Yeah

Härom natten drömde jag att jag satt och fikade. Mitt sällskap satt i en fåtölj. Själv satt jag bakom fåtöljen vänd ifrån. Ändå lyckades vi ha en konversation. När vi kom in på ett engagerande ämne blev jag så till mig att jag hällde ut kaffet över fåtöljens ryggstöd. Kanske argumenten inte bar eller så ville jag diskutera på ett bekvämare vis.
Morgonen därpå lirade jag petanque (alltså boule på svenska) och dagen därpå upprepade jag proceduren. Att lira i lag är inte alltid lätt, men det gick bra för klubben och efter tjugo timmars spel ligger vi strax under toppskiktet i serien.

Jag har aldrig sett någon konsert med Patti Smith och i helgen missade jag således Nick Cave och det är väldigt länge sedan, faktiskt Kicking against the pricks-sedan, jag såg den lekfulle allvarsamme och hans Bad Seeds. Då såg det ut så här.
Och det här är några ögonblick och låtar efter att ett vrålande ”yeah” tillsammans med ett larmande komp inledde konserten med I’m gonna kill that woman.
Tiden den går, symbolerna består. Yeah.

Jämförelser

Fotbolls-EM för ungdomslandslag fortsätter. I dag tog Sverige sig an Vitryssland och slog till med en veritabel femetta. Det svenska liret fullkomligt lyste av självförtroende och mängder av mod. Kommentatorerna blev saliga och började genast jämföra med 5-0-viktorian mot Bulgarien för fem år sedan i EM. Och det för att champagneskotten satt i krysset, de mentala spärrarna porlade och spelet bubblade.

Framgången under EM 2004 bestod i att Sverige gick till kvartsfinal. Men jämförelsen med dagens talangfulla ungdomsgäng haltar. För till skillnad mot seniorerna då har dagens Berg, Bengtsson och kompani med sina kreativa kvaliteter möjlighet gå hela vägen – in i kaklet mot det stora målet. Så allvarligt talat herrar experter, släpp hörnflaggan, kom in i matchen och vidga vyerna en aning. Jämför inte med internationella parenteser när det finns komparativa succéer. Botanisera bland andra explosioner på det gröna fältet. Som när Argentina 1978 tvålade till – eller in – Peru med 6-0. Eller när Frankrike 1998 först drämde Sydafrika med tre och sedan Saudiarabien med fyra bollar. Båda lagen ifråga gick som bekant hela vägen. Eller liksom när Francois Truffaut under några år kritiserat hela den franska filmindustrin och sedan, 1959 i Cannes, visade upp De 400 slagen!

På tal om bubblor firade vi igår. Min fru har fått nytt jobb, grabben har sommarlov och jag är ledig. Och A är lokaliserad.

Avslut

Vissa saker blir aldrig av. För några veckor sedan skulle jag gå på bio efter jobbet men det var slutsålt. På vägen hem passerade jag kaféet, där B och jag fikade för många år sedan. När A för inte riktigt lika länge sedan berättade att B insjuknat och avlidit i sitt hemland var jag så involverad i C:s allvarliga sjukdom att jag inte kunde ta till mig döden. Jag hade fullt sjå att hålla den på avstånd hela tiden.

Jag snackade inte med A och sådant kan väl ske, men det är bra att göra avslut. Så innan sommaren är slut ska det bli av. Innan dess, i kväll rättare sagt, ska jag gå på bio. Jag förbeställer aldrig biobiljetter. Är det fullsatt så är det. Då gör jag något annat.

Ringer A kanske.

Stolt, säker, snövit

Morgonturen är i sin linda. Bara några hundra meter hemifrån tar det stopp. Både en och två bilar tvärnitar och börjar krypa fram. Själv hänger jag över styret och är på väg att förbanna förpestarna. Istället gapar jag av förvåning. Mitt på vägen vajar en gås. Stolt, säker och snövit. Hur har hon eller han hamnat mitt i asfalten i stället för djupt inne i parken? Som värsta piratpartisten som bokat en enkel till Bryssel, bara för att jävlas med etablissemanget!

När jag cyklar upp bredvid den vaggande flanören saktar jag ner för att försynt fråga hur det står till. Det tycker jag hör till hyfs när det gäller vilsekomna turister. Men min närgångenhet uppskattas inte, för jag får ett väsande till svar. Hhhhhhhhhrrrrrrrsssrrrr, låter det.

Jag får lust att säga samma sak. 44 procent är undermåligt. Jag cyklar vidare.

Klassiskt

Läste Jessica Kempes genomgång i DN av Sverigedemokraternas virriga tolkningar av konsten och kulturen i samhället och slogs över hur svårt det måste vara att tillhöra en grupp som vill inskränka, strypa och förbjuda. Att medvetet bära skygglappar för att inte smittas av den andre, det främmande, det svårförståeliga är ett hittepå som hör okunnigheten till. Och vilka krafter ignoransen än manifesterar leder den till pina och förintelse av sig själv men också av andra. Därmed sagt att motståndet mot enfalden är viktigt. Kanske Kempes två texter är klassiska, vad vet jag. På pricken är de och en funktion fyller de.

Igår kväll hade jag turen att smittas av sånger från nedre botten. Inte här på nätet utan i verkligheten här och nu sjungandes, studsandes, svettandes och en av de sju som utgör Wall of Clash.
Vi lirar inte cover, sa han, (det var nog innan Garageland). Vi spelar klassiska låtar, fyllde han i.
Bankrobber var extranummer och den ger mig alltid rysningar. Låt vara att den inte var repad men ändå. Munspelet fanns med, liksom Mikey Dread-tugget. Mycket satt, riktigt bra också. Det syns kanske?


Och så får jag väl säga Zlatan för satan. Mannen är klassisk, hur man än vänder och vrider på det. Vad han heter, vilket ursprung han har, vilken miljö han växt upp i och var han nu bor spelar roll när han trollar med bollar. Hur det går ikväll är inget annat än historia. Möjligen en klassisk sådan.

Fira fria val

Valet gick bra. Nu ser jag fram emot söndagen.

I dag är det 20 år sedan fria val accepterades i Polen. Tidningen Valet, dvs Gazeta Wyborcza, var med redan när det begav sig och firar.

För inte fullt två decennier sedan, men närapå, var jag på en fest i Warszawa, där kommunismen häcklades av forna oppositionella. Alla som var där ”skröt” med sina eller släktens förtjänstmedaljer och lät dem pryda kavajbröstet. Även jag bar uniform med bling-bling. Mycket vodka rann mellan Wislas broar. Glädjen stutsade i Kulturpalatset, Stalins "present" till Warszawa, där partyt hölls. Kanske Patti Smith spelades.

Veckans val

Clint Eastwood fyllde 79 år igår. Jag trodde han var äldre. Varför? För att mognat så otroligt under sina senaste filmer och för att hans sätt att berätta är som en sträv och samtidigt len blandning av läder och sammet med en yta som andas, rycker och osar av glädje, smärta och en massa nyfikenhet. I hans filmer är ett val inte bara en möjlighet utan något nödvändigt, livsviktigt.

Själv är jag inne i en period där jag gör en massa saker som måste göras och jag gör nog fler sådana saker än tidigare men på samma mängd arbets- och fritid, vilket innebär att den där återhämtningen, paradiset à en kvart, känns långt borta hela tiden. Jag tycker att jag inte har något val, men bedrar mig mest hela tiden.

På onsdag eller torsdag ska jag välja. Jag blir glad över tanken att jag lever i en demokrati, som så många som kämpat och kämpar för, och just därför är det inte min rättighet utan min skyldighet att rösta.

Nålsöga

I morse mötte jag Wanja. Hon sitter ner längst till höger. Bredvid sig har hon Marcello, Fred och Federico. I bakgrunden skymtar Ginger och Giulietta.

Jag tänkte att det här är paradiset.


På vägen hem stiftade jag bekantskap med två nya stjärnor, Emma och Erland. De är elefanter.

Fenomenet Wanja

Om jag tror på något tillräckligt starkt blir det sant. Och om jag verkligen lägger manken till materialiseras den jag hoppas se och möta. Fenomenet Wanja Lundby-Wedin är med andra ord inte unikt.

En del människor anser att de kan tala med de döda. Andra ser döda nära, medan några skådar kära som gått vidare från brustna relationer. Efter en separation gick det många månader innan jag slutade se personen som jag levt och till slut bråkat lite för mycket med. Bara något år efter mordet på Olof Palme såg jag den forne statsministern dela ut tidningar en smällkall vinternatt. Alla smutsiga detaljer träffade Ian Curtis efter hans frånfälle, förvisso i form av en mås, men ändå.

Teorin att det är LO som ligger bakom fadäsen genom att de skickade en lookalike är förtjusande. Federico Fellini gjorde en behaglig film, Ginger och Fred, på det temat. Marcello Mastroianni och Giulietta Masina agerade kopior av Fred Astaire och Ginger Rogers, och flärden, dansen, magin var under hela filmen som en gammal Bolinders motor som bara nästan puttrar. Men så plötsligt infann sig något ögonblick då ironierna och allvaret blev ett, och jag undrade vilka som egentligen var original.

Huruvida jag i morgon möter någon av de som kilat vidare, beror väl bara på mig. Vill jag så kan jag. Och om inte det går finns ju alltid andra att träffa, till exempel Wanja Lundy-Wedin.

Ett oskrivet blad

Hemma är hela hallen tom och efter månader av spackling, sandpappring och uppehåll av allt det där som bara försiggår och är nödvändigt ont och gott om vart annat är inte bara grunden målad utan första lagret penslat och rollat.


Det oskrivna bladet fylls i med omgivningens hjälp. I dag låtsas jag inte om arv, gener och andra närapå förutbestämda faktorer. Inte i morgon heller.

När jag käkade lunch i veckan satt en kvinna med en plutt till pojke i famnen vid bordet mitt emot. En låt av Madonna fick den unga mamman att sjunga med. Stressen rann av mig när refrängen kom. Jag tuggade, smakade, svalde. Salladen smakade bättre. Nästa låt var Pink Floyds Another brick in the wall och den moderliga rösten fortsatte. Jag var på väg att ryckas med när jag hörde ett ga blandat med ett kluck. Det var den lille som bidrog på sitt sätt. Plötsligt tycktes ett nytt kapitel vara skrivet och en ny röst ljöd.

Gravar i Najaf

Vad händer?
Det vanliga.
Som?
Ingenting särskilt.
Så du säger det.
Ja.
Samma sak här.
Vad då?
Det vanliga, det särskilda.
Ja.
Precis.
Vad menar du?
Inget.
Har det hänt något?
Varför frågar du?
Jag undrar!
Jag vet inte.
Vill du inte berätta?
Har jag sagt det?
Men säg, då.
Vad?
Det du tänker på.
Vad är det.
Minns du inte?
Gör du?
Ja.
Berätta.
Inte ska väl jag.
Säg vad du vill.
De har funnit nya massgravar i Irak.
Va!?
Jo.
Nya?
Ja. Tre stycken. Hundratals döda.
Var?
En av dem var i Najaf. Nu är de förtinio till antalet.
Förtinio?
Ja. Så många massgravar har påträffats i den provinsen.
I Najaf?
Ja.
Sedan när?
Jag är osäker. Möjligtvis sedan 2003.
Du vet inte säkert?
Nej.
Kurder?
De döda?
Mmm.
Ja, de mördade antas vara kurder.
Det är för jävligt.
Minst sagt.
Bra att du tog upp det.
Så du säger det.
Ja.
Det finns mer att berätta.
Det är bra.
Och hemskt.
Vidrigt.
Sådant är det.
Det behöver inte vara så.
Men så är det.
Imorgon är en ny vecka.
Det är det.
Ha det så bra.
Detsamma.

På vägen hux flux

Tidigt i morse lämnade jag in cykeln på service. När jag promenerade ifrån verkstaden mötte jag lämmeltågen och förundrades över en barnskrikbabblande femåring, pappan som inte riktigt vaknat och en kostymklädd kvinnan med kaffe latten i ena handen, handdatorn i den andra och samtidigt bubblandes i mobilen. Det kanske inte är så konstigt att jag gick vilse och inte hittade till pendeltågsstationen.

På vägen från tåget knackade en kvinna sina fingertoppar i väggen. När hon närmade sig utgången tryckte hon även till med lill- och långfingers knogar. Det såg ut att göra ont.

Långt senare när jag åter styrde mina steg mot cykelservicen hastade en man med barnvagn förbi mig på trottoaren. Han irrade med blicken neråt gatan och smått spastiskt sparkade han på varje bit papper på trottoaren. Samtidigt kände han i sina tomma bakfickor. Om han hittade lappen han verkade söka efter vet jag inte.

Själv fann jag en ny vän med servade växlar och för första gången på länge har jag flyt i trampandet. På vägen hem tänkte jag på pojken som stängdes av från sin skola, vars rektor blandat ihop skolplikt och straff med allemansrätt och privat mark. Och så funderade jag på en bokrecension om fängelseflykter och varför kritikern ifråga anser att det är politiskt självmord att prata om kriminalvård. Sedan var jag hemma. Hux flux.

Soligt

Bättre sikta högt än lågt. Mot stjärnorna, mot det blå. Ikaros for iväg, men att skylla hans handling på solen är för mycket. I dagens Vetenskapsradion framstod det energigivande eldklotet som värsta boven skyldig till det allt föränderligare klimatet och bieffekterna därtill.

För knappt tre år sedan var tongångarna andra. Då sjöngs det melodier om att solen inte orsakade jordens sista refräng.

Brända av solen och När solen står som högst är två filmer jag tycker om. Solförmörkelsens dagar är ytterligare en.

Biten, hälften

Vi sammansatta varelser är nog ofta mer än en person, och vi är inte mer än vad vi delar med oss. Veckans kanske raraste kulturyttring är en kombination av sång och handboll. Visste du att Eskilstunalaget Guif sjunger ”Äppelbiten” varje gång de vunnit en match? Ja, det är klart du visste. Men kolla här då, här är mannen och supportern bakom sången. Och i morgon är det final mot Alingsås i Globen.

Vrålen ”Ooh, aah, Can-to-na” kommer säkert att ljuda i Ken Loachs nästa film, Looking for Eric, en tragikomedi om en man som mister det mesta (jobb, familj, vänner) och till slut bara har en bild av den franske fotbollsspelaren Eric att ty sig till. Den ska jag se.

I en backe såg jag hur en kvinna med en barnvagn korsade vägen och mötte en man som ledde två cyklar. Hon började inte sjunga men gasta på ett främmande språk. Kanske sa hon ”Hur tänker du!? Ska jag cykla med barnvagn?” eller ”Vad trevligt att du kommer, men var är din andra hälft?”.

I sitthöjd

På vägen hem cyklade jag förbi Gamla Stans tunnelbana och där i ett ingenmansland mellan stängsel och cykelbana satt en asiatisk man på huk och dinglade med en cigarett. Kvinnan bredvid såg sådär fruset stel ut på det där avslappnade sättet, som avväpnar just för att det är en sådan lugn posen utstrålar ett sådant lugn. Även kvinnan rökte. Den femåriga flickan som stod emellan dem tittade intresserat på de rykande stumparna och plötsligt tyckte jag att hon verkade vilja fånga dem, som om de vore fjärilar. Hon kurade ihop händerna och fångade nästan röken. Eller så kanske hon fixerade ögonblicket av mamma, pappa, barn, rök. I Stockholm.

En hel del kvarter senare hade en kvinna ställt upp en låda i gräset vid stigen intill vattnet. Hon såg pillemarisk ut, och själva boxen liknade både skokartong och bärbar skivspelare. Jag tyckte att ett märkligt ljus steg från tinget, och jag blev så till mig att jag inte stannade och frågade vad som hände, vad jag varit med om.

Skulle kvinnan kunnat svara? Går det alltid berätta vad som pågår? När det gäller att sitta lågt och på huk kommer jag att tänka på den japanske regissören Yasujiro Ozu. Han placerade alltid kameran i sitthöjd, så att linsen pekade snett uppåt mot skådespelarna. Om jag minns rätt använde han alltid normalobjektiv. Hans Föräldrarna är en av de där få filmerna.

1 maj

Landet nästa. Med te, kakor och blommor.

Sade Why Can't We Live Together
Uploaded by Celtiemama

Arv eller miljö

Kort sömn har ett samband med barns hyperaktivitet och impulsivitet. Vetenskapsradion på P1 tar upp en nyligen publicerad finsk studie. Beror den ofrivilligt korta sömnen på att ungarna har adhd? Eller beror det på sociala orsaker?

Följdfrågorna blir: ska en pojke eller en kvinna som diagnostiseras med adhd medicineras hela livet, eftersom diagnosen är medfödd och obotlig? Eller ska flickan eller mannen käka amfetamin under en begränsad period, eftersom diagnosen berodde på en rad sociala faktorer och biologiska omständigheter i kombination med varandra?

Verkligheten är sällan svart och vit. Den här frågan är svår och snårig.

Snören

Det är ingen större merit att hålla Barcelona om hjärtat. De är nästan alltid bäst när det gäller och de lirar vackrast av alla. När bollen går som på ett snöre med både hallon- och lakritssmak lipar jag av glädje.

Messi, Iniesta, ja, till och med Henry är magiska mest hela tiden. De passar fel ibland och när Marquez gjorde det fick Chelsea chans att göra mål. Men icke.

Första halvleken var stor underhållning. Snart börjar andra. Mums!

Spel & regler

Vissa böcker, målningar och musikstycken faller på plats. Några ter sig märkliga, medan andra bara passerar bara revy och går in och ut genom både öga och örat. Komedin Spelets regler av Jean Renoir (son till Pierre-Auguste) hade jag läst och hört om så mycket, men när jag väl såg filmen, besvarade jag den med en ungdomlig axelryckning. Det är en berättelse om det djupt humanistiska som är gemensamt för oss tragikomiska varelser på den här planeten. Vill jag minnas.

Häromdagen citerade grabben en av sina medspelare på nätet: You fucking cocksucker, how the fuck are you shooting, you cocksucker!

Skjuter du ett skott fel, kan du få höra det, sa grabben. Du känner inte personen som snackar. Men du kan inte ta åt dig kommentarerna. Internet kan inte jämföras med verkligheten, avslutade han.

Hmm, tänkte jag och tyckte att grabben hade en poäng. Samtidigt kände jag mig vilsen bland koder och frånvaron av regler vad gäller hyfs och uppförande. Ska man mörda ska man väl göra det på ett snällt sätt. Men, men, jag kanske ska se till att se Spelets regler. Jag behöver det onekligen. Å andra sidan sett är det en film och jag håller till i verkligheten. Men vänta! Om nödvändigheten av kultur skrev Niklas Rådström om idag när han kommenterade Kulturutredningen.

Pirr och kakor

Lite fniss och pirr i magen hör till. Liksom smörgåstårta och kakor. Solen sken.

Honåm & hinna

Kastade kula och kom i slang med en äldre man som berättade hur det var när det begav sig på den goda tiden, den som var för mindre än två decennier sedan, när gemenskapen var en annan och tempot självmant och kanske även självklart tog en paus när så behövdes.

Mannen talade med stor respekt om hur äldre och yngre generationer verkade ihop. Nu var det annorlunda. Utan varken bitterhet eller ens nostalgi konstaterade han att livet förändrats. Bra var det med det. Vad jag mer kom att tänka på var att den äldre mannen sa ”honom” på samma sätt som hockeylegendaren Roland ”Rolle” Stoltz alltid gjorde, dvs honåm på fonetiska. Ishockey-VM startade för övrigt igår.

Imorgon ska vi på konfirmation. Själv har jag svurit kristendomens ed, men det var då jag sa ”hinna” istället för ”henne”. Jag kommer förresten ihåg ett svartvitt fotografi (men har glömt bort upphovsmannen), där det stod ”J’AI VU DIEU – IL EST NOIR ET FEMME” (jag har sett Gud – han är svart och kvinna) på en vägg. Hur som helst ska vi till kyrkan. Och besöka henne eller honom, kanske den eller det. Inshallah – om Gud vill.

Barn & vuxen

Du kommer säkert ihåg den där filmen som inleds med ökenbilder. En gam landar. En man med röd keps och slitna kläder kommer gående. Just den manlige karaktären är en av de relativt få figurer i fiktionens värld som lyckas utveckla både vuxna och barnsliga sidor samtidigt; i många scener i filmen sker det på en och samma gång. Det beror till stor del på skådespelaren ifråga, och hans förmåga att gestalta litet och stort. Ömt och sårigt, kanske du vill tillägga.

Häromdagen tittade jag på komedin Du, jag och Dupree och den är en trevlig bagatell om hur det femte hjulet i en trio blir allt mer nödvändigt för att personerna och deras relationer ska rulla överhuvudtaget. Jag tycker om den sortens filmer, som är skruvade och lågmälda synkront utan att de som agerar eller producerar tar i så det knakar. Ändå blev jag förvånad att se honom, min hjälte från filmen i öknen, sitta i en bar i helfigur, säga några repliker. Sedan fortsatte handlingen. Han var borta.

Så ska det väl vara. Inte alltid spelar vi huvudrollen. Snarare är birollen det enda som står till buds och vi får taga vad man haver. Plötsligt känner jag mig vuxen men lite barn finns det allt inom mig.

Och. Konstnären, aktören, han heter såklart Harry Dean Stanton och alstret han lirar i är Paris, Texas.

Stängas, ställas, straffas

Sovsåg om En djävulsk romans (Cruel intentions), baserad på Stephen Frears film, Christopher Hamptons pjäs och Choderlos de Laclos brevroman från 1700-talet. Vad som slog mig är att konventionerna för många hundra år sedan så fullständigt anammats av skådespelare som Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe så väl passar in i det nutida Amerika, ja, i varje fall bilden av over there med dess dubbelmoral, tvetydiga allusioner om sex etc. Den var en bättre film än jag mindes den.

På svensk mark ångar en advokat på i moral majority-stil, när han blandar ihop lag och lust med övergrepp och preventivmedel. Från annat håll hetsar folkpartiet hetsar med att barn ska stängas av från skolan och dessutom kunna ställas inför rätta. Fp har en grumlig agenda, som strider mot både sunt förnuft och vetenskaplig forskning. Var så säker på att de snart för dödsstraffet på tal.

För det vet väl alla, att barn ska straffas och de som inte vill sitta stilla i vår tids sjömanskostymer ska få gå plankan. Vem vet, det kanske till och med kan bli bra underhållning. I verkligheten. På tv. Säkert genererar det en slant eller två. Audition nästa?

Derbydags

Klockan åtta i kväll står grabben där någonstans. Min fru, jag tillsammans med alla smutsiga delajer agerar päron och ser till att äpplena inte faller alltför långt från träden.

Lögn och sanning

Om jag säger att jag ljuger ibland så talar jag sanning. Det är inte så ofta det händer men då och då. Med eller utan min vetskap. Och kanske din också. Politikern Fredrick Federley har skojat på sin blogg och anklagas av sina allierade för att inte vara reko. I DN tar han tillbaka delar av det han skrivit. Menar han allvar med de orden? Ljuger han?

På samma tidningssida, ja, faktiskt i samma spalt, finns en längre notis om en filur som twittrar med Jan Guillou som byline. Originalet ifråga bryr sig inte. Och det är kanske inte så konstigt. Den bild jag har av Jan Guillou är en gestalt som varken gör en pudel eller avbön. Hur det än förhåller sig med twittraren ifråga, så förnekar han, eller hon, sig själv. Och därmed är väl alla twittringar sanna, så länge de innehåller falsarier.

I 1959 års finaste film Hiroshima mon amour – 60 årsjubilar i år! – frågar den japanske mannen den franska kvinnan (replikerna citerade från boken med Marguerite Duras manus i Marianne Lindströms översättning):

När du talar undrar jag om du ljuger eller om du talar sanning.

Hon svarar:

Jag ljuger. Och jag talar sanning.

Vad annat går att säga, tänker jag.

Märkligt igår

Det händer märkliga ting. När jag igår cyklar hem får jag se en man och en fem-sex årig kille spela fotboll på en grässlänt som har trettio graders lutning – minst. Pappan(?) sparkar upp plastbollen mot sonen(?), som gör en ansats att fånga leksaken. Men inte en enda gång når bollen fram.

Kort därpå cyklar jag i sakta mak förbi en kvinnan som går uppför en backe. Plötsligt rör hon på ländryggen. Rörelsen fortsätter genom magen upp till överkroppen och spikrakt mot skallen. Samtidigt som jag kommer upp jämsides med ser jag att hon gapar. Stort. Jag kan inte slita blicken från henne utan stirrar hypnotiskt in i hennes mörker. Hon gäspar. Jagaurheaui. Något sådant hör jag.

När jag kommer hem faller märkligheterna på plats. För i radion lanserar Jan Björklund militära straffsatser för skolan, som i 100 fall av 99 (!) kommer att omöjliggöra lösningar på problemen what so ever. Men i programmet Studio Ett möts han av nyanserad och konstruktiv kritik. Väckarklockan ringer.

Vägar

Alla vägar bär till Rom och alla sätt att ta sig dit är väl bra, förutom de dåliga då eller egentligen kanske de funkar också på en höft. Baklänges, framlänges, sittandes, liggandes. Jag tänker lite i de banorna när jag läser den här dikten av amerikanskan Pamela Spiro Wagner. Poemet heter ”How to Read a Poem: Beginner's Manual”.

...

First, forget everything you have learned,
that poetry is difficult,
that it cannot be appreciated by the likes of you,
with your high school equivalency diploma,
your steel-tipped boots,
or your white-collar misunderstandings.

Do not assume meanings hidden from you:
the best poems mean what they say and say it.

To read poetry requires only courage
enough to leap from the edge
and trust.

Treat a poem like dirt,
humus rich and heavy from the garden.
Later it will become the fat tomatoes
and golden squash piled high upon your kitchen table.

Poetry demands surrender,
language saying what is true,
doing holy things to the ordinary.

Read just one poem a day.
Someday a book of poems may open in your hands
like a daffodil offering its cup
to the sun.

When you can name five poets
without including Bob Dylan,
when you exceed your quota
and don't even notice,
close this manual.

Congratulations.
You can now read poetry.

...

Det finns en hel del att upptäcka om Pamela Spiro Wagner. Både här och där.

Ljus & mörker

I onsdags kom majnumret av brittiska filmtidskriften Sight & Sound. I går hade DN ett referat av aprilnumret, som alltså kom för en knapp månad sedan. Jag gillar den sortens tidningsslöhet, som i det här fallet motiveras av ett enkel summering av några artiklar (en av dem hittar du här) samtidigt som en viktig fråga blir belyst: den att en filmkopia sällan är sig lik från en biograf till en annan, eftersom filmfotografen ifråga inte haft möjlighet att kontrollera alla visningskopior.

Överför det här till en konstutställning med fotografier, målningar eller andra objekt. Gör sig ett verk av Magritte i totalt mörker? Funkar en bild av Tuija Lindström i flödande ljus? Och hur går det i biografen? Skådespeleriet förändras beroende på vilken ljussättning kopian ifråga har. Framstår skådespelarna som bättre eller sämre? Själv är jag trött på alla dova scenerier med Nicole Kidman. Men jag skulle definitivt vilja se både Michael Nyqvist och Pernilla August framträda i riktigt mörka partier.

Så i fortsättningen ska jag alltså inte raljera över ljusklaffelen i det Guldbaggebelönade fotot till Queen of Sheba’s pearls. I stället ska jag tillrättavisa biografmaskinisten eller ännu hellre klandra filmdistributören för såväl teknisk som känslomässig inkompetens.

Allt handlar om ljus och mörker, säger Rosel Zech bestämt i divan Veronikas gestalt i Rainer Werner Fassbinders fantastiska tragedi Veronika Voss längtan.

Kanske ska jag applicera de här möjligheterna på verkligheten. Hemma, på jobbet, i det offentliga. Vem vet vem jag kommer att möta, vad och hur jag ska uppleva. Vilka konsekvenserna än blir har jag valet att ändra förhållandena mellan ljust och mörkt. Och med hjälp av den ena eller den andra samt något eller några det framträder nyanserna allteftersom.

Nämnda DN-artikel (som ännu inte ligger på nätet) illustreras för övrigt av en bild med omslaget från aprilnumret – för tre år sedan. Slött och slappt. Det gillar jag.

I vågor

Har nu varit hackig i två veckor och känt mig aningen irriterad. Kanske beror min retning också på separation och att jag från och med nästa vecka, eftersom jag då tar mig fram på två hjul, inte längre kommer att möta människorna som allt djärvare nickat, lett och till och med sagt hej när vi blickat mot varandra morgondags. Hur ska det gå för han med tofsen? För damen med hunden? Han med nacken?

Grabben kom igår kväll. Från flygplatsen körde vi till grabbpappan, drack te, åt torkad frukt och kollade på bilder. Färgerna flög fram från fotografierna. Lukterna svepte om oss. När vi senare kom hem fortsatte vi att snacka och fråga och fråga och fråga lite till. Jag knoppade in först. Då var klockan tre i morse. Jag gick upp vanlig tid och tröttheten kommer i vågor.

Trevlig helg och glad påsk.

Perspektiv & grejs

Tv-magasinet ”Fotbollskväll” hade säsongspremiär i kväll och innehöll som vanligt referat från mer eller mindre upphetsande fotbollsmatcher. Kommentarerna var emellanåt initierade men också skruvade, speciellt när det diskuterades huruvida spelarna föll framåt eller bakåt när de tacklades ojust.

Några gånger återgavs programledare och experter med ett fågelperspektiv, där de satt i någon slags cirkel, som påminde om framtiden igår i en tv-serie som om den producerats ligger i en metallburk på en hylla och samlar damm, om den nu överhuvudtaget gjorts.

Domarna har inte tillgång till den där slow motion-grejsen, sa Glenn Strömberg och fastän jag tänkt på det han just sa framstod själva grejsen som något nytt.

Bollen är rund. Annika Östberg verkar få en drägligare tillvaro. Kul.

Dokument

Häromdagen kände jag ett behov av att dokumentera mig själv och tryckte på kamerans slutare. Det blev som det blev, trots att jag kompenserade för röda ögon och la till extra skärpa.

Lärt

Grabben sms:ade om att några släktingar har lärare som slåss och lärare som inte ens dyker upp till lektionerna. Men det finns vanliga lärare också.

Fick berättat för mig om en tredjeklasslärare som har bångstyriga och nyfikna elever. Ibland får klassen en utmaning och ska ta reda på ”allt” om ett ämne. Senast var det påsk som gällde: firandet, käringar, ägg etc. Vildbasarna organiserade sig själva i grupper. Och inte nog med det. En av dem beslöt sig för att hålla koll på sina klasskamrater så att de inte glömde något.

Vi lär för livet mest hela tiden och kursen jag gick tog slut med mat, vin och sång. Vardagen är här i samma gamla skepnad med kanske något ljusare nyanser och bistrare klimat. Ett hjälp tillsammans kan värma.

Einstein & idioter

Enligt en amerikansk rapport ökas intelligensen i takt med hur mycket man fiser. Gissa om jag känner mig som en Einstein ;)

SMS:et for över jordklotet. Svaret kom.

"Vilka jubelidioter, dom som fått fram rapporten borde fisa lite mer"

Grabben hade klurat ordentligt. Men så var det ju 1 april igår.

Ventilation

Jag åkte bil. Sedan flyg. Jag kom till Kalmar. Jag är på kursen jag har min avtalsenliga rätt att gå på, och jag gnuggar de små grå. Våren är mest här och jag hostar in den i en strid ström i takt med att jag kiknar. Trots att jag rullat på två hjul är det inte så kul. Men det kunde varit värre.

Jag mår alltså inte alls så bra och igår morse höll jag på att inte komma upp för att rummets väckarklocka ballat ur. Till på köpet sjunger min mobiltelefon stumt för ljudet har lagt av. Och mitt i natten trodde jag att någon spelade experimentellt vibrato i korridoren. Det visade sig att min ytterdörr var spelman, och ventilationen i byggnaden intstrumenet.

Igår kväll la dasset av men det lyckades jag fixa. Jag kom upp i morse och känner mig här och nu. Dag för dag.

Långt borta här

Jag bytte handdukar precis. För grabben också såklart.

Han söker sina rötter men han verkar varken behöva vattna eller gräva. Däremot växer han helt otroligt. Förutom sms-kontakt så snackades vi vid i veckan och vi berörde gamla och jämnåriga, käk och elektricitet, humor och humör. Och så te, såklart. Han hade bränt tungan ett otal gånger, men nu lärt sig att hälla ut vätska på fatet och därifrån sörpla. Mmmm.

När det händer stora saker långt borta i stan blir det lilla häromkring ibland ansenligt. Som den här filuren. Det skulle kunna vara en marsmänniska eller en maskot, men sådana går inte äta.


Han kallas herr kålrabbi eller är det månde frun själv?

Plusgrader

Har haft lite svårt med ljuset, som sköljer över oss och samtidigt reflekteras i den efterhängsna snön.

Igår kväll tog jag vägarna förbi biografen och slog mig ner i mörkret tillsammans med ”Det regnar alltid i Provence”. Omgående fick jag dåndimpen av de lustiga karaktärerna som framstod så pass självömkande att de retade mina smaklökar samtidigt som de var så ömt tecknade att honungen från deras drag fick mig att gapa och säkert slicka mig om munnen. Det är en förträfflig film om mellanålders människor som är på väg eller kanske inte kommit någon vart. Uppbrott måste de hur som helst göra. Omgående, om en timme, aldrig.

Agnès Jaouis fina berättelse är sådan att den passar till kaffet med bakelsen eller varför inte till den varma rätten till middagen? Även till frukosten skulle gå bra. Däremot inte till salladen. Det blir för krispigt och då kan det bli svårt att uppfatta nyanserna i filmen. De små gesterna, mimiken, tonfallen bidrar till en behållning, som jag nog bär med mig ett tag. För övrigt tyckte jag väldigt mycket om både ”I andras ögon” och speciellt ”Se mig”, som gick på bio för några år sedan.

Jag tycker att det kan regna lite var och när som helst och ganska mycket, inte bara i Provence, och det kan vara påfrestande även om det som alltid gäller att hålla koll på kombinationen väder och kläder. Inte minst inombords är det viktigt att inte huttra, och att klä känslorna i kostymer och klänningar är en vinstlott för det inre välbefinnandet och dess behov av psykiska plusgrader.

Sa jag att våren gärna får slå sig till ro?

Fjutt och tugg

Livet går att ta med en klackspark fast man skjuter tåfjuttar.

Det är väl ganska självklart men ibland är det nödvändigt att klargöra det uppenbara.

Igår var jag på en folkmordskonferens och det var fullt så tungt som det låter men det fanns även plats för ironier av olika slag. Jag lyssnade på tre föredrag. Det var ett för mycket. Under det sista anförandet lät engelskan som tuggummi och fastän jag försökte lyssna i takt på tugget blev mitt medvetande en deg som bara jäste och jäste. Men, men, även de passningarna gick i mål.

Barn på nytt

Barn mår inte bra av att agas. Hävdar du motsatsen ringer det kanske i dina öron eller så ryggar du tillbaka när en handflata höjs.

Jorden är varken vår mor eller far, däremot vår unge som vi som bär ansvar för inför inte bara vår utan kommande generationer. Det krävs inte många eller långa filosofiska reflektioner för att komma fram till den slutsatsen. Därför är det förvånande att läsa S-Mp-V:s centerpartistiska kärnkraftutspel i dagens DN. Inte ens mellan raderna framgår det att frågan om avfallet ännu inte lösts – och väl aldrig kommer att lösas. Men andra ord: lite stryk skadar aldrig vår stora fina planet.

När jag var liten ville jag bli astronaut. Sedan visste jag inte vad jag ville och då började jag lyssna på Jam, Clash, Au Pairs och TT Reuter. Igår var vi på Ritz/Debaser och dansade.


Innan dess fixade jag auberginen till lasagnen. Det vill jag kunna göra även i framtiden. Det tänker jag ta strid för. Men barn ger jag mig inte på.

Nyår

I veckan började det persiska nyåret. Eldstäderna tändes här och var som i bästa valborgmässoaftonstil. Det värmde.

Idag firar grabben det nya kurdiska året. Han är fem och en halv timmes flygresa bort, och min fru och jag hänger med läpparna då och då.

I morgon är jag inte äldre än att det fortfarande är Teenage Kicks som gäller. Bubblet ligger faktiskt i kylen och korken har väntat bra länge på att flyga iväg. Dessutom kommer Stenstorp med ett toner från då på USB, och Allas har med sig tjut. Det kräver sin bukett.

Resultat

I går morse skrattade jag vid frukosten. Min fru trodde att jag läste något roligt. Och AMF Pensions vice vd och förre vd skrattar nog hela vägen till banken, men summa summarum bildar deras handlingar ett sorgligt resultat.

I dag hörde jag en story om en andraklasslärare som tycker sig ha problem med tre av sina elever. När det blir dags att testa om klassen uppnår målen ställer magistern problemtrion åt sidan, eftersom de inte ska ”utsättas” för krav och prestation. Så klaras målen. Så behålls skolpengen. Så blir det resultat.

Nu läser jag att på webbtidningen Nyheter 24 bestäms journalisternas löner av läsefrekvensen på deras artiklar. Antalet klick avgör resultatet.

I takt med snön

I stort sett hela lördagen tillbringade jag i en boulehall. Det var Svenska cupen-slutspel och vi i klubben gjorde bra ifrån oss och hamnade på delad femteplats. Kontrasten mellan inomhushallen för kulspel och boendet på lantgård var anslående. Utsikten på söndagsförmiddagen fick mig att smälta i takt med snön.

På gården fanns hästar och får. De senare försökte jag fotografera, men det där med fokus för naturen verkar som förgjort för mig. Där ska i varje fall finnas tre djur. Titta noga.


På vägen hem passerade vi Jönköping och då gick vattnet och himlen ihop. En stund senare for vi förbi ett gäng tallar och där stod säkert ett trettiotal kor och verkade ha det hur mysigt som helst. Jag avundades dem, men vad kan jag göra, människa som jag är?!

Frustanden & flyt

Fick möjlighet att se thrillern Michael Clayton, som berättas med driv, tre hästar, snälla och elaka skurkar samt en och annan naiv oskyldig. Utan de lågmälda frustandena av trion fyrbenta vore det här slätstruken underhållning. Nu blir det som ett återseende med någonting som kunde agerats av Robert Redford eller Steve McQueen. Här spelar George Clooney the good bad guy som har barn men inte någon moral. Av någon besynnerlig anledning börjar han fundera över vad som är rätt och fel i tillvaron. Och inte nog med det: han gör ett val. Men varför så sker är som sagt dolt i de hollywoodska fabrikens pulvermosmanus och bland ridåernas flyttbara ihåliga rekvisita.

Den märkliga kameleonten Tilda Swinton gör dock intryck. Jag imponeras av hennes professionalism, och hon har en utstrålning som får det att se ut som om hon varken tagit någon regi eller ens haft ett manus framför sig. Replikerna och grimaserna avlöser varandra. Det flyter. Jag tror att det i Derek Jarmans The last of England går 55 minuter innan Tilda Swinton gör entré. Sedan medverkar hon i ytterligare två, kanske tre scener. Ändå är det hennes porträtt av den lyckliga och sedan sörjande hustrun, som sitter som en smäck.

Jobbar halvdag idag och åker iväg och lirar kula över helgen. Mentalt är jag redan där. Håll tummarna. Det behövs. För alla skador i klubben skulle kunna få Alfred Hitchcock att mysa och Agatha Christie att garva gott.

Glad i Marx

I Malmö tycker vissa människor att det är stenkul att protestera. I Groznyj anser andra att mord är ett religiöst dekret. I Norrköping hoar en Caroline när hon på ett otroligt skönt och snällt sätt väcker Janis Joplin och Edith Piaf till liv.

Vi har alla våra bakgrunder och på något sätt går det ena i arv till den andra. Det må röra sig inom familjen, släkten, laget, på puben, stadion.

Igår blev jag glad när grabben ställde följande fråga till mig:
Har du något av bröderna Marx?

Jag hittade En dag på kapplöpningarna. Efteråt citerade grabben scener ur filmen.

Men inte nog med det. Till middagen blev fänkålen vid sidan av (tillsammans med avokado, citron, citronskal och olivolja) den där smutsiga detaljen som överraskade vår allas gäst och höjde ribban. Stefan Holm lär förresten ha kontaktat Linus Thörnblad. Vackert, snart är det dags för höga höjder!

Sagor i verkligheten

När frågan om förlovning kommer upp börjar jag tänka praktiskt. Först och främst på det sexuella och vilka restriktioner kungligheter har och vad som får göras, vad som passar sig. Sedan tänker jag på det biologiska och den ålder vi lever i och huruvida det gjorts tester om än det ena än det andra för att säkra en arvinge. Tidens teknikaliteter har visats sådant kungligt intresse att rynkorna försvinner innan vi hinner säga snitt eller kanske snipp, snapp, snut…

En annan saga, som det tog lite tid för mig att se är den första Arn-filmen. Den var mysigare och mer familjevänlig än vad jag trodde, men jag saknade dammet i de vardagliga scenerna. Och skiten! För det är ju medeltiden det ska föreställa. Polerade ansikten så långt ögat når, förutom när dödsryckningarna sätter in. Mer puder åt SF.

Ingen saga utan krass verklighet är dokumentärfilmarens vardag, i varje fall de verkligheter som Kino valde att berätta om i kväll. Lyssna på det, det väcker både tanke och eftertanke. Att berätta sin historia är fortfarande ett moraliskt ställningstagande. Ta ställning men räkna inte med att varken kungariket eller drottningboet blir ditt. Om du nu ens hyste den förhoppningen…

Middagssnack

Wall-E är skitbra.
Just, den har jag glömt bort.
Det är den bästa animerade film jag sett.
Har du den?
Nej. Eller…Vill du att jag ska ha den?
... Nej.
Då har jag inte den.

Grabben och jag käkar. Frun i huset är ute. På bio.

Snålblåst

Det blåser snålt. På vägen från jobbet låter det klafs om mina steg. På en bänk vid stråket sover en man. Han är klädd i målarstänkta byxor med hängslen. Även tröjan är nerkluddad. Så när ser jag honom inte i mörkret. Några kvarter senare står en berusad man med en bandspelare under armen och diggar till en blues. Han vajar fram och tillbaka. På huvudet har han en ölburk, som liksom kroppen rör sig horisontellt med marken. På tunnelbanan i rusningstid sitter en man och pratar på ett främmande språk med sig själv eller möjligtvis i sin mobiltelefon. Han skrattar och sjunger, och jag kan inte låta bli att titta på honom. Han märker mina blickar.

Det är spännande, säger jag.

Mannen skrattar och bäddar in ”spännande” två gånger i sin monolog eller kanske sitt samtal på det främmande språket.

Egentligen har det här knappt någonting att göra med Metalls överenskommelse eller att Svenska Dagbladet och Aftonbladet gift sig.

Det är onsdag mitt i veckan. Det blåser snålt.

Ulla Olin

I veckan fick poeten Ulla Olin av besök av döden. Hennes ord, eller kanske snarare attityd, om språk, liv och kärlek blev en av mina ingångar till poesin. Det är inte så länge sedan. Jag köpte Olins sista samling med nyskrivet, Oförklarligt lysande, när den kom ut 2002.

Redan första dikten, Åter vid isranden, fastnade jag för.

Här möts inte människor
men deras minnen
deras inte längre pulserande liv
men liv som har varit

och nu rör sig i ovaler, virvlande
bitar av någonting annat
som inte är men liknar dans
i former ovanför sig själva

Här söker sig delarna till ny
till ny helhet, ointaglig
Under isen smälter och porlar det
Så låter isen en stund före sin död

På nätet hittade jag en av Olins explicit självbiografiska dikter. Kompost heter den.

Mitt i bråten bilden av flickan
som i sin ungdom levde i och av böcker
Hungrigt slök hon världslitteraturens
höviska och mindre höviska sidor
Frisk som en nötkärna gifte hon sig
orörd men inte oberörd av skuggornas män
från Kung David till Dorian Gay

De blev snart nog överkörda
under verksamma vardagsår liksom
alla hamletar, robinsöner, runeberg
och södergranar liggande
under lager av skrivningar under
lektioner varvade med hushållssysslor
och (som ett Weibulls komposterings-
medel) barnbråk, barnvärme

Sent omsider får hon tid
att börja vända i högarna:
vilken jord det har blivit
att vila i, att växa ur …

Ett citat från Dylan Thomas fungerar som ett av mottona i Oförklarigt lysande: And death shall have no dominion.

And so it will be, vill jag tillägga.

Olikt likt väder kläder

Alla människor i Landskrona är likadana, i varje fall gäller devisen de som inte är svenskar och som invandrat till Sverige. Den slutsatsen drar jag efter att ha läst en panikskriven artikel i dagens DN (ännu inte ute på nätet) om butiks- och bankrån i Landskrona. Den intervjuade politikern får ingen möjlighet att utveckla och förklara vad det är som gått fel och, viktigast, vad för slags åtgärder, planer som finns. Jag tycker verkligen det är ledsamt när det journalistiska resultatet blir enbart kontraproduktivt och larmande. Var är följdfrågorna? Något för quick response?

Lika barn leka bäst, heter det. Innebär det att tankarna stöps i samma form? En vän berättade följande:
För några veckor sedan satt jag och filosoferade på ett styrelsemöte. Kostymmännen (jo, bara män) beklagade sig över att branschen var som den var, att konjunkturen gick nedåt och vem vet när det går sämre än sämst och värre ändå. Sucken, stönen, pusten avlöste varandra. Ingen av dem (inklusive mig) påpekade att förra årets resultat var det bästa någonsin och året dessförinnan var det bästa dittills och det här året hade i positiv bemärkelse kört över budgeten.
Att rita fan på väggen kan vem som helst göra, finansministern inte minst när en lång, mörk, kall vinter blåser in i den ekonomiska depressionens skrymslen. Men för satan i gatan. Det finns inget dåligt väder bara fel kläder.

”Ebbe the movie” verkar vara en film ingen journalist tror på. Den kvalitativa slutsatsen drar jag efter att i DN läst dels en recension, dels ett ledarinlägg. Först förvånas skribenterna över att filmen gjorts och sedan tar de alstret till sina hjärtan. De likartade reaktionerna lockar mig till biografen. I en av DNs texter och i en av Sydsvenskans, menar man att det borde stått ytterligare ett manusförfattarnamn i eftertexterna, nämligen Anders Isakssons. Ska jag därmed vänta till tv-visningen eller ännu hellre läsa boken ”Ebbe – Mannen som blev en affär”?

Upp till kamp

Derek Jarman gjorde fantastiska filmer men ibland hade jag svårt att förstå honom. Dels för hans djärva associationer i bildberättandet, dels för att han drog in den homosexuella rörelsen i varje historia han berättade. Efter att ha sett filmbiografin ”Milk” om ledamoten i stadsfullmäktige i San Francisco, Harvey Milk, fattar jag Jarman bättre.

Först och främst. Sean Penn är så jävla ypperlig som politikern Milk. Penn var duktig som folkvald i ”Alla kungens män”, men där hade han egentligen bara en speciell (talar)scen. Här går han hela vägen och äger. Han är kung. Min vän P kan för övrigt intyga att jag tippade Penn som Oscarsvinnare trots Mickey Rourkes nuna, bringa och stripiga hår i ”The wrestler”. Nog om det. Till pudelns kärna.

I ljuset av Jarman är ”Milk” en fantastisk film om homosexuellas rättigheter i samhället. Att filmen har premiär nu, veckorna efter Barack Obamas installation i Washington, måste bero på producenternas fingertoppskänsla. Bra jobbat! Och så beror det såklart på den drivne regissören Gus van Sant. Vid ett flertal tillfällen har van Sant hypnotiserat mig med sina spännande bild- och ljudlösningar. Här är han sparsmakad vad gäller bildexcesser. Inledningen med journalfilmer från polistillslag mot homosexuella klubbar är enkel och effektiv. Något längre in i filmen blandas på ett fiffigt och elegant sätt dokumentära filmbilder och stillbilder med dramatiserade avsnitt. Så mycket mer är det inte att yvas över i bild eller ljud. Filmen är ett följsamt stycke.

Tyngden i ”Milk” ligger i budskapet att vi alla ska kunna få vara oss själva och ha rätten att älska den person vi vill. Även om det handlar om instängdhet, fördomar och fanatism är det upplyftande att följa. En längre stund in i filmen börjar jag undrar om jag inte saknar lite sex – på duken, alltså. Detta trots att både blickarna och kyssarna finns där. Ja, till och med kärleken. Och då går det upp för mig att jag tittat på två filmer samtidigt. Dels den som projiceras i biografen. Dels den som innefattar mina projektioner om homosexualitet. I samma ögonblick tar biografen över och då utvecklas ”Milk” till en av de där berättelserna om civilkurage. Det är häftigt att vara med om.

I filmen framställs Milk som en hängiven operalyssnare. Puccinis verk, speciellt ”Tosca”, blir ett fundament bestående av högre makter och fastare än livet självt. Det fördjupar bilden av Harvey Milk. Jag vet ingenting om honom men som politiker på gräsrotsnivå och sedan i stadsfullmäktige gjorde han (i varje fall i ”Milk”) underverk. Vettigt är det för övrigt att vi får se hur Milk korrumperas av makten, för att tillfredsställa sin inre övertygelse. Han vill göra gott för utsatta homosexuella, svarta, gamla, handikappade. Målet helgar medlen.

Starkaste scenen i filmen är ett telefonsamtal mellan Milk och en tonåring som berättar att han ska begå självmord, eftersom han inte accepteras för sin sexuella läggning. Många bäckar små kan göra ett fint flöde celluloid. Så är det här. Enkelheten hos van Sant gör att jag bättre förstår den frenetiska envisheten hos Jarman. Jag får sådan lust att se om dennes ”Edward II”, ”Wittgenstein” och (såklart!) ”Caravaggio”. Att kämpa är viktigt. Att göra något man är stolt över är Harvey Milks mål i Sean Penns gestalt. Det räcker långt. Get up…

Hoppla

Härom morgonen gick jag med raska men försiktiga steg i snömodden mot busshållplatsen och joggade de sista metrarna för att hinna med bussen. Det gick bra men när jag äntrade fordonet stängde chauffören dörren och tjongade till mitt ansikte. Hoppla, sa det i mitt sömndruckna sinne, varpå chauffören öppnade portarna.

Oj, sa jag.
Ursäkta, sa mannen bakom ratten och trots det disiga ljuset blossade han generat rött om kinderna.
Jag blev förvånad, la jag till.

När jag satte mig började det unga paret snett framför mig sjunga ”Ja, må hon leva”. Lite tyst, försynt men ändå med klara stämmor. De sjöng nog för ett barn. Kylan därute verkade tina och snön tycktes tindra.

Snart smälter det vita och på köpet får känslor, knoppar och annat kul näring.

Dikt, verklighet

Sånger från nedre botten resonerar kring ansvarsfrågan för de omtalade Konstfackstudenterna. Jag försöker ta vid.

Jo, ansvaret ligger hos handledarna på Konstfack. Jag tycker att eleverna ska kludda, freaka och streaka bäst de vill – inom skolans väggar. De, eleverna, är inte färdiga eller redo att exponera sin konst. Testa gränser kan man göra på varandra i olika slags hagar – det är ju på låtsas. Det är svårt att avkräva eleverna något slags konstnärligt ansvar. Det är de inte mogna för. Snarare hamnar vi på individnivå och då kanske deras handlingar är förkastliga. Debatten som frodas är intressant och kanske är det just det som är poängen. Att diskussionerna kring dikt, verklighet och spänningen däremellan får näring av alla fördömanden, ifrågasättanden och inlägg.

Det lilla jag har sett av den berörda tunnelbanefilmen handlar om hur en klottrare ritar, medan passagerarna i vagnen passivt tittar på. I DN häromdagen föreslogs att filmen är animerad så tekniskt bra, och passagerarna och klottraren inte är filmade samtidigt. Jag vill tro på den renderade versionen. Konst är ju trots allt fiktion. Skedde filmningen av konstnär och passagerare samtidigt är filmen (bland annat) en tragisk bild av brist på civilkurage.

Vad psykutbrottet kommer att resultera i för konstverk är ännu inte offentligt (väl?). Vad jag kan sakna i debatten är ifrågasättandet av själva kulten kring dokumentära känslor och uttryck. Att det filmade verkliga skulle vara genuint är kvalificerat skitsnack. Det är inramat, ingår i ett sammanhang eller bristen på det. Ibland fungerar det och blir konst med givna regler. Ibland fungerar det inte och verkligheten fortsätter sin gilla gång.

Uppdatering:
Hittade två intressant och långa Weird Science-inlägg om videon.

Rätt är knappast fel

Ibland är saker och ting rätt. Eller fel. Häromdagen gick jag emot chefen och krävde att jag skulle få gå en kurs som jag sökt, kommit in på och har avtalsenlig rätt att gå på. Vi spelade argumentationspingis, eller kanske snarare snackesquash, och jag såg till styra spelet efter bästa förmåga. Ändå var jag en förlorare i halvtid.

Jag berättade för min överordnade hur jag uppfattade situationen.
Du har uttryckt din inställning och företagets attityd, sa jag. Vill du och företaget gå miste om min kompetensutveckling, som gagnar mig, mina jobbkompisar, hela avdelningen, företaget och koncernen må det vara hänt, fortsatte jag. Men jag undrar hur fackförbundet ser på saken.

Andra halvlek hade egentligen bara börjat när chefen och chefens chef påkallade min uppmärksamhet.
Vi har tänkt, började de. Du blev så engagerad över att få gå kursen, att vi tänkt om. Det gör att vi tänker på dig i annorlunda banor hädanefter.
De hade tänkt. Om. På mig.

Oss emellan: annorlunda banor, engagemang och tankar i all ära och med största respekt. Vad som vägde över var den avtalsenliga rätten.

Nötter, hattar, bröder

Jag vet inte om det var bättre förr. Men roligt kunde det vara.

Tamedsoppa

En man med yvigt skägg, en lite tunn jacka kom emot mig på lunchen häromdagen på gatan.

Where can I buy soup?
Yes, svarade jag frågande. Soup?
Yes. To take away.
Is difficult, var det bästa svar jag kom på och gav mig in i en utläggning över områdets utskänkningsställen.

Så verkligen svårt behöver det inte vara att sälja soppor, även om det kanske är opraktiskt att ta med sig. Eller varför det? Går det att sälja tusen sorters java går det för tusan lika bra med passerade tomater, blomkål eller broccoli. Hutta ner lite lök, kött, fisk, citron. Ett infanteri med kryddor. Själv håller jag i sleven. Nej, slevarna.

Soup is problem, sa jag och slog ut med armarna.
Yes, sa mannen med skägget.
Vi lommade iväg åt var sitt håll.

Nästa gång står jag där med borsjtj eller bouillabaisse.

Those were the days

För några år sedan skvätte jag och höll på i sandlådan. Sedan några veckor tillbaka har jag testat min lust över att lägga och skjuta. Till min förvåning blev jag uttagen att representera klubben. Igår var jag dödstrött efter eftermiddagens tre timmars fokuserat boulespel på ganska häxiga banor, där nerslagen inte riktigt var att lita på. Men det gick bra. Vi vann alla matcher och är kvalificerade till Svenska cupen-slutspelet.

På kvällen såg min fru och jag The prisoner med Alec Guiness. Han spelar en påstådd förrädare, som ska bekänna och knäckas genom att förhörsledaren, Jack Hawkins, påstår sig ta sig in i fångens innersta skrymslen. Det är en science fiction och mardröm gjord utan effekter eller sterila miljöer – om inte fängelsehålor och tömda palatslokaler ska betraktas som sterila – och så otäckt fin att jag i min trötthet var tvungen att värja mig: jag somnade. När filmen är gjord? 1955. Those were the days.

Ett citat i dagens morgontidning fick mig att haja till. ”Mina barn kommer inte att känna samma nostalgi över fysiska cd-skivor som jag.”

CD? Men LP-skivorna, då! Maxisinglarna?! Tiotummarna. Och så klart singlarna, dessa små naggande unikum som var första steget för en grupp, en föraning om vad som komma skulle som fullängd eller helt enkelt en a- och b-sida som stack ut solo. Stenkakorna har jag inte nämnt. På något sätt står de väl utanför, så unika, sköra och svarta som de var en gång. Those were the days.

Kroppen, helgen

Veckan har rullat ordentligt. Nu är det helg. Pouhia. Jag besökte optikern igår och gick igenom det som hör åldern till, bland annat astigmatism och närsynthet. Det var som senast och skönt är det. Det räcker att minustecknen kyler på utanför.

Kroppen som ett tempel i förfall är en enkel beskrivning av komedin Osmosis Jones, som gick på tv härom veckan. Tecknat blandas med livescener och ger en skönt sjuklig bild av en människa, eller rättare sagt en stat (i Bill Murrays gestalt), som drabbats av ett virus.

Fascinationen över kroppen hittar jag i det här stycket, som ska kan spelas högt. Jättehögt. Kanske lika högt som världens längsta människa eller till och med Mount Everest är.



Som sagt helg. Inte minst för kroppen.

Snö, fika, kista

Min fru och jag hade ett ärende till landet. Det hade snöat.



På hemvägen skulle vi köpa en kaffe på hamburgerrestaurangen, men jag missade avfarten. Istället tog vi en rövare och begav oss in i metropolen Enköping. Helt oförhappandes hamnade vi på trevliga Drotts kafé med ett klientel med allt från söndagsfintklädda och tonårshängiga till snöröjningsberedda och med en inredning av allt möjligt billigt och ännu billigare från 1910-talet och framåt. Kaffet var som en piggelinkur och sötsakerna fräscha som nyponrosor. Drotts hade öppet till sex. Veckans sista dag.

Brittiska komedin Trångt i kistan handlar om en begravning, två bröder och släktingarna och gästerna däromkring och figurerna i filmen var som kopierade från Drotts. Folk kommer från alla möjliga håll och mötena dem emellan är som neutroner på väg att klyvas. Ett toalettbesök, en valium och försmådd älskare var några av ingredienserna som såg till filmen blev så skojig att jag flera gånger satte i halsen och även höll på kissa på mig.

Pilsner istället för melodier

Nu öppnar jag dörren. Jag erkänner. Jag har aldrig gillat Melodifestivalen. Jag såg Abba vinna och jag hade Michelangelo som singel. Sedan dess tycker jag att det löjliga evenemanget tar för stor plats i etern. Och nu är måttet rågat. I morgon på bästa matinétid som alltid annars är vikt åt svenska, mestadels, spektakel och pilsnerfarser från 30-, 40- och 50-talen sänds en repris av gårdagens meloditävling. Håller världen på att gå under? Kan inte Melodifestivalen släppa greppet och låta oss som så gärna kärar ner oss i Julia Caesar, Dagmar Ebbesen och Nils Poppe vara ifred!?!

Det är dags att göra slag i saken. Emilia, du vet vad som gäller. It’s not a big thing.

Just grant

Spår

Döden kommer och den går och den som älskar livet består. Hmm, undrar om jag nu travesterar den franske diktaren Paul Éluard? Vid närmare eftertanke gör jag det inte.

Tonsättaren Erland von Koch avled förra veckan. Jag har ingen starkare relation till honom annat än att namnet klingar bekant och jag tycker att runan som kablades ut var aningen torftig. Sveriges Radio ansträngde sig mer.

Efter en koll på sfi.se i deras databas fick jag fram att von Koch komponerat musik till ett 30-tal långfilmer, däribland Hasse Ekmans Flicka och hyacinter, Ingmar Bergman Skepp till Indialand, Hamnstad och Fängelse samt Alf Kjellins Flickan i regnet. En hel drös med kortfilmer som jag känner till finns inte med på sfi:s lista. Så kan det gå. Spåren som finns kvar består.

Potatisar, poliser

Jag skulle skala potatis och hade egentligen tänkt lyssna på sena Ekot men istället lyckades jag ratta in en arabisk radiokanal. Jag förstår ingenting av det språket men det var rogivande att lyssna på de främmande orden, som kom emot mig i takt med att potatisskalen föll ner i diskbänken. När en svensk röst med upprörd stämma berättade om någonting i Rosengård anade jag ugglor i mossen.

I den italienska filmen Den röda öknen har en kvinna, spelad av Monica Vitti, psykiska problem och svårt att förstå sin omgivning. För att accentuera hennes främlingskap är halva filmen fotograferad med oskärpa. Det vackra stycket celluloid frestar på, vill jag minnas. Många av Michelangelo Antonionis filmer gör det. Tanke och känsla brottas med varandra. Så ock i Rosengård, i varje fall hos polistrion som sökte sig dit. Internutbildning måste till. Annars är det polis, polis, potatisgris som gäller.

Grabben och jag fixade med pärorna. Han mosade, jag hällde i mjölk, vi kryddade båda två.

Gransång

Sedan några år tillbaka klär grabben och jag granen. Innan vi är klara får han sätta dit stjärnan. I julas var det första gången jag inte behövde lyfta honom mot toppen. Tiden går.

Jul var ett av de första orden jag lärde mig att stava till. Högtiden varar ända till påska och ett år när jag var liten hade vi gran ända till långfredagen. De sista veckorna föll barren bara jag tittade på trädet. Kulorna följde med. En efter en. Poff. Pouff. Piouff. Dagen D gnydde glittret och slingrade på sig.

Så långt gick det inte i år utan för några veckor sedan fick jag ett ordentligt anfall av kreativitet. Sekatör och senare såg var mina redskap. Efteråt var jag nöjd med min insats.


Kan en gran bokstavligen sjunga på sista versen? Jag tror träden talar i Padre Padrone, den fantastiska italienska filmen om en pojkes uppväxt och hans erövring av språket och dess ofantliga möjligheter. Eller har jag fel? Lär pojken sig istället lyssna på bäcken, hovarna, vinden, Strauss vals och de andra ljuden i omgivningen? Och såklart hur bokstäverna uttalas och kan fogas samman! Är det istället jag som minns hur saven viskar, nerverna tjuter och grenarna frustar? Kan så vara.

Daterad data

Computers are useless, all they can give you are answers, lär Pablo Picasso ha sagt. Ja, han sa det nog inte på engelska utan snarare på franska eller spanska.

After hours, ett filmiskt guldkorn kreerat av Martin Scorses, handlar om en snubbe som kan datorer och undervisar i hur man öppnar och stänger dokument. Killens monotona vardag vänds upp och ner när han inte kan sova, tar en fika på stan, pratar med en tjej, ringer henne, tar en taxi och … Filmens sista något syrliga scen, när snubben slår på datorn och både är lättad och förfärad över att vara tillbaka på sin plats i kontorslandskapet, strålar av pur humanism. ”Hi, Paul” står det (om jag minns rätt) på hans dataskärm.

Grabben har ibland datafria dagar. Han gillar det lika mycket som lukten av fil eller fis. Onsdagar brukar det bli, och en tjock tryckande stämning infinner sig häromkring. Det är inte så konstigt, eftersom både min fru och jag knapprar på tangenterna, när vi behöver det, även på veckans mellersta dag. Jaja, att leva som man lär tar tid, och det är väl det som är tjusningen med det som heter här och nu. Imorgon däremot ska jag gå till jobbet och höra mig för om det inte vore dags att införa datafritt. En dag i veckan. Jag kan vara testperson.

Bitar av pussel

Styckmordet. En man som varit avliden sedan 1987 ska DNA-testas. Varför just nu? För att brottet preskriberas i juli i år? Har utredarna arbetat oförtrutet i mer än två decennier och äntligen fått tid till ett DNA? Är det ett sista ”long shot”?

Fotografen Sune Jonsson avled för någon dag sedan. I omgångar har jag besökt hans bok Byn med det blå huset. Jag har gått in i hem, jag har hälsat på människor. Känt igen mig, förundrats. Det tänker jag fortsätta att göra. Kolla de här bilderna från Karelen.

Bara på film faller det förflutnas pusselbitar på plats. En febrig eftermiddag följde jag det amerikanska äventyret Konungarnas dal (Valley of the kings) från 1954. Några arkeologer i i Robert Taylor och Eleanor Parkers gestalter söker efter en faraonisk grav och hoppas genom sina fynd bevisa äktheten i bibelns historier. Det är inte så larvigt som det låter utan ger en sympatisk bild av västerländskt, nyfiket katalogiserande av österländsk kultur.

Knappast full koll

Ibland har jag inte koll på mig själv. Jag tog ett annat tåg än jag tänkte och fick mig en vidare tur än planerat. Nu har jag hämtat upp mitt bagage i en annan vagn och klev av på något slags perrong, jag vet inte vilken. Cyberrymden är också sådär klurig, och speciellt mjukvarorna spelar spratt. Försäkringskassan verkar ha tagit i så det knakat och gjort hejdundrande felsatsningar, eller något. Efter att ha läst en och två artiklar i dagens DN förstår jag fortfarande inte vad som hänt, hände, händer annat än att pengarna rullat.

Häromdagen såg jag en fin fransk film som jag hade svårt att förstå mig på. Marie Baie des Anges heter den och var en sommarberättelse om tonåringar på glid i naturen, i samhällets periferi. Olika sorters brott blev barnens nöjen i värmen. Och så deras gemenskap förstås, då deras lillgamla beteenden blandades med rent barnsliga. Tonen var skön men givetvis både mörk och oroväckande. Så blir det när stålar är drivkraften.

Själv är jag en snål sate som har svårt att sprätta en miljon hit eller dit. Och bra är det. Eller gott i varje fall. I knappt en veckas tid har ett öppnat halv paket bacon legat i kylen och retat mig. Jag vägrar att kasta mat och stuvade om gårdagens purjolökspaj till middag. I stället blev det fräst pak choy med dito svampar och pressad vitlök som fick snabbputtra med balsamvinäger. Pannans innehåll flög över till basen, som utgjordes av blandsallad, tomater och rivna morötter. Oregano, olika sorters peppar, salt och än mer vinäger fick ångorna att stiga än mer. Baconbitarna, mitt grädde på moset, trivdes – även om de naturligtvis inte behövs om man är lagd åt det hållet. Alla goda ting är tre och spenatpastan och fetaoströran anslöt sig till min baconsallad. Full koll, förutom att jag har svamp över. Purjolöken smakade ikväll.

På väg på vagnen

Det var 10 biljetter kvar till Of time and the city. Då klev jag in i handlingen. Visningen är om två veckor, men redan nu hoppar jag på spårvagnen och tar mig en längre tur.

Filmen kommer från Elbląg. Den skulle kunna vara en favorit i repris men är det inte. Spårvagn i Elbląg linje 1, del 1 heter verket. Det skulle kunna kallas för spårvagnsporr.



Jag får se när jag stiger av. Paus.

Peace, Love & Understanding

Game, set, ping-pong

Ping-pongkingen var inte ens nominerad till någon Guldbagge. Det vore den värd. Den var förra årets klart bästa svenska film. Inte heller De ofrivilliga belönades. Det är synd. Även om den filmen är klart överskattad så är den liksom Ping-pongkingen en personliga berättelse om vår tid. Sådana växer inte alltid på träna. Det gör väl inte forntidens Maria Larssons eviga ögonblick heller eller fantasins Låt den rätte komma in för den delen, men i fråga om ton så har de faktiskt mer av takt än melodi över sig. Det är skillnad.

Av en slump stötte jag på en youtubevideo från den polska staden Elbląg. Den är en av de ärligaste filmer jag någonsin sett och förmedlar ingenting utöver vad den visar. Staden Elbląg. Panoreringen som liksom inte hinner med ambulansen är min favorit. Efter 3.49 av den långa kortfilmen börjar upphovsmannen (definitivt måste det vara en man) att berätta med sina bilder och ljud. Jag skulle lägga ut filmen här, men det visade sig att den var borttagen av upphovsmannen. Synd. Pity. Szkoda.

Tänk va, festivaler med stadsfilmer som tävlar mot varandra, där projektorena lyser fasader, spårvagnar, torg kors och tvärs i gruppspelet och inte förrän i slutspelet står dukarna uppställda mot varandra. Game, set, ping-pong.

Mög & skit

Skit också, jag kommer inte att kunna åka till Göteborgs filmfestival det här året heller. Dubbelskit är att Terence Davies dokumentär ”Of time and the city” ska visas, och enligt katalogen har den – trippelskit! - ingen svensk distributör. Davies filmer ska ses på duk. Hans drama ”Distant voices, still lives” är en tragedi, musikal och ett poem på samma gång. Och dessutom film som flödande, fokuserat måleri.

Ytterligare mög är att poeten Inger Christensen avled i veckan. Sedan några månader vandrar jag i hennes ”Alfabet”. Det är mödosamt och avkopplande och ganska ofta virrar jag bort mig. Bloggen Occident skriver fint om Christensen. SR har ett kort program om henne.

Mer skit är att jag bär på någon geggamoja som tjockar till halsen och skruvar till magen. Men jag verkar frisk. Imorgon ny vecka.

I ljuset, i mörkret

Skuggorna bleknar. Vi lever i galans och glittrets tid. I varje fall när tv:n är på och kändisarna rör på läpparna, lemmarna och höfterna. Vintertid avlöser tillställningarna varandra oftare än vanligt. Sport, musik, film ska dras av. Från och med igår är det svängom som gäller. Aftonbladet basunerar ut att Kitty Jutbring grät sedan hon sågats av ”Let’s dance”- juryn. Jag missade den scenen men noterade att Morgan Alling klämde fram glädjetårar efter sin cha cha cha.

Visst tar det på krafterna. Först en presentation, därefter utförande eller i varje fall omnämnande. Du levererar känslor, mål, gärna mening. I historien, hos familjen, för framtiden. Det lyser i mörkret. Du är stjärnan. Galans mittpunkt. Hur lång tid har gått? Spelar roll! Snart är du tillbaka för ytterligare tid. För mer ljus. För ett behagligt mörker.

Jag kom in i en fin radiodokumentär om alkoholism. Den heter ”Våga vara lycklig” och visade sig vara gjord av Leif Stenberg. Tidigare har jag lyssnat på några av hans andra alster. Även de är bra. Riktiga ljus, mörka sådana också.

Summering

I dag bad jag om ursäkt för en grej jag indirekt orsakat. Svaret tillbaka var nog aningen syrligt. Jag tycker det kan vara svårt att kommunicera.

Att ta ut torsken i förskott funkar – om man nu vill det. Lasse Lagerbäck lockades att göra det i dagens DN, men det är bara rubriken som talar om att förbundskaptenen tvekar om landslaget ska kvalificera sig till VM i Sydafrika.

Bollen är rund, men vad ska jag tro om informationen om kriget mellan Israel och Palestina. Spectator och DN menar att den norske läkaren Mads Gilbert inte har ett fläckfritt förflutet och därmed inte går att lita på. Den israeliska journalisten Amira Hass, då? Hon bor i Palestina. Kan jag med hull och hår ta till mig hennes ord i DN?

Att gå ut några minuter funkar nästan alltid. En time out från sig själv eller andra gör ofta susen. Är ljuset anslående kommer värmen på köpet.


Filmen ”Gomorra” har premiär idag. Den är tung och sorglig. Rekommenderas varmt.

Och nu är det helg.

Som på räls

Det regnade i tunnelbanan i morse. Fullkomligt forsade. Sådär smygande. Tåget saktar in, ljudet ökar, dörrarna öppnas. Det dånar.

Barnen i vagnen gapar ikapp över vattenfallet som dansar över väggen på perrongen. Snart hakar alla vuxna på. Själv kommer jag på mig med att drömma mig bort till en varm plats. Ljudet av vatten är speciellt.

Det tar ett tag för mig att förstå att det är en städare, som högtrycksprutar bort klotter. Som han sliter. Vilken upplevelse han förmedlar. Jag håller på att missa stationen jag ska gå av vid. Resten av dagen går som på räls. Även när snön yr.

Rap onsdag kväll

Grabben lagade middagen ikväll. Salladen med isberg, rivna morötter och tomat kryddade han själv, trots att han inte äter blandsallad och inte tycker om dressing. När han mixat klart det gröna röda orangea sköna kunde jag inte låta bli att fråga om blandningen inte såg god ut.

Nej, svarade han kort och gott.

Jag var med i köket sådär vid sidan av hela tiden och gick honom på nerverna. Jag är ivrig och aningen petimetrig ibland, så strax innan vi skulle sätta oss till bords fick jag gå ut och hämta andan. Bra var det. För salladen slank ner, liksom hamburgarna och riset. Ost- och kesellaröran svängde jag ihop; det finns gränser för vad och när det ska göras i köket – och framför allt vem som ska utsättas för röriga geggor. Efteråt rapade jag vid bordet. Det händer aldrig annars.

12, 20, 600

I SVT24:s nyhetssändning igår vid midnatt uppgavs att under måndagen dog tolv barn i Gaza. Tolv. Ett fotbollslag och en reserv.

Vid nästa sändning en halvtimme senare var dödstalet tjugo. Alltså knappt två fotbollslag. Man visade även ett inslag från NRK med en norsk läkare Mads Gilbert från hjälporganisationen Norwac. Han berättade om några av de kroppsskador han behandlat och de amputationer han och hans läkarkollega varit tvungna att utföra under dagen.

När jag torkat tårarna hittade jag ett krönikecitat, som fick mig att le en smula:

The last time that I visited the Israeli occupied territories, I got chatting to a Palestinian. He was a secular, educated man who had worked in the US, so I was astonished when he told me that he would vote for Hamas. Why, I asked.

"Because every day, the Israelis find a different way to say 'fuck you'," he told me. "By voting for Hamas, I'm saying 'fuck you back'." I laughed at the time. But – stripped of all the diplomatic and strategic rationales – that seems like a good summary of the tragic and self-defeating logic that lies behind the fighting in Gaza. (Hela texten av Gideon Bachman, Financial Times, finns här. Idag läste jag även Guardians blogg om Gaza-tragedin samt Jinge.)

11 dagar, mer 600 dödade palestinier. Enligt Guardian. En hel jävla fotbollsturnering.

Framtiden så att säga

Kvart i ett i morse i natt gjorde jag mig redo för resan hem efter en fest med vin, poesi och sång. Ja, en hel del snack och litta verkstad stod också på menyn. På pendeln norrut satt en djupt fokuserad tonåring med luvan nerdragen och hörlurarna fastklistrade. Hon hade passerat som vilken svartklädd yngling som helst, men nu pryddes bokpärmarna hon höll i handen med årtalet 1984.

Tolv timmar senare cyklade jag till träningen och for förbi två sexåriga knoppar.
Du vet han Martin Luther King, frågade den ene.
Jae, svarade de andre osäkert.
Han är bra!

Framtiden är här, skulle jag kunna säga. I Gaza är situationen värre. Där har barnen svårt att sova, när husen skakar och fönsterrutorna går sönder. Det lär dröja innan de får ro att läsa George Orwell och fördjupa sig i den amerikanska medborgarrättsrörelsen.

Vattenhopp & spelplaner

Strax efter sommaren fick jag besked om att jag inte skulle få det där toppjobbet som verkade vara så fenomenalt kul. Jag hängde läpp ett tag men såg det sedan som ett kvitto på att det inte är så farligt att hoppa i vattnet.

Sedan dess har jag vant mig vid badtemperaturen och även kastat några bollar. Strax innan jul gjorde jag en för mig en annorlunda grej: jag ringde upp en kollega och frågade om tjänsten på hennes jobb var något för mig. Kan jag vara ärlig, frågade hon. Så det blev inget av det, men stärkt av motgången hittade jag på ett eget jobb hos en annan arbetsgivare och skickade iväg en spontan ansökan.

Kanske flaskposten kommer tillbaka, kanske inte, har jag tänkt. Och nu, en handfull veckor senare, har jag fått några fina passningar, som jag dribblat vidare med efter bästa förmåga. Jag tror inte mina försök leder till något nytt jobb. Och så vad då? Frågan är om öppet mål är något för mig. Dessutom finns det andra spelplaner att lira på.

Faktiskt händer

Häromdagen var jag först prinsessa, sedan drottning och därefter kung av Thailand. Sessionen avslutades med att jag var träskmonster, argt sådant faktiskt. M & B, vars händer jag fångade, var på besök och bestämde agendan. Det var helt ok. Jättekul, faktiskt.