 40-åriga amerikaner som aldrig tidigare röstat masat sig till vallokalerna. Det är fantastiskt. Det föder hopp.

Samma dag såg jag det italienska dramat ”Gomorra”, som är baserad på Roberto Savianos bok om maffian i Napoli och hur den kriminella verksamheten ynglar av sig, ändrar form och sedermera etableras i legitima sammanhang. Filmen är mörk som natten och plågsam att följa, för att verkligheten som gestaltas är fasligt tung och cynisk utan några visioner om framtiden. Miljöerna är sjaskiga, människorna råa, handeln brutal. Den är en tydlig spelfilm, där hjältar och (såklart) antihjältar återges med ett slags dokumentär, närmast antropologisk, form, som jag just nu inte kan erinra mig att jag upplevt tidigare. Mästerligt är ett epitet som passar. Och. Sitt kvar under eftertexterna.