Jag hade knappt hunnit knäppa upp byxorna förrän det hände. Något slags metall studsade emot toalettporslinet och ner i avloppet. Min första tanke var att jag blivit av med en vital del. Sedan for jag mot det självklara: jag har tappat en skruv. Genast blev jag lite ledsen för det är ju måndag och allt och hur ska veckan nu fortsätta.
Ögonblicket därpå kände jag lädret dingla i handen och mysteriet fick sin förklaring: min livrem var ett minne blott. Lite glad blev jag faktiskt över att den gick sönder, som en sublim protest mot den svångrem som nu lär krama oss ända från Atlanten. Nej, jag förstår inte riktigt bankkrisen.
Jag förstår inte heller det här med Vårdval Stockholm. Förra veckan läste jag om en äldrevårdscentral, som ska läggas ner för att sjuklingarna är för gamla. Istället för att ta sig över torget, runt kvarteret eller över gatan ska patienterna ta sig till förorten nästgårds – ”om de orkar”, som det står i artikeln.
Kurt Palmqvist citeras i ingressen. Han är 93 år och tvingades för några år sedan amputera ett ben.
”Det är sorgligt”, säger han.
måndag 29 september 2008
söndag 28 september 2008
En pastill i pasteller
Ingrid Marie hade bestämt sig för att det inte var dags och att plocka bara för plockandets skull går ju inte för sig. Det är som att lira plockepinn solo. Vi lever inte av kost allena utan även de kulturella uttrycken ger näring. Filmen ”Patrik 1,5” smakar som en välmenande pastill och den har må bra-effekter.
Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson spelar bögarna, som ska slå sig till ro i radhusförorten och fylla ena rummet på övervåningen med ett adoptivbarn. Det går som det går och hacken i relationerna är väldans trevliga att följa. Främst gillade jag att ingen av karaktärerna lyckades uttrycka vad de egentligen tyckte. Istället använde de sig av omskrivningar, antydningar eller bara tystnader. Kontrasten med de klara bilderna, speciellt de pastellfärgade exteriörerna, var total.
Filmen, baserad på en pjäs av Michael Druker, är skriven och regisserad av Ella Lemhagen. Hon har en märkligt skön känsla för det genuint mänskliga utan knappt några pretentioner. Och så verkar hon speciellt trivas med att iscensätta fester, så även i ”Patrik 1,5”. Från en av Lemhagens första kortfilmer kommer jag ihåg en festreplik, som både är tung och har schvung: ”Varför måste du bli så full på barnkalas?”
Det kräver sin regissör att förverkliga det.
Gustaf Skarsgård och Torkel Peterson spelar bögarna, som ska slå sig till ro i radhusförorten och fylla ena rummet på övervåningen med ett adoptivbarn. Det går som det går och hacken i relationerna är väldans trevliga att följa. Främst gillade jag att ingen av karaktärerna lyckades uttrycka vad de egentligen tyckte. Istället använde de sig av omskrivningar, antydningar eller bara tystnader. Kontrasten med de klara bilderna, speciellt de pastellfärgade exteriörerna, var total.
Filmen, baserad på en pjäs av Michael Druker, är skriven och regisserad av Ella Lemhagen. Hon har en märkligt skön känsla för det genuint mänskliga utan knappt några pretentioner. Och så verkar hon speciellt trivas med att iscensätta fester, så även i ”Patrik 1,5”. Från en av Lemhagens första kortfilmer kommer jag ihåg en festreplik, som både är tung och har schvung: ”Varför måste du bli så full på barnkalas?”
Det kräver sin regissör att förverkliga det.
lördag 27 september 2008
Fånga firandet
Det har varit lite körigt, upp och ner, kors och tvärs och även om vi haft anledning har vi varit dåliga på att fånga ögonblicket, alltså firarstunden. Därför blev det skumpa igår tillsammans med baconlindad guacamole och därefter en flaska rött till den katalanska grytan (för andra gången den här veckan, nu mycket godare, saftigare, rinnigare) och den stekta potatisen.
Jag gillar när saker och ting – människor också, för den delen – möts. Jag hade planerat det som så, att i samma ögonblick som jag ledsagade min fru till bordet skulle det mousserande viners kork skjuta i höjden samtidigt som brödrosten fyrade av det grekiska lantbrödet. Synken inföll – nästan. Det är tanken som räknas, eller hur?
Den här veckan känns som om den har varit extra lång. Kanske har den varit det. I varje fall knoppade jag in redan vid niosnåret. Idag har vi stämt möte med Ingrid Marie. Hon står mol allena i trädgården på landet och väntar på att vi ska plocka av frukterna som lockar. Carpe diem, dvs fånga ögonblicket, är en populär fras. Carpe äppelfirardiem, säger jag.
Jag gillar när saker och ting – människor också, för den delen – möts. Jag hade planerat det som så, att i samma ögonblick som jag ledsagade min fru till bordet skulle det mousserande viners kork skjuta i höjden samtidigt som brödrosten fyrade av det grekiska lantbrödet. Synken inföll – nästan. Det är tanken som räknas, eller hur?
Den här veckan känns som om den har varit extra lång. Kanske har den varit det. I varje fall knoppade jag in redan vid niosnåret. Idag har vi stämt möte med Ingrid Marie. Hon står mol allena i trädgården på landet och väntar på att vi ska plocka av frukterna som lockar. Carpe diem, dvs fånga ögonblicket, är en populär fras. Carpe äppelfirardiem, säger jag.
torsdag 25 september 2008
Tillyxat och konstgjort
Tv-serien ”Oskyldigt dömda” hade premiär i veckan. Några gånger under första avsnittet nämndes seriens titel, som om det skulle vara svårt att förstå vad handlingen gick ut på. Nu var det mesta löjligt uppenbart och filmat i en rasande fart och karaktärerna var så grovt tillyxade att de aldrig skulle kunna brinna annat än på en tv-kanals personalfest.
De är konstgjorda, sa grabben frankt om skådespelarna, när de genom sina rollfigurer bokstaverade och resonerade hur de skulle lösa problemen de bollade med. Och ointressanta, tillade han.
I framtiden hoppas programmakarna att leka och dregla över digitala varianter och hybrider av både levande och döda ikoner. Garbo möter Brando möter Deneuve. Till dess nöjer sig tv-folket med att producera ytlig smörja, som klibbbar så mycket att reklampauserna upplevs som befriande och renande vattenfall. Blir det då bättre i det pixlade paradiset? Nej, för fan, någon måste ju skriva härligheten i form av ett manus och det kommer aldrig en maskin att kunna göra. It´s a man’s world, eh?
De är konstgjorda, sa grabben frankt om skådespelarna, när de genom sina rollfigurer bokstaverade och resonerade hur de skulle lösa problemen de bollade med. Och ointressanta, tillade han.
I framtiden hoppas programmakarna att leka och dregla över digitala varianter och hybrider av både levande och döda ikoner. Garbo möter Brando möter Deneuve. Till dess nöjer sig tv-folket med att producera ytlig smörja, som klibbbar så mycket att reklampauserna upplevs som befriande och renande vattenfall. Blir det då bättre i det pixlade paradiset? Nej, för fan, någon måste ju skriva härligheten i form av ett manus och det kommer aldrig en maskin att kunna göra. It´s a man’s world, eh?
onsdag 24 september 2008
Rumpan bar
Har du blivit ertappad med byxorna nere? Jag har. Men idag var det tvärtom.
Jag skulle gå på dass på jobbet och valde toaletten, där låset är lite tjing. Hur som helst så skräms jag inte av ett vrickat vred. Jag fäller ner handtaget och öppnar. Där står X med rumpan bar. Åsynen av hans lekamen får mig ur fattningen. Samtidigt tycker jag att hela det lilla utrymmet transformeras och att det hänger lianer från taket ner till X. Han vänder sig om och det hörs ungefär …
Hramroumple
… från hans mun. Jag får en oväntad association till filmen Brazil och scenen där hjälten Sam plötsligt får besök av rörmokaren Harry Tuttle. Där hänger och dänger rören och sladdarna. Här verkar det som om X faktiskt står och gräver efter någonting. Kanske har han en sele på sig, som om han skulle hoppa fallskärm. Eller svinga sig i en lian. Jag säger ”Oj, oj”, stänger dörren och kollar efter en annan toalett men alla är upptagna. Då börjar jag tänka på vad jag varit med om. Men snabbt ändrar jag fokus och försjunker istället i frågan om jag är Sam, som i Terry Gilliams fantastiska framtidsskildring spelas av Jonathan Pryce, eller om jag hellre ska anta Robert De Niros läckra gestaltning av Harry Tuttle. Jag väljer det senare. I samma ögonblick öppnas en annan toalettdörr. Jag fullföljer mitt uppdrag.
Senare möts X och jag i kontorslandskapet. Han låtsas som ingenting. Såg han mig inte? Eller är han en jäkel på att hålla masken?
Jag skulle gå på dass på jobbet och valde toaletten, där låset är lite tjing. Hur som helst så skräms jag inte av ett vrickat vred. Jag fäller ner handtaget och öppnar. Där står X med rumpan bar. Åsynen av hans lekamen får mig ur fattningen. Samtidigt tycker jag att hela det lilla utrymmet transformeras och att det hänger lianer från taket ner till X. Han vänder sig om och det hörs ungefär …
Hramroumple
… från hans mun. Jag får en oväntad association till filmen Brazil och scenen där hjälten Sam plötsligt får besök av rörmokaren Harry Tuttle. Där hänger och dänger rören och sladdarna. Här verkar det som om X faktiskt står och gräver efter någonting. Kanske har han en sele på sig, som om han skulle hoppa fallskärm. Eller svinga sig i en lian. Jag säger ”Oj, oj”, stänger dörren och kollar efter en annan toalett men alla är upptagna. Då börjar jag tänka på vad jag varit med om. Men snabbt ändrar jag fokus och försjunker istället i frågan om jag är Sam, som i Terry Gilliams fantastiska framtidsskildring spelas av Jonathan Pryce, eller om jag hellre ska anta Robert De Niros läckra gestaltning av Harry Tuttle. Jag väljer det senare. I samma ögonblick öppnas en annan toalettdörr. Jag fullföljer mitt uppdrag.
Senare möts X och jag i kontorslandskapet. Han låtsas som ingenting. Såg han mig inte? Eller är han en jäkel på att hålla masken?
tisdag 23 september 2008
Ett ögonblick med Troell
Jag hade glömt bort att en film av Jan Troell kunde innehålla roliga inslag. Rara, javisst, men inte skojiga. Men de finns i ”Maria Larssons eviga ögonblick”, som har premiär imorgon. Nu är det ingen komedi det handlar om utan ett skarpt porträtt av en kvinna för hundra år sedan, hennes försupne man och barnaskaran som nästan bildar ett fotbollslag. I ett vagt ögonblick i inledningen tror jag att filmen ska utvecklas till ett slags ”Barnen i Bullerbyn”, men sedan tar arbetarskildringen vid. Fysiken, det hårda slitet tar över, den påtagliga svetten, vattnet, tårarna likaså och såklart framkallningsvätskan som huvudpersonen lär sig arbeta med. Jag tycker att jag ser några av de vackraste scener Troell gjort - och i svensk film överhuvudtaget. Speciellt en tvättscen mellan makan och maken etsar sig fast, för den är så varm och öm och händerna, ryggen, musklerna liksom tränger igenom filmduken.
Troell växlar tempo och bildutsnitt i takt med att hans karaktärer tar sig en svängom på logen. Han må vara en lyriker men knappast romantiker. Vardagen i den övertaliga familjen skildras i sin misär med allmänt mög som misshandel och fylla i parti och minut. Och där, i helvetet på jorden upptäcker Maria Larsson det som får henne att överleva som kvinna och som mamma: hon har förmågan att se och fånga världen genom kamerans objektiv. Sättet hennes upptäckt framställs är så… nej, det ska jag inte berätta. Se filmen. Men jag vill nämna att Maria Heiskanen är som gjuten för tolkningen av Maria och nog hade Troell henne i åtanke redan från början. Heiskanen agerar sammansatt och lyckas uttrycka granit och kattskinn på samma gång. Hon kompletteras med den äran av Mikael Persbrandt, som varierar en sängkammarblick med kolsvart syn, för att nämna några nyanser. Kan någon som han se ut som en påfågel, där fjädrarna plötsligt sloknar?
Kanske tar jag den här filmen till mitt hjärta för att det är ett barn som berättar. Callin Öhrvall spelar Maja, vars osentimentala ord ledsagar oss genom några decennier och får i varje fall mig att känna en glädje över att berättelser och bilder ger livet den där dimensionen, som skänker mening. Nu blir jag sentimental och jag har glömt bort Matti Byes fina musik och mycket annat vackert och hemskt. Och så talar väldigt många rollfigurer skånska. ”Maria Larssons eviga ögonblick” utspelar sig ju trots allt i Malmö. Hurra!
Troell växlar tempo och bildutsnitt i takt med att hans karaktärer tar sig en svängom på logen. Han må vara en lyriker men knappast romantiker. Vardagen i den övertaliga familjen skildras i sin misär med allmänt mög som misshandel och fylla i parti och minut. Och där, i helvetet på jorden upptäcker Maria Larsson det som får henne att överleva som kvinna och som mamma: hon har förmågan att se och fånga världen genom kamerans objektiv. Sättet hennes upptäckt framställs är så… nej, det ska jag inte berätta. Se filmen. Men jag vill nämna att Maria Heiskanen är som gjuten för tolkningen av Maria och nog hade Troell henne i åtanke redan från början. Heiskanen agerar sammansatt och lyckas uttrycka granit och kattskinn på samma gång. Hon kompletteras med den äran av Mikael Persbrandt, som varierar en sängkammarblick med kolsvart syn, för att nämna några nyanser. Kan någon som han se ut som en påfågel, där fjädrarna plötsligt sloknar?
Kanske tar jag den här filmen till mitt hjärta för att det är ett barn som berättar. Callin Öhrvall spelar Maja, vars osentimentala ord ledsagar oss genom några decennier och får i varje fall mig att känna en glädje över att berättelser och bilder ger livet den där dimensionen, som skänker mening. Nu blir jag sentimental och jag har glömt bort Matti Byes fina musik och mycket annat vackert och hemskt. Och så talar väldigt många rollfigurer skånska. ”Maria Larssons eviga ögonblick” utspelar sig ju trots allt i Malmö. Hurra!
måndag 22 september 2008
Dental & social kompetens
Mormor fick dra ut sina tänder tidigt. Kanske tänker jag på henne, men det är också ett smutsigt detaljrikt inlägg som får mig att fnula.
Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan. Ordinarie gaddkontrollant var av någon anledning inte där så min dentala hälsa togs om hand av chefen för hela verksamheten. Det borde känts tryggt, men var så långtifrån. Personen ifråga var inte alls van vid en patient som jag med frågor och funderingar. Jag ogillar verkligen tandläkarbesök och pratar så fort chans ges. Maratonmannen är en film som jag får ont av att tänka på. Kaktusblomman kittlar mig knappast. Den där Monty Python-sketchen ska vi inte tala om. Eller var det Dave Allen? Hur som helst flöt allting på och jag tänkte att för fjärde eller kanske till och med femte gången i rad blir det en nolla i protokollet. Men icke.
En lagning håller möjligtvis på att spricka, säger bossen. Det ska åtgärdas.
Genast blir jag misstänksam och undrar om bossen verkligen har sett rätt. Valhäntheten i kontakten med mig förstärker min känsla. Men jag håller inne med tvivlet.
Är det stor prisskillnad, frågar jag
Det är det. Antingen sätter vi dit en brygga, den finns i två varianter, eller så tejpar vi.
”Tejpar” säger klinikchefen såklart inte men andemeningen är glasklar: att bara reparera en gammal lagning håller inte.
Nu har jag en tid för brygga/tejpning om några veckor och vet för det första inte vad jag ska välja och för det andra om jag överhuvudtaget ska välja. Klinikchefen utan smärre social kompetens kanske bara ville få fart på ruljangsen. Jag öppnade käften och svalde.
Jag tyckte om mormors löständer och stötte gärna till glaset med vatten de låg i, så att de guppade lite extra.
Jag var hos tandläkaren för några veckor sedan. Ordinarie gaddkontrollant var av någon anledning inte där så min dentala hälsa togs om hand av chefen för hela verksamheten. Det borde känts tryggt, men var så långtifrån. Personen ifråga var inte alls van vid en patient som jag med frågor och funderingar. Jag ogillar verkligen tandläkarbesök och pratar så fort chans ges. Maratonmannen är en film som jag får ont av att tänka på. Kaktusblomman kittlar mig knappast. Den där Monty Python-sketchen ska vi inte tala om. Eller var det Dave Allen? Hur som helst flöt allting på och jag tänkte att för fjärde eller kanske till och med femte gången i rad blir det en nolla i protokollet. Men icke.
En lagning håller möjligtvis på att spricka, säger bossen. Det ska åtgärdas.
Genast blir jag misstänksam och undrar om bossen verkligen har sett rätt. Valhäntheten i kontakten med mig förstärker min känsla. Men jag håller inne med tvivlet.
Är det stor prisskillnad, frågar jag
Det är det. Antingen sätter vi dit en brygga, den finns i två varianter, eller så tejpar vi.
”Tejpar” säger klinikchefen såklart inte men andemeningen är glasklar: att bara reparera en gammal lagning håller inte.
Nu har jag en tid för brygga/tejpning om några veckor och vet för det första inte vad jag ska välja och för det andra om jag överhuvudtaget ska välja. Klinikchefen utan smärre social kompetens kanske bara ville få fart på ruljangsen. Jag öppnade käften och svalde.
Jag tyckte om mormors löständer och stötte gärna till glaset med vatten de låg i, så att de guppade lite extra.
söndag 21 september 2008
Skynda långsamt
Det byggs lite här och var i stan (speciellt här!) och igår for jag förbi en av alla dessa byggarbetsplatser. Där stod en ångvält som inte riktigt växt till. Passande nog satt en parvel bakom ratten. En lampa var tänd men fordonet stod stilla och mannen (säkert pappan) bredvid verkade ha koll. Han såg dessutom stolt ut. Det gjorde förresten båda två.
På vägen hem stannade jag till vid järnvägsövergången när det började varningsringa för ankommande tåg. Jag hade inte bråttom och så kan jag tycka att det är rogivande att se vagnarna svepa förbi. En kvinna med en rulle emballage följde inte mitt exempel utan började springa över spåren. Eftersom det hänt en hel del olyckor på just det stället, tänkte jag ropa till henne. Men hon hade hunnit för långt och dessutom var hennes manlige sällskap redan över på andra sidan. Då, samtidigt som bommarna fälls ner, händer det. Rullen emballage släpper och inte bara det, den börjar dansa med vinden och bildar en svans. Allt större blir svansen, som jazzigt lägger sig över ena spåret. Kvinnans sällskap släpper vad han bär på, skyndar till och börjar rulla in.
Tåget kommer och passerar. Bommarna går upp. När jag korsat spåren är kvinnan och mannen nästan klara, men bara nästan. Skynda långsamt är en devis jag gillar mer och mer.
På vägen hem stannade jag till vid järnvägsövergången när det började varningsringa för ankommande tåg. Jag hade inte bråttom och så kan jag tycka att det är rogivande att se vagnarna svepa förbi. En kvinna med en rulle emballage följde inte mitt exempel utan började springa över spåren. Eftersom det hänt en hel del olyckor på just det stället, tänkte jag ropa till henne. Men hon hade hunnit för långt och dessutom var hennes manlige sällskap redan över på andra sidan. Då, samtidigt som bommarna fälls ner, händer det. Rullen emballage släpper och inte bara det, den börjar dansa med vinden och bildar en svans. Allt större blir svansen, som jazzigt lägger sig över ena spåret. Kvinnans sällskap släpper vad han bär på, skyndar till och börjar rulla in.
Tåget kommer och passerar. Bommarna går upp. När jag korsat spåren är kvinnan och mannen nästan klara, men bara nästan. Skynda långsamt är en devis jag gillar mer och mer.
lördag 20 september 2008
Nöden och lagen
I Stefan Jarls dokumentär ”Ett anständigt liv” om heroinister i Stockholm dog de medverkande som flugor under inspelningen. För att kunna använda vissa material valde Jarl (fick jag berättat för många år sedan) att på ljudbandet eftersynkronisera några av de avlidnas röster med skådisar, vilket också framgår i filmens eftertexter. Innebar eftersynkroniseringen att Jarl gjorde en dramatiserad dokumentär? Var Jarls sätt att berätta anständigt ur en dokumentär synvinkel?
Jag tänker på det här när jag läser om Rapports redigering av Carl Bildts uttalanden. Till en början kunde jag känna sympati för journalisterna som smällt ihop inslaget. För det är klart att Bildt ska få på tafsen om FRA med utrikesministeriets goda minne säljer information till diktaturer. Men efter min reportersympati fick jag dubier, för hur svårt kan det vara att förstå vad Carl Bildt säger. Han är ju pragmatisk hela tiden och må vara inskränkt men han döljer knappast sina ståndpunkter.
Alla som satt ihop en text, rörliga bilder och/eller ljud vet hur lätt det är att förvanska och förvilla. Det vet Rapports redaktion. Och det vet Stefan Jarl. Skillnaden mellan Rapport och Jarl är att de förra låtsas att de ger en objektiv, till och med sann bild av verkligheten. Det skulle inte den senare ha mage att påstå. Samtidigt, vad kan rapportreportrarna göra när deras horisont består av ett nu som inte gärna tar hänsyn till det förflutna eller framtiden? Därför klarar de inte av att redigera Carl Bildt och tror att de serverar andemeningen av vad han sagt. Därför kan Stefan Jarl, som berättar ett koncentrat av verkligheten, använda skådespelare. Nöden har ingen lag. Ibland, alltså.
Men att Sverige underrättelsemässigt samarbetar med diktaturer är alla överens om. Lyssna gärna på Mediernas sändning i P1 idag.
Jag tänker på det här när jag läser om Rapports redigering av Carl Bildts uttalanden. Till en början kunde jag känna sympati för journalisterna som smällt ihop inslaget. För det är klart att Bildt ska få på tafsen om FRA med utrikesministeriets goda minne säljer information till diktaturer. Men efter min reportersympati fick jag dubier, för hur svårt kan det vara att förstå vad Carl Bildt säger. Han är ju pragmatisk hela tiden och må vara inskränkt men han döljer knappast sina ståndpunkter.
Alla som satt ihop en text, rörliga bilder och/eller ljud vet hur lätt det är att förvanska och förvilla. Det vet Rapports redaktion. Och det vet Stefan Jarl. Skillnaden mellan Rapport och Jarl är att de förra låtsas att de ger en objektiv, till och med sann bild av verkligheten. Det skulle inte den senare ha mage att påstå. Samtidigt, vad kan rapportreportrarna göra när deras horisont består av ett nu som inte gärna tar hänsyn till det förflutna eller framtiden? Därför klarar de inte av att redigera Carl Bildt och tror att de serverar andemeningen av vad han sagt. Därför kan Stefan Jarl, som berättar ett koncentrat av verkligheten, använda skådespelare. Nöden har ingen lag. Ibland, alltså.
Men att Sverige underrättelsemässigt samarbetar med diktaturer är alla överens om. Lyssna gärna på Mediernas sändning i P1 idag.
torsdag 18 september 2008
onsdag 17 september 2008
Kungen i fosterlandet
Klart! Knappt 7,4 kvadratmeter badrum är redo att tvagas i. Det satt långt inne. Sex och en halv vecka - och det definitivt utan en lufsig Mickey Rourke och en trånande Kim Basinger eller en viril och samtidigt levnadstrött Marcello Mastroianni eller klapp och klang med Snövit.
Jag tog i på skarpen igår morse. Det gjorde susen. Hela styrkan tog för kung (det är jag det) och fosterland (lägenheten) i hela ÅTTA timmar (första och enda gången under jobbet). Nu lämnar jag det här och gnäller på annat.
Grabben har hälsovecka i skolan och idag var narkotika på schemat (ja, ni förstår). Han och två klasskompisar gjorde följande reklam mot narkotika: två män, den ene med spruta, den andre utan; deras snoppar zoomas in, den ene är slak, den andre flaggar. Emellan dem ligger en naken kvinna. Och sedan texten: ”Ett sprut kan bli ditt slut. Vem tror du hon väljer?”
Pang på. Schmick, schmack, som den gode Marcello skulle säga. I’m singin’ in the rain, skrålar jag.
Jag tog i på skarpen igår morse. Det gjorde susen. Hela styrkan tog för kung (det är jag det) och fosterland (lägenheten) i hela ÅTTA timmar (första och enda gången under jobbet). Nu lämnar jag det här och gnäller på annat.
Grabben har hälsovecka i skolan och idag var narkotika på schemat (ja, ni förstår). Han och två klasskompisar gjorde följande reklam mot narkotika: två män, den ene med spruta, den andre utan; deras snoppar zoomas in, den ene är slak, den andre flaggar. Emellan dem ligger en naken kvinna. Och sedan texten: ”Ett sprut kan bli ditt slut. Vem tror du hon väljer?”
Pang på. Schmick, schmack, som den gode Marcello skulle säga. I’m singin’ in the rain, skrålar jag.
tisdag 16 september 2008
Inte som bär & ren fröjd
Som skrivet tidigare både här och där ska Cecilia Ljung gestalta kommissarie i den nya säsongen av ”Höök”. Jag känner mig dock aningen kluven över att Ljung och Siv Erixon, som spelar Hööks underordnade, ska kampera ihop. Jag tycker de ser ganska lika ut; inte som bär men ändå. Å ena sidan kan det medföra att de båda tolkningarna tar ut varandra, å den andra kanske blir de så mycket starkare och vassare.
Möjligen behöver jag gnugga ögonen. Nyfiken är jag hur som helst. Erixon och såklart Anna Pettersson såg förra året till att den dramatiserade svenska polisiära vardagen ganska ofta fick spelrum i burken där hemma.
”Idol” tuffar på och jag kan tycka att den där stunden i helgen jag ägnade åt kandidater, domare och programledare var trevliga bortsett från den hetsiga klippningen. Det är mötena som får mig att klappa, le och sjunga. Glädjen i programmet gillar jag. Ren fröjd kan uttryckas på många sätt, till exempel the Stenstorp way.
Möjligen behöver jag gnugga ögonen. Nyfiken är jag hur som helst. Erixon och såklart Anna Pettersson såg förra året till att den dramatiserade svenska polisiära vardagen ganska ofta fick spelrum i burken där hemma.
”Idol” tuffar på och jag kan tycka att den där stunden i helgen jag ägnade åt kandidater, domare och programledare var trevliga bortsett från den hetsiga klippningen. Det är mötena som får mig att klappa, le och sjunga. Glädjen i programmet gillar jag. Ren fröjd kan uttryckas på många sätt, till exempel the Stenstorp way.
måndag 15 september 2008
Au pair
Jaha, nu börjar jag sova kasst, tänkte jag vid tresnåret. Det var tredje natten av fyra som systemet knirrade.
Pigg som en lärka vaggade jag mig till sömns med zapp och ”Son of a gunfighter” på TCM. Framemot fem slocknade jag till pangpang och gnägg och drömde om mord och poesi och var helt enkelt riktigt jävla arg i drömmen, vilket såklart bottnar i mina känslor i verkligheten. Min dag däremot blev riktigt bra.
Jag jobbade igår för att kunna vara hemma imorgon. Jag ska vara au pair till hantverkarna, som röjer i vårt badrum. Idag daddades dem av min fru, som försökte lära dem att räkna. Det gick inget vidare. Det blev fel, fel, fel.
God natt.
Pigg som en lärka vaggade jag mig till sömns med zapp och ”Son of a gunfighter” på TCM. Framemot fem slocknade jag till pangpang och gnägg och drömde om mord och poesi och var helt enkelt riktigt jävla arg i drömmen, vilket såklart bottnar i mina känslor i verkligheten. Min dag däremot blev riktigt bra.
Jag jobbade igår för att kunna vara hemma imorgon. Jag ska vara au pair till hantverkarna, som röjer i vårt badrum. Idag daddades dem av min fru, som försökte lära dem att räkna. Det gick inget vidare. Det blev fel, fel, fel.
God natt.
söndag 14 september 2008
Stick
Myggen är sega i år, och i ett test i dagens DN framgick att det finns 20000 myggarter på vårt jordklot. 47 av arterna sticks. Alltid dessa drägg som sabbar för andra.
lördag 13 september 2008
Skytte, statistik, stigmatisering
Den fantastiske skytten Jonas Jacobsson tog sitt tredje guld. Men vill han tävla i någon öppen klass blir det bom. Det har internationella skytteförbundet beslutat. Sedan tidigare har man bestämt att även kvinnor inte får tävlingsskjuta mot män.
Vilka kommer att förbjudas härnäst? Barn? Gamla (kvinnor och handikappade)? Och sedan, då? Människor med någon speciell religiös eller sexuell läggning? Speciellt sjuka?
Stefan Holm, en annan stor idrottare, gör sin sista tävling i dag i Stuttgart. I DN framgår det att han vunnit vida mer än hälften av de kamper han ställt upp i. Jag har alltid trott att de senaste årens utövare floppat kortare än vad Patrik Sjöberg och hans kollegor gjorde. Men så gick jag in på Stefan Holms sida och läste artikeln ”Den Majlardska decimetern”, där den svenske hopparfantasten vederlägger en sportjournalists (och mina) förutfattade meningar. Statistik kan användas …
… till både det ena och andra. Jag har hunnit med att lyssna på två delar av reportageserien ”Kris i skolan” i P1. Där berättas om hur utbildningsminister Jan Björklund satt i system att misshandla uppgifter. Jag undrar om kvarsittning skulle hjälpa Jan att komma på rätt spår. Men nej, faktiskt inte. Stigmatisering suger.
Vilka kommer att förbjudas härnäst? Barn? Gamla (kvinnor och handikappade)? Och sedan, då? Människor med någon speciell religiös eller sexuell läggning? Speciellt sjuka?
Stefan Holm, en annan stor idrottare, gör sin sista tävling i dag i Stuttgart. I DN framgår det att han vunnit vida mer än hälften av de kamper han ställt upp i. Jag har alltid trott att de senaste årens utövare floppat kortare än vad Patrik Sjöberg och hans kollegor gjorde. Men så gick jag in på Stefan Holms sida och läste artikeln ”Den Majlardska decimetern”, där den svenske hopparfantasten vederlägger en sportjournalists (och mina) förutfattade meningar. Statistik kan användas …
… till både det ena och andra. Jag har hunnit med att lyssna på två delar av reportageserien ”Kris i skolan” i P1. Där berättas om hur utbildningsminister Jan Björklund satt i system att misshandla uppgifter. Jag undrar om kvarsittning skulle hjälpa Jan att komma på rätt spår. Men nej, faktiskt inte. Stigmatisering suger.
fredag 12 september 2008
Två timmar kram
Vare sig tanken manifesteras i ett samtal, en bok eller en pjäs är inledningen viktig. Vissa uttryck lyckas också slå an en ton som är så direkt och obeveklig att vad som följer är ett enda flöde, som sköljer, förvånar och inspirerar.
Filmen ”Three times” från 2005, som till och från visas på tv-kanalen Silver, öppnar sig som en dörr till tre mästerligt berättade episoder om drömmar och om ungdomlig kärlek. Inledningen utspelar sig i en bar och vid dess biljardbord. En ung man och en lika ung kvinna koncentrerar sig på spelet. Han stöter, hon uppmuntrar. Det är 1960-tal.
Kvinnan och mannen går in och ut ur bild. De båda återges med lång brännvidd; gång efter annan hamnar de ur fokus, bara för att komma tillbaka i skärpa. Inget sägs, bara ljuden från biljardbollarna, vallen, kön, en suck eller två, kanske ett leende (för visst hörs det när mungiporna åker uppåt!). The Platters spelar ”Smoke Gets in Your Eyes". Jag är fast i ett rum som omfamnar, och den kramen håller i sig under det drygt två timmar långa dramat, som alltså utspelar sig för fyrtio år sedan men även 1911 och 2005.
Taiwanesen Hsiao-Hsien Hou är mannen bakom kramen. Han skriver med kameran och behandlar både rörliga bilder och medföljande ljud med en närmast tyngdlös lätthet. Det är fint, vackert och lärorikt. Vill du få en hum om hur kinematografin utvecklats under sitt dryga sekel är ”Three times” filmen att se, men mest handlar den om att spritta av känslor och vara handlöst förälskad.
Här en sida för filmen. Här lite mer om Hsiao-Hsien Hou.
Filmen ”Three times” från 2005, som till och från visas på tv-kanalen Silver, öppnar sig som en dörr till tre mästerligt berättade episoder om drömmar och om ungdomlig kärlek. Inledningen utspelar sig i en bar och vid dess biljardbord. En ung man och en lika ung kvinna koncentrerar sig på spelet. Han stöter, hon uppmuntrar. Det är 1960-tal.
Kvinnan och mannen går in och ut ur bild. De båda återges med lång brännvidd; gång efter annan hamnar de ur fokus, bara för att komma tillbaka i skärpa. Inget sägs, bara ljuden från biljardbollarna, vallen, kön, en suck eller två, kanske ett leende (för visst hörs det när mungiporna åker uppåt!). The Platters spelar ”Smoke Gets in Your Eyes". Jag är fast i ett rum som omfamnar, och den kramen håller i sig under det drygt två timmar långa dramat, som alltså utspelar sig för fyrtio år sedan men även 1911 och 2005.
Taiwanesen Hsiao-Hsien Hou är mannen bakom kramen. Han skriver med kameran och behandlar både rörliga bilder och medföljande ljud med en närmast tyngdlös lätthet. Det är fint, vackert och lärorikt. Vill du få en hum om hur kinematografin utvecklats under sitt dryga sekel är ”Three times” filmen att se, men mest handlar den om att spritta av känslor och vara handlöst förälskad.
Här en sida för filmen. Här lite mer om Hsiao-Hsien Hou.
torsdag 11 september 2008
Anders eller Andy
Efter en morgonurladdning med undflyende f-ckmän rullade jag då för första gången med mina två hjul, åtta växlar och höj- och sänkbara styre. På gatorna svävade jag fram utan fotbromsar och hade ett lite saligt leende mest hela tiden. Det satte sina spår när jag for förbi folk, för det var väldigt många som log och stannade upp.
Några som dock inte tog notis om mig var ett gåsaled med matsugna gräsänder, som både äntrade och kantade cykelbanan strax innan tomtebacken. Jag kunde inte låta bli att försöka fånga dem på bild. När jag lyfte kameran kom en cyklist i högsta hugg och höll på att giljotinera en av änderna. Så här såg det ut!
Ursäkta, sa hon på cykeln. Jag såg inte att du fotograferade.
Vilken tur att han klarade sig, sa jag och pekade på Anders, Andy eller vad han nu kunde heta.
Så fort cyklisten gett sig av fortsatte ledet att leta mums.
Några som dock inte tog notis om mig var ett gåsaled med matsugna gräsänder, som både äntrade och kantade cykelbanan strax innan tomtebacken. Jag kunde inte låta bli att försöka fånga dem på bild. När jag lyfte kameran kom en cyklist i högsta hugg och höll på att giljotinera en av änderna. Så här såg det ut!
Ursäkta, sa hon på cykeln. Jag såg inte att du fotograferade.
Vilken tur att han klarade sig, sa jag och pekade på Anders, Andy eller vad han nu kunde heta.
Så fort cyklisten gett sig av fortsatte ledet att leta mums.
onsdag 10 september 2008
Det räcker
I senaste avsnittet av tv-serien ”Ashes to ashes” spelades Pop Groups ”We’re all prostitutes” som ett exempel på att en person var en fara för samhället. Jag mindes det inte så. Med låten, alltså. Tvärtom var den en favorit, när det begav sig.
Jag har sådan lust att skrika ”Everyone!!!!!” till idioterna och klåparna som vi släppt in i vårt hem för vårt badrums skull.
Men varför skulle jag gasta något på engelska, när det är fullt tillräckligt med den enkla frasen ”Det räcker”.
Jag har inte lokaliserat Pop Groups vrål men väl Queens tjut.
Jag har sådan lust att skrika ”Everyone!!!!!” till idioterna och klåparna som vi släppt in i vårt hem för vårt badrums skull.
Men varför skulle jag gasta något på engelska, när det är fullt tillräckligt med den enkla frasen ”Det räcker”.
Jag har inte lokaliserat Pop Groups vrål men väl Queens tjut.
tisdag 9 september 2008
K, du och jag
Vårt badrum renoveras. Någon timme efter lunch ringer K, som ska montera inredningen. Han skriker och tuggar nog lite fradga.
Den här hängegrejen till vänster bak på handfatet har lossnat, säger han. Jag skulle skruva, men det gick inte och då tog jag i. Den gick av.
Jag blir givetvis fly förbannad men får napp på buddisten inom mig. Jag kramar luren hårt.
Vad ska vi göra, frågar jag med len stämma.
Vi måste ha den där grejen, skriker K. Jag vet inte vad den heter, fortsätter han samtidigt som rösten brister, som om vuxne K vore i målbrottet.
Jag bestämmer att jag ska försöka lokalisera det där som är sönder. Efter några om och men ringer jag upp firman min fru och jag köpte det där av. Men säljaren som sålde allt det där till oss är upptagen och ber att få återkomma.
Jag återgår till mina jobbsysslor och hinner avverka fem minuter. Då ringer telefonen. Det är K.
Jag har fixat det, ropar han. Jag blev så jävla förbannad att jag tog isär skiten. Nu funkar det!
Du ska få en guldstjärna, säger jag och känner hur det rycker i både läppen och ögonbrynen.
För en kort stund sedan kom jag hem. Så värst mycket är inte gjort i badrummet. Men det är ju inte där saker och ting händer. Själv tycker jag mig vara i händelsernas centrum efter ett besök på Cykloteket - med stort benäget tipstack till Sånger från nedre botten.
Från och med i dag säger jag du och jag, Nishki 601.
På torsdag trampar jag mina första meter.
Den här hängegrejen till vänster bak på handfatet har lossnat, säger han. Jag skulle skruva, men det gick inte och då tog jag i. Den gick av.
Jag blir givetvis fly förbannad men får napp på buddisten inom mig. Jag kramar luren hårt.
Vad ska vi göra, frågar jag med len stämma.
Vi måste ha den där grejen, skriker K. Jag vet inte vad den heter, fortsätter han samtidigt som rösten brister, som om vuxne K vore i målbrottet.
Jag bestämmer att jag ska försöka lokalisera det där som är sönder. Efter några om och men ringer jag upp firman min fru och jag köpte det där av. Men säljaren som sålde allt det där till oss är upptagen och ber att få återkomma.
Jag återgår till mina jobbsysslor och hinner avverka fem minuter. Då ringer telefonen. Det är K.
Jag har fixat det, ropar han. Jag blev så jävla förbannad att jag tog isär skiten. Nu funkar det!
Du ska få en guldstjärna, säger jag och känner hur det rycker i både läppen och ögonbrynen.
För en kort stund sedan kom jag hem. Så värst mycket är inte gjort i badrummet. Men det är ju inte där saker och ting händer. Själv tycker jag mig vara i händelsernas centrum efter ett besök på Cykloteket - med stort benäget tipstack till Sånger från nedre botten.
Från och med i dag säger jag du och jag, Nishki 601.
På torsdag trampar jag mina första meter.
Turism i tillvaron
Prime time är bästa sändningstid på tv. Allt färre tittare väljer att kolla på nyheterna. Det sluter jag mig till dels efter egna empiriska och högst kvalitativa efterforskningar, dels genom att glutta i tv-tablån.
Nyheterna serverar dagligen gammal skåpmat, och mupparna som presenterar den ena katastrofen efter den andra är inte mina kompisar. För jag tycker verkligen att Katarina Sandström, Bengt Magnusson med flera kunde uttrycka något mer än att bara lägga huvudet på sned när en halv stad dukar under för en jordbävning, storm eller ett attentat. Tacka vet jag Agneta Sjödin i galadräkt, Mikael Persbrandt i dramatiserad form och Renée Nyberg som sig själv som programledare. Polare!
Jag skojar såklart. Men faktum är att tv står för identifikation för mig, dig, oss. Jag vill inte vara ensam när jag tittar. Därför bildar dumburken en spegel för åskådarna. Därför är det de okända ansiktena som lyser upp min tillvaro i soffan. Talangerna i ”Idol” är en anledning att rata bulletinerna, trots att de blivande artisterna oftast vill bli något mer än vanliga. Mer än gärna tittar jag på vilsna kockar eller ännu hellre handfallna hantverkare, dessa vanlighetens turister i tillvaron. På en timme serveras trivialiteter, som jag både kan skratta åt och förfasas över.
För några veckor hamnade jag i renoveringsprogrammet ”Från koja till slott” och la några repliker på minnet:
”Jag tror inte vi pallar en hittepågrej till.”
”Inget ont som inte har något dumt med sig.”
”Jävlar vad mörkt det är här inne. Här har det varit släckt länge.”
Jag, kanske du, skulle kunna ha sagt det här. Och vi är vem som helst som har tummen mitt i näven, en fis på tvären eller inget intresse av andra än oss själva.
På torsdag är det dags igen. TV3 21.00. Missa!
Nyheterna serverar dagligen gammal skåpmat, och mupparna som presenterar den ena katastrofen efter den andra är inte mina kompisar. För jag tycker verkligen att Katarina Sandström, Bengt Magnusson med flera kunde uttrycka något mer än att bara lägga huvudet på sned när en halv stad dukar under för en jordbävning, storm eller ett attentat. Tacka vet jag Agneta Sjödin i galadräkt, Mikael Persbrandt i dramatiserad form och Renée Nyberg som sig själv som programledare. Polare!
Jag skojar såklart. Men faktum är att tv står för identifikation för mig, dig, oss. Jag vill inte vara ensam när jag tittar. Därför bildar dumburken en spegel för åskådarna. Därför är det de okända ansiktena som lyser upp min tillvaro i soffan. Talangerna i ”Idol” är en anledning att rata bulletinerna, trots att de blivande artisterna oftast vill bli något mer än vanliga. Mer än gärna tittar jag på vilsna kockar eller ännu hellre handfallna hantverkare, dessa vanlighetens turister i tillvaron. På en timme serveras trivialiteter, som jag både kan skratta åt och förfasas över.
För några veckor hamnade jag i renoveringsprogrammet ”Från koja till slott” och la några repliker på minnet:
”Jag tror inte vi pallar en hittepågrej till.”
”Inget ont som inte har något dumt med sig.”
”Jävlar vad mörkt det är här inne. Här har det varit släckt länge.”
Jag, kanske du, skulle kunna ha sagt det här. Och vi är vem som helst som har tummen mitt i näven, en fis på tvären eller inget intresse av andra än oss själva.
På torsdag är det dags igen. TV3 21.00. Missa!
måndag 8 september 2008
I ur som i skur
Det var på lördagseftermiddagen jag mötte henne. Klädd i grönvit overall med gråa partier. Håret fladdrade tufft i regnet. Hon tog sig nerför backen i ett majestät med en stålblick som borrade genom regnet. På ett självklart sätt intog hon gatan, vars ena sida täcktes av en gigantisk pöl.
Att hon puttade en rollator framför sig såg jag inte först. En sådan kraft utstrålade hon. Mitt hjärta slog en mindre volt, när hon med blicken bad om ursäkt för att hon gick mitt i min cykelväg.
Efter att ha burit bord tre trappor upp och planerat det sista inför den kommande kräftskivan for jag tillbaka samma väg som jag kommit. Jodå, där kom hon. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes raka rygg, hela hållningen och målmedvetenheten. Och så den där rollatorn som hon drog framför sig och liksom lät vara med på promenaden. I ur som i skur.
Att hon puttade en rollator framför sig såg jag inte först. En sådan kraft utstrålade hon. Mitt hjärta slog en mindre volt, när hon med blicken bad om ursäkt för att hon gick mitt i min cykelväg.
Efter att ha burit bord tre trappor upp och planerat det sista inför den kommande kräftskivan for jag tillbaka samma väg som jag kommit. Jodå, där kom hon. Jag kunde inte låta bli att imponeras av hennes raka rygg, hela hållningen och målmedvetenheten. Och så den där rollatorn som hon drog framför sig och liksom lät vara med på promenaden. I ur som i skur.
lördag 6 september 2008
Haj på paj
Jag inbillar jag mig att jag är haj på paj. Västerbotten till vänster och kantarell till höger. Eller är det tvärtom? Bilder kan hur som helst vara missvisande. Avsmakning till kräftor ikväll.
Marek, badrummet, såpan
Jag frågade Marek hur det står till med jobb. Jodå, papperna är i ordning och han har tio siffror, som bildar hans unika kombination. Han funderar att flytta hit men byter nog arbetsgivare. Han har inte fått lön på två månader.
Sånt händer i Polen men inte i Sverige, säger han och tillägger: Jo, det kan hända i Sverige med en polsk chef. Men inte med en svensk.
Det finns alltid undantag som mer än bekräftar reglerna. Att vara mobil arbetskraft har sina nackdelar.
Entreprenören som ansvarar för att vårt badrum renoveras har problem. I morse ringde han en god stund innan klockan ens hunnit slå sju gånger. Vad han hade att säga? Ingenting särskilt annat än att han ville uttrycka sin ångest.
Jag vet inte om jag orkar mer, sa han.
Min fru, grabben och jag har med andra ord hamnat i en såpa. Å andra sidan sett är det väl just i ett badrum en sådan intrig ska utspelas i.
Om fortsättning följer? Jodå, det rullar på. I all evinnerlighet.
Sånt händer i Polen men inte i Sverige, säger han och tillägger: Jo, det kan hända i Sverige med en polsk chef. Men inte med en svensk.
Det finns alltid undantag som mer än bekräftar reglerna. Att vara mobil arbetskraft har sina nackdelar.
Entreprenören som ansvarar för att vårt badrum renoveras har problem. I morse ringde han en god stund innan klockan ens hunnit slå sju gånger. Vad han hade att säga? Ingenting särskilt annat än att han ville uttrycka sin ångest.
Jag vet inte om jag orkar mer, sa han.
Min fru, grabben och jag har med andra ord hamnat i en såpa. Å andra sidan sett är det väl just i ett badrum en sådan intrig ska utspelas i.
Om fortsättning följer? Jodå, det rullar på. I all evinnerlighet.
torsdag 4 september 2008
En idé om identitet
Tanken att jag här på bloggen skulle skriva i mitt födelsenamn istället för slow motion har aldrig föresvävat mig. Anledningen är enkel: jag tror på skarpa gränser när det gäller identitet och integritet. Men som alla vet är det inte lätt att leva som man (eller kvinna, pronomen eller substantiv) lär. Att hålla gränser och gilla dem är bland det svåraste som finns. Därför slow motion.
EU-idén om att anonymt bloggande ska omöjliggöras bottnar säkert i kontroll-och terroristnojor av olika slag. Vad jag mer lägger in i förslaget är föreställningen att vilka vi är som individer är summan av våra handlingar. Vad jag jobbar med, vem jag lever med, vad jag utövar för idrott, vilken musik jag dansar, vad jag bloggar om med mer tillsammans bildar mig. Så enkelt är det inte. Jag är en komplex varelse, som möjligen kör i gamla spår. Men jag gör det i form av olika roller. Det är min absoluta rättighet. Människa, som jag är.
Därför slow motion – en rörelse i mitt tempo.
EU-idén om att anonymt bloggande ska omöjliggöras bottnar säkert i kontroll-och terroristnojor av olika slag. Vad jag mer lägger in i förslaget är föreställningen att vilka vi är som individer är summan av våra handlingar. Vad jag jobbar med, vem jag lever med, vad jag utövar för idrott, vilken musik jag dansar, vad jag bloggar om med mer tillsammans bildar mig. Så enkelt är det inte. Jag är en komplex varelse, som möjligen kör i gamla spår. Men jag gör det i form av olika roller. Det är min absoluta rättighet. Människa, som jag är.
Därför slow motion – en rörelse i mitt tempo.
onsdag 3 september 2008
It´s a wonderful world
Nja, jag vet inte riktigt. Jag såg Ken Loachs svinbra drama It’s a free world om hur människor utnyttjas på sina krafter och hur pengar (speciellt dessa äckliga euro) gror girigburkar som är så pantade att de inte går att återvinna.
Lite vill ha något. Mycket vill ha mer. Påminn mig om att jag ska fråga Marek och Dariusz under vilka villkor de jobbar. De trivs att komma hit och dit. De får bättre betalt här och där än i Wroclaw eller Gdansk. De jobbar definitivt billigare. Ibland mycket bättre. Idag hörde jag talas om följande åsikt från en svensk kvinna, som tröttnat på mycket snack lite verkstad-mentaliteten: ”Jag har fördomar mot hantverkare och det är att jag aldrig anlitar svenskar.”
Tro mig. Det är en fantastisk film Loach gjort baserad på ett lika strålande manus av Paul Laverty (jo, det var han som också skrev The wind that shakes the barley & Sweet sixteen), vars karaktärer är tecknade med både ego och empati. Sensmoralen är tydlig: det går åt helvete utan moral. Frågan är om Marek och Dariusz får jobb här eller där då.
Lite vill ha något. Mycket vill ha mer. Påminn mig om att jag ska fråga Marek och Dariusz under vilka villkor de jobbar. De trivs att komma hit och dit. De får bättre betalt här och där än i Wroclaw eller Gdansk. De jobbar definitivt billigare. Ibland mycket bättre. Idag hörde jag talas om följande åsikt från en svensk kvinna, som tröttnat på mycket snack lite verkstad-mentaliteten: ”Jag har fördomar mot hantverkare och det är att jag aldrig anlitar svenskar.”
Tro mig. Det är en fantastisk film Loach gjort baserad på ett lika strålande manus av Paul Laverty (jo, det var han som också skrev The wind that shakes the barley & Sweet sixteen), vars karaktärer är tecknade med både ego och empati. Sensmoralen är tydlig: det går åt helvete utan moral. Frågan är om Marek och Dariusz får jobb här eller där då.
måndag 1 september 2008
Stilla på cykeln
På hojen till jobbet i morse kom jag till viaduktens smala passage, som inte riktigt är gjord för mötande cyklister. Den kvinnliga trafikanten och jag halvstannade tio meter ifrån varandra. Vi rullade någon decimeter, sedan några centimeter, för att till slut hållas oss stilla. Det kändes lite grann som början på en västernduell eller ännu hellre som i inledningen av Iain Banks roman The bridge, där huvudpersonen möter sig själv.
Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.
När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.
Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.
Jag lutade mig åt vänster. Hon åt höger. Huvudena på sned. Handbromsarna. Hjälmarna. Sammanbitna morgonansikten, absurda nunor, spegelbilder. Så log jag. Och hon givetvis med. Jag vek av åt mitt vänster. Hon åt sitt.
När jag tänker efter var det kanske lite grann som i Fjodor Dostojevskijs berättelse Dubbelgångaren. Hjälten förföljs, trakasseras och trängs så sakteliga ut ur sitt eget liv. Det är bara för hemskt, men givetvis nagelbitande, att läsa. Men vid frukosten kände jag mig upprymd över att Dostojevskijs debut Arma människor nyligen (och för första gången?) publicerats på svenska.
Behöver jag säga att hela min dag gått i moll. Nu känns det aningen bättre.
lördag 30 augusti 2008
fredag 29 augusti 2008
Konstreklam
Att en sak inte bara är ett dött föremål, framgår i utställningen Spit in Someone's Soup av den österrikiske konstnären Erwin Wurm. Det här är sista helgen den visas.
Var?
Sundbyberg - Marabouparkens annex i f.d. Betlehemskyrkan. Öppet 12-17.
Stor som liten göre sig besvär. Det är gratis.
Ha kul!
Frukostspråk
Vilken är bäst? Ettan eller tvåan?
De är lika bra.
Vad är bra?
Skådespelarna är bra. Handlingen också. Krigen är välgjorda. Och så talar de många språk.
Svenska, engelska, arabiska och persiska?
Ja.
Tugg. Svälj. Tidningsläsa. Drömma. Tandborsta. Tio minuter passerar.
Danska och norska också.
Ja?
Dansken pratar danska med danskarna och svenska med svenskarna.
Är han dubbad?
Nej. Ingen är dubbad i filmen.
Det är ju bra.
Ja.
Rent tekniskt dubbas det hej vilt i film för att diialogen ska låta så "naturlig" som möjligt. Att det sedan är snyggt genomfört och uppfattas som "riktigt" är ett plus. Vad jag speciellt gillar är tanken på en unik röst och att skådisarna uppenbarligen ansträngt sig. Att söka, och kanske finna, sitt uttryck, sin röst ska uppmuntras.
De är lika bra.
Vad är bra?
Skådespelarna är bra. Handlingen också. Krigen är välgjorda. Och så talar de många språk.
Svenska, engelska, arabiska och persiska?
Ja.
Tugg. Svälj. Tidningsläsa. Drömma. Tandborsta. Tio minuter passerar.
Danska och norska också.
Ja?
Dansken pratar danska med danskarna och svenska med svenskarna.
Är han dubbad?
Nej. Ingen är dubbad i filmen.
Det är ju bra.
Ja.
Rent tekniskt dubbas det hej vilt i film för att diialogen ska låta så "naturlig" som möjligt. Att det sedan är snyggt genomfört och uppfattas som "riktigt" är ett plus. Vad jag speciellt gillar är tanken på en unik röst och att skådisarna uppenbarligen ansträngt sig. Att söka, och kanske finna, sitt uttryck, sin röst ska uppmuntras.
torsdag 28 augusti 2008
Sammansatta Sundhage
Pia Sundhage, en gång en av Sveriges mer kompletta fotbollsspelare, spottade mål som ett fyrverkeri. Och hon landslagsdebuterade som femtonåring. Numera basar hon över det amerikanska landslaget. Hon är en person med principer och vill inte besöka Vita huset, dit hennes team inbjudits av Bush.
- Jag har helt enkelt inget intresse av det, säger hon i SVD. När det handlar om mig som förbundskapten vill jag att mitt namn kopplas ihop med fotboll och OS-guldet, inget annat. Jag behöver inte gå in i ett vitt hus och träffa den man nu träffar där, jag är inte intresserad.
Uppenbarligen kan Sundhage sätta gränser. Eller? Att hon tidigare jobbade för det kinesiska fotbollsförbundet gör saken än intressantare. Vad häftigt sammansatta vi människor kan vara.
Här är en hallå där + en notis.
- Jag har helt enkelt inget intresse av det, säger hon i SVD. När det handlar om mig som förbundskapten vill jag att mitt namn kopplas ihop med fotboll och OS-guldet, inget annat. Jag behöver inte gå in i ett vitt hus och träffa den man nu träffar där, jag är inte intresserad.
Uppenbarligen kan Sundhage sätta gränser. Eller? Att hon tidigare jobbade för det kinesiska fotbollsförbundet gör saken än intressantare. Vad häftigt sammansatta vi människor kan vara.
Här är en hallå där + en notis.
onsdag 27 augusti 2008
Lätt & lagom
Lätt och enkelt ska det vara. Men inte för enkelt.
I gårdagens DN ägnades ett uppslag åt författare, som förenklar och sammanfattar andras böcker (romaner enbart, väl?). Eftersom jag tillhör en av dem som med både fasa och förundran tragglat mig igenom George Orwells ” 1984” långt innan dess bäst före datum, så ler jag i mjugg över sådana berätttargrepp, trots det goda syftet. Fortsatt munter höll jag mig när jag bläddrade vidare i tidningen. Någon sida längre fram publicerades en artikel om hur BBC exporterar dramaserier som ”Ashes to ashes” (premiär i SVT på söndag), dess föregångare ”Life on Mars” och andra alster i nedklippta versioner ämnade för reklam-tv-kanaler. Artikelförfattaren var upprörd över den brittiska public service-kanalens lätt och lagom-tilltag. Och det kan jag förstå. Tänk vilka svordomar och vilka breda kavajslag anno 1973 jag inte fick chans att höra och se, när det begav sig (förra hösten var det nog).
Säkert är det major Tom, som har ett finger med i spelet. That funky guy.
I gårdagens DN ägnades ett uppslag åt författare, som förenklar och sammanfattar andras böcker (romaner enbart, väl?). Eftersom jag tillhör en av dem som med både fasa och förundran tragglat mig igenom George Orwells ” 1984” långt innan dess bäst före datum, så ler jag i mjugg över sådana berätttargrepp, trots det goda syftet. Fortsatt munter höll jag mig när jag bläddrade vidare i tidningen. Någon sida längre fram publicerades en artikel om hur BBC exporterar dramaserier som ”Ashes to ashes” (premiär i SVT på söndag), dess föregångare ”Life on Mars” och andra alster i nedklippta versioner ämnade för reklam-tv-kanaler. Artikelförfattaren var upprörd över den brittiska public service-kanalens lätt och lagom-tilltag. Och det kan jag förstå. Tänk vilka svordomar och vilka breda kavajslag anno 1973 jag inte fick chans att höra och se, när det begav sig (förra hösten var det nog).
Säkert är det major Tom, som har ett finger med i spelet. That funky guy.
tisdag 26 augusti 2008
Askungarna Arne & Anna
På promenaden vid Stockholms ström såg jag dem direkt. De förälskade. Både han och hon var på väg åt var sitt håll. Ingen av dem kunde slita sig ifrån varandra. Kvinnan kastade blickar omkring sig och en av dem landade på mig. När hon tittade åt mitt håll såg hon igenom mig. Hennes bestämda och samtidigt förvirrade ögonen fortsatte sedan sin vandring.
Ett stenkast bort satt ett yngre par med var sin hörlur. De lyssnade på en ganska taktfast låt, för killen höll takten genom att pussa tjejen på kinden. Puss. Pu-pu-pu-puss. Puss, puss. Och för att inte tappa rytmen, tror jag, slog han tummen mot låret. Puss.
Jag tänkte att Love is in the air eller någon annan lämplig sång borde spelas av en gatumusikant. Men nada. Bara trafikbrus, mobiltelefonröster och måsskrin. I stället såg jag skon på räcket. Som säkert tillhör eller kanske väntar på, just det, Askungen. Eller är det någon annan som hoppas på en bal på slottet elller i underjorden? Arne eller Anna? Någon?
Ett stenkast bort satt ett yngre par med var sin hörlur. De lyssnade på en ganska taktfast låt, för killen höll takten genom att pussa tjejen på kinden. Puss. Pu-pu-pu-puss. Puss, puss. Och för att inte tappa rytmen, tror jag, slog han tummen mot låret. Puss.
Jag tänkte att Love is in the air eller någon annan lämplig sång borde spelas av en gatumusikant. Men nada. Bara trafikbrus, mobiltelefonröster och måsskrin. I stället såg jag skon på räcket. Som säkert tillhör eller kanske väntar på, just det, Askungen. Eller är det någon annan som hoppas på en bal på slottet elller i underjorden? Arne eller Anna? Någon?
måndag 25 augusti 2008
Redo för mörker och hälsningar
”Strata” heter samlingen av poeten Helena Eriksson. Det är inte alltid lätt att träda in i hennes fiktioner, men den trägne belönas rikligen.
”Min kropp har börjat avge mörker” lyder sista frasen i ett kort stycke i boken.
På motsatta sidan ståtar en ensam mening: ”Det sägs att de äter människor, väntar under broarna.”
Kanske gillade jag just de orden för att jag på vägen hem cyklade under en viadukt, där en parvel försökte ”Matrix”-klättra med fötterna. Det gick si så där. Men han försökte.
Innan dess stod en grabb med stora bruna ögon på cykelbanan och laddade gentemot cyklisterna, som for förbi en efter en. När det var min tur, var pojken redo. Han vinkade med vänsterhanden och sa ”Hej”.
Gissa om jag blev glad över den hälsningen, som jag givetvis besvarade.
”Min kropp har börjat avge mörker” lyder sista frasen i ett kort stycke i boken.
På motsatta sidan ståtar en ensam mening: ”Det sägs att de äter människor, väntar under broarna.”
Kanske gillade jag just de orden för att jag på vägen hem cyklade under en viadukt, där en parvel försökte ”Matrix”-klättra med fötterna. Det gick si så där. Men han försökte.
Innan dess stod en grabb med stora bruna ögon på cykelbanan och laddade gentemot cyklisterna, som for förbi en efter en. När det var min tur, var pojken redo. Han vinkade med vänsterhanden och sa ”Hej”.
Gissa om jag blev glad över den hälsningen, som jag givetvis besvarade.
lördag 23 augusti 2008
Tredje gången gillt
På hur många sätt går det att montera en dörr?
Ja, det beror såklart på hur karmarna ser ut.
Men förutsatt att de går att vända åt såväl ena som andra hållet, så ser jag fyra möjligheter. Varken mer eller mindre.
En man monterade dörren.
Först gick den inåt.
Sedan utåt.
Åt fel håll.
Inför tredje försöket var rätt många personer inblandade.
Och det blev rätt.
En lördag i augusti.
Stig på.
Ja, det beror såklart på hur karmarna ser ut.
Men förutsatt att de går att vända åt såväl ena som andra hållet, så ser jag fyra möjligheter. Varken mer eller mindre.
En man monterade dörren.
Först gick den inåt.
Sedan utåt.
Åt fel håll.
Inför tredje försöket var rätt många personer inblandade.
Och det blev rätt.
En lördag i augusti.
Stig på.
fredag 22 augusti 2008
Val
Mörk eller ljus choklad? Fortsätta eller lägga av? Stanna eller fly? Nu har mer än en handfull fackliga organisationer valt, och den 3 september invigs ett center för papperslösa i Stockholm. SAC/Syndikaliserna är inte bland de inblandade, men har ju redan banat väg för de andra fackkollegorna genom att tidigt visat sitt stöd för de utsatta.
Ute eller inne? Gå upp eller sova? Fem i fyra har Jörgen Persson knappast några kval.
Och så måste jag berätta att jag nyligen såg det franska dramat ”Skuggornas armé” om några personer i motståndsrörelsen under andra världskriget. Den är gjord av Jean-Pierre Melville och kan karakteriseras som en existentialistisk film om val, kval och om att forma sitt eget öde. Det är som att se ett verk av Sartre appliceras i verkligheten (ja, så verkligt film nu kan bli). Lino Ventura spelar grymt nedtonad och är en mindre uppenbarelse. Det gäller i högsta grad även Simone Signoret i rollen som den skarpa och analytiska Mathilde.
Ute eller inne? Gå upp eller sova? Fem i fyra har Jörgen Persson knappast några kval.
Och så måste jag berätta att jag nyligen såg det franska dramat ”Skuggornas armé” om några personer i motståndsrörelsen under andra världskriget. Den är gjord av Jean-Pierre Melville och kan karakteriseras som en existentialistisk film om val, kval och om att forma sitt eget öde. Det är som att se ett verk av Sartre appliceras i verkligheten (ja, så verkligt film nu kan bli). Lino Ventura spelar grymt nedtonad och är en mindre uppenbarelse. Det gäller i högsta grad även Simone Signoret i rollen som den skarpa och analytiska Mathilde.
torsdag 21 augusti 2008
Fördelar
En fördel med att ta sig hem i ett skyfall som dagens i huvudstaden är att du är solo på såväl gator som cykelvägar. Det blev ett fint tillfälle för kontemplation. Att trampa sjöblöt är inte alls dumt.
En annan fördel är att jag slipper duscha, om jag nu ens hade tanken på det, så nära till jul som det är.
Nackdelar i ett hällregn finns det gott om. Men till dagens handlingar kan jag lägga att mannen i rött åter stavade, den här gången åt motsatt håll. Röd t-shirt och shorts var hans kostym. Samma snitsiga klädsel bar pingisspelaren Jörgen Persson. På morgonfikat såg jag honom slå en grym forehand och i första set skaffa sig fördel mot Cheung Yuk. Resten är historia och en fantastisk backhand.
En annan fördel är att jag slipper duscha, om jag nu ens hade tanken på det, så nära till jul som det är.
Nackdelar i ett hällregn finns det gott om. Men till dagens handlingar kan jag lägga att mannen i rött åter stavade, den här gången åt motsatt håll. Röd t-shirt och shorts var hans kostym. Samma snitsiga klädsel bar pingisspelaren Jörgen Persson. På morgonfikat såg jag honom slå en grym forehand och i första set skaffa sig fördel mot Cheung Yuk. Resten är historia och en fantastisk backhand.
onsdag 20 augusti 2008
Budskap
Vissa budskap är svåra att förstå. Ta riskakspaketen. De är helt omöjliga att öppna. Helt vakuumförpackningsomöjliga. Men med stor glädje såg jag att min fru hade tagit det nya paketet i sin hand. Hon hade problem. Under mer några minuter. Frågan är vad försäljarna tycker. Att vi ska sluta äta kakorna?
Andra meddelanden är mer direkta. Den svenske konstnären Mikael Richter ritade för några år sedan pussrutor på huvudstadens gator, där det var fritt fram att mötas med läpparna. Stockholms stad slog bakut, vill jag minnas. TT meddelar att en firma som levererar trafikljus till övergångsställen har satt dit en ”känd kristen symbol” på ett antal av sina produkter. Det låter som ett 1 april-skämt men kan säkert fungera som en väg till ljuset, om man nu har den läggningen eller för den delen vill hitta dit.
Sedan har vi informationen som inte går fram. I dag har jag pratat med badrumsrenoveringschefen, som inte vill prata och när han gör det har han mindre koll än vad jag har. Och det, det vill inte säga lite. Riskakor med bitter eftersmak har jag aldrig hört talas om, däremot grumliga budskap. Något av det värsta idag är de osmakliga förundersökningarna som ska hållas i Vilnius. Tänk att gammalt rysshat, nazivänlighet och antisemitism slår över på det sättet. Kan historien verkligen behandlas hur som helst?
Andra meddelanden är mer direkta. Den svenske konstnären Mikael Richter ritade för några år sedan pussrutor på huvudstadens gator, där det var fritt fram att mötas med läpparna. Stockholms stad slog bakut, vill jag minnas. TT meddelar att en firma som levererar trafikljus till övergångsställen har satt dit en ”känd kristen symbol” på ett antal av sina produkter. Det låter som ett 1 april-skämt men kan säkert fungera som en väg till ljuset, om man nu har den läggningen eller för den delen vill hitta dit.
Sedan har vi informationen som inte går fram. I dag har jag pratat med badrumsrenoveringschefen, som inte vill prata och när han gör det har han mindre koll än vad jag har. Och det, det vill inte säga lite. Riskakor med bitter eftersmak har jag aldrig hört talas om, däremot grumliga budskap. Något av det värsta idag är de osmakliga förundersökningarna som ska hållas i Vilnius. Tänk att gammalt rysshat, nazivänlighet och antisemitism slår över på det sättet. Kan historien verkligen behandlas hur som helst?
tisdag 19 augusti 2008
Bland böcker och tomtar
Vissa böcker går trögt. Igår kväll efter att grattat och vinkat av R som varit på besök fortsatte jag med Marjaneh Bakhtiaris lättlästa ”Kalla det vad fan du vill” på pendeln. Jag har kommit 40 sidor in. Jag läser korta stunder och märk väl, jag skrattar gott åt mycket, med mycket. Men handlingen korvar och korkar sig, ungefär som kladdig sylt som smetar mellan fingrarna; det är smaskens att slicka men det där sista sitter lite retsamt kvar.
Idag var mannen i rött borta. Vilken tomte! Backen blev genast segare.
Är det jul snart? Hinner jag klart med boken innan dess?
Idag var mannen i rött borta. Vilken tomte! Backen blev genast segare.
Är det jul snart? Hinner jag klart med boken innan dess?
måndag 18 augusti 2008
Mannen i rött
Varje dag de senaste veckorna möts jag av trevlig syn precis innan jag ska ta mig uppför den tröga backen. Vad som får mig att le är mannen i rött. Han ångar fram i sin träningsoverall med sina stavar och liksom rullar ner för stigningen, som väntar mig. Det är ganska mäktigt.
I morse möttes jag av en cyklist, som for fram utan att hålla sig i styret. Händerna hade hon placerat mot varandra som i en bön. Jag tänkte att någonting måste vara på gång. Och, jovisst, mannen i rött hade idag bytt till en brun collegetröja. Annars var det som vanligt. Rullandet, ångan, mäktigheten.
Jag missade Susanna Kallurs lopp i dag men minns hennes flyt och hur hon klippte häckarna i vintras och i våras. Vad är väl en missad medalj mot ånga, backe och flow?
I morse möttes jag av en cyklist, som for fram utan att hålla sig i styret. Händerna hade hon placerat mot varandra som i en bön. Jag tänkte att någonting måste vara på gång. Och, jovisst, mannen i rött hade idag bytt till en brun collegetröja. Annars var det som vanligt. Rullandet, ångan, mäktigheten.
Jag missade Susanna Kallurs lopp i dag men minns hennes flyt och hur hon klippte häckarna i vintras och i våras. Vad är väl en missad medalj mot ånga, backe och flow?
söndag 17 augusti 2008
Beviset
I ”Blow-up” en av mina favoritfilmer dokumenterar en fotograf ett mord i en park. Efter en del om och men visar det sig att något lik inte står att finna annat än på fotonegativet. I slutet av filmen har även negativet försvunnit. Har något mord begåtts när såväl offer som bevis saknas?
I går fick vi besök av han eller hon, som käkade lite blad i trädgården. Rådjur gör ju så, tar för sig och försöker trivas mest här i världen, vara ett med... Jag försökte fånga djuret på bild, men jag kallar mig inte naturfotograf, eftersom jag saknar förmågan att smyga. Dörren knarrade när jag öppnade, gruset krasade och jag höll på att snubbla över en trädgårdsstol.
Men här är bilden. Kom inte och säg att jag inte försökte. Detta är mitt bevis. Av djuret, mordet, brottet.
I går fick vi besök av han eller hon, som käkade lite blad i trädgården. Rådjur gör ju så, tar för sig och försöker trivas mest här i världen, vara ett med... Jag försökte fånga djuret på bild, men jag kallar mig inte naturfotograf, eftersom jag saknar förmågan att smyga. Dörren knarrade när jag öppnade, gruset krasade och jag höll på att snubbla över en trädgårdsstol.
Men här är bilden. Kom inte och säg att jag inte försökte. Detta är mitt bevis. Av djuret, mordet, brottet.
lördag 16 augusti 2008
Semi
Inom idrottens elitvärldar är någonting ruttet. Det behöver man inte vara Hamlet för att säga och det beror inte enbart på att OS utspelar sig i en diktatur, nej, problemet är vidare än så. Det handlar om nivåer mellan de aktiva å ena sidan och de engagerade å den andra. Såväl Ara som Tessan kan väl sägas fällas i semi av okunniga funktionärer och materialleverantörer.
Jag undrar hur det kan bli så. De aktiva trimmar sig själva under flera år. Är det inte rimligt att funktionärerna övar i annat än att käka fyra små rätters? Och att inte hålla koll på dräkter tyder ju på att kläddesigners haft för många pekingankor eller annat i åtanke.
Så oerhört trist för de aktiva – med eller utan bronsmedalj. SOK, som har del i mycket, borde för det första se över sin organisation, glöm inte bort att de dissat Veronika Wagner och det är för alltid en skandal. För det andra ska de svenska beslutsfattarna utöva påtryckningar på det internationella förbundet och dess vara eller icke-vara, annars får vi väl se till att de åker i semi och andra mer vältränade tar över.
Jag undrar hur det kan bli så. De aktiva trimmar sig själva under flera år. Är det inte rimligt att funktionärerna övar i annat än att käka fyra små rätters? Och att inte hålla koll på dräkter tyder ju på att kläddesigners haft för många pekingankor eller annat i åtanke.
Så oerhört trist för de aktiva – med eller utan bronsmedalj. SOK, som har del i mycket, borde för det första se över sin organisation, glöm inte bort att de dissat Veronika Wagner och det är för alltid en skandal. För det andra ska de svenska beslutsfattarna utöva påtryckningar på det internationella förbundet och dess vara eller icke-vara, annars får vi väl se till att de åker i semi och andra mer vältränade tar över.
onsdag 13 augusti 2008
På två hjul
Jag kommer ihåg första gången jag skulle rulla fram på två hjul. Det svindlade när marken kom emot mig, och det gjorde riktigt ont att skrapa kinden och knäet. Det tog ett tag innan jag äntrade sadeln igen. Jag var den sortens barn.
På lunchen förflyttade jag mig från en arbetsplats till en annan. Jag bestämde mig för att cykla en annorlunda väg än vanligt och irrade bort mig så mycket man nu kan göra det i den svenska huvudstadens förstäder. Nya ansikten och nya intryck bidrog till min vilsenhet. På en parkbänk satt två damer och pratade. När jag svischade förbi sa en av dem "Det rör på sig i varje fall". Kort därpå mötte jag ett gäng ungar, som med trampbilar for fram som jehun. Till och med en kvinna med barnvagn girade. Själv försöker jag hålla mig lugn när jag trampar och det ska mycket till att jag ska vifta med händerna eller börja snacka. Jag visar till och med hänsyn, även om jag i morse hade tankarna på annat håll och så svårt med styrfarten att jag nästan krockade med en annan cyklist.
Igår kväll när jag avverkade den sista grusvägen innan hemmet åkte jag förbi en bänk, där det satt en tant. Bredvid, precis nedanför en backe, bredde en stor vattenpöl ut sig. Så jag bromsade en aning. Tanten stirrade stint på mig och ögongloberna nästan hoppade ut, när hon förväntade sig att jag skulle fräsa i full fart och skvätta ner henne. Men jag gled i sakta mak och hennes ögon och kanske resten av hennes sinnen ville inte riktigt tro på det som hände. Blicken, ögonen, hjulen, rullet. Känslan var lite grann som datorn Hal i Kubricks ”2001”.
Att få en och annan hang up hör till. Vissa stannar kvar. Andra kastas över ryggen. Alfred Hitchcock föddes idag (alltså 1899). Han och Charlie Chaplin tillhör de där filmberättarna även om AH:s filmer inte berör mig på samma sätt som den lille luffarens. Men den gode Alfred fångade svindelkänslan på ett snyggt sätt flera gånger om, inte minst i den raffinerade "Studie i brott". Den filmen och en del annat har funkat på mig.
Här är förtexterna.
Imorgon är en ny dag. På två hjul. Då kommer fenomenale tempoåkaren Gustav Larsson att vara trött på frågan hur det kändes, känns och vad det kommer att innebära för ditten och datten.
På lunchen förflyttade jag mig från en arbetsplats till en annan. Jag bestämde mig för att cykla en annorlunda väg än vanligt och irrade bort mig så mycket man nu kan göra det i den svenska huvudstadens förstäder. Nya ansikten och nya intryck bidrog till min vilsenhet. På en parkbänk satt två damer och pratade. När jag svischade förbi sa en av dem "Det rör på sig i varje fall". Kort därpå mötte jag ett gäng ungar, som med trampbilar for fram som jehun. Till och med en kvinna med barnvagn girade. Själv försöker jag hålla mig lugn när jag trampar och det ska mycket till att jag ska vifta med händerna eller börja snacka. Jag visar till och med hänsyn, även om jag i morse hade tankarna på annat håll och så svårt med styrfarten att jag nästan krockade med en annan cyklist.
Igår kväll när jag avverkade den sista grusvägen innan hemmet åkte jag förbi en bänk, där det satt en tant. Bredvid, precis nedanför en backe, bredde en stor vattenpöl ut sig. Så jag bromsade en aning. Tanten stirrade stint på mig och ögongloberna nästan hoppade ut, när hon förväntade sig att jag skulle fräsa i full fart och skvätta ner henne. Men jag gled i sakta mak och hennes ögon och kanske resten av hennes sinnen ville inte riktigt tro på det som hände. Blicken, ögonen, hjulen, rullet. Känslan var lite grann som datorn Hal i Kubricks ”2001”.
Att få en och annan hang up hör till. Vissa stannar kvar. Andra kastas över ryggen. Alfred Hitchcock föddes idag (alltså 1899). Han och Charlie Chaplin tillhör de där filmberättarna även om AH:s filmer inte berör mig på samma sätt som den lille luffarens. Men den gode Alfred fångade svindelkänslan på ett snyggt sätt flera gånger om, inte minst i den raffinerade "Studie i brott". Den filmen och en del annat har funkat på mig.
Här är förtexterna.
Imorgon är en ny dag. På två hjul. Då kommer fenomenale tempoåkaren Gustav Larsson att vara trött på frågan hur det kändes, känns och vad det kommer att innebära för ditten och datten.
215 cm tvärhand
Det spanska basketlaget ställde inför OS upp på en reklambild, där de låtsades vara kineser. Jag kommer ihåg att kompisarna och jag gjorde så på dagis, kanske även på lågstadiet, men så var vi inte mer än tvärhanden höga.
Yang Peiyi fick inte synas i bild men väl sjunga under fredagens invigning. I stället mimade Lin Miakoe till sången. De båda utförde sina jobb väl, men det är taskigt att de, knappt tvärhanden höga, var tvungna att ställa upp bara för att arrangörerna ”ville förmedla rätt bild”.
Spanske stjärnan Pau Gasol duckade för ”sneda ögon”-tilltaget, men gav vika för sponsorns påtryckningar. Förställningen blev ett faktum. Och föreställningen. Nu när illusionen är bruten hoppas jag att Gasol tar sats. Inte för att dunka utan för att inviga London- OS 2012 iklädd tweedshorts och keps à la en Woodhouse-figur. 215 centimeter över havet är förvisso något mer än en tvärhand, men det utgör väl inga problem?
Yang Peiyi fick inte synas i bild men väl sjunga under fredagens invigning. I stället mimade Lin Miakoe till sången. De båda utförde sina jobb väl, men det är taskigt att de, knappt tvärhanden höga, var tvungna att ställa upp bara för att arrangörerna ”ville förmedla rätt bild”.
Spanske stjärnan Pau Gasol duckade för ”sneda ögon”-tilltaget, men gav vika för sponsorns påtryckningar. Förställningen blev ett faktum. Och föreställningen. Nu när illusionen är bruten hoppas jag att Gasol tar sats. Inte för att dunka utan för att inviga London- OS 2012 iklädd tweedshorts och keps à la en Woodhouse-figur. 215 centimeter över havet är förvisso något mer än en tvärhand, men det utgör väl inga problem?
måndag 11 augusti 2008
Bomber och badrum
Måndagar kan ha något särdeles speciellt över sig.
En sak med att renovera ett badrum är att rummet är helt utbränt och ser ut som ett bombnedslag. I nästa stund börjar jag tänka på människor, som lever i krigshärjade områden, där bostäderna aldrig längre blir sig lika.
När vi var utan vatten några dagar kom ett tjugo, trettio år gammalt fotografi över mig. Bilden, som är tagen någonstans på den afrikanska kontinenten, där torkan breder ut sig, visar en pojke som dricker en kos urin.
Håkan Dalby, som tävlar i dubbeltrap i OS, har hittills i år tryckt av 70000 skott, dvs ca 10000 i månaden. Ja, jag kan associera till en kulsprutas matning eller till hur många patroner som hittills nått Georgien. I natt och imorgon bitti smäller det. Heja, Håkan.
Grabben, min fru och jag köpte en dörr i dag. En enkel robust toadörr. 8 x 21. Den blir bra att stänga. Och att öppna.
En sak med att renovera ett badrum är att rummet är helt utbränt och ser ut som ett bombnedslag. I nästa stund börjar jag tänka på människor, som lever i krigshärjade områden, där bostäderna aldrig längre blir sig lika.
När vi var utan vatten några dagar kom ett tjugo, trettio år gammalt fotografi över mig. Bilden, som är tagen någonstans på den afrikanska kontinenten, där torkan breder ut sig, visar en pojke som dricker en kos urin.
Håkan Dalby, som tävlar i dubbeltrap i OS, har hittills i år tryckt av 70000 skott, dvs ca 10000 i månaden. Ja, jag kan associera till en kulsprutas matning eller till hur många patroner som hittills nått Georgien. I natt och imorgon bitti smäller det. Heja, Håkan.
Grabben, min fru och jag köpte en dörr i dag. En enkel robust toadörr. 8 x 21. Den blir bra att stänga. Och att öppna.
söndag 10 augusti 2008
Prat, artighet, oro
Putin pratar om folkmord. Han borde istället läsa ”Kejsarens nya kläder”.
Jag var på gymmet och sträckte på låren och hälsenorna. Vanligtvis gör jag den övningen vid en maskin, där pinnen sitter fast, men mackapären var upptagen. Jag var både trött och inne i en skön rytm, så jag provade något nytt: en fritt svävande stång med lika fritt svävande antal kilon.
När jag har röret på axlarna får jag lite svårt med balansen. Inte konstigt, jag är ju ovan vid det svävande. En kille är på väg att gå emot mig men han ångrar sig. Tolv eller femton repetitioner kör jag med. Idag blev det femton. När jag ska hänga tillbaka röret med tyngderna backar jag. Samtidigt tappar jag balansen och svajar. Det räcker. Först åker vänster sidas tyngd i marken. Sedan andra.
Bom. Bom.
Jag blir självklart förvånad. Killen, som tidigare var på väg mot mig, kommer fram.
Du måste fästa vikterna, säger han.
Jag märkte det, säger jag. Vilken tur att ingen kom till skada, fortsätter jag och ber alla i den delen av lokalen om ursäkt för min klantighet.
När jag stretchar går jag igenom vad som hänt och då slår det mig att killen, som var på väg, faktiskt kunde sagt något och att han inte gjorde det kan väl knappast bero på något annat än att han inte ville lägga sig i. Hmm, tack för den artigheten.
Idag blev jag olympiaglad över att Emma Johansson tog silver och över Susanne Ljungskogs agerande under cykelloppet. Och så blev jag förvånad över danske handbollsspelaren Jensen, som på nio meter visade upp en häftigt känslig handled. Mest OS-spektakulärt är georgiska Nino Salukvadzes bronsmedalj i luftpistol, inte minst med tanke på att hon inte kunde sova natten till idag på grund av oroligheterna i hemlandet och ovissheten över sina nära och käras situation.
Jag var på gymmet och sträckte på låren och hälsenorna. Vanligtvis gör jag den övningen vid en maskin, där pinnen sitter fast, men mackapären var upptagen. Jag var både trött och inne i en skön rytm, så jag provade något nytt: en fritt svävande stång med lika fritt svävande antal kilon.
När jag har röret på axlarna får jag lite svårt med balansen. Inte konstigt, jag är ju ovan vid det svävande. En kille är på väg att gå emot mig men han ångrar sig. Tolv eller femton repetitioner kör jag med. Idag blev det femton. När jag ska hänga tillbaka röret med tyngderna backar jag. Samtidigt tappar jag balansen och svajar. Det räcker. Först åker vänster sidas tyngd i marken. Sedan andra.
Bom. Bom.
Jag blir självklart förvånad. Killen, som tidigare var på väg mot mig, kommer fram.
Du måste fästa vikterna, säger han.
Jag märkte det, säger jag. Vilken tur att ingen kom till skada, fortsätter jag och ber alla i den delen av lokalen om ursäkt för min klantighet.
När jag stretchar går jag igenom vad som hänt och då slår det mig att killen, som var på väg, faktiskt kunde sagt något och att han inte gjorde det kan väl knappast bero på något annat än att han inte ville lägga sig i. Hmm, tack för den artigheten.
Idag blev jag olympiaglad över att Emma Johansson tog silver och över Susanne Ljungskogs agerande under cykelloppet. Och så blev jag förvånad över danske handbollsspelaren Jensen, som på nio meter visade upp en häftigt känslig handled. Mest OS-spektakulärt är georgiska Nino Salukvadzes bronsmedalj i luftpistol, inte minst med tanke på att hon inte kunde sova natten till idag på grund av oroligheterna i hemlandet och ovissheten över sina nära och käras situation.
lördag 9 augusti 2008
Invigning, anfall
Invigningen av OS innehöll en massa maffiga fyrverkerier och på läktaren satt en rad potentater, däribland ryske premiärministern Vladimir Putin. Givetvis tänkte han hur bra det måste vara att gå till anfall när så många blickar och intressen är riktade mot Beijing.
Men sporten förbrödrar – och försystrar också, för den delen. Jag kom in i cykelloppet när slitvargen Jason McCarthy var på väg att gå in i väggen. När han föll genom fältet fick han en uppskattande klapp på rygggen från en holländare. Det var fint.
Det kommer såklart att smälla ordentligt i Georgien. Landet ligger alldeles för strategiskt viktigt för att ryssarna å ena sidan och amerikanerna å den andra ska låta bli att spänna sina uppumpade muskler mot varandra och alla andra. Här är två artiklar om konflikten.
Farfar och farmor bodde i Suchumi i Georgien. Att staden ligger i utbrytarstaten Abchazien hade jag inte en tanke på förrän i går.
Men sporten förbrödrar – och försystrar också, för den delen. Jag kom in i cykelloppet när slitvargen Jason McCarthy var på väg att gå in i väggen. När han föll genom fältet fick han en uppskattande klapp på rygggen från en holländare. Det var fint.
Det kommer såklart att smälla ordentligt i Georgien. Landet ligger alldeles för strategiskt viktigt för att ryssarna å ena sidan och amerikanerna å den andra ska låta bli att spänna sina uppumpade muskler mot varandra och alla andra. Här är två artiklar om konflikten.
Farfar och farmor bodde i Suchumi i Georgien. Att staden ligger i utbrytarstaten Abchazien hade jag inte en tanke på förrän i går.
fredag 8 augusti 2008
Gråskalor i grytan
I dagens DN har debattsidan infört en text som förespråkar att dopning ska legaliseras och att verksamheten ska kontrolleras av medicinsk expertis. Jaha. I Holland kan man röka sin joint ifred och i Tyskland har man något slags kontrollerad prostitution, förutsatt (tror jag) att det är kvinnor över 18 år som säljer sina tjänster. Kan man snacka om gråskalor i de här sammanhangen?
No, no. Det är svart och vitt.
Vad kan man mer använda medicinskt kunnande till? Slagsmålsklubbar, kanske, typ ”Fight club”. Det behöver inte röra sig om fysisk bestraffning, även psykisk går för sig. Bli utskälld och tillintetgjord. En kvart eller en halvtimmes behandling? Men då vill jag nog ha en psykoterapeut vid min sida.
Nej, det håller såklart inte.
Bakom DN-debattartikeln står bland andra Torbjörn Tännsjö. Visst har han velat avkriminalisera både det ena och andra förut? Jag undrar om han skriver sina texter för att han är uttråkad och vill uppmärksammas. Kanske han får betalt av läkemedelsindustrin. Vill han kanske röra om i grytan? Men i så fall vid vilken spis?
I texten står det: ”Innebär en liberal syn på prestationshöjande preparat ökade risker för dem som tävlar? Troligen inte.”
Den maträtten är det ju direkt oansvarigt att servera. Såväl i färg som i svartvitt.
No, no. Det är svart och vitt.
Vad kan man mer använda medicinskt kunnande till? Slagsmålsklubbar, kanske, typ ”Fight club”. Det behöver inte röra sig om fysisk bestraffning, även psykisk går för sig. Bli utskälld och tillintetgjord. En kvart eller en halvtimmes behandling? Men då vill jag nog ha en psykoterapeut vid min sida.
Nej, det håller såklart inte.
Bakom DN-debattartikeln står bland andra Torbjörn Tännsjö. Visst har han velat avkriminalisera både det ena och andra förut? Jag undrar om han skriver sina texter för att han är uttråkad och vill uppmärksammas. Kanske han får betalt av läkemedelsindustrin. Vill han kanske röra om i grytan? Men i så fall vid vilken spis?
I texten står det: ”Innebär en liberal syn på prestationshöjande preparat ökade risker för dem som tävlar? Troligen inte.”
Den maträtten är det ju direkt oansvarigt att servera. Såväl i färg som i svartvitt.
onsdag 6 augusti 2008
Huset skakar
Sedan måndags renoveras det i fastigheten jag bor i. Fyra badrum i vertikalt led ska göras om. Jag kan tycka att det borde störa de andra boende ordentligt, när det bilas i fyra plan. Huset skakar helt enkelt. Dammet inte bara yr utan attackerar. Glöm dammråttor, här är det drakar som gäller. Bara elden saknas.
Men grannarna säger ingenting. De tittar inte ens snett. Snarare tvärtom på ett märkligt sätt. Ett par högst upp bad nästan om ursäkt, när de på ett litet papper hade skrivit följande:
”Kära grannar.
Vi renoverar och kan låta lite på kvällen. Vi ber om ursäkt och hoppas ni har överseende med detta.
Knacka eller ring gärna om vi stör.
Mvh C & A, 3 tr”
En speciell form av ironi? Eller bara det som kan kallas goda grannar.
Men grannarna säger ingenting. De tittar inte ens snett. Snarare tvärtom på ett märkligt sätt. Ett par högst upp bad nästan om ursäkt, när de på ett litet papper hade skrivit följande:
”Kära grannar.
Vi renoverar och kan låta lite på kvällen. Vi ber om ursäkt och hoppas ni har överseende med detta.
Knacka eller ring gärna om vi stör.
Mvh C & A, 3 tr”
En speciell form av ironi? Eller bara det som kan kallas goda grannar.
måndag 4 augusti 2008
Vad tycker du om Moses?
Jag känner inte Gud. Inte heller Satan. Julius Caesar har jag inte blivit presenterad för. Eller Jeanne d’Arc. Jag kan försöka göra mig en bild av min farfar, som jag aldrig träffade. Farmor, som nu är död sedan länge, såg jag heller inte skymten av, men så var det långt mellan oss, både geografiskt och känslomässigt. Är det lätt att beskriva folk vi knappt eller ens aldrig träffat?
Typ, jag gillar Einstein, speciellt mustaschen, men Freud borde inte tagit sig själv på så stort allvar; han borde rakat sig. Marie Curie, däremot, är ett föredöme, men oss emellan undrar jag om Chopin inte borde hållet sig ifrån henne. Tänk om han i spå fall komponerat ännu mäktigare grejor! Och hon forskat fram universalbotemedlet, typ!
Under lunchen förra veckan hörde jag följande frågor och svar från bordet bredvid, där en medelålders kvinna satt med en yngre man:
Vad tycker du om Moses?
Tycker?
Ja, om hans personlighet och så.
Om hans tavlor?
Inte bara det utan vem han var och så där.
Jag tycker om honom.
Varför det?
Orden är bra. Fina.
Jag håller inte med.
Varför?
Alla skulle följa honom. Det tycker inte jag är bra. Han kan inte ha helt rätt.
Det stämmer det du säger. Religionen är inte för fanatiker.
Precis vad jag tycker.
Känner du någon Moses?
Som lever?
Ja.
Nej.
Det gör jag. Det är länge sedan vi träffades.
Typ, jag gillar Einstein, speciellt mustaschen, men Freud borde inte tagit sig själv på så stort allvar; han borde rakat sig. Marie Curie, däremot, är ett föredöme, men oss emellan undrar jag om Chopin inte borde hållet sig ifrån henne. Tänk om han i spå fall komponerat ännu mäktigare grejor! Och hon forskat fram universalbotemedlet, typ!
Under lunchen förra veckan hörde jag följande frågor och svar från bordet bredvid, där en medelålders kvinna satt med en yngre man:
Vad tycker du om Moses?
Tycker?
Ja, om hans personlighet och så.
Om hans tavlor?
Inte bara det utan vem han var och så där.
Jag tycker om honom.
Varför det?
Orden är bra. Fina.
Jag håller inte med.
Varför?
Alla skulle följa honom. Det tycker inte jag är bra. Han kan inte ha helt rätt.
Det stämmer det du säger. Religionen är inte för fanatiker.
Precis vad jag tycker.
Känner du någon Moses?
Som lever?
Ja.
Nej.
Det gör jag. Det är länge sedan vi träffades.
söndag 3 augusti 2008
Ett eller två år
Den kinesiska gymnasten He Kexin, lär vara för ung för att få delta i OS. Hon kan vara allt mellan 14 och 15 år och har knappast fylllt OS-åldersgränsen 16, enligt ett inslag i kvällens Sportspegeln på SVT. IOK har dock beslutat att låta saken bero och inte utreda. I lagtävlingen kan Kexin bli tungan på vågen, för att kinesiskorna ska snuva amerikanskorna på guldet. Vi får väl se.
Kexins ringa ålder borde jämställas med dopning, föreslogs det i Sportspegeln. Vilket tjafs det alltid ska vara om tonåringar, vad de vill och vad de förväntas tycka och tänka. Nog för att framtiden är deras men det finns ett nu även för resten av befolkningen.
Mexikanen José Medellin, som erkänt ett avskyvärt brott han utförde för 14 år sedan, ska på tisdag avrättas i Texas. Då var He Kexin ett eller två år, kanske inte ens född. Vad gäller matchen med oåterkalleliga dödliga utgångar, så vann Kina överlägset förra året. Enligt Amnesty International avrättades 2007 minst 470 personer i Kina och exakt 42 människor i USA. José Medellin är 33 år.
Kexins ringa ålder borde jämställas med dopning, föreslogs det i Sportspegeln. Vilket tjafs det alltid ska vara om tonåringar, vad de vill och vad de förväntas tycka och tänka. Nog för att framtiden är deras men det finns ett nu även för resten av befolkningen.
Mexikanen José Medellin, som erkänt ett avskyvärt brott han utförde för 14 år sedan, ska på tisdag avrättas i Texas. Då var He Kexin ett eller två år, kanske inte ens född. Vad gäller matchen med oåterkalleliga dödliga utgångar, så vann Kina överlägset förra året. Enligt Amnesty International avrättades 2007 minst 470 personer i Kina och exakt 42 människor i USA. José Medellin är 33 år.
lördag 2 augusti 2008
Flyt, gupp & plask
På landet har vi sommarvatten och är med i en förening. Det kostar 350:- om året, en i sammanhanget modest summa för att vi från första maj till sista september ska ha tillgång till ett välsmakande aningen kalkrikt elixir.
Jag hade precis käkat frukost, när en av vattenföreningens ledamöter knackade på dörren och meddelade att vi var sena till årsmötet. Vi var såklart inte sena utan hade förträngt mötet. Blir man så där nästan tagen på sängen så blir man, och min fru och jag hade en snabb konferens om vem som var mest upptagen. Grabben låg såklart och sov. Sålunda pallrade jag mig över vägen in till grannarnas inomhusveranda. Diskussionerna vid det avlånga bordet rörde sig såklart om hur allt inte hela tiden flyter men hur flödet ska bättras på. Som komp hade vi ett jämnt regnsmatter.
Efteråt vankades kaffe och hallontårta med grädde. Till det dukades det upp hembakta bullar, sockerkaka och ytterligare ett sorts alster. Jag tänkte väl ta en bulle och en bit tårta, samtidigt som jag med två bordskamrater började snacka om migration och ursprung. På kort tid for vi till Estland, Ryssland, Bulgarien, Grekland och Turkiet, och givetvis hann vi med några avstickare inom Svea rikes gränser. Den trevliga stämningen och de tvära resorna kors och tvärs medförde att jag fick i mig ett helt batteri med kakor. Efteråt kände jag mig som en fisk som tröttnat på att simma i havet, för att istället prova fenorna på land. När jag någon timme senare kom ner för landning slog det mig vilken trevlig timme jag hade idag. Det här med vattenförening är bra. Såväl vi människor som jorden består ju till största delarna av gupp och plask.
Jag hade precis käkat frukost, när en av vattenföreningens ledamöter knackade på dörren och meddelade att vi var sena till årsmötet. Vi var såklart inte sena utan hade förträngt mötet. Blir man så där nästan tagen på sängen så blir man, och min fru och jag hade en snabb konferens om vem som var mest upptagen. Grabben låg såklart och sov. Sålunda pallrade jag mig över vägen in till grannarnas inomhusveranda. Diskussionerna vid det avlånga bordet rörde sig såklart om hur allt inte hela tiden flyter men hur flödet ska bättras på. Som komp hade vi ett jämnt regnsmatter.
Efteråt vankades kaffe och hallontårta med grädde. Till det dukades det upp hembakta bullar, sockerkaka och ytterligare ett sorts alster. Jag tänkte väl ta en bulle och en bit tårta, samtidigt som jag med två bordskamrater började snacka om migration och ursprung. På kort tid for vi till Estland, Ryssland, Bulgarien, Grekland och Turkiet, och givetvis hann vi med några avstickare inom Svea rikes gränser. Den trevliga stämningen och de tvära resorna kors och tvärs medförde att jag fick i mig ett helt batteri med kakor. Efteråt kände jag mig som en fisk som tröttnat på att simma i havet, för att istället prova fenorna på land. När jag någon timme senare kom ner för landning slog det mig vilken trevlig timme jag hade idag. Det här med vattenförening är bra. Såväl vi människor som jorden består ju till största delarna av gupp och plask.
fredag 1 augusti 2008
Strålande
Jag missade solförmörkelsen idag, men hade roligt åt DN:s grafik och deras rättelse. Jämför dagens bilder och bildtexter med gårdagens i papperstidningen. Du börjar definitivt fundera inte bara varifrån solens strålar kommer utan också hur de når dig.
Komedin "Little miss Sunshine" strålar för övrigt fortfarande. Och så gillar jag DN:s heterogena svängar. Ena dagen spyr en ledarkrönikör galla över bloggare. Idag är tidningens kryss baserat på kvinnliga utövare.
Vårt badrum ska bytas ut. Det tär på en att plasta in och hålla på även om det ju blir en fin present till slut. I helgen ska det bilas. På balkongerna står våra blommor. Grabben, min fru och jag har flytt dammet och fältet. Vi missar parader av olika slag, men efter åska och regn badade vi i Mälaren och när vi satt på klippan tittade regnbågen fram.
Komedin "Little miss Sunshine" strålar för övrigt fortfarande. Och så gillar jag DN:s heterogena svängar. Ena dagen spyr en ledarkrönikör galla över bloggare. Idag är tidningens kryss baserat på kvinnliga utövare.
Vårt badrum ska bytas ut. Det tär på en att plasta in och hålla på även om det ju blir en fin present till slut. I helgen ska det bilas. På balkongerna står våra blommor. Grabben, min fru och jag har flytt dammet och fältet. Vi missar parader av olika slag, men efter åska och regn badade vi i Mälaren och när vi satt på klippan tittade regnbågen fram.
tisdag 29 juli 2008
Förlösande, förvirrande
Jag såg ”Little miss Sunshine”, en amerikansk komedi från förrfjol, i söndags och jag har inte gapskrattat så sedan jag såg bröderna Marx filmer för första gången. Jag vet inte varför den var så skojig, men en massa scener var så där förlösande och pinsamma, som de väl bara kan vara och bli vid middagsbordet, i minibussen och på snabbmatsstället.
”Det man behöver fatta är att det inte är någonting att förstå.” Det förvirrade påståendet sa en bekant om den brittiska filmen ”Tecknarens kontrakt”, och jag svalde orden med hull och hår, men så hade jag ännu inte börjat intressera mig för sanningens relativitet och konstens möjligheter och begränsningar. Att Peter Greenaway kan få oss att frysa hör faktiskt inte till saken. Inte här. Däremot erkänner jag att min klädsel bestod av svarta byxor och dito färgad kavaj.
Vem som är skyldig till attentaten i Istanbul är än så långe okänt. Kanske PKK, som de flesta nyhetsbyråerna rapporterar, eventuellt den turkiska staten själv, som DN antyder. Vilken sida gärningsmännen än bekänner sig till är det svårt att fatta det ofattbara. Kalla mig naiv, men vi lever ju ändå i någon form av upplyst tillvaro, men någon hjälp att förstå får jag inte när så många mediala floder härstammar från samma källa. Det förvirrar men är något att försöka förstå.
”Det man behöver fatta är att det inte är någonting att förstå.” Det förvirrade påståendet sa en bekant om den brittiska filmen ”Tecknarens kontrakt”, och jag svalde orden med hull och hår, men så hade jag ännu inte börjat intressera mig för sanningens relativitet och konstens möjligheter och begränsningar. Att Peter Greenaway kan få oss att frysa hör faktiskt inte till saken. Inte här. Däremot erkänner jag att min klädsel bestod av svarta byxor och dito färgad kavaj.
Vem som är skyldig till attentaten i Istanbul är än så långe okänt. Kanske PKK, som de flesta nyhetsbyråerna rapporterar, eventuellt den turkiska staten själv, som DN antyder. Vilken sida gärningsmännen än bekänner sig till är det svårt att fatta det ofattbara. Kalla mig naiv, men vi lever ju ändå i någon form av upplyst tillvaro, men någon hjälp att förstå får jag inte när så många mediala floder härstammar från samma källa. Det förvirrar men är något att försöka förstå.
måndag 28 juli 2008
Va!?
På vägen hem cyklade jag igenom en park. På en bänk satt en man, lite gråsprängd, kanske butter eller bara aningen sluten. Han såg liksom solitär ut, där jag iakttog honom på avstånd. Jag reagerade över att han plötsligt vände sig om och ropade ”Va!?” ungefär som om han inte trodde sina öron. Ni vet säkert vad jag menar. Man har hört någon säga att kaniner visst bryr sig om klockan, när det i själva verket myntades att de sover som stockar. Hmm, kaniner sover väl oroligt, eller?
Hur som helst. När jag är i jämnhöjd med mannen på bänken ser jag vem hans sällskap är, nämligen en hare. Den sitter och trycker så där spänt som om den verkligen sagt något olämpligt, när den bara ställde en enkel fråga om tiden eller samhället i största allmänhet. Eller så hade haren inte sagt någonting alls, och det är ju det värsta av allt. Även om man är hare. Eller kanin.
Det finns ett foto på Fredrik Reinfeldt med hörlurar. Han påminner väldigt starkt om hur den tyske skådespelaren Ulrich Mühe såg ut i ”De andras liv”. Som de flesta kanske vet utvecklades filmen om avlyssning i DDR till ett drama om kontakt, dialog och – givetvis - alienation. Men det var i fiktionens värld. Och i verkligheten kan en man på en parkbänk och en hare få till ett ”Va!?” tillsammans. Men en statsminister eller lagkapten kan knappast få till det, vare sig han eller hon bär hörlurar. Eller kaninöron för den delen. Va!?
Hur som helst. När jag är i jämnhöjd med mannen på bänken ser jag vem hans sällskap är, nämligen en hare. Den sitter och trycker så där spänt som om den verkligen sagt något olämpligt, när den bara ställde en enkel fråga om tiden eller samhället i största allmänhet. Eller så hade haren inte sagt någonting alls, och det är ju det värsta av allt. Även om man är hare. Eller kanin.
Det finns ett foto på Fredrik Reinfeldt med hörlurar. Han påminner väldigt starkt om hur den tyske skådespelaren Ulrich Mühe såg ut i ”De andras liv”. Som de flesta kanske vet utvecklades filmen om avlyssning i DDR till ett drama om kontakt, dialog och – givetvis - alienation. Men det var i fiktionens värld. Och i verkligheten kan en man på en parkbänk och en hare få till ett ”Va!?” tillsammans. Men en statsminister eller lagkapten kan knappast få till det, vare sig han eller hon bär hörlurar. Eller kaninöron för den delen. Va!?
tisdag 15 juli 2008
Grönt är skönt
Det här landskapet är gjort av Mats Gus Gustavsson. Jag blir helt knäsvag av det gröna, som omger oss under den här årstiden. Men så är jag också stadsbo till de flesta beståndsdelarna. De kommande veckorna eller så ska jag försöka upptäcka ytterligare nyanser och skiftningar och ta dagen som den kommer. Ha det gott i det gröna.
måndag 14 juli 2008
En super man
Det blev en bra födelsedag. Grabben somnade gott, men strax innan dess följde vi ”Mr Bean på semester”.
Den var riktigt korkad, men tillsammans hade vi skoj åt dumheterna och den har faktiskt en stor poäng, nämligen att den i det närmaste saknar dialog. Och tänk om bildlösningarna och berättandet i stort hade haft någon liten, minsta nerv. Då hade det kunna bli en komedi, som vi inte bara skulle le åt utan också skratta med.
B, ett annat barn som är min frus fadderpojke, fyller ett år i höst och har ännu inte lärt sig att vinka. Men han försöker gärna och när han gör så påminner han om Stålmannen. Samma utsträckta arm. Samma knutna näve. Men B flyger såklart inte i luften. Inte ännu.
Frågan är när Stålmannen intar teater- eller musikalscenen. Att ”Mamma mia” visas världen över är ett känt faktum. Nu ska romanen ”Grabben i graven bredvid” som blev film också bli musikal. Och därefter torde vägen stakas ut mot tv-spelens världar. Då ska jag paxa för att lira Michael Nyqvists rollfigur.
Förresten, så kan jag verkligen se B i huvudrollen i ”Stålmannen i Sumpan”, eller vad det framtida scenspektaklet ska heta. B är redan super och om några år är han ju man. Eller är kanske den rollen redan vikt för grabben?
Den var riktigt korkad, men tillsammans hade vi skoj åt dumheterna och den har faktiskt en stor poäng, nämligen att den i det närmaste saknar dialog. Och tänk om bildlösningarna och berättandet i stort hade haft någon liten, minsta nerv. Då hade det kunna bli en komedi, som vi inte bara skulle le åt utan också skratta med.
B, ett annat barn som är min frus fadderpojke, fyller ett år i höst och har ännu inte lärt sig att vinka. Men han försöker gärna och när han gör så påminner han om Stålmannen. Samma utsträckta arm. Samma knutna näve. Men B flyger såklart inte i luften. Inte ännu.
Frågan är när Stålmannen intar teater- eller musikalscenen. Att ”Mamma mia” visas världen över är ett känt faktum. Nu ska romanen ”Grabben i graven bredvid” som blev film också bli musikal. Och därefter torde vägen stakas ut mot tv-spelens världar. Då ska jag paxa för att lira Michael Nyqvists rollfigur.
Förresten, så kan jag verkligen se B i huvudrollen i ”Stålmannen i Sumpan”, eller vad det framtida scenspektaklet ska heta. B är redan super och om några år är han ju man. Eller är kanske den rollen redan vikt för grabben?
söndag 13 juli 2008
"Vad gjorde vi för fel?"
En bit in i romanen ”Ur vulkanens mun” ställer huvudpersonen Anna den frågan till sin make Mats. Ingen av dem kan ge något svar, men vad som händer i fortsättningen av boken är följderna av deras vilsenhet. Det är en hemsk och träffande skildring av en kärnfamilj, där de vuxna i normalitetens tjänst inte verkar kunna göra annat än illa. Mot varandra, mot sina barn och givetvis mot sig själva. Stundtals är den plågsam att läsa och jag tycker att både Mats och Anna har poppat upp ur mig lite för många gånger i mitt liv.
Helena von Zweigbergk har sållat och koncentrerat sin intrig med en jäkla massa spetsiga uddar. Något av hennes kunnande borde filmaren Björn Runge använt sig av när han gjorde ”Mun mot mun”, ett hopkok av medelklassmisär som visades på SVT igår. Där var det mycket som gick fel, inte minst på grund av den orytmiska inledningen. Det är synd med tanke på hur fin, stark och helvetesbra hans film dessförinnan ”Om jag vänder mig om” var.
Helena von Zweigbergks roman kan laddas ner här. Och idag skriver hon i DN om hur svenskarna blivit allt gladare och kräsnare i att käka, dricka och festa. Själva mumsade vi libanesisk meze till middag. Grabben valde.
Helena von Zweigbergk har sållat och koncentrerat sin intrig med en jäkla massa spetsiga uddar. Något av hennes kunnande borde filmaren Björn Runge använt sig av när han gjorde ”Mun mot mun”, ett hopkok av medelklassmisär som visades på SVT igår. Där var det mycket som gick fel, inte minst på grund av den orytmiska inledningen. Det är synd med tanke på hur fin, stark och helvetesbra hans film dessförinnan ”Om jag vänder mig om” var.
Helena von Zweigbergks roman kan laddas ner här. Och idag skriver hon i DN om hur svenskarna blivit allt gladare och kräsnare i att käka, dricka och festa. Själva mumsade vi libanesisk meze till middag. Grabben valde.
Svårt att sova
Grabben fyller år och han har knappt sovit en blund för han har hoppats så innerligt att han ska bli en gitarrhjälte här hemma och inte bara hos sina kompisar.
Vi har ägnat förmiddagen åt spelet och jag är som vanligt sämst, jag har klarat en easy-låt av Pat Benatar, men jag gladdes åt att grabben döpte vårt lag till Familjen och att han raskt avancerade till mediumnivå. Att min fru lirade ”Anarchy in the UK” var ett stort bonus, men aningen absurt med tanke på låten och det som en gång varit.
Lika absurt var det när jag under en repning för 30 år sedan stod i skyddsrummet framför mikrofonen och det var på min lott att skrika ”Right” i Sex Pistols-låtens början. Det kändes såklart fel, och inte kunde jag skratta på beställning heller, men ett halvår senare var det nyårsafton och vi gjorde vår första (och nästintill sista) spelning i en rivningslägenhet. Jag undvek att imitera Johnny Rotten, men det blev allsång till en Crass-låt. Några egna låtar om gatans våld, utanför mitt fönster och nazister spelade vi också.
Det lät mest. Mycket. Och jag hade väldigt svårt att somna den natten.
Här är originalet.
Vi har ägnat förmiddagen åt spelet och jag är som vanligt sämst, jag har klarat en easy-låt av Pat Benatar, men jag gladdes åt att grabben döpte vårt lag till Familjen och att han raskt avancerade till mediumnivå. Att min fru lirade ”Anarchy in the UK” var ett stort bonus, men aningen absurt med tanke på låten och det som en gång varit.
Lika absurt var det när jag under en repning för 30 år sedan stod i skyddsrummet framför mikrofonen och det var på min lott att skrika ”Right” i Sex Pistols-låtens början. Det kändes såklart fel, och inte kunde jag skratta på beställning heller, men ett halvår senare var det nyårsafton och vi gjorde vår första (och nästintill sista) spelning i en rivningslägenhet. Jag undvek att imitera Johnny Rotten, men det blev allsång till en Crass-låt. Några egna låtar om gatans våld, utanför mitt fönster och nazister spelade vi också.
Det lät mest. Mycket. Och jag hade väldigt svårt att somna den natten.
Här är originalet.
lördag 12 juli 2008
På månen i stekpannan
Vissa filmer är som smör i en het stekpanna. De försvinner. ”Miami Vice” är en sådan och grabben, min fru och jag var bänkade härom kvällen.
Vi pratade om lite ditt och datt, drack vin och läsk och käkade popcorn och noterade att våldet i filmen var betänkligt grafiskt, och det verkligt anmärkningsvärda var att skotthålen, som i scen efter scen visades i bild, påminde om månkratrar; klara hål utan blod. Vidare uppmärksammade vi att det var en hel del naket i filmen och sådant är ju anledningar till att sådär på skoj och överdrivet högt ropa ”Barnförbjudet!” när det sitter en liten tonåring i soffan.
Men den här upplagan ”Miami Vice” var väldans fadd, lite seg och kletig som sockervadd, och hade heller inte många likheter med tv-serien från 80-talet (som om det skulle vara en kvalitet! Var verkligen originalet så värst bra?) Enda gången jag hajade till under filmen var när huvudpersonen, han som spelas av Colin Farrell om jag minns rätt, sa att ”Sannolikheten är som gravitationen”. Konstant, liksom? Eller på väg ner? Från månen till jorden? Mot stekpannan?
Vi pratade om lite ditt och datt, drack vin och läsk och käkade popcorn och noterade att våldet i filmen var betänkligt grafiskt, och det verkligt anmärkningsvärda var att skotthålen, som i scen efter scen visades i bild, påminde om månkratrar; klara hål utan blod. Vidare uppmärksammade vi att det var en hel del naket i filmen och sådant är ju anledningar till att sådär på skoj och överdrivet högt ropa ”Barnförbjudet!” när det sitter en liten tonåring i soffan.
Men den här upplagan ”Miami Vice” var väldans fadd, lite seg och kletig som sockervadd, och hade heller inte många likheter med tv-serien från 80-talet (som om det skulle vara en kvalitet! Var verkligen originalet så värst bra?) Enda gången jag hajade till under filmen var när huvudpersonen, han som spelas av Colin Farrell om jag minns rätt, sa att ”Sannolikheten är som gravitationen”. Konstant, liksom? Eller på väg ner? Från månen till jorden? Mot stekpannan?
torsdag 10 juli 2008
Regnet öste ner
Häromdagen öste det ner och min fru sa för en gångs skull att vädret, smattret mot fönsterrutorna var som tagna ur en film. Det brukar vara jag som kläcker referenser till vita duken.
Hur som helst så läste jag en nyhetskrönika om Irak och amerikanska krafter, kommersiella sådana, kanske också kallhamrade. Det är en spännande text Jenny Nordberg/SVD skrivit. Den är utformad som en prolog till en politisk thriller eller något slags konspiration. Typ ”Yrke: Reporter”, ”Syriana” eller varför inte ”Tredje generationen”.
Det skulle kunna kallas film noir. Modern sådan. Regnet. Eller hettan. Ödsligheten. Gärna garnerad med improduktivitet. Du kommer till en flygplats. Du möter en främling. Och han, det är ofta en han, bjuder inte på geléhjärtan eller något annat godis.
FRA gör sig inte på film, kan min första tanke vara.
Så fel jag har.
Hur som helst så läste jag en nyhetskrönika om Irak och amerikanska krafter, kommersiella sådana, kanske också kallhamrade. Det är en spännande text Jenny Nordberg/SVD skrivit. Den är utformad som en prolog till en politisk thriller eller något slags konspiration. Typ ”Yrke: Reporter”, ”Syriana” eller varför inte ”Tredje generationen”.
Det skulle kunna kallas film noir. Modern sådan. Regnet. Eller hettan. Ödsligheten. Gärna garnerad med improduktivitet. Du kommer till en flygplats. Du möter en främling. Och han, det är ofta en han, bjuder inte på geléhjärtan eller något annat godis.
FRA gör sig inte på film, kan min första tanke vara.
Så fel jag har.
onsdag 9 juli 2008
Ridåer av rök
Rökning på film dödar liv i verkligheten. Den associationen får jag efter att ha läst två DN-artiklar, no 1 och 2. Stämmer det så har kinematografiska mord och annat medialt våld sina korrespondenser i vårt här och nu. Jag ställer mig tveksam till det även om de påståendena naturligtvis är värda att gnugga – om än inte att bugga.
Vad som oroar mig är ropen på censur. Ska fiktiva karaktärer tecknas medelst utan de giftpinnar som tillfredsställer dem oralt? Aj, aj, säger jag, om konsten – för film är faktiskt en konstart –ska tvingas bekänna sig till politiska eller trendkänsliga moraliska principer.
Bästa sättet att bli av med en frestelse är att falla för den. Den sköna och samtidigt skrämmande tanken lär författaren Oscar Wilde ha myntat en gång. Att möta ett problem istället för att bädda in det i dimridåer av restriktioner och regler kan man också säga.
Vad som oroar mig är ropen på censur. Ska fiktiva karaktärer tecknas medelst utan de giftpinnar som tillfredsställer dem oralt? Aj, aj, säger jag, om konsten – för film är faktiskt en konstart –ska tvingas bekänna sig till politiska eller trendkänsliga moraliska principer.
Bästa sättet att bli av med en frestelse är att falla för den. Den sköna och samtidigt skrämmande tanken lär författaren Oscar Wilde ha myntat en gång. Att möta ett problem istället för att bädda in det i dimridåer av restriktioner och regler kan man också säga.
tisdag 8 juli 2008
Kabanossen, Peter Bratt & vildsvinsjakt
Dagarna går och jag har hamnat lite utanför tiden. Igår letade min fru och jag badrumsinredning och för lunch besökte vi en övergiven korvmoj och käkade var sin kabanossen med bröd. Kocken såg aningen moloken ut och köttet han serverade oss var lite bränt, lite för fett men det smakade. Gladare blev vi över det yngre parets glädje över att vi lämnade plats åt dem och deras två pojkar, som helt tvunget skulle dricka päronjuice.
Kvällen avrundade jag med de sista kapitlen om journalisten som grävde kring IB, Geijer, Serung och andra som på en massa jävla sätt doppat fingrarna i allehanda syltburkar. Jag är inte förtjust i memoarer men Peter Bratts ”Med rent uppsåt” rekommenderar jag. Vad som slog mig var att Bratt ganska tidigt i boken ger sig på konststycket att försöka beskriva hur han blev den han är. Parallellt, i boken, avsäger han sig alla likheter mellan sitt ego och sin journalistiska gärning. Det är starkt, tycker jag, även om det kanske är självklart i vår mediala värld, där en läppförstoring eller ett rövslick är handlingar som enbart kopplas till karriären. Eller?
Bratt frågar sig så ofta om grunderna för sin alkoholism att han blir tjatig. Men när han väl kommer till målet råder det ingen tvekan om att han har något att berätta. Att han som epilog väljer att duka upp en vildsvinsjakt låter jag passera. Han och Jan Guillou förenas säkert någon gång i något slags himmel eller helvete, där tiden säkert kommer att stå stilla.
Kvällen avrundade jag med de sista kapitlen om journalisten som grävde kring IB, Geijer, Serung och andra som på en massa jävla sätt doppat fingrarna i allehanda syltburkar. Jag är inte förtjust i memoarer men Peter Bratts ”Med rent uppsåt” rekommenderar jag. Vad som slog mig var att Bratt ganska tidigt i boken ger sig på konststycket att försöka beskriva hur han blev den han är. Parallellt, i boken, avsäger han sig alla likheter mellan sitt ego och sin journalistiska gärning. Det är starkt, tycker jag, även om det kanske är självklart i vår mediala värld, där en läppförstoring eller ett rövslick är handlingar som enbart kopplas till karriären. Eller?
Bratt frågar sig så ofta om grunderna för sin alkoholism att han blir tjatig. Men när han väl kommer till målet råder det ingen tvekan om att han har något att berätta. Att han som epilog väljer att duka upp en vildsvinsjakt låter jag passera. Han och Jan Guillou förenas säkert någon gång i något slags himmel eller helvete, där tiden säkert kommer att stå stilla.
torsdag 26 juni 2008
Det går som det går
Det gick som det gick igår kväll. Sabri är kanske inte världens bästa ”så kallade högerback”, för att citera Ralf Edström, men nog var han strålande igår kväll. Att det sedan var hans vänstra tyska motsvarighet som punkterade matchen och samtidigt replikerade uppsnurrningen vid 2-2 var väl symptomatiskt för matchen. Och inte desto mindre sympatiskt. Bollen har verkligen varit rund under veckorna i Schweiz och Österrike.
Vad som nu sker får Doris Day sjunga om.
Själv kopplar jag ner för ledighet.
Trevligt månadsskifte!
Vad som nu sker får Doris Day sjunga om.
Själv kopplar jag ner för ledighet.
Trevligt månadsskifte!
onsdag 25 juni 2008
Ekorrande, avgörande
En fördel med att växa upp är att man kan lägga saker bakom sig. Det är dock lättare sagt än gjort. Själv har jag samlat specifikationer och räkningar, anmälningar och uteslutningar, information om ditten och datten på hög mest för att kunna ha referenser till ytterligare ekorrande. I helgen fick jag nog och gjorde aska av flera årshögar.
Det kändes bra.
Tunga är traditionens krafter inom fotbollen. Men för tyskarna kommer det att innebära ett ok som de tyngs ner av. Turkarna är givetvis oslagbara, så som de skjutit och bombarderat. Ribba in avgör. I första övertidsminuten. Inom full tid.
Det kändes bra.
Tunga är traditionens krafter inom fotbollen. Men för tyskarna kommer det att innebära ett ok som de tyngs ner av. Turkarna är givetvis oslagbara, så som de skjutit och bombarderat. Ribba in avgör. I första övertidsminuten. Inom full tid.
tisdag 24 juni 2008
Midsommar, marguerita, mossad
Marguerite Duras genomförde en rad märkliga projekt i form av romaner och pjäser. Hon filmade också och egensinnigast av allt som hennes späda uppenbarelse åstadkom tycker jag är hennes två filmer India son och Son nom de Venise dans Calcutta désert. Båda långfilmerna har nämligen samma ljudband.
Jag vill tro att franska Marguerites ande svävade omkring – i likhet med en massa andra levande och döda – när vi snackade och firade midsommar.
Två gånger riktade jag telefonen, tryckte på knappen och sim sa la bim rörde sig bilderna.
Den första filmen heter Mossad.
Den andra har ännu ingen titel och kanske lika bra är det. Eller kanske den skulle kunna heta marguerita? Lagom läskande en skön midsommarafton.
Jag vill tro att franska Marguerites ande svävade omkring – i likhet med en massa andra levande och döda – när vi snackade och firade midsommar.
Två gånger riktade jag telefonen, tryckte på knappen och sim sa la bim rörde sig bilderna.
Den första filmen heter Mossad.
Den andra har ännu ingen titel och kanske lika bra är det. Eller kanske den skulle kunna heta marguerita? Lagom läskande en skön midsommarafton.
måndag 23 juni 2008
Skyggt gnägg, trång skalle
Fördomar växer inte på trän men de ynglar av sig. Det ska inte förknippas med puritanism, ett ämne som DN:s debattsida basunerade ut igår. Att Hanne Kjöller, vid samma tidnings ledarredaktion, idag tog avstånd från debattartikeln gillar jag.
Ett av mina första sommarjobb innebar tjänstgöring vid stadens lasarett på en avdelning belägen under jord. Arbetsplatsens geografiska läge färgade av sig på några av de anställda, som bar skygglappar och ibland gnäggade ikapp.
Du kommer aldrig att gifta dig med en neger, fick tonåringen med de öppna naiva ögonen och de känsliga öronen höra.
Det kommer aldrig din mamma att tillåta, fortsatte de och galopperade.
Eiihi! Jag tror på kärleken, utropade pojken till svars.
Tre av tio amerikaner hyser fördomar mot andra raser. Det visar en undersökning beställd av Washington Post och ABC News. Nästan fyra procent av de svenska valbara tycker att Sverigedemokraterna är ett parti värt att rösta på. Enligt DN/Synnovates mätningar.
Jag tycker faktiskt att trångsynt folk som Jimmie Åkesson borde trä på sig en kondom över skallen och känna hur det är att kippa efter andan och vara förbjuden att vara. Som en oönskad spermie.
Hmm, kanske är det just det han uttrycker med sin politik.
Ett av mina första sommarjobb innebar tjänstgöring vid stadens lasarett på en avdelning belägen under jord. Arbetsplatsens geografiska läge färgade av sig på några av de anställda, som bar skygglappar och ibland gnäggade ikapp.
Du kommer aldrig att gifta dig med en neger, fick tonåringen med de öppna naiva ögonen och de känsliga öronen höra.
Det kommer aldrig din mamma att tillåta, fortsatte de och galopperade.
Eiihi! Jag tror på kärleken, utropade pojken till svars.
Tre av tio amerikaner hyser fördomar mot andra raser. Det visar en undersökning beställd av Washington Post och ABC News. Nästan fyra procent av de svenska valbara tycker att Sverigedemokraterna är ett parti värt att rösta på. Enligt DN/Synnovates mätningar.
Jag tycker faktiskt att trångsynt folk som Jimmie Åkesson borde trä på sig en kondom över skallen och känna hur det är att kippa efter andan och vara förbjuden att vara. Som en oönskad spermie.
Hmm, kanske är det just det han uttrycker med sin politik.
söndag 22 juni 2008
Gladfotboll, memoarer, bagage
Vunna tekningar, schlagerpoäng och så denna härliga gladfotboll. Hur kommer det sig att de ryska kosackerna sprang och holländarna flög och for? Putinpengar? Oljebaroner? Den importerade tulpanen Hiddink? Jag bara frågar, eftersom jag fortfarande har matchen mot Spanien på näthinnan.
Själv hoppas jag att framgångarna skvalpar till det inom kinematografin, där ryssarna och ryskorna genom åren avväpnat, väckt förundran och fällt tårar. Visst vore det något en återkomst utan vare sig ett vampyrbett eller andra blodiga och bombastiska inslag på en biograf nära mig i höst? Innan dess läser jag om Jefrosinja Kernovskajas memoarer och tittar på hennes teckningar från Gulag.
Ikväll tror jag att spanjorerna, trots alla resultat de senaste veckorna och genom åren, överraskar och faktiskt lirar skjortorna av italienarna. Att de förra har Luis Buñuels Den andalusiska hunden i sitt kulturella bagage vill jag ska spela roll. Si!
Tillägg: Här är en del av filmen
Själv hoppas jag att framgångarna skvalpar till det inom kinematografin, där ryssarna och ryskorna genom åren avväpnat, väckt förundran och fällt tårar. Visst vore det något en återkomst utan vare sig ett vampyrbett eller andra blodiga och bombastiska inslag på en biograf nära mig i höst? Innan dess läser jag om Jefrosinja Kernovskajas memoarer och tittar på hennes teckningar från Gulag.
Ikväll tror jag att spanjorerna, trots alla resultat de senaste veckorna och genom åren, överraskar och faktiskt lirar skjortorna av italienarna. Att de förra har Luis Buñuels Den andalusiska hunden i sitt kulturella bagage vill jag ska spela roll. Si!
Tillägg: Här är en del av filmen
torsdag 19 juni 2008
Vodka, sex i stan & fotbojor
Att det svenska laget inte höll jämnt med det ryska tar jag med en sked borsjtj. Men att den portugisiska uppställningen envisades med att lira prepubertalt i backlinjen är som för mycket sauerkraut till korven. Inte ens vodkan hjälper.
För övrigt är jag redan trött på att Sex and the city-filmen bedöms för hur väl den påminner om tv-serien och inte hur den fungerar som film. Att jämföra en säsong tv med en halv mil celluloid blir detsamma som att tycka att FRA-omröstningen slutade med en seger för kritikerna.
Nu skenade jag iväg lite. Men bara för att vi alla i det här avlånga landet med den paranoida regeringen har möjlighet att bära elektroniska fotbojor ska vi inte göra det. Inte ens om vi tycker att den övervakande attiraljen påminner om vilket fräckt band som helst med symboler och koder för alla hugade att tolka.
Glad midsommar.
För övrigt är jag redan trött på att Sex and the city-filmen bedöms för hur väl den påminner om tv-serien och inte hur den fungerar som film. Att jämföra en säsong tv med en halv mil celluloid blir detsamma som att tycka att FRA-omröstningen slutade med en seger för kritikerna.
Nu skenade jag iväg lite. Men bara för att vi alla i det här avlånga landet med den paranoida regeringen har möjlighet att bära elektroniska fotbojor ska vi inte göra det. Inte ens om vi tycker att den övervakande attiraljen påminner om vilket fräckt band som helst med symboler och koder för alla hugade att tolka.
Glad midsommar.
måndag 16 juni 2008
Aldrig för sent
Av turkarnas osannolika vändning mot tjeckerna igår kan vi lära oss en sak. Det är aldrig för sent.
Därför finns det hopp om att onsdagens omröstning om spaning efter icke-militära hot blir ett rungande nej. Inte så att det behövs en Petr Cech eller två för att beslutet ska bli verklighet.
Näe, det gäller bara att de berörda resonerar med sig själva och vad de innerst inne tycker om frihet och ansvar å den ena sidan och tvång och skuld å den andra.
Innan dess går det att äta en baklava eller två och glädjas över att värdnationen Österrike har alla möjligheter att ge tyskarna respass.
Därför finns det hopp om att onsdagens omröstning om spaning efter icke-militära hot blir ett rungande nej. Inte så att det behövs en Petr Cech eller två för att beslutet ska bli verklighet.
Näe, det gäller bara att de berörda resonerar med sig själva och vad de innerst inne tycker om frihet och ansvar å den ena sidan och tvång och skuld å den andra.
Innan dess går det att äta en baklava eller två och glädjas över att värdnationen Österrike har alla möjligheter att ge tyskarna respass.
fredag 13 juni 2008
Sparka spring
Härom dagen hejade jag på Turkiet när de sparkade och sprang mot Schweiz. Grabben var lite förvånad över det, eftersom han ”avskyr” - så mycket han som grabb nu kan avsky något - det turkiska, av den enkla anledningen att grabbens pappa är från Kurdistan och militärerna som tar order från Ankara gör titt som tätt räder i området där grabbens pappa växte upp.
Jag försökte förklara att det här med idrott och politik inte behöver höra ihop. Jag märkte att jag svävade på målet, för innerst inne tycker jag att schweizarna de har sin choklad, sin knivar och banker, medan turkarna inte alltid har det lätt i landet och så har de problem med att upprätthålla demokratin. Det framgick med all oönskvärd tydlighet den 1 maj, då polisen prov allt annat än hur en slipsten ska dras. Här är några bilder från den dagen.
Även om bollen så klart är rund, får sparka spring en annorlunda innebörd här.
Jag försökte förklara att det här med idrott och politik inte behöver höra ihop. Jag märkte att jag svävade på målet, för innerst inne tycker jag att schweizarna de har sin choklad, sin knivar och banker, medan turkarna inte alltid har det lätt i landet och så har de problem med att upprätthålla demokratin. Det framgick med all oönskvärd tydlighet den 1 maj, då polisen prov allt annat än hur en slipsten ska dras. Här är några bilder från den dagen.
Även om bollen så klart är rund, får sparka spring en annorlunda innebörd här.
torsdag 12 juni 2008
Kroater och kommentatorer
Nu är jag lite efterklok men redan under matchen mot Österrike anade jag att kroaterna var giftiga. Den bataljen påminde om vilket handbollsmästerskapsmöte som helst: de rödvita blåa gör vad som krävs oavsett motstånd. De vinner. De vinner med uddamålet mot såväl favoriter som blåbär. De blixtrar, de trixar, de agerar lojt.
Följaktligen var segern mot tyskarna given. Emellanåt spelade Modric & co oförskämt avslappnat, som om de var på en träning. Givetvis är det omöjligt att vinna mot ett sådant lag. Att Kroatien kommer att ståta med EM-bucklan är självklart.
Jag följde andra halvlek och min fru refererade vad som hänt i första. Dessutom hade hon knäppt på radion, så vi följde sändningen med Christian Olsson och Pelle Blohm. De båda herrarna refererade och skämtade, analyserade och förde intellektuella resonemang och uttryckte allt det TV4 inte kan, vill eller vågar.
I morse läste vi Johan Cronemans säkra sågning av TV4:s fotbollsreportrar. Vad Croneman inte utvecklade var att den här antiintellektualismen sprider sig av den enkla anledningen att den är billig att göra och att materialet den resulterar i fyller ett syfte: den fyller hål i tidningar, i tidskrifter, i tv, på webben. Överallt finns det akuta behov av information, som helst inte ska kosta någonting. Därför ser vi blahajournalistiken breda ut sig samtidigt som direktörerna, och en och annan redaktör, gnuggar händerna i förtjusning över allt klirr i kassan.
Höj tv-licensavgiften säger jag och garantera mästerskapen i allmänhetens tjänst. Eller höj skatten, så att SVT kan gå i kurs hos radioreportrarna. TV4 är glada ändå, de har ju sina reklaminslag.
Följaktligen var segern mot tyskarna given. Emellanåt spelade Modric & co oförskämt avslappnat, som om de var på en träning. Givetvis är det omöjligt att vinna mot ett sådant lag. Att Kroatien kommer att ståta med EM-bucklan är självklart.
Jag följde andra halvlek och min fru refererade vad som hänt i första. Dessutom hade hon knäppt på radion, så vi följde sändningen med Christian Olsson och Pelle Blohm. De båda herrarna refererade och skämtade, analyserade och förde intellektuella resonemang och uttryckte allt det TV4 inte kan, vill eller vågar.
I morse läste vi Johan Cronemans säkra sågning av TV4:s fotbollsreportrar. Vad Croneman inte utvecklade var att den här antiintellektualismen sprider sig av den enkla anledningen att den är billig att göra och att materialet den resulterar i fyller ett syfte: den fyller hål i tidningar, i tidskrifter, i tv, på webben. Överallt finns det akuta behov av information, som helst inte ska kosta någonting. Därför ser vi blahajournalistiken breda ut sig samtidigt som direktörerna, och en och annan redaktör, gnuggar händerna i förtjusning över allt klirr i kassan.
Höj tv-licensavgiften säger jag och garantera mästerskapen i allmänhetens tjänst. Eller höj skatten, så att SVT kan gå i kurs hos radioreportrarna. TV4 är glada ändå, de har ju sina reklaminslag.
onsdag 11 juni 2008
Skolgårdssång
Ibland faller det sig att jag hör historier från skolans värld.
Häromdagen var det skolavslutning och som brukligt är sjöng hela elever, lärare och övrig personal på skolgården.
Man sjöng att vi som går här, vi studerar, vi jobbar, vi gillar det vi gör, vi är kompisar. Sången var enkel och lätt att hålla takten till. Det var trots allt ganska små barn som stod på skolgården. Musikläraren, som komponerat stycket, hade som refräng lagt in alla länder de på gården kom eller snarare kommer ifrån. Varje land fick sin del. Sverige, Finland, Irak, Iran. Och en massa till. Med jämna mellanrum höjdes händer och knöts nävar för att förstärka stoltheten. Det var en stark upplevelse fick jag höra.
Sången, som till sin uppbyggnad påminde om vilken schlager eller punklåt som helst, varade i över tio minuter. 67 länder räknades upp. Siffran är ansenlig och eleverna har vitt skilda och makalöst brokiga förutsättningar, och utifrån det sistnämnda perspektivet är det en enorm bedrift att man på just den skolan, i likhet med många andra inrättningar, bedriver verksamheter som fungerar och rullar på hur dåliga oddsen än är.
Och så gnäller vi på att en 23-mannatrupp borde innehållit Lundström och Pettersson men inte Andersson. Men Portugal är goa. 2-1 idag var en distinkt delikatess. Det låter fint, när de snackar, sa grabben. Jag berättade hur man säger tack.
Oj, fick jag till svars.
Obrigado.
Häromdagen var det skolavslutning och som brukligt är sjöng hela elever, lärare och övrig personal på skolgården.
Man sjöng att vi som går här, vi studerar, vi jobbar, vi gillar det vi gör, vi är kompisar. Sången var enkel och lätt att hålla takten till. Det var trots allt ganska små barn som stod på skolgården. Musikläraren, som komponerat stycket, hade som refräng lagt in alla länder de på gården kom eller snarare kommer ifrån. Varje land fick sin del. Sverige, Finland, Irak, Iran. Och en massa till. Med jämna mellanrum höjdes händer och knöts nävar för att förstärka stoltheten. Det var en stark upplevelse fick jag höra.
Sången, som till sin uppbyggnad påminde om vilken schlager eller punklåt som helst, varade i över tio minuter. 67 länder räknades upp. Siffran är ansenlig och eleverna har vitt skilda och makalöst brokiga förutsättningar, och utifrån det sistnämnda perspektivet är det en enorm bedrift att man på just den skolan, i likhet med många andra inrättningar, bedriver verksamheter som fungerar och rullar på hur dåliga oddsen än är.
Och så gnäller vi på att en 23-mannatrupp borde innehållit Lundström och Pettersson men inte Andersson. Men Portugal är goa. 2-1 idag var en distinkt delikatess. Det låter fint, när de snackar, sa grabben. Jag berättade hur man säger tack.
Oj, fick jag till svars.
Obrigado.
tisdag 10 juni 2008
Allt möjligt
Hade Strindberg skrivit en roman om fotboll hade en av huvudpersonerna, säkert en vänsterback med högerfot, haft storhetsvansinne och siktat på inte bara VM-guld utan också skytteligatiteln. I ett av de första kapitlen skulle vi ana stordåd med en modest seger à la den holländska vinsten över italienarna.
Med Zlatan är allt möjligt. Han skapar i stunden. Kreativiteten, håret och pondusen delar han med Strindberg. Den senare siktade mot guld, den förre är redan en slipad diamant men ibland når hans och kamraternas spel inte högre än kattguldsnivå.
I romanen om fotboll skulle Åsa Linderborg haft en given plats i startelvan. Jag hade hennes Mig äger ingen som sällskap under dagens tårdrypande lunch. Hon är såklart ingen lirare men hon kämpar jävlar anamma, ungefär som Dirk Kuyt gjorde i gårdagens drabbning. På en ytterplats skulle jag gärna se Karin Boye, men om det bestämmer August. Kristina Lugn vore garanterad en bänknötarroll med sin positiva energi.
1978 var året då Holland senast flög över Italien. Jag kommer ihåg Dino Zoffs sprattel efter Arie Haans kämpaskott från lååååångt håll. Och jag kommer att minnas gårdagens första mål, eftersom jag lärde mig något nytt om offside och att lagd spelare ligger. Det får mig att osökt tänka på skolorna och alla avslutningar den här veckan.
Vi lär för livet. Vägen är målet. Och allting är möjligt. Och så möts Sverige och Grekland ikväll.
Med Zlatan är allt möjligt. Han skapar i stunden. Kreativiteten, håret och pondusen delar han med Strindberg. Den senare siktade mot guld, den förre är redan en slipad diamant men ibland når hans och kamraternas spel inte högre än kattguldsnivå.
I romanen om fotboll skulle Åsa Linderborg haft en given plats i startelvan. Jag hade hennes Mig äger ingen som sällskap under dagens tårdrypande lunch. Hon är såklart ingen lirare men hon kämpar jävlar anamma, ungefär som Dirk Kuyt gjorde i gårdagens drabbning. På en ytterplats skulle jag gärna se Karin Boye, men om det bestämmer August. Kristina Lugn vore garanterad en bänknötarroll med sin positiva energi.
1978 var året då Holland senast flög över Italien. Jag kommer ihåg Dino Zoffs sprattel efter Arie Haans kämpaskott från lååååångt håll. Och jag kommer att minnas gårdagens första mål, eftersom jag lärde mig något nytt om offside och att lagd spelare ligger. Det får mig att osökt tänka på skolorna och alla avslutningar den här veckan.
Vi lär för livet. Vägen är målet. Och allting är möjligt. Och så möts Sverige och Grekland ikväll.
söndag 8 juni 2008
Lite mer vuxen
Min fru och jag fick igår höra att tack vare barn så blir jag lite mer vuxen hela tiden. Grabben sa det mellan gårdagens matcher, och jag tackade för passningen och vi såg Prestige sent igår kväll. Den var märkvärdig på så sätt att den handlade om magi och två trollkarlar som utförde illusioner. Men inte bara det: filmen gick ut på att de båda kontrahenterna nummer avslöjades – hela tiden. Det var förtrollande mer än några ögonblick. Att Michael Caine medverkade i en biroll gjorde sitt till.
I morse gjorde grabben ett trick med en gummiboll, som han petade in i handen, och sedan hux flux var den borta. Men så tog han fram den bakom mitt öra. Strax visade han mig hur han gjort, men innan dess bara gapade jag och kände mig som barn på nytt.
I morse gjorde grabben ett trick med en gummiboll, som han petade in i handen, och sedan hux flux var den borta. Men så tog han fram den bakom mitt öra. Strax visade han mig hur han gjort, men innan dess bara gapade jag och kände mig som barn på nytt.
lördag 7 juni 2008
Fotbollsgrymt
Näe, knappast en straffspark. Öppningsmatchen var som vanligt: båda lagen var skraja att torska. Tv-sändningen producerades av hurtbullarna på TV4 och även om jag gillar Jens Fjellströms kommentarer – visst kan man tro att han refererar en modevisning istället för sparka spring! – är det väldigt mycket ovasst, oklipskt och ogenomtänkt som sipprar genom mikrofonerna. Nu säger jag inte att SVT är så mycket bättre, men oj vad jag blir nostalgisk när jag tänker på att Gerry Francis och Ray Clemence en gång grymtade i Eurosports muffar.
Kul att det svänger om Portugal och Turkiet. Nu börjar andra.
Kul att det svänger om Portugal och Turkiet. Nu börjar andra.
onsdag 4 juni 2008
En röst, en man
Det mest minnesvärda idag var inte att vi ajournerade oss över sommaren eller
att jag sprang 19 minuter eller
att arkivet börjar få form
nej
det jag kommer att minnas är att när jag går in i Hallonbergens centrum hör jag en röst säga:
När jag får ett riktigt jobb ska jag bjuda dig på pizza!
Orden sägs innerligt, nästan naivt, som om de uttryckte en dröm. Jag hinner tänka att så där lät det ungefär i tonåren inför första jobbet och tanken på kronorna som redan brände i fickan.
Jag vänder mig om och tittar på personen ifråga. Han är man. Medelålders. Har mörkt hår. Säkert sydamerikanskt påbrå. Hans kompis, som står med ryggen mot mig, kan vara arab att döma av hårets svall.
Det ska jag göra, säger mannen med eftertryck. Bjuda dig på pizza.
att jag sprang 19 minuter eller
att arkivet börjar få form
nej
det jag kommer att minnas är att när jag går in i Hallonbergens centrum hör jag en röst säga:
När jag får ett riktigt jobb ska jag bjuda dig på pizza!
Orden sägs innerligt, nästan naivt, som om de uttryckte en dröm. Jag hinner tänka att så där lät det ungefär i tonåren inför första jobbet och tanken på kronorna som redan brände i fickan.
Jag vänder mig om och tittar på personen ifråga. Han är man. Medelålders. Har mörkt hår. Säkert sydamerikanskt påbrå. Hans kompis, som står med ryggen mot mig, kan vara arab att döma av hårets svall.
Det ska jag göra, säger mannen med eftertryck. Bjuda dig på pizza.
måndag 2 juni 2008
Ansvar
Idag var det förhandling. Budet vi la fram togs inte emot väl, men så ville vi ju baka en riktigt god kaka. Ansvarslös var ett epitet, som ven genom rummet. Jag fångade kommentaren och svalde den. Tog den åt mig och kände samtidigt att nu är jag vuxen.
söndag 1 juni 2008
Brända uppföljare
Brända av solen, en av 90-talets bästa filmer, innehöll delar Tjechov och Tarkovskij som garnerades med pur skräck. Rolig var den också. Nu kommer en fortsättning, uppger Washington Post, i form av en tudelad långfilm OCH tv-serie i 12 delar. Går det att ta på allvar? Regissören Nikita Michalkov, som har blandat och gett lite hur som helst sedan 1994, då han hyllades världen över för Brända..., har flera gånger visat sig vara en lysande skådis. Nu utger han sig för att vara en hängiven Putin-fan. Det är en rolltolkning som jag har svårt att smälta.
Anfall & försvar
Utan anfall inget försvar. På Råsunda saknades Zlatan direkt efter att han blivit utbytt. I Wroclaw tror jag att Lövgren och Vranjes hade fått fart på den passiva offensiven. Nu gick det som det gick. Frustration.
Britten Terence Davies berättar mycket starkt om laddade förhållanden och hur de kan komma till uttryck. Kanske såväl fotbolls- som handbollsherrarna skulle tagit sin en titt.
För tydlighetens skull: I scenerna nedan möter vi en bror och två systrar, varav den ena ska gifta sig. Mamman och pappan medverkar också. Filmen heter "Distant Voices, Still Lives". Den är min favorit. Mycket nöje.
Britten Terence Davies berättar mycket starkt om laddade förhållanden och hur de kan komma till uttryck. Kanske såväl fotbolls- som handbollsherrarna skulle tagit sin en titt.
För tydlighetens skull: I scenerna nedan möter vi en bror och två systrar, varav den ena ska gifta sig. Mamman och pappan medverkar också. Filmen heter "Distant Voices, Still Lives". Den är min favorit. Mycket nöje.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
